torsdag 9 april 2020

Skärtorsdag

Det här är bokstavligt talat den konstigaste påsken ända sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna (övrig agenda för Jesus under Påsk 1.0: driva ut månglare ur tempel, samla sina lärjungar, tvätta deras fötter, äta bröd och dricka vin, bli förrådd av Judas, bli tillfångatagen av tempelvakten, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen från de döda, OCH SÅ VIDARE). Måste säga att den första påsken var rätt hektisk för Jesus' del. Jag gillar påsk (inte av religiösa skäl utan snarare rent egoistiska, vår, många lediga dagar, massor av god mat, rätt kravlöst i övrigt), men i år känns det...eh, jaha, redan påsk, fast det kommer ju inte att hända något. Ingen kommer att träffas, stockholmare kommer inte att vallfärda hit ner till Österlen för att trängas hos lokala Coop och Icahandlare och flöjta Amen haarom verkligen inte panko här i Skåne? över halva affären, konstrundan är inställd och, tja, påsken kom av sig redan innan den hade kommit igång, känns det som.
Egentligen gör det inte mig någonting för jag brukar ju nästan aldrig vare sig åka på konstrunda eller ägna mig åt någon annan typ av firande. Det känns bara konstigt. Ledighet för mig handlar ju mest om att slippa ge mig iväg någonstans, men nu har jag ju varit hemma så sjukt mycket den senaste månaden. Jag klättrar definitivt inte på väggarna, långt ifrån, men det där behovet av att bara vara hemma och slippa träffa en enda människa är väl inte lika pockande längre om man säger så.

Min påsk kommer för övrigt att gå i hundträningens tecken. Ska träna personspår och uppletande på lördag och viltspår på söndag och måndag. På måndag kväll är det ridning som vanligt, men jag funderar starkt på att avboka. Vi fick förslag om att rida tidigare på eftermiddagen eftersom det är röd dag och då kunde alla utom jag och då sa jag att jag kunde avboka den gången eftersom det är hoppning och det är jag ju ändå inte så pepp på. Sen gick det ändå inte att byta tid men nu är jag så inställd på att inte rida, plus att jag gissningsvis ändå är svintrött efter en heldag i skogen, plus att jag fortfarande inte är sådär jättepepp på hoppning. Aja, vi får väl se hur jag gör. Beror lite på om det är drop in-ridning imorgon eller inte.

Men först ska jag beta av en halv arbetsdag i soffan. Coronapandemi eller ej, dag innan röd dag = halv arbetsdag i vårt lökiga avtal. Sen ska jag städa lite (inne) och lägga ut markväv (ute) ovanpå resterna av tre jättestora spireabuskar som växte kanten av trädgårdslandet och som vi tog bort för ett tag sedan och vips fick vi mer ljus och kanske 10 kvadratmeter mer potentiell odlingsyta. Trodde naivt att det nog bara var att gräva upp rötterna, men trots att vi har lucker sandjord där ingenting sitter fast ordentligt så är det som att gräva i betong och rötterna verkar slingra sig ända ner till helvetet. Googlade på detta och de generella råden för att bli av med spirea verkar vara antingen grävskopa eller Roundup. Roundup kommer inte över denna tomtgräns så länge jag lever och grävskopa känns inte heller som ett lockande alternativ. Tänker att det måste ju gå att kväva rötterna på något sätt, så jag till Granngården och köpte den tjockaste markväven som fanns i sortimentet. Tänker att jag ska kapa stubbarna jäms med markytan, lägga markväven och en massa tidningar och sånt ovanpå och sedan bygga upp någon slags odlingslimpa på höjden och hoppas att rötterna dör jämmerdöden därunder. Vi får väl se, funkar det så funkar det och då har jag sluppit en massa jobb i onödan, funkar det inte får jag väl tänka ut någon annan smart lösning.  

Ja, det var väl allt inför påsken. SO LONG.

onsdag 8 april 2020

Våren är här, väl

Får nog uppdatera gårdagens Robinson-inlägg nu när jag sett ikapp. Men alltså Hasse, utslagen av en 69-årig tant när det bara gäller att hålla en pinne. Alltså, inte "bara" som i att jag hade klarat det, dör ju mjölksyredöden av all statisk muskelverksamhet som pågår i mer än 10 sekunder, men han är ju ändå nåt himla MMA-proffs? Kan han ens visa sig ute efter detta?
Och den här djävla Nina då, som går emot det som gruppen bestämt och tar tillbaka Raymond, som INGEN i laget (utom hon) ville ha tillbaks? Tycker det var rätt kul det här när hon inte fattade hur man skulle sätta ihop den där kräftburen eller vad det nu var utan trodde att det skulle vara som en öppen cylinder, och Cruise sedan sa: "Om du någonsin känner dig dum Mattias, så ska du tänka på detta". Elakt men jätteroligt. Fattar sen inte varför det INTE blev ett ramaskri när det visade sig att Nina "gjort en kupp" och tagit tillbaka Raymond, utan att alla helt plötsligt skulle ta honom i hand och hälsa välkommen tillbaka och sådär, med start av Katarina av alla? Jätteskumt, men det kanske blev sånt djävla hallå att de fick regissera det lite? Hade jag varit med där så hade jag 1. klöst ögonen ur Nina eftersom hon gjort precis tvärtemot vad alla andra i gruppen ville, och 2. klöst ögonen ur Raymond eftersom han är ett sånt himla as. Ja, kanske inte klöst ögonen ur bokstavligen då, men ni fattar. Hade nog aldrig fixat att vara taktiskt trevlig som Mattias och Cruise försökte sen. Och den där lama Fabian, han verkar ju vara både jagsvag, nojig och pissdålig som ledare. Vad för typ av läkare är han egentligen, där kan man väl inte hålla på och oroa sig för allt hela tiden, och sen ska man väl dessutom vara chef och då funkar det inte riktigt att titta med ledsna hundögon och bli ledsen så fort man upplever att andra sätter lite press på en? Nä, bu för Fabian. Hejar nu på Cruise, Jonas, Christove eller Michael. Men det kan säkert ändras.

Jobbar hemma idag, en medarbetare i mitt team är sjuk så jag erbjöd mig att åka till jobbet och stötta upp lite, men det behövdes inte. GÖTT. Tog några timmar ledigt i förmiddags och åkte och tränade spår med Tage von Ärthjärna. Har jobbat MYCKET med motivationen och tyckte nu senast att han nästan blev lite störd av att det ideligen låg burkar med kattmat i spåret. Så idag testade jag att lägga ett helt vanligt appellspår, med en pinne på första sträckan, en på andra och en i slutet. Och det gick faktiskt SUPERBRA på både första och andra sträckan. Han tappade lite fokus ibland, men det gick bra att bara ta in honom och starta om DIREKT, innan han hunnit låsa sig på allt det där som han registrerar i ögonvrån och som får honom att glömma vad han egentligen håller på med. Sen missade han slutet, men det var nog lite mitt fel också som gick och tittade efter var pinnen var istället för att titta på honom.  Note to self: markera slutet ordentligt nästa gång.
Sjukt nöjd med detta. Också nöjd med att en träningskompis hade tagit med sig kaffe och kakor och att vi kunde sitta i solen med detta medan spåren låg till sig. En mycket välinvesterad förmiddag måste jag säga.  

tisdag 7 april 2020

Robinson!

Har ju glömt att blogga om programmet jag älskar att hata #1, ROBINSON. Eller jag har väl bloggat om det en massa gånger misstänker jag, men inte om årets upplaga dårå. Ja, vad ska man säga? Bra castat? VAR HITTAR DOM ALLA DE HÄR MÄNNISKORNA? Nu tänker jag på såna som Raymond. Som är någon slags "ledarskapscoach" och samtidigt är så djävla macho/översittare/sjukt otrevlig. Verkligen ingen som man skulle vilja hålla i handen när åskan går (eller någon annan gång), möta i en mörk gränd (eller någon annanstans) eller vara ensam med på en öde ö (eller överhuvudtaget). Blääää. Hatar Raymond. Han är 2020 års version av Nick från 2019 och 2018.

Vad tycker jag då om resten (dom som var kvar i helgen, nu ligger jag ett par avsnitt back p g a orkar ej se med reklam så jag sparar på mig 3-4 avsnitt och ser i ett svep och snabbspolar förbi reklamen och de här I FÖRRA AVSNITTET och EFTER PAUSEN-sekvenserna som man ju ändå har sett eller kommer att få se, är så sjukt effektiv):

CRUISE: Jag har faktiskt svårt att bilda mig en uppfattning om honom. Tycker ändå han verkar vettig, men har förstått att det är många som inte gillar honom. Men han verkar cool och har ändå lite Robinson-skills till skillnad från många andra deltagare.

FABIAN: Jamen han har ju ingen utstrålning alls? Han märks ju liksom inte, så det går ju inte att bilda sig någon uppfattning om honom heller.

JONAS: Tycker han verkar vara lite självupptagen och dryg och rätt gnällig, men ändå ingen helt omöjlig typ.

JOSEFINA: Jamen här har vi väl någon att hålla i handen när åskan går? Fast med klen fysik, jag hade nog väntat mig mer av en polis. Sen är hon bästis med Nina, som jag inte gillar, så det drar ju ner omdömet betydligt. Tyvärr.

JULIA: Nej men ta bort henne. Vad är det med folk som är "livscoacher", skaffa er ett djävla JOBB istället, har jag lust att skrika när jag ser henne.

KATARINA: "Lyckad casting", tänkte jag när jag såg att de slängt in en 60-årig psykolog i Robinsomsmeten. Jag har väl inte jättemycket till övers för psykologer rent generellt, men eftersom Raymond (som jag hatar om någon inte uppfattat det) har varit så djävla taskig och nedlåtande mot Katarina sedan dag ett så har jag lite automatiskt tagit hennes parti. Gillar att hon är lugn och liksom har svar på allt utan att ens höja rösten, men ogillar att hon viker ner sig.

KRISTOVE: "Ännu mer lyckad casting", skrek jag från tv-soffan när Kristove presenterades. En flumpelle som är hypnotisör och som har "moralförstärkande foton" som personlig sak, VAR HITTAR DOM ALLA? Men jag måste säga att Kristove vinner i längden. Han är så himla lugn och distanserad och verkar faktiskt vara genuint snäll.

MATTIAS: Först tyckte jag han verkade vara en riktig gnällspik, men nu har jag ändå börjat gilla honom lite. Även om han fortfarande är en gnällspik så har han åtminstone guts att säga till den där djävla Raymond när han beter sig som ett as.

MICHAEL: Ååh, jag gillar Michael. Han är förmodligen det sämsta Robinsonmaterialet någonsin, men man blir ju glad bara av att se honom stå där och stöka bland kokkärlen och komma med peppande tillrop på tävlingar. Och så verkar han så himla snäll. Snälla människor är bäst.

HASSE: Påminner inte Hasse väldigt mycket om Pascal från förra säsongen? Ytterligare någon kampsportsfantast från Rosengård med en massa snack om positiv energi och mindset. Fast jag gillar Hasse (jag gillade även Pascal, även om jag tyckte det var löjligt med "romansen" med den där bimbon vad-hon-nu-hette). Man vill ju hundra gånger ha en Hasse som säger "det löser sig, jag fixar det, det är okej" och skrattar bakom sitt jättestora imamskägg än en gnällig surmupp. Tycker dessutom att Hasse verkar vara en sjukt snäll och omtänksam medmänniska. 

NINA: Gillar inte henne eftersom hon gillar Raymond. Sen är hon väl bra på att ändå sätta honom på plats, hon verkar rak och tydlig och sådär, men jag drar gränsen vid Raymond.

