onsdag 27 maj 2020

Jag tror jag ska börja kalla honom för Huckleberry Finn

Jag har en brittisk kollega som heter - och här måste jag alltid tänka efter både en och två och tre gånger innan jag yttrar mig - Mark Sawyer. Men det kan man väl inte heta heller? Det är ju liksom varken Mark Twain eller Tom Sawyer utan någon slags halvmesyr av båda och som bäddat för att säga fel.

Hade ett Skypemöte med bland annat honom igår och för att inte göra bort mig  (jag lär väl inte vara den första som gör denna association?) så skrev jag MARK varje gång han pratade och sedan var jag rask med att flika in en massa beskäftiga meningar med hans namn i ("indeed, Mark", "as you just said, Mark...", "I suggest that Mark...", "do you agree, Mark?" osv osv).  I det avseendet hoppas jag att vi aldrig kommer att ha något annat än Skypemöten (utan kameror) med våra kollegor utomlands för då kan man ju ha såna där säkerhetslinor. Det hade ju varit lite pinsamt att råka slänga ur sig ett klämkäckt "nice to meet you, TOM" när man står öga mot öga med någon som kanske är urless på alla associationer till Samuel Langhorne Clemens.

Träffade btw min högsta chef härförleden och vi pratade lite om hur ens liv förändrats i och med Coronapandemin. Jag sa att för min del var det inte så stor skillnad (och skulle precis vidareutveckla att mina största intressen, häst och hundaktiviteter, ändå har pågått någorlunda normalt om man bortser från att det inte varit några tävlingar), men det hann jag inte förrän han sa att han hade hört någon säga att "den som inte ändrat sitt liv under Coronakrisen har ALLVARLIGA SOCIALA PROBLEM".

Så nu vet ni det. Hehe.

Tre saker jag hatar, och då menar jag verkligen HATAR, när folk säger

1. Folk som tycker dom är roliga när dom säger "leverstapej" istället för leverpastej.
2. Folk som tycker dom är roliga när dom säger "helikopeter" istället för helikopter.
3. Folk som inte se någon äta en apelsin utan att säga "bapelsin gubbjävel".

Inget av ovanstående är eller har någonsin enligt mig varit roligt. SÅ KAN FOLK INTE BARA SLUTA?

Vet inte vad jag vill ha sagt med ovanstående, men jag behövde få det ur mig. Så nu är det sagt.

tisdag 26 maj 2020

Den inte så mesiga inkräktaren

Vi har en ventil på vår husgrund, en sån där vanlig fyrkant med plåtgaller. Eller vi har väl flera, men i alla fall så märkte jag att hundarna, Tage och Remus och speciellt Remus, tax med rätt att döda, var väldigt intresserade av den som satt på gaveln som vetter mot hönshuset. Den plåten är också lite bucklad så det finns som en glipa i den och jag tänkte att jaha, nu har det väl flyttat in någon djävla råtta där. Själva ventilenskanalen in mot källaren är i alla fall stängd så längre än ett par decimeter kommer den inte, men det är ju ändå inte så trevlig tanke med oinbjudna hyresgäster.

Hundarna var som tokiga och jag och min man petade lite med en pinne för att se vad som hände. Det som hände var att vi möttes av ett djävla ALIEN-VÄSANDE, sådär riktigt ilsket. Jag har en gång tränat i ett konstgryt där de hade en vildfångad grävling, den var otroligt ilsken (till skillnad från de vanliga grävlingarna som används i grytträning som bor i hägn och nästan är lite halvtama) och väste ungefär så, fast högre. Tänkte att nu djävlar har det väl flyttat in någon iller eller något annat litet och ettrigt och ilsket? Det där plåtgallret är ju vinklat neråt, så det går inte att se in, men något rörde sig och jag såg en mun och så hördes det där väsandet igen. Läskigt att ha ett himla (i fantasin åtminstone) rabiesmonster i sin ventilationskanal, den måste bort! kände vi, och min man hämtade en kofot och bräckte upp plåten lite medan jag stod beredd att släppa hundarna för vad-som-än-skulle-komma-utrusande.

Ut flög: en blåmes. Hade någon berättat för mig att en blåmes kunde väsa lika ilsket som en vildkatt så hade jag skrattat, men det gör jag inte längre nu när jag har bevittnat det med egna öron och ögon. Blåmesen hade dessutom en unge i boet, eller ventilationskanalen dårå. Jag var rädd att vi skulle ha skrämt bort mamman (eller om det var pappan, vet inte hur just blåmesar delar upp föräldradagarna) för tid och evighet med vårt intrång, men föräldrainstinkten är stark, så den återvände efter ett tag. Puh. Så nu kan vi inte sätta igen gallret förrän ungen blivit stor och flyttat hemifrån.  Aja, värre bekymmer kan man ju ha.

Till stallet istället, v 22 2020, pt 1

Igår var det en sån där härlig vårkväll, lagom varmt och vindstilla och vi red ute i paddocken. Det var också en sån där kväll när man märker att alla myggor och flugor har vaknat till liv igen efter vintern, för det räckte med att stå stilla och fixa med stiglädren så var man omsvärmad som en Hollywoodstjärna av diverse flygfän.

Lektionen gick bra, Pojken kändes lite knackig i början men det lossnade sedan. Övningen var öppna längs med halva långsidan, 10-metersvolt mitt på långsidan och sedan öppna andra halvan. Det. Var. Jobbigt. sa både jag och Pojken, men vi fick till det någorlunda, åtminstone ibland. Och även om inte öppnorna blev så fina så blev formen det och egentligen hade jag bara kunnat sitta och rida varv efter varv i trav under nedsittning och N-J-U-T-A, för han gick som en liten maskin där, stadigt i form, utan att tappa tempo och utan att jag egentligen behövde driva speciellt mycket. Härligt. Efteråt var han helt löddrig på halsen och mellan frambenen, så det skedde ju inte direkt utan ansträngning från hans sida.
Är så taggad på att rida Köttbullen på fredag att jag misstänker att det kommer att bli ett fiasko. Hehe. Den som lever får se.

måndag 25 maj 2020

Till stallet istället, v 21 2020, pt 3

Japp, förra veckan blev det ju tre lektioner eftersom jag tog igen en missad lektion. Vi var jättemånga (11 st) på drop in-ridningen, jag hade Köttbullen och Oh. My. God. vad bra det plötsligt gick? Red med på själva lektionen istället för att jobba med henne självständigt, det funkar ju bäst när man inte är så många och den här veckans övning var skänkelvikning från hörn in till X och så ut igen i nästa hörn så det fanns liksom ingenstans att hålla till. Och det funkade riktigt bra! Antar att det är Karins ridning som börjar göra susen, för så här bra har hon (Köttbullen) nog aldrig jobbat förut. Mot slutet blev hon nog lite trött, för då började hon tjura och bita sig fast i bettet och stå emot, men innan dess kunde jag minsann rida henne i form i både skritt och trav. Galopperade henne också, där blev det slängtrav in i galoppen men bortsett från det gick det ändå hyfsat. Skänkelvikningarna tyckte hon var asjobbiga och det gick inte så bra, men vi är ju inte riktigt där än så det bryr jag mig inte så mycket om. Men så kul ändå med lite framsteg, speciellt efter förra veckans katastroflektion. Funderar på om jag ska skicka ett sms till Karin och fråga om jag kan få rida henne ikväll*? Får fundera på det.

* Har det ju så gött att ingen annan i min grupp gillar samma hästar som jag, så jag kan "välja och vraka" utan att behöva känna att jag trampar någon på tårna. Extra lyxigt att kunna rida samma häst hela tiden om jag vill.

