fredag 25 september 2020

Barnbruden

 Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Barnbruden av Anna Laestadius Larsson. Handlingen lät rätt så lovande (såklart, annars hade jag väl inte börjat läsa den): 

Det är juni 1774 och det kungliga linjeskeppet Sofia Albertina närmar sig Sveriges kust efter en orolig färd över Östersjön. Ombord finns Hedvig Elisabeth Charlotta, femton år gammal och den yngsta kungliga bruden i Sveriges historia. Där finns också den omsvärmade adelsfröken Sophie von Fersen, som tyst förbannar sin mor som tvingat med henne på resan. Hon vill inte passa upp på en trilskande tysk barnrumpa, i tankarna är hon på bal i prins Fredriks armar. I Stockholm förbereder Gustav III och hans hov ett ståtligt mottagande av den blivande prinsessan. Förväntningarna på henne är höga, hon ska gifta sig med kungens bror Karl och skänka landet den tronarvinge man så länge väntat på. Och långt under slottets vackra paradvåningar vaknar Pottungen den stumma flickan som tar hand om andras skit.
Barnbruden är romanen om de unga kvinnorna vid Gustav III:s hov. Det är en berättelse om vänskap, svek, maktlystnad och frihetstörst. Barnbruden är första delen i en planerad trilogi och Anna Laestadius Larsson debut som romanförfattare.

Tyckte det kunde vara kul att läsa en historisk bok som omväxling, men alltså...nä. Detta var inte alls min smak. Det finns historiska böcker som är skrivna så att man VERKLIGEN ÄR DÄR, och så finns det historiska böcker som är skrivna så att det känns som att någon bara hittat på att så här gick det till när farfar var ung. Den här boken hör till den senare kategorin. Alltså, det har säkert gjorts jättemycket research, men det är någonting med dialogerna och sättet att berätta som gör att det bara känns tillgjort. Så den här fimpar jag efter att ha stånkat mig genom kanske en tredjedel. Den får noll maskeradbaler av fem möjliga. 

onsdag 23 september 2020

Jag har köpt en spis!

 Man är ju inte som Lars Winnerbäck och har köpt en bil, men en ny spis är beställd. Det verkar ju vara en djävla djungel så jag googlade bara och tog nån som hade fått höga kundomdömen. Går nästan alltid på recensionerna pga folk gillar att klaga och är det inte bra så lär man ju inte få veta det av tillverkaren i alla fall. Så det blev en Bosch something something med varmluftsugn och glaskeramikhäll. Ej induktion pga de jag har testat har inte imponerat. Alltså jo, det blir ju varmt skitsnabbt och jag behöver inte byta ut en massa kastruller och stekpannor för de är redan i gjutjärn eller andra material som funkar, men det här med att ha nån djävla display som man måste stå och fingra på och plussa upp och ner för att reglera värmen? Det är ingenting för mig. Nu kommer det säkert någon och säger att det finns induktionsspisar med vanliga reglage också, men det såg jag ingen när jag sonderade terrängen lite snabbt. Den jag beställde har i alla fall följande uppgradering (jämfört med gamla spisen från 1995) som jag ser fram mot:

1. SOFT CLOSE som gör att luckan inte far igen med en djävla smäll utan stänger sig mjukt och fint. 

2. Inbyggd stektermometer! Använder stektermometer rätt mycket till kött och det är ju ett bök när man först ska plocka ut maten ur ugnen och in med termometern, nehe, inte klar, in med den i ugnen igen, repeat. 

3. Självrengörande. Vet ej hur det funkar, men att rengöra ugn är ju bland det översta på trökiga städområden så allt som underlättar är ett stort plus. 

4. Varmluftsugn. Ser mycket fram mot att kunna ha storbak med mer än en plåt inne samtidigt. 

Sen fanns det några slags autopilot-program som "gör att varje maträtt blir en perfekt framgång", men det ställer jag mig rätt så tveksam till för jag vill själv ha koll, ugnen vet väl inte hur jag vill ha min mat? Aja, det är ju inte tvunget att använda.

Min man har även beställt en ny duschkabin! Ska bli så GÖTT att slippa skura den gamla fler gånger. Den nya är dessutom dubbelt så stor som den gamla och det ska också bli GÖTT. Inte för att jag tycker det är trångt i en duschkabin när man ska duscha, men när man ska städa tycker jag det är rätt klaustrofobiskt. Så jag ser fram mot lite rymd och framför allt att slippa 25 års kalkavlagringar i de där skrymslena och vrårna som aldrig går att får riktigt rena. 

