fredag 25 september 2020

Barnbruden

 Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Barnbruden av Anna Laestadius Larsson. Handlingen lät rätt så lovande (såklart, annars hade jag väl inte börjat läsa den): 

Det är juni 1774 och det kungliga linjeskeppet Sofia Albertina närmar sig Sveriges kust efter en orolig färd över Östersjön. Ombord finns Hedvig Elisabeth Charlotta, femton år gammal och den yngsta kungliga bruden i Sveriges historia. Där finns också den omsvärmade adelsfröken Sophie von Fersen, som tyst förbannar sin mor som tvingat med henne på resan. Hon vill inte passa upp på en trilskande tysk barnrumpa, i tankarna är hon på bal i prins Fredriks armar. I Stockholm förbereder Gustav III och hans hov ett ståtligt mottagande av den blivande prinsessan. Förväntningarna på henne är höga, hon ska gifta sig med kungens bror Karl och skänka landet den tronarvinge man så länge väntat på. Och långt under slottets vackra paradvåningar vaknar Pottungen den stumma flickan som tar hand om andras skit.
Barnbruden är romanen om de unga kvinnorna vid Gustav III:s hov. Det är en berättelse om vänskap, svek, maktlystnad och frihetstörst. Barnbruden är första delen i en planerad trilogi och Anna Laestadius Larsson debut som romanförfattare.

Tyckte det kunde vara kul att läsa en historisk bok som omväxling, men alltså...nä. Detta var inte alls min smak. Det finns historiska böcker som är skrivna så att man VERKLIGEN ÄR DÄR, och så finns det historiska böcker som är skrivna så att det känns som att någon bara hittat på att så här gick det till när farfar var ung. Den här boken hör till den senare kategorin. Alltså, det har säkert gjorts jättemycket research, men det är någonting med dialogerna och sättet att berätta som gör att det bara känns tillgjort. Så den här fimpar jag efter att ha stånkat mig genom kanske en tredjedel. Den får noll maskeradbaler av fem möjliga. 

onsdag 23 september 2020

Jag har köpt en spis!

 Man är ju inte som Lars Winnerbäck och har köpt en bil, men en ny spis är beställd. Det verkar ju vara en djävla djungel så jag googlade bara och tog nån som hade fått höga kundomdömen. Går nästan alltid på recensionerna pga folk gillar att klaga och är det inte bra så lär man ju inte få veta det av tillverkaren i alla fall. Så det blev en Bosch something something med varmluftsugn och glaskeramikhäll. Ej induktion pga de jag har testat har inte imponerat. Alltså jo, det blir ju varmt skitsnabbt och jag behöver inte byta ut en massa kastruller och stekpannor för de är redan i gjutjärn eller andra material som funkar, men det här med att ha nån djävla display som man måste stå och fingra på och plussa upp och ner för att reglera värmen? Det är ingenting för mig. Nu kommer det säkert någon och säger att det finns induktionsspisar med vanliga reglage också, men det såg jag ingen när jag sonderade terrängen lite snabbt. Den jag beställde har i alla fall följande uppgradering (jämfört med gamla spisen från 1995) som jag ser fram mot:

1. SOFT CLOSE som gör att luckan inte far igen med en djävla smäll utan stänger sig mjukt och fint. 

2. Inbyggd stektermometer! Använder stektermometer rätt mycket till kött och det är ju ett bök när man först ska plocka ut maten ur ugnen och in med termometern, nehe, inte klar, in med den i ugnen igen, repeat. 

3. Självrengörande. Vet ej hur det funkar, men att rengöra ugn är ju bland det översta på trökiga städområden så allt som underlättar är ett stort plus. 

4. Varmluftsugn. Ser mycket fram mot att kunna ha storbak med mer än en plåt inne samtidigt. 

Sen fanns det några slags autopilot-program som "gör att varje maträtt blir en perfekt framgång", men det ställer jag mig rätt så tveksam till för jag vill själv ha koll, ugnen vet väl inte hur jag vill ha min mat? Aja, det är ju inte tvunget att använda.

Min man har även beställt en ny duschkabin! Ska bli så GÖTT att slippa skura den gamla fler gånger. Den nya är dessutom dubbelt så stor som den gamla och det ska också bli GÖTT. Inte för att jag tycker det är trångt i en duschkabin när man ska duscha, men när man ska städa tycker jag det är rätt klaustrofobiskt. Så jag ser fram mot lite rymd och framför allt att slippa 25 års kalkavlagringar i de där skrymslena och vrårna som aldrig går att får riktigt rena. 

Mmm. Går i väntans tider nu. 

tisdag 22 september 2020

Gammelgrav

Har läst Gammelgrav av Erik Nilshammar och det kan du också ta och göra. Åtminstone om du är intresserad av övernaturligheter och skräck. Det här är en novellsamling som beskrivs så här:

I det nordvästra hörnet av Hälsingland ligger bortglömda platser som gömmer dunkla minnen av det som en gång varit. En av dessa är Gammelgrav, en otillgänglig ravin som skär genom sandheden och mynnar ut i Ljusnan. Det sägs att där finns guld som vaktas av vittrorna. Guld som ingen tillåts hitta. Endast en tunn hinna skiljer oss från denna värld. Allt som behövs är en liten rispa för att det som en gång glömts åter ska göra sig påmint. Novellsamlingen Gammelgrav innehåller 13 vittnesmål om vad som händer när den tunna hinnan brister.

Köpte den här boken mest av nyfikenhet,  jag följer Erik på Instagram, och jag blev inte besviken. Välskrivet, bra språk, fantastiska miljöskildringar, rätt hög läskfaktor. Tycker många noveller påminde om sån där allmogeskräck som man läste när man var liten, som Hårgadansen och liknande, fast med moderna inslag. Novellerna Dimma över Skrebb och Timmerrännan läste jag med kaninpuls och uppspärrade ögon, men alla var bra. Den får fem osaliga andar av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 39 2020, pt 1

 Igår när vi stod i stallgången och diskuterade kommande teorivecka, som är om två veckor, och då ska vi göra teoriprov, det där som alla misslyckades med i höstas, så tyckte alla att det var löjligt med prov. Vi är ju ändå vuxna och vi rider för skojs skull, ingen tänker tävla eller har ambitioner om att ta några ryttarmärken och vi rider väl varken bättre eller sämre för att vi kan skilja på vit krona och vit kota och vanlig bläs och strimbläs. Så gick snacket och vi bestämde då att vi skulle ta upp det till diskussion med Karin. Vi tänkte nog att vi (10 gnällspikar med en medelålder på gott och väl 45+) skulle kunna snacka oss till att få slippa, men en Karin (30-ish) satte oss omedelbart på plats och förklarade att vi inte kom undan. Sen fick vi en stencil med hästens delar så vi kunde plugga. Värdigt. Hahaha. 