Robinson - finalen

Jag har inte sett finalen, men jag vet ju såklart vem som vann eftersom Annika skrev att det var en värdig vinnare och då var jag tvungen att gå in på Aftonbladet och kolla. Jag vet inte om jag skulle kalla Mikael en värdig vinnare av Robinson, för jag tillhör ju dom som tycker att man nog ändå ska ha lite survival skills för att vara det, men det var det ju ingen av dom fyra som var i final som hade. Okej att Christoffer var bra i tävlingar, men har man sett honom (eller någon av de andra) fånga en fisk eller göra upp en eld?  Så av de fyra som var kvar så tyckte jag Mikael eller Priya, baserat på att de var de jag tyckte verkade vara de trevligaste/roligaste. Så i det avseendet tyckte jag nog att Mikael var rätt person. Gillade honom jättemycket i början, tyckte sedan han blev (eller visades) som lite småtråkig, inget hände liksom. Det vände lite sedan han bröt av sina framtänder på grisen, hehe. Att han sedan (enligt Aftonbladet) valde att skänka bort pengar till behövande gjorde ju inte saken sämre. Plus att han (fortfarande enligt Aftonbladet) har taxar! Då är ju saken liksom avgjord. Mikael FTW.
Är lite sur på mitt programbibliotek för vissa Robinsonavsnitt har inte funnits där. Jag tittar ju ikapp på helgerna, och avsnitten ligger ju i kronologisk ordning men avsnittet där Fabian blev bortröstad (vad hände?) och avsnittet med "plankan" (vem vann?) fanns inte. Blev så sur, vet dock inte om det är Telia eller TV4 som jag ska vara sur på? Är också lite sur över att de tidigare avsnitten försvinner efter en viss tid (fast det var inte det som var felet i de försvunna avsnitten, för både avsnitten före och efter de ovan nämnda var kvar), om man kan ha 800 miljoner avsnitt av en massa gamla serier i programbiblioteket kan man väl också ha hela innevarande säsongen av ett pågående program. Ja, jag vet att hela säsongen finns (i det här fallet) på TV4 play, men det hade ju varit trevligt att ha allt på ett och samma ställe. Jaja, slut på veckans i-landsproblem. Vad ska man nu kolla på? Börjar inte Biggest Loser snart?

onsdag 20 maj 2020

Råttkungen

Har läst Råttkungen av Pascal Engman, en bok som jag gissningsvis läst en bra recension av för evigheter sedan och sedan stått i kö på bibblan för i ytterligare evigheter innan den damp ner i mina händer. Upptäckte först då att det var en fristående fortsättning på en bok som jag inte läst, men det var ju så dags när 14-dagarslånet redan var ett faktum. Det här är handlingen:

En ung kvinna hittas död i sin lägenhet i Täby, knivhuggen över tjugo gånger i bålen. Polisinspektör Vanessa Frank tar sig an utredningen med en gäckande känsla av att det är något avgörande som inte stämmer. 
I svallvågorna av feminismens framgångar, breder ett digitalt nätverk av kvinnohatare ut sig. De kallar sig incels, får sin livsluft i internets mörkaste vrår och förenas i sin vilja att söka upprättelse från de kvinnor som aldrig bemödat dem en blick. När idé ska omvandlas till handling står många liv på spel.

Jag tyckte det här var en rätt så bra bok. Den hade kanske varit ännu bättre om jag hade läst del ett om polisinspektör Vanessa Frank (Eldslandet) först. Störde mig också litegrann just på Vanessa Frank, hon var lite för stereotyp för min smak. Seriöst, kan ingen bara hitta på en polis som INTE är rätt så otrevlig, dricker lite för mycket, har lite för tungt känslomässigt bagage som de förtränger och begraver sig i arbete för att döva (när inte spriten hjälper) samt inte kan ha en normal relation med någon (p g a rätt så otrevlig, dricker lite för mycket, har lite för tungt känslomässigt bagage som de förtränger och begraver sig i arbete för att döva när inte spriten hjälper). Men bortsett från det så var det fart och fläkt och snabba kast och händelser och mord. INTRESSANT karaktär, den här Råttkungen/Tom. Honom skulle man velat få veta lite mer om, bakgrund och tankar och sådär. Annars var persongalleriet rätt så slätstruket och som sagt stereotypt (ung journalist från småstad som får jobb på stor kvällstidning i Stockholm och gör vad som helst för att få jobba röven av sig för en byline känns ju också rätt gjord om ni frågar mig). Dock: incels är ju generellt ett riktigt läskigt fenomen som åtminstone jag inte har sett i någon deckare tidigare, så då får väl stereotypin till viss del vara förlåten. Den här boken får tre råttfällor av fem möjliga.

PS: På tal om incels så läste jag något kul härförleden, minns det inte ordagrant men det gick i alla fall ut på att kvinnor som inte får sex mördar inte folk för det, istället köper de glass och en bra vibrator. Haha. DS.

Domen över ålderdomen

Tog mitt onda knä och besökte en sjukgymnast igår, hoppades på att hon skulle säga att det här var någonting man lätt kunde fixa till med lite laser eller nålar eller sjukgymnastik. Men såklart inte utan det här var ARTROS. Fy fan vilken deppig diagnos, kände mig ungefär jämnårig med Gandalf den grå, minus hans trollkarls-skills. Men min sjukgymnast var i alla fall handlingskraftig och började omedelbart styra och ställa med det här måndagsexemplaret till kropp och själ som ska vara jag. Nu är hon min artros-PT som jag ska gå och träna för en gång i veckan i tio veckor, plus att jag har fått en himla artros-app där hon ska hålla koll på mig mellan gångerna. Såatteh, ja, det är väl bara att rätta in sig i ledet och börja gilla läget. Man ska i alla fall vara aktiv, och det gillar jag ju att vara. Får träna vad som helst så länge smärtan inte blir outhärdlig, och det är ju åtminstone bra. Hade någon sagt till mig att från och med nu fick jag absolut inte göra ditt eller datt (företrädesvis roliga saker, hade ju inte blivit ledsen om någon hade sagt att jag aldrig mer fick dammsuga), då hade jag nog blivit deppig på riktigt. Nu är jag bara lite bitter, men det går väl över. Dessutom fick jag frikort. Förr var man ju tvungen att ha ett kort med stämplar och grejer, men nuförtiden sköts allt sånt tydligen automatiskt så när mitt personnummer knappades in så kom det upp att jag hade varit hos klipp- och klistradoktorn i slutet av förra året och ett par gånger hos den värdelösa sjukgymnasten efter det. Så nu har jag gratis sjukvård till november. Kan ju passa den här skröpliga åldringen, hejdå från Midgård.  

Till stallet istället, v 21 2020, pt 2

Igår var jag och red igen en missad lektion i en annan grupp. Var lite nervös innan, för alla har ju sina favoriter och som igenridare brukar man få ta vad som blir över, åtminstone är det så på min ridskola. Jag har det ju så lyxigt i min grupp att det bara är jag som gillar Pojken, så jag behöver aldrig dela med mig. Och igår var det så lyxigt att i den gruppen jag red igen så var det ingen som gillade Pojken, så jag fick honom. Trevlig grupp var det också. Och så var det dressyr. Alla goda ting är tre, men jobbigt var det. Pojken har ju betat sig till en rejäl gräsmage och ja, det är väl som efter att man har ätit julbord, jobbigt att röra sig. Sedan var det en övning med skänkelvikning från efter hörnpasseringarna in till X, sedan en tiometersvolt och sedan skänkelvikning ut till hörnet igen. Pojken är ju inte direkt Mr Skänkelvikning, så det gick väl sådär. Men han blev väldigt fin i formen och han bar sig fint i galoppen. Och om man tänker tillbaka: det fanns en tid när det var stort att bara kunna rida en serpentin över medellinjen med honom. Tänk ändå vad det har hänt grejer.  