Mmm. Går i väntans tider nu. 

tisdag 22 september 2020

Gammelgrav

Har läst Gammelgrav av Erik Nilshammar och det kan du också ta och göra. Åtminstone om du är intresserad av övernaturligheter och skräck. Det här är en novellsamling som beskrivs så här:

I det nordvästra hörnet av Hälsingland ligger bortglömda platser som gömmer dunkla minnen av det som en gång varit. En av dessa är Gammelgrav, en otillgänglig ravin som skär genom sandheden och mynnar ut i Ljusnan. Det sägs att där finns guld som vaktas av vittrorna. Guld som ingen tillåts hitta. Endast en tunn hinna skiljer oss från denna värld. Allt som behövs är en liten rispa för att det som en gång glömts åter ska göra sig påmint. Novellsamlingen Gammelgrav innehåller 13 vittnesmål om vad som händer när den tunna hinnan brister.

Köpte den här boken mest av nyfikenhet,  jag följer Erik på Instagram, och jag blev inte besviken. Välskrivet, bra språk, fantastiska miljöskildringar, rätt hög läskfaktor. Tycker många noveller påminde om sån där allmogeskräck som man läste när man var liten, som Hårgadansen och liknande, fast med moderna inslag. Novellerna Dimma över Skrebb och Timmerrännan läste jag med kaninpuls och uppspärrade ögon, men alla var bra. Den får fem osaliga andar av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 39 2020, pt 1

 Igår när vi stod i stallgången och diskuterade kommande teorivecka, som är om två veckor, och då ska vi göra teoriprov, det där som alla misslyckades med i höstas, så tyckte alla att det var löjligt med prov. Vi är ju ändå vuxna och vi rider för skojs skull, ingen tänker tävla eller har ambitioner om att ta några ryttarmärken och vi rider väl varken bättre eller sämre för att vi kan skilja på vit krona och vit kota och vanlig bläs och strimbläs. Så gick snacket och vi bestämde då att vi skulle ta upp det till diskussion med Karin. Vi tänkte nog att vi (10 gnällspikar med en medelålder på gott och väl 45+) skulle kunna snacka oss till att få slippa, men en Karin (30-ish) satte oss omedelbart på plats och förklarade att vi inte kom undan. Sen fick vi en stencil med hästens delar så vi kunde plugga. Värdigt. Hahaha. 

Gårdagens lektion var öppna. Tyckte Köttbullen kändes fin i början när vi red fram, men i galoppen låste det sig fullständigt. Jag gav galopphjälper, hon slängtravade iväg, jag samlade ihop henne och gav nya hjälper, hon sprätte iväg och slog bakut, jag samlade ihop henne, hon slängtravade, jag samlade ihop henne, hon sparkade bakut OCH SÅDÄR HÖLL DET PÅ. Plus att hon bröt av till trav nästan hela tiden och när jag drev på sparkade hon bakut för det. Antar att hon tycker det är jobbigt och försöker komma undan. Karin säger att det är "en kamp jag måste ta" och att hon (Köttbullen) måste FRAM. Men det är ju inte så lätt när man är 10 stycken som ska samsas på en ridbana. Tyckte inte heller att jag fick så mycket hjälp som jag kände att jag behövde, fast det är klart att hon inte kan titta på mig hela tiden. Aja, det får väl bli en kamp att ta när det är läge. I alla fall, sen var hon som en DRÖM när vi skulle rida öppna. Inte för att öppna gick så bra för det kan hon inte, men det blev i alla fall lite bogen in och det är ju bättre än inget. Men på transportsträckorna travade hon på så stadig och fin i formen att det var en ren njutning. Kunde till och med göra lite travökningar på diagonalen och det gick till och med att böja henne och forma runt högerskänkeln utan att hon stod emot emellanåt. WOW. Visst, hon vill fortfarande bara gå utåtställd i högervarvet om hon får välja själv, men nu är hon åtminstone på tygeln större delen av lektionen (galoppen undantagen) och jag får känslan av att hon rundar sig runt skänkeln istället för att bara spjärna emot. Så jämfört med hur det hela började så är det ju ändå rätt stora framsteg. Ska rida henne för en tränare om ett par veckor och då får jag kanske lite tips och tricks för hur jag ska jobba i galoppen. Misstänker starkt att nyckelordet förmodligen heter FRAM-FRAM-FRAM. Eller "det är bara att gasa sig ur problemen" som en annan tränare sa till mig om Pojken. Aja, vi får väl se hur det går. 

måndag 21 september 2020

Hej livet

I fredags sprängde jag äntligen målsnöret på det som varit en period av djävligt mycket att göra som påbörjades i samma sekund som semestern slutade. En helt galen period och förra veckan var den galnaste veckan av denna galna period och i fredags eftermiddag hade jag tänkt åka på drop in-ridning för att varva ner och tänka på annat, men jag pallade ej. Styrde kosan hemåt, gick och lade mig och sov i två och en halv timma. Gick upp, bad min man beställa hämtmat, åt och gick sedan och lade mig igen. Sov som en gris hela natten och vaknade på lördagsmorgonen som en ny människa. G-Ö-T-T. 

