fredag 28 februari 2020

Flower power

Jamen ni vet såna där människor som köper snittblommor och har hemma bara för att det är fint? Och nu menar jag inte att nappa åt sig en knippe tulpaner vid kassan på Ica, utan såna som går till en blomsterhandel och be dom sno ihop en snygg och för årstiden passande bukett. Eller hur det nu går till, tror aldrig jag har köpt en blombukett till mig själv i hela mitt liv förutom just en sån där inplastad tulpanbukett. Det händer inte varje år, men det har hänt.
Men nu har jag alltså blivit varse att det finns folk som, citat, alltid har färska snittblommor hemma, slut citat. Eller åtminstone strävar efter att ha det så. När och hur blir man egentligen sån?  VA?

En dag ska jag berätta om mamma

Har läst En dag ska jag berätta om mamma av Karin Thunberg. Eller snarare börjat läsa och sedan ögnat igenom för att se om den möjligtvis skulle bli bättre längre fram. Det blev den enligt mig inte. Handlingen är denna:

Varje familj bär på en hemlighet. Något vi gömmer undan, inte får tala om. Just därför får det så stor makt över våra liv, långt efter att vi minns vad som egentligen hände.

En kvinna reser tillbaka till sin barndomsö. Skammen möter hennes redan vid ångbåtsbryggan. Följer henne hack i häl. Mumlande, viskande: Nog minns folk här hur det var. Allt det där med din mamma.

Längs barndomens stigar når hon tillbaka till sin mammas liv och vingklippta längtan men också till insikten om hur hon själv har präglats av det som hände, och av sitt behov att aldrig, aldrig någonsin, bli lik sin mamma. När hon lämnar ön vet hon inte bara mer om sig själv. Hon vet också mer om sin mammas hemlighet, vad som hände innan allt var för sent.
 
Ja, alltså...NEJ. Det här var inte en bok i min smak. Det hintades om mammans psykiska ohälsa redan från början, men det var så mycket hintar att det liksom aldrig blev någon helhet av det utan hela berättelsen var rörig och fragmentarisk. Jag kan visst det läsa mellan raderna och räkna ut saker själv, men kanske inte HELA TIDEN? Intressant fenomen (typ: hoarding), men dåligt förvaltat. Den här boken får en slarvigt genomförd storstädning av fem möjliga.

onsdag 26 februari 2020

Man vill ju inte jinxa, men...

...för cirka en månad sen kom jag igång med min pilatesträning igen. Kör två pass i veckan och (NO JINX OCH SÅ VIDARE) det känns som att min rygg, som innehåller en disk som buktar och krånglar och gör ont och har så gjort i vad som känns som åratal (det är nog inte helt sant, men den period under vilken jag till och från haft problem med att det hugger/nyper till i ländryggens högra sida vid vissa rörelser börjar handla om åtskilliga år) har börjat skärpa till sig och leverera så som man förväntar sig av en rygg. Inte en dag för tidigt om ni frågar mig. Inte så att det här direkt har hindrat mig i min vardag eller så, jag kan ju stå och gå och böja mig och så vidare, men det här med att det känns som att någon sticker in en kniv i höger del av ländryggen och vrider om lite då och då är ju ändå något som sänker livskvaliteten några snäpp. Om ni frågar mig dårå. Nu har man ju dessutom börjat komma i den åldern att man titt som tätt säger "ja, man blir ju inte yngre precis" och med det syftar på diverse åldersrelaterade krämpor som man helt plötsligt har att tampas med. Jag skulle aldrig vilja vara yngre, men jag är heller inte jättesugen på att stappla fram som en åttioåring. För ett par år sedan hörde jag på radion om någon som med stigande ålder hade upptäckt om sig själv att han hade börjat gubbstöna när han typ reste sig eller böjde sig ner för att knyta skorna eller liknande. Och någon gång i höstas så kom jag på mig själv med att göra samma sak. Väldigt, VÄLDIGT ovärdigt, men jag orkade inte göra något åt det eftersom jag jobbade som en galärslav hela hösten 2019. Men häromdagen kom jag på mig själv med att INTE längre gubbstöna när jag reste mig. Tror faktiskt också det är tack vare pilatesträningen, känner mig betydligt smidigare och även något starkare och rörligare och då behöver man kanske inte supporta sig själv med gubbstön för att utföra helt normala kroppsliga ansträngningar. Ja, men det känns bra helt enkelt. Kan det nu bara bli lite vår i luften så är jag nöjdare än nöjd.

tisdag 25 februari 2020

Till stallet istället, v 9 2020, pt 1

Igår var det äntligen dags att hoppa upp i sadeln igen efter en hästlös vecka. Det var markarbete som stod på schemat och det gick väl SÅDÄR. När vi red fram kändes Pojken pigg och härlig, sedan skulle vi alla ställa upp på kvartslinjen och så rida en övning med bommar på medellinjen en och en. Övningen började så här: Man skulle vända upp vid C, trava över tre bommar och sedan sakta av till skritt mellan två koner. Inte så avancerat kan man ju tycka, men Karin var inte nöjd med oss. Det var slarviga vägar, vinglig uppridning, fel tempo och så vidare. Sen var det en häst som blev het och började studsa som en känguru över bommarna, och en annan som blev het och började studsa på stället och hon som red höll då in honom för mycket och då reste han sig på bakbenen och hon hoppade av. Så det var lite drama. Meningen var sen att man skulle fortsätta trava över bommarna och sedan fatta galopp direkt efter och sedan sakta av till skritt innan kortsidan, men då var det bara vissa som skulle göra det och andra skulle fortsätta trava och de studsiga skulle inte komma förrän senare och det var allmänt stökigt och rörigt på ett sätt som inte var jättekul. "Jag kommer runt och pratar med er sen", sa Karin när lektionen var slut, men sedan var hon tvungen att ta hand om en av hästarna, för det är en i gruppen som måste sticka direkt-DIREKT vissa gånger, om det är hon som ska iväg till jobbet eller om det är hennes man som ska iväg och hon måste hem till barn, något sånt är det och det här var en sådan gång, och så var det någon häst som benen skulle lindas på och någon annan som skulle ha medicin, så hon glömde väl det. Det kan man ju förstå, men ändå trist att inte få veta något om hur man har ridit. Tänkte på det i morse och insåg att man numera tar detta med individuell feedback efter lektionen för givet. Så var det ju verkligen inte förr, då kunde det ibland gå flera lektioner utan att ridläraren sa någonting till en överhuvudtaget. Och det berodde ju inte precis på att man var så himla bra att det inte behövdes, hehe.

Aja, det är bara att bita ihop och hoppas det blir bättre på fredag. 

Är det syndafloden eller?

Men alltså herregud vad det regnar, har det ens varit en dag på hela detta året som det har varit uppehåll och när såg man egentligen solen mer än fem minuter i taget senast? I morse när klockan ringde och jag tvingade mig upp efter alltför få timmars sömn och möttes av ett rutinerat smattrande mot fönsterrutan så tänkte jag nästan (men bara nästan) "sommaren 2018 kom tillbaka, allt är förlåtet". FAST DET DÄR MENADE JAG INTE. Men ändå. Är så sjukt less på kyla och regn just nu. Även om det såklart kunde vara mycket värre. Det kunde vara en halvmeter snö. Det kunde också vara översvämning, det är det ju både här och där och då ska man verkligen inte gnälla.

Är lite sur för han jag kontaktade för att köpa ägg till Smålandshöns av hörde av sig och frågade när jag kunde komma. Svarade att jag kunde komma antingen som i helgen som gick, eller egentligen när som helst när det passade honom, jag var flexibel. Detta var i torsdags, helgen både kom och gick utan att någon hörde av sig och jag har fortfarande inte hört ett pip. Alltså, antingen vill man väl sälja sina djävla avelsägg och då kan man väl bara tala om när det passar att man kommer, eller så vill man väl inte sälja sina djävla avelsägg och då kan man väl bara tala om det. Sen finns ju möjligheten att personen har tänkt "jag svarar sen" och så kommer det annat emellan, så jag har skickat en försynt påminnelse.

Idag är det fettisdagen. Har hittills i år inte ätit en enda semla, vilket är rätt duktigt eftersom jag älskar semlor. Men har man infört ett generellt socker- och alkoholförbud så får man väl hålla sig till riktlinjerna. Vår VD på jobbet är otroligt ortodox när det gäller när och hur det ska ätas semlor. Det ska vara traditionella semlor med mandelmassa och grädde, inga nymodigheter (här håller jag med) och de får absolut inte ätas före fettisdagen (här har jag en avsevärt mer flexibel inställning) och han blir nästan sur på riktigt när han blir varse att köpa semlor strax efter jul på vissa ställen. Som en konsekvens av detta bjuder han sedan några år tillbaka alla anställda på semlor på fettisdagen för att visa var skåpet ska stå. Ändå en schysst inställning, tycker jag. Hoppas att semlorna finns på plats redan till lunch, för i så fall kan jag tänka mig att ge mig själv dispens från socker- och alkoholförbudet idag. Är dock inte så desperat att jag kan tänka mig att jobba över för att få en gratis semla till eftermiddagsfikat (som inträffar efter att jag har gått för dagen). Den som lever får se.

måndag 24 februari 2020

Helgen som gick och aldrig mer kommer åter

Ända sedan Garderoben™ kom in i våra liv så har vi pratat om att vi ska klä den med en fräsig tapet eftersom den, sin praktiska funktion till trots, inte är jätterolig till utseendet. Älskar den dock så i det närmaste reservationslöst att det nästan känns som ett SVEK att skriva detta för det är SÅ GÖTT att komma hem eller in och mötas av Garderoben™:s strama tillslutna uppenbarelse kontra att mötas av en stol belamrad med kläder och ett bord belamrat med saker som är på väg utan att man vet när, vart de ska ta vägen eller hur länge de ska stå där och samla damm.

Men Garderoben™ är alldeles otroligt skinande vit och det är väl förutom kylskåpet det enda som är vitt i vårt hem och det ser lite udda ut, därav idén att klä den med tapet. Vi har varit och kollat på tapeter på flera ställen, nu skulle vi till ett beslut och enades om den här:

Det är alltså min man som står och drar ut en våd av en visningstapet
hos den lokala färghandlaren, orkade ej beskära bilden.

