fredag 27 november 2020

Cold as Christmas

Kom till jobbet idag och var laddad, taggad och stressad i en härlig kombination. Satte mig och började plöja igenom dagens milslånga to-do-lista. Tyckte efter en stund att det var lite kyligt. Kollade vår värmeanläggning, för den är lite känslig och kan stänga av sig vid hastiga väderomslag och i natt kom det en köldknäpp. Men nä, den funkade. Kände på elementet i mitt rum, det var iskallt fastän det stod på max. Kände på alla andra element i närheten, de var varma och gosiga. Provade om det var luft i, det var det inte. Vred termostaten lite hit och dit, inget hände. Bad vår underhållskille om hjälp. Han gjorde ungefär samma sak och med samma klena resultat, och sa sedan att han skulle ringa en rörmokare som förhoppningsvis kunde "svänga förbi under dagen". 

Finns ju få saker som är så ovärda som kalla kontor. Har inga större problem med kyla så länge jag är uppe och i rörelse, men att sitta framför en skärm och skriva med stela fingrar är så djävla trist och oinspirerande. Hade det inte varit för att jag ska rida i eftermiddag så hade jag åkt hem och jobbat resten av dagen hemma. Nu står mitt hopp till en rörmokare. Känns ju lite sådär med tanke på att det väldigt sällan som hantverkare går lösa och lediga och har beredskap för att släppa allt och ge sig iväg för att laga saker som går sönder lite sådär oförhappandes. Kom dock på att det fanns ett extra element i förrådet på jobbet, så nu har jag baxat ner det till mig och sitter i detta nu och inväntar dess effekt. Praise the lord, osv. 

torsdag 26 november 2020

En onsdag i mitt liv

Min man har ju börjat rida, och nu när han har jobb och dessutom jobbar i stan så tycker han inte det är lönt att åka hem mellan jobbet och ridningen eftersom han slutar vid 16 och måste vara i stallet vid 17 och det tar 25 minuter att köra från stan och hem och lika lång väg tillbaka igen, YOU DO THE MATH. Detta innebär att jag numera har EGENTID på onsdagar, från att jag kommer hem till cirka kl 19. Så pass gött. Hittills (det är väl tredje veckan nu) har jag dock förvaltat detta ganska dåligt. Förra onsdagen till exempel, då satt jag bara och glodde på telefonen. Fastän jag knappt ens ville göra det, men det var det enda jag orkade för jag hade sovit som en kratta på natten och så fort jag satte mig med en bok eller riktade blicken mot tv:n så trillade ögonen igen. Var för trött för att resa mig och göra något annat, och var också för trött för att göra ingenting men det var för tidigt att gå och lägga sig. Så himla ovärt. 

Men igår hade jag en bra dag. Cyklade till och från jobbet med min nya vän KARIN (min elcykel alltså) och fick därför en massa frisk luft på köpet. Frisk luft = energi. Kom hem, var ute med hundarna i trädgården en stund, tog hand om höns och vaktlar. Gick in, städade, satte upp adventsljusstakarna och fixade med min jullåtslista på Spotify. Mitt nya bankkort hade kommit så jag passade även på att fixa det där tröket med att ta bort gamla uppgifter och lägga till nya på Netflix och Spotify och såna ställen där man har angett sitt kortnummer. Betalade räkningar och planerade morgondagens kursavslutning på brukshundklubben. Klockan 19.00 hade jag gett hundarna kvällsmat och varit ute på kvällspromenaden med dom samt duschat och tänt en brasa och några värmeljus och kunde med gott samvete dimpa ner i soffan UTAN* telefon och kolla på ett avsnitt av The Queen Gambit. Det är vad jag kallar för en bra eftermiddag/kväll, känner mig aldrig så nöjd som när jag har betat av en massa uppgifter och sedan kan slänga mig i soffan och det fortfarande är god marginal till läggdags. Vet inte vad det är som gör det, men när jag är ensam hemma får jag oftast hur mycket gjort som helst. Tror det handlar om att så fort jag gör något när han är hemma så kommer han och lägger sig i. Alltså inte på ett dåligt sätt (i alla fall inte alltid), utan mer av nyfikenhet, och så blir man stående och pratar och så kommer man in på något annat och babblar vidare om det och sen blir det lite att nä, vad säger du, ska vi inte ta en kopp te? och sen har man ju tappat styrfarten alldeles. 

Ikväll ska jag som sagt ha kursavslutning på brukshundklubben, sista kursen för terminen. Har i och för sig två viltspårkurser kvar, men de är på helgerna och inte så värst betungande. Nu ska jag bara beta av ett par rejäla surdegar på jobbet och om några veckor är det...jul? Hur det nu gick till. 





onsdag 25 november 2020

På min tv just nu

På allmän (hehe) begäran så kommer här lite synpunkter kring de tv-program jag följer just nu.


BIGGEST LOSER: Jag hejar på Simon! Fast nu åkte han ju ut, men hoppas han vinner hemmapriset då. Tycker han verkar vara en så himla fin person, snäll och omtänksam. Började nästan lipa lite när han fick träna med poliserna. Sån har jag alltså blivit. Får nästan lite moderskänslor för honom, fast han har ju redan en mamma som nästan verkar vara viktigare än flickvännen, för man kan väl ändå tycka att det är rimligare att vilja ringa till henne än till mamma när man får ringa ett (1) samtal? Det känns lite osunt, det gör det faktiskt. Men skitsamma. Jag gillar Simon. Gillar även Diako och Sebastian, fast de är lite quitters som har tusen undanflykter och förklaringar. De kommer aldrig att klara sig i det långa loppet. Har VÄLDIGT svårt att se hur man kan vara så ung, f d elitidrottare och sedan dega ner sig så fullständigt? Alltså, jag fattar ju att de här människorna inte mår bra, och jag fattar också det här med att man använder mat som både ångestdämpare och belöning och straff och jag fattar också att det i såna lägen är svårt att förhålla sig till mat. Det är ju inte som att sluta röka, det är ju bara att bestämma sig för att aldrig mera ta ett bloss. Men man kan ju inte bestämma sig för att aldrig mera äta. Så jag fattar att det är problematiskt och jag tycker det är bra att det kommer fram, för det är ju inte så enkelt som att folk inte vet hur de ska äta. Alla normalbegåvade människor känner nog till att sallad och vatten är nyttigt och att pizza och läsk inte är det. Sen tycker jag att programmet förenklar det lite, för om lösningen är att Micke/Pischa tar en åt sidan på gymmet och stirrar en i ögonen och säger några väl valda psykologiska floskler som går ut på att man ska tro på sig själv och som även innefattar ordet "krigare" så hade det ju knappast funnits några överviktiga människor. Men ja. Det ska ju bli bra tv också. 
Vilka gillar jag inte? Jag gillar inte Andreas och jag gillar inte Mona. Andreas för att jag tycker att han bara verkar vara en självupptagen lipsill och jättebäbis, och Mona känns otroligt dryg. Jag gillade inte Claus heller, men tyckte ändå han tog sig mot slutet. Men de här två tycker jag bara blir tradigare ju längre tiden går. Men återigen, det ska bli bra tv. Och det blir det ju. 

BONDE SÖKER FRU: Är det inte en väldigt händelselös säsong? Nu har jag inte sett förra veckans avsnitt, men tycker generellt att det mest är en massa transportsträckor och konstlade "ska du och jag gå iväg och ha lite egentid"-stunder? G-Ä-S-P. Tycker knappt någonting om någon. Eller jo, det gör jag ju. Mats tycker jag verkar vara lite obehaglig. Kan absolut inte sätta fingret på vad det är, men jag får lite psykopatvibbar av honom. Pontus känns rätt trist. Gillade Erik, men nu tycker jag han har hånglat runt med alla (ok, lite överdrivet) och det känns väl sådär. Gillar Patrik, men fattar inte vad han ser hos den där fåfänga 19-åriga lintotten. Det kommer ju aldrig att hålla i längden. Jag tycker han borde välja Einar istället, han verkar astrevlig. 

I VÅR HERRES HAGE: Har sett två avsnitt nu och JA, jag tycker det är en förtjusande serie men NEJ, jag förstår inte riktigt varför man ska göra om allting? Helen är en bonddotter som bor med sin pappa och hjälper honom med gården och tar hand om sina småsyskon, hon skulle ALDRIG bli bjuden på någon sån där snofsig socitetstillställning hos mrs Pumphrey. Sen tycker jag inte att dynamiken mellan Siegfried och Tristan har kommit till sin rätt, men den kommer kanske. Jag kommer såklart att fortsätta följa. Hur ska de gestalta Granville Bennett? 

THE CROWN: Detta (plus I vår herres hage) är den serie som jag och min man ser tillsammans. Vi var inte först på denna bollen och har precis börjat på den tredje säsongen. Har lite svårt att smälta att det är nya skådespelare, jag är ju också lite ansiktsblind och har därför lite svårt med de där som inte är med hela tiden. Fast jag tycker Olivia Colman gör drottningen bättre än vad Claire Foy gjorde, men det kan också bero på att Elisabeth är så djävla gammal att man liksom inte har någon tydlig bild av henne som ung och därför inte riktigt kan relatera till det på samma sätt. Ser mycket fram mot den omdiskuterade fjärde säsongen. 

KÄRLEK & ANARKI: Har precis tagit mig igenom denna, den var väl okej. Lättsmält eller vad man ska säga. Rätt så förutsägbar och själva plotten kändes krystat osannolik, men något ska ju driva historien framåt, det kan väl inte bara handla om att alla går till jobbet och gör sitt och åker hem och tittar på tv. Men den var okej. Sen gillar jag ju Reine Brynolfsson, tycker han är Sveriges bästa skådespelare, så allt han är med i blir ju lite bättre än vad det skulle ha varit annars. 

QUEEN GAMBIT: Började jag kolla på igår, den verkar lovande även om jag bara hann kolla på ett halvt avsnitt. Snygg. Gav man verkligen knark till barn på barnhem, sa min man tvivlande när han stannade till (han säger att han absolut inte vill se "såna där jobbiga relationsserier som du gillar", men tillbringar förbluffande mycket tid med att stå och titta på samt kommentera det som händer i tv-rutan på de där jobbiga relationsserierna) och det verkar ju onekligen märkligt men på 50-talet var väl i stort sett allting möjligt. 

Over & out från tv-soffan.

 



tisdag 24 november 2020

Träningen och jag

Min artros-PT hörde av sig och tyckte vi skulle avsluta vårt "samarbete" i artros-appen eftersom jag hade gjort såna framsteg. Jag har ju inte riktigt fattat hur appen funkar mer än att den slumpar ut två övningar per dag och skickar mail och påminner om man inte gjort dom (eller i alla fall kvitterat att man gjort dom). Men tydligen är det något som är kopplat till ens vårdgivare och då kostar man väl någon liten slant även om det inte kostar en själv något. För jag har ju haft kontakt med min artros-PT i appen, inte jättemycket men möjligheten har funnits och ibland har hon varit därinne och ändrat på mina mål och på vilken nivå övningarna ska göras det gör hon väl inte gratis tänker jag. Jaja, nu ska vi i alla fall avsluta det hela efter 28 veckor (såg jag i appen, annars hade jag aldrig tänkt på det). Det känns okej. Jag känner att jag - peppar peppar- ju är i det närmaste besvärsfri även om jag är lite stelare i det högra knät än i det vänstra, men det får man väl kanske leva med och jag har ju inte ont. 

Ska testa ett tag nu och se hur det funkar att få till övningarna även om jag inte har appen som påminner. Kan ju för all del lägga in egna påminnelser i någon kalender eller så, det finns ju all möjlig teknik att använda för sådana ändamål. Appen skickar ut en påminnelse klockan 07.00 och jag har satt i system att hinna utföra och kvittera dagens träning innan det mailet kommer, men det är väl bara att låtsas att det fortfarande är så och så får man väl slumpa ut lite egna övningar tänker jag. 

