lördag 27 februari 2021

Vänligheten

Har läst Vänligheten av John Ajvide Lindqvist. Jag har nog läst alla hans böcker, tycker han är lite ojämn. Vissa böcker, t ex Låt den rätte komma in och vissa av novellerna är magiska. Andra, t ex Lilla stjärna, faller mig inte alls i smaken. Vänligheten handlar om detta:

En klargul, låst container.

En höstmorgon 2018 står den bara där, i Norrtäljes hamn. Ingen vet hur den har kommit dit. När den så småningom öppnas kommer dess innehåll att förvandla Norrtälje. Den vardagliga vänligheten börjar att vittra bort.

Under denna förändringens tid får vi följa sex personer runt 30 år som även de är stadda i omvandling. Max och Johan spelar minigolf och Pokémon Go och undrar när det verkliga livet ska börja. Siw och Anna går på gym för att bli av med sin övervikt. Marko och Maria flydde från Bosnien som små och har tillsynes lyckats väl i livet, men något gnager.

De arbetar som parkskötare, kassabiträde, äldrevårdare, bowlinghallsföreståndare, fondförvaltare och fotomodell. De är en omaka grupp vars inbördes relationer utvecklas och invecklas under berättelsens gång

Tycker den här boken representerar min generella uppfattning om John Ajvide Lindqvists böcker: lite ojämn. Bitvis SVINBRA, även om jag tyckte själva konceptet var lite snott från Stephen Kings Köplust. Bitvis retade jag mig på vissa grejer, som att det var ju ett jääääävla tjatande om hur fula och feta och oattraktiva Siw och Anna var, och det var också ett jääääävla tjatande om Pokémon Go (hade kanske tyckt annorlunda om jag fattat grejen men det gör jag inte och inget i den här boken fick mig att bli det minsta sugen på att prova), och så tyckte jag att den här ungen Alva var rätt så enerverande i annars genomgående fina karaktärsporträtt. Men hon blev lite too much ibland, liksom Annas familj. En hel del av detta tyckte jag inte direkt tillförde berättelsen någonting och det kändes därmed också rätt onödigt att brodera ut berättelsen till över 700 sidor, hade man strukit allt om Pokémon och feta tjejer så hade den nog snarare landat på max 450. Störde mig också lite på det i mina ögon omotiverade användandet av kursiv text och de här...pauserna, som förekom här och där och lite för ofta för min smak. Men bortsett från det, visst var den bra! Den får fyra sura miner av fem möjliga.

fredag 26 februari 2021

Äntligen fredag och snart är det mars

Fredag! Denna vecka har ju vädret varit lika gränslöst och orimligt som förra veckan, fast på andra hållet då. Förra onsdagen stod jag och svettades och svor och skottade bort två decimeter blötsnö som kommit som lök på laxen efter en lång period med tvåsiffriga minusgrader och man tänkte att nu äntligen ska det bli lite varmare, men då kom det ett berg av snö istället. En vecka senare: sol och 13 grader varmt? Ja, inte mig emot. VERKLIGEN inte mig emot. Nu tror jag ju inte att det här härliga vädret varar fram till påska, så man får sannerligen passa på att njuta så länge det nu varar. 

Bortsett från vädret så har den här veckan mest bestått av diverse (jobbrelaterade) pissigheter. Har dessutom drabbats av läs-stress på fritiden, har två böcker på 14-dagarslån varav den ena är Vänligheten av John Ajvide Lindkvist och den är över 700 sidor lång. Ej svårläst, men ändå. Har som princip att aldrig lämna tillbaks böcker p g a att jag inte har hunnit läsa ut dom, om man inte hinner läsa böcker så får man banne prioritera bort något annat ur sitt liv, tänker jag. I onsdags hade jag dock en dundrande huvudvärk från arla till särla och efter att ha jobbat och gått hundpromenad (p g a ovan nämnda härliga väder kändes det i det närmaste kriminellt att tillbringa mer tid inomhus än vad jag redan gjort så även om jag mest av allt ville ta stark, stark medicin och gå och lägga mig så masade jag mig ut i skogen i en och en halv timme, önskar att jag kunde säga att det hjälpte men just den dagen gjorde det inte det) så hade jag inte ork till annat än att sitta och krafsa lamt på telefonen en stund, för så fort jag bara tittade åt en bok så föll ögonen ihop. KUL LIV MAN HAR. Bää. 

Det har i alla fall kläckts kycklingar! Beställde ju avelsägg av Bielefelder för ett tag sedan, men dessa var antingen obefruktade eller hade skakat sönder av Post Nords hantering för det blev inget. Beställde nya ägg på ett annat ställe och av dessa sju blev det sex kycklingar, två tuppar och fyra hönor. Lite typiskt, för jag var faktiskt mest ute efter tuppar att fylla frysen med. Hehe. Ligger ju redan lite över gränsen för hur många hönor man får ha utan tillstånd, men tänker att jag nog kan behålla en och sedan sälja de andra tre och på så sätt få lite ekonomi i mitt hönshållande. Skulle nog aldrig få för mig att slakta en äggläggande höna, det känns som ett väldigt slöseri med protein. 

SJUKT söta är de förstås, här är två av dom. 




onsdag 24 februari 2021

För han var redan dö

Har läst För han var redan dö av Eva Franz, den tredje fristående deckaren om den finlandssvenska polisen Anna Glad. Har läst och gillat de två tidigare delarna och jag gillade även denna, som handlade om följande:

Enstöringen Börje Bohman är spårlöst försvunnen och hans förfallna tegelhus högst uppe på Betesbacken verkar övergivet.

Hockeylegenden Samuel Lindberg har låtit bygga ett smaklöst palats på en ö en kort bit från centrum och hans hustru Alison misstänker att hennes man inte har varit ärlig gällande sitt förflutna.

En mamma på barnvagnspromenad upptäcker någonting förskräckligt när hon ska titta till sin baby i vagnen.

Äldre kriminalkonstapel Anna Glad tar sig an att lösa flera mysterier på en gång. På det viset slipper hon fundera så mycket på det faktum att hon inom bara några månader ska få ett barn med en man som bor hundratals kilometer bort.

Kan Anna förlita sig på sin magkänsla när det är så trångt i magen?


Som sagt, jag gillar Anna Glad. Kanske blir det lite väl klämkäckt ibland och kanske känns vissa karaktärer lite väl konstlade, men det går bra. Den här berättelsen kändes kanske lite rörig och spretig, men jag tycker hon får ihop det hyfsat på slutet. Den här boken får tre förlossningar av fem möjliga. 

måndag 22 februari 2021

Till stallet istället, v 7 2021

I fredags fick vi äntligen tillbaka bästa Karin igen, hon har vikarierat för någon annan och så fick vi ha vikarie för henne. Man skulle ju kunna tycka att det vore rimligare att Vikarien vikarierade för denna någon annan istället för att vikariera för Karin som vikarierade för någon annan, men det fanns förmodligen ytterligare någon dimension i detta schemamässiga femtonspel som har gått mig förbi. Hur som helst, gött att allting är back to normal och djeflar vilken skillnad på närvaro. Har absolut inget emot Vikarien, men hon har liksom stått på ett ställe och så har man fått lite feedback när man ridit förbi. Men Karin har någon form av röntgensyn så man kommer inte undan ens om hon står på A-volten och man själv är på C-volten och har hästar emellan. Och det är ju så man vill ha det (även om man ibland önskar att hon inte såg den där misslyckade galoppfattningen). 

Vi red en övning med mycket volter. Grundtanken var egentligen en evighetsövning med tre tiometersvolter på ena långsidan, vänd rätt upp och byt varv, skänkelvikning till kvartlinjen och ut igen på andra långsidan, vänd rätt upp och byt varv och så fortsätta så. Men vissa i Coronagruppen är ju...ja, jag ska väl inte säga kassa, men mindre rutinerade då, så de kan inte ens lägga en volt ordentligt. På riktigt var det en som förra veckan fick en aha-upplevelse när Vikarien förklarade att en volt har vändningspunkter, "du menar att man alltså kan vända hästen?", ordagrant citat, jag skojar ej utan hen verkade tro att en volt liksom bara blev till av sig själv. Eh, ja. Nu vill jag inte vara en besserwisser för den här gruppen är ju hopplockad som en nödlösning där främsta urvalskriterium var att man kunde rida just den specifika tiden som var den enda möjliga, och att alla skulle ligga på ungefär samma kunskapsnivå blev sekundärt. Ser absolut inte ner på folk som kan mindre, men ibland blir det lite tradigt när man ändå har ridit i den bästa gruppen, samt att jag retar mig lite när några ska göra sig som talespersoner för hela gruppen och säga att "vi" inte är bra på ditt och datt när man själv är en djävla QUEEN på det. Haha, tycker väldigt sällan jag är queen av något i ridsammanhang, men i de blindas rike är den enögde kung, osv. 

I alla fall så plockades biten med skänkelvikning bort och så gjorde vi bara volter. Nyttigt för Köttbullen, hon blev väldigt lösgjord och fin. Jobbar mycket med att rida henne upp mot vänstertygel och lätta i höger istället för det som ryggradsmässigt känns bäst, att vara mjuk i vänster eftersom det är där hon själv är mjuk. Gah, det är svårt, för så fort man mjuknar i höger så går hon utåtställd. Men det får vara så just nu. 

