onsdag 10 juni 2020

Oh the joy of föreningslivet

I alla föreningar jag varit med i under alla år - och det är rätt så många, både föreningar och år - så har det förr eller senare blivit någon form av konflikt. Det är väl inte så konstigt egentligen när man tänker efter. Har en känsla av att bland de människor som engagerar sig i föreningar finns det ett visst överskott av personer som är rätt så drivna och rätt så starka, lite alfapersonligheter sådär va, och det är ju såna människor som står ut med att göra en massa oavlönat ideellt tråkarbete år ut och år in vilket är finfint för föreningarna och en av grejerna som håller Sverige igång. Man måste faktiskt älska föreningslivet, tänk om alla de här människorna som ser till att det blir fotbollscuper, ryttartävlingar, tennisturneringar, hundkurser och hockeymatcher (för att bara nämna ett fåtal aktiviteter), som sköter administration, grillar korv, är parkeringsvakter och materialförvaltare (för att bara nämna ett fåtal aktiviteter) på sin obetalda fritid, tänk om alla dom skulle ha avtalsenlig lön och ersättning för obekväm arbetstid. Fattar ni vad dyrt allting hade blivit då? Fattar ni vad föreningslivet gör för demokratin?

Yes. MEN så händer det att dessa alfapersonligheter på vars axlar föreningslivet vilar kommer på kant med varandra, och då blir det oundvikligen DRAMA av stora mått. Allting tappar liksom proportioner och det finns ingen detalj som är för oviktig för att inte tas med i den byk som ska tvättas när övriga medlemmar ska värvas till inbördeskriget för att ta ställning för eller emot någon skitsak som har blivit En Principfråga™. Föreningslivsdraman kan vara så mustiga och underhållande (i alla fall för icke inblandade) att man borde kontakta en tv-kanal och pitcha idén. Alla dramaturgiska ingredienser finns innanför de lätt mögeldoftande klubbstugeväggarna och det är bara att låta kameran rulla så kommer pensionen vara säkrad.

Har precis kommit levande ur ett sådant drama. Alltså folk, va. Alla normala barn provar ju att få sin vilja fram genom att skrika. Vissa mer än andra. Sedan kommer socialiseringsprocessen där normala vuxna människor lär barnen att det inte är lönt och att det inte är så man gör när man ska fungera i en flock, utan man får lära sig att lyssna och kompromissa och ge och ta för att kunna samverka med resten av gruppen. De allra flesta fattar ju det. Få vuxna människor ligger på golvet på Ica Maxi och illvrålar för att de är trötta, kön är lång, kundvagnen är tom, kontot är tomt och livet vrenskas i största allmänhet. Man lär sig hantera motgångar, man lär sig att lyssna och respektera andra människor, i varierande grad såklart, men de flesta är ju ändå någorlunda normalvettiga.

Men så finns det ju vissa som ingen riktigt har lyckats med. Vars föräldrar gissningsvis alltid har gett med sig för att slippa bråk och skrik och pinsamma situationer framför godishyllan i affären och sedan har det liksom bara fått pågå, för det finns ju en viss typ av människor som bara fortsätter att få sin vilja igenom hela livet. De har väl lärt sig att det lönar sig att hantera motgångar genom att gapa och skrika och smälla i dörrar och hota med att får jag inte ditt så kommer jag inte att göra datt, för det är ingen som orkar säga ifrån och ingen som orkar hantera en labil och hysterisk vuxenbebis. Som inte bara har en dålig dag då och då, utan som är missnöjda med allting i livet 365 dagar per år och som det går jättebra att "samarbeta" med så länge man stryker dom medhårs, men sedan tar det stopp och då är Konflikten ett faktum.

Nu har vi haft en sån människa i föreningen och det har sannerligen inte varit en barnlek. För nu ska man plötsligt försöka fostra och socialisera en person som är 50+ men som fortfarande tror att man kan skrika sig till allting. På riktigt SKRIKA SIG TILL ALLTING. Min man sa igår att hon var som Nellie Oleson i Lilla huset på prärien och det var en förnämlig liknelse för er som minns denna fantastiska tv-serie från nittonhundralängesen.