Har ju ändå (numera) lagt upp mitt liv så att det omfattar någon form av fysisk aktivitet varje dag, ridning eller pilates eller cykling eller långpromenad. Plus att jag kör en stunds daglig träning via en app som heter FAT BURNER, vilket jag tycker känns lite förnedrande, ungefär som att det för hundra år sen hette VIKTVÄKTARMENY på McDonalds om man ville byta ut pommes frites mot sallad. Men jag tycker övningarna i FAT BURNER-appen är bra, de är enkla att göra och kräver ingen speciell utrustning och man får lite puls och det är ju nyttigt. Det är ett antal grundövningar i stil med knäböj, utfall, squats, burpees och allt vad det heter, som slumpas fram enligt någon algoritm som är okänd men det avslutas alltid med plankan. Man tränar tre dagar i rad och vilar den fjärde och så kör man detta i 30 dagar under vilken intensiteten ökas. I början tar övningarna kanske 5-6 minuter att göra, och mot slutet av de 30 dagarna så är man kanske uppe i en kvart eller så. Sen kan man ställa in hur länge man ska vila mellan varje övning, jag har 10 sekunder och då hinner man (=jag) i princip hämta andan, kravla sig upp och inta nästa position innan man ska på'at igen. Denna typ av träning passar mig utmärkt. Helst hade jag velat ha en egen Biggest Loser-Micke-eller-Pischa som står och skriker KOM IGEN FÖR HELVETE åt mig. Det finns kanske någon app för det med? Får kolla upp detta. 

Money makes the world go round men min stannade visst till lite

Fick ett sms från banken i fredags att mitt kort hade blivit spärrat och att ett nytt kort plus "mer information" skulle komma med posten inom fem arbetsdagar. Detta har hänt mig en gång tidigare, tror det är någon säkerhetsgrej som banken gör om de har minsta misstanke om att något inte är som det ska. För jag kan väl visserligen tycka att det var orimligt lite pengar kvar på kontot, men det är ju dagen innan lön och det fanns inga transaktioner som jag inte kunde härleda. Det fanns det inte förra gången heller, men det är ju bra att de är om sig och kring sig. 

Har ju sprätt lite pengar omkring mig på senare tid, både ny cykel och ny ridhjälm och sen "råkade" jag även beställa lite blomsterlökar från Holland som visserligen var rätt billiga men det blev istället rätt många. Utöver det så har jag försörjt både man och dotter i vad som känns som evigheters evigheter, det är det inte men några månader i alla fall. Den förste p g a först rätt lång handläggningstid på a-kassan, sedan strul med a-kassan för att det stod fel på arbetsgivarintyget så att de hade räknat all semester och arbetstidsförkortning som frånvaro så att han enligt det intyget inte jobbat heltid, osv. Det ordnade till sig till slut, men sen är ju a-kassan i sig ingen guldgruva. Men nu har han precis fått ett nytt jobb och är på banan igen. Den senare p g a hon började plugga i augusti men får inte pengar från csn förrän efter 12 inrapporterade hp, p g a någon kurs för 100 år sedan som inte var avslutad. En veckas studier motsvarar väl 1,5 hp och hon har klarat alla tentor och inlämningar så det borde väl börja trilla in slantar där med någon gång tycker man ju, men då segar det p g a delkurser som ska vara helt klara innan det rapporteras in. Eller nåt. Börjar känna mig lätt GIRIG och vill ha min lön för mig själv. Fast jag har ju inget kort dårå. Och sen när det nya kommer så måste man logga in på både Netflix och Paypal och Spotify och lägga till nytt och fixa och trixa. Hatet mot denna typ av "arbete" är så ologiskt för det är ju verkligen ingenting som är jobbigt, i alla fall inte fysiskt och inte tar det speciellt lång tid eller är så omständlig heller. Men det verkar finnas en jättelik mental tröskel som måste forceras. Håhåjaja. 

 


Don't go behind the scenes

Råkade ramla över ett klipp som handlade om filminspelningen om Sagan om ringen. Hade inte riktigt tid att se hela (det var cirka 1½ timme långt) just där och då utan hoppade lite hit och dit i handlingen. Tycker det generellt kul att se hur man gör saker, ett av mina favoritprogram är till exempel Fabriken inifrån eller vad den nu heter på svenska. 

Men det här med behind the scenes vid filminspelningar kan vara lite av en stämningsdödare faktiskt. Vet när första filmen om Narnia hade premiär (i modern tid alltså, inte den tecknade versionen och inte heller den gamla BBC-produktionen med Aslan som ett gammalt dammigt tyglejon), då såg jag ett sånt där behind the scenes-program innan, vilket gjorde att det enda jag kunde tänka på när jag såg scenen där Lucy för första gången går genom klädskåpet och kommer ut i Narnia var att de hade byggt upp hela detta landskap inne i ett ridhus. 

Allt började när jag läste att man, för att få till korrekt skärpedjup när man filmade Ringen i närbild, använde sig av en modell av en ring som var i storleksordning skolklocka, helt gigantisk var den. Sedan gav det ena det andra som ledde fram till detta behind the scenes-klipp från Sagan om ringen-inspelningarna som jag önskade att jag aldrig sett. Det blir liksom ingen MAGI kvar när hobbitar traskar omkring på en parkeringsplats utanför ett shoppingcenter (även om man vet att de ska lägga på en annan bakgrund senare). Eller när Aragon står med en pil i axeln och tuggar tuggummi och slänger käft med någon scripta, för att inte tala om vilken märklig känsla som infinner sig när en uruk-hai står med tecknet från Sarumans hand målat i pannan, fast iklädd ett modernt linne och kolkar i sig läsk och skrattar. Världen kommer aldrig mer att bli sig lik, i alla fall inte i Midgård. 

Till stallet istället, v 48 2020, pt 1

"Nu är det bara tre gånger kvar på terminen" sa Karin efter gårdagens lektion. Helt G-A-L-E-T. Jag hänger inte med. Kom på att jag har en gång att rida igen, så det måste jag försöka styra upp på dessa veckor för annars brinner den inne. 

Igår red jag Köttbullen och temat var hörnpasseringar. Hon hade gått lektionen innan så hon var lite seg och stod emot på högersidan, men det gick ändå rätt bra på framridningen. Hon ville inte gå fram i galoppen först, men sedan lossnade det och hon pinnade på och började frusta. Och därefter var det bara att lägga upp stigbyglarna och påbörja övningen, som var: rida hörnpassering, rakrikta, rida nästa, lägga en 10-metersvolt vid B och E och sedan rida öppna till nästa hörn och så upprepa i all oändlighet. Det gick väldigt bra i vänster varv men sedan bytte vi till höger och då började hon bli trött och stod emot, la sig i handen, föll inåt i volterna om jag inte stöttade upp med innerskänkel. Jag var själv rätt så trött vid det laget och önskade väl kanske att det skulle kunna gå lite mer som på räls någon gång, men icke Köttbullen. Men vi fick till några steg i öppna då och då, och det är ju stort för att vara oss. Kände mig generellt nöjd. 

En som inte var nöjd är en av de nyare hästarna, hon kom någon gång i våras tror jag. Ett stort svart (säkert mörkbrun per definition men ger intryck av svart) sto som h-a-t-a-r ponnyer. Så varje gång man möter henne, som igår om vi råkade komma på varsin långsida och göra 10-metersvolterna ungefär samtidigt, så lägger hon öronen bakåt och höjer huvudet och visar tänderna och i största allmänhet beter sig som om hon är beredd att göra både ett och annat för att få se ponnyblod flyta. Om Sagan om ringen-filmatiseringen inte redan hade varit inspelad och klar hade man lätt kunnat ringa Peter Jackson och tipsa om att det fanns en het kandidat till rollen som en av ringvålnadernas hästar. Och naturligtvis så möttes vi exakt hela tiden, så ofta att vi till slut bara behövde se varandra för att börja fnissa. Jag och hennes ryttare alltså, hästarna fnissade av ovan nämnda skäl inte lika mycket. 


måndag 23 november 2020

Veckan börjar bra sa hen som skulle hängas på måndagen

Jobbar hemifrån även idag mest för att jag kände för att få lite mjukstart. Obs, fattar att det är lyxigt att kunna välja och vraka om man vill jobba hemifrån eller ej. I de flesta fall tycker jag det är smidigare och enklare att vara på jobbet, men vissa dagar tar det emot att gå upp i svinottan och sätta sig i bilen och ge sig iväg och då är det ju ändå bra att man kan välja. Förr var det här med hemarbete, i alla fall i vårt företag, inte sett med jätteblida ögon. Det var som att man trodde att alla bara satte online-status på Skype medan de i själva verket låg i soffan hela dagarna i ända och glodde på Netflix och lyfte lön och att det endast var en förmån som vissa utvalda fick lov till i förtroende. Det har ju ändrats nu i alla fall.    

I alla fall började min dag inte bra. Jobbtelefonen hade laddat ur, laddaren till den är på jobbet och extraladdaren som jag har hemma stod inte att finna någonstans. Inledde arbetsdagen och veckan med att leta i lådor och skrymslen och vrår men kammade noll. Misstänker att min man trott att den hörde till hans f d jobbtelefon som han lämnade tillbaka när han blev uppsagd. Suck. Aja, jag klarar mig ändå om det inte dyker upp något akut som gör att jag måste ha tillgång till affärssystemet eller någon databas. Inloggning på distans där kräver nämligen en kod som man får via sms till sin jobbtelefon och det är troligtvis något enklare att skicka folk till månen än att dirigera om denna tjänst till ett privat nummer. Men om inget oförutsett inträffar så ska jag nog reda mig med Officepaketet, Skype/Teams och gamla hederliga papper och penna för att göra skäl för lönen. 

Köpte ett sånt där bord till min laptop så att jag numera kan sitta i soffan och arbeta utan att dö den kroppsliga jämmerdöden p g a 8 timmars i oergonomisk arbetsställning framför liten skärm. Känns riktigt lyxigt och proffsigt. Dock är bordet inte så att man kan ställa det ifrån sig hur som helst, så har man väl satt sig så får man fan i mig bli sittande ett tag för det är en liten procedur att lyfta bort det. Men det är säkert någon slavdrivare som har konstruerat det. Hehe.     

Var också lite duktig och tog mig ut på lunchen istället för att bara bli sittande och sleva i mig maten medan jag läser mail. Nu tog jag med mig hundarna ut i trädgården och rensade ett par kvadratmeter av potatislandet helt fritt från kirskål. Det där med att rensa bort kirskål är ju en neverending story för innan jag har betat mig igenom hela landet så har det börjat växa för fullt i den del där jag började.  Det räcker ju att det blir en pytteliten rotbit kvar så är det ju kört i det avseendet. Men jag tycker det är rätt meditativt att rensa, plus att hönsen älskar att få en spann uppgrävda rötter och blad att sprätta och krafsa i. Kände mig lite som Underbara Clara eller Sara Bäckmo eller någon annan sån där trädgårdsinfluencer. Jag har absolut inget emot dessa människor som personer, tvärtom, men jag retar mig lite på hela den här grejen med influencers. Det är väl ingen konst att hinna med att, i det här fallet, gräva tusen trädgårdsland och rensa och odla och påta och skörda och göra långkok på sina egenodlade grönsaker och pyssla och ha sig när man har det som sitt JOBB. När man inte måste tillbringa 40 timmar plus restid per vecka med att vara någon annanstans för att få pengar till sitt uppehälle. 

Aja, jag lekte influencer i en kvart eller så, sedan ringde grannen och berättade att hon hade corona. Fram tills för ett par veckor sedan kände jag inte en enda människa, bara bekantas bekanta. Men nu i helgen träffade jag två av varandra oberoende personer och så nu grannen. Ja, det var väl bara en tidsfråga innan det skulle bli så, såklart. Både dom jag träffade och grannen hade haft det rätt lindrigt. Man behöver ju höra om såna också, inte bara domedagsrubriker. 

Nyss ringde min f d chef och berättade att min nya chef fått sparken, så nu är min f d chef min nuvarande chef igen. Väldigt rörigt det där, men inte mig emot. Hann knappt få någon uppfattning om min nya chef för han var det bara i någon månad och jag hann bara träffa honom en gång och det var väl inte ett big NO NO, men heller inte ett klick. Kände egentligen ingenting alls för honom, men det hade andra tydligen gjort och det var inte det mest positiva. Och säga vad man vill om ledningen på mitt jobb, men de är inte blyga för att göra sig av med folk som de så att säga inte tycker passar i organisationen. 

Nu ska jag äta clementiner innan jag kopplar upp mig på dagens sista Teams-möte. Som det såg ut på agendan så behöver jag nog mest sitta och lyssna. Men med kamera och det ska vara en massa höjdare med, så det duger nog inte att sitta där och smaska.  Sen ska jag ligga på soffan och läsa Elly Griffiths senaste tills det är dags att åka till stallet. Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag. 