Denna vecka är det sportlov och teori. Egentligen skulle det vara gemensam teorivecka med clinics, men det går inte p g a "max 8"-regeln, så de enda aktiviteterna är privatlektioner, men när jag äntligen blev färdig till att boka så var det fullt. Så denna vecka blir det ingen ridning. Buhu. 


PS: När jag kom till stallet var det flera stycken som kom fram och sa "jag såg dig på Mandelmanns", nästan som att jag hade varit med på tv och inte bara hamnat på deras Instagramkonto med en skokartong i handen. Min dotter frågade om jag hade gett dom löparskor, hahaha. 

 

lördag 20 februari 2021

Om hon inte lever är jag död

Har läst Om hon inte lever är jag död av Claire Castillon. Den handlar om detta:

Hortense var fyra år när hon försvann, en vanlig eftermiddag när hon lekte kurragömma i parken med sin mamma. Efter tio år av sökande hoppas hennes föräldrar fortfarande att hon ska dyka upp.

Allt ställs på sin spets när en ny familj flyttar in i grannhuset. Deras dotter är fjorton år, precis som Hortense skulle ha varit. Hon har samma leende, samma ärr vid läppen. Mer än så behövs inte för att mamman ska känna igen sin försvunna dotter, och hon går snart för långt i sin övertygelse.

Den här boken beskrevs som "tät psykologisk spänning om en familj i sönderfall" men mnjääää, jag vet inte riktigt. Tyckte den var rörig och liksom aldrig riktigt kom till saken och när jag äntligen tragglat mig fram till upplösningen så kändes den lite väl gjord. Den här boken får två grannar av fem möjliga.

fredag 19 februari 2021

Starstruck

Jag älskar ju Mandelmanns och följer dom såklart även på Instagram. Nu häromdagen så var det ett inlägg på Maries sida om att mården tagit alla deras vaktlar utom en, och om någon kunde avvara en kompis till den ensamma stackaren så skulle den bli glad. Man kan tycka vad man vill om sociala medier men jag älskar verkligen det där när människor som egentligen inte känner varandra bara sluter upp och hjälps åt. Ser det ofta i grupper jag är med i och det känns så bra i själen när man själv kan vara med och bidra till att något blir bättre för någon annan. Det finaste jag sett var i en Facebookgrupp i grannbyn där någon för några år sedan ställde frågan om det möjligen fanns någon som kunde skänka en fotboll och kanske några begagnade fotbollsskor till ett gäng ensamkommande flyktingbarn som bara satt i en lägenhet och väntade på besked om att få stanna eller inte. I grannbyn röstar typ 30 % på SD och det är förfärligt, men nu får man ju inte glömma att det faktiskt är 70 % som INTE gör det, och folk slöt upp och skänkte inte bara fotbollsskor utan mat, kläder, mobiltelefoner, you name it, och det organiserades insamlingar och hämtningar och lämningar och det var så HIMLA fint.  

I alla fall så råkar vi nu ha lite fler vaktlar än vad vi behöver (i sista kläcket blev det typ 8 eller 9 hönor på 12 ägg och jag tycker det är lite slösigt att slakta hönor, men just nu när de inte värper så känns det som att de långsamt äter oss ur huset), så jag slängde iväg ett meddelande om det och tänkte att det händer väl inte mer för alla inlägg på Mandelmanns sida har ju alltid 5683965 kommentarer och vi är väl inte de enda som har vaktlar. Men! Fick svar och efter lite messande hit och dit så packade jag ner två vaktelhönor i en skokartong och styrde kosan mot Djupadal. Blev lite (inte så lite!) starstruck när både Gustaf och Marie mötte upp framför huset, jag kan ju säga att jag inte på något sätt blev besviken i min illusion (som väl nu mer är att betrakta som ovedersäglig fakta) om att Mandelmanns måste vara jordens härligaste människor.  Blev fotad med min skokartong (fånigt storflinandes) och offentligt tackad på Maries Instagram och det är väl så nära sina 15 minutes of fame man kan komma i detta livet. Min bror är semiprofessionell biodlare och har en bikupa i Håkan Nessers trädgård, men jag känner i detta nu att jag tillfälligt leder över honom i familjens interna "Jag mötte Lassie"-tävling, åtminstone i den oerhört smala grenen "vi som har bidragit till djurlivet hemma hos kända människor". Hehe. Hehehe. 

Och idag är det fredag och det töar och droppar och smälter, det ska bli upp mot 10 grader i helgen, nästa vecka är sista veckan i februari och sen är det VÅR. 

torsdag 18 februari 2021

Snöhelvetet

Igår, efter att jag betat av en arbetsdag i soffan, så gick jag ut och tittade med avsmak på all snö, närmare två decimeter tung blötsnö som behövde skottas bort. Det var bara att spotta i nävarna och sätta igång. Vi har en sån där stor snöskyffel, snösläde tror jag det heter, där man samlar upp snön och liksom föser den framför sig och sedan kan stjälpa upp den till drivor. Den är ju svinbra när det handlar om att få undan lätt pudersnö, men igår var det närmast att likna vid tortyr. Vet inte hur stort själva bladet på denna snösläde är, men säg 70 cm bred och 50 cm djup eller vad man ska säga. Och igår räckte det med att köra den 50 centimeter så var den full och så tung att den knappt gick att rubba. Och fortsätter man då med en dåres envishet att skjuta den framför sig så plattar man bara till snön och gör det ännu tyngre och mer omöjligt att få bort den. Så igår fick jag börja med att ta fram en skyffel och skotta en gång och sedan börja fylla snösläden med ett blad i taget och putta iväg det i den skottade gången och tömma. Arbetade mig systematiskt över gårdsplanen och uppfarten medan svetten lackade och svordomarna haglade. Inget gympass i världen kunde ha varit jobbigare om ni frågar mig. Avslutade med att pulsa in i hönsgården och slå bort snön som lagt sig på nättaket och tyngt ner det så att det hängde oroväckande nära marken. Då drösslade mängder av snö ner över mig och letade sig in under kragen, smälte och rann utmed ryggen. Just då var jag dock så varm att det nästan inte spelade någon roll. 

Sedan stapplade jag iväg mot bibblan för att hämta böcker. Stannade och pratade med grannen som också var ute och krigade med snöskyffeln som vapen. Vi hade mycket att säga om vädret i allmänhet och snön i synnerhet och under denna utläggning så hann all svett och smält snö som bosatt sig under min blöta jacka svalna, så till slut fick jag hasta iväg för att inte frysa ihjäl. Snömodd och drivor gjorde dock att det inte var möjligt att hasta i någon större omfattning och vägen till och från biblioteket, det kanske kan vara 400 meter dit och lika lång väg tillbaka, har väl aldrig känts så lång och dyster som då.

Allt det där hade varit förfärligt deppigt om det inte varit så att PLUSGRADERNA nu är i antågande. Löftesrika fem i morgon och på lördag, och härliga 9-10 på söndag och måndag. Känns lite som i Narnia när Aslan är i antågande. Eller nåt. 

Dream Team(s)

Man minns ju knappt hur det var förr längre, när man hade fysiska möten som man måste ta sig till (i mitt fall handlade det mest om att gå från en byggnad till en annan så det var väl inte så blodigt, men ändå lite bök att ta sig genom x antal låsta dörrar släpandes på dator och mus och telefon och block och penna), och så var man tvungen att sitta och trängas med kaffekopparna runt ett bord i en möteslokal. Frågar ni mig så hoppas jag att det här med digitala möten kommer att fortgå forever and ever and ever. Förr kunde ju folk, åtminstone i min organisation, på riktigt lägga mer tid på att resa till och från möten än vad själva mötena tog. Så dumt.  Nu bara: koppla upp sig och när man väl kommit igenom den inledande fasen som närmast påminner om en seans där folk försöker få kontakt med varandra och hörs men inte syns eller tvärtom, så är det ju så mycket GULD med digitala möten. 

Jag leder kanske 95 % av alla möten som jag deltar i och i 99 % av de möten jag leder så kommer jag förr eller senare till ett skede där jag vill (eller kanske snarare måste) dela min skärm. Och då är det ju alltid en liten fördröjning från det att jag har valt att dela till dess att övriga mötesdeltagare ser vad jag delar, och då gäller det ju att inte börja babbla för tidigt för då fattar folk inte vad man pratar om. Så min vanligaste replik nuförtiden är "säg till när ni ser min skärm" och jag är så DUKTIGT trött på det. Så här kommer ett litet förbättringsförslag till dom som utvecklar Teams och Skype och allt vad det heter: kan det inte typ tändas en liten lampa eller något när min skärm så att säga dyker upp på andras skärmar? Det kan väl inte vara så djävla svårt att fixa när man kan skicka folk till månen och så. 