tisdag 19 maj 2020

Saker att fundera på

1. Det finns vuxna människor som har boende, jobb, rösträtt, körkort etc, som inte tvättar händerna efter att ha varit på toaletten. INTE ENS I DESSA TIDER när det tjatas från arla till särla om vikten av att hålla en god handhygien. På mitt jobb är vi en grupp som jobbar i en separat byggnad, vi har en egen toalett med personliga handdukar med namnskyltar (som på dagis) och så finns det pappershanddukar för gäster. Personen ifråga kommer ibland in och lånar vår toalett när hen är i närheten och det är väl ingenting med det. Häromdagen konstaterade jag att det var någon som hade gjort det där oförklarligt konstiga som folk gör ibland: tagit det sista på toarullen och istället för att sätta i en ny rulle (som man ändå bemödat sig med att ta fram) i hållaren så hade hen placerat den nya rullen på elementet, och i och med det säkert sparat fem sekunder av sitt liv. Blir så otroligt provocerad av sådant. Satte den nya toarullen i hållaren (slösade därmed bort fem sekunder av mitt liv men fick lite sinnesfrid i utbyte), slängde den tomma rullen i papperskorgen och noterade samtidigt att papperskorgen var helt tom (brukar inte fördjupa mig i sånt men vi har haft en städvikarie som inte fattat att det ingår att tömma papperskorgar så just nu är vi lite på hugget när det gäller att lägga märke till sånt). Två gånger under denna dag besökte person X vår avdelning för att låna toaletten. När jag var på toa precis innan jag skulle gå hem så noterade jag att papperskorgen FORTFARANDE var tom bortsett från den tomma toarullen som jag slängt där på morgonen, vilket ger oss följande alternativ: a. X tvättar inte händerna efter att ha varit på toa, b. X tvättar händerna efter att ha varit på toa och använder någons personliga handduk. Vet inte vilket jag tycker är värst, men båda alternativen är verkligen INTE OKEJ. 

2. Idag ska jag till en sjukgymnast med mitt DJÄVLA knä. Eller fysioterapeut heter det väl nuförtiden och kan de fixa knät så lovar jag att aldrig mer säga sjukgymnast. Har lovat en hel massa andra saker som jag ska göra och aldrig mer göra bara knät blir bra igen. Är faktiskt rätt så knäckt av detta eftersom det gör ont exakt HELA DJÄVLA TIDEN. Eller okej, inte om jag sitter blickstilla. Men så fort jag rör mig och det vill man ju ändå kunna göra? Plus att det gör ont så fort någonting ligger mot knät (en bok, en hund, en tekopp). Plus att jag vaknar på natten av att det gör ont i knät för att jag har dristat mig att ligga på sidan. Drömmer våta drömmar om att kunna sitta på knä, det har jag inte kunnat på flera månader för jag kan inte böja knät så mycket att det går. Får liksom sitta i någon slags lilla sjöjungfru-stil när jag ska rensa ogräs och får då ont på nya ställen som man tydligen alltid får när man försöker avlasta. Dessutom har jag, antingen på grund av att jag går konstigt för att avlasta knät, eller för att det finns något djävulskt samband mellan nerver, leder, senor och annat, fått sjukt ont under högra foten med ett epicentrum i leden mellan själva foten och tån bredvid stortån. Sådär så att det känns som att trampa på en legobit för varje steg. Varje steg är alltså först en kniv i knät och sedan en legobit under trampdynan. MYSIGT. Not. Rida funkar förvånansvärt bra, men hoppa ner från hästryggen efteråt är en mardröm när man ska landa på legobitsfoten. Försöker sitta av med ena foten i stigbygeln och liksom bromsa det fria fallet och hoppas att ingen ser mig. Och obs, då rider jag alltså en häst som är kanske 140 cm i mankhöjd så det är ju liksom inga höjder att tala om.
Det är (tror jag åtminstone) inte i själva knät det gör ont utan i muskel- och/eller senfästena runt omkring, främst på ovansidan. Googlar man detta så får man upp att det antingen är löparknä, men det har jag haft och det är det inte (löptränar ju inte heller), eller "hopparknä" (som drabbar till exempel volleybollspelare), men då ska man mer ha ont på undersidan och det här är på ovansidan. Sen kommer man till artros och andra kuliga saker och sen tappar jag sugen och vill inte läsa mer. Känner lite att det här snart börjar sätta sig på mitt psyke, allt som inte inkluderar att sitta i soffan känns motigt och jobbigt. Och jag är visserligen en person som ofta fantiserar om att bara sitta i soffan och göra ingenting, men jag ÄR ändå inte riktigt denna person. Och det är väl ändå rimligt att åtminstone kunna gå en promenad utan att ha sällskap av kniv i knät och legobit under trampdynan? Jag är ju ändå bara (snart) 52, inte 92 som man skulle kunna tro när man ser mig stappla fram.
Nu är jag livrädd för detta scenario: att sjukgymnasten ska säga att jag är ett hopplöst fall och att jag får söka läkare och så ska jag vänta i åttahundra år för att få en remiss och en tid och sedan ska de säga att de inte kan göra något och att jag får gå till en sjukgymnast. Blä. Håll tummarna för mig, pls.

3. Långhelg is coming up. Det känns i alla fall fint, har jobbat rätt så mycket sedan jag började jobba på jobbet igen och känner att jag behöver vara ledig. Det ska bli fint väder dessutom. Vi ska klippa gräset, gissningsvis är vi de enda i Sverige som inte gjort det hittills i år. Hoppas att alla pollinerande insekter är jätteglada nu. Ska även sätta potatis och så sallad och mangold och kanske bönor. Har haft möss i växthuset och de har haft kalas på i princip allt jag sått, TACK SOM FAN för det. Men det är bara att gillra fällan och göra om. Har också lite planer på att låta Astrid och hennes fosterbröder få flytta ut i buren som står i hönsgården. De är 8 veckor nu och behöver inte värmelampa längre, Just nu bor de i källaren, men där behöver Plymouth Rock-kycklingarna få flytta ner snart för det börjar bli trångt för dom i akvariet där de bor nu, plus att nästa vecka så kläcks förhoppningsvis ett gäng vaktlar och då ska de bo i akvariet. Sedan kanske stackars ensamma vakteltuppen Villanelle äntligen kan få en fru? Den som lever får se.




Till stallet istället, v 21 2020, pt 1

Tog mig rätt så motvilligt till stallet igår, för jag visste att det stod hoppning på schemat. Är ju ej ett större fan av att hoppa nuförtiden, inte så att jag är skräckslagen utan mer att jag inte tycker det är särskilt kul och så blir det ofta så himla mycket väntetid och himla kul är det inte att stå på medellinjen och vänta på nio andra. Igår skulle vi dessutom hoppa bana, vi skulle dessutom vara på stora utebanan, dessutom regnade det. Alla onda ting är tre, men det gick ändå rätt så bra. Pojken är ju seg som sirap i hoppningen, på stora utebanan var underlaget dessutom tungt så det kändes...nja, sådär. Men han hoppade bra och han hoppar ju, om än utan någon större entusiasm, jag har aldrig varit med om att han tvärnitar eller slänger sig åt sidan eller något annat. Vi kravlade oss runt den där banan på fem hinder med låååååånga galoppsträckor mellan (där det emellanåt kändes som att det var jag som bar honom) utan några större konstigheter. Så det kändes bra för att vara hoppning på stora utebanan. Ikväll ska jag ta igen en missad lektion i en annan grupp. GULP. Gissar att jag dessutom inte får rida Pojken, det är nog bara i min grupp som han inte är så populär. GULP GULP. Stay tuned for the spännande fortsättning.

måndag 18 maj 2020

Till stallet istället, v 20 2020, pt 2

Äntligen blev det lite drop in-ridning igen efter rätt många veckors uppehåll. Vi var hela åtta stycken och det var ju betydligt fler än jag är van vid, men kul för det är nästan alltid mer eller mindre samma gäng.
Hade Köttbullen och det var sannerligen inte ett angenämt återseende. Hon stod emot som bara den och ville ingenting. Fick rida lite som jag ville på henne och efter ett tag så kunde hon väl motvilligt gå med på att arbeta i någon annan form än stjärnskådargiraffens, men det var sannerligen inte frivilligt. Tyckte hon stod emot på alla möjliga sätt och ville inte gå fram för skänkeln, så Karin sa att nästa gång ska jag ha sporrar på henne. De andra red förmodligen någon form av övning, själv kämpade jag på med ställning och böjning i skritt och trav. Vänster varv funkade ändå hyfsat efter ett tag, men höger varv = NÄSTAN OMÖJLIGT. Nu skulle Karin rida henne i helgen, så då hoppas jag att det går lite bättre nästa gång. Eh. He. Pust.