Så snygg! Tyckte vi båda, och jag fick i uppdrag att åka och köpa en rulle. Jag var beredd på att den skulle vara dyr, men tänkte att NU SKA VI DJÄVLAR I UNNA OSS DETTA. Kanske ej så ekonomiskt tänkt av en som precis köpt en dammsugare för 7000 spänn (men vad jag älskar den!), men sett över tid har vi ju verkligen inte lagt många kronor på heminredning så en rulle dyr tapet kunde vi väl ändå kosta på oss. Tänkte jag stöddigt ända tills tjejen i kassan (de här tapeterna fick man nämligen fråga efter, och nu förstår jag varför) meddelade att en rulle kostade 3800 kronor. Jag höll bokstavligt talat på att sätta mig. TRETUSENÅTTAHUNDRA KRONOR FÖR EN (1) RULLE TAPET? Det är ju nästan som att man skulle kunna tro att man hade bett att få köpa en del av Bayeux-tapeten (varför man nu skulle vilja ha en skildring av normandernas erövring av England år 1066 i sin hall, men det där med inredning kan ju vara så individuellt, och okej, misstänker att man a. inte får köpa "en del av Bayeux-tapeten" och b. om man mot förmodan skulle få det så skulle termen "astronomiska belopp" hamna i en helt ny dimension). Nä, där blev det tack och hej och här ska det fan i mig inte unnas någonting. I alla fall inte en tapet som kostade mer än vad hela garderoben gjorde.

"Gissa vad EN rulle kostade", sa jag till min man när jag berättade att jag inte köpt någon tapet, och han sa "ja, den lär ju vara svindyr, säkert 500 spänn per rulle?" och där kunde jag, nyblivet proffs på prisbilden av fräsiga tapeter, skratta rått åt hans naiva inställning (som fram tills för två minuter tidigare även varit min uppfattning om vad en "dyr tapet" kostade).

Fick ägna resten av helgen åt att återhämta mig från denna chock. Eller inte. Efter att ha varit i färghandeln åkte jag till stallet och hängde lite. Det var ju ingen drop in-ridning så istället kollade jag på Pay & Jump. Tycker det är något av det gölligaste man kan se, små ponnybarn med små ponnyer med flätor i manen som hoppar en bana på 20 centimeter och detta är deras livs viktigaste grej. Blev nästan lipig mellan varven.
Fyllde sedan mina gödselhinkar som jag alltid har med mig när jag åker till stallet, åkte hem, pysslade lite i växthuset, plockade grönkål från trädgårdslandet och kokade soppa på den som en god självhushållare. Åt den och kollade på Sveriges Mästerkock och tja, sedan var det väl läggdags?

På lördagen var det långpromenad med hundarna på förmiddagen, brasa och korsord på eftermiddagen och sedan var det küren från Gothenburg Horse Show för hela slanten och igår var det ungefär samma sak, fast världscupen i hoppning. Fick nästan lite vårkänslor på förmiddagen för solen sken och efter promenaden så var vi i växthuset där det var vindstilla. Vi satte upp armeringsjärn, som blev över när grannen byggde nytt garage, i taket på växthuset (låter enkelt men var rätt bökigt). Det ska vi använda till att binda upp högväxande tomatplantor på ett lite bättre sätt än vad som hittills varit möjligt. Ska även sätta en del armeringsjärn i pallkragar så att jag kan plantera störbönor och låta dom klättra där. Sedan röjde jag lite i carporten vedporten. Längst in står två stora pallkragelådor (pall plus fyra pallkragar vardera) fulla av spillvirke som vi har kapat upp till ved en gång i tiden och jag vet inte riktigt hur vi tänkte när vi tyckte att längst in och längst bak var en smart placering för det var det alltså inte, man kommer aldrig åt att plocka där eftersom det alltid står saker i vägen. Det är inte löst i en handvändning, men jag kämpar på. Vill dessutom ha loss nämnda pallkragar och flytta ner dom till odlingarna. Ska ta ner en spireahäck (good luck!) som växer i trädgårdslandet och därmed också frilägga mer odlingsyta.
Min man installerade ett eget vägguttag till DYSON eftersom den medföljande laddningssladden var en decimeter för kort för att nå det enda uttaget, vilket vi inte tänkte på när vi satte upp hållaren på väggen. Praktiskt med en elektriker i hemmet måste jag säga. Sedan gjorde han en ritning på Den Ultimata TV-bänken™, som alltså fortfarande bara finns i fantasin men Rom byggdes ju inte på en dag, osv.

Ja, det var väl helgen det. Inte hinner man med mycket, men man måste ju få ta det lite lugnt också. Och det har jag gjort (även om det blev rätt mycket puls under världcupen i hoppning). Nu väntar februaris sista vecka, sedan är det mars. och vår! På riktigt! YAY.







 
 
 
 
 

fredag 21 februari 2020

Äggstra-nytt

I somras beställde jag ju avelsägg av Faverolle som jag ju blev blåst på. Eller först trodde jag att det var PostNord, men sedan var det ju inte det. Orkade dock inte tjafsa vidare med en person som inte svarade utan fyllde kläckaren med vaktelägg istället. Såhär i efterhand var det kanske inte det smartaste. Vaktlarna kläcktes i slutet av september och hann liksom inte riktigt bli könsmogna innan det stora vemodet (a k a vintermörkret) rullade in. Så i skrivande stund är de cirka fem månader och har inte bidragit med ett endaste ägg, och med tanke på att vaktlar normalt blir könsmogna vid sådär 6 veckors ålder så hade det ju varit bättre att vänta till våren och ljuset. Men det är ju på gång nu! Har dock tänkt om ifråga om Faverollerna av två anledningar. Jag tänkte ju mest på att de ska ha så gott kött. Men sen såg jag att de hade fjädrar på benen och fötterna, och jag är ärligt talat inte så förtjust i det utan tycker att höns ska se ut som höns.

Faverolle-höna, bild snodd från internet


Den andra anledningen är att jag vill värna om de gamla lant- och kulturraserna och då kan man ju faktiskt hålla sig till dom, det finns ju ändå rätt många olika sorter.

Har nu fått korn på avelsägg av Smålandshöna. Det passar väl bra för en smålänning i exil, tänker jag. De är dessutom könsvisande vid kläck, vilket gör att man kan slakta tupparna lite när man känner för det och inte i halv panik för att man är tvungen till det eftersom de har börjat gala. Ska bara få besked om och när jag kan komma och hämta ägg, sedan drar jag igång kläckaren. Stay tuned for the spännande fortsättning.


Smålandshöna, bild snodd från Kulturhönsföreningens sida.

The oxweeks

Alltså, blääää vad jag är trött på vintern nu. Tycker allting är tråkigt, jobbigt och att det är kallt och blåsigt och ruggigt och mörkt och seeeeegt. Och då är det ju ändå verkligen inte alls så kallt och jobbigt som det skulle kunna vara, tänk om det hade varit minusgrader och en halvmeter snö till exempel, herregud vad man ändå har varit förskonad från mycket meteorologiskt elände denna vinter. Och lite ljusare blir det ju för varje vecka. Men ändå. Det är verkligen inte så att man skuttar med ett skratt ur sin säng.

Igår plockade jag i alla fall undan adventsljusstakarna. Jag tycker det är alldeles för tidigt att ta bort dom redan vid tjugondedag Knut, är det någon gång i livet som man behöver allt extra ljus och alla myskänslor som man kan få så är det väl under oxveckorna. Egentligen skulle man väl sätta upp dom redan i oktober också? Fast då fick man väl inte den där "snart är det jul"-känslan (som jag i och för sig inte bryr mig så mycket om eftersom vi knappt firar jul) och då hade man väl gnällt för det. Men minst januari ut står de i alla fall kvar hos oss, men igår åkte de alltså ner i källaren igen.

Idag är det i alla fall fredag och det är ju skönt. Tyvärr ingen ridning idag, det är ju sportlov och då är veckan istället fylld med en massa roliga aktiviteter för dom som är lediga. Idag skulle det vara Pay & Jump. Funderar på att sluta vid lunch och åka ut och titta lite. Vill även hämta gödsel eftersom jag nu har börjat att göra i ordning i växthuset inför den kommande säsongen. Vi odlar i såna där murarbaljor (tror jag det heter), jag fyller dom med cirka 1/3 gammal jord (från förra säsongen), 1/3 kompostjord, 1/3 hästgödsel plus ett par spadtag från den aktiva komposten så att det blir lite liv i luckan. Har hittills gjort i ordning två baljor, det återstår väl...åtta? Har även sått purjolök, vanlig lök, spenat (vanlig och nyazeeländsk) och persilja. I helgen sår jag kanske någon form av kål. Och rabarber! Är så trött på att bara ha en enda ynklig rabarberplanta (delade den i och för sig förra året, så nu har jag väl två ynkliga men det är inte nog), har i och för sig inte varit så duktig med att göda den. Har ju haft en down-period när det gäller att odla p g a (tack och lov numera f d) onda grannen Katla eftersom det helt enkelt inte är kul att påta i jorden när det står någon och muttrar svordomar och sprutar etter över ens existens på andra sidan staketet. Visst, man kan säga att man skiter i det och bara pågå och man har ju rätten på sin sida, men så värst trevligt blir det inte och en av anledningarna till att jag gillar trädgårdsarbete är att jag tycker att det är avkopplande och det finns få saker som bättre får mig att komma ner i varv, men det blir liksom motsatt effekt när man samtidigt ska försöka ignorera någon som svär och ondgör sig över ens person, bryter av grenar på ens buskar och hotar att spruta gift över ens odlingar.
De nya grannarna har jag inte fått någon direkt uppfattning om än, har bara hälsat lite på avstånd. På vår gata bor det några som vi har döpt till Familjen Bensin, för de har så många bilar och husvagnar och mopeder och epatraktorer ståendes på sin garageuppfart (nu har nog i och för sig (de f d) tonåringarna i familjen flyttat hemifrån och därmed decimerat fordonsparken något, men ränderna går aldrig ur och namnet består) och det är Fru Bensins föräldrar som har köpt Katlas hus och de har därför fått namnet Bensinmorfars (vi har hittills inte sett frun i det huset). De har en liten vit hund som till våra hundars stora förtret är ute och bjäbbskäller i trädgården, kanske lite väl mycket men hellre på det hållet än någon som kräver att det ska vara tyst som i graven från arla till särla. De har också rivit upp en stor del av Katlas omsorgsfullt anlagda rabatt på framsidan av huset och ställt en enorm husvagn där (äpplet faller inte långt från päronträdet, osv), och min man har förutspått att det "nog bara är en tidsfråga innan de asfalterar hela skiten". Den som lever får se. Hur som helst, den där ynkliga rabarberplantan har fått leva sina dagar i den extremt magra sandjorden, och det var först när jag fick lite ny trädgårdsenergi för sådär tre-fyra år sen som jag kom mig för att börja göda den lite. Men tänkte alltså dra upp lite fler plantor från frö.