Enklare vore förstås kanske att istället försöka utveckla mina kollegor så att de självmant tjoar till när de ser delat innehåll. Men det är nog bara enkelt i teorin, för av de där 95 % av mötena som jag leder och 99 % av dessa där jag delar skärmar så känns det ofta som att 100 % av övriga mötesdeltagare ser det som min självskrivna uppgift att sköta snacket. Visst, det är väl skönt att få tala utan att bli avbruten och jag har väl mer än en gång sagt ifrån med viss skärpa när folk har gafflat i munnen på varandra utan att lyssna, men ändå. Ibland drömmer jag om att få vara en passiv mötesdeltagare, bara sitta och lyssna och klottra lite förstrött i marginalen på ett block, men det är tydligen inte min roll i det här (yrkes)livet. 

onsdag 17 februari 2021

Och däremellan kommer fastan

Vår VD på jobbet är otroligt ortodox när det kommer till semlor, hade han fått bestämma så hade det närmast varit straffbart att sälja och äta semlor på andra dagar än fettisdagen. Som straff får han bjuda på semla varje fettisdag, vilket han också gör med den äran och igår var det dags. Vi har ju en ny kollega som är från Mexico och igår drog vi igång ett ambitiöst program där vi först förklarade hela bakgrunden till varför man äter semla på fettisdagen. Att Sverige en gång var ett katolskt och fattigt land, att ordet semla kommer från latinets simila som betyder vetemjöl och att vetemjöl en gång i tiden sågs som något otroligt exklusivt, och att man av den anledningen började äta semlor på fettisdagen för att riktigt lyxa till det inför askonsdagen som ju är/var den dag då fastan inleds och att den traditionen kvarstår även om Sverige inte längre vare sig är katolskt eller ens speciellt kristet. 

Sedan berättade den nya kollegan att i Mexiko har man en stor karneval med massor av pompa och ståt och god mat och sång och dans och allmänt fir i en hel vecka med motsvarande syfte, och vi bara "yeah, and in Sweden we eat semla on the fikarast on fettisdagen before we go back to work". Sedan trasslade vi in oss i en lång diskussion om hur Martin Luther präglat den svenska folksjälen. Tror inte att det imponerade så mycket på en fri mexikansk ande, men han sa i alla fall att han tyckte semlan var god.  Han vågade nog inte annat, haha.  

Hej, mitt vinterland a k a kung Bores hämnd

 I natt kom det 15 cm tung blötsnö och enligt uppgift ska det fortsätta att snöa hela dagen. Hade ju redan bestämt att jag skulle jobba hemma idag p g a att jag skulle ha ett föreningsmöte i grannbyn kl 16.00 och då kändes det som att det blev lite onödigt tight att flänga hem från stan, gå ut med hundarna och så iväg igen. När jag tittade ut över de av kung Bore djupt inbäddade nejderna så kändes det väldigt förmånligt att få tillbringa dagen i soffan, om än med jobbgrejer, och när jag sen fick ett meddelande om att ovan nämnda möte var inställt p g a snön så blev jag ännu nöjdare.  Bäst av allt är dock väderprognosen för de kommande dagarna med 3-4 plusgrader imorgon, upp mot 8-9 (!) i helgen och början av nästa vecka. IN YOUR FACE, kung Bore. Då känns det plötsligt rätt görbart att tillbringa eftermiddagen med att skotta snö, för det lär ju bli dagens träningspass. Men det är HELT OKEJ när man har denna efterlängtade väderprognos i åtanke. Sen ska jag pulsa iväg till bibblan och hämta böcker, elda i kaminen och ha det gött. Men först blir jag väl tvungen att beta av någon form av arbetsdag. Hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå.  

tisdag 16 februari 2021

Kom igen våren, kom igen

I morse när jag gick ut med hundarna så var det nollgradigt och snöblandat regn. Det var nästan som att vinna på lotto efter vad som känns som en halv istid med tvåsiffriga minusgrader både dag och natt. Att sätta sig i bilen och bara låta vindrutetorkarna svepa över rutan för fri sikt istället för att behöva stå och skrapa till förbannelse. Dörren på förarsidan av min bil fryser av någon anledning alltid och kan bara öppnas inifrån, vilket gör att jag måste klättra in från passagerarsidan (där jag har Tages transportbur) och liksom vältra mig över sagda bur på ett mycket ovärdigt sätt för att komma åt att öppna. Hatet jag känner då skulle kunna räcka till att smälta polariserna, men det hjälper inte ens till att tina upp frosten på vindrutan. 

Ikväll och i natt ska det dessutom komma ett rejält snöfall, klass 1-varning på Österlen enligt SMHI. Hoppas att nästan-Österlen inte blir lika drabbat, men det är väl inte så sannolikt utan det är nog bara att ta snöskyffeln i vacker hand och rätta in sig i ledet. Hade redan planerat att jobba hemifrån imorgon p g a andra orsaker, men det visade sig ju passa bra även vädermässigt. 

Men! SEN KOMMER PLUSGRADERNA! Är så pass exalterad över detta faktum att jag nästan kan bortse från de deppiga 10-15 cm snö som ligger i pipelinen enligt prognosen. Lång näsa åt kung Bore. Och idag är det fettisdagen (= bara 47 dagar kvar till påsk) och jobbet bjuder på semla. Jäääää. 

måndag 15 februari 2021

Nostalgisk eskapism

Hörde det förnämliga uttrycket nostalgisk eskapism när jag lyssnade på ett random avsnitt av Snedtänkt tidigare idag. Det betyder att det finns ett riktigt snofsigt begrepp för till exempel min förkärlek att sträcktitta på gamla svenska tv-serier eller läsa gamla böcker om Britta och Silver om och om igen. Det låter ju avsevärt mycket bättre att säga att man ägnar sig åt nostalgisk eskapism istället för att man göttar sig åt de tätnande intrigerna på Öhmans varuhus. 

Till stallet istället, v 6 2020

Förr i världen när jag jobbade med min bästa vapendragare Jenny så brukade vi, när vi retade oss extra mycket på vissa människor, påminna varandra om FLOOOOODEN. Det härrör från ett gammalt talesätt som lyder Den som sitter tillräckligt länge vid floden ser förr eller senare sina fiender flyta förbi. Har ingen aning om vad det kommer ifrån, vi själva läste det i en bok av Liza Marklund, men andemeningen är ju fantastisk: att de onda får sitt straff och det enda man behöver göra är att vänta ut det. Perfekt att lugna tanken med när man av olika skäl inte vill eller kan skapa en konflikt med någon. 
I fredags var jag tvungen att mumla FLOOOOODEN tyst för mig själv för att inte behöva tillbringa hela kvällen med att reta ihjäl mig på Mansplainern. Det började med att en tjej som är rätt ny i den här Coronagruppen skulle rida en häst som nyligen har börjat gå på hackamore. Då började han direkt: Jaha, ska du ha X? Ja, han har ju fått ett annat bett nu, ett sånt där som inte har något i munnen. Och tjejen bara, jaha, oj då, sånt har jag aldrig ridit med, och så kom en låååång och dryg föreläsning från Mansplainern om "hur det är" att rida med hackamore och det hade väl varit okej om det inte hade varit för att jag vet att han själv red med hackamore för första gången förra fredagen. Han måste ju ha sjukt bra självförtroende ändå. Sen kom Vikarien och Nya Tjejen frågade om det var något särskilt hon behövde tänka på eftersom X hade hackamore och hon aldrig hade ridit med ett sånt, och Vikarien hade bara ett ord att besvara det med, och det ordet var "nej". 

Ja, sen skulle vi rida. I normala fall ställer man upp på medellinjen och så kommer ridläraren runt med pall som man använder vid uppsittning. Men i fredags hade Vikarien ont i ryggen så hon ställde pallen på ett ställe och sa "ni får själva ta er till pallen". Så gör vi ju ofta i Bästa Måndagsgruppen™ och det är inga konstigheter. En person ledde fram sin häst till pallen och jag ledde fram Köttbullen så att jag liksom stod lite som på kö några meter därifrån. När den första personen kommit upp så kom Mansplainern, som uppenbarligen inte fattat att vi skulle göra så här, och bara tog pallen och bar iväg den för att själv använda den. Vikarien hojtade då att hallå, folk stod faktiskt i kö och en normal människa hade väl reagerat med ett "oj, stod du där och väntade, det såg/fattade jag inte, ursäkta", men såklart inte Mansplainern, han bara "jaha" och ställde tillbaks pallen. Likadant efter att vi har ridit, då går han och ställer hästen han ridit i boxen, sedan går han in i ridhuset igen för att snicksnacka med sin dotter (vars unge rider i gruppen efter vår) och det gör han en god stund. Sedan kommer han tillbaka och först DÅ börjar han sadla av och fixa med hästen i slow motion. Är 100 % övertygad om att han gör så för att vi ska hinna packa alla höpåsar under tiden som han står och fumlar med sitt. Nu tycker jag väl i och för sig att det är rätt mysigt med det där efterarbetet, men fy fan vad jag irriterar mig på Mansplainern. Det är inte bara det att han mansplainar och inte hjälper till, dessutom har han för vana att, om vi andra står och har lite eftersnack, bara komma och bryta sig in och liksom ta över samtalet och sedan bara vända sig till vissa i gruppen och exkludera andra. Mig pratar han överhuvudtaget inte med, tror han bara riktar in sig på såna som han vet är lite osäkra och/eller sämre än han, men jag skulle ju aldrig ens drömma om att, om två personer står och pratar, bara stolpa fram, avbryta, rikta sig enbart till den ena och sedan börja gagga om mig själv. Men det var exakt vad Mansplainern gjorde i fredags när jag och en till stod och pratade. Så nu måste jag mässa FLOOOODEN för mig själv för att irritationen inte ska ta över. 

