söndag 16 februari 2020

Person okänd

Har läst Person okänd av Susie Steiner. Boken är en fristående fortsättning på Saknad, förmodad död som jag också har läst och den handlar om detta:

En rik finansman blir knivhuggen och blöder till döds i en park utanför Cambridgeshire-polisens huvudkontor. Trots att det sker mitt på eftermiddagen är det ingen som ser något, förutom den kvinna som försöker återuppliva honom.
Poliskommissarie Manon Bradshaw har fått en kontorstjänst på grund av sin graviditet. Hon har lämnat London för ett lugnare liv i småstaden tillsammans med styvsonen Fly. Allt verkar flyta på, hon delar hus med sin syster och Fly älskar att ta hand om systerns tvååriga son.
Men när fallet med den mördade finansmannen plötsligt visare sig ha direkta kopplingar till henne, befinner sig snart Manon på djupt vatten. Vem kan hon lita på? Och när hennes mest lojala kollegor vänder henne ryggen måste hon våga överväga det dittills otänkbara: Är någon av dem hon älskar kapabel att mörda?

Om Saknad, förmodad död tyckte jag att storyn var rätt ospännande, men att jag gillade karaktärs- och miljöskildringarna. I Person okänd tycker jag att intrigen har vässats rejält och den är både spännande och oförutsägbar. Och karaktärs- och miljöskildringarna är fortfarande fantastiska. Okej, jag kan tycka att det kanske tjatas lite VÄL mycket om Manlons graviditet, det måste väl inte påpekas i EXAKT varje scen som hon är med i, och kanske också att berättelsen är lite väl fristående, jag hade gärna sett lite fler återblickar för jag minns faktiskt inte exakt alla karaktärer. Men i övrigt så sträckläste jag den och ville inte att den skulle ta slut. Den här boken får fyra obduktionsprotokoll av fem möjliga. 

fredag 14 februari 2020

Plötsligt händer det

2015 sålde mina föräldrar sin gård och flyttade till lägenhet och vi fick då det tvivelaktiga nöjet att gå igenom exakt allting som fanns lagrat där människor med kan-vara-bra-att-ha-mentalitet bott i generationer. I samband med det fick jag med mig två tavlor som min gammelmorfar Albert målat. Han var nämligen lite konstnärlig av sig och jag har ett par av hans tavlor med naturmotiv hängande i matrummet. De här två tavlorna är stilleben med blommor, frukt och vin i olika konstellationer, de hängde alltid på väggen i mormors och morfars finrum när jag var liten. Eller förmodligen även senare, men jag minns det från när jag var liten. Några mästerverk är de väl strängt taget inte, men jag gillar dom. Det gjorde däremot inte min man och inlade därför veto mot att de skulle hänga hemma. Tog därför med dom till jobbet. Där stod redan tidigare en jättestor flummig textiltavla som min son köpt på Myrorna när han bodde i en pytteliten etta och som han sedan inte fick plats med när han flyttade till en ännu mindre etta, samt tre rätt så anonyma tavlor av typen man kan köpa på IKEA och som någon på jobbet tröttnat på och skulle slänga och som jag tog (egentligen för att ha ramarna och sätta in egna, snyggare posters i men det har inte blivit av), samt en med Picassos tax som skulle gå samma öde till mötes.

Alla dessa tavlor har stått lutade mot väggen på kabellister och skåp i väntan på att den rätta FEELINGEN att hänga upp dom skulle infinna sig, och ni vet ju hur det är med saker som "får vara så där så länge". Till slut vänjer man sig vid att det saknas lister, att handtaget till ugnen sitter löst, att tavlor står lutade mot väggarna istället för att hänga på dem. Men idag infann sig denna FEELING. Halleluja, eller nåt. Har nämligen köpt en liten whiteboard att skriva upp viktiga saker på och det kändes ju synnerligen ovärdigt att ha även den stående mot väggen istället för att hänga upp den ordentligt. Och när man väl tagit där det steget att hämta borrmaskin och skruvar och plugg så var ju halva jobbet gjort och resten gick som en dans. Fick hjälp av två kollegor och vips kom även en persienn som väntat ett bra tag på att få bli uppsatt äntligen på plats så nu kan jag titta ut om jag vill (den förra var trasig och gick därför inte att ha annat än i nedrullat läge och det är väl okej ibland, men kanske inte ALLTID). Nu blev det fixat. AAAH. Så gött.

Enda trista var att en kollega råkade dänga till min skrivbordslampa så att lysröret i den gick sönder. Jag har haft den lampan sedan 2001 och den var inte ny då heller, men jag är himla nöjd med den för den lyser verkligen svinbra. Fick lägga dyrbar arbetstid på att googla efter nya lysrör och det var inte det lättaste till en så gammal modell kan jag ju meddela för kännedom. Nu TROR jag att jag har hittat och beställt rätt sort, till dess får jag använda en annan lampa som lyser med ungefär en tiondel av min forna lampas styrka och bara på en liten plätt av skrivbordet. Så himla fattigt, men det finns väl värre bekymmer att ha, antar jag.

Massageutvärdering nr 3567457

Testade ett nytt massageställe igår, det låg vid havet i Åhus. Misstänker att den normala kundkretsen är rika sprättgökar eftersom Åhus är Hanöbuktens motsvarighet till Solsidan. Nu hade i alla fall det här stället 20 % rabatt på allt, så då passade snåla jag på.