I helgen är det även Gothenburg Horse Show (eller GHS som de insatta säger) så det lär bli en del tv-tittande. Har även börjat kolla på Outsidern på HBO, jag gillar den faktiskt mycket mer än vad jag trodde jag skulle göra. Alltså jag gillade ju boken, men filmatiseringen av Kings böcker blir ju sällan sådär enormt lyckade även om det finns undantag (The Shining, Lida, Nyckeln till frihet, Den gröna milen och Dolores Claiborne för att nämna några). Men hittills (har sett fyra avsnitt) så tycker jag den är riktigt bra, även om jag inte riktigt gillar hur de har gjort Holly. HON ÄR INTE SÅN I BÖCKERNA, muttrade jag kränkt ifrån tv-soffan igår. Älskar dock Holly och ska ändå försöka ta till mig denna något omgjorda karaktär. Jag gillar även hur Ralph framställs, han är så härligt rättskaffens och butter-på-ytan-men-med-ett-hjärta-av-guld-ig.


Ben Mendelsohn, bild snodd från IMDb tror jag.

Är dock tveksam till om man ens fattar något om själva Outsidern-karaktären man inte har läst boken? Tycker det är en väldigt diffus framtoning så här långt, men eftersom jag de facto har läst boken och därmed också fattar hur allting hänger ihop så kan jag ju inte riktigt svara på den frågan. Aja, det är ju inte mitt problem så att säga. Hoppas den håller hela vägen.




torsdag 20 februari 2020

Bacon och länskrim Malmö

Igår när jag körde hem från jobbet så var vägen avstängd eftersom en lastbil med 22 ton bacon hade vält och hamnat i diket. Man kan inte ens föreställa sig hur det ser ut, men föreställa sig var just vad man fick göra eftersom trafiken dirigerades om.

Livet på landet. Tur man inte hamnade i dom köerna i alla fall.

Blev lite orolig att min vinkväll (förlåt, eftermiddag) med Jenny skulle brinna inne p g a bacon i diket, men bussen gjorde såklart också en omväg på väg tillbaka till stan. Det var väl nån stackare på hållplatsen mellan min och bacon-i-diket-stället som fick vara utan kollektivtrafik, men på det stora hela flöt det på bra. Kom till stan i tid och vi hann med både drinkar, vin, mat och prat. Jenny kom dessutom ståndsmässigt i pågatåget Saga Norén. Bara det var ju en upplevelse värd att minnas.

Ja, sedan gick vi och åt indiskt (gott!) och höjde oss själva till skyarna. Det var som vanligt mycket, mycket trevligt.

Saga Norén, länskrim, Malmö.




onsdag 19 februari 2020

Vin, kvinnor och kanske även sång

Ikväll, nej det var förresten en överdrift, i eftermiddag ska jag träffa Jenny för ingen av oss är direkt några nattugglor så vi får börja tidigt så att vi kan sluta i någorlunda tid. Vi är också fjättrade av kollektivtrafikens bojor och beroende av dess avgångstider för att kunna ta oss hem efter våra utsvävningar, och med dessa förutsättningar givna så det går inte för sig att vara ute och sudda till frampå småtimmarna, det begriper ju alla. Men vi är i stort sett proffs på detta och kommer ledigt att hinna med att både ta en drink före maten på ett ställe, äta och dricka vin på något annat ställe, gå och ta en drink efter maten på ett tredje ställe och samtidigt prata mycket och länge om livet, universum och allting och ändå vara hemma igen till kl 22.00.
Mycket av våra samtal brukar handla om hur förträffliga vi själva är (och i förlängningen hur kassa alla andra är). Ett år, det var på den förnämliga gamla goda tiden när Jenny och jag var kollegor och träffades fem dagar i veckan, så skulle vi ta tåget till Stockholm och springa Tjejmilen. Just då hade först Jenny och sedan jag (eller om det var tvärtom) haft semester och vi hade inte träffats på nästan två månader och på den tiden hade vi även andra kollegor som det gick att ha enormt mycket synpunkter på hur de skötte (eller snarare inte skötte) sitt jobb som nu hade ackumulerats i ett antal veckor. Vi hamnade i en sån där liten kupé för fyra personer, det var vi och så två strikta businessgubbar i slips och kostym och med portföljer och grejer. Det var rätt synd om dom, för det var inte många nanosekunder som det var tyst i den kupén under den resan. Mitt (f d vårt) jobb kan vara nästan som Dallas, mycket intriger och drama med snabba vändningar och upplösningar, men det är kanske inte jätteunderhållande för en som inte är eller har varit i (den mycket smala) branschen att få ta del av smaskiga inside information-detaljer rörande Ankeborgs motsvarigheter till JR Ewing och Cliff Barnes.
Sådär är det ju inte längre, men livet är ju fullt av idioter som kommer i ens väg på ett eller annat sätt, så det finns mycket att avhandla. Och vi är fortfarande förträffliga (enligt oss själva dårå), och det kan man inte nog understryka (eftersom ingen annan gör det). Jag längtar till kvällen. Eller förlåt, eftermiddagen.

tisdag 18 februari 2020

V kommer före W för i helvete

Vi har ju fått engelska som koncernspråk och därför måste det skrivas en hel del på detta språk. Går ändå hyfsat och man har ju tillgång till Google Translate om det kniper. Samt har lite känsla för när Google Translate har fel. Men hur som helst. Ett ord som jag skriver ofta är "view". Det är document reviews, overviews, management reviews hit och dit. Och VARJE GÅNG blir jag så himla osäker på hur det stavas. Skriver oftast "wiev", tycker sen att det inte ser så bra ut, kollar och kommer fram till att det ska vara "view" istället. VARJE GÅNG. Hur djävla svårt kan det vara att lära sig stava till ETT ord på fyra bokstäver? Jag bara frågar. Kom och skriv mig det på näsan den som vågar, som Hedvig i "Från A till  Ö" skulle ha sagt. Over & out.

Städa städa varje fredag och så varje jul, det tycker jag är kul

Igår hade jag en "ledig kväll", som det kändes, eftersom jag annars alltid är i stallet på måndagskvällar. Älskar stallet, älskar ridningen, älskar min grupp, det enda som jag inte gillar är tiden. Ridning 19.30-20.30 innebär för mig: börja göra sig i ordning för att åka hemifrån 18.30 (och då har jag i regel varit igång cirka 14 timmar och börjar bli aaaaningen seg), hemma igen cirka 21.30 (om allt flyter på, det har blivit betydligt bättre nu sen det blev bestämt att gruppen innan oss skulle packa höpåsar så nu behöver vi bara dela ut färdigpackade påsar, innan skulle vi både packa och fodra), i säng vid 22 och då är man ju antingen euforisk (om det har gått bra) eller ältar sina misslyckanden (mer vanligt), så det är ju inte som att man kan somna direkt. Men klockan, den ringer vid 04.00 nästa morgon oavsett. Så tisdagarna är tuffa. Tisdagar är dessutom min kurskväll på brukshundklubben så jag får helt enkelt vänta med att vara trött till på onsdagen, som i regel är min "lediga kväll".
Hur som helst. Igår var det alltså ingen ridning p g a teorivecka och jag utnyttjade då denna ledighet till att städa i städskåpet. Har ni hört något mer patetiskt? Inte jag heller, men jag har irriterat mig på ordningen (eller bristen på densamma) i städskåpet i eviga tider. När vi bestämde att det skulle bli städskåp så gjorde vi det så bra, satte upp hyllor, skaffade plastbackar som saker skulle stå i och så vidare. Men det är rätt många år sedan nu och den ordningen som en gång skapades har sedan dess långsamt strävat mot kaos så som naturen tydligen vill ha det. Fattade aldrig det där med entropi, men så var också termodynamik mitt trökigaste inom kemin. Min kemilärare och förebild Ingegerd uttryckte det så här: När jag pluggade kemi på universitetet så var vi tre tjejer i klassen och vi sa att "det där med termodynamik är ju mest för killar", så vi lärde oss några formler utantill och sen körde vi med dom hela tiden, och det gick rätt bra så det kanske är hennes fel att jag inte riktigt förstår begreppet entropi. Kanske heller ej så politiskt korrekt uttalande, men det här var ju på den tiden när Sverige var fornstort och ungt och det gick an att häva ur sig lite vad som helst. Min fysiklärare Bengt från samma tidsperiod hade läst en undersökning där det framkom att killar har lättare för fysik än tjejer och anledningen till detta skulle då vara (minns inte om det var enligt undersökningen eller om det var Bengts egna slutsatser) att alla exempel i fysikböckerna var typiskt manliga, det var bilar som accelererade och saker som exploderade och gevärskulor som gick i banor och liknande "som tjejer inte kunde relatera till" och därför inte kunde få in i sina små tjejhjärnor (det var inte exakt så han uttryckte det, men det var väl andemeningen får man väl anta). Så när Bengt skulle beskriva ett exempel på hur man beräknar en kastparabel som skulle vara begripligt för alla så tog han en kvinna som stod på åttonde våningen i ett höghus och slängde en krukväxt efter sin man. Jomen det känns ju som en typisk tjejgrej att göra. Jaja, det var andra tider då.

HUR SOM HELST. Entropin, oordningen, i städskåpet var påtaglig. Ägnade därför kvällen åt att dra ut allting, sortera, slänga, lägga i ordning och ställa tillbaka. AH. Så nöjd med resultatet. En plastback med rengöringsgrejer (såpa, Ajax, maskindiskmedelstabletter, vanligt diskmedel, toalettrengöringsmedel och liknande), en med förbrukningsvaror (diskborstar, svampar, avfallspåsar med mera), en med dammsugarmunstycken och påsar till den gamla dammsugaren (misstänker att min man ändå kommer att vilja behålla den till döddagar), en med dammsugarmunstycken till MY LOVER DYSON (say no more), en med tillbehör till min andra hushållsmaskinsälskling Ankarsrum samt en med diverse kemikalier (läderfett, symaskinsolja, impregneringsmedel, kaminfogmassa, lampolja och sånt där som man inte direkt använder dagligdags), allt prydligt uppmärkt med etiketter. Alla hundsaker som används ligger numera i Garderoben™ och alla hundsaker som INTE används ligger i källaren. Ett typiskt innehåll i en av plastbackarna innan var: ett dammsugarmunstycke, en öppnad förpackning Wettexdukar, en hundsele, en flaska grönsåpa, ett gratiskoppel från Anicura, en reklamförpackning med diskmedelstabletter, två hundhalsband, några Scotch Britax-svampar som ramlat ur sin förpackning, ett odefinierat rör till någon dammsugare samt något mirakelmedel mot fläckar (som visat sig inte alls vara ett mirakelmedel och därför blivit liggande). Detta innehåll  återfanns i ALLA plastbackarna, inte konstigt att man aldrig hittade vad man skulle ha, och inte heller konstigt att det fanns inte mindre än sju förpackningar Wettexdukar varav fem var öppnade. Kommer ej att behöva köpa disktrasor de närmaste åren i alla fall.