Till ridningen: Vi red ungefär samma övning som förra fredagen, volter och vänd snett igenom, men "de som kunde" fick rida skänkelvikning istället för övergång. Inte för att Köttbullen är någon fena på skänkelvikning, men vi försökte så gott vi kunde. Funkar hyfsat i alla fall några steg i vänster varv, i höger: not so much. Men vi jobbar på det, på eget bevåg har jag också lagt till övergångar där det passar för att det är nyttigt för henne. Kände mig nöjd efter lektionen för hon hade blivit lösgjord och fin och det trots att Karin inte ridit henne i veckan. Då får man ju så att säga manegen lite krattad åt sig och startsträckan till samarbetet blir inte så lång. Men det gick alltså rätt så bra ändå. Gött. 

söndag 14 februari 2021

Låt det brinna

Har läst Låt det brinna av Björn Paqualin, den handlar om detta:

Den största skogsbranden i modern tid rasar i Sverige. Brandmän arbetar dygnet runt för att hejda eldens framfart. Mitt i kaoset hittas liket av en kvinna i en damm. Man vet inte hur länge hon har legat där, inte heller vem hon är.

Stella Robertsson, kriminalkommissarie på polisens nationella operativa avdelning, kallas upp för att bistå den lokala polisen i mordutredningen.

När hon anländer till den utrymda stan är hon redan brännmärkt av ilska. Hennes privatliv är trassligare än någonsin. Och på arbetet har hon i princip gjort sig omöjlig.

Till sin hjälp får hon den lokale mordutredaren Tommy Reyer, som är hennes raka motsats, och tillsammans ger de sig in i en utredning som kommer leda dem till människans allra mörkaste sidor. I jakten på mördaren kommer de ställas inför större hot än hon någonsin upplevt.


Det lät väl spännande, eller hur? Fast det tyckte jag inte att det var. Retade omedelbart upp mig på karaktären Stella - blasé Stockholmssnut som lyssnar på black metal och har ett trassligt proivatliv som hon absolut inte vill tala om så istället gömmer hon sig bakom en besserwisserattityd och är generellt en djävla översittartyp som kan allt och vet allt och drar otroliga slutsatser av ingen information alls (han har en Kånkenryggsäck, alltså är han vegetarian, eller varför inte: mannen hade ingen gratiskalender från den lokala byggfirman, ergo var hans fru otrogen med byggfirmans ägare. Så elementärt min käre Watson). Dessutom blir Stella (bland annat) både nedslagen med armeringsjärn och får armen söndersliten av bitska Dobermannhundar och får utöver det och för att tala klarspråk så sjukt mycket stryk att hon gissningsvis skulle ha blivit ett fall för långvården med permanenta hjärnskador, men hon ligger bara medvetslös en liten stund, sedan är det upp och hoppa och iväg och jaga skurk. Nämen GÄSP kände jag inför allt detta. Detta är del ett i en planerad trilogi, jag kommer inte att läsa de andra delarna. Den här får en gnista av fem möjliga. 

Mordkonsulten

Har läst Mordkonsulten av Elly Griffiths och jag är väldigt avundsjuk på alla som ännu inte har läst någonting av henne för dom har ju något oerhört fantastiskt framför sig, till skillnad från mig som nu har det bakom mig och måste leva i ett limbo tills nästa bok kommer, när det nu blir. Mordkonsulten handlar om det här:

När den nittioåriga Peggy Smith hittas död i sitt hem ser polisinspektör Harbinder Kaur till en början inga skäl till misstankar. Peggys hemhjälp, Natalka, redogör för vad som tycks ha varit en naturlig död.
Men det ska snart förändras. Det visar sig att Peggy ljugit om sina hjärtproblem och att hon varit övertygad om att någon förföljde henne. Att hon sedan länge, i hemlighet, agerat »mordkonsult« åt ett antal kända kriminalförfattare, och därför visste mer om mord än vad som är sunt.
När Natalka städar ur Peggys lägenhet blir hon hotad till livet av en maskerad, beväpnad inkräktare. Och Harbinder Kaur börjar tänka att det kanske inte existerar något sådant som ettdödsfall fritt från misstankar, trots allt...


Ja, vad ska man säga? Jag gillar Harbinder Kaur nästan lika mycket som jag gillar Ruth Galloway. Fallet var absolut spännande, men jag gillar nästan transportsträckorna bäst. Allting är så småputtrigt och mysigt och hemtrevligt och alla karaktärer är helt fantastiska. Den här boken får (inte oväntat) fem kioskdeckare av fem möjliga. Schas iväg till bibblan med er.

fredag 12 februari 2021

Vänder det nu?

Snart finns det inte ord för att beskriva hur less jag är på kylan. Kom hem igår, då hade pannan stannat och det var 15 grader i köket (förmodligen i resten av huset också, men vi har bara termometer i köket). Tände i kaminen, gick ner och joxade med pannan, fick igång den, satt sedan klistrad framför kaminen tills det började bli någorlunda varmt. Sedan slocknade det i kaminen, gissningsvis p g a dåligt drag i skorstenen p g a att murstocken blivit för kall. Eldade på igen, satt framför kaminen och läste men var så trött att jag inte orkade hålla ögonen öppna. Flyttade över till soffan och rev av ett guilty pleasure-avsnitt av Varuhuset från Öppet Arkiv. Så mycket drama där nu alltså, hahaha. Satt där tills jag började frysa och jaha, då hade väl pannan stannat IGEN! Så tröttsamt. Den här gången var det min man som gick ner i pannrummet och själv gick jag och lade mig i det minst sagt svala sovrummet iförd joggingdress, raggsockor och med elektrisk värmedyna. Tre hundar kröp ner under täcket och när jag väl fått upp värmen somnade jag som en sten och klockan var då inte ens 21.00. Kul liv man har just nu. MEN! Imorgon ska det enligt den väderprognos som jag är inne och uppdaterar säkert 20 gånger om dagen bli en plusgrad framåt eftermiddagen. Önskar att jag hade kunnat säga "plusgrader" i plural men så bra är det alltså inte. Man får väl nöja sig med det lilla just nu. 

Med risk för att bli tjatig (men det som hjärtat är fullt av fyller bloggen): SOM jag längtar efter våren. Häromkvällen såg jag en scen i någon serie där en karaktär stod och tog ett bloss på en balkong en ljus sommarkväll. Jag slutade röka 1994 och har ALDRIG känt att jag har velat börja igen, men det där såg så extremt härligt ut att jag nästan kände att det skulle vara värt det. Skojar bara, såklart kan man stå på en balkong en ljus sommarkväll och bara njuta av livet utan att fylla lungorna med tjära och kolmonoxid, men ja. Det är uppenbarligen såna tankar som dyker upp just nu.

Har för första gången i år jobbat på jobbet hela veckan, bara det att man kan välja är ju rätt lyxigt. Jag tyckte ju det var rätt gött att ta ett par dagar här och ett par dagar där. Dock har vi för några veckor sedan bytt telefonsystem från Skype till Teams och av någon anledning blir det världens eko när jag har möten i Teams hemma, men när jag är på jobbet funkar det bra. Gissningsvis beror det på att jag har headset på jobbet men inte hemma och att datorns mikrofon och högtalare sitter för nära varandra, eller det är i alla fall det svar jag har fått från supporten, men i så fall undrar jag varför det problemet aldrig uppstod så länge vi använde Skype? För mikrofonen och högtalaren satt ju på samma ställe då, och på den tiden var det aldrig någon som upplevde att det blev eko. Det är det ingen som kan svara på, men jag ska låna hem ett headset och se om det blir någon skillnad. Nu har jag ju dock kringgått problemet genom att vara på jobbet och också kommit in i dom rutinerna, så nu är det det som känns lite gött. Ergonomisk kontorsstol, stor skärm, tillgång till skrivare, ha fikarast i lunchrum, såna saker som man tog för givet innan 2020. 

En annan sak man tog för givet var plusgrader i februari. Man har ju generellt rätt dåligt väderminne, men så här kallt så här länge var det väl ändå längesen det var? Eller ja, 2018 kom det ju en djävla snösmocka i slutet av februari för att sedan följas av den varmaste och torraste våren och sommaren i mannaminne. Men i normala fall ska det väl för fan inte vara femton grader kallt så här års (eller ens någonsin) i Skåne?. Nu hejar vi på plusgraderna, KOM IGEN NU DÅ. 

onsdag 10 februari 2021

Snart i fas

Jag gillar Skäringer & Mannheimers podd. Mycket. Och jag har lyssnat på den sedan avsnitt ett, vilket visade sig bli under snart fyra års tid, vilket om ni frågar mig låter orimligt länge men jag kan ju själv se att första avsnittet sändes 2017 så doesn't time fly?, osv.  