Såhär dagen efter känner jag: NJA? Alltså, hon som masserade var nog både duktig och välutbildad, stället var ljust och fräscht och det spelades svulstiga svenska powerballader. Men jag vet inte, tycker liksom inte att det var lite hattigt, hon masserade på ett ställe, sa något om att "här var det spänt", men sen masserade hon bara 10 sekunder till där och sen fortsatte hon till någon annan punkt, konstaterade samma sak och så fladdrade vidare. Det blev liksom ingen kontinuitet och jag gillar när massage är ett långsamt flöde.
Sen pratade hon väldigt mycket hela tiden och sånt orkar jag inte med. Alltså, det är väl en sak att berätta vad man ska göra eller fråga om det är okej, men inte mer än så. Och när man då svarar, inte otrevligt men lite enstavigt sådär, och folk då inte kan läsa av att det innebär att man inte är så sugen på chitchat. Det borde väl ändå vara en grundregel på massageutbildningen? Utöver det så var det väldigt mycket snack om stretch och andning och tips på saker man kan göra "när man ändå sitter framför tv:n" som jag inte ville ha.
Sen skulle hon "testa om jag var stressad" och tryckte framför öronen och eftersom hon enligt sig själv inte tryckte alls hårt så var det ett tecken på att jag var väldigt stressad. Jag är inte alls speciellt stressad just nu, men alltså, alla vet (eller okej, alla vet kanske inte men alla borde veta) att trigeminusnerven (stora ansiktsnerven) grenar sig precis framför öronen och att det är ett väldigt känsligt område oavsett om man är stressad eller ej. Har hört att det är en gammal kinesisk tortyrmetod, har dock ingen källa på detta men don't push my trigeminus säger jag bara.

Såatteh, NJA. Eller snarare NEJ. Kommer sannolikt inte att gå dit igen. Alltså, om min thailändska någonsin mer i detta livet återvänder Thailand där hon för närvarande befinner sig och väntar på visum (eller det var bara vad hon skrev, i själva verket kanske hon är så satans trött på att massera gnälliga blekfeta västerlänningar att hon gav fan i alltihop?) så kommer glädjen att stå högt i tak, den saken är säker. Men inte så trolig med tanke på att hon har varit borta sen i juni förra året eller så. Så det är väl bara att leta vidare. Hajhaj.

torsdag 13 februari 2020

Vi måste höja våra röster för att höras

Min mamma hörde av sig och undrade om jag inte ville hjälpa henne att sätta ihop lite frågor till ett quiz som hon är med och håller i. Det skulle inte vara några ett-kryss-tvåfrågor utan en fråga och ett svar. Jag knåpade ihop ett antal frågor av varierande svårighetsgrad och sen skulle mamma godkänna. De där människorna som hon quizzar med/mot verkar nämligen vara rätt stingsliga typer och frågorna måste så att säga vara av rätt kaliber, annars härsknas det till bland kaffekopparna och vetelängderna i pensionärsföreningen. Vad nu rätt kaliber är, det vet väl bara hon.

En av mina frågor var så här: Vilken svensk fotbollsspelare har gjort flest landskamper? Min mamma började då direkt med ja, vad heter han nu, han den där...? och jag svarade att Anders Svensson är den MAN som har gjort flest landskamper (148), men den svenska fotbollsspelare som gjort flest landskamper är Therese Sjögran (214). Min mamma ville då hävda att det var en fråga där "mer än ett svar kan vara rätt", men då sa jag ifrån med kraft att 214 är avsevärt mer än 148, det vet väl alla som har sett Fem myror är fler än fyra elefanter.

Men visst är det deppigt när man googlar såhär i nådens år 2020 och får följande träff:


Här kan man alltså också läsa att "Zlatan Ibrahimovic är landslagets bästa målskytt med 62 mål på 116 landskamper". Ja, det är ju fint. Vad som inte står där är till exempel att Lotta Schelin har gjort 88 mål, Hanna Ljungberg har gjort 72 och Pia Sundhage 71 mål i landslaget (fanns även andra som hade gjort fler än 62). Fast det är ju tjejmål, så det räknas väl inte dårå.





Ett genombrott?

Går omkring och tänker nästan onaturligt mycket på min eventuellt-nya-dammsugare-to-be och nu kanske ni tänker att amen herregud, varför köper människan inte bara en Dyson V11 och lever lycklig i alla sina dagar, och det skulle väl människan mycket väl kunna göra om det inte vore så att hon fått rätt mycket kritik för att hon "aldrig gör sin man delaktig i gemensamma beslut" utan bara kör på och även kör över honom rätt ofta, och människan ifråga, jag alltså, känner lite att det ligger väl en del sanning i den kritiken om man säger så, och att det kanske inte direkt skadar att försöka bli en lite bättre människa ibland?

Jag är en djävel på att få saker gjorda om jag får säga det själv. Ej lika bra på att inkludera andra, för jag har liksom inte jättebra tålamod med saker drar ut på tiden. Det är väl en av de svårare grejerna att vara olika i, känner jag. Att vi liksom inte är i synk där. Jag vill att saker ska bli klara så fort som möjligt även om det är svinjobbigt under tiden, medan min man tycker att det är bättre att ta det chill och beta av lite i taget när man får feeling. Om jag har tråksaker att göra så vill jag sätta igång OMEDELBART för jag kan inte koppla av när jag har sånt hängande över mig. Min man har inga såna problem överhuvudtaget, vilket medför att det rätt ofta blir konflikter där utgångspunkten är att jag tycker att han prokrastinerar och han tycker att jag hetsar och stressar. Samt inte får vara med och bestämma.

Ja, men i alla fall. I min strävan att bli en godare och mer inkluderande människa så lade jag fram förslaget om att köpa en Dyson V11 för min man och fick mycket riktigt den förväntade "SJUTUSEN? FÖR EN DJÄVLA DAMMSUGARE?"-reaktionen (ja, jag håller med, det är SNUSKIGT mycket pengar men å andra sidan så gör/köper vi ju väldigt sällan nåt som faktiskt är dyrt och jag häpnar ofta över hur mycket folk lägger på resor, inredning, kläder, restaurangbesök, spahelger och you name it så då kan man väl få bränna några tusen på en dammsugare utan att känna att man måste förklara och ursäkta sig?). Men skam den som ger sig och droppen urholkar stenen ej genom sin tyngd utan genom att ständigt falla. Så jag har börjat prata om "vår nya sladdlösa dammsugare" som om den redan existerar. Som av en lycklig slump har vår existerande dammsugare börjat få lite ålderskrämpor, detaljer har börjat lossna och min man har svurit och försökt laga med silvertejp utan större framgång och då har det ju varit extra lätt att prata om "den nya dammsugaren" och framhålla alla dess fördelar.