Gårdagens lektion var öppna. Tyckte Köttbullen kändes fin i början när vi red fram, men i galoppen låste det sig fullständigt. Jag gav galopphjälper, hon slängtravade iväg, jag samlade ihop henne och gav nya hjälper, hon sprätte iväg och slog bakut, jag samlade ihop henne, hon slängtravade, jag samlade ihop henne, hon sparkade bakut OCH SÅDÄR HÖLL DET PÅ. Plus att hon bröt av till trav nästan hela tiden och när jag drev på sparkade hon bakut för det. Antar att hon tycker det är jobbigt och försöker komma undan. Karin säger att det är "en kamp jag måste ta" och att hon (Köttbullen) måste FRAM. Men det är ju inte så lätt när man är 10 stycken som ska samsas på en ridbana. Tyckte inte heller att jag fick så mycket hjälp som jag kände att jag behövde, fast det är klart att hon inte kan titta på mig hela tiden. Aja, det får väl bli en kamp att ta när det är läge. I alla fall, sen var hon som en DRÖM när vi skulle rida öppna. Inte för att öppna gick så bra för det kan hon inte, men det blev i alla fall lite bogen in och det är ju bättre än inget. Men på transportsträckorna travade hon på så stadig och fin i formen att det var en ren njutning. Kunde till och med göra lite travökningar på diagonalen och det gick till och med att böja henne och forma runt högerskänkeln utan att hon stod emot emellanåt. WOW. Visst, hon vill fortfarande bara gå utåtställd i högervarvet om hon får välja själv, men nu är hon åtminstone på tygeln större delen av lektionen (galoppen undantagen) och jag får känslan av att hon rundar sig runt skänkeln istället för att bara spjärna emot. Så jämfört med hur det hela började så är det ju ändå rätt stora framsteg. Ska rida henne för en tränare om ett par veckor och då får jag kanske lite tips och tricks för hur jag ska jobba i galoppen. Misstänker starkt att nyckelordet förmodligen heter FRAM-FRAM-FRAM. Eller "det är bara att gasa sig ur problemen" som en annan tränare sa till mig om Pojken. Aja, vi får väl se hur det går. 

måndag 21 september 2020

Hej livet

I fredags sprängde jag äntligen målsnöret på det som varit en period av djävligt mycket att göra som påbörjades i samma sekund som semestern slutade. En helt galen period och förra veckan var den galnaste veckan av denna galna period och i fredags eftermiddag hade jag tänkt åka på drop in-ridning för att varva ner och tänka på annat, men jag pallade ej. Styrde kosan hemåt, gick och lade mig och sov i två och en halv timma. Gick upp, bad min man beställa hämtmat, åt och gick sedan och lade mig igen. Sov som en gris hela natten och vaknade på lördagsmorgonen som en ny människa. G-Ö-T-T. 

Var sedan iväg och spårade med alla tre hundarna, vilket tog större delen av lördagen. Vi var inte så många och då skulle man ju kunna tro att det inte skulle ta så lång tid, men det gjorde det för nu skulle vi passa på när vi inte var så många. Så det blev både spår och budföring och uppletande. Och igår höll jag hundkurs och då var det viltspår på schemat. Åkte först till skogen och lade åtta spår, åkte sedan till brukshundklubben och hämtade upp mitt lilla allmänlydnadsgäng, åkte tillbaks till skogen igen och gick alla spåren tillsammans med deltagarna. Åkte hem och fantiserade om en ledig eftermiddag i soffan, men nehedå, vi hade visst bestämt att vi skulle slakta tupparna. De två fina Plymouth Rock-tupparna har varit väldigt sena med att börja gala och därför har de fått gå och växa till sig hela sommaren. De senaste veckorna har jag dock hört en hel del antydningar/försök och min man blir så nervös av det för han tror att grannarna ska klaga och det därmed ska avslöjas att vi har lite fler höns än vad man får ha utan tillstånd inom detaljplanerat område. Och det är ju ändå bara en tidsfråga innan de, tupparna alltså, sätter igång på riktigt, så igår åkte yxan fram. Skulle göra det enkelt för mig och bara ta ur dom och stoppa in dom i frysen hela utan att stycka, men det tog ändå rätt lång tid. Och sedan skulle det bakas bröd och göras söndagsstek och grävas upp potatis och ordnas och donas med både det ena och det andra, så det blev inte alls så värst mycket slappande i soffan som jag hade önskat. Nästa helg dock! Då ska min man ha playdate med en kompis och sova över och DÅ BLIR DET EGENTID. Har visserligen hundträning på lördagen och ska ha spårträning med valpkursen på söndagen, men valpspåren är inte så långa och det var några som inte kunde så vi blir bara fyra stycken. 

Innan dess ska jag bara beta av en jobbvecka. Men den räknar jag med ska landa på mindre än 40 timmar. Jag hade tänkt unna mig en ledig dag för att fira att den här jobbiga perioden är över, men när jag tittade i kalendern för ett tag sedan så var den första dagen utan några jobbmåsten tydligen inte förrän den 5 oktober. Så det är ju fortfarande en del all work and no fun, men det ryms åtminstone inom ramen för en normal heltidstjänst. Man får vara glad för det lilla. 

fredag 18 september 2020

I shop, therefore I am, jodåsåatt

Vi, jag och min man, är generellt inte mycket för att köpa saker till hemmet. När vi köpte vårt hus för tio år sen så konstaterade vi att tapeterna var neutrala och att det ändå inte spelade så stor roll hur de såg ut eftersom det skulle stå bokhyllor framför merparten av väggarna. Och vad brydde vi oss om att badrummet och köket renoverades 1995, allting fungerade ju? Sen ställde vi in våra omatchade möbler som är en kombination av ärvt, fått, loppis och Blocket och det ser inte alls sådär avspänt härligt ut som när de gör det i Sköna Hem, utan det ser helt enkelt ut som om någon har ställt in en massa möbler utan någon större eftertanke. Men det är avspänt härligt. Skjut mig om jag blir en sån människa som stör mig på att det har blivit en repa i lacken på soffbordet eller som tycker att färgkoordinering i bokhyllan är viktigare än att läsa böcker. 