Till stallet istället, v 47 pt 2+3: BOOT CAMP!

 Jaha, då var det dags för boot camp, the corona edition, det vill säga en rätt nedbantad version där man kom, red sitt pass och åkte hem. Fast det var rätt gött det med, för det där med att först rida ett pass, sedan in med hästarna i stallet, sadla av, tränsa av, pyssla om, ha fika/teori och sedan ut i stallet, på med sadlar och träns och så rida ett pass till är...jobbigt.  Och kul såklart, annars hade man ju aldrig anmält sig till ett sådant koncept. Men ja, det är ju bra att klubben tar sitt ansvar och ser till att aktiviteten blir av, om än i förändrad och coronasäkrad form. Det är ju det viktigaste. 

På lördagen hade jag Köttbullen. Temat var öppna och det är väl inte precis vår starkaste gren, men hon var fin i formen hela tiden i skritt och trav, och galoppfattningarna satt som en smäck. Sen gör jag inte mycket mer med henne än låter henne galoppera på framåt och hålla igång, det gick hyfsat. Sen var övningarna med öppna inte direkt någonting att skriva hem om, men jag var ändå helnöjd efteråt för det är en så himla mäktig känsla när hon går i form. Hon börjar ju se riktigt sportig ut, sa hon som vi hade som instruktör. Och "sportig" är verkligen inte ett ord man har förknippat med Köttbullen som är liten och rund med en kort tjock hals som hon envist stuckit rakt upp i vädret. Men nu börjar hon faktiskt muskla till sig lite. Härligt. 

På söndagen skulle vi ha en annan instruktör. När jag började rida på denna ridskolan för åttahundra år sen fanns det två ridlärare och det här var en av dom, jag hade mest den andra men har såklart även ridit för den här under årens lopp. Hon är inte längre aktiv som instruktör på ridskolan, men har sin häst på anläggningen och hoppar in någon gång då och då. Den här dag två skulle jag inte ha Köttbullen utan Tösen eftersom det finns någon form av skötar/hyrsystem som går ut på att man kan vara detta en eller båda dagarna på helgen (det kallas för "hyrare" eller "minihyrare" men jag tycker dessa ord är så töntiga så jag använder dom helst inte) och då sköter man "sin" häst, mockar och packar höpåsar och sånt, samt får rida en timme per dag. Plus att man får rida "sin" häst på lektionerna och har lite förtur på den till klubbtävlingar och sånt. Köttbullen har en "minihyrare" och söndagar är hennes dag, så då fick jag vackert backa undan och ut i storhäststallet. GULP. Har ju ridit Tösen en gång tidigare, men det var ju längesen men det var ju i en grupp där de flesta var mer eller mindre nybörjare och inget jätteavancerat. Nu skulle vi träna på både öppna och sluta i skritt, trav och galopp. Det gick URUSELT, kan jag väl säga. Eller i alla fall inte särskilt bra. Så länge vi red fram gick det ändå skapligt. Tösen är lite vinglig och har inte så mycket egen balans, men hon är ju verkligen inte i Köttbullens klass så jag tyckte ändå hon kändes väldigt fin, särskilt i galoppen. Köttbullen, och även Pojken, har ju sån där typisk kallblods/ponnygalopp där de går på bogarna och det känns som att man är i nerförsbacke, här var det precis tvärtom. Kändes som att vi svävade fram riktigt elegant och samlat. Men öppna gick dåligt och sluta gick inte alls. Det blev bara KAOZ och konflikt och hon fattade inte och jag spände mig och blev statisk i hjälpgivningen och så var det med den saken. Eller ja, hon blev faktiskt väldigt lösgjord och fin på slutet så någonting gjorde jag väl rätt, men det kändes som att jag snarast borde beredas plats i någon nybörjargrupp istället för att försöka leka dressyrryttare. 

Aja, sådär är det. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Tösen är förvisso inte heller den mest välskolade hästen, så det är väl inte BARA mitt fel. Men i övrigt är det väl bara att bryta ihop och komma igen. Hehe.    

fredag 20 november 2020

Home sweet home

Beslöt mig för att jobba hemifrån idag. När jag började på mitt jobb för tjugo år sen så var det huvudkontor för en mindre koncern och det fanns både telefonväxel, ekonomiavdelning, IT-avdelning, lönekontor och så vidare, förutom de vanliga funktionerna som var kopplade till själva kärnverksamheten, och lokalerna var dimensionerade därefter. Sedan dess har vi genomgått i runda slängar en miljon omorganisationer och är nu ett litet bolag i en stor koncern och de flesta servicefunktioner sköts antingen centralt i koncernen eller är outsourcade. Men vi håller fortfarande till i samma lokaler, vilket innebär att det nuförtiden finns mer än dubbelt så många kontor som det finns anställd personal. Så det där med fysisk distansering är inga som helst problem för oss och vi jobbar därför rätt mycket "on site" för de flesta har den typen av jobb som visserligen är möjliga att utföra hemifrån, det gjorde vi i våras, men det är avsevärt smidigare och mer effektivt att vara på jobbet. Vi har alla möten på Skype, även om man sitter i samma korridor, och det funkar fint. Största risken är väl kaffeautomaten i fikarummet, men vi har inga fasta tider för fika och lunch så det är sällan mer än 2-3 personer där samtidigt och vi sitter då vid varsitt bord och det ser ut som på en målning av Edward Hopper.  Men ibland har man ju bara ett gäng arbetsuppgifter som man lika gärna kan utföra hemifrån soffan, och idag är en sån dag för mig. Ska dessutom inte på drop in-ridning i eftermiddag eftersom jag ska på boot camp i helgen, och då finns det ju ingen anledning att ge sig iväg in till stan. Hehe.

Så här långt är det bara mys. Har tänt en brasa i kaminen och har legat i soffan och haft Skypemöte (utan kamera).  Det är något visst med att slå sig ner, lyssna på eldens sprakande, tända ett ljus, dricka en kopp te, beta av mailen. Så skulle jag kunna ha det varje dag. Sen kommer det att komma en tid, gissningsvis när jag suttit hopkurad och knappat på min laptop i några timmar och kroppen börjar protestera, när jag längtar till mitt kontor med min ergonomiska skrivbordsstol och min stora skärm. Men den dagen (eller timmen) den sorgen. 

Köpte ny ridhjälm igår! Det är väl inget större fel på den jag har, men den var rätt billig och har inte direkt hundraprocentig passform. Nu har man ju kommit upp i den åldern där resten av kroppen är ett djävla RAS och huvudet väl är det enda som är värt att bevara. Slog därför till på en Back on Tracks EQ 3 Lynx med MIPS brain protecting system, den var bäst i test och det kunde jag väl vara värd, tänkte jag. Av en ren slump var det 20 % på alla Back on Tracks produkter på Hööks och sen hade jag nån sån där medlemsbonuscheck, så därför kom jag ändå rätt billigt undan. G-Ö-T-T. Nu ska jag väl göra lite skäl för den här lönen jag uppbär, hejdå.   

torsdag 19 november 2020

It sounds like a whisper

För er som legat sömnlösa och undrat hur det gick på mitt oförberedda styra-upp-möte igår kan jag meddela att det gick bra. Eller hyfsat. Hade lite fördel för av de som jag hade möte med var en ny och en visserligen inte så ny men har inte så bra koll. Då är det ju lätt att framstå som att man är THE EXPERT OF something something. Det är väl mest språket som är problemet kan jag känna. Jag brukar aldrig förbereda vad jag ska säga, för jag har i regel bra koll och sedan tänker jag liksom ut vad jag ska säga under tiden som jag pratar, det är som att det sitter ett litet ramminne och buffrar kommande meningar. Är såkallat kvick i både ord och tanke och väldigt sällan svarslös utan kan babbla på rätt så rappt oavsett vad för ny information som kommer till mig under samtalets gång. Men när jag ska prata engelska så funkar inte det systemet hundraprocentigt, för ibland kan jag inte alla ord. Jag kan inte riktigt säga vilket språk jag tänker på, men jag tror att merparten av tankearbetet sker på svenska och så översätter jag lite efter hand som meningarna jag kommer att säga har kristalliserats, vilket ju sker under tiden som jag pratar. Så ibland känner jag när jag har påbörjat en harang att jag inte har en aning om hur jag ska översätta själva slutklämmen. Det här skulle man ju kunna lösa genom att helt enkelt börja prata lite långsammare, men det ligger inte riktigt för mig. Får väl jobba på mitt ordförråd istället så löser det sig väl. Jag hade bra betyg i språk i skolan och har rätt lätt för mig SÅ, men sen har det gått en herrans massa år utan att jag har behövt använda engelska annat än vid enstaka tillfällen och då är man ju mer än ringrostig, och så känner man att det blir lite jobbigt och så undviker man det just för att det är lite jobbigt och så utvecklas man inte utan istället blir det något av en ond cirkel. Jobbar med tanken att allt inte behöver vara perfekt, det är ju inte som att jag ser ner på människor som inte har svenska som modersmål om de inte har 100 % rätt grammatik eller ett ordförråd som är hämtat från Svenska Akademien, huvudsaken är ju att man förstår varandra. Det omvända borde ju också gälla, kan man ju tycka, och det gör det säkert också. Men ändå lite jobbigt när man sitter på möten och det känns som att man språkmässigt bara är snäppet ovanför Morgan och Ola-Conny. 

JAJA, skitsamma. Igår var jag ute och provkörde KARIN, på hemmaplan då alltså. Många saker har faktiskt hänt med elcyklar sen jag köpte min förra (Maja). Bland annat väger inte batteriet ett ton längre. På riktigt, det som hör till Maja kändes det ibland som att jag knappt orkade lyfta när det skulle tas av och tas in och laddas. Framför allt när det skulle baxas in och ut och man samtidigt skulle ha sin cykelväska, matlåda och alla andra jobbgrejer. Men Karins batteri väger inte mycket mer än en bok. En normaltjock bok då, inte Krig och fred eller Bonniers uppslagsverk i 28 band. Andra fiffigheter: Skymningsrelä på belysningen! Behövde alltså inte tänka på att sätta på lyset utan det skedde automatiskt när det började skymma. Stängde även av sig automatiskt, vilket jag också ser som ett plus. Sen kommer jag ändå att komplettera med min fantastiska extrasuperduperdeluxejättedyracykellampa där man nästintill ser ända in till stan när man tänder den hemma i byn, för det behövs när man cyklar genom skogen tidigt på morgonen så här års, då är det M-Ö-R-K-T på ett sätt som det aldrig blir i stan där det alltid finns lite ströbelysning som kan vägleda en. Men på min lilla skogsväg ser man ingenting om man inte har rejäl belysning, så det har jag investerat i för att inte hamna i diket eller råka köra på en hjort eller grävling på villovägar.
En annan bra grej var: ONE KEY SOLUTION. Det vill säga en nyckel till både cykellås och batteri, och så har jag köpt ett nytt kedjelås som man liksom klickar i cykellåset (och sedan kan man dra det runt något träd eller liknande) och som man då låser samtidigt som man låser cykeln. En nyckel till tre olika låssystem alltså. Till Maja hade jag en nyckel till cykellåset, en annan till batteriet och en tredje till det extra kedjelåset. Alla dessa nycklar påminner dessutom starkt om varandra i storlek och form och så himla roligt är det sannerligen inte att stå dubbelvikt och fumla med fel nyckel. 

Så här långt är jag mer än nöjd. Så gött också med det höga styret som gjorde att man i det närmaste kände sig som drottning Elisabeth när hon är ute på cykeltur, om hon nu någonsin är det. Men man färdas liksom med stil och elegans. Det är vanligtvis ingenting man förknippar med mig, men plötsligt händer det tydligen. Känslomässigt i alla fall, utseendemässigt är det nog ingen större skillnad. 


onsdag 18 november 2020

Lite om ditt och datt

Mitt liv i punktform p g a stress. Ligger vaken på nätterna och djupandas för att Inte. Tänka. På. Jobbet, för då somnar jag aldrig. Har ett möte med ett av bolagen idag där jag förväntas styra upp ett och annat där ingenting är speciellt uppstyrt i något avseende. Har ingenting att säga alls inför det mötet. Känner att det kan vara klädsamt att ha någon form av agenda, men det har jag inte. Är dock väldigt bra på att improvisera, plus att jag har ju ändå ett hum om vad man behöver börja med. Tror jag. Host. Nej, det är inte Covid, bara stress. 