Mellan djävulen och havet

Har läst (ja, det blev en riktig läshelg p g a att jag hamnade i tidsnöd på två 14-dagarslån som inte gick att låna om) Mellan djävulen och havet av Maria Adolfsson, och det tycker jag att ni också kan göra. Fast först måste ni läsa Felsteg och därefter Stormvarning för annars blir det nog inte lika kul eftersom det här är tredje delen i vad jag hoppas kommer att bli en riktig långkörare. Den här Doggerland-serien har blivit något av en favorit hos mig. Gillar miljöbeskrivningarna, karaktärerna, intrigerna, ALLT. Även om Karen Eiken Hornby kanske är på gränsen till en polisdeckarstereotyp (lite för buffligt grinig, jobbar lite för mycket, knepigt med relationer, har ett känslomässigt bagage som hon ständigt förtränger, etc) så gillar jag henne för hon är smart och stark men ändå mänsklig och påverkas av det som händer. Gillar henne ännu mer efter den här boken som handlar om det här:

Världsartisten Luna befinner sig i hemlighet i Doggerland för att spela in sin första skiva efter tio års tystnad. Irriterande vacker och outhärdligt god trollbinder hon alla i sin närhet på festen som avslutar inspelningarna. Alla utom en sur kriminalinspektör som plötsligt känner sig gammal och trött.
Nästa morgon är Luna försvunnen.
Samtidigt faller ännu en kvinna offer för den våldsman som härjat huvudstaden.
Under några ovanligt varma vårveckor ställs kriminalinspektör Karen Eiken Hornby inför val som innebär skillnaden mellan liv och död både för hennes egen och för andras del. Val som tycks omöjliga.


Tycker den här boken nästan var den bästa av de tre som hittills kommit ut. Älskar det påhittade Doggerland och hur det bara tar plats och helt naturligt infogar sig på kartan med språk och kultur som om det fanns på riktigt. Spännande med två parallella fall som inte har med varandra att göra, spännande vändningar i fallet med Luna, kanske aningens lite för förutsägbart med fallet med våldsmannen och kanske hade man velat lära känna den förövaren lite mer och fått lite mer inblick i vad som försiggick i den hjärnan, men man kan väl tyvärr inte få allt. OCH VAD SKA HÄNDA MED KAREN OCH LEO? Hoppas det kommer en uppföljare asap. Ja, vad ska man säga annat än marsch iväg till bibblan? Den här boken får fem ostädade polisskrivbord av fem möjliga.

söndag 17 maj 2020

Ut ur skuggorna

Har läst Ut ur skuggorna av G.R. Halliday, en bok som beskrevs som "en thrillerdebut full av oväntade vändningar och villospår". Den handlar om det här:

Sextonårige Robert Wright kommer hem sent en kväll och efter att ha bytt några korta ord med sin pappa går han upp på sitt rum och lägger sig. Dagen därpå hittas han död på en ödslig åker i det skotska höglandet, med en rad djupa jack över ryggen och överkroppen egendomligt framåtlutad – som i bön. 

Kriminalkommissarie Monica Kennedy är tidigt på plats och redan när hon ser den sargade kroppen grips hon av en kuslig föraning om att hon här har att göra med en mördare som inte skördat sitt sista offer. Hon anar det värsta, men det finns samtidigt inget som kunnat förbereda henne på den vecka som väntar. 

Parallellt med att Monica och hennes kollegor gör nya chockerande upptäckter försöker socialarbetaren Michael Bach desperat spåra upp en försvunnen klient. Den sjuttonårige Nichol Morgan har inte setts till på sju dagar och allt han lämnat efter sig är ett kryptiskt SMS. Och när Michael själv dras in i utredningen av mordet på Robert Wright blir han mer och mer övertygad om att Nichol gått samma öde till mötes. 

Jag tyckte att den här berättelsen började rätt lovande, men sen sjönk den rätt kvickt ner till på sin höjd rätt medioker stereotyp polisdeckare av vilka det går tretton på dussinet. Irriterade mig på att det hintades om huvudpersonens bakgrund och sen gick man inte vidare med det. Tyckte berättelsen var rörig och med alldeles för många karaktärer och sidospår och mam fick inget grepp om mördarens motiv. NJA, säger jag. Den får två små glas single malt av fem möjliga. 

torsdag 14 maj 2020

Robinson - uppdatering

Ni är så många som skriver och undrar om jag inte kan blogga mer om Robinson? skulle jag väl ha skrivit om jag hade varit en tuff influencer med hundratusentals läsare. Nu är det bara Annika som i rätt barska ordalag har påpekat att det är dåligt med Robinsonuppdateringar, men jag håller med i sak och lovar bot och bättring. Det är någon månad sedan jag senast skrev om programmet, har jag ändrat mig sedan dess? VI FÅR VÄL SE.

Med reservation för vad som hänt den här veckan (binge-tittar ikapp på helgerna) tycker jag så här om deltagarna (de som är kvar):

CHRISTOFFER: Nja? Har rätt svårt att hitta något att tycka om honom, förutom att han är duktig i tävlingar och verkar lite självgod så har han inte gjort något direkt intryck på mig. Än.

CRUISE: Är min favorit, jag tycker han är en av de få som verkligen har Robinson-skills och är i mina ögon en värdig vinnare. Sen tycker jag att han är cool, han hetsar liksom inte upp sig och han svarar lugnt och sakligt även om alla andra gapar och skriker på honom. Sen är kanske programmet klippt så att han har andra sidor som inte framkommer i tv, för jag fattar verkligen inte annars vad folk stör sig på hos honom. Jag säger bara: HEJA CRUISE.

FABIAN: Tidigare tyckte jag inte Fabian hade någon direkt utstrålning, numera tycker jag direkt illa om honom. Tycker han verkar vara en sjukt obehaglig typ, dryg, självupptagen och inte så lite självgod, plus att jag tycker han har en obehagligt stirrande psykopatblick. Och han ska vara läkare? Brrrr. Ut med Fabian.

JANI: Näe, TA BORT. Får obehagsrysningar bara av att se honom och tycker han verkar vara en otroligt självgod, enerverande och jobbig människa med ett sjukt stort ego och självbild som inte på något vis är i paritet med hans prestationer hittills.

 JONAS: Ja, vad ska man säga om Jonas? Han är ju duktig i tävlingar och så, och verkar väl ändå vara rätt schysst som person, men han har liksom ingen direkt utstrålning. Gillar dock att han går och städar och sopar och fejar och håller ordning i Gränslandet. Så långt har det alltså gått, att man nästan per automatik tycker en man verkar vara sympatisk om han säger att han gillar när det är städat. Det säger väl tyvärr mer om mig än om Jonas.

JOSEFINA: Tyckte först att hon väl ändå verkade vara rätt så rejäl, men nu? Nää, jag tycker mest hon verkar gnällig och dryg. Plus att jag får lite mobbar-vibbar av henne. Alltså att hon är en mobbare. Eller har varit det.