För ett par veckor sen köpte vi ny matta att ha i hallen. Den har sedan dess stått hoprullad framför Garderoben™ (älskar Garderoben™ btw, sånt lyft det har blivit för ordningen i hemmet i allmänhet och hallen i synnerhet) och väntat på att någon ska få den där FEELINGEN och slänga ut den fula bruna nålfiltsmattan i yttre hallen, ersätta den med mattan som nu ligger i inre hallen (detta moment inkluderar även att lyfta en svintung byrå som står på delar av mattan) och som tack vare att Garderoben™ har frigjort golvyta nu är för kort, men samtidigt för lång för yttre hallen så den måste skäras av, samt rulla ut den nya mattan och lyfta den svintunga byrån en gång till.

Har nog inte riktigt fattat* hur mycket ålderskrämpor gamla dammsugaren hade förrän igår, när jag fick den där FEELINGEN och genomförde ovan nämnda rockad och i samband med detta så tänkte jag lite aningslöst tänkte att jag skulle dra över mattorna lite snabbt med dammsugaren. En fullt rimlig tanke som inte gick att omsätta i handling för ut ur städskåpet ramlade ett virrvarr av lösa slangar och rör och munstycken och ingen av dom verkade passa ihop med själva dammsugarkroppen och VAD ÄR DET HÄR FÖR ETT DJÄVLA U-LAND? kan jag ha gormat innan jag föste in skiten i städskåpet igen, för jag fick fan i mig inte delarna att passa ihop.

När min man kom hem meddelade jag honom att "vi" p g a denna MISÄR som tydligen har rått ett tag ska köpa en Dyson V11 för sjutusen kronor. Vet inte om detta är att vara jättemycket inkluderande, men jag har i alla fall inte skenat iväg och köpt en (som jag helt ärligt tycker känns mest naturligt och det kanske inte är jättecharmigt att ha det som första impuls?).
Men han sa i alla fall inte nej. Tvärtom kom han lite senare och undrade om detta innebar att "vi" skulle åka till Elgiganten på lördag. Har jag en Dyson V11 inom räckhåll? Stay tuned for the spännande fortsättning.



* Eftersom det ju är min man som dammsuger (och innan lovsångerna börjar så vill jag bara påminna om att det är jag som plockar undan och dammtorkar innan så det enda han behöver göra är att dra den runt huset en gång i veckan) och han har visserligen nämnt detta förut och beklagat sig över att det är omöjligt att laga saker i plast, men jag fick ändå uppfattningen att man kunde dammsuga med den och det kan väl han då, men jag lyckades inte räkna ut vilka delar och rör som hörde ihop, det kan omöjligt ha varit bara originaldelar utan säkert har han plockat fram något han sparat som kan vara "bra att ha" men det var det inte för INGET PASSADE.

onsdag 12 februari 2020

510 kronor senare

Jaha, här sitter jag och Knölen, still going strong. Tog mig till handkirurgen i Malmö (210 kr för bussresa tur och retur! Dock ej jättedyrt med tanke på att diesel kostar över 16 kr milen, har c:a 10 mil enkel resa och hade jag tagit bilen så ska den ju parkeras någonstans i centrala Malmö som jag misstänker ej är gratis, plus att jag kan jobba på bussen och behöver således inte ta ledigt för denna dag. WIN-WIN om du frågar mig), betalade 300 spänn i patientavgift och för det fick jag träffa läkaren säkert 2 minuter, sen tog det kanske 8 minuter att boka tid för operation pga ny receptionist och det var det hela. Rätt mycket slantar för ingenting, kan man ju tycka. Det var ju förvisso kanske naivt att tro att operationen skulle utföras på stående fot men å andra sidan har de nu bokat en tidsåtgång på 15 minuter (hörde jag när nya receptionisten blev instruerad) så varför inte? tänkte jag men sen läste jag instruktionerna för hur man skulle ha duschat med desinfektionsmedel kvällen innan och på morgonen samma dag och det är kanske lite overkill att göra om det bara EVENTUELLT ska opereras dårå. Nu är i alla fall Knölens dagar räknade, om tre veckor är det bye-bye.

tisdag 11 februari 2020

Vad som händer

Imorgon har jag tid hos en handkirurg i Malmö p g a Knölen. Klipp- och klistradoktorn skickade ju en remiss till Universitetssjukhuset där, fick svar i januari att väntetiden var 4-6 månader och eftersom det var utanför vårdgarantin så kunde jag istället välja en annan vårdgivare. Valde någon privat klinik och fick tid som imorgon då. Har fått fylla i en diger lista med frågor om min hälsa inför, som det stod, en EVENTUELL operation. Är nu helt nervös för att jag ska ha tagit en hel dag ledigt, baxat mig iväg till Malmö och så ska de bara titta och sen säga att jag får leva med detta? Klipp- och klistradoktorn skrev ju dock i remissen att detta inte enbart var kosmetiskt utan hindrade mig i mitt arbete så hoppas att de går på vad det står där. Annars jävlar?

Det stod också att en förutsättning för den eventuella operationen var att någon kom och hämtade en efteråt, men jag väljer att tro att det bara gäller vid större operationer? Det är väl inte som att jag ska sövas och drogas och hela kroppsdelar ska amputeras? Ljög och svarade ja på den frågan så att det inte ska stå och falla med det* och jag ska ju trots allt åka kommunalt både dit och hem** så jag hoppas att busschauffören ska kunna gå som "någon" om det skulle bli ett skarpt läge.