  • Julgranen är uppe på torget hemma i byn! Är det inte...lite tidigt? Inte för att jag är någon ultrarabiat hålla-på-traditionerna-taliban, men...? Tänkte jag. Fast sen kom jag på att DET FAN I MIG ÄR FÖRSTA ADVENT nästa söndag. Vart har den här hösten tagit vägen då? Jag befinner mig mentalt någonstans i början av oktober, känns det som. 2020, året som både varade i en evighet och försvann i ett nafs. 
  • Igår när jag gick från parkeringen till jobbet så såg jag en mus som sprang utmed husväggen. Det är typ en 100 meter lång huskropp och ingenstans för en liten mus att ta vägen. Den sprang så fort som bara en jagad (som jag antar att den upplevde sig även om jag inte per definition var ute efter den) mus kan göra, så fort att den plötsligt snubblade på sina egna små tassar och gjorde en liten minikullerbytta. Rullade som en boll några varv, kom på fötter igen och fortsatte att springa. Det kan ha varit det gölligaste jag sett på länge. 
  • Var och hämtade min nya elcykel KARIN igår och idag blir det nog en liten premiärtur. Nästa vecka kör jag igång "cykla till jobbet en dag i veckan"-projektet igen. 
  • Funderar på om jag ska köpa ett ergonomiskt laptop-bord eller ställning eller vad det nu kan heta ifall det blir tal om att jobba mer hemifrån framöver. Vi har ju gott om plats på jobbet, alla har egna rum och den största risken är väl egentligen framför kaffeautomaten, så hittills har vi tyckt att vi nog kan jobba "on site" som det så flott heter. Men det vet man ju inte vad det kan komma för direktiv framöver. Tänker att det kan vara bra i vilket fall som helst, är så sjukt trött på att sitta och huka framför datorns lilla skärm. Pratade med facket häromdagen (om en helt annan grej, men vi kom in på detta) och de bara "ja, men det är ju arbetsgivarens ansvar att se till att man har en god arbetsmiljö även när man jobbar hemma" och ja, det är det ju men det lär ju inte vara så att min arbetsgivare ger mig ett nytt HUS med utrymme till en arbetsplats. Jag skulle visst kunna få skärmar och stolar och grejer att ha hemma om jag insisterade på det, men jag har ju inte direkt någonstans att ha dom. Förr, när jag hade stationär dator, då hade jag ett skrivbord i arbetsrummet, men sen jag skaffade laptop så tog jag bort skrivbordet för det tog bara upp en massa plats i onödan tyckte jag. Nu har jag istället en gammal sekretär som har stått på ett åkeri som ägdes av min farfar och vid den brukade chaufförerna enligt uppgift sitta och spela kort mellan körningarna. Sedan stod den i mitt föräldrahem (som också var min farfars föräldrahem) i alla år tills det såldes och då fick jag den. Älskar den och att den har en historia, men ska jag vara helt ärlig så är den inte sådär jättebekväm att sitta vid. Får kanske börja spela kort istället?
  • Helgens boot camp kommer att bli med ett annat upplägg p g a, ja ni vet vad. Vi är ju i stort sett alltid samma gäng som är med på sånt och jag hade sett fram mot att hänga med dom. Från början var planen två ridpass per dag och fika och teori och grejer, men nu  kommer vi att rida ett pass per dag i två grupper, man kommer till sin lektion och åker hem efteråt. Inget häng. Ja, det är nödvändigt, det fattar jag med. Men trist. Men nödvändigt. Verkar dock som att ridskoleverksamheten får fortsätta som tidigare, givet att man gjort en riskbedömning av verksamheten. SKÖNT. Worst case var ju att hela skiten skulle bli tvungen att stänga. Eller att vi skulle få dela vår grupp på 10 personer och rida varannan vecka eller liknande. 
  • Nu. Måste. Jag. Verkligen. Börja. Jobba.  

Själarnas ö

 Har läst Själarnas ö av Johanna Holmström. Handlingen är följande: 

År 1891 dränker Kristina Andersson sina två sovande barn. Sedan ror hon hem. Straffet blir att tillbringa större delen av sitt återstående liv på mentalsjukhuset på Själö i det yttersta finska havsbandet. Fyrtio år senare är den femtonåriga Ellinor indragen i en vansinneskarusell som övergått i kidnappning och flykt undan rättvisan. När hon fångats in placeras hon på Själö, där tiden tycks ha stått stilla. Sjuksystern Sigrid blir länken mellan den åldrande Kristina och den unga Elli, det gamla och det nya - samtidigt som krigets orosmoln svävar över Europa.
Johanna Holmströms bildrika och drabbande roman bygger på verkliga händelser och är en berättelse om moderskap och priset som tre kvinnor betalar för sin svaghet, längtan, kärlek, sorg och vänskap.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken i början. Språket är väldigt vackert och berättelsen om Kristina var både intressant och gripande. Men sen någonstans i mitten började det tappa, jag vet inte riktigt vad som hände men det kändes som att berättelsen gick på tomgång, det hände ingenting och det var plötsligt en sån herrans massa människor att hålla reda på. Tyvärr, får jag väl säga eftersom det började så lovande. Den här boken får två elchocker av fem möjliga. 


tisdag 17 november 2020

Till stallet istället, v 47 2020, pt 1

Kom till stallet igår, var 100 % inställd på att rida Älgen och så stod det ändå Köttbullens namn bredvid mitt på tavlan. W-h-a-a-a-a-t? Utbrast jag, och alla som inte kände till det där med sömmen i strålen tittade ju undrande på mig, för aldrig har de väl hört mig klaga över att jag får rida Köttbullen. Var tvungen att gå in i ridhuset och fråga Karin om det verkligen stämde, och det gjorde det! Sömmen hade inte varit så lång så att den nått ända till den köttiga delen av hoven, utan det hade räckt med att spola rent och stå med gipsbandage och boxvila ett par dagar, hovis hade varit och tittat på henne några timmar tidigare och gett klartecken för arbete. För det var ingen hälta, ingen ömhet, ingen värme, ingen förhöjd temp, ingenting som tydde på någonting. Jamen PUUUUUH. Jag hade ju sett framför mig månader eller åtminstone veckor av konvalescens där hon skulle tappa allt hon lärt sig. Plus att jag skulle bli tvungen att kanske skumpa runt på stor häst under denna tidsrymd. Har redan ett oskönt skavsår i röven sedan i fredags som jag skyller Älgens studsiga galopp för. Dessutom är det BOOT CAMP i helgen som kommer, och jag hade ju verkligen sett fram mot en hårdkörare med Köttbullen, för hon behöver det, och jag med. Okej, jag kan väl få det jag behöver via någon annan häst. Men det är ju tillsammans med Köttbullen som jag vill bli grillad. Nu ser det väl ut att bli av om inget oförutsett inträffar. Hurra. 

Igår var det ju hoppning. Förra veckan gick det ju ASBRA. Igår: inte fullt lika bra. Boxvilan hade gjort Köttbullen lite rastlös och hon var stökig i boxen på ett sätt som hon inte varit på länge. När hon var ny kunde man inte binda upp henne i boxen och gå tio meter till sadelkammaren med boxdörren lite halvöppen för då puttade hon upp den och backade och skruvade sig ut i stallgången (fattar inte hur det ens går till med ett grimskaft som är typ 25 cm långt), och generellt hade hon ganska lite respekt för vad som var my space och vad som inte var det. Men det har blivit så mycket bättre och nu är hon i allmänhet väldigt trevlig att hålla på med. Fast igår blev jag väl så att säga lite påmind om hur det hade varit, för hon ville inte stå stilla, surade när jag spände sadelgjorden och ville inte stå stilla när jag skulle sitta upp. Men sen kom vi igång med själva ridningen och då blev det bättre. Vi var cirka 30 minuter sena för det hade varit en som ramlat av på första lektionen. Så när vi kom så hade lektionen innan oss nästan precis börjat rida fram. Stön, men det var ju bara att gilla läget. I skritten och traven gick det rätt bra, hon svarade bra framåt för skänkel, låste sig visserligen i högersidan och ville inte ställa och böja igenom åt det hållet, men då började jag i alla fall inte att slåss med henne utan jobbade med framåtbjudningen först. Så känslan var bra. Sedan skulle vi galoppera. Det ville inte Köttbullen. Alls. Hon bara segtravade och lyssnade inte på hjälperna och ville inte ens hålla sig på voltspåret och då var det ändå i vänster varv som är hennes lätta. Fick lägga till spöet på baken och då DJEFLAR slog hon bakut så att yours truly höll på att flyga över huvudet på henne. Men sedan blev det galopp. Och i höger varv gick det oväntat bra. 

Så började vi övningen, vi skulle trava på en volt och trava över ett litet kryss på medellinjen och sedan fortsätta i galopp. Det gick rätt bra. Sedan skulle vi galoppera på volten, hoppa krysset, fortsätta längs fyrkantsspåret, hoppa ett hinder på långsidan och sedan galoppera ett varv på nästa volt och hoppa ett till kryss på medellinjen. Första gången gick det skapligt, för det var i vänstervarvet. Sedan gick det sämre för hon landade i höger galopp över krysset och drog sedan åt höger istället för att följa voltspåret. Och på andra volten började jag inte svänga i tid så då kom vi fel på krysset och hon sprang vid sidan. Men hon höll igång galoppen! Och när hon landade i fel galopp så var det (förutom den gången på volten) bara att bryta av och fatta ny. Okej, vissa i min grupp gör galoppombyten när de landar i fel galopp, men för Köttbullens vidkommande har det ju varit ett sådant projekt att ens få henne att galoppera. Så att bara bryta av och fatta ny utan att det föregås av racerslängtrav och jagande är ju rätt stort. Så på det stora hela är jag ändå väldigt nöjd. Hoppas nu bara att regeringens nya corona-restriktioner på sammankomster med max 8 deltagare inte kommer att drabba ridskolans verksamhet. Vi är ju 10 i vår grupp, 11 med Karin, så ska det räknas som sammankomst så ligger vi ju risigt till. Fast alla vi i gruppen var solidariska och sa att om det behövdes så får vi väl typ dela gruppen och rida varannan gång om det behövs. Vi får väl se, ridsportförbundet skulle väl komma med sina rekommendationer. 

måndag 16 november 2020

I vår herres hage

Bänkade mig framför tv:n klockan 21.00 i lördags afton och var SÅÅÅÅ taggad för premiären av nyinspelningen av I vår herres hage. Och jag är inte besviken. Eller okej, jag störde mig lite på att de hade ändrat handlingen, för det var ju verkligen inte så att James träffade Helen nästan det första han gjorde, och inte heller var han ute och söp och blandade ihop katter, men det får man väl ta att de har velat piffa till det lite.  Den utspelar sig ju i alla fall inte i nutid, sa min man för det värsta han vet är när man gör om klassiker och placerar dom i 2000-talet och jag är böjd att hålla med. Typ nyinspelningen av Det. VAD ÄR VITSEN? Tyckte också att det var lite onödigt att göra om mrs Hall, jag vill se henne som den barska medelålders/äldre kvinna som hon faktiskt är och inte en ung, snygg tjej. Dels för att det känns fel, men också för att jag är lite trött på att alla måste vara unga och snygga hela tiden. Bokens Mrs Hall är sträng och barsk men en klippa att luta sig mot och en hand att hålla när åskan går, jag tycker inte att man behöver göra henne ung och snygg för att man ska uppskatta hennes förtjänster.
Jag störde mig också lite på att alla är så himla rena och fräscha, det tror jag inte man är om man arbetar i ett lantbruk på 1930-talet, men Helen strosade ju omkring i snygga gröna kläder som om hon var på väg till ett kontor i stan. Eller när James legat i timmar på golvet i ett bås med armen uppkörd i en kos vagina och armen är ren och den vita undertröjan är helt utan fläckar. Sånt stör mig en smula, men bara en smula eftersom jag är så kär i själva berättelsen och karaktärerna och miljöerna och ALLTIHOP.

Gillar Siegfried! Om jag hade känt Siegfried i verkligheten hade han förmodligen retat gallfeber på mig med sitt temperament, sin inkonsekvens och allmänt labila sätt (även om han har många goda sidor också), men som karaktär är han helt underbar. Längtar också efter att Tristan ska göra entré i serien. Och såklart gillar jag James, även om jag tycker att han framställs som lite väl virrig. Men jag är mer än nöjd så här långt. Det här blir höstens och vinterns lördagsmys i tv-soffan. 