Men en sak som stör mig i hemmet är duschkabinen. Alltså, jag vet inte vad det är för slags människor som designar duschkabiner, men den som ritade den här måste vara född i helvetet. Alternativt kommer att hamna där i livet efter detta. Helvetet är nämligen inte alls konstruerat som man tror, med brinnande svavelosande sjöar där man jagas av rödglödgande djävlar med vässade eldgafflar utan det är att försöka skrubba bort kalkavlagringar i en duschkabins alla miljoner skrymslen och vrår i evigheters evigheter, amen. Det är väl ett Sisyfosarbete som inte går av för hackor om ni frågar mig. Vi har jättehårt vatten där vi bor, vilket jag ser som positivt för då får man i sig kalcium och magnesium och andra spårämnen helt gratis via dricksvattnet, men det är klart att det är ju inte jättekul när allting kalkar igen på nolltid. Och det är nog lättare att försöka få bort stalaktiter och stalagmiter från Lummelundagrottan än att städa bort 25 års ingrodd kalk i duschkabinen. Obs, är inte ute efter pigga tips om att använda ättika och bikarbonat osv, har provat ALLT inklusive alla badrums- och köksrengöringsmedel på marknaden i kombination med muskelkraft och Det. Går. Inte. Att. Få. Bort. 

Vi är ju som sagt inte mycket för att köpa nytt och vi är heller inte mycket för att göra av med saker som fungerar. Och den fyller ju sin funktion, det kan man ju inte säga annat. Ena skjutdörren gick visserligen sönder så den inte gick att stänga för ett par år sedan, men den lagade min man med buntband och sen funkade det igen.
Men häromveckan kom min man hem och hade varit på Jula och sett en jättestor duschkabin för 5000 spänn. Minns inte riktigt anledningen till varför han helt plötsligt tyckte att vi skulle köpa en ny, men jag (som är den som städar badrummet) såg plötsligt möjligheten till ett behagligt liv med en helt ny och jungfruligt ren duschkabin. Jeflar vad härligt. Fattar ju att den också kommer att bli kalkig med tiden, men tänker behandla den med flytande bilvax i förebyggande syfte och hålla efter det som en GNU. Googlade kundrecensioner på denna modell och den fick höga betyg men minus för att den var svår att montera och att ritningen var fullständigt obegriplig. Det är jag dock mindre bekymrad över eftersom min man är ett geni när det kommer till att bygga ihop saker, med eller utan ritning. 

Ja, men det tar inte slut där. Ska även köpa ny spis! Den vi har är (också) 25 år gammal, och lider av svåra ålderskrämpor. Inga lampor lyser så man vet aldrig om den är av eller på. Och på sista tiden så verkar det som att den inte blir så varm som man ställer in den på. Bakar ju bröd varje vecka och har använt samma recept since forever och nu blir det helt plötsligt inte genomgräddat? För ett tag sedan bakade jag bondkakor och de brukar ta ungefär 8-10 minuter att grädda men nu fick jag dubbla tiden och ändå tycker jag de såg bleka och trista ut. Så nu ska jag googla spisar. Har aldrig köpt en spis i hela mitt liv så det kan ju bli spännande. Vad ska man ha? Induktion? Varmluftsugn? Så mycket att tänka på. 

 

tisdag 15 september 2020

Till stallet istället, v 38 2020, pt1

 Igår gjorde vi samma övning som i fredags, THE VERY GOOD SKRITTÖVNING på stora utebanan. Både Köttbullen och jag var dyblöta av svett efteråt, helt sjukt (även om det förvisso var varmt igår, men vi var ändå ute och klockan var ganska mycket). Var helnöjd med skrittövningen, tyckte att hon lossnade riktigt bra i högervarvet för att vara hon och i vänstervarvet var det nästan bara att sitta och njuta. Kunde t o m flytta för skänkel några steg hit och dit. 

Sen skulle vi galoppera och då tänkte jag att nu är hon så (relativt) lösgjord och fin att nu kommer galoppfattningarna att gå som en dans. Jag borde förmodligen istället ha tänkt så här: nu har hon gjort ett rejält styrkepass, då är det kanske inte så schysst att kräva att hon ska ta 200 i bänkpress som avslutning. För galoppfattningarna blev SKIT. Märkte ju att hon var trött och låste sig för hon körde upp huvudet och pinnade iväg i slängtrav istället för att ta skänkeln. Tog ner henne på volt, fick ner henne på tygeln, provade igen, samma sak. La till spö för att hon skulle fatta att hon måste ta skänkeln, med resultatet att hon sparkade bakut. Osv osv. Fick väl till någon fattning till slut, men det var inte mycket att skriva hem om. Depp depp. Fast det är ju styrka som saknas och den kommer väl så småningom. Hehe. 

För Pojken går det sådär. Han ska vila 4 veckor, sen får man se. Men det är tydligen inte så god prognos på hovbrosksförbening och det är ju dålig ekonomi för en ridskola att ha en häst som bara kostar och inte drar in några intäkter. Nu ska man väl inte måla fan på väggen, men, ja, sånt är läget. 

måndag 14 september 2020

Familjen Lambs hemlighet

Har läst Familjen Lambs hemlighet av Lisa Jewell, en av mina favoritförfattare (för kännedom: läser alltid flera böcker parallellt och nu slumpade det sig så att jag också låg i slutspurten av flera stycken parallellt, jag läser visserligen rätt snabbt men kanske inte SÅ snabbt) och det kan du också göra. Den handlar om det här: 

För tjugofem år sedan kallades polisen till ett hus på Cheyne Walk. Väl där hittade de tre döda kroppar och en jollrande bebis i en vagga i ett av sovrummet. De andra barnen var försvunna.

I nutid får tjugofemåriga Libby Jones reda på att hon är arvtagerska till ett övergivet hus i fashionabla Chelsea i London. Huset är värt otaliga miljoner och Libbys liv förändras från en dag till en annan.

Men arvet är allt annat än okomplicerat. Det gamla huset bär på mörka hemligheter och det som en gång skedde där sitter kvar i väggarna. Och samtidigt bevakas Libby från flera olika håll.