OLA: Tycker han är drygare än Yes, en riktig besserwisser som inte tillför något positivt i en grupp. Och "Friskvårdsentreprenör", är det ens ett jobb? Och så verkar han gilla Raymond? TA BORT OLA.

PIA: Först tyckte jag att det var coolt med Pia, så gammal och ändå seg som attan. Men sen vet jag inte, tycker det är mest en massa tjöt om att hon ser sig som ambassadör för gamla och att ålder bara är en siffra och yadayada. Börjar tröttna lite på Pia. Fast hon är en kämpe, det är hon.

PRIYA: Av de klipp man har fått se av Priya så tycker jag hon verkar vara rätt cool, inget tjafs, gilla läget liksom. Men vad har man egentligen fått se av henne hittills? Hon har inte stuckit ut jättemycket, det kanske är hennes taktik att hålla sig under radarn för att inte bli utröstad. Så egentligen är det svårt att tycka något om henne överhuvudtaget.

RAGNAR: Jamen det känns som att det finns en Robinsonkvot av bortskämda överklassbarn som älskar sig själva, och där kvalade Ragnar in i årets upplaga. Om jag hade varit tvungen att tillbringa ett dygn på en öde ö i Ragnars sällskap så hade jag förmodligen skurit upp pulsådrorna med en kokosnöt. Orkar ej med såna människor. Fast det är ju bra TV, det måste erkännas.

måndag 6 april 2020

Helgen som gick

I helgen som gick var det KANONVÄDER! Sol, blå himmel, 13-14 grader varmt. Tyvärr en del blåst så det var kanske inte fullt så "varmt" som det skulle kunna vara men herregud, såna petitesser får man väl bortse från efter denna synnerligen långa och trista och framför allt gråkalla, ruggiga, regniga och extremt solfattiga vinter.

Både lördag och söndag ägnades åt träning i spår och uppletande. Tage är en hund som nog egentligen hade passat bättre som sökhund, men nu råkar ju Tages matte vara spårnörd så spår får det bli. Skulle nog kunna bli en söknörd också, jag är inte den som är den, men att vara med i en sökgrupp verkar ju nästan lika krävande som att ha ett förhållande. Orkar ej riktigt med aktiviteter som till hundra procent kräver att man är beroende av andra för att genomföra dom. Men Tage hade nog älskat det eftersom han både älskar människor och att springa.

Taxarna är och har ju alltid varit otroligt enkla att jobba med i spåret, de bara kör ju ner näsan och spårar och slutar aldrig. Sen att de kanske inte alltid spårar det spår som jag tycker att de ska följa är en annan sak, men de lyfter ju i alla fall aldrig nosen från backen. Det är nästan så att jag har varit lite oförstående till att man kan "ha problem i spåret", men sedan Tage kom in i mitt liv så har jag blivit betydligt mer ödmjuk. Det är inte det att Tage inte kan spåra, det kan ju alla hundar, men hans ras är ju avlad för att dels vakta och dels jaga råttor, så han är ju alert och vaksam på ett helt annat sätt även när han spårar. Minsta rörelse i ögonvrån så vips har han släppt spåret för att spana, och är det han spanar på mer intressant än spåret så kan han stå och glo i EVIGHETER. Har provat att vänta ut honom eftersom att jag vill att han själv ska komma på vad det är han ska göra, det funkar sådär beroende på vad det är han fastnar på. Har även provat att korrigera honom, men det funkar ABSOLUT INTE. Man kan tro att Tage är tuff för han ger det intrycket, men han är innerst inne en rätt vek kille som blir ledsen och tappar sugen om jag blir irriterad. Så min senaste taktik när han tappar fokus är att bara hala in honom och starta om spåret och vara glad och peppande. Det funkar väl åtminstone hyfsat. Fortfarande måste jag ha 100 % på var spåret går för att kunna vägleda honom när det blir svårt.

Har jobbat mycket med att höja hans motivation i spåret genom att han får spåra upp små burkar med kattmat, och det tycker jag ändå har gått bra. Han är sugen på att komma iväg och det är bra tryck i linan. Tidigare var han jätteduktig med att plocka upp pinnarna, men det har han börjat slarva med nu. Han bara stannar till och det är inte riktigt den markeringen jag vill ha. Men det ser jag inte som ett jättebekymmer just nu, hellre en hund som spårar glatt och skiter i apporterna än en som har låg motivation i spåret. Funderar nästan på att passa på att utnyttja detta till att lära in liggmarkering istället eftersom han ändå har lite tendens att tugga på pinnarna när han plockar upp dom, vi får väl se.

Lördagens uppletande var jätteroligt...för dom som tittade på. Tage rusade först ut i rutan och sprang rätt på ett färskt sorkhål som han var tvungen att börja gräva i. Fick gå och hämta honom, för han kom inte på inkallning. Skickade igen, och till min glädje så sprang han inte direkt tillbaka dit (som jag trodde att han skulle göra) utan började arbeta och hittade ett föremål, kom in med det, släppte det (vi har lite att jobba på när det gäller avlämning) och hittade en död mus som låg på marken. Självbelöning deluxe som inte hade så mycket med mig att göra, så det var ju inte jätteönskvärt. Drog ut död mus ur Tagemun, ersatte med köttbulle och skickade igen. Jamen då fick han väl syn på en person i gruppen som var säkert 500 meter längre bort på ett annat fält, men Tage bara: KOLLA DÄR ÄR ELIN, JAG MÅSTE HÄLSA PÅ HENNE FÖR DET HAR JAG INTE GJORT IDAG och for iväg som ett skott.  Haha. Sen kom han tillbaks, jag skickade ut honom i rutan igen och samma sak upprepades. Fick be min tränare att gå ut och visa ett föremål så att han skulle få lite synretning, och då gick det bra. Och alla som tittade på hade roligt, men Tage hade nog roligast av alla.
På söndagen tränade vi också, då skötte han sig bättre. Det var bara en gång som han sprang ur rutan och stod och glodde på något i horisonten, men då fick jag tillbaka honom i arbete igen. Avbröt efter två föremål för att sluta när det kändes bra och det var full fokus på arbete.

Kändes gött med två rejäla träningspass. När jag kom hem på lördagen så slaktade, plockade och tog jag ur de två återstående vakteltupparna samt planterade min sparris. Tio plantor på friland, fem i pallkrage, hoppas alla tar sig och att jag inom kort (=en treårsperiod) kommer att skörda MULTUM.
På söndagen klippte jag av grenar från ett träd vi har fällt. Grenarna ska jag flisa, men de måste först omvandlas till rätt storlek och sen har jag lärt mig att det går väldigt mycket smidigare om allting ligger åt samma håll innan man baxar fram grenflisen. Gjorde väl 1/3 av alla grenar, ska fortsätta i eftermiddag. Idag, liksom igår, är det t-shirtväder, åtminstone om man är fysiskt aktiv som jag planerar att vara efter en arbetsdag i soffan. GÖTT. Sedan städade jag i hönshuset och hos kycklingarna samt bakade bröd och lagade mat och lite sånt allmänt söndagsfix. Sen började vi kolla på I'm not OK with this på Netflix, såg väl tre-fyra avsnitt för den var riktigt bra. Ja, sen var helgen slut, typiskt. Nästa helg är det påsk, då ska jag träna viltspår. G-Ö-T-T.



Till stallet istället, v 14 2020, pt 2

Åkte till stallet för ett pass med Köttbullen i fredags. Förra fredagen firade vi ju Adrian så då blev det ingen ridning. Jag vet inte hur mycket instruktörerna har jobbat med Köttbullen sen sist, men kanske lite? Karin brukar rapportera om sånt, men hon var sjuk så vi hade vikarie. Hon, Köttbullen alltså, var väldigt motsträvig till en börja med, men jag tyckte ändå att det gick lite snabbare att få ordning på henne än sist. "Ordning" är ju ett relativt begrepp, men vi kämpar på med formen. Värmde upp med mycket övergångar, det är nyttigt, och när de andra galopperade så red jag på åttvolt och gjorde framdelsvändning i varsin ände av åttan. Eller tanken var i alla fall att det skulle vara framdelsvändning, det lämnade nog en del övrigt att önska men man får ju kämpa på. Huvudövningen var att trava på kvartslinjen och göra två övergångar på den. Det låter ju enkelt men är apsvårt på en häst som inte har någon egen balans. Ska inte säga att det gick bra, men det gick. Jämfört med Pojken så har Köttbullen rätt så mycket mer egen vilja, han är mer sån att han testar om han kan lösa problemet genom att vara trög och lat, vilket funkar rätt ofta, men funkar inte det så rycker han på axlarna och säger okej, jag gör väl som du vill då. Köttbullen har ett mycket större register att uttrycka sin ovilja på. Men det går framåt, om än med tomtesteg.  

Hej då, vi ses väl?

Har läst Hej då, vi ses väl? av Linda Åkerström. Det är väl en såkallad ungdomsbok (även om den säger sig vara riktad till den något märkliga ålderskategorin "15+") och handlar om detta:

Nora scannar snabbt av Bergvik östras hemtjänstgrupp och rummet de befinner sig i. Allt är välkänt trots att hon inte har jobbat just här. Alltid samma slags människor, samma slags lukt, samma typ av lokal.
Klumpen i halsen växer, får det att bränna bakom ögonlocken.
Åtta långa jävla veckor.


Bergvik. Finns det något värre ställe? Nora tror inte det. Hon är född och uppvuxen här, och hennes största skräck är att bli kvar, fast. Att aldrig komma någon annanstans, få se något annat.
Trots den rädslan ska hon nu sommarjobba åtta veckor i hemtjänsten. Vad skulle hon annars göra, hon måste ju tjäna pengar? Och hon har ju faktiskt gått vårdprogrammet, fast hon egentligen ville gå estet. Men det tyckte inte mamma. Man kan väl inte jobba med att rita, heller! I alla fall inte i Bergvik.
Det enda bra med Bergvik är Leo, som har varit Noras bästa vän sen dagis. Men han verkar också ha grejer på gång, hemliga grejer. Kanske är han på väg bort, bort från Bergvik och bort från henne?

I Hej då, vi ses väl skildras konflikten mellan vad du vill göra och det du ska göra, vad omgivningen förväntar sig av dig och vad ditt eget hjärta säger. Tristessen och tryggheten i det lilla samhället ställs mot drömmar om utbildning och jobb någon helt annanstans, där ingen vet vem du är. Vilken väg ska man välja?

Jag tyckte att den här boken var sådär. Det där temat med pojke och flicka som är bästisar och så blir någon av dom kär i den andra känns väldigt förutsägbart och redan gjort. Tycker också att persongalleriet känns väldigt stereotypt, det är den sura och missnöjda tanten, den gulliga och rara tanten, den äckliga gubben, den blyga kollegan, osv. Och sen ska det visa sig att det innerst inne finns fler sidor som Nora efter hand ska upptäcka. Gäsp. Den här boken får två delade turer av fem möjliga.

fredag 3 april 2020

På kycklingfronten just nu

Igår satt vi ett gäng på Skype och pratade om kontorsergonomi när man jobbar hemifrån. Den lämnar väl en del övrigt att önska, kan man ju säga. Själv sitter jag ju oftast i soffan, och det funkar sådär. Hyfsat om jag tänker på hur jag sitter och går upp och rör på mig ibland. Saknar min dockningsstation så att jag skulle kunna använda extern skärm och externt tangentbord, men har inte riktigt plats för det hemma. Sa att visserligen har vi ett arbetsrum, men det går inte att sitta och arbeta där nu för där bor det kycklingar. Det väckte en del muntrationer. Ja, vad gör man inte?