Till stallet istället, v 46 2020, pt 2

I fredags var det ju fredagen den trettonde och vi skojade lite om att trilla av när vi stod i stallgången och väntade på att Karin skulle komma och ge den slutliga domen om vilka som skulle ha vilka hästar. Ibland - som i fredags - finns det nämligen en "prio ett"-lista och en "prio två"-lista och då vill man kanske höra sig för lite om det är okej att välja från "prio två" även om det finns hästar kvar på "prio ett". Jag skulle ha Köttbullen som vanligt. Fixade i ordning henne som vanligt och noterade till min glädje att hon nu äntligen blivit klippt. Skönt för både henne och mig. 

Sen när jag skulle leda ut henne tyckte jag att hon gick lite konstigt. Hon ser ju halt ut, sa Karin och bad mig springa med henne utanför ridhuset. Det var lättare sagt än gjort, för Köttbullen är ju o-e-r-h-ö-r-t flockbunden och hade inte alls lust att försvinna bort, i alla fall inte i trav. Men när jag vände tillbaks så lyckades jag få henne i trav och då var det knappt att hon ville stödja på vänster fram! Karin trodde på hovböld, men det visade sig vid närmare undersökning att det satt en söm intrampad i strålen. Den hade jag överhuvudtaget inte sett när jag kratsade hovarna, till mitt försvar så var den sannerligen inte lätt att se och man förväntar sig ju inte heller att det ska sitta något i strålen. En oskodd häst som ändå lyckas trampa in någon annans tappade söm, ja det kan väl bara hända fredagen den trettonde. Stackars Köttbullen. För mig var det bara att sadla av, ställa in henne i boxen och kasta mig upp på Älgen istället medan en annan ridlärare tog hand om Köttbullen och började ringa runt och höra sig för vad man kunde göra, kunde hovslagaren göra något eller behövde man åka till veterinär?

När lektionen var slut hade hovslagaren kommit. Det var verkligen raskt marscherat, han hade ändå varit i krokarna och nu stod han som bäst och sprutade in jod i såret. Sedan blev det gipsbandage, boxvila och så ha koll på tempen så den inte steg. Stackars Köttbullen. Inte nog med detta, nu måste hon dessutom vara E-N-S-A-M i stallet när de andra är ute i hagen om dagarna. Hon är en sån där häst som man inte kan lämna ensam för då blir hon jätteorolig. 

Såatteh, det var ju inget vidare. Jag som hade så bra feeling efter måndagens lektion. Vi var på gång! Vi var laddade! Vi var tända! Men av detta blev det nu intet. Kände mig som Raskens Ida när hon blev av med krösapengarna. En ska aldrig räkna ut'et. Hoppas nu på att det i alla fall inte blir någon infektion i såret, men det är väl att hoppas för mycket för sticksår är ju luriga. Enligt hovis så hade i alla fall sömmen "suttit bra" med tanke på omständigheterna så man får väl hålla tummarna och hoppas på det bästa. 

Lektionen med Älgen gick i alla fall bra. Älgen är ju en schysst häst på det viset att han gör vad man ber honom om utan något tjafs. Men han gör inte mer än vad han behöver om han inte måste, så ingenting kommer ju gratis. Men det är jag ju inte van vid heller, hehe. För att ha varit lektionshäst så länge som han varit - han kom till stallet som fyraåring och är tjugo nu - så är han ändå väldigt fräsch. Man tycker ju att han skulle vara rätt så avtrubbad för allt, men jag tycker att han svarar bra för skänkel och är väldigt känslig i munnen, här får man verkligen vara mjuk i handen och vara lyhörd med eftergiften, men då är han å andra sidan hyfsat enkel att rida i form, i alla fall jämfört med Köttbullen. Sen är han väl inte direkt någon gångartshäst, han är rätt så markbunden och lite stel, men vi jobbade på och jag tycker nog att han blev riktigt fin i formen och när vi travade av mot slutet så var han avslappnad, längde sig och sökte sig framåt-nedåt och frustade, han kändes helt enkelt jättehärlig. 

Vi red en övning där vi skulle vända halvt igenom i skänkelvikning i skritt och därefter fatta galopp från skritt när vi kom ut på spåret. Det hade varit en jättesvår övning för Köttbullen som varken kan skänkelvika eller fatta galopp från skritt, men med Älgen gick det jättebra. Jag fick kritik för att jag inte satt stilla i fattningen, det är väl ovanor som jag har fått efter att ha ridit Köttbullen, Pojken och innan det Bulldozern, som alla haft svårt för att fatta galopp. Tydligen har jag lagt mig till med att slänga fram handen och luta mig framåt för att "hjälpa till", det fick jag bannor för nu så till slut kände jag mig stel som en pinne och vågade knappt flytta skänkeln. Hehe. Så det var nyttigt för mig, och faktiskt roligt att för en gångs skull rida en häst som är lite skolad. 

Fast det är Köttbullen jag vill ha, så jag hoppas hon tillfrisknar fort. Ikväll ska vi hoppa. GULP! Karin sa att jag kan ha Älgen för det är ingen i min grupp som har valt honom. TUR. Jag tycker ju att det är en väldig förmån att få rida en och samma häst hela tiden (huruvida det är en förmån att rida en häst som ingen annan ens vill rida kan man ju däremot diskutera), men man vill ju inte orsaka dålig stämning genom att, när denna häst inte är tillgänglig, "ta" någon annans favorit. Men nu blev det ju inte så. Har hoppat Älgen några gånger, han är trygg och okomplicerad, det är i princip bara att sitta på och styra så löser han resten. Älgen är en perfekt ridskolehäst i det avseendet, synd bara att han är så DJÄVLA sur att hålla på med. 


fredag 13 november 2020

ALLA. MÅSTE. TITTA.

 Jamen alltså ÅÅÅÅH! Känner jag just nu eftersom jag precis (kanske inte först med det senaste, men men) fått reda på att första avsnittet av första säsongen av nyinspelningen av All creatures great & small ska visas på SVT 1 imorgon kväll. Alltså! 

I vår herres hage hette denna serie när jag var liten och jag Ä-L-S-K-A-D-E varje sekund av den, och jag har läst alla böckerna hur många gånger som helst, både på svenska och engelska. När jag tågluffade i Storbritannien omkring 1990 så hittade jag merparten av böckerna samlade i en volym till ett löjligt lågt pris, slog till direkt och var sedan tvungen att släpa runt på denna TEGELSTEN som tog upp halva interrail-ryggsäcken resten av resan. Men det var det värt. Har även hela den gamla BBC-produktionen på dvd, tyvärr är den inte textad och det är ibland lite svårt att förstå vad de säger, speciellt när huvuddelen av karaktärerna är bönder som muttrar ur ena mungipan på grötig Yorkshiredialekt. Den är väl också, om man ska vara helt ärlig, liiiite tuggad på av tidens tand. Men det skulle jag nog bara erkänna offentligt under pistolhot. 

Jag är med i ett par Facebookgrupper som sjunger lovsånger till James Herriot (eller Alfred Wight som han egentligen hette) och den här nyproduktionen har väl varit det största som hänt marknaden sedan färdigskivat bröd och det har stötts och blötts om huruvida detta är bättre eller sämre än originalet och jag har avundsjukt följt dessa debatter, övertygad om att denna serie (som hade premiär på brittiska Channel 5 för ett tag sedan) skulle vara utom räckhåll för mig i evinnerliga tider (pga fattar fortfarande inte hur man gör när man "laddar ner film"). Men nu så! TACK SVT! Här har ni en (som troget betalt tv-licens i alla år, just saying) som kommer att sitta som fastklistrad framför rutan imorgon kväll. 





torsdag 12 november 2020

Jag hjärta Karin

 Igår kom jag äntligen iväg till cykelhandlaren för att provcykla min nya elcykel och det blev minsann kärlek från det första (lätta) tramptaget. Jag har ju varit väldigt förtjust i min Crescent Maja, och varit SKITSUR över det här med batteriet som gjort att jag tvingats till onödig (och väldigt dyr!) konsumtion. Men nu har jag bitit i det sura äpplet flera gånger om och bestämt mig. 

Och när jag satte mig upp på Monark* Karin så var det som att allting föll på plats. För vad jag inte riktigt gillat med Maja är att styret är lite, lite för lågt och liksom placerat lite, lite för långt fram, fastän jag har det så högt och så långt bak som det bara går. Men jag är inte så lång och jag har inte heller speciellt långa armar och ben och jag har liksom på något sätt accepterat att det är så här att cykla, för så har det alltid varit för mig. Det innebär alltså att jag måste sitta lite för mycket framåtlutad för att kunna greppa ordentligt om handtagen (om jag ska sitta så upprätt som jag vill och som känns bekvämt för mig så når jag bara handtagen med fingertopparna), vilket i sin tur innebär att jag lägger lite för mycket tyngd på armarna/händerna när jag cyklar, vilket slutligen innebär att händerna har en tendens att domna när jag cyklar längre sträckor (vilket ju är det enda jag gör) och det är ju rätt trist. Ja, det är väl egentligen bålmusklerna som ska bära upp tyngden, men det gör mina bara om jag aktivt tänker på det och det orkar jag inte göra i längden. Tänka på det alltså. Hjärnan tröttnar betydligt fortare än musklerna i det avseendet. Det har väl aldrig varit något egentligt problem förrän nu i modern tid när jag har börjat "cykelpendla" som det så flott heter, fast det låter ju som att man gör det dagligdags och det gör ju inte jag. Men när jag bodde i stan så cyklade jag väl max en kvart i taget, sen var man ju framme oavsett vart man skulle, oh the joy of a småstad. Så där hann det där med att händerna domnar aldrig bli ett problem fastän jag cyklade avsevärt mer där och då än vad jag gör här och nu. 

Men hur som helst: KARIN, hon var ju en modell helt i min smak! Med ett styre som var HÖGT redan från början och dessutom placerat så att jag nådde det utan att behöva luta mig framåt. Så gött att kunna sitta som man vill. Nästan som en lång person? Inte för att jag någonsin lider nämnvärt av att vara 158 centimeter över havet, men det bör ju ha en och annan fördel med ytterligare en eller ett par decimeter tänker jag mig. Till exempel kan de stanna vid ett trafikljus och bara sätta ner en fot i backen för att hålla balansen på cykeln, inte som jag som måste hoppa av eftersom jag inte når ner till marken när jag sitter i sadeln. Den saken kunde inte ens KARIN råda bot på, men det finns väl gränser även för henne.    

Nu återstår bara att hitta en tid när hon ska hämtas hem. När jag köpte MAJA så skjutsade min man mig till cykelhandlaren (i grannbyn) och så cyklade jag hem, så får väl försöka få till något liknande arrangemang i början av nästa vecka eller så. För denna vecka hinner jag inte pga att jag är LB, vilket står för LIDE BISSI, vilket är drygskånska för när man har mycket att stå i. 

En annan grej. Har en kollega som gillar att hålla på med något som han kallar för "snorsporter". Googlade uttrycket och fick fram följande: 

Begreppet snorsport beskriver idrott där det handlar om uthållighet och utmattning så att snoret hänger, utmattningen vränger lungorna och musklerna är stumma av värk. Vissa kallar detta för konditionsidrott, men ett mer positivt namn är snorsport där allt ifrån friidrott, simning, längdåkning cykling, orientering, löpning, swimrun, triathlon och mycket kan rymmas. Puls, smärtande muskler och en glädje att kämpa är vanliga kännetecken för snorsport. 

Varsågod för värdelöst vetande (vet inte om jag håller med om att "snorsport" skulle låta mer positivt än "konditionsidrott" men smaken är som bekant olika). I alla fall, igår när jag gick ut från cykelaffären så mötte jag en gubbe som kom insladdande på en cykel, gissningsvis i en prisklass som fick KARIN att framstå som rena loppisfyndet, och han gav verkligen begreppet "snorsport" ett ansikte om man säger så. Ibland när man är sådär bonnaförkyld och inte gör annat än snyter sig så tänker man (eller åtminstone jag) ju "men hur mycket snor kan det egentligen finnas i en näsa?" för det verkar ju aldrig ta slut. Den här gubben hade ungefär motsvarande mängder hängande UTANFÖR näsan och även ner över mun och haka. Grejen var att det inte verkade bekomma honom det minsta, utan han stövlade obekymrat in i cykelaffären med ett slajmigt Niagarafall hängande och slängande över hela nedre delen av ansiktet. Alltså WTF? Så djävla äckligt. Okej om snoret rinner till när man anstränger sig, men då får man väl för fan SNYTA SIG, det är väl ändå en rätt så fundamental grej när det kommer till social fostran. Funderar på hur det hade varit om det hade varit en kvinna som skridit omkring med en massa kroppsvätskor fritt flödande till allmän åsyn, hon hade förmodligen blivit satt under förmyndare. Men memils (medelålders män i lycra) står väl över allt sånt där som innebär att ta hänsyn till andra. Isch. 