Jag har läst de flesta av Lisa Jewells böcker och hennes bästa var när hon övergav chic lit till förmån för spänning. Den här boken var som vanligt: spännande, välskriven, intressanta karaktärer, bra dialog, helt enkelt en bra bok. Kanske att slutet var aningens för sockersött för min smak och det var också på gränsen till för många karaktärer att hålla reda på, men i övrigt var det en behaglig läsupplevelse. Den får fyra sektmedlemmar av fem möjliga. 

Än sjunger hon inga sånger

Har läst Än sjunger hon inga sånger av Susanne Fellbrink och det tycker jag att du också kan ta och göra. Det här är handlingen:

Cilla Fallander har alltid levt för musiken, men en händelse i det förflutna satte stopp för en heltidskarriär som artist. I stället arbetar hon nu som nattredigerare på Sundsvallstidningen, samtidigt som hon försöker hantera ett äktenskap och två små barn med olika sångframträdanden på helgerna. När hon får idén att starta en showgrupp bestämmer hon sig: det är äntligen dags att satsa på musiken fullt ut.

Samtidigt sprider sig en isande oro i Sundsvall. Flera kvinnor har överfallits av en okänd förövare, och några är spårlöst försvunna. Cilla börjar mer och mer känna sig övervakad i sin villa och när en personlig tragedi slår till blir hon tvungen att börja nysta i brotten som drabbat staden.

I ett bortglömt hus inte långt därifrån smider en man sina planer. Han längtar efter sällskap. Längtar efter någon som kan sjunga för honom. Och han har siktet inställt på Cilla.

Jag, som gillar diskbänksrealism, tycker att det här var en perfekt mix av vardagsliv och spänning/dramatik. Skickligt uppbyggd intrig där spänningen steg för varje sida. Störde mig en liten smula på småsaker, som t ex att man aldrig får veta varför Cilla bor i ett sånt gigantiskt hus (hur kan man ens ha en källare med tretton rum varav sju outforskade?) och det där mediala inslaget kändes lite overkill. Plus att jag generellt retar mig på när barn ska beskrivas enbart utifrån kön, och det var väldigt mycket att Cilla hämtade killarna på förskolan och sen lekte killarna med lego och sen fick killarna äta glass i soffan innan killarna skulle gå och lägga sig. Men annars var det en riktig bladvändare som ni kan hasa er iväg till bibblan för att låna. Den får fyra extranummer av fem möjliga.

Till stallet istället, v 37 2020, pt 2

I fredags var vi ett gäng som dök upp till drop in-ridning. Tror vi var 8-9 stycken, hade inte så bra koll för jag var sen (skulle slinka inom Ica och handla mellan jobbet och stallet, tog självscanningskassan för att det "skulle gå lite snabbare" och jamen då blev det väl sån där kontroll och jag fick packa upp allt som jag omsorgsfullt knölat ner i mina påsar och allting tog TUSEN ÅR och var jag inte stressad innan så blev jag det då) och Köttbullen står i en egen del av stallet (hon står alltså inte ensam, men det är bara ponnyer i den avdelningen) så jag hann inte direkt prata med någon. Humöret (hos mig) sjönk när Karin sa att vi skulle vara på stora utebanan (HATAR STORA UTEBANAN) men steg igen när hon sa att vi skulle skritta i 40 minuter, och då var det såklart inte att såsa omkring på lång tygel utan diverse övningar i skritt (ÄLSKAR SKRITTÖVNINGAR) där man jobbade individuellt med det man tyckte man behövde jobba med. Oj vad vi slet! Både jag och Köttbullen var precis genomsvettiga efter detta pass, och OJ vad fin hon blev. Vänstervarvet var det bara att sitta och njuta i, högervarvet finns det såklart fortfarande kvar att jobba med men med tanke på att det inte ens gick att ställa henne åt höger i våras så kan man numera åtminstone se ögonbågen ibland. Den inre alltså, får hon välja går hon utåtställd i höger varv. Sen skulle vi galoppera och då passade jag på att träna galoppfattningar. Fick till flera som var riktigt fina! dvs som inte inleddes med VM i slängtrav. Sen kan hon fortfarande inte riktigt fatta galopp på rakt spår, men det kommer väl. Mmm, var så nöjd med henne. Sen skulle vi trava av och jag provade att länga ut tygeln och tyckte minsann att hon sökte sig framåt-nedåt riktigt fint. Sen körde hon ner huvudet med full kraft sådär som hon gör när hon tycker det är jobbigt, och jag höll på att flyga av för jag var inte beredd och hon är som sagt väldigt stark. Nu satt jag kvar, men det var ändå ett lite ovärdigt avslut. Hehe. 

lördag 12 september 2020

Den osynlige vännen, del 2

Har läst Den osynlige vännen del 2 av Stephen Chbosky. Det är givetvis en fortsättning på Den osynlige vännen del 1 som jag läste för ett tag sen, gillade skarpt i början men sen tyckte jag den tappade. Tyvärr tyckte jag inte det blev någon uppryckning att tala om i del 2, tvärtom. Ju längre jag läste, desto konstigare och mer ointressant kändes berättelsen och på slutet var jag direkt trött på den snälla farbrorn, den väsande kvinnan, brevlådsmänniskorna och att dE heLt plöTsliGt böRjaDe skRiVa stOra oCh sMå boKstÄver om vartannat. Slutet var dessutom konstigt  Den här boken får nu bara två små basebollhandskar av fem möjliga.

fredag 11 september 2020

Fredagsuppdatering från hönsgården

Normalt sett håller jag hundkurs en kväll per vecka. Det fanns en tid när jag hade två parallella kurser (varav en var två tillfällen per veckan), men det var innan jag återupptog ridningen och fick ännu en tidsslukande fritidsaktivitet i mitt liv (något jag verkligen inte ångrar). Jag brukar hålla kurser i allmänlydnad och till mig kommer oftast folk med hundar som passerat det gulliga valpstadiet och nu är rätt så odrägliga tonåringar och där ägarna formulerar imaginära Blocketannonser i tanken. Men den här terminen håller jag faktiskt en valpkurs (också). Det är så roligt! Och så enkelt! Och så UUUUUURGULLIGT. Har två labradorer, en blandras, en lagotto, en jaktgolden och en westie, snittåldern i gruppen är väl cirka fyra månader. Alltså på riktigt, jag dör. De är så himla söta. Ja, det var väl bara det jag ville säga. 