Lyste äggen i kläckaren igår, tyvärr var inte Ayman Cemani-ägget befruktat. Jag som hade sett fram mot makt och rikedom, men det går väl fler tåg. Det andra bonusägget, som var Silverudds blå, var det dock. Och några av Plymouth Rock, inte alla men det hade jag inte heller räknat med. Är nöjd om utfallet blir levande kycklingar i cirka hälften av äggen.

I helgen ska vi slakta de två återstående vakteltupparna, de gal som galningar (hehe) men slåss i alla fall inte. Det är nog dock bara en tidsfråga så det är lika bra att få det gjort. Ska bli SÅ SKÖNT att slippa väckas av galande vakteltuppar varje morgon. Eller MORGON, tycker de sätter igång redan vid tretiden och det räknar inte ens jag som morgon. Batman och Villanelles galande hörs i alla fall inte till sovrummet eftersom voljärerna ligger på en annan sida av huset. Villanelle gol ju som en tokig när han blev ensam i sin kaninbur, men håller inte alls låda på samma sätt nu när han går ensam i voljären. Han kanske tror att han är i en flock även om det är ett nät emellan, inte vet jag. Tycker lite synd om honom, så fort Plymouth Rock och det ensamma Silverudds Blå-ägget har kläckts så ska jag ladda kläckaren med ägg från Batman, Snövit, Gråmask, Svartprick, Rut och Pirjo. De har kommit igång rätt så bra med värpandet, får cirka 3 vaktelägg per dag. Så hoppas att Batman gör sitt jobb så att den arma Villanelle kan få åtminstone en fru. Tyckte han, Batman alltså, verkade lite blyg för de nya fruarna, men jag är ju inte där och bevakar deras amorösa utsvävningar 24/7 så det kan nog snuskas en del utan att jag får veta det. Svartprick, Gråmask och Snövit är ju runt 2 år nu och vaktlar lever ju inte i evighet, så Batmans flock behöver ju också förnyas på sikt även om han har Rut och Pirjo att förlusta sig med om de gamla skulle trilla av pinnen (som de inte sitter på eftersom de är marklevande). 


Rapport från ett soffhörn

Efter att ha jobbat RÖVEN av mig för att täcka upp för sjuka kollegor så har jag tänkt ta ett par lugna dagar i soffan. Fast fan vet, jag tycker dagarna går i ett och det är Skypemöte hit och Skypefika dit och telefonen ringer och gränsen mellan vad som är jobb och vad som är fritid är ytterst svävande när man liksom inte kommer hem från jobbet på samma sätt. Ja, jag vet, det är i-landsproblem deluxe i dessa tider.

Har i alla fall sått mina 60 tomatfröer i dagarna nu. 12 sorter, 5 av varje. Nu var jag snål och satte bara ett frö per kruka, annars brukar jag safe:a lite och peta ner åtminstone två ifall något inte skulle gro. Sedan står jag där med snudd på dubbelt så många plantor som jag har krukor till eftersom nästan alla fröer gror och jag inte kan med att slänga små späda gröna tomatwannabes. Men nu var jag ståndaktig och satte ett per kruka. Eller per halv toarulle då. Ska också få ner mina sparrisplantor i jorden. Tänkte prova att sätta några i en pallkrage och se hur det blir. Annars har jag förberett ett litet sparrisland-to-be i ena änden av köksträdgården, men man behöver ju inte begränsa sig. Sparris kan man ju ej få för mycket av om ni frågar mig. Mmmm...sparris. Älskar sparris.

Ska åka in till jobbet efter lunch och fixa en grej som måste fixas på plats, samt leverera ägg till två kollegor. Hönsen värper som bara den nu, får 4-5 ägg per dag så det är fint att kunna sälja lite. Sedan blir det förhoppningsvis en dust med Köttbullen efter det. Och sen är det helg.

onsdag 1 april 2020

Om jag kan så kommer jag inte

Det här är ett inlägg som ska handla om min trädgård och rubriken är en bondes skriftliga svar på en festinbjudan. Det är ett exempel på att det är viktigt med interpunktion (Om jag kan så, kommer jag inte ska det korrekta svaret förstås vara). Men är det inte lite signifikant för dessa tider vi lever i nu, med karantän och allt vad det innebär. Skickade ut den här till kollegor jag numera bara träffar på Skype igår:



Vår VD skickade den här bilden tillbaka:

 
 
Lite så är det kanske. Har ju jobbet på jobbat en vecka för att täcka upp för sjuka kollegor, men nu är båda tillbaka igen och jag kan återgå till en mer vegetativ livsstil i soffan, med datorn i knät och taxar som armstöd. Inget att klaga på med andra ord, i alla fall inte just nu. Och så som läget är nu så är det väl bara att LEVA I NUET som det är någon vits med för ingenting blir ju ändå som man har tänkt sig. Ska jag klaga på något så är det väl att jag - när jag väl kom hem efter att ha jobbat på jobbet några timmar i morse - fick en fruktansvärd huvudvärk, gissningsvis p g a skyhög stress i ett antal dagar och sen nu när jag kan slappna av så kommer sånt som ett brev på posten. Jaja, nu ska man såklart vara glad att man inte har Covid-19, men det betyder ju inte att jag tar ont-i-varje-pulsslag-huvudvärk med en klackspark.  

Men skitsamma, odlandet nu dårå! Jag har kallsått en del i växthuset. Persilja, spetskål, brysselkål, spenat, savoykål, gulbeta, palsternacka, purjolök, vanlig lök, rabarber och säkert nåt mer som jag har glömt. Återstår ändå en hel del, till exempel mangold, rödkål, broccoli och nån asiatisk bladgrönsak. För att inte tala om allting som kommer sen, som bönor, pumpa, squash och solrosor. Men man får ta en sak i taget.
Igår förberedde jag för tomatsådden. Varje år när  jag sår tomater så tänker jag att jag inte ska ha så många. För alla vet ju att det är ett MECK sen med att plantera om och kånka ut och in för att avhärda. Då ångrar man sig lite rätt mycket och hatar sina tomatplantor för att de är så himla många. Man (=jag) sätter ju gärna mer än ett frö i varje kruka, om alla inte skulle gro. Vet inte varför jag tror det, för alla gror alltid och i slutändan står man ändå där med en massa miniplantor som man inte har plats för men som man inte kan med att slänga heller.

Ja, så jag skulle vara STÅNDAKTIG, tänkte jag. Men sen gick jag med i någon odlargrupp på Facebook där alla skrev om att de beställde helt fantastiska tomatfröer från någon tjej i Grekland och jag in och glodde på sortlistan och det fanns SÅ MÅNGA SPÄNNANDE GREJER från alla möjliga delar av världen. Högväxande, lågväxande, i alla möjliga slags färger och former. Kan ju säga att jag inte är nödbedd när det kommer till att beställa tomatfröer. Räcker med att det står att det är en gammal kultursort värd att bevara, eller att det är en pålitlig trotjänare som förtjänar sin plats i grönsakslandet, eller någonting som de första nybyggarna odlade på prärien eller det kan egentligen stå VAD SOM HELST så vips har jag beställt. Detta beställde jag (alltså):

Krasnyi Krupnyi - röd, från Sibirien
Azchoyka - gul, från Ryssland
Dark Galaxy - svartröd, från USA
Ozark Sunrise - ceriseröd, från USA
Zolotoi Samorodok - gul, från Ryssland
Maslov's Giant - röd, från Ryssland
Viagra - brun/grön/purpurfärgad från Ryssland
Cluster Pear, orangeröd multiflora från USA
Stripe-Pointed Pink, rosa/röd/gulrandig från Polen

Utöver det har jag köpt tre sorter från Fröbanken:
Knockout, bifftomat
Amish paste, pastatomat
Rysk citron, plommontomat

Utöver DET så har jag väl ändå kvar frön från förra året, bland annat fröer från tomater jag köpt på Mandelmanns gård 2018. Det där med att "inte ha så många tomater" funkar visst sådär. Förberedde sådden igår. Jag brukar göra krukor av tidningspapper, men i år (började väl i och för sig redan förra året) har jag sparat tomma toarullar (det är tydligen sånt jag bunkrar) som jag klippte i halvor (på höjden dårå) och fyllde med jord. Tydligen planerar jag att så 60 st tomatplantor. Blev själv överraskad faktiskt för jag skulle ju a. inte ha så många sorter och b. inte ha så många plantor. Bestämde jag när jag fixade i ordning i växthuset för ett tag sedan. Det var då det. Mitt växthus är kanske 15 kvadratmeter (inte 1500 som man skulle kunna tro) och jag tänkte att 15 plantor kunde vara lagom. Ska dock prova att odla en del på friland i år, men kanske inte 45 tomatplantor? DEN SOM LEVER FÅR SE.

Fick också precis ett sms att jag hade paket att hämta. Det är mina sparrisplantor. Jag har fyra sparrisplantor som växer lite som de själva vill i trädgården. En växer i en rabatt, den har jag skördat rätt mycket av. En växer under en krusbärsbuske, den flyttade jag i somras ner till trädgårdslandet. Man ska ju inte flytta sparrisplantor, men den verkade överleva. Sen har jag en ynklig stackare som av någon anledning växer precis uppe på en stenkant där det knappast kan finnas någon jord att tala om. P g a stenarna går den dessvärre inte att gräva bort, eller åtminstone har inte jag lyckats med det. Den fjärde växer precis intill äppelträdet, tyvärr växer det också en jättetaggig ros precis bredvid den som gör att man inte ser den förrän den vuxit så mycket att den blivit träig och trist. Plus att jag vet att hundarna inte är blyga för att använda äppelträdet som sin privata pissoar, vilket gör att delikatessfaktorn på sparrisen sjunker rätt rejält. Det är alltså inte jag som har planterat dessa sparrisar utan de fanns där när  vi flyttade hit. Förra året frösådde jag sparris och alla grodde, men sen stod de inne i ett norrfönster och blev till långa sytrådar som var jättebesvärliga att plantera om och sen glömde jag vattna dom och så dog dom. Nu tänkte jag fuska och köpa färdiga plantor, det är dom jag ska hämta nu. ÄLSKAR SPARRIS, skulle kunna äta det typ jämt och till typ allt. Nu bör man ju inte skörda sparris det första året, och bara måttligt år 2 men sen så? Har beställt 10 plantor. Eller var det 20? Nä, tror 10. De var inte gratis, så jag ska nog ändå försöka dra upp fler från frö för det har jag massor av. Jodåsåatt. Har man inte arbete så skaffar man sig.

My Bloody Valentine

Har läst My Bloody Valentine av Christine Détrez, men det behöver du inte göra. Den handlar om det här:

En återförening, en solig villa på Korsika, en dödlig sommar...
Esteban är försvunnen och Delphine letar desperat efter sin son. Det är sista dagen på semestern, väskorna är packade och färjan tillbaka till fastlandet ska snart lägga ut från hamnen. Men Esteban syns inte till. Varenda sommar hyr Pauls familj samma villa på Korsika tillsammans med ett par barndomsvänner, deras söner och den äldstas flickvän Valentine. Trots skilsmässan håller han fast vid traditionen och tar i år med sig sin nya kärlek Delphine och hennes två söner. Tonåringarna hittar genast varandra och njuter av friheten och lata dagar i solen. Men under ytan är allt långt ifrån lika idylliskt. Delphine har svårt att passa in i familjekonstellationen och den sköra jämvikten i huset rubbas än mer av den vackra och brådmogna Valentine. Det dröjer inte länge förrän tragedin är ett faktum.