Förr brukade jag lyssna på podd när jag var ute på promenad, men någon gång i våras så kom jag ur den rutinen, tror det var i samband med att jag fick artros i knät och av den anledningen inte var lika promenadbenägen under en period. Sedan inträffade ett märkligt fenomen: jag hade så många olyssnade avsnitt att det började kännas jobbigt att lyssna ikapp. Ja, ni hör ju själva hur besvärligt mitt liv är. För det är ju verkligen jättejobbigt att behöva lyssna på sin favoritpodd, eller hur? Tror dock det var lite en kombination av att jag a. var svinstressad på jobbet, b. av den anledningen försökte sålla bort alla "måsten" som inte var jobbrelaterade, och c. även ville kunna njuta av själva promenaden och naturen utan att ha en massa annat samtidigt. Det senare började jag uppskatta mer och mer, så nu känns det inte längre som ett alternativ att lyssna på podd samtidigt. Har också väldigt svårt att bara sitta stilla och lyssna, så veckorna och månaderna gick och mängden olyssnade avsnitt ökade stadigt och blev nästan ett nytt stressmoment. Haha.

Men efter nyår bestämde jag mig för att börja lyssna på podd när jag kör till och från jobbet. Det är ju ändå nästan en timme per dag som går till att bara sitta bakom ratten och glo. Men jag har inte velat göra det förut, inte heller har jag velat ha något abonnemang på ljudböcker, p g a att jag under denna tid brukar lyssna på P4 och därför får höra en massa oväntade saker som jag aldrig någonsin skulle ha fått veta annars och jag tycker att det har fyllt en viss funktion i mitt liv.
Men nu kände jag att det var dags att göra ett vägval om jag någonsin skulle få ta del av Skäringer & Mannheimer igen, så nu har jag skippat P4 till förmån för Anna & Mia. Jag slutade ju lyssna någonstans förra våren, och fick därför ta del av hela pandemins utveckling en gång till. Det var rätt kul faktiskt. Och nu är jag äntligen ikapp! Har bara denna veckas avsnitt kvar att lyssna på. Det känns lite som att jag har klarat av en arbetsuppgift. Jag känner mig nästan lite duktig. Samt lite störd. Over & out.  

tisdag 9 februari 2021

Words don't come easy

Har fått en ny kollega som inte talar svenska, han ska vara här ett år så nu får man väl verkligen möjlighet att träna sin rätt så halvkassa engelska. Jag har ju kollegor från både UK och US och i jämförelse med dom så känner jag mig nästan som dom där tomtarna från Ullared, Ola-Conny och Morgan, när dom är ute och reser. Men allting är ju relativt. Nya kollegan har som ambition att försöka lära sig svenska och följande samtal utspelade sig då tillsammans med en ej namngiven kollega i fikarummet:

Ej namngiven kollega (ENK): Good luck, it is one of the most difficult languages to learn.
Jag (försöker vara lite peppig): Actually I think it is much worse to learn Finnish.  
ENK: Yeah, but in Swedish there are lots of words that are the same word for different things, for example "ö", it could be an island and it could also be...ööö.
Nya kollegan: ???
Jag: What do you mean?
ENK: Yeah you know, Either "ö" is an island or you could just say "ööh".
Jag: But that is not a word! 
ENK: I know, but it is difficult to explain.
Jag (till nya kollegan): He means like this: for example the Swedish word for "dust" is "damm", and the Swedish word for "pond" is also "damm". 
Nya kollegan (väluppfostrat): Oh, I see. 

Nästa  dag:
ENK: Det blev ju lite fel där när jag skulle förklara, jag blev liksom så ställd när jag skulle säga det på engelska. Men sen när vi satt för oss själva och snackade så fick jag möjlighet att förklara.
Jag: Jaha, det var ju bra, för helt ärligt så var det du sa om "island" och "öööh" rätt så obegripligt.
ENK: Ja, jag vet, men nu har jag förklarat för honom att "ö" dels kan vara samma sak som "island" och dels kan det vara med till exempel i "Göran".
Jag: VA? Hahaha, tyckte du själv att det där var mer begripligt?
ENK: Ja, jag förklarade för honom att det ju liksom både är en bokstav, "ö", och ett ord, "ö", och så kan det vara en del av ett ord, som till exempel i Göran. 
Jag: Jamen alla ord består ju av bokstäver, jag fattar inte hur du menar?
ENK: Nä, men det gjorde han.

Lite senare: 
Nya kollegan: Do you know where I can take classes in Swedish?


Så går det till på Saltkråkan. 


måndag 8 februari 2021

Det vilsna barnet

Har läst Det vilsna barnet av Torey Hayden. Detta är handlingen:

Det vilsna barnet är en gripande skildring av en rotlös liten flicka och en pedagogs fasta beslutsamhet att hjälpa henne till rätta.
Jessie är nio år gammal, med rött hår, gröna ögon och ett förtrollande leende. Dessutom är hon begåvad och ritar fantastiska, intrikata teckningar. Men Jessie vet också hur hon ska få sin vilja fram genom att ljuga, skrika och göra andra illa. Hennes föräldrar klarar inte av henne, och hennes socialarbetare kämpar med hennes destruktiva beteende och ursinniga humörsvängningar.
Efter en kaotisk väg via mängder av fosterhem får Jessie slutligen diagnosen reaktiv kontaktstörning. Den uppkommer när små barn berövas den livsviktiga anknytningen med pålitliga vuxna som ska hjälpa dem att utvecklas känslomässigt och att skapa normala band till andra människor. Specialpedagog Torey Hayden kallas in för att hjälpa till. Hon bestämmer sig för att träffa Jessie varje vecka i hopp om att förstå hennes utagerande beteende. Genom Toreys försiktiga uppmärksamhet kommer de chockerande sanningarna bakom Jessies lögner fram. Kan Torey och de andra socialarbetarna ge Jessie den kärleksfulla omsorg hon saknat, eller kommer hon att vägra släppa dem innanför sitt skal?


Jag har läst alla böcker som Torey Hayden har skrivit, i alla fall alla som har givits ut på svenska, och jag brukar tycka att hon skriver bra och gripande, det är starka berättelser som man kan läsa om och om igen. Den här kände jag dock inte riktigt samma entusiasm kring. Oklart varför, för upplägget är ju snarlikt. Kanske för att den här utspelar sig mycket senare än de övriga och det är rätt mycket reflekterande kring hur man gjorde förr kontra hur man gör nu, vilket i och för sig var intressant men det blev ändå lite splittrat. Tyckte också att dialogen kändes väldigt tillrättalagd? Den här boken får tre sånglärkor av fem möjliga. 

Mhm

Så har en vecka av februari gått, tre kvar och sedan är det officiellt vår, åtminstone i den almanacka där mars, april ha knopp i håret. Just nu verkar det väldigt avlägset eftersom kylan för tillfället "håller landet i ett järngrepp" som det heter. SMHI:s app är numera min mest frekvent använda, går in säkert tio gånger om dagen för att se om det inte är någon ljusning i sikte. Igår morse var det klass 2-varning på Österlen, 20 centimeter snö i kombination med mycket hårda vindar och det kändes ju lite sådär eftersom jag faktiskt utlovat att jag skulle jobba på jobbet (och hade lämnat dator och telefon där, annars hade jag ju kunnat ändra mig), men under dagen blev det nedgraderat till klass 1 och för vår del stannade det vid mycket hårda vindar och lite yrsnö och det var inga större problem att ta sig till sin fysiska arbetsplats i morse. Men minusgraderna består och det är så tröttsamt. Igår utlovades det nollgradigt om tio dagar och jag blev nästan lika till mig som om en knarkare hade fått höra att heroinet ska bli gratis, men idag har den prognosen istället ändrats till -2 grader och jag blev lika djupt besviken som om polisen beslagtagit ovan nämnda heroin, givet att jag var knarkaren dårå. Dessutom ska det komma mer snö (och nu avses nederbörd och inte kokain) i veckan. Kuken! Röven! Men nu ska jag försöka hitta lite positiva grejer:

1. Hundarna drar inte in tillnärmelsevis lika mycket grus, vilket reducerar städningen rätt avsevärt. 

2. Det går snabbt och lätt att kratsa Köttbullens hovar när de inte är fyllda med lera.  

3. Förhoppningsvis fryser en massa mördarsniglar ihjäl nu. Kanske även fästingar, fast jag är ju rätt övertygad om att om man så hade släppt en atombomb som förintat i princip allt levande så hade det inte dröjt länge innan fästingarna börjat krypa fram helt oskadda. Det verkar inte spela någon roll om det är varmt, kallt, blött, torrt eller en kombination av alla väderlekar och temperaturer som finns i hela världen, det blir ändå alltid "en fästingsommar". 

4. NU KOMMER JAG INTE PÅ NÅGOT MER. Ja, det ska väl vara att man kan elda ohämmat i kaminen, men det kan man ju även om det är några plusgrader. Det är ju nästan ännu bättre att få komma in och tända en brasa efter att ha varit ute när det är sådär råkallt och ruggigt och blött som det brukar vara under en normal skånsk härlig gröngrå vinter. 

Aja, det är ju inte som i Game of Thrones i alla fall, där en vinter kan vara i åratal så man får väl försöka hålla humöret uppe och se att det finns ett ljus i slutet av tunneln, osv. Tips på humörhöjande aktivitet är att börja dagen med att se ett avsnitt av Skånska dubbningar på Youtube. Så djävla roligt. Och så läser jag Mordkonsulten av Elly Griffiths, det är ju också uppfriskande. Och snart så kanske det ändå kan vara läge att peta ner några tomatfröer i jorden? Många har redan börjat, har jag sett i odlargrupperna på Facebook, men jag tycker ju det är rätt så träligt att försöka härbärgera tusen tunna och rangliga plantor i april så jag ska nog ändå försöka vänta några veckor till. För övrigt så har påsen med såjord frusit fast i marken.  



