måndag 1 mars 2021

Mig skall intet fattas

Har läst Mig skall intet fattas av E L Dezmin, den handlar om följande:

Är det någonsin försvarbart att beröva någon livet?

Under halloweenkvällen 2014 försvinner Ofelia Henriksson under spektakulära former framför tre av sina vänner, som också är de enda som bevittnar händelsen, ute i ett ensligt och övergivet hus. Det är åtminstone vad de hävdar och ett par veckor senare hittas några kvarlevor av henne som blivit utsatta för hög värme, nedgrävda i ett skogsparti ett par mil från platsen där hon försvann. Samtliga vittnen åtalas, men frikänns i brist på bevis.
Fem år senare beslutar sig en person för att nysta vidare i fallet, i hopp om att komma till klarhet med vem eller vilka som styckmördade henne.
Vad hände egentligen den där kvällen? För det kan omöjligt ha gått till som vittnena vidmakthåller: Att sägnen om huset är sann och att när Ofelias skugga försvann, gjorde hon det också.


Lät ju bra, eller hur? Fast det var det enligt mig inte. Seeeg inledning, en massa hintanden och hänvisningar som det tog för lång tid innan de nämndes igen så alltihop blev otroligt osammanhängande och när jag tappade tråden för femtioelfte gången innan jag ens tagot mig igenom de 100 första sidorna tappade jag även mycket av intresset. GÄSP. Den här boken blev enligt uppgift nominerad till Årets bästa svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademin, vilket enligt mig är helt obegripligt. Av mig får den ett litet ödehus av fem möjliga. 

Mars!

Nu är det mars, äntligen officiellt sett vår även om jag var tvungen att skrapa rutorna i morse, men nätterna kan ju såklart fortsätta vara kalla länge till. 

Igår planterade jag tomatfröer, totalt 30 krukor med lite drygt ett tiotal olika sorter. Sen när jag var klar hittade jag påsar med ytterligare fyra sorter som jag helt enkelt glömt bort att jag beställt (lätt hänt). Sa till min man att "det räcker väl kanske med 30 tomatplantor" men han sa "tomater kan man väl aldrig få för mycket av" och det har han ju rätt i, så jag tror jag får plantera ytterligare ett gäng. Hehe. 

Mars brukar vara min värsta jobbmånad med massor av övertid. Hur det blir i år återstår att se, förutsättningarna var jättebra, hade allting klart med personal och så men såklart kom Murphy tågande och dängde sin djävla lag i bordet och omkullkastade alla mina planer. Måste därför anställa någon som helst skulle kunna ha börjat förra veckan och det är inte så att jag kan sätta alla mina andra arbetsuppgifter på paus för att leka HR-avdelning, men så får jag göra eftersom vår riktiga HR-avdelning inte befattar sig med tillfälliga anställningar. SÅATTEH. Mars månad, here we go again. 

Men alltså folk? Satte in en annons där jag bland annat betonade att den sökande ska vara noggrann och kvalitetsmedveten. Får svar rätt så omgående från en som inte har jobbat de senaste sex åren, som inleder med ett glatt Hej, detta är ett gammalt CV, men jag kan mer än så. Mvh Pelle. Sorry Pelle, men om du inte ens orkar uppdatera ditt CV så förpassas din ansökan till mappen Ointressant rätt så omgående. Fick också ett personligt brev där den sökande ägnade halva texten åt att beskriva sina tre katters olika personligheter, som jag nu vet allt om medan deras arbetssökande husse är fortfarande nomen nescio för mig. Okej, visst är det lite kul med något som sticker ut från den där kryddblandningen av av floskler och superlativ som de flesta andra personliga brev innehåller, men det personliga brevet ska väl ändå OCKSÅ beskriva just personen, kan man ju tycka. 