Jamen alltså njäääe. Det här var inte precis en bok i min smak. Gillade inte språket, det var liksom hetsigt och orytmiskt (det kanske det blir om man översätter från franska, vad vet jag?). Jag trodde boken skulle handla om ett försvunnet barn, men Esteban är i äldre tonåren och det är kanske 10 % som handlar om hans försvinnande, resten känns som...logistik. Gillade dock de vardagliga beskrivningarna och tror den hade kunnat bli riktigt bra med ett annat upplägg, men nu var det ju inte jag som skrev den här boken så det blev vad det blev. Den får två små semestersabotörer av fem möjliga.

Tio år

Idag firar vi 10-årig bröllopsdag. TENNBRÖLLOP, som det tydligen heter. Förstår mig inte riktigt på de där dagarna, jag fattar ju att i början är det bomull och papper och sånt där som liksom är obeständigt, och mot slutet är det silver och guld och diamant och annat som varar forever. Men enligt nån lista som jag såg så firar man till exempel korkbröllop efter 26 år, plywoodbröllop efter 29 år och glasbröllop efter 61 år. Inget av de materialen känns ju särskilt hållbara om ni frågar mig. Okej glas så länge man inte tappar det, en plywood och kork? Multnar ju innan Eleanor Rigby hinner plocka upp riset utanför kyrkan där bröllopet har varit, som Beatles skulle ha sagt.

För tio år sen idag var det skärtorsdag. Vi åkte in till rådhuset, hade valt den korta vigselakten (där de bara säger "ni har valt att ingå äktenskap, tager du denna...osv" och så svarar man (förhoppningsvis) ja och sen är det klart, det var inga konstigheter. Två kommunala tanter ställde upp som vittnen. När vi bokade tiden frågade jag om man fick välja vigselförrättare, för det är ju representanter för politiska partier och jag hade inte lust att låta mig vigas av nån himla moderat. Även om det inte var att jag skulle ingå äktenskap med en moderat, men några principer får man väl ändå försöka ha. Det visade sig att de som var utsedda till vigselförrättare hade varsin månad som de tjänstgjorde och i april var det såklart moderatens tur men det gick att byta om man ville. Bad att få nån sosse istället och det gick bra. Är ej sosse, men hellre det än moderat.

Ja, men det gick snabbt och smidigt och sedan åkte vi och köpte ett äppelträd som vi planterade under högtidliga former i trädgården. Sorten var Filippa, en sort jag hade i min förra trädgård och gärna ville ha igen eftersom det dels ett otroligt gott äpple, dels har det tjockt skal så det går att lagra länge. Nackdelen är väl att äpplena väldigt lätt faller från trädet så det blir mycket fallfrukt. Vår Filippa har hittills mest varit en dysterkvist som inte åstadkommit mycket av värde. Väljer att inte se det som en symbol för äktenskapet för i såna fall hade det ju varit rätt deppigt. Förra året blev det i alla fall tre äpplen, varav två föll av i förtid och det tredje var stort och fint och sen kom det någon blåsig dag och det föll ner och Hilding hann hitta det och äta upp hälften. Så kan det gå.

Efter att vi planterat trädet så gick vi ner på den lokala pizzerian och firade med trerätters middag. Den har vi nu övergivit till förmån för en annan som också ligger i byn men lite längre bort där pizzorna är godare och servicen bättre. Väljer också här att inte lägga in någon äktenskaplig symbolik i detta.
Dagen därpå var det långfredag och då åkte vi och hämtade Remus, tax med rätt att döda. Han kan ha varit den gölligaste valpen i världen. Och minsta. Här med Boris som man redan då tyckte var en gubbhund, och då var han ändå bara fyra år på den här bilden. Boris var i storlek som en schäfer och Remus ser ut som en liten lunchmacka.

SÖTCHOCKEN <3 <3 <3
Tio år sedan alltså. Doesn't time fly when you're enjoying yourself?

tisdag 31 mars 2020

Inför första april

Imorgon är det första april. Normala år när det inte är pandemi-kris så brukar ju dagstidningarna vara fyllda med skämtnyheter i stil med att man ska införa parkeringsböter för cykel eller att man infört DNA-tester på hundbajs för att kunna spåra de hundägare som inte plockar upp efter sina hundar. Om folk hade varit lika källkritiska övriga 364 dagar per år så hade kanske konspirationsteorierna stannat på Flashback och inte farit omkring som en löpeld genom samhället.

Satt och funderade på vad årets aprilskämtsnyhet skulle kunna vara. Tänk om någon drar till med NU HAR DET KOMMIT ETT VACCIN MOT CORONAVIRUS.  Normalt sett tycker jag man kan skämta om det mesta, men det här...det är väl ändå att gå över gränsen? Eller?

Till stallet istället, v 14 2020, pt1

Igår var Pojken frisk! Fast länge kändes det tveksamt. Han har rasp på högra frambenet och det kan vara det som gör att han känns lite ojämn? För i början kändes han inte alls bra. Stel och motvillig och, tja, allmänt ojämn. "Vi ger det framridningen", sa Karin och vi gav det framridningen och sen sa Karin att det såg bättre ut och efter galoppen tyckte jag också det. Fast han kändes otroligt seg och tung. Men kanske att han ändå bara är lat? Om han känns likadan nästa vecka ska jag prova att väcka honom tidigt i passet. Väcka = ge skänkel och använda spöet om han inte går fram och så får han hellre sticka iväg i galopp och bock (för så brukar det bli, hehe) bara han vaknar. Är han bara vaken så brukar han också bli mer lyhörd. Jag är alldeles otroligt mesig med att använda spö, men jag vet ju också att det är schysstare med ett rejält rapp än att sitta och hamra med skänkeln hela tiden. Det där lät inte speciellt snällt, hade jag skrivit det i en vegangrupp så hade det nog varit jag som hade fått smaka spö.

Igår var det hoppning och övningen var 90-graderssvängar. Det var inte så svårt som det skulle kunna vara för det låg bommar utlagda som korridorer som man skulle hålla sig i, så det var enkelt att se linjen. Hindret var ett 30 centimeters koppelräck så det klarade till och med jag av utan att mesa. Pojken var riktigt duktig, jag trodde ändå att han skulle börja fippla och trampa om och hålla på framför hindret bara för att han kom ur sväng, men det gjorde han inte utan allt flöt på som det var tänkt. GÖTT.


måndag 30 mars 2020

The life and times

Jaha, plötsligt blev båda mina assistenter/medarbetare sjuka. Att säga "sjuk" i dessa tider är rätt så laddat och alla frågar: är det Corona? Ja, inte vet jag. Det mesta pekar mot vanlig hederlig förkylning, men man vet ju inte. Sjuka är de i alla fall. Kanske inte så sjuka så att de båda skulle ha stannat hemma om det här hade varit förr i tiden, dvs innan mars 2020. Men nu fick det ju bli så, vilket är helt korrekt, och jag fick rätt så abrupt byta min rätt så behagliga jobba-hemma-i-soffan-tillvaro mot att plötsligt förväntas sköta tre personers jobb. KUL. Not. Jag klarar det, men för den sakens skull är det ju inte direkt en önskvärd situation.

Blev ingen ridning i fredags för vi skulle fira Adrian som fyllde 11 i veckan som gick, så vi gick (rätt tveksamt i dessa tider) till Pinchos och åt. Där var det inte direkt fullsatt, men ändå en del folk. Men ja, man sitter ju inte på varandra direkt så det ska väl inte vara någon fara. I lördags var det KANONVÄDER. Strålande sol, blå himmel och cirka 13 plusgrader. Var ute och spårade med Tage på förmiddagen och fixade lite i trädgården på eftermiddagen. KÄNDE LIVET I MIG! Finns inget som jag uppskattar så mycket som en solig vårdag. Vaknade sedan igår morse och då hade det kommit fem centimeter snö! Det var väl ändå högst onödigt om ni frågar mig. Har det varit barmark fram till nu så är det väl otroligt överdrivet att första snön kommer i slutet av mars? Aja, det var väl bara att sopa fram bilen och ge sig iväg för mer spårträning. Där vi var hade det inte kommit fullt lika mycket snö, men tillräckligt för att ens fotspår skulle synas. Det är ju förnämligt anser jag som tillhör den falangen som inte tror att hundar går på synintryck när de spårar. Och Tage gjorde ett riktigt fint arbete. Han är ju generellt en vante i spåret, otroligt lättstörd och odisciplinerad och utöver det fruktansvärt svårläst. Så där har jag en utmaning att jobba med.

Åkte direkt från spåret till jobbet och betade av några timmar p g a nödvändigt. Åkte sedan hem, bakade bröd, lagade mat, suckade över trötthet och stress och svor åt min man som kommenterade att jag hade glömt en spade ute igår ("TYCKER DU VERKLIGEN ATT DET VAR NÖDVÄNDIGT ATT PÅPEKA JUST DET JUST NU"?). Blev sams. Åt mat och tittade ikapp på Sveriges Mästerkock och Efter Stängning. Jag hejade på Lisa, tyckte hon verkar vara så himla gullig och rolig. Men hon har ju åkt ut. Nu hejar jag nog på Edvard, om jag måste heja på någon. Det måste man ju såklart inte, men det blir roligare då. I Efter Stängning hoppas jag på att Viktor ska vinna.

Ja, det var väl allt. Nu väntar ytterligare en vecka med HELVETESSLIT och släp. Men man får väl åtminstone vara glad att man är frisk.

söndag 29 mars 2020

Vaktelnytt

Igår fixade jag klart Villanelles voljär och så fick han flytta tillbaks dit igen. Oklart om han blev nöjd med renoveringen eller inte, men nu har han åtminstone bara ett nät mellan sig och Batman och hans gäng istället för att sukta efter sina döttrar. Som var söner! En del av dom i alla fall. Blev så himla glad häromdagen eftersom jag hittade fyra ägg inne hos "döttrarna". Där har ju inte varit något bråk och inte något galande heller, så jag har lite slött tagit för givet att alla varit hönor förutom Villanelle Junior då. Men han ligger ju i frysen nu.
Ett av äggen var by the way jättestort. Nu är väl ingenting "jättestort" hos vaktlar, men jämfört med andra vaktelägg kändes det gigantiskt. Stackars nybörjarhöna att behöva klämma ur sig ett sånt det första de gör.

Jätteägg flankerat av två normalstora.
KURIOSA: Duken har min farmor Elna broderat,
jag fick den när jag flyttade hemifrån. Året var 1985.



Hur som helst, jag tänkte att det är väl lika bra att släppa in Batmans nya fruar till Batman på samma gång, så har man alla vaktlar på ett och samma ställe. Sagt blev gjort, vi bar upp de fyra återstående och släppte in dom till Batman och de gamla hönorna. Det gick fint i cirka en minut, sedan tog en av "hönorna" ett stadigt nacktag på Batman och gjorde sig beredd för parning. WHAT? Det skulle ju vara tvärtom liksom. Lyfte upp honom och kollade, oj, det var visst en tupp. Lyfte upp nästa jag fick tag på, det var också en tupp. VAFFAN? Men de andra två var i alla fall hönor, så de där fyra äggen hade väl lagts av de två under några dagars tid. Döpte den ena till Rut för hon har en svart trekant i nacken som ett huckle som får mig att tänka på en tant i söndagsskolan när jag var liten. Min man fick döpa den andra och hon fick då heta Pirjo. Oklart varför, men associationsbanorna gick något i stil med att hon hade prickar i ansiktet = finnar = finska = ett finskt kvinnonamn. Så det fick bli Pirjo. Pirjos och Ruts bröder fick återbördas till kaninburen, och tror ni inte att jag väcktes av att de gol i morse? Det kunde de väl ha börjat med tidigare kan man ju tycka. Men de fick väl inte en syl i vädret för Villanelle.

Så nu har vi följande grupper:
Batmans grupp: Batman, Snövit, Svartprick, Gråmask, Rut och Pirjo.
Villanelles grupp: Villanelle.
Ja, och så ytterligare två tuppar som vi väl får slakta i veckan som kommer. Dödens grupp alltså.