Känner mig så perverst nöjd med utfallet, och ännu mer perverst nöjd sedan jag drog över hallmattan med DYSON och fick den fräsch och nystädad på trettio sekunder. Nu återstår bara, eh, resten av huset. 2020 ska bli ordningens år är det tänkt. Vi får väl se hur det blir med den saken. Talade strängt med min man, hamsterkonungen, om den saken häromdagen och kan väl säga som så att vi är inte direkt överens. Källaren är en svår nöt att knäcka, för det har aldrig varit någon riktigt bra ordning från början och sedan dess har det bara lassats in ännu fler grejer där. Tänker mig att man får släpa ut allt och börja om från början, sätta upp ordentliga hyllor att förvara saker i och (här kom det allvarliga till min man) när de är fulla så är det "en in, en ut" som gäller. Är inte hundra på att han höll med om den biten. Sen ska ju allt som ska släpas ut förvaras någonstans under tiden, men jag tänker mig att man staplar det på lastpallar och lägger en presenning över. Aja, det får väl bli ett bekymmer att ta tag i till våren. Nu ska jag njuta av mitt städskåp. Det trodde man aldrig när man var ung och dum och föreställde sig att livet gick ut på att bli rockstjärna. Undrar om Bruce Springsteen någonsin har ägnat sitt städskåp en tanke?

måndag 17 februari 2020

Hönsnytt

 Sålde två av de tre australorphönorna i lördags. Den ursprungliga planen var ju att köra ett kläck, utgå från att det mest blir tuppar till slakt och så kanske någon höna som bonus. Nu blev det ju bara en tupp och resten hönor bara för det. Två av dom har inte riktigt kommit in i flocken utan de har mest gått för sig själva och varit rätt så anonyma. Den tredje har jag döpt till Kim Wall för hon är verkligen inte rädd av sig utan går tillsammans blommehönsen som om hon är en av dom. Blommehönsen håller nog inte riktigt med om det, men det skiter Kim Wall i.

Hittade ett nytt hem till de andra via en Facebookhönsgrupp i lördags, snabbt och smidigt och så blir det åtminstone lite ekonomi i hönshushållandet. Vinst är ett starkt ord, men plus-minus-noll är inte så illa det heller.

Alla tre har precis börjat värpa. En värper i rede och de andra två utomhus. Hoppas jag sålde dom som värper utomhus, det går väl an att leta ägg i hönsgården så här års men sen när det kommer löv på alla buskar kommer det att bli problematiskt att hitta dom. För att inte tala om ifall de får för sig att börja värpa under huset (som står på plintar och hönsen älskar att vara under det så här års eftersom det alltid är torrt där). Men det är ju angenäma problem att ha, speciellt eftersom den här äggstanningen har varat i evigheter (känns det som). Mette-Marit kom ju igång runt nyår, men hon la bara fem-sex ägg och sedan tog hon en ny paus. Och vaktlarna har inte betalt hyra på snart ett halvår. Lite ljus och värme hade sannerligen inte varit fel nu.


Kim Wall


Och här är alla tre, Kim Wall längst till höger








I'm in love

I lördags svepte vi iväg till Elgiganten och KÖPTE EN DYSON V11. Ursäkta versaler, men det var stort. Det hade varit fint om detta varit ett betalt samarbete, men efter att ha sett mitt kontoutdrag så kan jag garantera att det inte är det. Men alltså, det var som en dröm. I torsdags dammsög min man hallmattorna med vår gamla kassa dammsugare (och det är ändå en Bosch, så inte någon billig noname-skit) och när jag testade med Dyson så blev det som en sån där rand som det brukar bli i reklamfilmer när någon ska visa hur fantastisk och superdupermycketbättre deras produkt är jämfört med allt annat och som jag alltid har tänkt är fejk, men det här var ju onekligen något som utspelades framför mina egna ögon. Och den mängden SKIT som sögs upp och som man sedan kunde se i cyklonen var imponerande med tanke på att det ändå bara var två dagar sedan vi städade.

Älskar redan DYSON så som man bara kan älska en hushållsapparat som levererar (har samma känslor för min Ankarsrum hushållsassistent). Som igår till exempel. När kvällen kom så såg jag som vanligt att ojdå, nu har det kommit lite (eller rätt mycket) bös på hallmattan som det alltid gör när man har gått ut och in och upp och ner med vedkorgar och säckar med sågspån och med hundar som varit ute och smutsat ner sig, en vanlig helg helt enkelt. Ja, men då var det väl bara att greppa DYSON och ge mattan en avsugning och så fick man känslan av fräscht och nystädat på mindre än en minut. VAD GER NI MIG FÖR DET? Är så nöjd, så nöjd, så nöjd eftersom jag älskar känslan av fräscht och nystädat men hatar att dra fram dammsugaren OCH NU SLIPPER MAN DET EFTERSOM DEN REDAN STÅR FRAMME OCH DET UTAN ATT VARA DET MINSTA I VÄGEN.
För är det något jag hatar så är det när en (traditionell) dammsugare står framme, det är något av det mest irriterande jag vet för den tar ju upp en sån himla massa plats och var den än står så snubblar man förr eller senare på den. Plus att det ser så djävla tradigt ut och så länge dammsugaren står framme så får man ju inte direkt känslan av att man är klar med städningen. Klar med städningen = bästa känslan. Inte klar med städningen = tråkig sak som hänger över en och förtar ens välbefinnande.

Vi diskuterade om vi skulle börja säga saker som "nä, nu ska jag hem och Dyson:a" istället för att säga att man ska hem och städa, ungefär som att det finns folk som säger "Webra" istället för grilla för att markera att de har en Weber-grill. Fast jag tror att dom som skryter om märkesgrillar nog tillhör en kategori som har "billig städhjälp" snarare än "dyr dammsugare". Jaja, whatever. JAG ÄR SÅ NÖJD. Helvete vad det ska sugas nu.

Till stallet istället, v 7 2020, pt2

I fredags var det för en gångs skull sol - tror aldrig jag har varit med om en så solfattig vinter även om jag definitivt inte klagar, är ju nöjd så länge det är barmark och plusgrader, men det går inte att komma ifrån att humöret definitivt åker upp när solen behagar visa sig - och Karin bestämde därför att vi skulle rida utomhus. "Det brukar oftast gå bättre med dom där som är från Irland", sa hon med adress till Köttbullen, och bland det första som hände var att Köttbullen blev jätterädd (alternativt "jätterädd" för jag märkte då inget) för någonting i ena hörnet av paddocken och kastade sig iväg med en väldig fart, men jag satt kvar och så var det inte mer med det.

Kämpade på med Köttbullen och det går ju verkligen framåt. Nu hade ridskolechefen ridit henne i veckan och det märktes. Ja, nu är det ju inte som att hon börjar prestera storverk direkt, men jag kunde i alla fall få henne på tygeln emellanåt, och då inte bara ett par steg utan kanske flera meter. Sen är hon ju fortfarande enormt svag och vinglig och det är jättesvårt att få henne att hålla en linje, men Rom byggdes ju inte på en dag. Och när hon blir trött så blir hon ännu värre, tror det liksom blir information overload i huvudet på henne för det känns som att hon verkligen inte vet varken ut eller in. Sen har hon börjat visa tendenser att tvärstanna och köra ner huvudet när hon inte vill. Eftersom vi nästan bara jobbar i skritt så är det inte så dramatiskt som det låter, men det känns som att hon har en stor portion ponnyenvishet att tampas med. Pojken är ju mer okomplicerad på det sättet, när han blir trött så är det liksom bara som att bensinen tar slut, men det känns som att Köttbullen har ett större register där. Aja, vi får väl se hur det utvecklas.

Nästa vecka blir det INGEN RIDNING för det är teori och på fredagen ska det vara någon sportlovsklubbhoppning så det blir ingen drop in heller. Bäääh.

söndag 16 februari 2020

Person okänd

Har läst Person okänd av Susie Steiner. Boken är en fristående fortsättning på Saknad, förmodad död som jag också har läst och den handlar om detta:

En rik finansman blir knivhuggen och blöder till döds i en park utanför Cambridgeshire-polisens huvudkontor. Trots att det sker mitt på eftermiddagen är det ingen som ser något, förutom den kvinna som försöker återuppliva honom.
Poliskommissarie Manon Bradshaw har fått en kontorstjänst på grund av sin graviditet. Hon har lämnat London för ett lugnare liv i småstaden tillsammans med styvsonen Fly. Allt verkar flyta på, hon delar hus med sin syster och Fly älskar att ta hand om systerns tvååriga son.
Men när fallet med den mördade finansmannen plötsligt visare sig ha direkta kopplingar till henne, befinner sig snart Manon på djupt vatten. Vem kan hon lita på? Och när hennes mest lojala kollegor vänder henne ryggen måste hon våga överväga det dittills otänkbara: Är någon av dem hon älskar kapabel att mörda?

Om Saknad, förmodad död tyckte jag att storyn var rätt ospännande, men att jag gillade karaktärs- och miljöskildringarna. I Person okänd tycker jag att intrigen har vässats rejält och den är både spännande och oförutsägbar. Och karaktärs- och miljöskildringarna är fortfarande fantastiska. Okej, jag kan tycka att det kanske tjatas lite VÄL mycket om Manlons graviditet, det måste väl inte påpekas i EXAKT varje scen som hon är med i, och kanske också att berättelsen är lite väl fristående, jag hade gärna sett lite fler återblickar för jag minns faktiskt inte exakt alla karaktärer och hur de förhöll sig till varandra. Men i övrigt så sträckläste jag den och ville inte att den skulle ta slut. Den här boken får fyra obduktionsprotokoll av fem möjliga. 

fredag 14 februari 2020

Plötsligt händer det

2015 sålde mina föräldrar sin gård och flyttade till lägenhet och vi fick då det tvivelaktiga nöjet att gå igenom exakt allting som fanns lagrat där människor med kan-vara-bra-att-ha-mentalitet bott i generationer. I samband med det fick jag med mig två tavlor som min gammelmorfar Albert målat. Han var nämligen lite konstnärlig av sig och jag har ett par av hans tavlor med naturmotiv hängande i matrummet. De här två tavlorna är stilleben med blommor, frukt och vin i olika konstellationer, de hängde alltid på väggen i mormors och morfars finrum när jag var liten. Eller förmodligen även senare, men jag minns det från när jag var liten. Några mästerverk är de väl strängt taget inte, men jag gillar dom. Det gjorde däremot inte min man och inlade därför veto mot att de skulle hänga hemma. Tog därför med dom till jobbet. Där stod redan tidigare en jättestor flummig textiltavla som min son köpt på Myrorna när han bodde i en pytteliten etta och som han sedan inte fick plats med när han flyttade till en ännu mindre etta, samt tre rätt så anonyma tavlor av typen man kan köpa på IKEA och som någon på jobbet tröttnat på och skulle slänga och som jag tog (egentligen för att ha ramarna och sätta in egna, snyggare posters i men det har inte blivit av), samt en med Picassos tax som skulle gå samma öde till mötes.