Ska även på massage den här veckan. Det verkar inte som att min vanliga massagetjej kommer tillbaks från Thailand i detta livet, så jag fortsätter att sondera terrängen. Senaste stället var ju...lite too much, men egentligen tror jag att jag drar mig för att återvända för att det var så himla svårt att kommunicera. Lite som att jag alltid drar mig för att ringa en viss kollega som är dötrevlig men pratar jättefort och med hopbitna tänder på Glasgowdialekt. Det är helt enkelt jobbigt att inte förstå vad som menas, speciellt om man ligger halvnaken och liksom utlämnad (som i fallet med massagen, INTE när jag pratar i telefon med kollegan från Glasgow. Bäst att vara tydlig här).
Känner dock att det skulle sitta fint med någon som tog sig an detta måndagsexemplar till kropp så när det dök upp ett erbjudande om 20 % på ett nyöppnat ställe i Åhus så slog jag till på ett besök. De hade webbokning och jag är beredd att ge alla som har webbokning en chans. Är dock lite tveksam till upplägget, tror det är för mesigt för min smak men det vet man ju inte förrän man har provat. Dit ska jag i alla fall på torsdag. Ja, det är väl vad som händer i mitt glammiga liv just nu.


*  Hoppas nu ingen på den här privata handkliniken läser min blogg, men den risken tror jag är vä-häldigt försumbar.

** Är dock tvungen att ta mig till och från busshållplatsen som ligger cirka 12 km hemifrån, men det är en liten väg i princip utan trafik så det ska nog gå bra.  ALLTSÅ, DET ÄR JU INTE SOM ATT JAG SKA OPERERA BORT HELA HANDEN?

Till stallet istället, v 7 2020, pt1

I stallet brukar de försöka lägga gemensam teorivecka när det är lov, som sportlov och höstlov, och då har man istället för vanliga teorilektioner olika clinics som man kan gå på. I höstas missade jag nästan alltihop p g a jobbresa och det grämde mig för en av clinicsarna (vad heter det i plural?) var "ridlärarna rider" och det vill man ju gärna se, och nästa vecka - sportlovsteorivecka - ser det inte bättre ut. Då är det "ridlärarna hoppar" på onsdagen, men då hade ju korkade jag glömt det och istället bokat in en vinkväll med Jenny. Och det är nästan lättare att skicka folk till månen än att få luckorna i våra kalendrar synkade, så det ändras icke. På tisdagen var det löshoppning, men tisdagar är den dag då jag håller mina hundkurser, så det går ju inte heller. På torsdagen kan jag, men då var det sadla- och tränsa-kurs för de mindre barnen. Hade ju i och för sig varit jätteroligt om man bara dök upp där som blivande 52-åring. Haha.

Jaja. Igår skulle vi egentligen haft sitsträning, men det blåste fortfarande halv storm ute och ett par av hästarna var lite stirriga så istället jobbade vi med hörnpasseringar och öppna. Det gick faktiskt rätt så bra och efteråt stod Karin och jag och bara öste lovord över honom, och det trots att han blev lite upprörd för att jag petade till honom på baken med spöet i galoppen för jag tyckte att han kunde hålla ihop sig lite bättre, men det tyckte inte han och blev sur och slog bakut. Men det var ju så att säga inte helt oprovocerat. Och tänk ändå så duktig han har blivit! Vad mycket han kan nu jämfört med när han kom sommaren 2018! Älskar också att han är så snäll att hålla på med i boxen, han blir inte ens sur när man spänner sadelgjorden. Sen att han kan blåsa upp sig så att man tror att man aldrig ska lyckas få den om honom är ju en annan sak, men han håller inte på och stampar och kastar med huvudet med bakåtstrukna öron som en del andra hästar gör. Det enda med honom i boxen är väl att han gärna lägger hela tyngden i handen på en när man kratsar bakhovarna, och det är rätt mycket tyngd där så det är rätt jobbigt. Fast när han var ny var det knappt att han ville lyfta på benen och då gjorde han samma sak även med frambenen, så att kratsa hovarna motsvarade ett gympass. I det avseendet så tycker jag att han har blivit ett under av lydighet. Det måste jag tänka på nu när jag tampas med Köttbullen, för hon vill VERKLIGEN inte lyfta några hovar överhuvudtaget och bara trampar runt och håller på när man försöker och det känns som att man skulle behöva ha minst tre armar, två att lyfta hovarna och en att hålla hovkratsen med. Det är en kamp som heter duga. Hon är lyckligtvis oskodd på alla fyra så det går fort att kratsa hovarna när man väl får upp dom. Jag tänker att hon lär väl sig hon också.

Sammanfattningsvis i alla fall: en helt okej lektion.

måndag 10 februari 2020

En lista

Hittade en "söndagslista" hos Hanna, den snor jag såklart. ÄLSKAR LISTOR!

HAR DU?

Alkohol i kylen:
En öppnad bag in box med ekologiskt vitt vin. Har dock haft en "vit period" sen nyår-ish och planerar att fortsätta ha det ett tag till, så den lär väl stå där ett tag till.

Något husdjur:
Oh ja, tre hundar, nio hönor och, om jag har räknat rätt, tretton vaktlar.

Puder på dig:
Nej, det har jag nog inte haft sedan jag var tonåring.

Några framtidsplaner:
Inga såna där storstilade som att man ska resa jorden runt eller byta jobb, utan det är väl mer att få till en bättre balans i livet. Men det känns mer som ett ständigt pågående projekt.

Gymkort:
Nä, men en vedhög och en rejäl klyvyxa funkar lika bra.