Var sedan iväg och spårade med alla tre hundarna, vilket tog större delen av lördagen. Vi var inte så många och då skulle man ju kunna tro att det inte skulle ta så lång tid, men det gjorde det för nu skulle vi passa på när vi inte var så många. Så det blev både spår och budföring och uppletande. Och igår höll jag hundkurs och då var det viltspår på schemat. Åkte först till skogen och lade åtta spår, åkte sedan till brukshundklubben och hämtade upp mitt lilla allmänlydnadsgäng, åkte tillbaks till skogen igen och gick alla spåren tillsammans med deltagarna. Åkte hem och fantiserade om en ledig eftermiddag i soffan, men nehedå, vi hade visst bestämt att vi skulle slakta tupparna. De två fina Plymouth Rock-tupparna har varit väldigt sena med att börja gala och därför har de fått gå och växa till sig hela sommaren. De senaste veckorna har jag dock hört en hel del antydningar/försök och min man blir så nervös av det för han tror att grannarna ska klaga och det därmed ska avslöjas att vi har lite fler höns än vad man får ha utan tillstånd inom detaljplanerat område. Och det är ju ändå bara en tidsfråga innan de, tupparna alltså, sätter igång på riktigt, så igår åkte yxan fram. Skulle göra det enkelt för mig och bara ta ur dom och stoppa in dom i frysen hela utan att stycka, men det tog ändå rätt lång tid. Och sedan skulle det bakas bröd och göras söndagsstek och grävas upp potatis och ordnas och donas med både det ena och det andra, så det blev inte alls så värst mycket slappande i soffan som jag hade önskat. Nästa helg dock! Då ska min man ha playdate med en kompis och sova över och DÅ BLIR DET EGENTID. Har visserligen hundträning på lördagen och ska ha spårträning med valpkursen på söndagen, men valpspåren är inte så långa och det var några som inte kunde så vi blir bara fyra stycken. 

Innan dess ska jag bara beta av en jobbvecka. Men den räknar jag med ska landa på mindre än 40 timmar. Jag hade tänkt unna mig en ledig dag för att fira att den här jobbiga perioden är över, men när jag tittade i kalendern för ett tag sedan så var den första dagen utan några jobbmåsten tydligen inte förrän den 5 oktober. Så det är ju fortfarande en del all work and no fun, men det ryms åtminstone inom ramen för en normal heltidstjänst. Man får vara glad för det lilla. 

fredag 18 september 2020

I shop, therefore I am, jodåsåatt

Vi, jag och min man, är generellt inte mycket för att köpa saker till hemmet. När vi köpte vårt hus för tio år sen så konstaterade vi att tapeterna var neutrala och att det ändå inte spelade så stor roll hur de såg ut eftersom det skulle stå bokhyllor framför merparten av väggarna. Och vad brydde vi oss om att badrummet och köket renoverades 1995, allting fungerade ju? Sen ställde vi in våra omatchade möbler som är en kombination av ärvt, fått, loppis och Blocket och det ser inte alls sådär avspänt härligt ut som när de gör det i Sköna Hem, utan det ser helt enkelt ut som om någon har ställt in en massa möbler utan någon större eftertanke. Men det är avspänt härligt. Skjut mig om jag blir en sån människa som stör mig på att det har blivit en repa i lacken på soffbordet eller som tycker att färgkoordinering i bokhyllan är viktigare än att läsa böcker. 