Har ju precis laddat kläckaren med ägg så det lär ju dröja ett tag innan det blir möjligt att kläcka fram sällskapsdamer till Villanelle. Men sen så. Men det är taskig ratio höna/tupp. Elva kycklingar kläcktes fram, åtta överlevde och av dom blev det alltså två hönor och sex tuppar. Aja, det blir ju i alla fall mat, inget ont som inte har något gott med sig.

Köpte ju avelsägg till Plymouth Rock (de som ligger i kläckaren nu). Det är tydligen ett väletablerat faktum bland folk som skickar avelsägg att man skickar på måndagar för att inte riskera att äggen fastnar hos PostNord eller något ombud över helger. Så när det var skickmåndag för min säljare så hade hennes Plymouth Rock bara fått ihop fem ägg av de sju som jag beställt. Fick då två bonusägg, ett Silverudds Blå och ett Ayman Cemani. Den förra tillhör ju, liksom Plymouth Rock och Australorp, kulturraserna, men den senare har jag knappt hört talas om. Men tydligen ska den vara svart. Alltså SVART. Inte bara fjädrarna utan även skinn, kött och inälvor. Allt utom äggen, för de var ljust beige. Googlade lite, det är en indonesisk ras och enligt ryktet så ska den inneha magiska krafter som kan bringa makt och rikedom. Ja, man kan ju alltid hoppas. Hehe.

Ayman Cemani, bild lånad från Lantliv.com

Hur som helst, det här blir spännande! Nu hoppas jag ju i första hand på att de är befruktade. Har lovat att höra av mig till säljaren och berätta hur det går. Hon var så himla trevlig, skickade bilder på föräldradjuren och allt möjligt. Nästan så jag förstår det här med att folk får Blocketkompisar.

onsdag 25 mars 2020

Mården i Midsomer

I söndags när jag stod och glodde upp mot naturreservatet, som vår tomt gränsar till, såg jag ett djur. Det var på rätt långt avstånd, men jag tyckte det såg ut som någon form av mårddjur. Är så sjukt dålig på att skilja på de där snabba avlånga djuren, men något slags iller-vessla-mård-hermelin-mink, -ish var det nog? Eller? Det var som sagt på långt håll och till slut kom jag fram till (via en rejäl portion önsketänkande) att det kanske ändå bara var en ovanligt stor ekorre?

Fast det var det inte, utan det var en MÅRD. En granne filmade baksidan på vårt växthus och se bara vad det lilla aset är ute och rekar (har man ljud på så får man också höra grannens tv om någon skulle vara intresserad av gårdagens väderleksrapport). På andra sidan nämnda växthus går vaktlarna, antar att Mården var och är ute efter en smaskig liten måltid eller två. Livet på landet, här händer det alltid något.


Slutet på världen som vi känner den

Har läst Slutet på världen som vi känner den av Erlend Loe. Jag har läst och gillat nästan allt som Erlend Loe har skrivit och jag gillade föregångaren - Doppler. Den här boken handlar om detta:


Doppler är tillbaka! Med sin kännetecknande torra och absurda humor fortsätter kultförklarade Erlend Loe sin berättelse om Doppler (som vi tidigare mött i Doppler och Volvo Lastvagnar).
Efter år i de djupa skogarna inser Doppler att han har en familj. Han lämnar älgen Bongo hos en kennel för hjortdjur och vandrar in mot Oslo. Väl framme ser familjens hus annorlunda ut. På brevlådan är hans namn överstruket och ersatt av ett annat: Egil Hegel.
Doppler tror att botten är nådd men i själva verket har eländet bara börjat.
Slutet på världen som vi känner den bjuder på samhällskritik med stort underhållningsvärde.


Jag gillade Doppler (gillade även Volvo Lastvagnar) och jag gillade Slutet på världen som vi känner den. Mycket. Fast på slutet kände jag nästan att det ändå blev lite väl mycket. Blev lite trött på Andreas Doppler och alla hans konstiga infall och nycker och kände när boken var slut att det nog kan vara bra nu. Han kan få bo i sin skog och hålla på, jag behöver inte veta mer om honom. Men älskar ändå Erlend Loes sätt att skriva. Den här boken får fyra Syttende Mai av fem möjliga.

tisdag 24 mars 2020

Till stallet istället, v 13 2020, pt1

Ja, men magkänslan hade ändå lite rätt angående att Pojken inte har känts helt hundra på senaste tiden, för igår hade dom kollat honom och då var han halt om han skrittade på rakt spår, dock inte i trav och dock inte på böjt spår men något är det ju, så nu får han vila. Och jag fick rida Älgen och det gick bra, men herregud vilken skillnad det är att sitta på ett halvblod - och då är Älgen ändå rätt liten och har inte precis något steg att tala om - om man är van vid Pojken och Köttbullen, som båda har rätt så markbundna rörelser. Kändes som att jag svajade hit och dit och bålen fick jobba betydligt mer än vad jag är van vid, men det är väl nyttigt. Övningen vi gjorde var öppna på långsidan, vi delade in oss i två grupper och hade 10 x 60 m var. Det gick ändå rätt så bra. Älgen är ju en sån där rejäl häst som kanske inte gör något i onödan, men han gör det han ska utan några större åthävor. Formen blev riktigt fin i alla fall, men det berodde nog snarare på att Älgen hade en bra dag. Ibland när jag har ridit honom har han gått jättefint på tygeln och så har man i sin enfald trott att man hittat rätt knappar att trycka på, men nästa gång när jag tycker att jag gör likadant så kör han upp huvudet som en giraff och älgar iväg utan tillstymmelse till samling. Men igår hade han som sagt en bra dag och då gick det bra för mig. Hehe.

PS. Älgen gick lektionen innan vår också, och därför hade jag möjlighet att titta lite på den gruppen eftersom jag inte  hade någon häst att göra i ordning. Pratade ju lite med den ungdom som brukar rida Köttbullen för några veckor sen och frågade vad hon tyckte om henne, och hon svarade helt självsäkert att "hon är ju ganska lätt att få på tygeln". Karin sa visserligen att hon inte alls hade gått på tygeln, men nu fick jag se det med egna ögon. Att hon inte gjorde det alltså. Hehe. Alltså, jag har absolut inga problem med att andra rider bättre än jag, men det behöver inte vara såna som bara ridit ett eller två år.

måndag 23 mars 2020

Gaphalsen

Alltså Villanelle, det är ju ändå rätt synd om honom. Inte nog med att han var den enda avkomman av 24 ägg som pappa Johnny Kass "befruktade" på sitt mycket försynta (läs: värdelösa) sätt. Sedan var alla hans tilltänkta fruar tuppar utom en, fina Snöboll, som en råtta bet huvudet av. Sedan fick han själv besök av råttan, men överlevde genom ett mirakel. Eller det är ju i alla fall vad vi tror, för det var ju ett ingångshål stort som Tingstadstunneln i voljärens golv, och visserligen återfanns Villanelle intryckt mellan nätet och huset men att en råtta inte skulle hitta honom där tvivlar jag starkt på. Antar att den måste ha blivit avbruten på något sätt, eller så var den inte hungrig just då och bara var ute efter att förbereda för vad som komma skulle. Ja, i alla fall, Villanelle fick ju nya "fruar", som alla visade sig vara tuppar, och efter att ha haft halvt ihjäl en av dom så är han nu återigen solokvist. Och han gal. Sedan han blev ensam har han galit (heter det så?) dag och natt. Speciellt natt. Och OFTA. Jag räknade i natt och en period så levererade han en galning (heter det så?) ungefär var tredje till femte sekund. Nu i eftermiddags så har jag arbetat med att råttsäkra hans voljär, den ligger vägg i vägg med Batman och de andras voljär. Höll väl på ett par timmar och under den tiden gol Batman EN gång. Och hans galande låter mycket mjukare och diskretare. Villanelles skär genom ben och märg. Men det är klart, Batman har ju glidit fram på en räkmacka i detta livet. Fick tre rutinerade proffsfruar på en gång, och som om det inte var nog med det så väntar ett gäng av Villanelles och Snöbolls döttrar på att få flytta in (låter som en korsning mellan ett avsnitt av Bonde söker fru och en av sekvenserna vid Crasters Keep i Game of Thrones), medan stackars Villanelle är lika solokvist som den dagen han kläcktes ur sitt ensamma ägg. Det är kanske inte så konstigt om han gal ut sin frustration. Men han håller oss vakna om nätterna, det gör han. Helt otroligt att en så liten kan låta så mycket.

Lista! Mat! Så härligt!

Hittade en matlista hos DDT och den kunde jag förstås inte motstå. Listor = kul. Mat = kul. Lista om mat = jättekul. Så nu kör vi:

Vad kan du inte laga?
Ja, det är väl rätt mycket, tänker jag när jag ser Sveriges Mästerkock och ser hur deltagarna helt självsäkert och utan att tveka vispar ihop en majonnäs, slår en béarnaise, exakt vet rätt innertemperatur för allt kött, lite nonchalant slänger ihop något med en råvara de aldrig förut lagat (fast här tror jag de ljuger för att det ska bli bra tv) utan ett enda recept i sikte. Sån är inte jag, kan jag väl säga. Alltså, jag kan laga mat, men jag kan absolut inte laga specifika rätter på fri hand. Fast jag är rätt bra på att koka soppa på en spik eller åtminstone sno ihop ätbara och till och med goda maträtter av rester och sånt man råkar ha hemma. I höstas var vi på en personalaktivitet i ett danskt mästerkockskök och fick en "masterclass" (som jag nu lärt mig att det heter när en kock först lagar mat och så ska man själv laga likadant). Det var fri bar, vilket innebar att både jag och min kollega blev duktigt på kanelen och jag tog liksom över kockmössan och vi rantade ut i köksregionerna och tiggde till oss extra ransoner av smör och grädde. Inte blev det ett dugg likt originalet, men helvete vad gott det var.

Har du köpt på dig något särskilt nu under Corona?
Nja? Vi är ju lite halvpreppers även när det inte är kris, så vi har alltid ett litet reservlager av ris, pasta, konserver, medicin, batterier, vatten och sånt. Kanske har vi inte preppat för just det här scenariot, utan snarare för långvariga strömavbrott (försök gå och handla när inte kassan fungerar så får ni se hur bra det går).  Men ja, lite extra har det nog ändå blivit. Här har dock få hyllor gapat tomma, så det har inte funnits anledning till panik.

Recept du är sugen på att laga?
Pannkakor. Det gjorde jag i och för sig förra helgen eftersom vaktlarna har börjat värpa igen efter sitt megalånga vinteruppehåll och jag hade 24 vaktelägg från i höstas att göra av med (för kännedom: de var hur fina som helst fastän de nog var närmare 6 månader gamla, hade förvarats i kylskåp). Tänker varje gång att jag borde göra det oftare för det är ju så förbannat gott, men av någon anledning går det ofta väldigt långt mellan gångerna.

Nämn en maträtt du aldrig smakat?
Haggis! Jag var nära att beställa när jag var i Skottland för cirka 30 år sen bara för att kunna säga sen att jag hade ätit det, men fegade ur. Inälvsmat är verkligen inte min grej.


En fin film som kretsar kring mat?
Stekta gröna tomater.

Ingrediens du hatar som du skulle kunna låtsas vara allergisk mot för att slippa?
Har rätt svårt för skaldjur, musslor, ostron och sånt. Rätt behändigt för när man säger att man inte äter det så tror folk automatiskt att det är p g a allergi, men det är det alltså inte. Jag bara gillar det inte. Samma sak med svamp. Och halloumi.