Några MVG:n:
Ja, i kemi på Komvux och sedan i ekologi, floristik, geoteknik, mikrobiologi, miljörätt, rättskunskap, sjörestaurering, vattenbyggnad, vattenrening och våtmarksanläggning på högskolan. Rätt bra ändå för en ensamstående tvåbarnsmorsa om jag får säga det själv.

Något beroende:
Nej, det skulle jag nog inte säga att jag har.

VEM?

Avskyr du:
Vem, ska det inte vara "vilka"? Haha. Rätt många, faktiskt. Jamen alla maktfullkomliga gubbar i stil med Trump och Putin och Kim och varför inte Jimmy Åkesson, och så alla som röstar på dom (i Nordkorea har man kanske inte så mycket att välja på i och för sig) för att de är "missnöjda".

Längtar du mest efter:
Just nu: Jenny och min bror.

Stör du dig på:
Åh herregud, typ 95 % av mänskligheten. Men om man ska ta något lite mer generellt, så folk som har det otroligt bra och som liksom tar för givet att alla andra också har det lika bra och att alla andra också har samma möjligheter att lyckas, för själva har de minsann börjat med "två tomma händer" (och en rejäl slant på banken som de aldrig låtsas om).

VILKEN?

Tidning läser du:
Land, och så DN fredag-lördag-söndag men funderar på att sluta p g a dyrt och det står ändå mest om Stockholm, borde kanske åtminstone byta till Sydsvenskan eller något sånt. Hade egentligen helst velat ha den lokala blaskan, men den kommer inte ut på söndagar och på vardagarna kan jag läsa den gratis på jobbet. Sen läser jag en massa såna här tidningar som hör till olika medlemskap man har: Brukshunden, Häst & Ryttare, Taxen, Gårdshunden, Kulturhönsbladet, med mera. Och så Buffé och Mersmak. På jobbet: Arbetsliv, Kvalitetsmagasinet, Miljö & Utveckling.

Buss åker du oftast:
Skåneexpressen linje 3 och 4.

Dag fyller du år:
23 juli.

Årstid föredrar du:
Vår och höst.

VAD?

Gör du nu:
Sitter och slappar med hundarna framför kaminen, ska åka till stallet om en stund.

Gör dig till en bra människa:
Jag arbetar mycket ideellt i föreningslivet och försöker hjälpa folk i min omgivning med det jag kan bidra med. Försöker leva hållbart och cirkulärt så mycket det går. Försöker också tänka på att säga snälla saker och ge folk beröm även om det bara handlar om småsaker.

Gör dig till en dålig människa:
Jag är rätt långsint och har dåligt tålamod. Kör också för mycket bil för att vara en alltigenom god människa.

Vill du arbeta med:
Är rätt nöjd med att ha det som jag har det. Gillar att få vara den som organiserar och styr upp och ser till att saker blir gjorda.

Har du för storlek i skor:
38-39 beroende på modell. På gympaskor då, det är i princip det enda jag använder.

Läser du för bok:
Just nu: Institutet av Stephen King och Michelle Obamas självbiografi samt någon hästbok för att koppla av.

Ska du göra nu:
Ja, inte nu men snart: Åka till stallet och ta en dust med Pojken.

Inte alla män men rätt många ändå pt 2

För ett tag sedan listade jag tre saker jag känner att jag inte behöver stå ut med längre. Idag kom jag på ett tillägg: 

4. Män som berättar för en hur man gör när man grillar. Seriöst, DET ÄR INTE SVÅRT ATT GRILLA. Det kan vara svårt att komma på varierad, billig, nyttig, klimstsmart och näringsrik mat som alla i familjen gillar 365 dagar om året, men det är INTE svårt att blanda en marinad och lägga en bit kött på ett galler så sluta låtsas som att det är rocket science som bara män klarar av. Tack för ordet. 

I en stormvind

Stormen Ciara kom och gick, rätt obemärkt måste jag ändå säga för att ha varit en klass 2-varning. Var ute och stormsäkrade halva söndagen kändes det som, men det var nog mer att jag fick lite feeling och började anlägga en ny pallkrageodling över kaninernas begravningsplats. Där har tidigare legat en hög med ris, för det är ju inte så mysigt att gräva upp resterna av tre lik när man känner att man vill odla något. Grävde själv upp skelettet efter förra ägarnas katt (tror jag åtminstone det var) när jag anlade ett potatisland, känner dock inte att jag vill gräva upp tre kaninkroppar i förruttnelse och man har ju lite dålig koll på hur snabbt nedbrytningsprocessen faktiskt går. Tömde ena hushållskomposten förra våren och hittade i alla fall INTE tuppen Lars' huvud där. Men det är ju skillnad på att gräva ner något i en varmkompost och att gräva ner det i marken, särskilt i vår fattiga sandjord (note to self att snart låta nuvarande kompost gå i vila, i den ligger ju fyra tupphuvuden och gosar till sig). En pallkrage flyttar man ju inte på i första taget när den väl är på plats och det blir nog lite extra gödning också?
Ja, nu kom jag visst ifrån ämnet lite. Stormsäkrade gjorde jag i alla fall, sen började vinden friska i framåt eftermiddagen, regnet slog mot rutorna och...tja, sen hände det inte mycket mer. Jag hade ändå mentalt förberett mig på att kanske inte åka till jobbet så tidigt som jag brukar om det skulle ligga träd över vägen och så, men eftersom jag sovit hela natten utan att vakna en enda gång så kändes det rätt så riskfritt att ge sig ut på vägarna. Jag har annars väldigt svårt att sova när det blåser så det dånar och fönsterrutorna skallrar.  Det blev inte heller strömavbrott, vilket var skönt för även om det är varmt för årstiden och vi är välsignade med två vedkaminer med kokplattor så är det ju ändå rätt så mycket bökigare. Såatteh, TACK Ciara för att du så att säga tog en omväg. Var väl vad jag ville säga med det här.