Nä, men annars tänkte jag faktiskt bara slänga in ett par bilder på de nya hönsen, för jag förstår att alla har suttit som på nålar och undrat hur det har gått med kycklingarna från i våras? Och med Astrid

Här kommer en bild på hela gänget nykomlingar. Det där med att vara hönsfotograf är inte så lätt som man skulle kunna tro. Till exempel kommer de nya hönsen aldrig fram till mig om de gamla är ute, för då blir de bortjagade. Men om man fyller på hönsmatsbehållaren inne i hönshuset så går de gamla in för att liksom inspektera så att allt går rätt och riktigt till, och då göre sig nykomlingar icke besvär. Så då kan man få lite kvalitetstid med de små. Som alltså inte är så små längre. 



Kulturhönsgänget! 

Så här är våra kulturhöns. Kulturhönsraserna är ju, till skillnad från lantraserna, framavlade för att vara mer produktiva, och detta medförde att lantraserna nästan försvann. Sen kom värphybriderna som var oslagbara ifråga att maxat äggläggande, och då försvann nästan kulturhönsraserna. Slut på minihistorielektion om små- och storskalig äggproduktion över tid. Över till presentationen. 

Längst fram i bild ståtar smålandshönan Astrid. Hon är könsmogen nu, vilket man kan se på den röda kammen och slören, men jag är inte 100 % säker på om hon har börjat värpa än. Det står ju liksom inte namn på äggen och de enda ägg jag kan säga med säkerhet vem som har värpt är Kim Walls, för hennes ägg är mörkade än blommehönsens, som lägger ljusbruna ägg. Smålandshöns lägger dessvärre också ljusbruna ägg, så om Astrid har börjat värpa så är det i alla fall inget hon stoltserar med. Är ju också lite oklart om hon vill värpa i redena, för blommehönsen är som sagt rätt så bossiga. Men har inte hittat några andra ägg någon annanstans, så jag får väl helt enkelt se tiden an. 

Den svarta hönan till vänster i bild är Eleonora. Hon är en Silverudds Blå, och deras ägg är lite grönaktiga i färgen. Hon är dock inte könsmogen än och det är först nu som jag är åtminstone 99 % säker på att hon är en höna, de har tagit sjukt lång tid på sig. De är ju ändå snart 5 månader gamla och kläckta på våren (till skillnad mot till exempel Kim Wall som är kläckt i augusti. Hennes bror Gunde Svan började inte gala förrän i februari året därpå, och Kim Wall började värpa några veckor efter det). Men det får ju ta den tid det tar.

Den andra svarta hönan (till höger i bakgrunden) är Ulrika, som vi inte vet riktigt vad hon är. Hon skulle kunna vara en Silverudds Blå hon också, men hon har liksom som ett skägg, en skepparkrans som spretar ut från kinderna och under hakan, och det ska de inte ha. Så blandras är väl det enda återstående alternativet. Säljaren hade enligt uppgift Silverudds Blå, Fifty Five Flowery Gold, Ayam Cemani plus ett gäng blandraser. Fifty Five Flowery Gold är det inte, för de är spräckliga och dessutom könsvisande vid kläck. Ulrika var svart när hon kläcktes (trodde därför länge att det var en Plymouth Rock-höna ända tills tuppkycklingarna började få randiga fjädrar och hon fortsatte vara svart). Ayam Cemani är det inte heller, för det ägget (fick ju ett sånt som bonus, men det var tyvärr obefruktat) såg inte likadant ut. Plus att jag tycker den lilla kam och slör som finns är för rosa. Och de har väl inte heller något skägg vad jag vet. Så gissningsvis någon korsning med inslag av Silverudds Blå. 



 Skäggiga damen Ulrika! 

 
Bakom Eleonora och Astrid på den första bilden så står Kim Wall med röven i vädret samt de två Plymouth Rock-tupparna. De växer så de knakar. Jag tycker det är så coolt med randiga höns, men det blev ju inga hönor och så fort de här börjar gala så åker de in i frysen (för tydlighetens skull så ja, jag slaktar ju dom såklart först). De har inte fått några namn. Inte för att jag har något emot namn på djur man ska äta, det beror nog mer på att det inte går att se vem som är vem av dom. Tur att Ulrika fick skägg, annars hade det aldrig gått att skilja dom svarta åt heller. 

Jaha, det här var lite om hönsen, ett inlägg som jag egentligen verkligen inte hade tid att skriva men jag kände att jag behövde en PAUS från allt jobbtrök som omger mig twentyfour fucking seven just nu. Over & out från hönsdamen. Hehe. 





torsdag 10 september 2020

All work and no fun

 FAN vad jag jobbar. Och gör grejer efter jobbet. Det är ju jag själv som har skapat den senare situationen så jag kan ju inte riktigt bli arg på någon annan för det, men nu är det mycket alltså. Jobbar som ett as, åker hem, äter, åker iväg, kommer hem, duschar, borstar tänderna och går och lägger mig. 

Igår hade jag Skypemöte med en tysk på jobbet. Han kan möjligen vara den person i koncernen som pratar sämre engelska än jag (till mitt försvar vill jag dock anföra att vi pratar om grejer som jag knappt vet vad de heter ens på svenska), problemet med HERR HUTTENBERGER (som han så skojigt heter) är att när de engelska glosorna sinar så går han över till tyska istället för han är van att jobba med danskar och våra danskar (i koncernen dårå) bor på Fyn och alla har fått i sig Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga dubbat till tyska med modersmjölken eftersom man får in tysk tv där. Så de pratar tyska som infödda. 

Jag kan ingen tyska alls även om jag såklart förstår vissa ord, men det är inte samma sak som att höra det smattras fram av en frustrerad tysk med kommunikationssvårigheter. När HERR HUTTENBERGER inser att jag inte fattar vad han menar så vrålar han. Inte på mig, men på sin assistent för att han ska hjälpa till att förklara eller ta fram någon siffra. Så helt plötsligt och utan förvarning kan det dåna fram ett SASCHAAAAAA, KOMM HIER (eller hur det nu stavas) ur Skypehögtalaren så man håller på att hoppa av stolen. Tur att vi inte har kameror på våra Skypemöten. Fast nu har min chef bestämt att vi ska ha det i fortsättningen på våra koncerngruppsmöten, för det blir så tråkigt att bara titta på folks profilbilder i längden och man får "mer en känsla av att man faktiskt sitter på möte" med kameror. Från början bestämde vi att vi INTE skulle ha det p g a att det går så mycket mötestid till att folk ska prata om ifall de ser varandra eller ej samt kommentera en massa ovidkommande. Men det var ju innan folk fick social abstinens p g a Corona. Ser inte riktigt fram mot kamerornas intåg för jag brukar pyssla med lite annat under tiden jag lyssnar när det är grejer som inte riktigt berör mig. Typ städa skrivbordet eller kolla mail eller sånt. 