"Behärskar svenska och engelska i tal och skrift" är en annan grej som står med, men idag mottog jag en ansökan från en kille i Jordanien (som i: "för närvarande bosatt i", alltså inte "från") som skickade ett ton dokument där merparten av texten var på arabiska. Han bifogade ett pampigt CV som såg oerhört professionellt ut, men sitt personliga brev inskränkte han till en .txt-fil på några få rader där mesta delen av texten handlade om att han var fundamentalist och var "forbidden to enter Palestine due to the conflict between Jews and Islam throughout history, meaning between polytheism in God and monotheism in God" och någonstans där slutade jag läsa. Tack men nej tack. 

Är det bara karlar som sticker ut? Nja, det var faktiskt en kvinna som angav som merit att hon hjälpt sin mamma att laga mat och betala räkningar, "Resultat: tacksam och förnöjsam moder". Ja, det tror jag säkert men det var inte så att jag kände att jag ville dra fram ett anställningskontrakt och signa upp på stört. 

JA. Vi får väl se var detta landar i. Stay tuned for the spännande fortsättning precis som vanligt. 

Till stallet istället, v 8 2021

Vecka 8 är sportlovsvecka här och då är det av tradition gemensam teorivecka i stallet och då brukar det vara en massa clinics som man kan gå på. Men i år blev det inget av detta p g a, gissa vad, *trumvirvel* pandemin! Man kunde anmäla sig till privatlektioner men där sölade jag för länge så det blev fullt. Kom till stallet i fredags, vi var bara tre stycken som dök upp och de andra två var väl de två som jag gillar bäst i Coronagruppen. Mansplainern höll sig borta, ingen var gladare än jag. Förra gången vi skulle ha teori var ju planen att vi skulle ha sitsträning två och två, men det la ju den där djävla Mansplainern in veto för eftersom han tyckte det "inte var coronasäkert" (men att stå i en klunga i ridhuset gick tydligen bra, misstänker att det i själva verket handlade om att han helt enkelt inte gillade upplägget att någon utöver ridläraren skulle ge honom feedback på sitsen, för han sitter som en hösäck med kutande rygg och armbågarna rätt ut och även om han uppenbarligen har en självbild som saknar motstycke så måste väl till och med han kunna se att det inte ser ut som när till exempel Isabelle Werth eller Cathrine Dufour sitter till häst). 

I alla fall, nu är ju bästa Karin back in business och hon bestämde raskt att vi skulle ha detta som vår teori, så vi fick order om att snabbt fixa i ordning Hästen och så fick vi tre rida lite olika övningar cirka en kvart var och turas om att ge och ta emot hugg och slag om hur vi satt och hur vi inverkade. Haha, nej vi var såklart väldigt snälla. Jag fick börja. Hästen hade haft kolikkänningar och därför var det bara bra att han kom ut och rörde på sig menade Karin, men Hästen var av en helt annan uppfattning. Till att börja med så vägrade han att ens röra sig ur fläcken, sen när jag äntligen fick igång honom i skritt så gick han så sakta så att en trött gammal sengångare hade framstått som rapp och alert i jämförelse. Men det var säkert som att han hade ont i magen eller nåt, han är visserligen inte jätteframåt i vanliga fall heller, men så här trög har jag aldrig varit med om att han är, och jag är inte direkt oprövad när det gäller att rida lata hästar. Fick tvinga in honom i både trav och galopp och rida honom på lång tygel för att han skulle komma igång. Spö ser han som en kränkning och använder man det så stannar han upp och kickar och måste få lite tough love. Nu hade jag inget spö med mig eftersom vi ju bara skulle skritta och träna sits, men till slut gav Karin mig ett som hon hittade på sargen och då blev det lite bättre fart även om det var ett sånt där ponnyspö, illrosa med en stor hand längst ut som jag inte fattar hur man kan rida med för om man petar till med det så träffar man ju på sin höjd schabraket utan man måste ju lossa handen från tygeln och sträcka bak hela armen för att det ska ge effekt. Men ja. Någon nytta gjorde det väl. Red lite öppna, sluta och skänkelvikning och det gick rätt bra, och jag fick också beröm för sitsen. Jag har lite svårt att ta in det. När jag började rida i Återvändargruppen så sa ridläraren att jag hade "en väldigt bra och naturlig lodrät sits" och jag bara VAAAA? för det är inget som jag någonsin förknippat med mig själv. Jag har ju korta armar och korta ben och har tillbringat alldeles för mycket tid med att flänga runt barbacka på gotlandsruss kontra att bli skolad i dressyr, så jag tycker snarare att jag känner mig som en karaktär i Mulle, världens mesta häst. 