Till stallet istället, v 6 2020, pt2

Projekt Köttbulle gick in i tredje veckan och ja, det händer ju grejer. Mycket att skryta med är det dock inte. Det går ju framåt, men det är med små tomtesteg. Hon har så himla dålig balans. Jobbar mycket med volt och serpentiner, men skulle hon få bestämma så blir 20-metersvolten snabbt en tvåmetersvolt för hon faller bara inåt hela tiden. Jobbar med formen, plötsligt kan hon mjukna och söka sig neråt ett par tre steg, men då tappar hon helt linjen och det är som att hon inte klarar av att göra två saker samtidigt. Och högervarvet är rent hopplöst, jeflar vad hon står emot. Men det är väl bara att ge det tid, tänker jag. Nu är det i alla fall officiellt att hon är "min" på fredagarna, så jag behöver inte förnedra mig och köra över små barn som jag fick göra förra fredagen.  Hehe.

söndag 9 februari 2020

Vägen

Har läst Vägen av Marlen Haushofer, den handlar om detta:

En kvinna ska tillbringa några dagar i en stuga i bergen med sin kusin och hennes man. Strax efter att de kommit fram, åker paret till närmaste by men de kommer aldrig tillbaka. När kvinnan går ut för att leta efter dem, stöter hon emot en osynlig vägg, bakom vilken allt är dött – djur, människor, allt stelnat som vore de statyer. Kvinnan förstår att en katastrof har drabbat världen och att hon är den enda överlevande. Eller är det tvärtom?

Det här känns lite som att Stephen King skulle kunna ha snott lite från när han skrev Under the dome. Tror det var någon i någon självhushållargrupp på Facebook som rekommenderade den, men jag tyckte bara den var sådär. Väldigt lågt tempo och rätt så gråtrist och deppig - såklart hör det till historiens karaktär, men ändå. Det var liksom inget som grep tag i mig och efter att ha läst sida upp och sida ner av omständliga redogörelser så kände jag till slut att jag gav blanka katten i hur det gick. Den här boken får en apokalyps av fem möjliga. 

fredag 7 februari 2020

Dammsugare

Vi ska ju köpa en ny dammsugare, en sån där sladdlös variant som kan stå framme och som man bara kan greppa lite snabbt så fort det börjar bli smutsigt på golvet (vilket det blir rätt så omgående efter att tre hundar och en vedkorg passerar in och ut x gånger per dag, hundarna något oftare än vedkorgen ska väl tilläggas) istället för att behöva böka fram den gamla ur den trånga städskrubben, dra ut sladden, sätta i sladden, dammsuga, dra ur sladden, lirka med den där knappen som ska få sladden att försvinna in i dammsugaren, ja ni vet. Alla de där trista momenten som man drar sig för lite. Eller rätt mycket. Med man menas i det här fallet jag. Min man är lika kategorisk som Bamses farmor när det kommer till städning (undantaget frekvensen) och dammsuger en gång i veckan, varken mer eller mindre. Jag tycker att det är minst en gång för sällan, men tycker samtidigt att det där momentet att baxa ut dammsugaren och dra runt på det åbäket är så himla jobbigt och tråkigt.


Har därför enväldigt beslutat att vi ska köpa en sladdlös dammsugare. Min man var emot det eftersom hans generella åsikt är att sladdlöst är sämre eftersom batteriet tar plats från motorn, alltså har man satt dit en mindre motor, alltså blir effekten inte lika bra. Kan väl köpa resonemanget och från början hade jag tänkt att denna dammsugare mer skulle vara ett komplement så att man kunde få ha det lite snyggt även mellan veckostädningarna. Här är vi nämligen olika, jag stör mig på stök och smuts och min man är sådär "härligt" obrydd som jag tror bara män kan vara när det kommer till diskberg och dammråttor och högar med saker som ligger överallt*.
Men nu har jag googlat och sett så himla mycket reklam om DYSON att jag är benägen att lägga rent ohemula pengar på en sådan. Det måste vara oxveckorna? Någon form av vinterdepression? Senaste modellen kostar runt 7 papp. Det kommer min man ALDRIG att gå med på, misstänker jag starkt.

Men alltså KOLLA. Den ser ju ut som hämtad ur en science fiction-film:


Men alltså KOLLA PRISET. 7000 kronor. Det kan man ju typ få en bil för (om man inte är alltför kinkig med att den ska starta och sådär). Såatteh, NJA? Vi får väl se var det här landar. Kanske vid en sån här?

 
 
 
 
*Mm, det här kan man ju diskutera till döddagar utan att komma någon vart. Jag VET att det finns par där båda städar lika mycket (alternativt har städhjälp?) men framför allt där båda är helt överens om vilken nivå på ordning och reda som ska råda (alternativt att man har varianten att den ena bestämmer och den andra finner sig i det) och jag VET att det finns kvinnor som är jätteslarviga och män som är jättepedantiska, så please bespara mig från INTE ALLA MÄN-tjafset, men här kommer en radänga (som det heter på skånska): 
Tycker rent generellt att män lägger ribban för städning av det gemensamma hemmet mycket lägre än vad kvinnor gör, och när det då blir tjafs om detta, och det blir det ju ofta, så lägger man över skuldbördan på kvinnor, att de har städmani/hysteri och aldrig är nöjda. OCH DE KANSKE TILL OCH MED KRITISERAR MÄNNEN NÄR DE GÖR ETT DÅLIGT JOBB? Gud bevare. "Ja, JAG dammsuger/tvättar/moppar/dammar/plockar inte för det blir inte godkänt" är en mening som jag har hört åtskilliga män uttala. Nä, såklart har man olika uppfattning om vilken nivå som ska råda. MEN EN DAMMRÅTTA ÄR EN DAMMRÅTTA, det kommer man fan inte ifrån. Hörde på riktigt en gång en kvinna beklaga sig över att deras barn fortfarande luktade kiss efter att hennes man bytt blöjor eftersom han bara, tja, tog av kissblöjan och satte dit en ny utan att tvätta, men att "hon fick jobba på att acceptera att allt inte kunde göras så som hon hade gjort det". ALLTSÅ SERIÖST? Då sa jag faktiskt till henne att jag tycker att man får skilja på saker som inte görs på samma sätt som man själv hade gjort det kontra saker som görs dåligt eller inte alls. De är skilda idag (tror dock inte det var mina visdomsord som satte spiken i kistan men man kan ju alltid hoppas). Ja i alla fall. Tycker generellt att män är så himla dåliga på att ta kritik kring hur de städar och istället ska de bli martyrer och ha offerkoftor och lägga över ansvaret på kvinnorna och deras städhysteri och "hur kan man ens bråka om STÄDNING" och så ska de själva framstå som så himla härligt softa och laid back:a. Alltså jag blir så trött på hela resonemanget. Blir också väldigt trött på folk som tjafsar jättemycket om städning och sedan löser det med att skaffa städhjälp. Blir på riktigt otroligt provocerad av detta, men det kan vi ju ta en annan gång. Nu ska jag porrsurfa SLADDLÖSA DAMMSUGARE och fantisera om ett rent hem.