JULIA: Här chockar jag mig själv lite, för jag har ju generellt väldigt svårt för äppelkäcka livscoacher som ser ut att ha glidit fram hela livet på en räkmacka och deras enda bekymmer är att de inte kunde bli ammade som små eftersom de föddes med en sån enormt stor djävla silversked i munnen. MEN JAG HAR ÄNDRAT MIG. Julia är faktiskt en av mina favoriter nu, hon är alltid (eller åtminstone framställs hon som) så glad och positiv och verkar ändå ha rätt mycket självdistans och humor. Sen är hon kanske inte en JÄTTEVÄRDIG Robinsonvinnare, men vadfan. Go, Julia.

KATARINA: Tja, vad ska man säga? Tycker nog egentligen ingenting om Katarina längre, hon liksom bara glider med och man vet att enda anledningen till att hon är kvar är att ingen upplever henne som ett hot. Av den anledningen hade det ju varit skitroligt om hon gick och vann hela skiten, men det kommer ju inte att hända.

KLARA: Känner mig rätt nollställd ifråga om Klara. Alltså, hon är ju pigg och glad och verkar vara snäll och sådär, men jag har av någon anledning svårt att få igång något engagemang när det gäller henne.

KRISTOVE: Jag gillade Kristove, tyckte att han verkade vara en snäll och god människa (observera tempusformen). Men efter den här tävlingen där han och Josefina vann pengar som de kunde köpa mat och godis för som han/de valde att dela med alla utom Mattias och Priya, då sjönk han rätt så rejält i mina ögon, och han sjönk ännu mer i den efterföljande diskussionen där Mattias skulle förklara sig. Tyckte han (Kristove) blev direkt obehaglig där och fick nästan lite psykopatvibbar av hans beteende i diskussionen. Sedan har jag (ännu) inte sett örådet där han gjorde uttalanden om pms, har bara läst om det, men jag tycker ju generellt att män som uttalar sig om hur det är att ha pms bara ska HÅLLA KÄFTEN för de har faktiskt inte en djävla aning om någonting.

MATTIAS: Jo, men jag gillar ändå Mattias, även om han är gnällig och en sjukt dålig förlorare. Men jag tycker ändå att han verkar vara en snäll person. Fast med samma resonemang som med Jonas så sjönk han lite när han förkunnade att han inte kunde laga mat. Alltså, jag har full förståelse om man säger att man inte kan bygga ett hus eller programmera en dator eller spela Månskenssonaten på piccoloblockflöjt. Men att vara vuxen och "inte kunna" laga mat? Det duger inte.

MICHAEL: Jag gillar fortfarande Michael p g a att han verkar vara så himla snäll, men jag börjar också tröttna lite på honom för det händer ju liksom INGENTING. Gäsp. Sorry.

PRIYA: När man ser de här synkningarna med Priya så ger hon ju intryck av att vara rätt så rejäl och hyvens och ha vettiga åsikter. Men i gruppen så tycker jag hon är rätt anonym. Överlag tycker jag att årets säsong visserligen är bra tv, men den är rätt dåligt producerad. Det man får se/höra som är lite drama är ju 99 % synkningar och bortsett från när Anders ställer ledande och provocerande frågor i samband med öråd och tävlingar så är det väldigt få saker som avhandlas "live" och i stridens hetta. Men tillbaka till Priya. Jag tror lite att hennes taktik är att hålla sig under radarn och hittills verkar hon ju ha lyckats, men jag tror inte det håller i längden.

RAGNAR: Gillar inte Ragnar, jag tycker han är en bortskämd och självgod drama queen av guds nåde. Och vad är det med folk som hela tiden sitter och lipar över att de saknar "sina nära och kära", JAMEN ÅK INTE IFRÅN DOM OM DET ÄR SÅ DJÄVLA JOBBIGT DÅ. Sådär, nu är det sagt.

Har jag glömt någon? Nä, tror inte det. Nu vill jag höra vad ni tycker.

tisdag 12 maj 2020

Till stallet istället, v 20 2020, pt 1

Igår var det äntligen dags för ridning igen efter vad som känns som flera veckors uppehåll, fast det är väl bara...två? tror jag. Hade Pojken som vanligt, det var markarbete mot hoppning och vi kan väl summerade det med att det gick SVINDÅLIGT. Han var allmänt seg och ovillig, övningen (som var att komma i galopp, hoppa ett pyttekryss på diagonalen, landa i den andra galoppen (mot vad man hade tidigare), svänga och hoppa ett nytt pyttekryss på en ny diagonal) passade inte honom. Han är visserligen tusen gånger mer vändbar nu än när jag började rida honom, men det betyder ju inte att han är direkt smidig. Plus att han har gått i gräshage hela helgen och bara SVULLAT, kändes som att han hade lagt på sig hundra kilo mage så han ville helst inte göra något i onödan igår inte. Måste ju vara som att ge sig ut på en joggingtur precis efter att ha satt i sig ett rejält julbord, det händer ju liksom inte frivilligt. Så blev han mycket riktigt också sur när jag lade till spöet och bockade istället. Fast det är rätt snälla bockningar, men ändå. Då hinner man, eller åtminstone inte jag, med att både ordna upp det, komma i friskt tempo, tänka på vägen, tänka på att ställa om, titta mot nästa hinder, hoppa krysset, kontrollera galoppen, FÅ FRAM HONOM (eftersom han gärna dör lite efter varje hinder), eventuellt rätta galoppen (han är inte den som byter frivilligt och har kanske norra Europas mest obekväma korsgalopp), hoppa över nästa hinder, kontrollera galoppen, FÅ FRAM HONOM. Haha vad dåligt det gick. Någon gång fick jag väl till ett friskt tempo mot hindret, men då snubblade han och sen blev det slängtrav istället. EN gång bytte han galopp, men det var nog mer ren självbevarelsedrift eftersom det stod en kon i vägen när vi kom "ångande" utan någon som helst ordning och styrsel på någonting. Henric Ankarcrona lär inte ringa och tigga om att jag ska ställa upp för nationen i nästa OS om man säger så. Aja, nu tycker ju inte jag (heller) att hoppning är så himla roligt så min insats är väl lite halvhjärtad och det känner säkert Pojken av och gör då inte mer än nödvändigt. En ond spiral osv. Vi får väl se hur det går nästa vecka då det är hoppning på riktigt. Hehe.

måndag 11 maj 2020

Rapport från en måndag

Back in business på jobbet igen. Det är nästan som vanligt, fast ändå inte. Sedan ett par månader tillbaka är alla indelade i olika grupper och dessa grupper ska inte träffa varandra annat än utomhus. Det funkar väl sådär. Är som att folk i allmänhet tycker att det är bra att det finns regler, men det gäller inte dom och att det där med att hålla två meters avstånd inte räknas när någon står framför kaffeautomaten. För mig som alltid vill ha alla människor utom mina absolut närmaste på minst en armlängds avstånd är det ju inget problem, och i dessa tider är det ju dessutom socialt acceptabelt att be folk att BACKA UNDAN. Yay.
Är inte speciellt nojig över att bli sjuk, men det skadar ju inte att vara försiktig. Det är väl ändå ingen som satt en hel VÄRLD i karantän bara för skojs skull? Pre-corona var jag en sån (ja, jag erkänner) som gick till jobbet med förkylning (till mitt försvar kan jag säga att jag kan välja att stänga in mig i mitt rum på jobbet och inte träffa en människa), men där har till och med jag tänkt om. Det har - peppar peppar - inte varit aktuellt, men nu har min chef jinxat allt genom att säga "du är ju aldrig sjuk" i en uppskattande ton till mig, så nu är det väl bara en tidsfråga innan man får bädda ner sig med Alvedon, varma drycker och Dr Dryels halstabletter.
Men folk är ju generellt så korkade. Hade en på jobbet som blev hemskickad förra veckan för hen kom till jobbet med feber. Ursäkta, men har denna person bott under en djävla STEN de senaste månaderna? Blir förbannad för personen ifråga jobbar dessutom tillsammans med en som är i riskgrupp, så djävla respektlöst. Och häromdagen hade vi en vikarierande städare som gick och hostade och harklade sig medan hen svabbade golvet i korridoren och jag for ut ur mitt rum och bara URSÄKTA, ÄR DU SJUK? Lade snabbt till ett "eller är det allergi" eftersom jag själv hörde att det inte lät så trevligt. Det var allergi (sade hen i alla fall) mot rengöringsmedel. Taskigt läge för en lokalvårdare kan jag ju tycka. 