Alla dessa tavlor har stått lutade mot väggen på kabellister och skåp i väntan på att den rätta FEELINGEN att hänga upp dom skulle infinna sig, och ni vet ju hur det är med saker som "får vara så där så länge". Till slut vänjer man sig vid att det saknas lister, att handtaget till ugnen sitter löst, att tavlor står lutade mot väggarna istället för att hänga på dem. Men idag infann sig denna FEELING. Halleluja, eller nåt. Har nämligen köpt en liten whiteboard att skriva upp viktiga saker på och det kändes ju synnerligen ovärdigt att ha även den stående mot väggen istället för att hänga upp den ordentligt. Och när man väl tagit där det steget att hämta borrmaskin och skruvar och plugg så var ju halva jobbet gjort och resten gick som en dans. Fick hjälp av två kollegor och vips kom även en persienn som väntat ett bra tag på att få bli uppsatt äntligen på plats så nu kan jag titta ut om jag vill (den förra var trasig och gick därför inte att ha annat än i nedrullat läge och det är väl okej ibland, men kanske inte ALLTID). Nu blev det fixat. AAAH. Så gött.

Enda trista var att en kollega råkade dänga till min skrivbordslampa så att lysröret i den gick sönder. Jag har haft den lampan sedan 2001 och den var inte ny då heller, men jag är himla nöjd med den för den lyser verkligen svinbra. Fick lägga dyrbar arbetstid på att googla efter nya lysrör och det var inte det lättaste till en så gammal modell kan jag ju meddela för kännedom. Nu TROR jag att jag har hittat och beställt rätt sort, till dess får jag använda en annan lampa som lyser med ungefär en tiondel av min forna lampas styrka och bara på en liten plätt av skrivbordet. Så himla fattigt, men det finns väl värre bekymmer att ha, antar jag.

Massageutvärdering nr 3567457

Testade ett nytt massageställe igår, det låg vid havet i Åhus. Misstänker att den normala kundkretsen är rika sprättgökar eftersom Åhus är Hanöbuktens motsvarighet till Solsidan. Nu hade i alla fall det här stället 20 % rabatt på allt, så då passade snåla jag på.

Såhär dagen efter känner jag: NJA? Alltså, hon som masserade var nog både duktig och välutbildad, stället var ljust och fräscht och det spelades svulstiga svenska powerballader. Men jag vet inte, tycker liksom inte att det var lite hattigt, hon masserade på ett ställe, sa något om att "här var det spänt", men sen masserade hon bara 10 sekunder till där och sen fortsatte hon till någon annan punkt, konstaterade samma sak och så fladdrade vidare. Det blev liksom ingen kontinuitet och jag gillar när massage är ett långsamt flöde.
Sen pratade hon väldigt mycket hela tiden och sånt orkar jag inte med. Alltså, det är väl en sak att berätta vad man ska göra eller fråga om det är okej, men inte mer än så. Och när man då svarar, inte otrevligt men lite enstavigt sådär, och folk då inte kan läsa av att det innebär att man inte är så sugen på chitchat. Det borde väl ändå vara en grundregel på massageutbildningen? Utöver det så var det väldigt mycket snack om stretch och andning och tips på saker man kan göra "när man ändå sitter framför tv:n" som jag inte ville ha.
Sen skulle hon "testa om jag var stressad" och tryckte framför öronen och eftersom hon enligt sig själv inte tryckte alls hårt så var det ett tecken på att jag var väldigt stressad. Jag är inte alls speciellt stressad just nu, men alltså, alla vet (eller okej, alla vet kanske inte men alla borde veta) att trigeminusnerven (stora ansiktsnerven) grenar sig precis framför öronen och att det är ett väldigt känsligt område oavsett om man är stressad eller ej. Har hört att det är en gammal kinesisk tortyrmetod, har dock ingen källa på detta men don't push my trigeminus säger jag bara.

Såatteh, NJA. Eller snarare NEJ. Kommer sannolikt inte att gå dit igen. Alltså, om min thailändska någonsin mer i detta livet återvänder Thailand där hon för närvarande befinner sig och väntar på visum (eller det var bara vad hon skrev, i själva verket kanske hon är så satans trött på att massera gnälliga blekfeta västerlänningar att hon gav fan i alltihop?) så kommer glädjen att stå högt i tak, den saken är säker. Men inte så trolig med tanke på att hon har varit borta sen i juni förra året eller så. Så det är väl bara att leta vidare. Hajhaj.

torsdag 13 februari 2020

Vi måste höja våra röster för att höras

Min mamma hörde av sig och undrade om jag inte ville hjälpa henne att sätta ihop lite frågor till ett quiz som hon är med och håller i. Det skulle inte vara några ett-kryss-tvåfrågor utan en fråga och ett svar. Jag knåpade ihop ett antal frågor av varierande svårighetsgrad och sen skulle mamma godkänna. De där människorna som hon quizzar med/mot verkar nämligen vara rätt stingsliga typer och frågorna måste så att säga vara av rätt kaliber, annars härsknas det till bland kaffekopparna och vetelängderna i pensionärsföreningen. Vad nu rätt kaliber är, det vet väl bara hon.

En av mina frågor var så här: Vilken svensk fotbollsspelare har gjort flest landskamper? Min mamma började då direkt med ja, vad heter han nu, han den där...? och jag svarade att Anders Svensson är den MAN som har gjort flest landskamper (148), men den svenska fotbollsspelare som gjort flest landskamper är Therese Sjögran (214). Min mamma ville då hävda att det var en fråga där "mer än ett svar kan vara rätt", men då sa jag ifrån med kraft att 214 är avsevärt mer än 148, det vet väl alla som har sett Fem myror är fler än fyra elefanter.

Men visst är det deppigt när man googlar såhär i nådens år 2020 och får följande träff:


Här kan man alltså också läsa att "Zlatan Ibrahimovic är landslagets bästa målskytt med 62 mål på 116 landskamper". Ja, det är ju fint. Vad som inte står där är till exempel att Lotta Schelin har gjort 88 mål, Hanna Ljungberg har gjort 72 och Pia Sundhage 71 mål i landslaget (fanns även andra som hade gjort fler än 62). Fast det är ju tjejmål, så det räknas väl inte dårå.





Ett genombrott?

Går omkring och tänker nästan onaturligt mycket på min eventuellt-nya-dammsugare-to-be och nu kanske ni tänker att amen herregud, varför köper människan inte bara en Dyson V11 och lever lycklig i alla sina dagar, och det skulle väl människan mycket väl kunna göra om det inte vore så att hon fått rätt mycket kritik för att hon "aldrig gör sin man delaktig i gemensamma beslut" utan bara kör på och även kör över honom rätt ofta, och människan ifråga, jag alltså, känner lite att det ligger väl en del sanning i den kritiken om man säger så, och att det kanske inte direkt skadar att försöka bli en lite bättre människa ibland?

Jag är en djävel på att få saker gjorda om jag får säga det själv. Ej lika bra på att inkludera andra, för jag har liksom inte jättebra tålamod med saker drar ut på tiden. Det är väl en av de svårare grejerna att vara olika i, känner jag. Att vi liksom inte är i synk där. Jag vill att saker ska bli klara så fort som möjligt även om det är svinjobbigt under tiden, medan min man tycker att det är bättre att ta det chill och beta av lite i taget när man får feeling. Om jag har tråksaker att göra så vill jag sätta igång OMEDELBART för jag kan inte koppla av när jag har sånt hängande över mig. Min man har inga såna problem överhuvudtaget, vilket medför att det rätt ofta blir konflikter där utgångspunkten är att jag tycker att han prokrastinerar och han tycker att jag hetsar och stressar. Samt inte får vara med och bestämma.

Ja, men i alla fall. I min strävan att bli en godare och mer inkluderande människa så lade jag fram förslaget om att köpa en Dyson V11 för min man och fick mycket riktigt den förväntade "SJUTUSEN? FÖR EN DJÄVLA DAMMSUGARE?"-reaktionen (ja, jag håller med, det är SNUSKIGT mycket pengar men å andra sidan så gör/köper vi ju väldigt sällan nåt som faktiskt är dyrt och jag häpnar ofta över hur mycket folk lägger på resor, inredning, kläder, restaurangbesök, spahelger och you name it så då kan man väl få bränna några tusen på en dammsugare utan att känna att man måste förklara och ursäkta sig?). Men skam den som ger sig och droppen urholkar stenen ej genom sin tyngd utan genom att ständigt falla. Så jag har börjat prata om "vår nya sladdlösa dammsugare" som om den redan existerar. Som av en lycklig slump har vår existerande dammsugare börjat få lite ålderskrämpor, detaljer har börjat lossna och min man har svurit och försökt laga med silvertejp utan större framgång och då har det ju varit extra lätt att prata om "den nya dammsugaren" och framhålla alla dess fördelar.

För ett par veckor sen köpte vi ny matta att ha i hallen. Den har sedan dess stått hoprullad framför Garderoben™ (älskar Garderoben™ btw, sånt lyft det har blivit för ordningen i hemmet i allmänhet och hallen i synnerhet) och väntat på att någon ska få den där FEELINGEN och slänga ut den fula bruna nålfiltsmattan i yttre hallen, ersätta den med mattan som nu ligger i inre hallen (detta moment inkluderar även att lyfta en svintung byrå som står på delar av mattan) och som tack vare att Garderoben™ har frigjort golvyta nu är för kort, men samtidigt för lång för yttre hallen så den måste skäras av, samt rulla ut den nya mattan och lyfta den svintunga byrån en gång till.

Har nog inte riktigt fattat* hur mycket ålderskrämpor gamla dammsugaren hade förrän igår, när jag fick den där FEELINGEN och genomförde ovan nämnda rockad och i samband med detta så tänkte jag lite aningslöst tänkte att jag skulle dra över mattorna lite snabbt med dammsugaren. En fullt rimlig tanke som inte gick att omsätta i handling för ut ur städskåpet ramlade ett virrvarr av lösa slangar och rör och munstycken och ingen av dom verkade passa ihop med själva dammsugarkroppen och VAD ÄR DET HÄR FÖR ETT DJÄVLA U-LAND? kan jag ha gormat innan jag föste in skiten i städskåpet igen, för jag fick fan i mig inte delarna att passa ihop.

När min man kom hem meddelade jag honom att "vi" p g a denna MISÄR som tydligen har rått ett tag ska köpa en Dyson V11 för sjutusen kronor. Vet inte om detta är att vara jättemycket inkluderande, men jag har i alla fall inte skenat iväg och köpt en (som jag helt ärligt tycker känns mest naturligt och det kanske inte är jättecharmigt att ha det som första impuls?).
Men han sa i alla fall inte nej. Tvärtom kom han lite senare och undrade om detta innebar att "vi" skulle åka till Elgiganten på lördag. Har jag en Dyson V11 inom räckhåll? Stay tuned for the spännande fortsättning.