* Nu ska man bara göra upp med cirka 40+ år gamla skolgårdsdemoner som envist hävdar att MONARK ÅKER SPARK. Hahaha. 

onsdag 11 november 2020

Rotvälta

Har läst Rotvälta av Tove Alsterdal. Tidigare har jag läst både Blindtunnel och I tystnaden begravd och blivit måttligt förtjust, men den här fick väl lysande recensioner eller nåt som gjorde att jag ändå lånade den. Handlingen är denna:

Olof var bara fjorton år när han erkände mordet på en tonårsflicka, Lina Stavred.

Tjugotre år senare svänger han av E4:an i Ångermanland, in på småvägarna som leder till hans barndomshem. I duschen hittar han sin pappa död, mördad med en jaktkniv.

Polisen Eira Sjödin har just återvänt till uppväxtens Kramfors, för att finnas till hands för sin mamma. I undersökningen av mordet på Olofs far kommer hon allt närmare sitt eget liv.

Eira var nio år när Lina mördades. Olof var pojken i hennes mardrömmar.

Ja men nä, jag vet inte riktigt här. Det är lite som med de andra böckerna, språket är bra, berättelsen rätt intressant, miljöbeskrivningarna lysande men det lyfter liksom aldrig, det är bara en tröttsam grå smet av människor som är svåra och deppiga och bittra eller olyckliga över sina trista liv. Ingen har det bra, allting skaver. Inte för att det behöver vara chic lit-glättigt, men det behöver ju heller inte vara som ett avsnitt av Vilse i pannkakan. Vilket det här var. Den här boken får två magra polislöner av fem möjliga.  

Det röda (eller gula?) guldet

 För ett tag sedan fick jag lite feeling och beställde lökar till saffranskrokus. Har ju sett på Mandelmanns hur dom odlade sin egen saffran och tyckte det var så coolt. Inte för att jag är någon storförbrukare, men själva grejen tilltalar mig. Gillar att odla i allmänhet och i synnerhet sånt som är ätbart. Och gott såklart.  Hehe. 

I alla fall, beställde för evigheter sen och fick besked att leverans skulle ske vecka 45. Helt okej för man sätter ju ändå lök på hösten. Vecka 45 kom och jag var och hämtade ut min lilla låda (beställde såklart lite annat när jag ändå var i farten, lite vitlök och några tulpanlökar), förberedde en pallkrage för saffranskrokus ska enligt uppgift inte vara så härdig så jag tänkte att den kan man ju ha koll på och skydda lite extra med granris och grejer. Många tror att om man bor i Skåne så är man per automatik i odlingszon 1, men här i skuggan av  Linderödsåsen är det faktiskt zon 3. Det är trist men inte mycket att göra åt. Jag saknar inte det minsta att bo "i stan", men två saker var bra: jordmånen (fet och bördig lerjord, allt man odlade tog sig och blev gigantiskt till skillnad från denna magra ynkliga sandjorden som vi har här där knappt ens ogräset växer) och odlingszonen (zon 1 öppnar upp för så många fler möjligheter än zon 3). 

Hur som helst, jag hade beställt två påsar saffranskrokus, det var väl typ 10 lökar per påse. Petade ner den första påsen i halva pallkragen, HITTADE SEDAN INTE påse nummer två, trodde jag först men efter att ha lyft ut påsarna med tulpanlök och vitlök så kunde jag bistert konstatera att påsen inte fanns i lådan. Kuken! tänkte jag surt (moget), för jag hade för inte så längesen läst någonstans att saffranskrokus numera var helt o-m-ö-j-l-i-g-t att få tag på (om man inte beställt typ i somras som jag gjort) och hugade spekulanter fick vackert vänta till hösten 2021. En session med Google senare kunde jag konstatera att det stämde. ALLA svenska odlingsfirmor hade totalslut på saffranskrokus och så är det med det. Googlade vidare och hittade en firma i Holland från vilken jag nu testat att beställa. Inklusive frakt blev det ändå åtskilligt billigare så något lurt är det säkert? Har inte fått leveransen än fastän det är ett tag sen, så räknar kallt med att ha blivit blåst. 

Aja. Mailade även företaget som supit bort min ena påse och påpekade detta (fast i lite mer formella ordalag) och de bad om ursäkt och skickade en ny påse per omgående. Så helt slut kan de ju inte ha varit? Finns kanske något hemligt reservlager någonstans, eller så har jag blivit lurad (igen) och det är bara helt vanliga krokuslökar jag har fått. Den som lever får väl se och eventuellt också skörda saffran i framtiden (med betoning på eventuellt).   

tisdag 10 november 2020

Oflytet som vände

Hade en rätt sträv dag igår. Jobbade med bistra saker och hade egentligen tänkt åka och kolla på ny elcykel, något jag tänkt göra redan förra veckan men som jag sköt upp till helgen men när jag betat av nio sura arbetstimmar så kände jag att jag nog kunde vänta med den saken ett par dagar till. Gillar ju egentligen inte att skjuta upp saker, men nu fick det bli så. 

Har i alla fall kommit in i en bra rutin med att lyssna på podd på väg till jobbet. Men igår morse när jag petade in hörlurarna i telefonen så blev det inget ljud i dom, hörlurarna alltså. Nu kan man såklart lyssna via telefonens egen högtalare, men jag gillar bättre att lyssna i hörlur. Använder bara den ena så jag hör ändå om det skulle komma något ljud som jag behöver ta hänsyn till. 

Jaha, nähä, tänkte att jag får väl titta på det där när jag kommer till jobbet, det är säkert bara att det har fastnat något ludd i hörlursingången på telefonen. Har ju alltid telefonen i fickan så det är egentligen konstigt att det inte ALLTID är fullt med ludd i laddarurtaget med flera håligheter. Laddarurtaget har jag fått rensa några gånger på de snart tre år jag haft den, men aldrig hörlursingången så det kan väl vara på tiden, tänkte jag. Sedan jobbade jag och hade inte tid att tänka på sånt förrän jag satte mig i bilen och skulle åka hem. Då hände följande saker:

1. Jag skulle krångla upp telefonen ur byxfickan och samtidigt som jag får fram den så råkade min tagg och nyckel till jobbet följa med och den gled såklart ner i helvetesgapet mellan bilsätet och kardantunneln (tror jag det heter, den där upphöjningen som går mellan sätena). 

2. Lyckades med nöd och näppe pressa ner handen där och få tag om nyckelringen med fingertopparna, men när jag drog upp mitt napp så fastnade jag med klockan och så gick armbandet sönder. Klockan lyckades jag dock fånga i handen innan den också föll ner i helvetesgapet. Men den ena lilla sprinten som håller armbandet på plats var lika hjälplöst förlorad som i en ballad av Niklas Strömstedt.

3.  Fortfarande inget ljud i hörlurarna. 

GAH. Hatar sånt där oflyt. 

Kom hem, gick ut med hundarna och sedan testade jag först ett annat par hörlurar, men de funkade inte heller. Lyckades sedan med hjälp av en nål peta ut ett mindre utegångsfår ur hörlursingången, MEN DET FUNKADE FORTFARANDE INTE. Blev så sur och trött. Inte för att jag tycker att möjlighet att ansluta hörlurar är den allra viktigaste funktionen på en telefon, men det är väl ändå rimligt att det funkar. Och så klockan på det. Jag vill ju gärna ha en klocka på armen även om jag nästan aldrig tittar på den. Och det finns inget som är så djävla trökigt som att behöva åka in till stan för att typ skaffa ett nytt armband eller nytt batteri. Och i dessa tider SKA man ju inte ens åka in till stan. Suckelisuck vad allt var besvärligt. Skulle jag bli tvungen att skaffa ny klocka OCH ny telefon när det per definition inte var något fel på varken den ena eller den andra? Bääää. 

Provade att blåsa rent hörlursingången med tryckluft, men ingen förändring. Min man trodde att det nog var "något bleck" som inte slöt an ordentligt mot den där grejen man petar in. Det känns ju inte som att man kan göra något åt det direkt. Men! Sen fick jag plötsligt ett infall och startade om telefonen och sedan - halleluja - fungerade den plötsligt! Har ingen aning om hur det gick till men kände mig nästan som att ett Nobelpris i någonting låg inom räckhåll. Och när jag kom hem från stallet så hade min man - som är något av en McGyver ibland - konstruerat en ny sprint till mitt klockarmband genom att löda ihop en jättetunn ståltråd. YAY. 

Känner mig nu som att jag har VÄRLDENS FLYT. May the force be with me. Eller nåt. 

Till stallet istället, vecka 46 2020, pt 1

 Igår stod det "markarbete mot hoppning" på schemat. Hon har varit jätteseg på första lektionen idag, sa Karin om Köttbullen och jaha, det kändes väl sådär med tanke på fredagens rätt så kassa insats (främst av mig, men det är klart att Köttbullen bidrog ju inte heller jättemycket). Har dock analyserat detta hit och dit hela helgen och kommit fram till att jag måste (såklart, självklart) jobba med framåtbjudningen i första hand och om det tar hela lektionen att få igång henne SÅ FÅR DET VÄL GÖRA DET DÅ. Vet inte om det hade med detta mindset att göra, men så himla seg kändes Köttbullen inte. Sen stod hon såklart emot i högervarvet, men inte värre än vanligt och nä, jag tyckte nog att jag fick fram henne rätt så bra när vi red fram. Sedan skulle vi göra en övning där vi skulle skritta på liten fyrkant, vända in mellan två koner på långsidan, fatta galopp (från skritt), galoppera över en bom på medellinjen, bryta av till trav vid nästa långsida, sakta ner till skritt i hörnet och så fortsätta till konerna, vända in, fatta galopp osv. Alltså, Köttbullen kan ju inte fatta galopp från skritt, hon kan ju knappt ens fatta galopp från arbetstrav (även om det går bättre och bättre, antalet steg i slängtrav minskar för varje vecka!), men vi fick ju försöka. Första gången begrep hon ingenting och vi var först så hon hade ingen draghjälp av någon annan. Fick lägga till spöet och då blev det galopp och bakutspark, men utan snärt så jag kunde bara driva fram henne vilket jag tror var väldigt nyttigt för tidigare har hon nästan alltid lyckats få mig lite ur balans (kanske inte alltid fysiskt, utan mer mentalt) eller att jag varit tvungen att styra undan henne för att hon inte ska komma i vägen för någon annan, och sedan har hon lyckats bryta av till trav. Och om hon sparkar bakut för att det är jobbigt så blir det ju så att säga självbelönande när hon slipper undan. I alla fall, det var bara första gången hon gjorde så, sedan gick det riktigt bra. Inte för att det blev klockrena fattningar från skritt, men det blev i alla fall galopp någon gång mellan konerna och bommen. Och med tanke på att jag ibland (oftare än jag önskar) har tvingats trava en hel djävla långsida i stötig slängtrav utan att lyckas få till en enda galoppfattning så är det här STORT. Sen visst att hon så småningom fick lite draghjälp av att se de andra galoppera, men skit i det.

Sen skulle vi göra en annan övning som var så här: Komma i trav utmed långsidan, fatta galopp innan hörnet, vända upp på nästa kvartslinje, rida över galoppbommar, galoppera en sträcka på 24 meter och hoppa ett (väldigt) litet kryss. Vi skulle också räkna antalet galoppsprång mellan bommarna och krysset. 24 meter är ungefär sex galoppsprång för en normalstor häst med normalstor galopp.