Aja, jag kämpar vidare. Om en dryg vecka får jag mitt liv tillbaka. Eller jag slipper i alla fall förhoppningsvis 60-timmarsveckorna. Om inget oförutsett inträffar, men det kan man väl ge sig FAN på att det gör bara för det, hejdå. 

tisdag 8 september 2020

Till stallet istället, v 37 2020, pt1

 Alltså, vi är ju INTE direkt sams nu, jag och Köttbullen, beklagade jag mig till Karin efter gårdagens lektion. Känns som att hon är allmänt ovillig till allt, stretar och spjärnar emot, slängtravar in i galoppen som hon sen vill bryta av efter tre språng för att hon inte orkar hålla igång några längre sträckor, och försöker man rida ihop henne så slår hon efter skänkeln och sen kommer man alltid ikapp någon annan och då bryter hon av p g a orkar inte galoppera långsamt och med henne är det FAN inte bara att fatta ny galopp utan det är en rätt omständlig procedur där man snudd på måste vara i balans och harmoni med själen och universum och hela skiten. Eller åtminstone vara i ett hörn av ridbanan, men det är ju inte alltid man är det och då blir jag skitstressad när 9 andra hästar galopperar på spåret och Köttbullen bara pinnar iväg i stötig ponnytrav.  

MEN så får jag väl ändå tänka till. Hur var det i våras? När jag började så kunde jag ju inte ens få henne att gå på tygeln i skritt mer än ett par meter. Red ju lektion efter lektion med bara en massa volter och åttvolter i skritt och var helnöjd om hon kunde mjukna ett par sekunder istället för att bara köra upp huvudet och bita fast i bettet. Så utifrån det har det ju ändå hänt en hel massa grejer. Och så kom jag att tänka på en lektion med Pojken, där han tokvägrade att gå på volt i vänster varv, han bara vek halsen och sprang rakt fram. Det var mer än en lektion dessutom. Minns också i början att han knappt kunde göra serpentiner på medellinjen utan att det kändes som att han skulle välta. Så vinglig var han. Och han blev ju bra, men det tog tid. Och det får väl Köttbullen också ha. Tid. Och tålamod. 

Igår hade vi sitsträning och jag fick beröm för min sits. Roligt, även om jag misstänker att det var det enda som möjligen var positivt. Hehe. Om det nu var så bra, för vi travade i evigheter utan stigbyglar på stora mittvolten, och det kändes inte direkt så himla graciöst om jag ska vara ärlig. Men den lodräta sitsen har tydligen ändå positionerat sig i muskelminnet, om det nu inte bara var som Karin sa för att vara snäll. Aja, det är väl bara att kämpa vidare. Pojken har diagnosticerats med hovbrosksförbening, vad det nu är, så hans framtid är rätt oviss. Orkar ej ens googla vad det är, för det känns för deppigt. 

måndag 7 september 2020

Vaktelslakt med mera

Söndagens projekt var att städa vaktelburarna och ändra om i vaktelgrupperna. Tre grupper skulle bli två för de äldsta hönorna kommer ju inte att leva i evighet och den nya gruppen kycklingar som kläcktes i juni behövde sorteras, plus att den näst nyaste gruppen fortfarande består av tuppen Anders plus hans syrror. Tanken var att tuppen Batman skulle få ta över Anders' syrror och Anders skulle få ta över Batmans fruar. Tänkte dock om då det visade sig att den snyggaste individen i den nya gruppen var en tupp. Han är liksom gyllene i färgen, och vi döpte honom till Kvicken (efter den gyllene kvicken i Harry Potter) och beslöt att han skulle få ersätta tuppen Anders eftersom Anders har visat sig vara rätt så brutal mot sina hönor, särskilt en som han är på hela tiden och som aldrig får en lugn stund. Batman är så gudasnäll och liksom försynt, aldrig att man ser honom jaga efter och härja och aldrig att en höna i hans flock har tappat så mycket som en fjäder under parningen. Av tolv ägg så var tolv befruktade i senaste kläcket så nog gör han sitt jobb ändå. 

Nu är det ju så trist att Kvicken är Batmans son och någon av de gamla är ju hans mamma och det enda som var bra med Anders var ju att han inte är släkt med någon. Han var förvisso stor och snygg också, men elaka tuppar göre sig faktiskt icke besvär. Det sägs ju att fåglar inte är så känsliga för inavel, men jag har ändå velat ha obesläktade grupper. Men det löser sig väl när de gamla kastar in handduken. Vi har haft dom i två och ett halvt år (och det var oklart hur gamla de var när vi fick dom, fast jag tror inte de var jättegamla), men det är ändå snudd på pensionsmässigt i vaktelvärlden så jag tror det löser sig med naturlig avgång så att säga. 

Blev lite drama när vi höll på och sorterade, för en slet sig och sprang iväg. Djävlar vad den var snabb och djävlar vad bra den kunde flyga! Det var nära att den tog sig in till grannarna och det var nog det sista den hade gjort i såna fall för deras hund var ute, men som väl var fick min man tag i den. Sedan stod vi och pratade en stund med grannarna över staketet, och då flaxade den väl iväg igen! Ny dramatik, men det slutade bra den här gången också. 

Ja, så var det dags att säga hej då till tuppen Anders och fem andra tuppar i den senaste gruppen. TYVÄRR visade det sig att en av dom var en höna. Vaktlar kan ha könsvisande färger, men mina har det inte så man får könsbestämma dom genom att klämma dom i röven. Är det en tupp så kommer det ut vitt skum. Nu är det ju dessvärre så att det kan skumma om en höna om hon är nyligen påsatt och så var fallet med en igår. Tuppar har också som en knöl ovanför kloaken, men den är inte alltid jättetydlig och jag har aldrig haft fel innan när jag har könsbestämt med klämma-dom-i-röven-metoden (heter förmodligen något snitsigare?). Men nu har jag lärt mig den hårda vägen att det kan vara värt att vara lite mer noggrann. Blev lite chockad när jag stod och tog ur tupparna och så hittade jag ett ägg bland inälvorna? Aja, så kan det gå. 