* Eftersom det ju är min man som dammsuger (och innan lovsångerna börjar så vill jag bara påminna om att det är jag som plockar undan och dammtorkar innan så det enda han behöver göra är att dra den runt huset en gång i veckan) och han har visserligen nämnt detta förut och beklagat sig över att det är omöjligt att laga saker i plast, men jag fick ändå uppfattningen att man kunde dammsuga med den och det kan väl han då, men jag lyckades inte räkna ut vilka delar och rör som hörde ihop, det kan omöjligt ha varit bara originaldelar utan säkert har han plockat fram något han sparat som kan vara "bra att ha" men det var det inte för INGET PASSADE.

onsdag 12 februari 2020

510 kronor senare

Jaha, här sitter jag och Knölen, still going strong. Tog mig till handkirurgen i Malmö (210 kr för bussresa tur och retur! Dock ej jättedyrt med tanke på att diesel kostar över 16 kr milen, har c:a 10 mil enkel resa och hade jag tagit bilen så ska den ju parkeras någonstans i centrala Malmö som jag misstänker ej är gratis, plus att jag kan jobba på bussen och behöver således inte ta ledigt för denna dag. WIN-WIN om du frågar mig), betalade 300 spänn i patientavgift och för det fick jag träffa läkaren säkert 2 minuter, sen tog det kanske 8 minuter att boka tid för operation pga ny receptionist och det var det hela. Rätt mycket slantar för ingenting, kan man ju tycka. Det var ju förvisso kanske naivt att tro att operationen skulle utföras på stående fot men å andra sidan har de nu bokat en tidsåtgång på 15 minuter (hörde jag när nya receptionisten blev instruerad) så varför inte? tänkte jag men sen läste jag instruktionerna för hur man skulle ha duschat med desinfektionsmedel kvällen innan och på morgonen samma dag och det är kanske lite overkill att göra om det bara EVENTUELLT ska opereras dårå. Nu är i alla fall Knölens dagar räknade, om tre veckor är det bye-bye.

tisdag 11 februari 2020

Vad som händer

Imorgon har jag tid hos en handkirurg i Malmö p g a Knölen. Klipp- och klistradoktorn skickade ju en remiss till Universitetssjukhuset där, fick svar i januari att väntetiden var 4-6 månader och eftersom det var utanför vårdgarantin så kunde jag istället välja en annan vårdgivare. Valde någon privat klinik och fick tid som imorgon då. Har fått fylla i en diger lista med frågor om min hälsa inför, som det stod, en EVENTUELL operation. Är nu helt nervös för att jag ska ha tagit en hel dag ledigt, baxat mig iväg till Malmö och så ska de bara titta och sen säga att jag får leva med detta? Klipp- och klistradoktorn skrev ju dock i remissen att detta inte enbart var kosmetiskt utan hindrade mig i mitt arbete så hoppas att de går på vad det står där. Annars jävlar?

Det stod också att en förutsättning för den eventuella operationen var att någon kom och hämtade en efteråt, men jag väljer att tro att det bara gäller vid större operationer? Det är väl inte som att jag ska sövas och drogas och hela kroppsdelar ska amputeras? Ljög och svarade ja på den frågan så att det inte ska stå och falla med det* och jag ska ju trots allt åka kommunalt både dit och hem** så jag hoppas att busschauffören ska kunna gå som "någon" om det skulle bli ett skarpt läge.


Ska även på massage den här veckan. Det verkar inte som att min vanliga massagetjej kommer tillbaks från Thailand i detta livet, så jag fortsätter att sondera terrängen. Senaste stället var ju...lite too much, men egentligen tror jag att jag drar mig för att återvända för att det var så himla svårt att kommunicera. Lite som att jag alltid drar mig för att ringa en viss kollega som är dötrevlig men pratar jättefort och med hopbitna tänder på Glasgowdialekt. Det är helt enkelt jobbigt att inte förstå vad som menas, speciellt om man ligger halvnaken och liksom utlämnad (som i fallet med massagen, INTE när jag pratar i telefon med kollegan från Glasgow. Bäst att vara tydlig här).
Känner dock att det skulle sitta fint med någon som tog sig an detta måndagsexemplar till kropp så när det dök upp ett erbjudande om 20 % på ett nyöppnat ställe i Åhus så slog jag till på ett besök. De hade webbokning och jag är beredd att ge alla som har webbokning en chans. Är dock lite tveksam till upplägget, tror det är för mesigt för min smak men det vet man ju inte förrän man har provat. Dit ska jag i alla fall på torsdag. Ja, det är väl vad som händer i mitt glammiga liv just nu.


*  Hoppas nu ingen på den här privata handkliniken läser min blogg, men den risken tror jag är vä-häldigt försumbar.

** Är dock tvungen att ta mig till och från busshållplatsen som ligger cirka 12 km hemifrån, men det är en liten väg i princip utan trafik så det ska nog gå bra.  ALLTSÅ, DET ÄR JU INTE SOM ATT JAG SKA OPERERA BORT HELA HANDEN?

Till stallet istället, v 7 2020, pt1

I stallet brukar de försöka lägga gemensam teorivecka när det är lov, som sportlov och höstlov, och då har man istället för vanliga teorilektioner olika clinics som man kan gå på. I höstas missade jag nästan alltihop p g a jobbresa och det grämde mig för en av clinicsarna (vad heter det i plural?) var "ridlärarna rider" och det vill man ju gärna se, och nästa vecka - sportlovsteorivecka - ser det inte bättre ut. Då är det "ridlärarna hoppar" på onsdagen, men då hade ju korkade jag glömt det och istället bokat in en vinkväll med Jenny. Och det är nästan lättare att skicka folk till månen än att få luckorna i våra kalendrar synkade, så det ändras icke. På tisdagen var det löshoppning, men tisdagar är den dag då jag håller mina hundkurser, så det går ju inte heller. På torsdagen kan jag, men då var det sadla- och tränsa-kurs för de mindre barnen. Hade ju i och för sig varit jätteroligt om man bara dök upp där som blivande 52-åring. Haha.

Jaja. Igår skulle vi egentligen haft sitsträning, men det blåste fortfarande halv storm ute och ett par av hästarna var lite stirriga så istället jobbade vi med hörnpasseringar och öppna. Det gick faktiskt rätt så bra och efteråt stod Karin och jag och bara öste lovord över honom, och det trots att han blev lite upprörd för att jag petade till honom på baken med spöet i galoppen för jag tyckte att han kunde hålla ihop sig lite bättre, men det tyckte inte han och blev sur och slog bakut. Men det var ju så att säga inte helt oprovocerat. Och tänk ändå så duktig han har blivit! Vad mycket han kan nu jämfört med när han kom sommaren 2018! Älskar också att han är så snäll att hålla på med i boxen, han blir inte ens sur när man spänner sadelgjorden. Sen att han kan blåsa upp sig så att man tror att man aldrig ska lyckas få den om honom är ju en annan sak, men han håller inte på och stampar och kastar med huvudet med bakåtstrukna öron som en del andra hästar gör. Det enda med honom i boxen är väl att han gärna lägger hela tyngden i handen på en när man kratsar bakhovarna, och det är rätt mycket tyngd där så det är rätt jobbigt. Fast när han var ny var det knappt att han ville lyfta på benen och då gjorde han samma sak även med frambenen, så att kratsa hovarna motsvarade ett gympass. I det avseendet så tycker jag att han har blivit ett under av lydighet. Det måste jag tänka på nu när jag tampas med Köttbullen, för hon vill VERKLIGEN inte lyfta några hovar överhuvudtaget och bara trampar runt och håller på när man försöker och det känns som att man skulle behöva ha minst tre armar, två att lyfta hovarna och en att hålla hovkratsen med. Det är en kamp som heter duga. Hon är lyckligtvis oskodd på alla fyra så det går fort att kratsa hovarna när man väl får upp dom. Jag tänker att hon lär väl sig hon också.

Sammanfattningsvis i alla fall: en helt okej lektion.

måndag 10 februari 2020

En lista

Hittade en "söndagslista" hos Hanna, den snor jag såklart. ÄLSKAR LISTOR!

HAR DU?

Alkohol i kylen:
En öppnad bag in box med ekologiskt vitt vin. Har dock haft en "vit period" sen nyår-ish och planerar att fortsätta ha det ett tag till, så den lär väl stå där ett tag till.

Något husdjur:
Oh ja, tre hundar, nio hönor och, om jag har räknat rätt, tretton vaktlar.

Puder på dig:
Nej, det har jag nog inte haft sedan jag var tonåring.

Några framtidsplaner:
Inga såna där storstilade som att man ska resa jorden runt eller byta jobb, utan det är väl mer att få till en bättre balans i livet. Men det känns mer som ett ständigt pågående projekt.

Gymkort:
Nä, men en vedhög och en rejäl klyvyxa funkar lika bra.

Några MVG:n:
Ja, i kemi på Komvux och sedan i ekologi, floristik, geoteknik, mikrobiologi, miljörätt, rättskunskap, sjörestaurering, vattenbyggnad, vattenrening och våtmarksanläggning på högskolan. Rätt bra ändå för en ensamstående tvåbarnsmorsa om jag får säga det själv.

Något beroende:
Nej, det skulle jag nog inte säga att jag har.

VEM?

Avskyr du:
Vem, ska det inte vara "vilka"? Haha. Rätt många, faktiskt. Jamen alla maktfullkomliga gubbar i stil med Trump och Putin och Kim och varför inte Jimmy Åkesson, och så alla som röstar på dom (i Nordkorea har man kanske inte så mycket att välja på i och för sig) för att de är "missnöjda".

Längtar du mest efter:
Just nu: Jenny och min bror.

Stör du dig på:
Åh herregud, typ 95 % av mänskligheten. Men om man ska ta något lite mer generellt, så folk som har det otroligt bra och som liksom tar för givet att alla andra också har det lika bra och att alla andra också har samma möjligheter att lyckas, för själva har de minsann börjat med "två tomma händer" (och en rejäl slant på banken som de aldrig låtsas om).

VILKEN?

Tidning läser du:
Land, och så DN fredag-lördag-söndag men funderar på att sluta p g a dyrt och det står ändå mest om Stockholm, borde kanske åtminstone byta till Sydsvenskan eller något sånt. Hade egentligen helst velat ha den lokala blaskan, men den kommer inte ut på söndagar och på vardagarna kan jag läsa den gratis på jobbet. Sen läser jag en massa såna här tidningar som hör till olika medlemskap man har: Brukshunden, Häst & Ryttare, Taxen, Gårdshunden, Kulturhönsbladet, med mera. Och så Buffé och Mersmak. På jobbet: Arbetsliv, Kvalitetsmagasinet, Miljö & Utveckling.