OCH DET GICK SÅ DJÄVLA BRA.  För det första: Hon fattade galopp när jag ville det, utan att jag behövde göra det till ett jätteprojekt. Och har man sluppit jaga in någon i galopp från slängtrav utan har ordning och reda från början så kan man tydligen plötsligt både rida en bra hörnpassering, planera sin väg, lägga henne i rätt tempo, räkna antalet galoppsprång (det blev sju, men Köttbullen är ju ingen stor häst och har ingen stor galopp och det blev sju jämna fina galoppsprång i ett bra tempo) samt rida rakt fram efteråt. Hon dök lite över bommarna, men annars var det TOPPEN-TOPPEN. Detta var nog den roligaste hoppövning jag gjort på denna sida millennieskiftet, annars tycker jag mest att det är ett nödvändigt ont och att det är skönt när man är klar och har överlevt, typ. Men nu är jag nästan lite pepp inför nästa veckas hoppning! Vi får väl se hur länge denna känsla håller i sig.  

måndag 9 november 2020

Den åttonde tärnan

Har läst Den åttonde tärnan av Eva Franz. Detta är en fristående fortsättning av Blå villan, en bok som jag tyckte var helt okej. Den här boken handlar om följande:

En morgonpigg vinterbadare får sig en otrevlig överraskning när han tar sina första simtag i vaken. På folkhögskolan en bit bort hörs märkliga steg i natten. Och vad är det som blixtrar i elevhemsbyggnaden som stått tom i flera år?

Äldre kriminalkonstapel Anna Glad försöker anpassa sig till sitt nya liv som singel medan staden rustar för traditionellt luciafirande. Ett dödsfall som vid första anblicken ser ut som en olyckshändelse verkar ha ett märkligt samband med en tragedi som inträffade trettio år tidigare. Anna och hennes kolleger inser småningom att allt verkar kretsa kring den blyga flickan som går sist i luciatåget. Den åttonde tärnan. Men vem är hon?


Jag tyckte att även denna bok var helt okej. Historien var rätt invecklad med en massa olika personer som jag hade lite svårt att hålla ordning på och det kändes inte heller denna gång som att riktigt alla trådar blev uppnystade. Totalt sett kändes det som en rätt ordinär polisdeckare med lite väl förutsägbara karaktärer. Börjar dock gilla Anna Glad mer och mer så det hjälper upp en del. Börjar också uppskatta det lite yxiga språket, det har sin charm. Dock är som sagt själva storyn rätt så medelmåttig och vissa karaktärer (t ex Jan Ståhlman) rätt så osannolika, men ändå helt klart gångbar om man inte förväntar sig stordåd. Den här boken får tre pepparkaksgubbar av fem möjliga. 

Livet, osv

 Så var det måndag igen med ny vecka och nya möjligheter, osv. Helgen gick i någon form av rekordfart. I fredags skulle vi dricka bubbel och fira att min man (äntligen) har fått ett nytt jobb. Han blev ju uppsagd i våras (Corona-effekt) och slutade kring midsommar. Sedan DÖR ju hela arbetsmarknaden under semestertider och, gissningsvis också åtminstone delvis p g a Corona-effekten, så har det varit rätt trögt även efter det. Men nu så börjar en ny era som vi då firade med bubbel och hemlagad pizza. Sedan ville min man att vi skulle titta på Star Trek, den nya inspelningen, för han vill så gärna att jag ska gilla den så att vi kan kolla på denna serie tillsammans. Fast det kommer inte att ske. Jag är inget fan av den gamla och har sett någon avsnitt av den nya och tyckte inte heller att den var mycket att hänga i julgranen. Jag kan tycka att Star Wars-filmerna är okej och till och med lite bra, för det är ändå lite roliga karaktärer och rappa replikskiften och ett väldigt uttalat det-goda-mot-det-onda-tema som jag gillar, men där slutar också mitt intresse för rymdserier. Blir SÅ uttråkad av att se studio-som-ska-föreställa-rymdskepp-inredning och folk i konstiga kläder och frisyrer som ska föreställa framtid. Sen kan ni ju föreställa er hur det gick när man jobbat som ett as hela veckan, avslutat den med ett jobbigt dressyrpass på en motvillig Köttbulle och sedan slår sig ner i soffan med pizza och ett glas bubbel (när man dessutom haft en i stort sett (ett undantag, när jag och Jenny var på lokal och löste världsproblem för ett tag sen) helvit period sedan i somras. Rymdljud på det, sen var jag ju nere för räkning innan någon ens hann säga "beam me up, Scotty" (vilket jag i och för sig inte tror någon säger i denna nyinspelning). 

I lördags var planen att vi skulle bowla med barnbarnen, men tydligen är bowlinghallar någon av ett epicentrum för smittspridning så det ställde vi in. Trist men så får det väl bli. Hade ju tänkt åka och kolla på cykel i samma veva, men ställde in det med p g a lat. Var hemma och påtade i trädgården istället, städade till höns och vaktlar, staplade ved, rensade ogräs med mera. 

Igår hade vi en medlemsaktivitet på brukshundklubben som blev hellyckad men som tog exakt hela dagen, var på språng mellan åtta till halv fyra. Allt utomhus och Coronasäkrat förstås. Sedan stod vi några stycken och pratade om hur lyckat det varit, tills någon skrek FAN! HÄSTHOPPNINGEN! och då skingrades alla som agnar för vinden och for hem till sina tv-apparater och sändningarna från inomhus-SM. Det var kul. Sedan var det handbolls-EM-kval, Sverige mot Kosovo, där det blev storvinst för Sverige, gött. Ja, men det var väl i stort sett helgens händelser. Ja, bortsett från den inte helt oviktiga lilla detaljen att cirkusclownen där borta i det stora landet i väst äntligen fick gå. Det måste ju faktiskt utnämnas som helgens bästa.  

Vädret var okej också. För fyra år sedan, när Donald Trump blev president, så snöade det.   Nu kan det väl ändå bara bli bättre? 

Till stallet istället, v 45 2020, pt 2

 Stressade iväg till stallet i fredags eftermiddag för en dust med Köttbullen. Det var ingen bra dag för någon av oss. Jag är allmänt tokstressad och framför allt less på att vara tokstressad. Hon har satt en djävulsk vinterpäls, ingen har riktigt haft tid att klippa henne och därför blir hon fort trött och allmänt motvillig. Tog i högertygeln och det var som att den satt fast i ett betongblock. Nu borde jag väl ha lärt mig att hantera det vid det här laget, men nähädå, då skulle jag tydligen försöka få till någon quick fix och liksom tvinga ner henne på tygeln som någon djävla amatör istället för att jobba med framåtbjudningen och lösgörande arbete. Såatteh, det kändes väl sådär. Fick skäll och det var välförtjänt. Sedan galopperade vi och så lossnade hon och kändes plötsligt riktigt bra. Men eftersom jag redan var på lite dåligt humör så kunde jag såklart inte släppa hur dåligt jag ridit i början. Ält, ält, ält. Aja, det är väl bara att bryta ihop och gå vidare. Idag är en ny dag med nya möjligheter, osv.   

torsdag 5 november 2020

Jag hugger i sten

Just nu är livet JOBBIGT, det känns som att jag bara jobbar och trälar och aldrig är ledig. Håller på med ett evighetsprojekt på jobbet, det skulle ha varit klart för tusen år sedan men har av olika anledningar inte blivit det. Det är inte mitt fel, en del beror på pandemin och annat på att andra inte levererat, men det är jag som är huvudansvarig och det känns väl sådär även om jag inte har fått någon uttalad kritik utan alla är rätt så förstående. Men är man Duktig Flicka™ och van att överleverera så är man kanske inte helnöjd med att ens arbetsinsats i bästa fall kan räknas som medioker. Får väl jobba lite på att GOOD ENOUGH får duga här känner jag. 

Känns som att jag är lite trött på mitt jobb just nu, men det kanske inte är så konstigt egentligen med tanke på hur det har varit de senaste åren.  2020 har varit ett minst lika slitigt år. Vi har haft massor att göra, producerat all time high, men det har inte gått av sig själv om man säger så. En medarbetare i mitt team fick barn för ett par månader sedan och en annan är gravid och har varit enormt illamående och svag större delen av sommaren och hösten. Så det är ju inte som att jag har kunnat sitta och rulla tummarna och låta andra göra grovgörat (som ju fortfarande ska utföras av någon). Jag är ju förvisso van att jonglera med cirka tre heltidstjänsters arbetsuppgifter, men någonstans går ju även min gräns för vad jag tycker är "en utmaning att ro i land" och någon gång får man väl ändå sätta ner foten och säga ifrån. Det har jag förvisso gjort, men samtidigt är det uppgifter som helt enkelt bara måste lösas av "någon" och när folk måste stanna hemma så fort de har minsta lilla känning av någonting som skulle kunna bli en förkylning så är det ju som det är. Bää. Obs, TYCKER verkligen att folk ska stanna hemma, jag förespråkar verkligen inte att man ska gå till jobbet när man känner sig sjuk "i dessa tider". Men det blir problematiskt för mig som måste jobba röven av mig för att vår avdelning ska kunna leverera det som måste levereras varje dag, det är liksom hela tiden brandsläckning på bekostnad av det långsiktiga och strategiska arbetet som jag egentligen ska jobba med. 

Häromdagen gick jag till och med in på Platsbanken och sonderade terrängen lite, men nja, det fanns väl inte direkt något som kändes sådär enormt lockande så jag blir nog vid min läst ett tag till. Man vet vad man har men inte vad man får, osv. Det är väl bara att bita ihop och se fram mot julledigheten samt tänka att på mitt jobb (som har lågsäsong på vintern) är det ALDRIG något problem med att vara långledig på julen. Och att det faktiskt bara är cirka sex veckor dit? Helt G-A-L-E-T-!, hur gick detta till? Det här året har gått i raketfart, men när man pratar om saker som hände i våras känns det som att det lika gärna kunde ha varit tre år sedan. 

Inte vet man hur det blir med julen i år heller. Får man vara frisk? Ska man fira? Vi har ju aldrig haft några såna där bombastiska Fanny-och-Alexander-tillställningar, men barn och barnbarn vill man väl ändå träffa en liten stund, känner jag. Å andra sidan är vi, som alltså inte har några direkta traditioner att hänga upp vårt firande på, extremt flexibla så det löser sig väl på ett eller annat sätt om man bara får träffas och under förutsättning att alla är friska. Vi får väl se vad Corona säger om den saken. 



onsdag 4 november 2020

Flickan i skogen

Har läst Flickan i skogen av Sam Lloyd och om du inte också gör det så får du banne mig skylla dig själv, för det här var något av det mest spännande jag har läst på länge:

Elissa är tretton år när hon kidnappas. Mitt på dagen blir hon inkastad i en bil, nedsövd och bortförd. När hon vaknar ligger hon fastkedjad i en håla under jorden, djupt inne i skogen. Hon har ingen aning om vem hennes kidnappare är, men hans beteende blir allt mer oförutsägbart.

Elijah är en pojke som har ägnat hela sitt liv åt att utforska varje del av skogen, och det är så han hittar Elissa. Elissa inser att den märkliga Elijah är hennes enda chans att komma undan med livet i behåll. Men Elijah vägrar att ringa polisen. Han är glad över att äntligen ha fått en vän. Och han vet hur det här kan sluta. Elissa är inte den första flickan han har hittat fången i skogen.


Den här boken har jag sträckläst med uppspärrade ögon och kaninpuls. Så himla spännande och precis när man började tro hur allt hängde ihop så kom det en twist som hette duga, och detta hände mer än en gång. Snacka om spänning på hög nivå. Intressanta karaktärer, bra språk och ett djävla DRIV från första sidan till sista. Den här boken får fem schackpjäser av fem möjliga. Marsch iväg till bibblan med er allihop. 

TV-uppdateringen som ni alla väntat på

På allmän begäran (av en (1) läsare) kommer här lite om Biggest Loser, alltså vad jag tycker dårå. Jag har nog sett dom flesta säsonger så jag är helt klart fascinerad av det programmet. Det är någonting med mig och den typen av program, likadant med Lyxfällan eller Arga Snickaren och såna, att jag liksom känner mig att jag har det ändå rätt så bra. Jag är generellt rätt så positivt lagd, men jag har väl också stunder när jag tycker livet är både pest och pina och att allting bara är ett evigt trampande i grottekvarnen och vad är det för meeening med allting? Men då får man lite perspektiv och tänker att man i alla fall inte väger 175 kg och har galopperande typ 2-diabetes, eller har en halv miljon i sms-låneskulder, eller bor i ett råttbo av byggmaterial med toastolen i köket och elledningar som spretar åt alla håll år ut och år in, och så känns det genast lite bättre. Det är liksom inte att jag BARA gottar mig åt andras elände, för många av de här människorna mår ju uppenbarligen inte alls speciellt bra, men ibland kan man ju inte låta bli att förundras. Som för några år sedan så var det ett par som var med i BL, de bara "vi har provat ALLT för att gå ner i vikt, till och med gastric bypass, och  det finns INGENTING som funkar" och sen efter första passet i gymmet så bara "ja, det här med träning var ju något nytt". Alltså, va? 