Sedan var det KAOZ i Batmans grupp för de nya hönorna (Anders' syrror plus Kvickens syrror) var bara måttligt imponerade av varandras närvaro, men det lugnar sig väl förhoppningsvis. Kvicken fick flytta in till Batmans f d proffsfruar, och han höll en synnerligen låg profil. 

Plymouth Rock-tupparna är snart fem månader gamla och de har fortfarande inte börjat gala, men det är väl bara en tidsfråga nu. Stora och präktiga är de i alla fall. De andra två är jag nu 99 % säker på är hönor. Glad för det, även om jag ville ha en randig höna så är det så snyggt med svarta höns. Det var en av anledningarna till att jag ville ha Australorp, fast nu råkade ju Kim Wall bli spättad istället för svart. De svarta hönsen heter nu Ulrika (fd Ugglan) och Eleonora, och håller tillsammans med smålandshönan Astrid en rätt låg profil i flocken. Det var allt för den här gången. 



Helgen som gick och aldrig mer kom åter

 Måndag igen, ännu en helvetesjobbvecka väntar. En av tre avklarad, två återstår. KÄMPAKÄMPA. 

I fredags var jag sleten. Kände bokstavligt talat hur luften gick ur mig vid lunchtid, så att istället för att åka till stallet och tanka energi efter jobbet så åkte jag hem, damp ner i sängen och sov två timmar. Var uppe en liten stund, åt kvällsmat och kollade något på tv men gick sedan och la mig vid åtta och sov ytterligare tio timmar som en klubbad oxe. Såatteh, det kanske behövdes?

I lördags var jag iväg och spårade med Tage, det gick rätt bra. Spåra på fält är ju en av hans akilleshälar för han har så mycket annat att glo på där. Människor, fåglar, om det kommer någon bil på någon väg långt borta vid horisonten, allt distraherar. För att inte tala om alla sorkhål, harbajs och annat spännande som man kan hitta på fält. Men det gick som sagt rätt hyfsat för att vara han, och sedan gjorde han en budföring som var K-L-O-C-K-R-E-N. Budföring är en annan akilleshäl (finns många!), han älskar att springa och han älskar människor så det borde inte vara något problem? Men problemet med Tage von Ärthjärna är att han inte är så himla noga med vem han springer till. Det behöver inte vara mottagaren utan det kan lika gärna vara en i publiken, till publikens stora förtjusning. Men i lördags gick det bra. 

Åkte sedan hem och jobbade resten av dagen eftersom man ju har ett så kul liv just nu. Lagade middag, åt middag, kollade på ett avsnitt av The Crown som vi precis börjat kolla på, gissningsvis sist av alla. Det hade kommit ett nytt avsnitt av Lovecraft Country, en annan serie vi följer, men jag pallade inte titta på det utan gick och la mig med en god bok (Familjen Lambs hemlighet av Lisa Jewell) men somnade efter typ tio sidor. 

Igår skulle vara En Ledig Dag™ eftersom jag varit så duktig och jobbat undan på lördagen det jag egentligen tänkt göra på söndagen. Inledde dagen med långpromenad med hundarna, sedan cyklade jag några mil (ja, på min elcykel så inga spänstpoäng att tala om) där jag bland annat kollade på ett hus som var till salu och som jag blev lite sugen på att köpa p g a att det är dubbelt så stort som vårt och har mer än dubbelt så stor tomt, plus att det inte ligger inom detaljplanerat område. Cyklade förbi och kollade och sedan var jag inte sugen längre p g a att det låg rätt så nära en stor väg, huset var fult och tomten bestod bara av en massa risiga tallar. Älskar vårt hus och vår tomt, bättre (och billigare) kan vi inte bo, och att jag ibland får sug efter något annat beror oftast på att jag tycker vi har så taskiga förvaringsutrymmen. Vilket i sig handlar om för mycket saker i förhållande till mängden utrymme, vilket i sin tur beror på att min man är en hamster och utöver det tycker att det räcker med att grejer ligger någorlunda i högar så råder det ordning och struktur och sen behöver man inte göra mer. Vår absolut största källa till konflikt för jag vill ha tomma golv och saker på hyllor och överskådlighet och tydlighet för alla, inte att man ska behöva lära sig hur någon annans hjärna fungerar för att fatta i vilken hög man ska börja gräva för att möjligtvis ha en chans att hitta rörtången. Utöver det är min man väldigt kreativ och bra på att starta upp projekt, men desto sämre på att slutföra dom, men de måste ändå ligga framme eftersom han "håller på". 

Så ibland drömmer jag om att bo någonstans där det finns massor av uthus och bodar och grejer och så fösa in min man och alla hans djävla pinaler och pågående projekt där så jag slapp se och snubbla över dom. Men som sagt, vi älskar ju vårt hus och att bo där vi bor så det är väl bättre att gå till botten med grundproblematiken. Så igår eftermiddag hade vi ett litet familjeråd om hur vi ska få bättre ordning på saker. Det är inte första gången min man lovar bot och bättring och bättre ordning och reda, och jag har väl måttliga förhoppningar om att det ska bli någon förändring, men vi får väl se. 



söndag 6 september 2020

To my Love

Här är en bok jag nästan inte orkade läsa klart: To my Love av Karin Aspenström. Läste ju Nattspår för ett tag sen och tyckte den var bra och som av en händelse låg den här på "nyss återlämat"-hyllan på bibblan. Handlingen lät inte så dum heller:

Det är mitten av nittiotalet och Sverige har nyss gått med i EU, Kurt Cobain är död och England är universums nya medelpunkt. Nittonårige Love följer sin ungdomskärlek Josefin till Camden Town i London. Där hänger rockstjärnorna, drömmarna och knarkhandlarna sida vid sida med groupies, wannabes och banden utan skivkontrakt.
I centrum av Camdens nattliv står den dekadenta gitarristen Baz och hans gåtfulla syster Lorelei. Såväl skrämd som fascinerad av syskonen låter sig Josefin dras in i en destruktiv kärlekskarusell och en sårig familjehistoria. Hon kommer allt längre bort från Love och en dag slutar hon höra av sig helt. Det är som om hon blivit uppslukad från jordens yta.
Sjutton år senare lever Love ett vuxet liv i Sverige med flickvän, karriär och sommartorp, men minnet av Josefin har aldrig lämnat honom. När han oväntat hittar ett av hennes gamla blandband i sina gömmor väller saknaden fram, och han beslutar sig för att resa tillbaka till ett förändrat Storbritannien för att ta reda på vad som hände med henne. Det visar sig vara svårare än han föreställt sig.
Spåren leder honom genom Londons förorter och ut på engelska landsbygden, och när pusselbitarna väl börjar falla på plats inser Love att hans eget liv är i fara. 