Typ så här känner jag mig rätt ofta, hehe 

Ja, men så tänkte jag att hon (ridläraren i Återvändargruppen alltså) kanske sa så för att peppa, det var ju ändå snällt. Fast sen har jag ju ridit för flera olika instruktörer och jag får faktiskt inte särskilt mycket kritik för just sitsen, det enda jag återkommande får höra är att jag slarvar med att inte ha tummen som högsta punkt på handen, så kanske ska jag lite omvärdera min världsbild. Kan kanske också vara så att röven i takt med stigande ålder ökar i både storlek och tyngd och gör att man lite mer automatiskt får en bra mellandel? Inte vet jag. 
Men hur som helst så var det en kul lektion och nästa gång vi har teori på påsklovsveckan ska vi göra samma sak. Kul, och framför allt betydligt roligare än att sitta med hästens färger och tecken. 


lördag 27 februari 2021

Vänligheten

Har läst Vänligheten av John Ajvide Lindqvist. Jag har nog läst alla hans böcker, tycker han är lite ojämn. Vissa böcker, t ex Låt den rätte komma in och vissa av novellerna är magiska. Andra, t ex Lilla stjärna, faller mig inte alls i smaken. Vänligheten handlar om detta:

En klargul, låst container.

En höstmorgon 2018 står den bara där, i Norrtäljes hamn. Ingen vet hur den har kommit dit. När den så småningom öppnas kommer dess innehåll att förvandla Norrtälje. Den vardagliga vänligheten börjar att vittra bort.

Under denna förändringens tid får vi följa sex personer runt 30 år som även de är stadda i omvandling. Max och Johan spelar minigolf och Pokémon Go och undrar när det verkliga livet ska börja. Siw och Anna går på gym för att bli av med sin övervikt. Marko och Maria flydde från Bosnien som små och har tillsynes lyckats väl i livet, men något gnager.

De arbetar som parkskötare, kassabiträde, äldrevårdare, bowlinghallsföreståndare, fondförvaltare och fotomodell. De är en omaka grupp vars inbördes relationer utvecklas och invecklas under berättelsens gång

Tycker den här boken representerar min generella uppfattning om John Ajvide Lindqvists böcker: lite ojämn. Bitvis SVINBRA, även om jag tyckte själva konceptet var lite snott från Stephen Kings Köplust. Bitvis retade jag mig på vissa grejer, som att det var ju ett jääääävla tjatande om hur fula och feta och oattraktiva Siw och Anna var, och det var också ett jääääävla tjatande om Pokémon Go (hade kanske tyckt annorlunda om jag fattat grejen men det gör jag inte och inget i den här boken fick mig att bli det minsta sugen på att prova), och så tyckte jag att den här ungen Alva var rätt så enerverande i annars genomgående fina karaktärsporträtt. Men hon blev lite too much ibland, liksom Annas familj. En hel del av detta tyckte jag inte direkt tillförde berättelsen någonting och det kändes därmed också rätt onödigt att brodera ut berättelsen till över 700 sidor, hade man strukit allt om Pokémon och feta tjejer så hade den nog snarare landat på max 450. Störde mig också lite på det i mina ögon omotiverade användandet av kursiv text och de här...pauserna, som förekom här och där och lite för ofta för min smak. Men bortsett från det, visst var den bra! Den får fyra sura miner av fem möjliga.