Årets säsong känns som den lipigaste hittills. GUD vad alla bölar? Först bölar de för att de väger för mycket, sen lipas det för att de HAR gått ner i vikt, sen snyftas det för att de inte har gått ner så mycket som de förväntat sig, sen strilar tårarna för att de saknar sina anhöriga, sen för att de saknar någon medtävlande som har blivit utröstad, osv. Och sen ska de tala ut om någonting jobbigt och då slutar det i regel med att de står och hulkar och snorar och blir omkramade av Micke eller Pischa eller någon medtävlande. Sedan gråter de för att de blivit utröstade och när det sedan visar sig att det finns en andra chans i form av Revanschen så Lille Skutt-gråts det för det. Som om inte det vore nog så händer det att ÄVEN JAG sitter i tv-soffan med en stor klump i halsen och blanka ögon, när någon klarat något de inte trodde sig klara, eller gått ner mer än förväntat. Har blivit så otroligt blödig med åren. Så här var det sannerligen inte förr, men det spelar tydligen ingen roll om man har varit som Terminator i ett tidigare liv, ett tu tre så sitter man ändå där och fulgråter à la Helena Bergström när man ser ett klipp där en brandman riskerar livet för att rädda en liten anka som ramlat ner i en brunn (om inte förr: när den lilla tufsiga ankungen FÖRENAS MED SIN ANKMAMMA OCH ANKSYSKON som oroligt vaggat av och an i något intilliggande buskage medan brandmannen kämpat för att få tag på den lilla ledsna ankungen. Då blir det storlip kan jag lova).  

Vad tycker jag då om årets deltagare? Mina favorit är FRIPPE, gillar hans inställning och hans sätt att kämpa på och "dä ä bare te å bli å mä dreten" när något är jobbigt. Tyckte också det var så sorgligt när han berättade om att hans pappa skulle bjuda honom på en all inclusive-resa om han inte hade druckit på ett år, och sedan dog efter tre månader. Gillar också SIMON. I normala fall skulle jag tycka att det var helt SJUKT att någon var så modersbunden som han verkar vara, men det är ändå gulligt och lite modigt av en kille i 20-årsåldern att sitta och snyfta i tv över hur mycket han saknar mamma. Fast lite sjukt är det ändå. Men tycker samtidigt att han är duktig i tävlingar och så. Tycker också SEBBE har en djävla vinnarskalle (samtidigt som jag tycker det är konstigt att man kan ha så enormt mycket vilja nu, men ändå inte klarat av att gå ner i vikt innan?). Av tjejerna gillar jag PETRA och MONA bäst. Sämst tycker jag om CLAUS och JAANA, de verkar ju vara kroniskt missnöjda med allt. Plus att Claus ju kom dragande med köpefru (ok, det FINNS säkert äldre män som gifter sig med unga thailändskor av sann kärlek osv, men jag skulle nog inte säga att de är i majoritet). Samt ANDREAS som ju verkar vara en kombination av jättebäbis och drama queen av stora mått. Är lite kluven inför DIAKO, jag känner för honom på ett plan (blev så ledsen när han inte klarade höjdhoppet på hinderbanan), men samtidigt känns han som en quitter. Samma med RASMUS. Övriga deltagare tycker jag ingenting om, men måste också erkänna att jag inte har någon riktig uppfattning om många av tjejerna. Är det för att de ÄR lika varandra till både utseende och sätt (jag är ju dessutom lite ansiktsblind), eller är det för att tv inte låter dom ta lika mycket plats som karlarna? Det kan man ju ta och fundera lite på. 

Följer såklart också årets säsong av BONDE SÖKER FRU, fast jag börjar tröttna lite på inledningen och har faktiskt snabbspolat förbi mycket av de inledande sekvenserna där Linda kommer med breven, de ska välja ut tio för speed-dejting, sen sex av dom för en gruppdejt och slutligen fyra som får flytta in på gården. Det intressanta börjar ju typ nu, när de flyttar in på gårdarna. 

Känns inte riktigt som att jag har någon uttalad favoritbonde i år (kanske för att jag har snabbspolat mig igenom så mycket och därför inte fått någon riktig uppfattning hittills?) Gillade dock ERIKS föreläsning om kompostering, och tyckte inte direkt att hans tjejer uppskattade den efter förtjänst. PONTUS verkar också vara trevlig. Däremot får jag lite obehagskänslor av MATS trots att han är hästbonde och allt, men jag vet inte, tycker han har ett drag av självgodhet som jag ogillar. PATRIK verkar vara snäll men samtidigt lite too much och där blir det nog drama? Hans dejter har ju dock den fördelen att de kan ju dejta varandra om de skulle bli bortvalda. Hehe. Aja, vi får väl se vad denna säsong ska bära i sitt sköte. Nu börjar det ju i alla fall på riktigt. 



tisdag 3 november 2020

Domen

Var hos cykelhandlaren igår med mitt elcykelbatteri för att få en bedömning om det gick att göra något åt det. Och (som väntat) så gick det såklart inte. Hade det varit ett batteri tillverkat 2015 eller senare hade det funkat, men 2014 är Helt. Djävla. Ute. Gav ju mig själv tre alternativ men i själva verket är det väl bara ett som är tänkbart och det är att skaffa ny elcykel. Ja, onödig konsumtion och fan så dyrt, men samtidigt så är jag väl inte den som ligger i framkant när det gäller slös. Tänk vad mycket pengar jag har sparat genom åren genom att inte resa på semester, inte gå till frissan, inte köpa nya kläder och möbler stup i kvarten, ytterst sällan äter ute, osv. Då kan jag väl för FARAO få unna mig en ny elcykel. Ska dessutom ge den gamla till min dotter som inte har någon cykel alls, hon blev jätteglad. Är ju inget fel på cykeln överhuvudtaget bortsett från att den inte funkar som "pendlarcykel" om man har så långt till jobbet som jag har. Men det stör mig otroligt mycket för jag köpte (och betalade en rejäl slant) ju en kvalitetscykel av ett känt märke. Ja, cykeln är det ju inget fel på, bortsett från batteriet dårå. Men nu har det kommit en ny EU-standard för batterier, fick jag höra av cykelhandlaren, så kanske ingår det någon form av bakåtkompatibilitet nuförtiden. Man kan ju alltid hoppas, men samtidigt: hjulen ska ju snurra. Och då menar jag inte cykelns utan konsumtionssamhällets. Aja, nu är det som det är. 

Rolig grej: cykelhandlaren klagade flera gånger på att hans cykel blivit stulen. Hur kan det ens vara ett problem när man har en hel affär full med cyklar? Tänkte jag, men vågade inte fråga. 

Ska eventuellt åka dit idag igen och kolla om man kan få provköra. Nuförtiden är allting så konstigt när ingen ska ha några lager och allting ska vara just in time, man får kanske boka en tid som ligger månader framåt i tiden? Ingen vet. Jo, cykelhandlaren och jag, i alla fall senare idag. 

Till stallet istället, v 45 2020, pt 1

Igår hade vi vikarie för Karin var sjuk. Eller "kände sig lite krasslig", men det är ju samma sak som att inte gå till jobbet i dessa tider. Egentligen är det lite sjukt (hehe) att man förr bara tyckte det var självklart att gå omkring och snora och hosta i andras närvaro medan man nu knappt vågar snörvla till utan att ha en plausibel förklaring till hands. 

Vikarien hade förberett en övning med förvänd galopp. HA HA HA, tänkte (och sa) jag, för själv är man ju lite glad om det ens blir galopp ungefär där man har tänkt sig. Övningen var så här: galoppfattning vid C (eller A, beroende på vilket varv man var i), sedan rida en "ordentlig hörnpassering", vilket tydligen innebär 7-8 galoppsprång (HA HA HA, sa/tänkte alla vi igen), sedan vända in vid en kon, rida mot X (från början skulle konen stå i jämnhöjd med X men på kvartslinjen för att sedan flyttas in för att göra det svårare, men vikarien glömde flytta den och den första som red satsade mot X och då gjorde alla andra också det) och sedan vända ut mot nästa hörna igen, rida en ordentlig hörnpassering till och bryta av vid A (eller C, beroende på vilket varv man var i). På andra långsidan skulle vi göra övergångar, helst två mellan varje bokstav. 

Jag sa att jag är nöjd om jag kan fatta galopp vid en specifik punkt (utan slängtrav) och typ galoppera utmed långsidan och göra en övergång till trav i balans (ej slängtrav). Och DET GICK! Blev riktigt fina fattningar på kortsidan, dvs ej i ett hörn. Kunde också rida förvänd galopp (!) även om jag inte tog ut linjen ända in till X. Men det var svårt för Köttbullen har ju inte någon bra egen balans än, och tydligen tyckte jag att jag "hjälpte till" att balansera upp det hela genom att rida med huvudet på sned. Det var nog ingen vacker syn, men det gick. Inte bara en utan flera gånger. Är lite i sjunde himlen nu. 

Hoppas nu bara att folk sköter sig. Det har kommit hot om att verksamheten måste stänga ner om folk inte sköter det här med att hålla avstånd. Nu är det regler för att man inte får vara i stallet annat än när man har lektion, max en person i taget i sadelkammaren, max en vuxen per barn, klubbrummet är stängt, läktaren avspärrad så att man måste sitta utspritt osv. Det behövs nog för folk är ju generellt idioter. Hoppas i alla fall att ridningen kan fortgå, men det räcker ju om ridlärarna blir sjuka eller småkrassliga så rasar ju hela alltet för det är ju inte så att det finns en stor vikariepool att tillgå. Bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa. 

måndag 2 november 2020

Till stallet istället, vecka 44 2020, pt 2

Igår var det dressyrträning. Där jag rider så ordnar dom varje termin några extra träningstillfällen för externa tränare där man kan vara med även på lektionshästar. Faktum är att det nästan bara är lektionshästar, i alla fall i dressyren, hoppningen har jag ingen större koll på. Tänker ibland att jag ska åka dit och kolla, men det har hittills inte blivit av. Och nu är det ju nya restriktioner där publiken ombedes hålla sig borta. Men det är ju bara att gilla läget.

Gårdagens träning gick bra! Köttbullen skötte sig och sparkade inte bakut en enda gång. Kunde flytta henne lite för skänkeln och fick till och med till ett par riktiga galoppfattningar för hjälperna, inte bara slängtrav och så gasa igång i något hörn. Vi gjorde en jättebra övning där man red i trav utmed spåret, lade en 10-metersvolt och så fattade man galopp när man kom tillbaks till spåret. Det var jobbigt, för det var mot slutet av lektionen och då var Köttbullen rejält trött och höll inte direkt igång för egen maskin om man säger så. Och för varje gång vi bröt av till trav så tänkte jag att nu o-r-k-a-r jag inte mer, men då kom det ett "och så lägger du en ny volt och fattar galopp" och då var det bara att ta sig samman. När hjärnan säger att man inte orkar mer så har man 50 % kvar att ge, det har dom sagt på Biggest Loser så det måste väl gälla även för mig. Det är väl något att tänka på när man ska på det idag igen. 


söndag 1 november 2020

Goda grannar

Har läst Goda grannar av Mattias Edvardsson, den handlar om det här:

Hur väl känner du dina grannar? Micke och Bianca flyttar till ett idylliskt villakvarter som verkar perfekt för deras familj. Men allt eftersom de lär känna sina grannar kommer en känsla av obehag smygande. När Bianca blir påkörd utanför sitt hus verkar det först röra sig om en tragisk olycka. Medan hon kämpar för sitt liv på sjukhuset växer dock tvivlet bland polisen och i kvarteret. Micke har alltid trott på rättvisan. Men vad händer när den enda utvägen tycks vara att ta lagen i egna händer?

Jag tyckte den här boken började okej, men sen tappade jag intresset rätt snabbt. Berättelsen gick för mycket på tomgång, det hände inte mycket som drev den framåt. Tycker inte heller att någon av karaktärerna var varken trovärdiga eller intressanta. Den här boken får två villatomter av fem möjliga.