Till stallet istället, v 5 2021, pt 2

Man är ju inte direkt jättesugen på att åka till stallet när det är 10 minusgrader, det är man ju inte, men såklart gjorde jag det ändå. Nu "i dessa tider" får man inte rida igen missade lektioner, så då är det ju extra surt att missa om man nu skulle råka bli sjuk eller få symptom, så bara att det är kallt och att man helst av allt vill åka hem och dimpa ner framför kaminen är ju inget direkt skäl. 

Kall och torr luft är ju inget vidare, speciellt inte i kombination med syntetmaterial och jag hade väl nån fleecejacka plus underställ på mig, och när jag lade handen på Köttbullens hals för att hon skulle flytta sig så fick hon en rejäl stöt av statisk elektricitet och p g a det var ju inte direkt överlycklig av min närvaro. Sen gav vi oss in i det svinkalla ridhuset, som inte blev varmare av att de nyss hade harvat det och dörrarna därför måste stå på vid gavel för att vädra ur dieselavgaserna. BRRRR. Men kommer man bara igång så blir man ju varm. Vi red en evighetsbana som var: trav och 20-metersvolt vid C i höger varv, vänd snett igenom med övergång vid X, igångsättning, hörnpassering, 20-metersvolt vid A i vänster varv, vänd snett igenom med övergång vid X, igångsättning, hörnpassering, ny 20-metersvolt vid C i höger varv, osv, osv. Funkade bra för vi var bara 6 personer så det var gott om plats. I Bästa Måndagsgruppen™ hade det funkat om även vi hade varit 10 stycken, för där har folk koll vilket man inte kan säga om Coronagruppen. Men det är ju bara att gilla läget. I alla fall, Köttbullen var himla fin. Eller blev, först ville hon inte gå fram ordentligt men efter att vi hade galopperat så lossnade hon. I höger varv finns det fortfarande mycket att jobba med, men i vänster varv kunde jag nästan bara sitta och åka med. UNDERBART. Svävade nästan på moln efteråt, men inte mer än att jag kunde reta mig rejält på att Mansplainern alltid går in i ridhuset direkt efter att han sadlat och tränat av. Hans barnbarn rider i gruppen efter vår, och det stör mig att a. det ju är sagt att det inte ska vara någon publik, men det verkar inte gälla för Mansplainern och Styrelsetjejen. Inte ens i nybörjarbarngrupperna får föräldrarna vara med utan så fort barnen börjar rida själva så åker föräldrarna ut, och gruppen efter vår är någon hoppspecial så de är ju ändå rätt duktiga, men där kommer det horder av föräldrar med in och ska hjälpa till att hålla hästar och bära bommar. Nu tror jag ju inte att ridhus är ett ställe där klustersmitta uppstår, men regler är väl för fan regler och Mansplainern gör ju inget av ovanstående utan står bara och gaggar. b. vår grupps uppgift efter ridningen är att mocka i ridhuset och att packa x höpåsar. Mocka efter sig i ridhuset ingår alltid, och på samma tavla där det står vilken häst man ska ha står det också till vilka hästar man ska packa påsar. Nu tycker jag i och för sig att det är rätt mysigt att gå och pyssla med det och ha lite eftersnack, och det gör mig ingenting att slippa se (och höra) Mansplainern, men det är PRINCIPEN. Man hjälps åt med allt sånt, det är sen gammalt. Men nä, han slinker in i ridhuset (där han inte ska vara) och står babblar med Styrelsetjejen och jag tror inte ens att han tänker på att det vore rimligt att hjälpa till när resten av folket i hans grupp går och mockar framför näsan på honom. Såna som han tar bara för givet att någon annan gör skitjobbet medan han slipper. GRRRR. 

söndag 7 februari 2021

Än klappar hjärtat

Har läst Än klappar hjärtat av Susanne Fellbrink. Det kan du också göra om du som jag gillade Än sjunger hon inga sånger som detta är en fortsättning på. Detta är handlingen:

Det är sommartider i vackra Sundsvall, och snart ska studenternas rop ljuda. Artisten Cilla Fallander har fått ett nytt uppdrag efter vinterns dramatik. Hon ska agera projektledare för nyöppningen av en galleria i stan, och planerna är storslagna. Men redan första kvällen går saker och ting fruktansvärt fel och under den fyra dagar långa invigningen fortsätter problemen att hopa sig. Cilla får till slut en stark känsla av att det är någon som sätter käppar i hjulen för henne, vilket får katastrofala följder. Men varför?

Samtidigt smider en man i en annan del av landet mörka planer. Han har länge sökt efter kvinnan och barnet som en gång flydde från honom, och nu har han äntligen fått ett tips. Och spåren leder honom till Sundsvall.


Jag gillade ju första delen och jag gillar även denna. Cilla har det inte lätt med all stress, lite svajande självförtroende och dessa taskiga väninnor som jag stör mig på, och etiketten cozy crime känns så klockren. Lagom blandning mellan vardag och dramatik, bra språk och tempot är friskt, ökar stegvis och avslutas med både crescendo och cliffhanger. Den här boken får fyra projektledare av fem möjliga. 

fredag 5 februari 2021

Fredagsfeeling

 I morse när jag vaknade (väcktes) så var det tolv grader kallt och bilmotorn brummade många trötta varv innan den behagade starta, och det trots nytt batteri. På nyårsafton hade jag nämligen bestämt med en kompis att vi skulle träffas och spåra med våra hundar och när jag hoppade in i bilen för att starta den så var den stendöd. Misstänkte genast batteriet p g a att a. jag inte kört med bilen på kanske 10 dagar, b. batteriet är lika gammalt som bilen och batteri åldras, och c. det var kallt, och moderna bilar har ju så mycket elektronik och grejer så är batteriet det minsta klent så orkar det inte med att starta bilen. Fick låna min mans bil och någon dag in på det nya året skickade jag iväg honom att köpa ett nytt batteri. Han ringde hem från Mekonomen och frågade om jag hade start/stopp-funktion (tror jag det hette) på min bil, i så fall kostade ett batteri 3000 kronor istället för en dryg tusenlapp som ett vanligt batteri. 

Nu råkar min bil ha denna funktion, som alltså innebär att motorn stannar när man trampar ner kopplingen och det är säkert bra och bränsle- och miljöbesparande och alltihop, men jag fick ju stora skälvan: Oh my God, Oh my God, OH MY GOD, nu fick jag motorstopp vid ett rödljus mitt i rusningen, vad fan gör jag nu, HJÄÄÄLP, såna tankar for genom mitt huvud varje gång det hände tillsammans med en rejäl dusch adrenalin och är det något jag inte behöver i mitt liv så är det extra stress. Så en dag var det inte så längre, jag trampade ner kopplingen, motorn fortsatte att brumma och ingen var väl gladare än jag för det. Min bilmekaniker förklarade för mig att det (om jag minns det rätt) hade att göra med om det var minsta lilla obalans mellan plus och minus i batteriet (eller njaaa? nu blev jag osäker om det verkligen var så, men skitsamma) så kopplades den här funktionen ur, men det kunde han återställa om jag ville? Det ville jag alltså inte, och nu ville jag inte heller betala ett par tusenlappar extra för möjligheten att återställa denna funktion som jag aldrig efterfrågat. Så jag (via min man) köpte ett vanligt batteri istället och det har fungerat fint. Men som sagt, är det kallt så blir det ju jubbigt för bilen. GUD VAD JAG ÄR TRÖTT PÅ VINTERN. Har vi hört den förut eller? 

Men idag är det i alla fall fredag och i helgen händer det ingenting. Ska till stallet efter jobbet idag, men sedan är det tomt i kalendern. G-Ö-T-T. Jag är så kluven till det där med aktiviteter på helgerna, å ena sidan är det ju kul att det händer något och å andra sidan är det så skönt att bara toffla omkring och inte ha ett skapandes grand på agendan. Har ju dessutom min läs-stress att jobba med. Läste ut en bok som var på fjortondagarslån igår, rusade till bibblan (som bara har öppet tre timmar på torsdagarna) och lämnade den och hämtade en annan som också var på fjortondagars, så nu är jag tillbaks på ruta ett igen. Dessutom slösade jag bort lästid igår genom att jag fastnade framför Varuhuset, skulle bara se ett avsnitt men sedan blev det så "spännande" (fastän jag vet exakt vad som ska hända) så det blev tre-fyra på raken i alla fall. Svenska såpor är nog min största guilty pleasure och jag älskar nu att jag tack vare Apple TV har dom I MIN TV-APPARAT.  