fredag 26 februari 2021

Äntligen fredag och snart är det mars

Fredag! Denna vecka har ju vädret varit lika gränslöst och orimligt som förra veckan, fast på andra hållet då. Förra onsdagen stod jag och svettades och svor och skottade bort två decimeter blötsnö som kommit som lök på laxen efter en lång period med tvåsiffriga minusgrader och man tänkte att nu äntligen ska det bli lite varmare, men då kom det ett berg av snö istället. En vecka senare: sol och 13 grader varmt? Ja, inte mig emot. VERKLIGEN inte mig emot. Nu tror jag ju inte att det här härliga vädret varar fram till påska, så man får sannerligen passa på att njuta så länge det nu varar. 

Bortsett från vädret så har den här veckan mest bestått av diverse (jobbrelaterade) pissigheter. Har dessutom drabbats av läs-stress på fritiden, har två böcker på 14-dagarslån varav den ena är Vänligheten av John Ajvide Lindkvist och den är över 700 sidor lång. Ej svårläst, men ändå. Har som princip att aldrig lämna tillbaks böcker p g a att jag inte har hunnit läsa ut dom, om man inte hinner läsa böcker så får man banne prioritera bort något annat ur sitt liv, tänker jag. I onsdags hade jag dock en dundrande huvudvärk från arla till särla och efter att ha jobbat och gått hundpromenad (p g a ovan nämnda härliga väder kändes det i det närmaste kriminellt att tillbringa mer tid inomhus än vad jag redan gjort så även om jag mest av allt ville ta stark, stark medicin och gå och lägga mig så masade jag mig ut i skogen i en och en halv timme, önskar att jag kunde säga att det hjälpte men just den dagen gjorde det inte det) så hade jag inte ork till annat än att sitta och krafsa lamt på telefonen en stund, för så fort jag bara tittade åt en bok så föll ögonen ihop. KUL LIV MAN HAR. Bää. 

Det har i alla fall kläckts kycklingar! Beställde ju avelsägg av Bielefelder för ett tag sedan, men dessa var antingen obefruktade eller hade skakat sönder av Post Nords hantering för det blev inget. Beställde nya ägg på ett annat ställe och av dessa sju blev det sex kycklingar, två tuppar och fyra hönor. Lite typiskt, för jag var faktiskt mest ute efter tuppar att fylla frysen med. Hehe. Ligger ju redan lite över gränsen för hur många hönor man får ha utan tillstånd, men tänker att jag nog kan behålla en och sedan sälja de andra tre och på så sätt få lite ekonomi i mitt hönshållande. Skulle nog aldrig få för mig att slakta en äggläggande höna, det känns som ett väldigt slöseri med protein. 

SJUKT söta är de förstås, här är två av dom. 




onsdag 24 februari 2021

För han var redan dö

Har läst För han var redan dö av Eva Franz, den tredje fristående deckaren om den finlandssvenska polisen Anna Glad. Har läst och gillat de två tidigare delarna och jag gillade även denna, som handlade om följande:

Enstöringen Börje Bohman är spårlöst försvunnen och hans förfallna tegelhus högst uppe på Betesbacken verkar övergivet.

Hockeylegenden Samuel Lindberg har låtit bygga ett smaklöst palats på en ö en kort bit från centrum och hans hustru Alison misstänker att hennes man inte har varit ärlig gällande sitt förflutna.

En mamma på barnvagnspromenad upptäcker någonting förskräckligt när hon ska titta till sin baby i vagnen.

Äldre kriminalkonstapel Anna Glad tar sig an att lösa flera mysterier på en gång. På det viset slipper hon fundera så mycket på det faktum att hon inom bara några månader ska få ett barn med en man som bor hundratals kilometer bort.

