onsdag 11 januari 2017

It's good to be on horseback...GULP!

Jag blev ju så himla besviken över att det inte blev någon "frukostridning" för mig så jag började sondera terrängen av utbud. Sånt tycker jag är svårt när man är vuxen och befinner sig i en kategori som går att beskriva som inte direkt nybörjare men inte heller speciellt bra (och det säger jag alltså inte för att gå med håven efter att folk ska invända att "åjo, det är du väl visst", för det är jag inte OCH DET ÄR LUGNT. Behöver verkligen inte vara världsbäst på allt jag gör).

För ett antal år sen kände jag att jag ville börja spela pingis. Spelade/tävlade en del som yngre och tänkte att det kunde vara en lagom motionsform, men de grupper som fanns i Ankeborgs Bordtennissällskap vid den tidpunkten riktade sig antingen till såna som kunde gå vinnande ur en match mot Jan-Ove Waldner och Stellan Bengtsson, alternativt var barn eller pensionärer. Fanns liksom ingen kategori som fångade upp halvkassa vuxna, så jag fick lägga mina pingisdrömmar på hyllan. I den åldern (jag var kanske 23) var det väl även lite mer pinsamt att stå för att vara en halvkass vuxen, man var liksom fortfarande tillräckligt ung för att kunna ha blivit bra om man lagt manken till, men nu när man är drygt 48 jordsnurr kan man ju faktiskt skita i vilket.

Nu visade det sig inte bara vara jag, utan vid efterforskning visade det sig att det om någon månad skulle starta en grupp för just såna som jag: Ringrostiga som vill komma igång, som det så fint hette. Såatteh, det kan hända att jag mailade och sa att jag var intresserad. Köpte ju faktiskt ett par nya handskar i höstas, och de kan ju inte bara ligga i en låda och vara fina.

YOLO, osv.

3 kommentarer:

  1. Heja dej! ��

    SvaraRadera
  2. Vi är lite i samma sits du och jag, eller kanske sadel passar bättre i sammanhanget. Jag tog mod till mig 2014 och började rida igen efter en hiskelig massa ar utan hästar. Och jag som var en riktig ridtjej i tonaren. Det var jätteroligt men jag hade dels inte samma kondition som förr (haha, konstigt va?) och dels var jag försiktigare och lite räddare än i tonaren. Da flög man ju av titt som tätt och sen var det bara upp pa hästryggen igen, men nu kände jag lite att hoppas jag inte flyger av och bryter larbenshalsen typ.

    Sen tog jag ett break 2016. Det berodde pa att stallet jag red i bara erbjöd dressyr och jag vill hoppa. Da maste jag byta stall, och det tar emot litegrann.

    Fast jag har lovat mig själv att efter att ha uppnatt ett mal ska jag boka en privatlektion i hoppning. Malet uppnaddes visserligen i slutet av 2015, men ibland tar det en stund att samla mod. Fast vad väntar jag pa egentligen?

    Och jag känner som du, jag är verkligen ingen proffsryttare men hyfsat bra pa en hästrygg. Och det räcker för mig.

    Nu väntar jag bara pa lite varmare väder, sen ska jag famimej boka den där lektionen!

    Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, jag känner igen det där...har ridit i perioder även i vuxen ålder, men man blir verkligen bara fegare och fegare. DÅ: Full fart ut i skogen barbacka. NU: Tycker det är läskigt att skritta en runda utanför ridhuset...typ. Heja dig med hoppningen, själv har jag blivit tveksam till hinderhöjder som överstiger 30 cm, och då tävlade jag ändå i lite hoppning när jag var kanske 25. Haha. Och GUD VET hur det ska gå om/när man ramlar av, då får man kanske sjukskriva sig dagen efter? Man dunsar ju liksom inte obehindrat omkull längre utan allting får fysiska konsekvenser som man var lyckligt ovetande om när man var ung.

      Radera