torsdag 6 februari 2020

RIP Ola :(

Jaha, idag var det dags för en av mina favoritartister, Ola Magnell, att kasta in handduken för gott. Ola bodde ju inte alltför långt härifrån, har mig veterligen aldrig sprungit på honom och nu kan man aldrig mer köra det patenterade Ola-tricket. Synd. Här kommer en låt istället.



onsdag 5 februari 2020

Tips från IT-coachen

När man jobbar hemma en dag och får problem med att man inte kommer åt ett program och kontaktar sin IT-support för att få det åtgärdat...

...då kan det vara smart att stänga det chattfönster där man med en kollega i mustiga ordalag ondgör sig över att nämnda support aldrig gör något och där man kraftigt ifrågasätter vad de egentligen pysslar med INNAN man tackar ja till att supporten ska fjärrstyra ens dator för att kunna lösa ens problem.

Just saying.

Mvh smarttjej_68:a

tisdag 4 februari 2020

Till stallet istället, v 6 2020, pt1

Åkte till stallet, fick många kommentarer kring min nya skyddsväst. Många ville prova, många tyckte också den var både skön OCH snygg. En av mina ridkompisar kommenterade att hon tyckte jag såg "proper" ut. Det är nog ingen som någonsin har gjort tidigare så där ser man. I vanliga fall har jag på mig någon slafsig gammal jobbtröja* som är tre nummer för stor (har två exakt likadana som jag växlar mellan), men med Västen™ så kände jag att det visserligen funkade eftersom Västen™ är lite stretchig, men det kändes bylsigt och lite klumpigt och jobbtröjan stod ut som en liten volang under Västen™, vilket kanske ej är så smickrande för hållning och allmänt intryck, noterade jag när jag red förbi en spegel i fredags. Så igår bytte jag till en annan tröja i lite mer lagom storlek och vips såg jag då plötsligt "proper" ut. Men det är det jag säger, man ska sträva efter att hålla en extremt låg lägstanivå hela tiden för då blir det också extremt lätt att lyfta sig över den. Slut på tips från modecoachen/outfluencern.

Igår skulle vi rida bogen in. Bogen in är som öppna fast på fyra spår. Tror jag det var. Har inte så lätt för öppna och har definitivt problem med att kunna känna hur många spår hästen är på. Det här är också övningar som Pojken tycker är PISSJOBBIGA. Jag tycker också det, för det är så svårt att känna när det faktiskt blir rätt. Tyckte jag försökte göra likadant hela tiden och ibland blev det bogen in, ibland blev det öppna och ibland blev det ingenting alls. Men men. Man kan ju inte lyckas med allt. Är dock generellt nöjd med Pojken, han kändes lite knackig i början men lossnade sen och jobbade fantastiskt bra i galoppen. SÄRSKILT i vänster varv skulle jag säga, för det är ju hans svåra sida. Men till och med där fick vi till lite tempoväxlingar, vilket verkligen inte är hans starka sida. Det går att få honom att öka, men försöker man få honom att minska så blir det slängtrav innan man hinner tänka "Jan Brink". Men igår: riktigt bra arbete. Önskar bara att någon kunde ta sig tid att klippa honom (Pojken alltså, inte Jan Brink) för han har så mycket päls nu och svettas kopiösa mängder efter varje lektion.





*Jobbar på ett jobb där man får arbetskläder. Och riktlinjerna för hur dessa ska se ut har av olika skäl, till exempel namnbyte och ny logga, ändrats ett antal gånger under årens lopp och det här är då såna som inte längre uppfyller riktlinjerna. Så att ingen tror att jag är en TJUV.

måndag 3 februari 2020

Inte alla män, men rätt många ändå

Saker som jag bestämt mig för att jag inte behöver stå ut med längre:

1. När män pratar om musik. Eller i alla fall när det ska divideras om vad som är "den bästa musiken" som om det vore en absolut sanning som går att applicera på hela mänskligheten. Orkar heller ej med när det ska börja rabblas hur många konserter och festivaler de har varit på samt vilken som var den bästa. GÄÄÄÄÄÄSP.

2. När män pratar om sina stereo- eller hemmabioanläggningar. Vilka högtalare de har. Vilken typ av kablage. Hur ljudbilden ser ut. Hur viktigt det är med Bra Ljud™. You lost me at "mellanregister".

3. När män pratar om vilka olika alkoholhaltiga drycker som är "bäst". Alltid rökig maltwhisky eller en matig stout som kan gå som en fullvärdig måltid eller någon djävla mikrobryggd öl med märkvärdigt namn. Samt hur viktigt det är att man har "rätt sorts" glas till dessa olika drycker. ZZZzzzZZZå tråkigt.