Buss åker du oftast:
Skåneexpressen linje 3 och 4.

Dag fyller du år:
23 juli.

Årstid föredrar du:
Vår och höst.

VAD?

Gör du nu:
Sitter och slappar med hundarna framför kaminen, ska åka till stallet om en stund.

Gör dig till en bra människa:
Jag arbetar mycket ideellt i föreningslivet och försöker hjälpa folk i min omgivning med det jag kan bidra med. Försöker leva hållbart och cirkulärt så mycket det går. Försöker också tänka på att säga snälla saker och ge folk beröm även om det bara handlar om småsaker.

Gör dig till en dålig människa:
Jag är rätt långsint och har dåligt tålamod. Kör också för mycket bil för att vara en alltigenom god människa.

Vill du arbeta med:
Är rätt nöjd med att ha det som jag har det. Gillar att få vara den som organiserar och styr upp och ser till att saker blir gjorda.

Har du för storlek i skor:
38-39 beroende på modell. På gympaskor då, det är i princip det enda jag använder.

Läser du för bok:
Just nu: Institutet av Stephen King och Michelle Obamas självbiografi samt någon hästbok för att koppla av.

Ska du göra nu:
Ja, inte nu men snart: Åka till stallet och ta en dust med Pojken.

Inte alla män men rätt många ändå pt 2

För ett tag sedan listade jag tre saker jag känner att jag inte behöver stå ut med längre. Idag kom jag på ett tillägg: 

4. Män som berättar för en hur man gör när man grillar. Seriöst, DET ÄR INTE SVÅRT ATT GRILLA. Det kan vara svårt att komma på varierad, billig, nyttig, klimstsmart och näringsrik mat som alla i familjen gillar 365 dagar om året, men det är INTE svårt att blanda en marinad och lägga en bit kött på ett galler så sluta låtsas som att det är rocket science som bara män klarar av. Tack för ordet. 

I en stormvind

Stormen Ciara kom och gick, rätt obemärkt måste jag ändå säga för att ha varit en klass 2-varning. Var ute och stormsäkrade halva söndagen kändes det som, men det var nog mer att jag fick lite feeling och började anlägga en ny pallkrageodling över kaninernas begravningsplats. Där har tidigare legat en hög med ris, för det är ju inte så mysigt att gräva upp resterna av tre lik när man känner att man vill odla något. Grävde själv upp skelettet efter förra ägarnas katt (tror jag åtminstone det var) när jag anlade ett potatisland, känner dock inte att jag vill gräva upp tre kaninkroppar i förruttnelse och man har ju lite dålig koll på hur snabbt nedbrytningsprocessen faktiskt går. Tömde ena hushållskomposten förra våren och hittade i alla fall INTE tuppen Lars' huvud där. Men det är ju skillnad på att gräva ner något i en varmkompost och att gräva ner det i marken, särskilt i vår fattiga sandjord (note to self att snart låta nuvarande kompost gå i vila, i den ligger ju fyra tupphuvuden och gosar till sig). En pallkrage flyttar man ju inte på i första taget när den väl är på plats och det blir nog lite extra gödning också?
Ja, nu kom jag visst ifrån ämnet lite. Stormsäkrade gjorde jag i alla fall, sen började vinden friska i framåt eftermiddagen, regnet slog mot rutorna och...tja, sen hände det inte mycket mer. Jag hade ändå mentalt förberett mig på att kanske inte åka till jobbet så tidigt som jag brukar om det skulle ligga träd över vägen och så, men eftersom jag sovit hela natten utan att vakna en enda gång så kändes det rätt så riskfritt att ge sig ut på vägarna. Jag har annars väldigt svårt att sova när det blåser så det dånar och fönsterrutorna skallrar.  Det blev inte heller strömavbrott, vilket var skönt för även om det är varmt för årstiden och vi är välsignade med två vedkaminer med kokplattor så är det ju ändå rätt så mycket bökigare. Såatteh, TACK Ciara för att du så att säga tog en omväg. Var väl vad jag ville säga med det här.

Till stallet istället, v 6 2020, pt2

Projekt Köttbulle gick in i tredje veckan och ja, det händer ju grejer. Mycket att skryta med är det dock inte. Det går ju framåt, men det är med små tomtesteg. Hon har så himla dålig balans. Jobbar mycket med volt och serpentiner, men skulle hon få bestämma så blir 20-metersvolten snabbt en tvåmetersvolt för hon faller bara inåt hela tiden. Jobbar med formen, plötsligt kan hon mjukna och söka sig neråt ett par tre steg, men då tappar hon helt linjen och det är som att hon inte klarar av att göra två saker samtidigt. Och högervarvet är rent hopplöst, jeflar vad hon står emot. Men det är väl bara att ge det tid, tänker jag. Nu är det i alla fall officiellt att hon är "min" på fredagarna, så jag behöver inte förnedra mig och köra över små barn som jag fick göra förra fredagen.  Hehe.

söndag 9 februari 2020

Vägen

Har läst Vägen av Marlen Haushofer, den handlar om detta:

En kvinna ska tillbringa några dagar i en stuga i bergen med sin kusin och hennes man. Strax efter att de kommit fram, åker paret till närmaste by men de kommer aldrig tillbaka. När kvinnan går ut för att leta efter dem, stöter hon emot en osynlig vägg, bakom vilken allt är dött – djur, människor, allt stelnat som vore de statyer. Kvinnan förstår att en katastrof har drabbat världen och att hon är den enda överlevande. Eller är det tvärtom?

Det här känns lite som att Stephen King skulle kunna ha snott lite från när han skrev Under the dome. Tror det var någon i någon självhushållargrupp på Facebook som rekommenderade den, men jag tyckte bara den var sådär. Väldigt lågt tempo och rätt så gråtrist och deppig - såklart hör det till historiens karaktär, men ändå. Det var liksom inget som grep tag i mig och efter att ha läst sida upp och sida ner av omständliga redogörelser så kände jag till slut att jag gav blanka katten i hur det gick. Den här boken får en apokalyps av fem möjliga. 

fredag 7 februari 2020

Dammsugare

Vi ska ju köpa en ny dammsugare, en sån där sladdlös variant som kan stå framme och som man bara kan greppa lite snabbt så fort det börjar bli smutsigt på golvet (vilket det blir rätt så omgående efter att tre hundar och en vedkorg passerar in och ut x gånger per dag, hundarna något oftare än vedkorgen ska väl tilläggas) istället för att behöva böka fram den gamla ur den trånga städskrubben, dra ut sladden, sätta i sladden, dammsuga, dra ur sladden, lirka med den där knappen som ska få sladden att försvinna in i dammsugaren, ja ni vet. Alla de där trista momenten som man drar sig för lite. Eller rätt mycket. Med man menas i det här fallet jag. Min man är lika kategorisk som Bamses farmor när det kommer till städning (undantaget frekvensen) och dammsuger en gång i veckan, varken mer eller mindre. Jag tycker att det är minst en gång för sällan, men tycker samtidigt att det där momentet att baxa ut dammsugaren och dra runt på det åbäket är så himla jobbigt och tråkigt.


Har därför enväldigt beslutat att vi ska köpa en sladdlös dammsugare. Min man var emot det eftersom hans generella åsikt är att sladdlöst är sämre eftersom batteriet tar plats från motorn, alltså har man satt dit en mindre motor, alltså blir effekten inte lika bra. Kan väl köpa resonemanget och från början hade jag tänkt att denna dammsugare mer skulle vara ett komplement så att man kunde få ha det lite snyggt även mellan veckostädningarna. Här är vi nämligen olika, jag stör mig på stök och smuts och min man är sådär "härligt" obrydd som jag tror bara män kan vara när det kommer till diskberg och dammråttor och högar med saker som ligger överallt*.
Men nu har jag googlat och sett så himla mycket reklam om DYSON att jag är benägen att lägga rent ohemula pengar på en sådan. Det måste vara oxveckorna? Någon form av vinterdepression? Senaste modellen kostar runt 7 papp. Det kommer min man ALDRIG att gå med på, misstänker jag starkt.

Men alltså KOLLA. Den ser ju ut som hämtad ur en science fiction-film:


Men alltså KOLLA PRISET. 7000 kronor. Det kan man ju typ få en bil för (om man inte är alltför kinkig med att den ska starta och sådär). Såatteh, NJA? Vi får väl se var det här landar. Kanske vid en sån här?

 
 
 
 
*Mm, det här kan man ju diskutera till döddagar utan att komma någon vart. Jag VET att det finns par där båda städar lika mycket (alternativt har städhjälp?) men framför allt där båda är helt överens om vilken nivå på ordning och reda som ska råda (alternativt att man har varianten att den ena bestämmer och den andra finner sig i det) och jag VET att det finns kvinnor som är jätteslarviga och män som är jättepedantiska, så please bespara mig från INTE ALLA MÄN-tjafset, men här kommer en radänga (som det heter på skånska): 
Tycker rent generellt att män lägger ribban för städning av det gemensamma hemmet mycket lägre än vad kvinnor gör, och när det då blir tjafs om detta, och det blir det ju ofta, så lägger man över skuldbördan på kvinnor, att de har städmani/hysteri och aldrig är nöjda. OCH DE KANSKE TILL OCH MED KRITISERAR MÄNNEN NÄR DE GÖR ETT DÅLIGT JOBB? Gud bevare. "Ja, JAG dammsuger/tvättar/moppar/dammar/plockar inte för det blir inte godkänt" är en mening som jag har hört åtskilliga män uttala. Nä, såklart har man olika uppfattning om vilken nivå som ska råda. MEN EN DAMMRÅTTA ÄR EN DAMMRÅTTA, det kommer man fan inte ifrån. Hörde på riktigt en gång en kvinna beklaga sig över att deras barn fortfarande luktade kiss efter att hennes man bytt blöjor eftersom han bara, tja, tog av kissblöjan och satte dit en ny utan att tvätta, men att "hon fick jobba på att acceptera att allt inte kunde göras så som hon hade gjort det". ALLTSÅ SERIÖST? Då sa jag faktiskt till henne att jag tycker att man får skilja på saker som inte görs på samma sätt som man själv hade gjort det kontra saker som görs dåligt eller inte alls. De är skilda idag (tror dock inte det var mina visdomsord som satte spiken i kistan men man kan ju alltid hoppas). Ja i alla fall. Tycker generellt att män är så himla dåliga på att ta kritik kring hur de städar och istället ska de bli martyrer och ha offerkoftor och lägga över ansvaret på kvinnorna och deras städhysteri och "hur kan man ens bråka om STÄDNING" och så ska de själva framstå som så himla härligt softa och laid back:a. Alltså jag blir så trött på hela resonemanget. Blir också väldigt trött på folk som tjafsar jättemycket om städning och sedan löser det med att skaffa städhjälp. Blir på riktigt otroligt provocerad av detta, men det kan vi ju ta en annan gång. Nu ska jag porrsurfa SLADDLÖSA DAMMSUGARE och fantisera om ett rent hem.

torsdag 6 februari 2020

RIP Ola :(

Jaha, idag var det dags för en av mina favoritartister, Ola Magnell, att kasta in handduken för gott. Ola bodde ju inte alltför långt härifrån, har mig veterligen aldrig sprungit på honom och nu kan man aldrig mer köra det patenterade Ola-tricket. Synd. Här kommer en låt istället.



onsdag 5 februari 2020

Tips från IT-coachen

När man jobbar hemma en dag och får problem med att man inte kommer åt ett program och kontaktar sin IT-support för att få det åtgärdat...