Nä men alltså nä. Jag orkade inte mer än drygt halvvägs genom denna 400 sidor långa roman. Den var inte på något vis dåligt skriven, men jag kunde inte engagera mig i vare sig Love eller Josefin eller någon av de andra karaktärerna, de kändes bara så himla platta och ointressanta. Tyckte dessutom att det var lite väl osannolikt att Love, när han åker till London hux flux och på vinst och förlust sjutton år senare, omgående skulle springa på folk på gatan som känt Josefin. Ja, okej, det hade väl varit ännu tristare historia om det INTE hänt, men ändå. Det bor väl fler människor i London än vad det gör i hela Sverige så oddsen känns väl sådär. Ja, sen orkade jag inte med detta planlösa letande och de tröttsamma tillbakablickarna. Hoppade fram till slutet för att se vad som hände och det var väl inte direkt som jag trott, men det kändes ändå inte värt att läsa resten för. Den här boken får två halva pint öl av fem möjliga.

fredag 4 september 2020

Svärmodern

Har läst Svärmodern av Moa Herngren. Har tidigare läst Tjockdrottningen som jag tyckte var rätt okej. Den här boken handlar om följande: 


Som ensamstående mamma har Åsa och hennes son alltid varit nära. Men relationen förändras när sonen träffar en ny flickvän som snart blir gravid. Åsa gör sitt bästa för att knyta an till sin nya svärdotter, men då Åsa försöker hjälpa till uppfattas hon som gränslös. Det blir början på en konflikt som kommer att splittra hennes familj.

Det blir smärtsamt uppenbart för Åsa att den viktigaste personen i sonens liv inte längre är hon själv, utan svärdottern och den nya familjen. Och när Åsas egen mamma går bort, står hon plötsligt alldeles ensam.


Ja, vad tyckte jag om den här boken? Det får nog bli ungefär samma omdöme, rätt okej. Störde mig lite på att boken först var i jagform och sedan i tredje person (när det handlade om samma person), men intressant upplägg att läsa ur de olika personernas perspektiv. Sen kan jag väl tycka att den här upplevda gränslösheten var lite väl lam, eller så har jag en annan definition av gränslöshet (har även en svärmor som tillför ytterligare en dimension till begreppet gränslös så det var kanske därför jag inte ens fattade vad alla de här konflikterna i boken ens var att tjafsa om, man har ju varit med om värre liksom). Men ja. Den kommer väl inte att lämna något djupare avtryck, men ändå helt okej. Den här boken får tre familjegräl av fem möjliga.  

torsdag 3 september 2020

September

 Jaha, då blev det höst? Hur gick det till? Tycker hela det här året har svept förbi som en blinkning och häromdagen när vi pratade om någonting som hände i våras så kändes det som att det lika gärna kunde ha varit för tio år sedan. 

September var det ja. September, oktober, november, det är höstmånaderna. Höst och vår är mina bästa årstider, så jag klagar inte. Vad jag klagar på just nu är: så galet mycket att göra på jobbet. Igår jobbade jag inte nio till fem utan fem till nio. Och inte då 05-09 utan 05-21. KUL LIV MAN HAR? Det kommer att vara så här ett par veckor till, men sedan lugnar det förhoppningsvis ner sig lite. 

Sen har jag ju såklart råkat plocka på mig lite väl mycket föreningsliv också. Nästa vecka ska min brukshundklubb ha "hundens vecka" med aktiviteter varje kväll, varav jag ska ansvara för två prova-på-grejer. Det var de dagar som jag inte rider, håller kurs eller går kurs med Tage som rök där. Det är ju samtidigt kul, men just nu önskar jag faktiskt lite att vecka 37 redan hade varit över. Och även vecka 38 för den omfattar något liknande upplägg fast på jobbet. Hodeladihodeladihoppsanvilkendag. Eller vecka. Eller veckor. 

Jaja, det är som det är, bara att bita ihop och köra plattan i mattan, huvet i väggen, pannan i kaklet och allt det där. Hajhaj. 

Till stallet istället, v 36 2020, pt1

 I måndags var det hoppning och vi fick vikarie för Karin var sjuk. GULP. Man vet ju aldrig med vikarier, vår grupp är ju på den högsta nivån och då kanske en vikarie tycker att man ska kunna hoppa högt (=över 50 cm, hehe). Fick börja med att state:a att jag är en mes och inte vill hoppa högt. Köttbullen gillar att hoppa, men hon lägger ju iväg i en fart som jag inte är 100 % bekväm med. Jag skulle inte säga att hon generellt är hård i munnen, men just då är hon fan i mig helt okänslig. Visst är det roligare att hoppa henne än Pojken, som liksom mödosamt stjälper sig över varje hinder och i det närmaste tvärstannar efteråt om man inte driver så man blir blå i ansiktet, men alltså nää...hoppning är inte min grej längre. 

Jaja, jag behövde inte hoppa särskilt högt och vi hoppade en 5½:a (dvs en rak linje, trav in, hoppa att litet hinder, ett galoppsprång och så ett högre hinder) och det är ju inte jättesvårt när det inte är högre än vad det var (det "högre" var en oxer på kanske 60 cm när jag hoppade). Skulle däremot luta mig bakåt i landningen p g a Köttbullens dåliga balans och man är ju drillad att följa med i språnget, så det var svårt. Och så gick det ju lite fort som sagt. Men jag överlevde. Var väl inte den roligaste lektionen för det blir så mycket väntan när 10 stycken ska hoppa, och då är vi ju ändå vuxna och disciplinerade och kommer i ström. Men det känns ändå som att man står mycket på medellinjen och glor. Uppvärmningen gick inte heller bra, tror Köttbullen håller på att bli brunstig för hon var på ett djävla humör. Först blev hon jättesur för att hon inte fick gå in i stallet med de andra ponnyerna och stimmade runt och höll på som om hon var sista hästen på jorden som inte fick gå ombord på Noaks ark. Tänkte att hon skulle lugna sig när de andra hästarna kom så hon i alla fall inte kände sig ensam, men det dög tydligen inte. Sen när vi red fram så kändes hon allmänt okoncentrerad och motvillig och ville inte gå på tygeln och slog bakut i galoppen osv. Men jaja. Alla kan ju ha en dålig dag. Vi får väl se hur det blir på fredag.