Ja, men i övrigt rullar livet på. Igår var det 20 grader varmt och jag NJÖT varje gång jag gick ut i trädgården barfota och i bara t-shirt. MMM. Denna vecka ska det dock bli kallare, så det är väl bara att pälsa på sig igen. I fredags var jag taggad på att åka på drop in-ridning på eftermiddagen. Har ju varit lite si och så med "droppen" för min del de senaste veckorna på grund av spårläggning och första maj och såna grejer, så det känns som att mitt projekt med Köttbullen helt har kommit av sig. Och det gjorde den i fredags också, för drop in-ridningen blev inställd. Snopet. Men ikväll är det i alla fall ridning som vanligt.
Har spårat lite med Tage i helgen, viltspår på lördagen och personspår igår. Det gick rätt så bra, det går inte som på räls direkt men jag tycker han har utvecklats mycket den här våren och börjat ta lite mer ansvar istället för att bara skutta fram med nån sorglös whatever-attityd. Gött.

I övrigt växer allting så det knakar utom mina sådder, tror det är möss i växthuset så nu djävlar åker fällan fram igen. Fångade rätt många möss i vintras, men är lite nojig för att sätta upp slagfällor p g a hundarna, särskilt så här års när man är där mer och kanske inte alltid är jättenoga med att stänga dörren efter sig. Men då får jag väl bli det då, för så här kan vi inte ha det. Alla har en plats i moder natur, men det är banne mig inte en muslig rättighet att bo i mitt växthus. Inte hos vaktlarna heller för den delen.

Helgens mat kan också nämnas, för den hade starka inslag av självhushållning och det finns väl få saker som gör mig så tillfredsställd som att äta saker som jag själv har plockat/odlat/fött upp. I fredags åt vi grönkålssoppa med vaktelägg, allt hämtat från den egna trädgården. I lördags en variant av Shepherd's pie med jordärtskockspuré (istället för potatismos) från egna skockor, och igår kycklinggryta på självaste Gunde Svan. Nej, jag har inga problem med att ha namn på djur som ska slaktas och ätas upp, men det ser ju lite bisarrt ut när man gräver i frysen och hittar påsar som är märkta "Johnny" och "lår, Sture" (det var en bortskänkes-tupp) eller "bröstfilé, Gunde". Men så har vi det. Over & out.





söndag 10 maj 2020

He's back

Vi bor ju granne med en kohage och idag är det dags för kosläpp. Det brukar inte vara nån stor grej här för flocken går på lösdrift året om och då handlar det ju mer bara om att byta från en hage till en annan och inte alls det ystra utspring som det var förr när kor fick stå uppbundna i lagård hela långa vintern.

Antar att alla liksom jag har undrat vem som blir årets tjur och jag kan glädjande meddela att det blir 2017 års coola MESMERIZER som kommer att lunka omkring här uppe i backarna. Favorit i repris alltså. Slut på extra nyhetssändning från landet. 

PS: Jag gillar att göra listor och strukturera upp saker och ting kronologiskt, här kommer tjurlistan:
2017: Mesmerizer
2018: Napoleon
2019: Ossian
2020: Mesmerizer
Anteckna gärna, det kan komma på provet. DS.

Hennes värsta mardröm

Har läst Hennes värsta mardröm av Peter Swanson. Den handlar om detta:

Som liten var Kate Priddy ett oroligt barn. Efter att hennes galna expojkvän kidnappat och nära på mördat henne, övergick oron i panikattacker. När hennes kusin Corbin från Boston hör av sig och föreslår att de bytlånar varandras lägenheter ett tag känner Kate, som nu pluggar konst i London, att en nystart någon annanstans kan vara precis vad hon behöver.

Men inte lång tid efter ankomsten till Boston upptäcker Kate att en av hennes nya grannar, Audrey, är död. Mördad.

Polisen frågar ut henne om Corbin. Kate inser att hon egentligen vet rätt lite om sin kusin. Däremot undrar hon varför en annan av grannarna, den snygga Alan, ljuger om att han träffat mordoffret. Och när en tårögd ung man presenterar sig som Audreys pojkvän och hävdar att det var Corbin som mördade henne alldeles innan han for till London, vet hon varken ut eller in. Kan hon lita på sin kusin? Kan hon lita på Alan? Kan hon ens lita på sig själv?


Jag tycker den här berättelsen var rätt okej. Tyckte dock att Kates tidigare trauma rimmade ganska illa med hennes beteende och det kändes ganska osannolikt att YTTERLIGARE ett snarlikt trauma skulle få henne nästintill bekymmerslös, NJA kände jag inför den vändningen. Berättelsen kändes också onödigt detaljerad, man behöver kanske inte beskriva exakt varje steg som tas, varje matbit som äts, varje klädesplagg som tas på eller möbel som finns i ett rum. Men i övrigt rätt spännande och intressant att läsa ur olika karaktärers perspektiv. Slutet var dock lite för sockersött för min smak. Den här boken får tre lönndörrar av fem möjliga. 

fredag 8 maj 2020

Plötsligt händer det?

När jag anmälde Tage till BPH och fick till svar att det var fullt till oktober men att jag skulle bli kontaktad om de fick något återbud så tänkte jag att jaja, det kommer väl inte att hända i rappet direkt. Men redan igår fick jag mail om att det fanns en plats nästa lördag, ville jag ha den? Och det ville jag såklart. Så nu blir det av betydligt tidigare än jag trodde, men det gör ju ingenting. Ska bli spännande att se hur han reagerar i de här situationerna. När jag gjorde BPH med taxarna blev jag ändå lite överraskad; Remus (som är den tuffare och hårdare) var inte fullt så tuff och hård, och Hilding (som är en tvättäkta MES) var inte fullt så mesig som jag trott. Tage är ju extra allt av allt, så det kanske inte ens finns någon skala för att beskriva honom? Time will tell, osv.

torsdag 7 maj 2020

Tråkighet, ditt namn är Coronapandemi

Jag är ju en person som är van vid att ha många järn i elden och nu är det ju lite både som att malmfyndigheterna har sinat och elden slocknat. Samtidigt är jag ju i normala fall en person som ständigt beklagar mig över för många järn i för många eldar, för mycket att göra, för lite fritid, kan jag aldrig bara få vara hemma och ligga i soffan och glo på tv? Så jag borde ju vara nöjd nu när absolut ingenting händer. Men nöjd är man ju tydligen aldrig, det är väl något evolutionärt för om neanderthalarna hade varit nöjda med tillvaron så hade vi väl fortfarande bott i grottor och jagat mammutar. Har absolut inga problem med att ha en tom kalender, men INTE FAN ligger jag på soffan och glor på tv speciellt mycket ens i dessa tider. Måste skärpa mig här.