Så inget ont (vintern) som inte har något gott med sig. För ingen kan väl begära att man ska göra något annat än att tillbringa helgen nedkrupen i soffan framför brasan med en massa filtar, böcker, tekoppar och andra mysattribut? Nä, men då säger vi så. 


torsdag 4 februari 2021

En tysk amazon vs en svensk amason

För ett tag sen fick jag nåt mail från amazon.de, på tyska och jag kan ju ingen tyska och tänkte slött att det var väl nån himla reklam för nåt. Dom där mailen fortsatte dock att dimpa in med viss regelbundenhet och även om jag inte kan tyska så förstår jag ju vissa ord som till exempel Beställung och Order och sånt där. Kollade därför lite mer noggrant och då stod det något om beställning och betalning som inte hade godkänts, men jag hade ju inte beställt något så jag svarade väl lite lamt att det här var inget jag kändes vid. Och sen blev det tyst ett tag och jag glömde bort det, men igår fick jag ett tjockt BREV där man i barska ordalag ombad mig på både tyska och engelska att genast betala 89.66 euro för order si och så, annars skulle de minsann vidta rättsliga åtgärder som hette duga. Loggade in på mitt konto som jag knappt ens visste att jag hade, men det är väl samma för Amazon i hela världen antar jag, och såg att det fanns en beställning på en asful "festklänning" i lila sammet som jag aldrig i helvete någonsin skulle betala pengar för överhuvudtaget, och verkligen inte närmare 90 euro. Så jag svarade dom i ännu barskare ordalag att jag INTE hade beställt något och att jag INTE tänkte betala och att jag krävde att de skulle återkalla ordern med omedelbar verkan. Såg efter att jag klickat på "send" att jag råkat skriva "cancer the order" men skitsamma. Beredde mig på STRID, men nästan genast kom ett vänligt mail att man skulle "undersöka saken" och lite senare ett där man bad om ursäkt och att man stoppat processen och annullerat alla öppna order och inaktiverat mitt lösenord till det konto jag inte ens visste att jag hade. Tack för det, Amazon. Tack också gmail för funktionen "översätt mail" för tyska låter ju i mina ögon alltid som att de vill ställa till med både räfst och rättarting. Undrar nu lite hur detta kan ha hänt, har mitt konto blivit hackat? Men vem har ut något av att lägga en hittepåbeställning i mitt namn? Mycket underligt, men det är så mycket man inte fattar. Det här var väl det mest dramatiska som hänt mig sedan mitt Netflixkonto blev kapat. Eller? Kollade såklart mitt bankkonto för att se så inga konstiga transaktioner hade skett, men det hade det inte (det var ju det alla mail handlade om, att betalningen inte gick att genomföra). Undrar om det är någon därute som nu saknar en skitful lila sammetsklänning?  Så många frågor, så få svar. 



Flickebarn 291

Har läst Flickebarn 291 av Ninni Schulman. Har nog läst alla hennes böcker och gillat dom rätt mycket, även om jag tröttnat lite på journalisten Magdalena och hennes evinnerliga bekymmer om precis allt. Men det är bra böcker med perfekt balans mellan drama och vardag, precis så som jag gillar. Den här boken är dock någonting helt annat: 

Ninni Schulman befinner sig på botten efter en uppslitande skilsmässa. I samtalen med sin terapeut inser hon att hon måste ta itu med de barndomsupplevelser som har format henne, och hon beställer fram sina gamla sjukhusjournaler. Född med en ryggskada som hotade att ta hennes liv genomlevde Ninni en uppväxt präglad av sjukhusvistelser, ensamhet och utanförskap.

Vad gör det med ett barn att skiljas från sina föräldrar och alltid känna sig annorlunda? Och hur gör man för att våga tro på att man är värd att bli älskad just så som man är?

Jag kände mig lite tveksam efter att ha läst den här boken. Alltså, jag förstår ju mycket väl att saker måste bearbetas och att skriva om dom är väl ett bra sätt, men är det nödvändigt att ge ut en bok om vad man minns och inte minns om sin barndom? Tycker 50 % av boken är mest beskrivningar av hur saker såg ut, vilket ju i alla fall inte direkt intresserar mig. Det var samma när jag läste Mig äger ingen av Åsa Linderborg, det kändes som att halva boken var miljöbeskrivningar staplade på varandra. Ej jätteimponerad och förstod inte riktigt varför den blev så djävla hyllad. Förlåt, det är väl som att svära i kyrkan, men jag tycker så. Ja, men i alla fall. Nä, jag gillade inte riktigt den här boken. Jag vet inte riktigt vad den ville säga? Ja, jag förstår att det var en jobbig uppväxt osv, men...nä. Den här boken får två journaler av fem möjliga.  

onsdag 3 februari 2021

Snödepression light, part 534643

Jag är lite dagvill beroende på att jag jobbar lite här och där, ingen riktigt struktur på någonting känns det som. I måndags jobbade jag hemma, i går var jag på jobbet, idag och imorgon hemma och på fredag på jobbet. Veckorna går i och för sig väldigt fort på det viset, och det är ju inte så dumt så här i oxveckorna. Egentligen slutar väl inte oxveckorna förrän till påsk, men det är ju nästan två månader dit. För min del räcker det med februari ut, sedan börjar livet kännas helt okej igen. Eller inte för att det är dåligt nu, men jag är så trött på vintern. Då är det ju inte tillnärmelsevis lika mycket jävelvinter som det var 2009/2010 och 2010/2011 när snön bara vräkte ner och man fick skotta sig blå varenda dag. Speciellt inte 2009/2010 när vi precis köpt vårt hus, bara hade en snål elpatron och en underdimensionerad luft/luftvärmepump som inte på något sätt mäktade med att värma denna vindarnas boning med sina dragiga fönster och bristfälliga isolering, HELVETE vad vi frös och helvete vilka elräkningar vi fick betala för inte alls speciellt mycket värme. Det var innan vi bytte till pelletspanna och installerade våra kaminer, så fort vi gjorde det blev det milda vintrar. Haha, det var faktiskt så det blev även om jag givetvis inte tror att det finns ett samband mellan det globala klimatet och enskilda personers införskaffande av fungerande värmesystem. Men ändå. Om det inte har framgått innan så passar jag på att säga det igen: HATAR VINTERN. Sådärja. 

Jobbar som sagt hemma idag och har det ändå rätt gött just nu. För någon vecka sedan bytte vi telefon/videokonferenssystem från Skype till Teams, Skype har alltid fungerat klockrent medan Teams orsakar ett bistert eko hos den jag pratar med när jag inte är på jobbet. Där använder jag headset, så troligen är problemet någonting med datorns inbyggda mikrofon/högtalare. Jag hör alla hur bra som helst, men de jag pratar med hör mig ungefär femdubbelt plus eko av sin egen röst, vilket gör att ingen vill prata med mig. OCH DET PASSAR MIG FINT. Hehe. I längden funkar det ju såklart inte, men tur ändå att det för närvarande är hyfsat lugnt på jobbet. Det är ju ändå märkligt att det som fungerat i det ena systemet inte alls fungerar i ett snarlikt system? Aja, en support jobbar med fallet, så vi får väl se hur länge jag klarar mig undan mänsklig kontakt. Hehe igen. 

Lever under BOKSTRESS just nu. Jag brukar ju reservera ett gäng böcker på bibblan då och då, och så brukar de trilla in med lite ojämna mellanrum. Men nu har det verkligen rasslat till, tycker telefonen plingar var och varannan dag om att det finns böcker att hämta och det är ett snärj att hinna med. Låg generellt mycket bra till i planen i helgen, men så kom det två fjortondagarslån som gjorde att jag fick lägga ifrån mig de som jag nyss påbörjat. Här har vi sannerligen i-landsproblem på högsta nivå men någon ska ju ha det också. 

Nu är det lunch. Att äta lunch på jobbet innebär att man samlar ihop sig och sina närmaste kollegor ("nä vad säger ni, är det inte dags för lunch nu?"), går till en annan byggnad där lunchrummet är, mikrar sin lunchlåda, läser tidningen, pratar med sina kollegor, dricker kaffe, pratar lite till och så småningom traskar tillbaks till sin egen byggnad igen. Det tar en lunchrast, mellan 30 och 45 minuter lite beroende på hur mycket man har att prata om. Äta lunch hemma tar typ 5 minuter för det är bara att hasa ut i köket fem meter bort, mikra lunchlådan, äta den och lufsa fem meter tillbaks till soffan igen. Borde bli bättre på att till exempel gå ut en sväng på lunchen, men så tänker jag att jag kan lika gärna jobba in den och sluta lite tidigare istället. Fast sedan blir man ofta ändå sittandes med någonting. Aja, det är visst nya i-landsproblem vart man än i världen sig vänder.  