Så att: När något av ovanstående samtalsämnen kommer upp så är det numera helt okej för mig att bara resa mig och gå därifrån. Alternativt klicka upp en e-bok på telefonen och försjunka i den. Synd att man skulle bli på sitt femtioandra innan man kom på detta, men bättre sent än aldrig.

Till stallet istället, v 5 2020, pt2

Förra fredagen var vi ju bara två stycken på drop in-ridningen, i fredags var vi dubbelt så många. Det tillkom en mamma och en unge som brukar komma varannan gång, jag har lite fått för mig att hon - mamman - är frånskild och att det här är deras grej att starta mamma/barnveckan på. Ingen dålig start om ni frågar mig.
I fredags stod vi fyra samlade och så kom det en och började skriva upp vilka hästar som skulle/kunde gå på drop in och kvällens lektioner och vilken grupp som skulle packa höpåsar och vilka som skulle kvällsfodra och sånt där. Hon skrev upp den ena stora hästen efter den andra och så - PUH - Köttbullen på slutet. Då klämde ungen ur sig att hon ville prova Köttbullen. JamenJAHA? Det normala hade väl varit att ge sig och vara schysst och säga "jamen ta henne du", men jag har ju mitt PROJEKT med Köttbullen som jag gärna vill fortsätta utveckla, så jag bara "jag vill också ha henne" helt elakt. Tänkte sen att jag i och för sig kunde ha sagt att Karin fick bestämma, för hon hade sannolikt bestämt till min fördel, men det är ju lätt att vara efterklok. Eller vad spelar det för roll, de får väl tycka att jag är en egoistisk skit dårå.

Som vi kämpade, jag och Köttbullen. Vi jobbade i skritt på en volt och jamen det går ändå framåt. I vänster varv fixade hon att gå flera meter på tygeln emellanåt (fast mest inte, men jämfört med 100 % giraff så är det ju ändå ett framsteg). I höger varv: NJA. Där är hon fortfarande stel som en planka och jättesvag, men det är ju bara att kämpa vidare. Var helt GENOMSVETTIG efteråt fastän vi (nästan) bara hade skrittat.

Och breaking news: HAR KÖPT SÄKERHETSVÄST. Jag har alltid hävdat att jag är för gammal för att lära om, det är skillnad med såna som haft det ända från början och inte vet om något annat och att de är så stela och klumpiga och fula. Men så har vi pratat en hel del om det i gruppen sen den där olyckan och flera har sagt att de ska börja med väst och då kände jag att det kanske ändå är dags att tänka om. Det var ju faktiskt likadant när jag skulle börja med cykelhjälm och det gick ju att ändra inställning och det hjälpte ju en del att tänka att jag ju aldrig skulle rida en meter utan hjälm. Sen kan man ju hävda att en cykel inte har ett flyktbeteende på samma sätt som en häst ha, men då är ju anledningen att använda tillgänglig skyddsutrustning desto större. Så väst fick det bli. Ska man vara korrekt är det ett "ryggskydd", men det bästa skyddet är ju det som blir använt. En Komperdell Ballistic som är otroligt snygg och bekväm jämfört med de där gamla modellerna av skyddsvästar som gör att man ser ut som en Ninja Turtle. Jag får inte betalt för att skriva detta, men det hade inte skadat för den var inte direkt billig. Men det får det vara värt.



Så här ser den ut.

Testade den i fredags och ja, det kändes ju lite ovant, men sen när jag började jobba med Köttbullen så tänkte jag faktiskt inte på den överhuvudtaget. Och det går att böja sig ner och ta upp saker man tappat (har testat) utan att det känns som att man får typ ett staket intryckt i magen. Så det ska väl funka. Får utvärdera mer efter ikväll när jag har ridit mer en riktig lektion.

söndag 2 februari 2020

Hej då Gunde Svan, rest in frys

Igår bekände Gunde Svan färg och levererade några praktfulla kuckeliku. Så idag blev det slakt. Synd på  Gunde, för han var snygg.

Före

Det är bara att hoppas på att den riktige Gunde Svan inte går och blir styckmördad för i så fall kanske vi ligger risigt till.
 
Efter

Sista färjan från Ystad

Har läst Sista färjan från Ystad av Karin Alfredsson. Den handlar om det här:

Mannen och kvinnan har kört i ilfart genom Sverige. De sladdar upp på färjan i Ystad, sista avgången mot kontinenten. De parkerar sin Mercedes på bildäck och kvinnan går en sväng runt caben. När hon kommer tillbaka har F:et på bilens registreringsskylt blivit ett E. De är redo för Europa.

Samtidigt väntar en fyraårig pojke på sin födelsedagspresent hemma i Vällingby.

En svårt sjuk kvinna i Solna läser ett mejl från en sommarstugemäklare. Hon måste nog sälja sitt älskade torp, ändå.

En professor i Bromma ser fram emot en romantisk hotellhelg med sin älskare.

En lantbrukare i Uppland provar en alldeles för dyr ny kavaj och väntar på sms från en förbjuden kärlek.


I Stockholm steker en polis, ovetande om situationen, pannkakor till sina barnbarn och ser fram emot pensionen. Snart kommer hon att hamna i en brottsutredning som inte liknar något hon tidigare varit med om.

Jag tyckte det här var en helt okej deckare. Kul att ha en äldre kvinnlig huvudpoliskaraktär som INTE vare sig jobbar ihjäl sig eller har problem med spriten och sömnen och relationerna utan är som en helt normal människa. Det var intressant att följa de olika karaktärerna och hur de på olika sätt blev blåsta. Tycker dock att själva upplösningen och slutet blev rätt rumphugget efter att ha byggt upp intrigen och karaktärerna rätt så omsorgsfullt. Var det verkligen allt liksom? Den här boken får tre bedrägerirotlar av fem möjliga.