Favoritingrediens?
Lök. Man kan laga mat utan lök, men vilken tråkig mat.

Det är dags för en middag med kompisar. Vad lagar du?
Gissningsvis långkok, någon mustig köttgryta. Kommer det en vegetarian så blir det nog pasta med någon grönsaksbaserad pastasås.

Mat du inte tröttnat på?
Köttbullar (fast de måste vara hemmagjorda) och potatis och sås (alternativt potatismos). Dagen efter kommer det bästa: KÖTTBULLSMACKA. Skulle jag kunna äta alla dagar i veckan resten av livet tror jag.

Mat du inte förstår?
Avocado. Fattar verkligen inte grejen, tycker inte att den smakar någonting och, tja, nä. Det är en helt obegripligt hype:ad grönsak. Eller är det en frukt? Inte ens det är självklart.




Döden och livet i helgen som gick

I lördags morse var jag nere och tittade till vaktlarna, allt var som det skulle. Åkte iväg och tränade med Tage, kom hem typ fyra timmar senare, gick en ny sväng och hittade då Eve, Villanelles ena höna, alldeles blodig och hopkurad i ett hörn av buren. Vafan? Nu har ju ingen av Villanelles tilltänkta fruar behagat bekänna färg när det kommer till kön, men ett slagsmål hade ju helt uppenbarligen ägt rum för Villanelle själv var blodig på bröstfjädrarna.
Tog ut Eve, kollade om hen var en tupp men nä, inget skum när jag tryckte på kloaken. Tog ut en av de andra tilltänkta fruarna och gjorde samma sak, det kom skum. SATAN. Skulle just ta den tredje "frun" och undersöka samma sak, men då gol han. Jaha. Tre tuppar och en höna, men varför är det hönan som har fått stryk? Fattade ingenting, fattade dock att här får det bli slakt. Av både Eve, för hon var rätt illa däran och hade djupa sår i huvudet, de båda nyblivna tupparna samt Villanelle Junior.
Det var snabbt avklarat, och när jag tog ur Eve så upptäckte jag att "hon" faktiskt också var en tupp. I alla fall hade han testiklar, och det är ju själva definitionen av hanligt kön (enligt mig dårå och jag tror inte transsexualitet står överst på vaktlars agenda men rätta mig gärna om jag har fel). Så det var ju i alla fall förklaringen till slagsmålet. Antar att Eve(rt) stod på gränsen till sin könsmognad, kanske var det därför han åkt på däng? Ingen vet. Nu ligger det i alla fall fyra vakteltuppar i frysen och Villenelle gal som en vettvilling. Antar att han känner sig ensam och frustrerad över att det går ett gäng tjejer i buren mittemot som han inte får sätta på (det är hans egna döttrar, men det lägger han nog ingen värdering i), för det är ett djävla liv just nu. Aja, det går väl över. Ska fixa till nätet i voljären så får han flytta upp dit och gå och glo på Batman och sina morsor istället.

Det blev i alla fall kläck av Smålandshöna i helgen! Med betoning på singular, för som jag misstänkte var det bara ett ägg som var befruktat, men även med betoning på höna, för det blev det faktiskt. Smålandshönsen är ju könsvisande vid kläck. Sedan måste jag faktiskt bara älska internet i allmänhet och Facebookgrupper i synnerhet. Det är ju synd om en ensam kyckling, men det tog mig inte många minuter att hitta någon i relativ närhet som hade relativt nykläckta kycklingar till salu. Dessutom  av en annan könsvisande ras (Fifty-Five Flowery) så vi fick två tuppkycklingar gratis. Är ju bara ute efter att Astrid - som vi döpte vår Smålandshöna till - ska ha lite sällskap medan hon växer upp.

Väldigt nykläckt

Så vi iväg och hem till någon gammal tant nere på Österlen som mötte oss med en hosta som inte var att leka med i dessa tider. Men efter ett andetag i detta hem kunde man nog konstatera att det snarare var 60 John Silver utan filter per dag i 60 år än Covid-19 som var orsaken till rosslandet och flämtandet. Hennes gubbe satt i en soffa och tillverkade helt obekymrat en laddning nya stinkpinnar i en sån där maskin som man stoppar tobak i och sedan liksom skjuter in tobaken i en pappershylsa. Inpyrt var bara förnamnet som beskrev atmosfären i det hemmet, men djuren (åtminstone de vi såg) såg välskötta och välmående ut. Och det var ju praktiskt att slippa betala och så fick vi göra en liten utflykt också. Vi har någon slags intresse av att åka runt lite planlöst på landsbygden och glo på folks hus, men det blir sällan av. Men nu när bensinen kostar 12 kronor litern kanske man kan unna sig detta lite oftare?

Astrid, 1 dygn gammal.
Så nu har vi alltså tre kycklingar, två namnlösa FFF-tuppar och så Astrid. Jamen tänk om detta hade varit förr i tiden? Då hade man fått sätta in en himla radannons i någon tidning och ringa och hålla på och stackars Astrid hade fått vara ensam i dagar eller veckor. Nu fick hon flytta direkt från kläckaren ner under värmetaket i akvariet ihop med sina nya brorsor och vet inte om något annat i detta livet. Allt var verkligen inte bättre förr.

Har beställt nya avelsägg, den här gången av Plymouth Rock, de kommer förhoppningsvis i veckan. Därefter får det väl bli dags att börja driva fram nya fruar till den stackars ensamma Villanelle.

Till stallet istället, v 12 2020, pt 2

Tog mitt ridsår och åkte iväg till stallet i fredags för en dust med Köttbullen. Nu var det ingen (av instruktörerna) som hade haft tid att rida henne i veckan och det märktes, för djävlar vad hon stod emot. Tog tag i högertygeln och den kunde lika gärna ha suttit fast i en vägg. Så vi fick köra lite projektarbete med henne och efter en stund lossnade det lite. Men det var jobbigt! Fick ta till ett spö till slut för hon började med sin grej som hon gör när det är jobbigt, tvärstanna och köra ner huvudet. Det är inte som att hon bockar (fast jag kan tänka mig att en liten unge med korta ben och dålig balans som klamrar sig fast i tyglarna mycket väl skulle kunna åka av, för hon är S-T-A-R-K), men det är sjukt irriterande så nu fick hon ett litet pet med dressyrspöet på baken för att lära sig att det inte är okej. Sammanfattningsvis kändes det som att vi började på ruta minus ett men kom ändå en bra bit framåt. Så nu får jag väl ha spö på henne i fortsättningen. Har inte riktigt tyckt att det behövts innan, för hon har ju rätt mycket egen motor, men den där energin ska ju hamna på rätt ställe också. Aja, vi får kämpa på.

fredag 20 mars 2020

Tick tack

Har köpt en ny köksklocka på Tradera (så den är ju per definition inte alls ny, men ny för oss dårå). Den gamla ramlade i golvet och gick sönder för själva urtavlan var gjord av porslin. Själva urverket klarade fallet, så min man hängde helt enkelt upp den delen igen och så har det fått vara sedan dess och lika länge har jag stört mig för jag tycker att klockor ska ha siffror och siffrorna satt på den delen som gick sönder.
Vill inte ha en modern klocka utan gillar när de är lite retro, så därför har jag dammsugit Tradera. Är dock inte ensam om att gilla retrolook, så de flesta har blivit lite väl dyra för min smak. Men nu "vann" (tycker det är så löjligt ord, det är ju inget lotteri utan handlar ju endast om hur mycket man är beredd att punga ut) jag i alla fall denna:


Mycket nöjd! Den går dessutom på batteri till skillnad mot den förra som måste dras upp med en nyckel varannan eller var tredje dag. Om man som jag inte är så hög över havet så måste man därför släpa fram en stol för att ta ner den och dra upp den och hänga tillbaks den. Det slipper man nu! Dock tickar den här, det gjorde inte den förra eller i alla fall inte så att det hördes. Pendlar nu mellan att tycka att det är lite irriterande, men också lite småmysigt att ha en klocka som tickar. När  man var liten och var hemma hos gamla människor hade de alltid klockor som tickade i finrummen. Gärna såna som slog varje hel timme också. Där går väl min gräns. När min farfar fyllde nåt, sjuttio kanske, fick han ett gökur i födelsedagspresent. VEM KOM PÅ GÖKURET? Det måste ju vara den fulaste och mest irriterande klockan som finns i hela världen.

PS: Googlade, det var urmakaren Franz Anton Ketterer från den sydtyska byn Schönwald som kom på den roliga idén. Han måste ha varit en mycket sjuk människa. DS.

torsdag 19 mars 2020

Saker man funderar på hemma på kammaren

Alltså, hela den här situationen känns ju väldigt märklig och nästan lite preapokalyptisk. I alla fall om man läser i preppergrupper på Facebook, men många som är med där verkar ju också vara hedersmedlemmar i foliehattarnas riksförbund, så de är gissningsvis inte så representativa för resten av befolkningen. Måste erkänna att jag inte riktigt fattar grejen med isolering ändå. Alltså, jag fattar ju absolut det där med att stanna hemma även om man bara är lite sjuk för att inte smitta riskgrupper, jag fattar också det där med att plana ut kurvan och att det inte är bra om alla blir sjuka samtidigt för då blir det kaos i vården för de som behöver den. Men om alla isolerar sig nu, och sen bestämmer man om ett antal veckor att nu är faran över och allting kan återgå till det normala igen, blir det inte samma sak då? Vi är väl inte mer immuna framåt sommaren än vad vi är nu? Fast man får väl anta att folkhälsomyndigheterna vet vad den gör, för det hade ju varit väldigt trist om ingen mer än jag hade tänkt ovanstående tanke. Hehe.

Ja, men annars går det ingen nöd på mig där jag sitter i mitt soffhörn och har Skypemöten till höger och vänster. Det funkar så bra att man nästan börjar undra varför man ens behöver ha ett kontor? Sen är det kanske inte så kul i längden, men då tänker jag snarare på att jag vill att hemma ska vara hemma och lika med ledig tid, inte vara förknippat med arbete. Och sen att jag har (med några undantag) rätt så trevliga kollegor, och jag kommer kanske att sakna att fika med dom. Blir inte riktigt samma sak att alla sitter på Skype och säger att de har en kaffekopp i handen (vi använder inte kamera). Men än så länge klagar jag inte. Solen skiner, fåglarna kvittrar, hundarna snarkar och alla jag känner är så vitt jag vet friska. Det kunde ha varit betydligt värre.