 

 




tisdag 2 februari 2021

Till stallet istället, v 5 2021, pt 1

Igår fick jag meddelande från min dotter, som ju rider kvar i Bästa Måndagsgruppen™ att hon fått förhinder men att det var OK med Karin att jag tog hennes plats. Det var ju lite sådär med den saken sist, så för säkerhets skull messade jag Karin och frågade så att det inte skulle vara fråga om något practical joke eller så, men det var det (såklart) inte. LOVELY. Nu är det dessutom sanktionerat hos ridskolechefen och okej att vi byter med varandra när någon får förhinder, bara vi meddelar innan. Bara för det kommer hon väl aldrig mer att få förhinder, haha. 
Fick inte ha Köttbullen för hon hade gått sina pass redan, så jag fick ta Tösen istället. GULP, kände jag lite, men det gör jag ju tydligen alltid så fort jag ska utanför komfortzonen. Men det gick bra. Faktiskt väldigt bra om jag får säga det själv, vi red dressyr och hon blev så lösgjord och fin och jobbade på bra. Bara det att kunna galoppera varv efter varv efter varv utan avbrott är ju en stor grej för mig, haha. Vi red en övning som var att vi red på volterna i trav (utan stigbyglar) och ökade och minskade, red hästarna inåt- respektive utåtställda samt skänkelvikning på öppna delen. Det gick i ett kan jag ju lugnt säga och jag kan också säga: ÅH, VAD JAG SAKNAR MIN GRUPP! Eftersom det kunskapsmässigt är lite blandad kompott i Coronagruppen så rider vi ju inte den här typen av övningar. Tror inte vi har ridit vare sig skänkelvikning eller öppna eller någonting sånt överhuvudtaget. Sen kan man visst det göra bra grejer ändå med bara ridvägar och övergångar och tempoväxlingar, men det blir inte samma sak. Och sen är det sån HARMONI i Bästa Måndagsgruppen™. Alla jobbar på med sitt, alla fattar vad de ska göra, det är aldrig något tjafs om någonting, plus att alla är så sjukt trevliga. I Coronagruppen är det alltid någon som inte fattar vad man ska göra eller vänder åt fel håll, och när vi ska packa höpåsar efteårt så känns det ibland som att det hade varit enklare att skicka folk till månen. 

Aja, fick i alla fall träffa min mysiga grupp och fick ju dessutom ett extra ridpass denna vecka. Mmm. Nu kommer jag nog att ha världens träningsvärk, för även om inte Tösen direkt är någon gångartshäst att tala om så har hon betydligt större rörelser än vad jag är van vid efter att nästan uteslutande ha harvat omkring på Köttbullen ända sedan någon gång i våras. Och så trav utan stigbyglar i evigheter på det. Jotack, man lär nog känna att man lever, men det gör jag så gärna. 

måndag 1 februari 2021

På min tv just punkt nu

Okej, nu när inte handbolls-VM upptar all min vakna (tv-)tid så vill ni väl säkert veta vad jag följer för serier? Inte så många, visade det sig. Sedan vi betat av sista avsnittet av The Crown har jag och min man ingen gemensam serie. Han drog igång nån trailer för något som han tyckte var lovande, men då var jag i pre-handbolls-mode och tog tydligen inte in vad det var för något, men jag får väl ge det en chans. Problemet med oss, som vi inte kommer att gå i parterapi för, är att vi har väldigt olika smak när det gäller serier. Vi har gillat vissa historia serier, som Rome och The Crown, vi båda gillade Game of Thrones och vi gillar Sagan om ringen och Star Wars. Men sen tar det ofta stopp. Jag gillar deckare, thrillers, relationsdraman och socialrealism, medan han gillar science fiction, fantasy, krigsfilmer och (en del) komedier. Hans dröm var lite att vi skulle börja följa nyinspelningen av Star Trek, min dröm var att få slippa beamas mig upp av Scotty. Gav den två avsnitt och sedan gav jag upp. Aja, nu tycker väl inte vi att definitionen av ett lyckligt äktenskap nödvändigtvis är att sitta sida vid sida i tv-soffan och följa samma serier. Jaja, skitsamma, det här är vad jag/vi tittar på, utan inbördes ordning:

1. Tunna blå linjen. HELVETE vad den är bra! Såg två avsnitt på raken i helgen (tack för det, ÄPPLE TV) och sen fick jag lägga band på mig själv för att inte se det tredje. Måste ha något kvar att gotta mig åt. Men alltså, igen, HELVETE VAD BRA. 

2. Sveriges Mästerkock. Både jag och min man kollar, fast det är ju inte som att följa en serie där man kan ha intressanta diskussioner om handlingen och karaktärerna. Jeflar vad vi har pratat om drottning Elisabeth, prins Philip och prins Charles parallellt med att vi såg The Crown. Men det är ju inte direkt ett samtalsämne huruvida rätt lag vann när det gäller maträtter man inte själv fått smaka på. 

3. Mandelmanns gård. Jamen det är ju ett måste. Älskar att följa Gustav och Marie och deras liv på Djupadal. Är samtidigt grymt avundsjuk. Vill också ha en gård med mark och djur. Samtidigt vet jag att det självklart är tusen gånger mer slit än vad som syns i TV, så egentligen vill jag väl inte det. Får nöja mig med trädgården jag har och mina höns och vaktlar, resten får jag väl fortsätta att titta på och sukta efter i smyg. 

4. Queen's Gambit. Jag skäms lite, men jag har fortfarande inte tagit mig igenom hela. Jag gillar serien, det har bara inte blivit av riktigt. 

5. Marcella. Tyckte första och andra säsongen var svinbra, men tredje...nja? Har dock bara sett två avsnitt så jag får väl ge den en chans till. 

6. Varuhuset. Hahaha, tack igen till ÄPPLE TV. Så sjukt bra/dålig serie. Ett urval av saker som kanske inte hade passerat idag: a. att Bengt på lagret har en flaska whisky i skrivbordslådan som han är helt öppen med och att alla verkar vara okej med att han sitter och huttar på arbetstid. b. att Kjell på skivavdelningen (senare: i fängelset, senare: på lagret samt konstnär) säger: "fruntimmer ska man ha mellan knytnäven och spisen, är dom någon annanstans är dom på rymmen". Den kändes inte direkt krispig om man säger så. c. den sjuka mängden personal som trängs tillsammans med Rickard, Edith och Tina i charken. Lär ju knappast behövas en halv skolklass för att väga upp lite köttfärs och plasta in några ostar. d. Porrbilderna på väggarna i fikarummet. e. Rico Rönnbäcks överspända personlighet. Haha. 



 

Februari!

Äntligen februari, som även det en av mina värsta månader på året men det är åtminstone en kort månad och sen är det mars. Mars = vår, det är sen gammalt. Tack vare ett fantastiskt handbolls-VM så kändes det som att januari gled rätt så smärtfritt förbi ändå. Igår tittade jag ut genom fönstret och det var fortfarande rätt så ljust ute fastän klockan var runt fyra på eftermiddagen. Det går på rätt håll nu, som folk, inklusive jag själv, brukar börja säga cirka en sekund efter att vintersolståndet passerat. Mörkret gör mig ingenting fram till nyår, men sen är det drygt. Fattar verkligen inte hur de som bor längst uppe i norr ens står ut? Några veckors midnattssol kan väl inte uppväga denna massiva mängd av mörker? En gång besökte jag Norrland som hastigast några sommardagar och blev utlovad att få uppleva midnattssolen, men just de dagarna var det (såklart) gråkallt och mulet och upplevelsen kändes inte så värst olik vilken sydsvensk sommarnatt som helst. Ytterligare en punkt på listan över saker man bara nästan lyckats få till, men jaja, skitsamma. 

Kylan håller i sig och det är så himla tråkigt om ni frågar mig. Hatar att skrapa rutor och det är bökigt när vattnet fryser till höns och vaktlar och det är jobbigt att behöva bylta på sig tusen lager kläder för att kunna gå ut. Jag skulle ha dragit igång en nybörjarkurs i viltspår i mitten av januari och den kursstarten har fått skjutas upp två gånger på grund av vädret. Det är klart att man kan spåra i både snö och kyla, men det är att göra det onödigt svårt för nybörjare om ni frågar mig. Det är som att ta upp en djupfryst kanelbulle ur frysen och tro att den ska lukta lika mycket som en som kommer nybakad ur ugnen. Typ. Okej, jag får väl skylla mig själv som förlitade mig på den skånska vintern, den är uppenbarligen ett svekfullt as. 

Nästa vecka ska jag få en ny medarbetare i mitt team på jobbet. Han är från Mexiko, men är spansk medborgare, har pluggat i Frankrike men gjort praktik på vår fabrik i Tyskland (som ligger nära franska gränsen) och nu ska han glad i hågen hoppa på ett grav-vik i Sverige. Rätt så imponerande får jag ju säga. Han landade i Danmark i början av januari för att få lite introduktion i vår danska fabrik eftersom vår är stängd för underhåll, sedan stängdes gränserna p g a Corona, och det var på det hela taget väldigt oklart vad som skulle hända med honom. Men nu ska han enligt uppgift komma till  helgen. Vi får väl se hur det går. 

På mitt jobb har man infört en ny och väldigt ambitiös modell för medarbetarsamtal som går ut på att man ska ha fyra mindre samtal per år och där varje samtal ska vara kopplat till företagets fyra "core values" och personliga mål. Allt ska dokumenteras och laddas upp i HR-portalen för att HR ska kunna hålla koll. Det låter ju bra och det är ju inga större problem för mig som bara har tre personer att medarbetarsamtala med. Men det finns ju folk som har kanske 20 personer i sina team, vilket då skulle innebära 80 samtal på ett år. Känns ju inte så troligt att det kommer att bli av, men den som lever får ju som bekant se. Stay tuned for the spännande fortsättning, osv. 

För ett tag sedan beställde jag avelsägg från en tung hönsras, Bielefelder, där jag hoppades på många tuppar att fylla frysen med. Blev inget alls av det kläcket kan jag ju säga, antingen var det sjukt dålig befruktning eller så har Post Nord skakat sönder äggen. Så i helgen har jag dragit igång med en ny batch och hoppas på bättre tur denna gång. I bästa fall blir det ett gäng kycklingar om tre veckor. Hoppas.