Tog tag i mitt händelsefattiga liv och anmälde Tage till BPH (Beteende- och Personlighetsbeskrivning Hund). Jag har gjort BPH med både Remus och Hilding, det är rätt kul. Har även gjort MH (Mentalbeskrivning Hund), men tycker BPH är roligare och mer nyanserat. Om någon av mina cirka tre och en halv följare inte känner till vad BPH och MH är så handlar det om att man går en slags bana med sin hund där man genomför ett antal fasta moment (lek, jakt, möta främmande personer/spöken, hantera en skrämmande situation, plötsligt ljud etc) och så ser man hur hunden reagerar och även (och kanske framför allt) hur den avreagerar om/när den t ex blivit rädd för något. Sedan får man en beskrivning av sin hunds mentalitet som kan vara kul och intressant att känna till. Man kan också gå in och jämföra till exempel kullsyskon eller se om ens individ är rastypisk eller en fri ande som gör som den vill oavsett vad finns i genuppsättningen. Hur som helst, det är alltså EN BESKRIVNING, inte ett prov där man blir godkänd eller underkänd på något sätt. Stör mig så sjukt mycket på folk som uttrycker det som att deras hund "klarat sitt MH" eller "fått jättebra resultat på BPH", eller säger att deras hundar ska göra ett "MH-test". SLUTA GENAST UPP MED DET. Sådär, nu är det sagt.
"Känd mental status" är hur som helst ett krav för att få tävla i bruks och det är ju planen även med Tage von Ärthjärna även om det inte är aktuellt i nuläget (och då avser jag inte inställda tävlingar utan helt enkelt att vi inte är redo än). Om man har en bruksras så är man tvungen att göra MH, men jag som inte har det får välja om jag vill göra MH eller BPH. Tänkte först göra MH på min hemmaklubb men blev så himla sur för jag anmälde mig i väldigt god tid och då var det kanske 4-5 anmälda, sedan när det började dra ihop sig så var jag helt plötsligt SIST på reservlistan. Det finns någon slags tågordning där bruksraser har företräde och det köper jag, men det var folk som anmält efter mig och som inte har bruksras men de hade ändå hamnat före mig och då blev jag sur på riktigt. Sen blev alltihop inställt p g a Coronakrisen, men jag kommer ju aldrig mer att göra ett MH på den klubben om jag så skulle skaffa hundra hundar av bruksras. Är rätt långsint. Hehe.
Hur som helst, jag tänkte att man lika gärna kunde passa på att få det där med "känd mental status" undanstökat nu. Anmälde därför till det ställe där jag gjort BPH med taxarna. I anmälan ska man ange vilka dagar man kan, de ordnar BPH varje helg i princip. Skrev att jag kunde när som helst i hela juli och hela augusti och tyckte att jag var ute i god tid, men där fick jag tji för de hade fullbokat ända till oktober. Det var tydligen fler som tänkte som jag, hehe. Blev uppskriven på någon slags återbudslista, så vi får väl vad som händer för det hände tydligen rätt ofta att de fick återbud.

Har även varit lite duktig och bokat tid hos sjukgymnast, eller fysioterapeut heter det väl nuförtiden, för mitt DJÄVLA knä som jag är så trött på i detta nu. Blir ju inte sämre men det blir ju fan inte bättre heller. Bokade på en privat klinik p g a pallar inte gå till den där lama typen på vårdcentralen. Pallar heller inte boka tid hos någon annan på samma vårdcentral och gå dit och riskera att möta den kassa och därmed state:a att jag tycker hon är kass. Hon är säkert bra på något sätt, men inte för mig. Fick dock inte tid på den privata kliniken förrän om flera veckor, men det är väl bara att halta vidare genom livet och se glad ut.

Har förhandlat med min chef angående resten av mitt/vårt team, som enligt de direktiv som funnits inte har fått befinna sig på plats på jobbet samtidigt. Så det har varit ett DJÄVLA pussel med tider och sjukdomar och vabbande och dagishämtningar och sånt och det har ändå inte blivit särskilt bra. Mycket stress och mycket som släpar efter. Men från och med nästa vecka så får de jobba normalt igen. GÖTT även för mig, för jag har också fått agera pusselbit och täcka upp och lappa över även sånt som egentligen inte är mitt jobb. Men det är ju inte riktigt läge att dividera om sånt I DESSA TIDER utan här är det ju bara ett problem som ska lösas. Jobbar ju dessutom på ett företag som är ganska litet (även om vi ingår i en stor koncern) och då är det faktiskt aldrig riktigt läge att säga "inte mitt jobb", för man ska inte förglömma att den tå man trampar på idag kan ha nära förbindelse med den röv man tvingas slicka imorgon. Jodåsåatt.





onsdag 6 maj 2020

Coming up: vaktlar (förhoppningsvis)

Det är ju allmänt synd om Villanelle, som är singel och dagligen och stundligen tvingas betrakta Batman som relativt sett har ett helt harem att förlusta sig med. PS: Han, Villanelle alltså, slipper numera åtminstone dela maten med en inneboende mus. Efter söndagens slaktfest så har nivån i foderbehållaren minskat i mer rimlig takt.

Det trista är ju dock att alla hönor vi har är antingen Villanelles mamma eller hans döttrar. Rent teoretiskt så har han ju såklart bara en mamma, vilket innebär att två av de tre äldre hönorna inte är hans mamma, men jag vet ju inte vem av dom som gav upphov till ägget som blev han. Vilket innebär att om vi skulle samla ägg och kläcka för att skaffa Villanelle fru(ar) så skulle dessa bli antingen hans halvsyskon eller hans dotterdöttrar, han skulle liksom bli både sin egen morbror och/eller morfar på något sätt. Det påstås ju att fåglar inte är känsliga för inavel, men jag tycker ändå att det är lite dumt att chansa. Köpte därför 12 avelsägg på Darknet Blocket som kom igår, jättefint inpackade. Idag har de vilat ett dygn, kläckaren ska startas och om 17 dagar kläcks det förhoppningsvis ett gäng fruar till Villanelle. Det roliga med vaktlar är ju att allting går så galet fort, så dessa lär ju vara könsmogna lagom till semestern. Spännande (som vanligt).

tisdag 5 maj 2020

Bokashi or not bokashi?

Ja, det är bland annat den frågan som upptar min hjärna just punkt nu. Bokashi eller inte bokashi? Känns som att jag är sist i Sverige och kanske också i hela universum på den bollen och att ALLA håller på och gräver ner sitt fermenterade köksavfall i jordfabriker och att jag är den enda som fortfarande har en gammal hederlig varmkompost.
En gång i tiden var jag avsevärt före min tid i det avseendet (att kompostera sitt matavfall istället för att slänga det i soporna som folk gjorde på nittonhundralängesen-talet och då inte ens till biogasproduktion eller liknande utan det slängdes i en deponi och låg där och  var äckligt och kom ingen till gagn utom möjligtvis stadens alla råttor), men det var för längesen så längesen. Nu känns det nästan som att man är en miljöbov som har varmkompost eftersom så mycket av kolet i det organiska materialet avgår i form av koldioxid och metan. Om man ska tro Stefan Sundström och jag ser ingen anledning till att inte göra det. Obs, det finns även andra källor till detta, men de är samstämmiga.

Varför har jag då varit så motsträvig? Ja, för det första så gillar jag att hålla på och påta med min varmkompost. Gräva lite i den, kolla på alla maskar och gråsuggor och tusenfotingar och annat som lever i den. Det är i princip allt jag gör, för den sköter sig i stort sett själv, vilket är den andra anledningen. Blir det obalans (för ett tag sedan fick jag till exempel en miljard bananflugor i den, det var inte så mysigt men det är nog första gången det händer på 20+ år med kompostering) så häller jag i en hink gödsel av något slag och sen brukar det lösa sig av sig själv.