Villanelle junior

Nu ska jag berätta om Villanelles son. Sent i höstas kläckte vi ju fram ett gäng vaktelkycklingar. Hälften kom från Batman och de gamla hönorna, och hälften från Villanelle och Snöboll innan den där djävla råttan bet huvudet av Snöboll och Villanelle blev ensam tupp i sin grupp. Villanelle och Snöboll var dock strävsamt fruktsamma ända in i det sista och Snöbolls sex återstående ägg resulterade i sex levande kycklingar varav en dog p g a att den drullade iväg och fastnade utanför värmetaket, men resten överlevde. Batman och de gamla hönorna Gråmask, Snövit och Svartprick levererade fem kycklingar, men där dog två av okänd anledning efter ett par dagar. När Villanelle mirakulöst överlevde råttbesöket  så fick han ju flytta ner till kaninburarna, som numera får bli kycklingstation för det blir nog inga nya kaniner, i alla fall inte som vi känner just nu. Sen följde ju världens längsta och mörkaste och solfattigaste höst och vinter, och det märktes framför allt på vaktlarna. Både Villanelle och Batman slutade gala, och kycklingarna var rent omöjliga att könsbestämma. Fastän jag var 100 % säker på att Villanelles son var en tupp p g a färgen så varken gol han eller skummade när man tryckte på kloaken.
Men nu är det vår och hormonerna har börjat svalla och Villanelles son har börjat gala. Och han gal inte lite heller utan startar redan vid halv fem på morgonen, då är det ju inte ens ljust. Nu är ju en vakteltupp inte på långa vägar lika ljudlig som en vanlig tupp, men vaktelburarna står nedanför vårt sovrum och Villanelle junior väcker mig exakt varje morgon. Värre saker kan man ju bli väckt av i och för sig.
Sen tror jag att han blir provocerad av att se sin fader (burarna står mitt emot varandra) för det är ett väldigt vankande av och an och han pickar mot gallret och håller på och stöddar sig i största allmänhet och hade de varit i samma bur hade det väl blivit ett slagsmål utan dess like. Antar att han, junior, har börjat sätta på sina syrror också för det vore ju rätt konstigt annars. Obs, menar inte att det skulle vara normalt med incest, men tror inte nyss könsmogna djur har såna spärrar. Om det ens är syrror, ingen av höstkycklingarna har lagt ett endaste ägg än så länge och med tanke på att vaktlar blir könsmogna vid sex veckors ålder så börjar det verkligen bli på tiden. Till och med de gamla hönorna har börjat vakna till liv och betala hyra, så nu får ungdomen se till att börja leverera. Är dock rätt säker på att det är hönor, för jag misstänker att det hade blivit en massa slagsmål mellan Villanelle junior och en konkurrent. Men de hade ju gärna fått börja bekänna färg i detta nu.
 

onsdag 18 mars 2020

"Gender equality means gender equality"

Satt och skrev en rapport - in English of course - om hur vi arbetar med jämställdhet på min arbetsplats. Jobbar i en internationell koncern där det övergripande klimatet är rätt så gubbigt och om jag tycker att vi har väldigt mycket kvar att jobba med så kan jag ju säga att jämfört med många andra bolag i andra länder så är vi ett djävla jämställdhetsföredöme.

Tänkte i alla fall slänga in en definition av termerna jämlikhet och jämställdhet eftersom jag helt fördomsfullt tänkte att det kanske sitter en och annan surmagad gubbe som inte ens förstår att det är skillnad. Så jag skrev in följande i Google Translate:
Med jämlikhet avses rättvisa förhållanden mellan alla individer i samhället, oberoende av till exempel etnicitet, religion, sexuell läggning, kön eller social tillhörighet. Jämställdhet innebär jämlikhet mellan könen.
 
Kunde inte låta bli att skratta åt Googles översättning av den sista meningen: Gender equality means gender equality.
 
Ja, varför ska man krångla till det?  
 
 

Grädden som inte låg på moset

För alla som undrat över hur det gick med 8 kg tax som lapade i sig 3 dl vispgrädde utan att bjuda kan jag meddela att han mådde ungefär som han förtjänade. Med en min av upphöjt lidande låg han i fåtöljen och rörde sig inte ur fläcken resten av dagen, jag kunde till och med träna lite med Tage utan att han (Remus alltså) kom svansandes och krävde sin beskärda del av uppmärksamhet och belöning. Han behagade inte flytta sig förrän det vankades kvällsmat, av vilken han bara fick några symboliska kulor torrfoder som han svalde med förorättad min. Sedan återgick han till att begrunda sina synder och nobbade surt alla Tages lekinviter.
I morse var han dock som vanligt igen och inledde dagen med att jaga och låtsas spöa skiten ur Tage till allas i allmänhet och den senares i synnerhet stora glädje. Ett litet slagsmål piggar ju alltid upp, verkar vara våra hundars valspråk.

Ett år, ett liv

Sitter hemma och jobbar och har det rätt så gemytligt just för stunden. Diskmaskinen brummar, brasan sprakar i kaminen, inga möten är inbokade utan jag ska ägna hela dagen åt rapportskrivning, förhoppningsvis också utan att bli avbruten. Mmm...mitt bästa.

Ibland tittar jag i bloggarkivet och ser hur livet såg ut för ett år sen, fem år sen, tio år sen. Rätt kul. För ett år sen mådde jag inte alls bra. Det har jag nästan glömt bort. Det är kanske tur det. Undrar vad det blev av Narcissus? Ryktet, dvs en kollega som haft lite kontakt med honom, säger att han skulle börja plugga till elevassistent. Det visste jag inte ens att man behövde någon utbildning till? Tänker också: stackars barn, och stackars lärare som istället för avlastning får en vuxenbebis med särskilda behov att ta hänsyn till. Men det är ju tack och lov inte mitt problem längre. Hoppas Narcissus får ett skitliv, det är han värd.

tisdag 17 mars 2020

Den som gapar över mycket

Var och handlade på väg hem från vårdcentralen, kom in med överfyllda kassar som inte berodde på hamstring utan snarare på att de där praktiska flergångskassarna som man kan ha med sig i väskan och slippa betala 4 kronor för en plastkasse inte är så himla stora. Släppte ut hundarna, bar in kassarna och ställde på köksgolvet för senare uppackning, gick ut och tittade till livet i trädgården, tog in hundarna, gav dom varsitt tuggben, gick och tvättade händerna, gick sedan ut i köket och packade upp mina kassar, gick in i vardagsrummet...

...och där låg Remus, tax med rätt att döda, och hade snott med sig grädden jag köpt för att kanske göra något gott med i helgen, ur kassen som stod på köksgolvet (gissningsvis medan jag torkade av tassarna på hans kumpaner) och "gömt" den under soffbordet. Han hade dessutom gnagt hål på den och lapat i sig en stor del av innehållet. Vet inte hur mycket nästan 3 dl grädde påverkar 8 kg tax, men han har varit "rätt" stillsam resten av dagen. Eller så är han bara kränkt för att han fick en (välförtjänad) utskällning. Nu blir det slanka linjen för honom ett par dagar, och jag får väl göra något gott och nyttigt till helgen istället.

Statusuppdatering

Var på vårdcentralen i morse för att ta stygnen från Knölen. Var i valet och kvalet om jag skulle göra det själv eller inte, känns ju lite risky business att besöka en vårdcentral i dessa tider, men till slut bestämde jag mig ändå för att åka. Utanför stod det vakter (inga riktiga utan det var vårdpersonal, men det var väldigt tydligt att man inte bara fick smita förbi) som kollade om man hade beställt tid och att man inte var sjuk. Galet!

Aja, själva stygnborttagningen gick i ett nafs och sedan var det bara att åka hem och tvaga händerna och fortsätta med sitt liv. Hade Skypemöte och försökte få hundarna att inte skälla på en katt som strosade uppe i backen och som enligt hundarna inte hade där att göra. Och sedan var det någon av hönsen som började kackla helt hysteriskt för att meddela att det hade värpts. Men i övrigt gick det bra.

Om en stund ska jag bege mig iväg och lämna bilen på verkstad. Det är bromsar som ska smörjas och handbroms som ska spännas och lite annat fix och trix som måste göras och för det får jag betala 6000 spänn. FY FAN VAD DYRT, tycker jag. Jag lever nämligen fortfarande i illusionen att det inte är särskilt dyrt att ha bil, för det var det inte förr när jag bodde i stan och hade min gamla Queen of Volvo som var av god kvalitet och inte rullade särskilt många mil om året. Nu bor jag på landet, kör koreanskt industriavfall (KIA) som rullar åtskilligt fler och slitaget blir ju därefter. Och därmed ökar givetvis kostnader för service och reparationer, men hjärnan hänger inte riktigt med på det. Blir lika chockad varje gång, men det är väl bara att gilla läget och hala upp lädret. Får väl trösta mig med att bensinen är otroligt billig just nu, inget ont som inte har något gott med sig.  

Till stallet istället, v 12 2020, pt1

Var på riktigt bekymrad över mitt ridsår igår, för det hade fortfarande inte läkt och medförde smärta om jag så bara satt i en soffa. Så jag klämde dit ett Compeedplåster i röven och gav mig av. Jag informerade Karin om att jag nog skulle behöva dispens från nedsittning och det första hon sa var: "Vad du än gör, sätt inte Compeed på ridsår". Anledningen var att de kunde fastna i troskanten och dras loss av den anledningen, och det var INTE skönt. Fast det var ju för sent att göra något åt min situation, så det var bara att köra. Funkade ändå förhållandevis bra måste jag säga. Compeed FTW. Jag skippade dock nedsittning annat än i övergångar. Nu är ju inte Pojken den som inte tar en förhållning, så det var inga direkta problem.
Hade som sagt Pojken, trodde jag skulle dö när vi red fram för han var så seg och i galoppen kändes det nästan som att det var jag som bar honom istället för tvärtom. Sen red vi själva övningen, som var tiometersvolter i varje hörn och så öppna längs med långsidorna, och själva öppnan gick väl sisådär men satan i gatan vad han blev fin i formen. Hade kunnat rida tiometersvolter i timmar så bra kändes det. Men man ska ju sluta när det går som bäst sägs det ju.
 

Kläcknytt

Till helgen väntas det kläck av våra Smålandshöns. Tyvärr verkar det inte bli så stor utdelning. Har lyst äggen flera gånger, och ett kan jag med säkerhet säga att det är en kyckling i, två kan jag med lika stor säkerhet säga att de inte är befruktade så de har jag plockat bort. Sen är det fyra som är svårtolkade, kanske att de varit befruktade men fostret dött. Vi får väl se vad som händer. Worst case så blir det ingen kyckling alls, nästan lika worst case är bara en kyckling för det är synd om en ensam kyckling. Fast då får vi väl göra som med Villanelle, hitta kompisar på Blocket. Det löser sig, men synd för jag hade gärna velat ha en Smålandshöna. Men det går väl fler tåg tänker jag.  

måndag 16 mars 2020

Den är klar nu!

Igår släpade min man upp vad som vid första anblicken mest såg ut som ett stort antal träbitar från källaren, men dom har han stått och mätt och sågat och borrat och räknat en massa på och vips så kom Den Ultimata TV-bänken™ på plats. Eller ja, "vips" var kanske ett starkt ord, det tog sin lilla tid. Och ännu längre tid tog det att sedan få alla grejer på plats. Eller snarare alla djävla sladdar. Mitt hat mot sladdar som ligger i trassliga härvor vet inga gränser och ingen är gladare än jag åt att dessa nu göms i Den Ultimata TV-bänken™.

Som vanligt har jag glömt att ta en före-bild, men vi hade konsol-hyllor med tv, tv-box, DVD-spelare, skivspelare, kassettbandspelare och videobandspelare. Med tillhörande sladdar ska ju såklart tilläggas. Sen har vi ett sånt där 5.1-hemmabioljudsystem med ytterligare sladdar.  Den biten är fortfarande inte klar eftersom tillkomsten av Den Ultimata TV-bänken™ var en förutsättning för hur dom ska placeras sen. Addera också en router till denna ekvation så kan ni själva föreställa er vilken elektronikspaghetti som har kokats i det hörnet av vardagsrummet.

Och så här ser det plötsligt ut nu:


Det förnämliga med denna möbel är att det finns en massa finurligt utplacerade hål som man kan dra sladdar igenom så att de kan gömmas lite snyggt. Man kan se ett av dom under tv:ns nedre högra hörn. Obs, tänk bort den snett hängande högtalaren och de svävande sladdarna uppe till vänster i bild, de ska bort sen. Det är ju långt ifrån ljust och fräscht, men det är ju inte heller vårt ideal. Men det är SÅ GÖTT att bara behöva se DVD-spelare, tv-boxen och modemet och (nästan) INGA SLADDAR.