...då kan det vara smart att stänga det chattfönster där man med en kollega i mustiga ordalag ondgör sig över att nämnda support aldrig gör något och där man kraftigt ifrågasätter vad de egentligen pysslar med INNAN man tackar ja till att supporten ska fjärrstyra ens dator för att kunna lösa ens problem.

Just saying.

Mvh smarttjej_68:a

tisdag 4 februari 2020

Till stallet istället, v 6 2020, pt1

Åkte till stallet, fick många kommentarer kring min nya skyddsväst. Många ville prova, många tyckte också den var både skön OCH snygg. En av mina ridkompisar kommenterade att hon tyckte jag såg "proper" ut. Det är nog ingen som någonsin har gjort tidigare så där ser man. I vanliga fall har jag på mig någon slafsig gammal jobbtröja* som är tre nummer för stor (har två exakt likadana som jag växlar mellan), men med Västen™ så kände jag att det visserligen funkade eftersom Västen™ är lite stretchig, men det kändes bylsigt och lite klumpigt och jobbtröjan stod ut som en liten volang under Västen™, vilket kanske ej är så smickrande för hållning och allmänt intryck, noterade jag när jag red förbi en spegel i fredags. Så igår bytte jag till en annan tröja i lite mer lagom storlek och vips såg jag då plötsligt "proper" ut. Men det är det jag säger, man ska sträva efter att hålla en extremt låg lägstanivå hela tiden för då blir det också extremt lätt att lyfta sig över den. Slut på tips från modecoachen/outfluencern.

Igår skulle vi rida bogen in. Bogen in är som öppna fast på fyra spår. Tror jag det var. Har inte så lätt för öppna och har definitivt problem med att kunna känna hur många spår hästen är på. Det här är också övningar som Pojken tycker är PISSJOBBIGA. Jag tycker också det, för det är så svårt att känna när det faktiskt blir rätt. Tyckte jag försökte göra likadant hela tiden och ibland blev det bogen in, ibland blev det öppna och ibland blev det ingenting alls. Men men. Man kan ju inte lyckas med allt. Är dock generellt nöjd med Pojken, han kändes lite knackig i början men lossnade sen och jobbade fantastiskt bra i galoppen. SÄRSKILT i vänster varv skulle jag säga, för det är ju hans svåra sida. Men till och med där fick vi till lite tempoväxlingar, vilket verkligen inte är hans starka sida. Det går att få honom att öka, men försöker man få honom att minska så blir det slängtrav innan man hinner tänka "Jan Brink". Men igår: riktigt bra arbete. Önskar bara att någon kunde ta sig tid att klippa honom (Pojken alltså, inte Jan Brink) för han har så mycket päls nu och svettas kopiösa mängder efter varje lektion.





*Jobbar på ett jobb där man får arbetskläder. Och riktlinjerna för hur dessa ska se ut har av olika skäl, till exempel namnbyte och ny logga, ändrats ett antal gånger under årens lopp och det här är då såna som inte längre uppfyller riktlinjerna. Så att ingen tror att jag är en TJUV.

måndag 3 februari 2020

Inte alla män, men rätt många ändå

Saker som jag bestämt mig för att jag inte behöver stå ut med längre:

1. När män pratar om musik. Eller i alla fall när det ska divideras om vad som är "den bästa musiken" som om det vore en absolut sanning som går att applicera på hela mänskligheten. Orkar heller ej med när det ska börja rabblas hur många konserter och festivaler de har varit på samt vilken som var den bästa. GÄÄÄÄÄÄSP.

2. När män pratar om sina stereo- eller hemmabioanläggningar. Vilka högtalare de har. Vilken typ av kablage. Hur ljudbilden ser ut. Hur viktigt det är med Bra Ljud™. You lost me at "mellanregister".

3. När män pratar om vilka olika alkoholhaltiga drycker som är "bäst". Alltid rökig maltwhisky eller en matig stout som kan gå som en fullvärdig måltid eller någon djävla mikrobryggd öl med märkvärdigt namn. Samt hur viktigt det är att man har "rätt sorts" glas till dessa olika drycker. ZZZzzzZZZå tråkigt.

Så att: När något av ovanstående samtalsämnen kommer upp så är det numera helt okej för mig att bara resa mig och gå därifrån. Alternativt klicka upp en e-bok på telefonen och försjunka i den. Synd att man skulle bli på sitt femtioandra innan man kom på detta, men bättre sent än aldrig.

Till stallet istället, v 5 2020, pt2

Förra fredagen var vi ju bara två stycken på drop in-ridningen, i fredags var vi dubbelt så många. Det tillkom en mamma och en unge som brukar komma varannan gång, jag har lite fått för mig att hon - mamman - är frånskild och att det här är deras grej att starta mamma/barnveckan på. Ingen dålig start om ni frågar mig.
I fredags stod vi fyra samlade och så kom det en och började skriva upp vilka hästar som skulle/kunde gå på drop in och kvällens lektioner och vilken grupp som skulle packa höpåsar och vilka som skulle kvällsfodra och sånt där. Hon skrev upp den ena stora hästen efter den andra och så - PUH - Köttbullen på slutet. Då klämde ungen ur sig att hon ville prova Köttbullen. JamenJAHA? Det normala hade väl varit att ge sig och vara schysst och säga "jamen ta henne du", men jag har ju mitt PROJEKT med Köttbullen som jag gärna vill fortsätta utveckla, så jag bara "jag vill också ha henne" helt elakt. Tänkte sen att jag i och för sig kunde ha sagt att Karin fick bestämma, för hon hade sannolikt bestämt till min fördel, men det är ju lätt att vara efterklok. Eller vad spelar det för roll, de får väl tycka att jag är en egoistisk skit dårå.

Som vi kämpade, jag och Köttbullen. Vi jobbade i skritt på en volt och jamen det går ändå framåt. I vänster varv fixade hon att gå flera meter på tygeln emellanåt (fast mest inte, men jämfört med 100 % giraff så är det ju ändå ett framsteg). I höger varv: NJA. Där är hon fortfarande stel som en planka och jättesvag, men det är ju bara att kämpa vidare. Var helt GENOMSVETTIG efteråt fastän vi (nästan) bara hade skrittat.

Och breaking news: HAR KÖPT SÄKERHETSVÄST. Jag har alltid hävdat att jag är för gammal för att lära om, det är skillnad med såna som haft det ända från början och inte vet om något annat och att de är så stela och klumpiga och fula. Men så har vi pratat en hel del om det i gruppen sen den där olyckan och flera har sagt att de ska börja med väst och då kände jag att det kanske ändå är dags att tänka om. Det var ju faktiskt likadant när jag skulle börja med cykelhjälm och det gick ju att ändra inställning och det hjälpte ju en del att tänka att jag ju aldrig skulle rida en meter utan hjälm. Sen kan man ju hävda att en cykel inte har ett flyktbeteende på samma sätt som en häst ha, men då är ju anledningen att använda tillgänglig skyddsutrustning desto större. Så väst fick det bli. Ska man vara korrekt är det ett "ryggskydd", men det bästa skyddet är ju det som blir använt. En Komperdell Ballistic som är otroligt snygg och bekväm jämfört med de där gamla modellerna av skyddsvästar som gör att man ser ut som en Ninja Turtle. Jag får inte betalt för att skriva detta, men det hade inte skadat för den var inte direkt billig. Men det får det vara värt.



Så här ser den ut.

Testade den i fredags och ja, det kändes ju lite ovant, men sen när jag började jobba med Köttbullen så tänkte jag faktiskt inte på den överhuvudtaget. Och det går att böja sig ner och ta upp saker man tappat (har testat) utan att det känns som att man får typ ett staket intryckt i magen. Så det ska väl funka. Får utvärdera mer efter ikväll när jag har ridit mer en riktig lektion.

söndag 2 februari 2020

Hej då Gunde Svan, rest in frys

Igår bekände Gunde Svan färg och levererade några praktfulla kuckeliku. Så idag blev det slakt. Synd på  Gunde, för han var snygg.

Före

Det är bara att hoppas på att den riktige Gunde Svan inte går och blir styckmördad för i så fall kanske vi ligger risigt till.
 
Efter

Sista färjan från Ystad

Har läst Sista färjan från Ystad av Karin Alfredsson. Den handlar om det här:

Mannen och kvinnan har kört i ilfart genom Sverige. De sladdar upp på färjan i Ystad, sista avgången mot kontinenten. De parkerar sin Mercedes på bildäck och kvinnan går en sväng runt caben. När hon kommer tillbaka har F:et på bilens registreringsskylt blivit ett E. De är redo för Europa.

Samtidigt väntar en fyraårig pojke på sin födelsedagspresent hemma i Vällingby.

En svårt sjuk kvinna i Solna läser ett mejl från en sommarstugemäklare. Hon måste nog sälja sitt älskade torp, ändå.

En professor i Bromma ser fram emot en romantisk hotellhelg med sin älskare.

En lantbrukare i Uppland provar en alldeles för dyr ny kavaj och väntar på sms från en förbjuden kärlek.


I Stockholm steker en polis, ovetande om situationen, pannkakor till sina barnbarn och ser fram emot pensionen. Snart kommer hon att hamna i en brottsutredning som inte liknar något hon tidigare varit med om.

Jag tyckte det här var en helt okej deckare. Kul att ha en äldre kvinnlig huvudpoliskaraktär som INTE vare sig jobbar ihjäl sig eller har problem med spriten och sömnen och relationerna utan är som en helt normal människa. Det var intressant att följa de olika karaktärerna och hur de på olika sätt blev blåsta. Tycker dock att själva upplösningen och slutet blev rätt rumphugget efter att ha byggt upp intrigen och karaktärerna rätt så omsorgsfullt. Var det verkligen allt liksom? Den här boken får tre bedrägerirotlar av fem möjliga.