Inne i köket har jag en liten emaljerad spann med lock som väl rymmer kanske...en liter?, vet inte så noga men poängen är att den inte ska vara för stor för att man ska vara tvungen att tömma den ofta och därför får man inte heller problem med lukt och bananflugor. Där samlar jag allt matavfall och tömmer kanske varannan eller varje dag beroende på hur mycket te som dricks och mat som lagas och hur mycket avfall det genererar. Jag slänger ALLT (organiskt) från köttben till banan- och apelsinskal (som vissa säger att man inte ska slänga i komposten p g a att de är besprutade). Har två komposter som jag alternerar mellan, när den ena är full så får den vila ett år medan jag fyller den andra, och när den andra är full så har den första blivit till jord. Plus lite ben för det tar lite längre tid att bryta ner, men det kvittar.  Egentligen tror jag att jag hade klarat mig med en behållare, för den blir egentligen aldrig full eftersom materialet bryts ner i ungefär samma takt som det fylls på. Men då hade jag ju aldrig kunnat få någon jord av den och det vill man ju ändå ha.

Nackdelen med varmkomposten är väl att det är lite bökigt att tömma den när den blivit till jord. Jag har en sån där traditionell modell med en bottenplatta och så en slags kåpa ovanpå där man får lyfta av kåpan och så har man en kompakt jordhög att flytta. Det är ju något som görs en gång per år så det är ju inte ett GIGANTISKT arbete utslaget på trehundrasextiofem dagar, men ändå lite jobbigt och man kan inte heller bara lyfta av och ta lite jord för det kan vara lite meckigt att få dit kåpan igen om högen inte är formad efter kåpan och det är den ju sällan om man har grävt i den. Men generellt så älskar jag min varmkompost och betraktar den nästan som ett av husdjuren. Tycker inte det verkar lika kul med bokashi, man har sina spannar och efter ett tag gräver man ner innehållet i en pallkrage och sen blir det jord av det. Tycker också det verkar bökigt att hålla på med strö och mikroorganismer. Fast samtidigt lite kul, det kanske är lite som en surdeg? Ni minns kanske när det började bli poppis och ALLA skulle börja baka surdeg och det gavs ut böcker om det enda rätta sättet att baka riktigt bröd på, vilket nästintill krävde att man fick ta tjänstledigt eftersom de där recepten sträckte sig över flera dagar. Pallade inte fullfölja det där eftersom jag aldrig orkade tajma in att börja stödmata surdegen "morgon dag 1" för att sedan sätta deg "eftermiddag dag 2" och låta jäsa på ett svalt ställe över natten för att kanske grädda det "förmiddag dag 3", men jag hade en surdeg som jag matade och pysslade med och det tyckte jag var rätt kul och jag tänker ibland att jag ska ta tag i det igen fast skita i de där strikta surdegsgubbsrecepten och mer freestyle:a.

Aja, det är väl mest det som gör att jag inte handlöst kastat mig ner i bokashi-träsket. Det där att man måste ha särskilda och svindyra spannar, strö och mikroorganismer istället för att bara samla sitt köksavfall i en liten spann och sedan gå ut och slänga. Känns jobbigt och ska man behöva se till att ha en massa jox hemma jämt och var ska den ena spannen stå och mogna medan man fyller den andra, osv osv. Plus att det verkar så andefattigt och tråkigt att bara gå ut och gräva ner innehållet istället för att stå och peta bland maskar och annat i sin härliga varmkompost. Men så är det ju det där med miljön dårå. Och ja, jag vet att man inte behöver köpa de där svindyra spannarna, man kan göra egna och man kan göra eget strö och egna mikroorganismer också. Får kanske fundera på någon gyllene medelväg? Lite bokashi, lite varmkompost? Eller så läser jag "Stefans lilla svarta" och vågar inte annat än att börja fermentera, vi får väl se hur det här ska sluta.



måndag 4 maj 2020

Mickey Mouse is dead, got kicked in the head

Igår hände följande spännande sak: Jag har ju grävt ner nät under hela Villanelles voljär efter rått-incidenten i höstas. Villanelle fick flytta tillbaks till sin nya lya för någon månad sedan och jag har tyckt att det har gått åt rätt mycket mat för att bara vara en ensam tupp som huserar därinne. Upptäckte sedan att det var en glipa i dörren där en mus och kanske till och med en råtta med lite god vilja skulle kunna pressa sig igenom. Eftersom Villanelle fortfarande var i livet så antog jag att det inte var en råtta men att möss passat på att smaska i sig av maten som serverats på hans bord, så jag fixade till den där glipan och förväntade mig att slippa fylla matbehållaren stup i kvarten (okej, stup i kvarten är kanske att överdriva, men i alla fall betydligt oftare än när han bodde ensam i kaninburen). Men igår när jag stod utanför och tittade så såg jag någon rörelse som inte var Villanelle-relaterad. Jaha, men då visade det sig att Villanelle hade en rumskamrat i form av en större skogsmus som jag gissningsvis råkat bura in när jag fixade glipan i dörren. Där bodde den väl helt förnämligt med fri kost och logi. Hen hade fixat till som en liten källarvåning under Villanelles hus och hade säkert kunnat fortsätta att gratis-bo där till döddagar, men här kände jag att vi nog skulle ta och skynda på det förloppet lite. Min man fick därför fånga in Villanelle och ta ut honom från voljären medan mördarmaskinerna Tage & Remus släpptes in och gjorde processen kort med Musse. Så kan det gå!

Det var soligt och skönt igår, så Astrid och hennes fosterbröder fick komma ut en stund i hönsgården för att prova på sitt nya liv. De är cirka 6 veckor gamla i detta nu så om att par veckor kan de nog flytta ut för gott. Utomhus alltså, sedan får de växa till sig lite mer innan de får börja bo ihop med flocken på riktigt. Vi har ställt in vår första vaktelbur inne i hönsgården så att de kan gå där och acklimatisera sig och det tyckte de var spännande.

De andra kycklingarna (Plymouth Rock, Silverudds Blå och gökungen Gullfiber) växer och frodas och är extremt gölliga. Tage är så fascinerad av dom, men eftersom han har en hel del jakt i sig och det inte är solklart för honom att hönsen och vaktlarna tillhör flocken och därför är no-no så får han inte vara med när vi håller på med dom. Men hans intresse kvarstår, när dom visade kycklingar i programmet "Hjälp, vi har köpt en bondgård" så gick det inte att slita honom därifrån.



lördag 2 maj 2020

Dödens flod

Har läst Dödens flod av Dervla McTiernan, den handlar om det här:

När Aisling Conroys pojkvän Jack hittats i floden Corribs mörka, iskalla vatten informerar polisen henne om att det var självmord. I ett försök att glömma begraver hon sig i arbete - men efter flera år utomlands återvänder Jacks syster Maude till Irland, och hon är fast besluten att bevisa att Jack mördades. Samtidigt har kommissarie Cormac Reilly, som nyligen flyttats till Galway från sin insatsstyrka i Dublin, fått i uppgift att gräva i ett tjugo år gammalt cold case - en oavsiktlig överdos som dödade Jack och Maudes drog- och alkoholmissbrukande mor. De andra kommissarierna kopplar Jacks död till hans mors - Cormac är under ökad press att gripa Maude, och det snabbt. Men hans instinkt säger honom att allt inte är som det verkar... 
Dödens flod är en spänningsdebut som gräver djupt i Irlands mörka hjärta där desperation, korruption och kriminalitet härjar fritt. En skildring av tillit och svek där den skrivna lagen inte alltid är den enda. 


Jag tycker det här var en rätt bra bok. Det var lite väl många karaktärer att hålla reda på och ibland kändes tempot lite segt. Flera gånger var jag tvungen att kolla så att det verkligen var första delen av vad man kan tänka sig är en planerad serie om Cormac Reilly, för ibland kändes det inte så eftersom det hintades om en del grejer som om man borde känna till dom eftersom de presenterats i del ett. Fast det här var ju del ett så jag antar att tanken är att man ska få lära känna Cormac närmare i kommande böcker? Lite störigt, men bortsett från det var det en okej berättelse med hyfsat driv. Den här boken får tre fyrklöver av fem möjliga.