Kan Anna förlita sig på sin magkänsla när det är så trångt i magen?


Som sagt, jag gillar Anna Glad. Kanske blir det lite väl klämkäckt ibland och kanske känns vissa karaktärer lite väl konstlade, men det går bra. Den här berättelsen kändes kanske lite rörig och spretig, men jag tycker hon får ihop det hyfsat på slutet. Den här boken får tre förlossningar av fem möjliga. 

måndag 22 februari 2021

Till stallet istället, v 7 2021

I fredags fick vi äntligen tillbaka bästa Karin igen, hon har vikarierat för någon annan och så fick vi ha vikarie för henne. Man skulle ju kunna tycka att det vore rimligare att Vikarien vikarierade för denna någon annan istället för att vikariera för Karin som vikarierade för någon annan, men det fanns förmodligen ytterligare någon dimension i detta schemamässiga femtonspel som har gått mig förbi. Hur som helst, gött att allting är back to normal och djeflar vilken skillnad på närvaro. Har absolut inget emot Vikarien, men hon har liksom stått på ett ställe och så har man fått lite feedback när man ridit förbi. Men Karin har någon form av röntgensyn så man kommer inte undan ens om hon står på A-volten och man själv är på C-volten och har hästar emellan. Och det är ju så man vill ha det (även om man ibland önskar att hon inte såg den där misslyckade galoppfattningen). 

Vi red en övning med mycket volter. Grundtanken var egentligen en evighetsövning med tre tiometersvolter på ena långsidan, vänd rätt upp och byt varv, skänkelvikning till kvartlinjen och ut igen på andra långsidan, vänd rätt upp och byt varv och så fortsätta så. Men vissa i Coronagruppen är ju...ja, jag ska väl inte säga kassa, men mindre rutinerade då, så de kan inte ens lägga en volt ordentligt. På riktigt var det en som förra veckan fick en aha-upplevelse när Vikarien förklarade att en volt har vändningspunkter, "du menar att man alltså kan vända hästen?", ordagrant citat, jag skojar ej utan hen verkade tro att en volt liksom bara blev till av sig själv. Eh, ja. Nu vill jag inte vara en besserwisser för den här gruppen är ju hopplockad som en nödlösning där främsta urvalskriterium var att man kunde rida just den specifika tiden som var den enda möjliga, och att alla skulle ligga på ungefär samma kunskapsnivå blev sekundärt. Ser absolut inte ner på folk som kan mindre, men ibland blir det lite tradigt när man ändå har ridit i den bästa gruppen, samt att jag retar mig lite när några ska göra sig som talespersoner för hela gruppen och säga att "vi" inte är bra på ditt och datt när man själv är en djävla QUEEN på det. Haha, tycker väldigt sällan jag är queen av något i ridsammanhang, men i de blindas rike är den enögde kung, osv. 

I alla fall så plockades biten med skänkelvikning bort och så gjorde vi bara volter. Nyttigt för Köttbullen, hon blev väldigt lösgjord och fin. Jobbar mycket med att rida henne upp mot vänstertygel och lätta i höger istället för det som ryggradsmässigt känns bäst, att vara mjuk i vänster eftersom det är där hon själv är mjuk. Gah, det är svårt, för så fort man mjuknar i höger så går hon utåtställd. Men det får vara så just nu. 

Denna vecka är det sportlov och teori. Egentligen skulle det vara gemensam teorivecka med clinics, men det går inte p g a "max 8"-regeln, så de enda aktiviteterna är privatlektioner, men när jag äntligen blev färdig till att boka så var det fullt. Så denna vecka blir det ingen ridning. Buhu. 


PS: När jag kom till stallet var det flera stycken som kom fram och sa "jag såg dig på Mandelmanns", nästan som att jag hade varit med på tv och inte bara hamnat på deras Instagramkonto med en skokartong i handen. Min dotter frågade om jag hade gett dom löparskor, hahaha.