På baksidan finns en hylla för skivspelaren, där min man får sitta och uggla när han får sina måste-sitta-uppe-halva-natten-och-spela-gamla-vinylskivor-ryck. Kassett- och videobandspelaren fick flytta hemifrån, eller ner i (den överbelamrade) källaren för helt ärligt så har vi nog inte tittat på video sedan barnbarnen var små och vi hade nån gammal VHS-kassett med Djungelboken och Bamse att underhålla med när vi var barnvakter, och dra fram ett gammalt blandband på kassett känns ännu mer inaktuellt. De (barnbarnen) kunde inte fatta varför inte filmen började direkt, det där med att "spola tillbaka" saknades liksom i deras digitaliserade begreppsvärld. O tempora, o mores. 

Sen är det ju också väldigt bekvämt att kunna använda fjärrkontrollen utan att behöva svaja fram och tillbaka som ett sjögräs för att träffa rätt punkt på DVD-spelaren/hemmabiosystemet som vi har fått göra den senaste tiden, efter att konsolhyllorna togs ner för att ge plats till Billyhyllan ni ser i bakgrunden på bilden. Fast jag tror inte det är en äkta Billy, för måtten stämmer inte. Men skitsamma, den fyller sitt syfte och var nästan gratis. Tv:n fick då stå på ett bord och då fick DVD-spelaren/hemmabiosystemet stå bakom tv:n för annars räckte inte sladdarna. Och träffytan för mottagning av signal från fjärrkontrollen var då minimal och oftast fick man resa sig (som på den gamla goda tiden när man inte hade fjärrkontroll eftersom det bara fanns två kanaler så behovet var väl inte skriande om man säger så) och vandra runt som en osalig ande med fjärrkontrollen utsträckt som Luke Skywalkers ljussabel och det tog sån tid att man ändå missade det där nyhetsinslaget som man snabbt ville höja ljudet för att höra vad de hade att säga om.
   
Jodåsåatt, den som väntar på något gott väntar på Den Ultimata TV-bänken™.  

Till stallet istället, v 11 2020

Tog mig och mitt finger och åkte till stallet och red i fredags. Det gick bra, både med avseende på fingret, och med Köttbullen. Instruktörerna har jobbat lite med henne de senaste veckorna och nu kan hon minsann gå i skaplig form både i skritt och trav. Inte en hel lektion dock, man märker på henne att hon blir trött och det är nog mer mentalt än fysiskt. När hon blir trött så biter hon tag i bettet och spjärnar emot (och hon är rätt stark), alternativt stannar och kör ner huvudet. Inte så att hon bockar, men man får vara beredd för hon är som sagt rätt stark. Men det var mest på slutet som det hände. Vi red en övning som var att man skulle rida i trav längs med två bokstäver, sedan övergång till skritt, skritta en bokstav, övergång till trav, trava två osv. När man kom till E respektive B skulle man ta ett varv på stora mittvolten i galopp, men den biten hoppade jag över för Karin sa om Köttbullen att hon "är lite för pigg i galoppen" och jag kände mig inte så djärv just där och då.
Tyckte som sagt det gick bra, kom hem, ställde mig i duschen och OAAAAAAAAH, där uppenbarade sig ett ridsår av Guds nåde på ena skinkan. Antar att det måste vara troskanten som legat dumt på något sätt, för jag kände inte direkt något när jag red och det var ju inte som att jag ridit kort trav under nedsittning i timmar heller. Okej att jag fick sitta väldigt djupt i sadeln i övergångarna eftersom Köttbullen har så dålig balans, men det var ju bara några meter i taget (om än väldigt många gånger). Så det känns inte som att de här ridsåren är motiverade på något sätt. Har för övrigt aldrig fått ridsår på skinkorna förut, men någon gång ska uppenbarligen vara den första. Får väl ta en cykelbyxa eller nåt till dagens lektion. ATT DET ALLTID SKA VARA NÅT.

Annars gick det som sagt bra och jag sa till och med till Karin att jag skulle kunna tänka mig att rida Köttbullen även på måndagarna. Känns som att Pojken går så himla mycket, och det gör han, men Karin sa att hans utbildning måste underhållas också. Så vi bestämde att Karin får bestämma. Haha.

fredag 13 mars 2020

Lite apokalypskänsla ändå

Jobbar hemma idag och det var inte direkt planerat. Men igår kom det nya direktiv från vårt företags högsta ledning: Alla som kan jobba hemma ska göra det från och med imorgon. Alla möten ska ändras till Skypemöten. Alla resor ställs in. Detta gäller till 2020-03-31. Ja, fast på English dårå.
Och sen höll vi på resten av dagen med att dela in de som inte kan jobba hemma i olika grupper och organisera hur dessa skulle bete sig så att de har så lite kontakt som möjligt med varandra, och vem som skulle vara backup till vem i händelse av. Känns helt sjukt med tanke på att resten av samhället verkar tuffa på som vanligt, bortsett från att det dråsar in lite mail om inställda grejer. Inget Göteborgsvarv (spelar ju inte mig någon roll, men jag gav bort två starter i julklapp till min dotter och hennes sambo så nu får jag väl hitta på någon slags kompensation?) och hundutställningen som jag anmält Tage till blir inte heller av. Gör mig inget alls, för jag tycker hundutställningar är så trökiga. Men tycker samtidigt att det är lite ens plikt om man har köpt en renrasig hund med stamtavla för att ge uppfödaren lite kvitto på avelsarbetet. Så åtminstone en officiell utställning får man väl plåga sig igenom, har jag resonerat. Men nu blir det ingen. Hurra. Hehe. Ändå surt för SKK åberopar force majeure så några pengar tillbaka lär man inte se röken av. Men men.

Nä, så nu sitter jag här och knåpar på en presentation till ett möte på måndagen (som kommer att vara ett Skypemöte). Det känns rätt overkligt att jag ska ha soffhörnet eller möjligen fåtöljen framför kaminen som min arbetsplats i flera veckor framöver (givet att det inte händer någonting så att jag måste bli aktiverad i min "on site backup"-roll dårå). Jag brukar vara rätt chill med sånt här, men nu får man kanske ändå vara beredd att tänka om lite. Det bästa scenariot är väl om man kan se tillbaks på detta om några år och skratta åt hur vi överdrev allt. Det värsta scenariot vill man kanske inte ens veta.

torsdag 12 mars 2020

Till Paris ska vi rida på en gris

Min man har fått ett nytt intresse: att spela blockflöjt. Kan ju tyckas lite udda att i 50-årsåldern upptäcka att man har faiblesse för något de flesta utan saknad lämnade bakom sig i mellanstadiet, men sån är han. Lite charmigt ändå, tänkte jag när jag såg med vilken iver han gjorde research och beställde en tenorblockflöjt (tror jag det var).

Ej lika charmigt att tvingas lyssna på timslång och rätt knackig repetition av Fredmans epistel nr 48 (Solen glimmar blank och trind), men det är uppenbarligen de smällar man får ta. Han befinner sig på ett annat våningsplan och med två stängda dörrar emellan, men blockflöjtsljud skär om inte genom ben och märg så åtminstone genom både innerväggar och isolering. Får väl sätta på tv:n som ljudkuliss eller nåt. Aja, man kan nog ha det värre, tänker jag. Typ...starta ett impressionistiskt jazzband och ha replokal här hemma. Blockflöjt känns med ens hemskt trevligt och lätthanterligt. 

Planeringen

Den här våren skulle jag ta det lugnt, sa jag. Skulle bara hålla två hundkurser och den ena skulle bara vara varannan vecka, så jag skulle ha oceaner av tid att göra det jag gillar mest av allt: bara vara hemma och skrota omkring. Pyssla med djur och odlingar, läsa massor av böcker och sådär. Dessutom hade jag planer på att ta tag i Tages träning och försöka göra något av all den där dansk-svenska gårdshundsenergin. Men mest skulle jag vara hemma och ha det gött.

Det gick ju sådär. För det första blev den första kursen, den som bara skulle vara varannan vecka, full på nolltid och fick en kölista lika lång som Amazonfloden innan man hann säga "brukshundklubb". Och då tänkte jag "äh, jag kan väl köra en till den andra veckan, det blir ju ändå bara en kväll per vecka, inga konstigheter ". Och så gjorde jag det. Sen kom det påtryckningar om introduktionskurser i viltspår för nybörjare som jag brukar hålla en per termin och då tänkte jag "äh, det är ju bara tre gånger och det betar man lätt av sen när det börjar bli ljust om kvällarna" och så hade jag plötsligt hundkurser inbokade ända fram till midsommar. Ja, men detta är bara början.

I höstas gick jag en appellkurs med Tage. Den, kursen, var väldigt trevlig och när en av instruktörerna ringde och frågade om jag var intresserade av en fortsättning så var jag PÅ. Sen visade det sig att den kursen skulle gå två dagar i veckan varav den ena på tisdagar, då jag har min hålla-kurs-dag, så då bestämde vi att jag bara skulle vara med på spårdelen på lördagar. Sen dök det upp en kurs i startklass på torsdagar som jag anmälde mig till för att i alla fall få lite struktur på lydnadsträningen. Inte så att jag inte KAN träna dom momenten själv, men jag är rätt lat och behöver liksom en kurs för att bruka allvar. Hur som helst blev den kursen inställd på grund av för få anmälda, MEN då skramlade de fram en kurs i appellydnad istället och det var ju egentligen det jag var intressera av, så jag var genast PÅ där också.
Sen frestades det med viltspår i taxklubben. När det är viltspårkurs där så lägger man spåren själv, eller rättare sagt man lägger spår åt någon annan och någon annan lägger spår åt en, och det går väl an när spåren "bara" ska ligga ett par timmar, men när de ska ligga över natten blir det ett väldigt flängande fram och tillbaka till spårskogen, som inte direkt är nästgårds. Så de senaste åren har jag tränat viltspår med Jägarförbundet, som dels håller sina kurser 10 minuter hemifrån och dels är spåren redan lagda av någon annan, så det är bara att åka dit och gå sina spår, få lite feedback, dricka en kopp kaffe och sen är man hemma igen till lunch, typ. Hade redan anmält mig till en viltspårkurs där i maj, men nu viftades det med taxklubbsspår och då tänkte jag (VARFÖR?) att "jamen det var ju längesen, det kunde väl vara kul och det är ändå bara fem gånger" och vips så var jag anmäld till det också. Fast jag VET att fem gånger i skogen är lika med tio resor à 7 mil enkel väg plus att det ALLTID tar hela dagar, det finns liksom inte på världskartan att någonting skulle gå snabbt. Menar inte att huvudprincipen måste vara att det ska gå snabbt, men det är ibland VÄLDIGT mycket väntan. Men är man bara i trevligt sällskap så är det ju helt okej.

EH. Jodåsåatt. Så från och med nästa vecka ser livet ut så här: Måndagar: Ridning. Tisdagar: Hålla hundkurs på brukshundklubben. Onsdagar: LEDIG (och där har jag då vissa veckor tryckt in saker som "hålla introduktionskurs i viltspår"). Torsdagar: Appellydnad med Tage. Fredagar: Ridning. Lördagar: Spårträning eller viltspårträning med Tage. Söndagar: LEDIG (med vissa undantag då det är viltspårträning). Och sen tillkommer en massa enstaka händelser, typ MH, hjälpa till på tävling och sen har min man bestämt att vi ska ha en Call of Cthulu-helg med vänner (väldigt oklart vad det innebär för mig, men det ger sig väl). Men efter midsommar lugnar det ner sig, tror jag.

Jag som tycker det är så gött att komma hem och slippa ge sig iväg igen. HUR BLEV DET SÅ HÄR? Sen ska väl tilläggas att jag också tycker om att göra saker, men ändå. Kan jag inte sansa mig lite? Måste jag ha en förmyndare som låser min almanacka? JELP.