Nellie Oleson


Vet inte hur många gånger den här personen (hädanefter kallad Nellie O) lämnat en diskussion skrikande och gråtande och hotandes med både det ena och det andra. Typ: om jag inte får som jag vill så kommer jag att avgå/inte göra ditt och datt som avtalat/gå vidare till högre instans/se till att alla medlemmar får veta SANNINGEN/insert valfritt bullshitsnack.
Och sedan har hon kommit tillbaka och betett sig som om ingenting hänt. När saken har tagits upp på nytt, med infallsvinkeln att det inte är okej att bete sig hur som helst så har Nellie O varit helt oförstående, för det är ju inte hon som har gjort fel utan alla andra. Hon har dessutom såklart lyckats hjärntvätta vissa människor i sin omgivning, så hon har fått pågå och ha kvar sina uppdrag trots andra människors missnöje.
Nu är det dock slut med det, för det hade gått så långt att man hade kallat in en coach/medlare från förbundet för att lösa den pågående konflikten. Jag var egentligen inte inblandad i det som pågick nu, däremot har jag i hög grad varit inblandad i en tidigare konflikt som så att säga var startskottet till att Nellie O visade sitt rätta jag. För såna här människor går ju inte in i olika sammanhang och beter sig som små as från början. Nog för att det är svårt att få folk att ställa upp i styrelser och liknande, men  någon som är öppen med att den är en labil psykopat blir ju inte invald i olika sammanhang om allting går rätt och riktigt till. Vår uppfattning om Nellie O var ursprungligen att hon verkade vara driftig, hade skinn på näsan och inte var rädd att säga ifrån, och det är ju på något vis ändå önskvärda egenskaper så länge de används på rätt sätt. Den bilden förändrades rätt snabbt så fort Nellie O blev invald i styrelsen, då förvandlades hon i princip över en natt till Hannibal Lecter.

Utvecklingen

Jag har som sagt inte varit direkt inblandad i den nu pågående konflikten (som i korthet handlar om att Nellie O/Hannibal tycker att hon ska få bestämma vissa saker och när hon inte får det så ska hon skrika/hota/gråta tills hon får som hon vill. Som styrelsemedlem är man ju vald av medlemmarna och lite av klubbens ansikte utåt, men Nellie O anser att det gäller bara när det är styrelsemöten, övrig tid är hon privatperson och då får hon bete sig hur hon vill och då tycker hon att hon är i sin fulla rätt att skälla ut medlemmar som inte gör som hon vill, osv). Nellie O har hotat med att avgå en herrans massa gånger och också de facto avgått, men sedan har hon och hennes hjärntvättade allierade alltid lyckats ogiltigförklara allt och så har det dragits ett varv till och blivit mer och mer infekterat och irriterat, men ingen har riktigt orkat eller vågat dra i det förrän nu, när någon fick nog och krävde rättning i ledet innan allting gick fullständigt åt helvete. Jag var lite orolig för att coachen/medlaren skulle vara av typen "målet är att alla ska vara sams och överens och nu sjunger vi gemensamt We shall overcome och sedan blir allting bra". Men så var inte fallet, han var en helt normal och vettig människa, så när alla fakta hade lagts fram så var det bara hej då till Nellie O/Hannibal, det var liksom inget att diskutera för en sån här människa går inte att samarbeta med. NI KOMMER ATT FÅ HÖRA MER FRÅN MIG ANGÅENDE DETTA, var hennes dramatiska avskedsord, och det ser vi väl fram emot. Eller inte. Hehe. Over & out från Sveriges svar på Falcon Crest.

2 kommentarer:

  1. Varför star man i kö om kundvagnen är tom :) ? Och visst minns jag Nellie, den satmaran. Hannibal (när lammen tystnar) är nog den läskigaste film jag sett sedan jag var i tonaren och sag Omen. Huga. Da hade jag mardrömmar.

    Ser fram emot fortsättningen pa detta drama.

    Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe...jag tänkte nog skriva "tung", men då var väl hjärnan redan inne på nästa rad, det tomma kontot, och så blev det därefter. Fortsättning följer...

      Radera