Men en sak som stör mig i hemmet är duschkabinen. Alltså, jag vet inte vad det är för slags människor som designar duschkabiner, men den som ritade den här måste vara född i helvetet. Alternativt kommer att hamna där i livet efter detta. Helvetet är nämligen inte alls konstruerat som man tror, med brinnande svavelosande sjöar där man jagas av rödglödgande djävlar med vässade eldgafflar utan det är att försöka skrubba bort kalkavlagringar i en duschkabins alla miljoner skrymslen och vrår i evigheters evigheter, amen. Det är väl ett Sisyfosarbete som inte går av för hackor om ni frågar mig. Vi har jättehårt vatten där vi bor, vilket jag ser som positivt för då får man i sig kalcium och magnesium och andra spårämnen helt gratis via dricksvattnet, men det är klart att det är ju inte jättekul när allting kalkar igen på nolltid. Och det är nog lättare att försöka få bort stalaktiter och stalagmiter från Lummelundagrottan än att städa bort 25 års ingrodd kalk i duschkabinen. Obs, är inte ute efter pigga tips om att använda ättika och bikarbonat osv, har provat ALLT inklusive alla badrums- och köksrengöringsmedel på marknaden i kombination med muskelkraft och Det. Går. Inte. Att. Få. Bort. 

Vi är ju som sagt inte mycket för att köpa nytt och vi är heller inte mycket för att göra av med saker som fungerar. Och den fyller ju sin funktion, det kan man ju inte säga annat. Ena skjutdörren gick visserligen sönder så den inte gick att stänga för ett par år sedan, men den lagade min man med buntband och sen funkade det igen.
Men häromveckan kom min man hem och hade varit på Jula och sett en jättestor duschkabin för 5000 spänn. Minns inte riktigt anledningen till varför han helt plötsligt tyckte att vi skulle köpa en ny, men jag (som är den som städar badrummet) såg plötsligt möjligheten till ett behagligt liv med en helt ny och jungfruligt ren duschkabin. Jeflar vad härligt. Fattar ju att den också kommer att bli kalkig med tiden, men tänker behandla den med flytande bilvax i förebyggande syfte och hålla efter det som en GNU. Googlade kundrecensioner på denna modell och den fick höga betyg men minus för att den var svår att montera och att ritningen var fullständigt obegriplig. Det är jag dock mindre bekymrad över eftersom min man är ett geni när det kommer till att bygga ihop saker, med eller utan ritning. 

Ja, men det tar inte slut där. Ska även köpa ny spis! Den vi har är (också) 25 år gammal, och lider av svåra ålderskrämpor. Inga lampor lyser så man vet aldrig om den är av eller på. Och på sista tiden så verkar det som att den inte blir så varm som man ställer in den på. Bakar ju bröd varje vecka och har använt samma recept since forever och nu blir det helt plötsligt inte genomgräddat? För ett tag sedan bakade jag bondkakor och de brukar ta ungefär 8-10 minuter att grädda men nu fick jag dubbla tiden och ändå tycker jag de såg bleka och trista ut. Så nu ska jag googla spisar. Har aldrig köpt en spis i hela mitt liv så det kan ju bli spännande. Vad ska man ha? Induktion? Varmluftsugn? Så mycket att tänka på. 

 

tisdag 15 september 2020

Till stallet istället, v 38 2020, pt1

 Igår gjorde vi samma övning som i fredags, THE VERY GOOD SKRITTÖVNING på stora utebanan. Både Köttbullen och jag var dyblöta av svett efteråt, helt sjukt (även om det förvisso var varmt igår, men vi var ändå ute och klockan var ganska mycket). Var helnöjd med skrittövningen, tyckte att hon lossnade riktigt bra i högervarvet för att vara hon och i vänstervarvet var det nästan bara att sitta och njuta. Kunde t o m flytta för skänkel några steg hit och dit. 

Sen skulle vi galoppera och då tänkte jag att nu är hon så (relativt) lösgjord och fin att nu kommer galoppfattningarna att gå som en dans. Jag borde förmodligen istället ha tänkt så här: nu har hon gjort ett rejält styrkepass, då är det kanske inte så schysst att kräva att hon ska ta 200 i bänkpress som avslutning. För galoppfattningarna blev SKIT. Märkte ju att hon var trött och låste sig för hon körde upp huvudet och pinnade iväg i slängtrav istället för att ta skänkeln. Tog ner henne på volt, fick ner henne på tygeln, provade igen, samma sak. La till spö för att hon skulle fatta att hon måste ta skänkeln, med resultatet att hon sparkade bakut. Osv osv. Fick väl till någon fattning till slut, men det var inte mycket att skriva hem om. Depp depp. Fast det är ju styrka som saknas och den kommer väl så småningom. Hehe. 

För Pojken går det sådär. Han ska vila 4 veckor, sen får man se. Men det är tydligen inte så god prognos på hovbrosksförbening och det är ju dålig ekonomi för en ridskola att ha en häst som bara kostar och inte drar in några intäkter. Nu ska man väl inte måla fan på väggen, men, ja, sånt är läget. 

måndag 14 september 2020

Familjen Lambs hemlighet

Har läst Familjen Lambs hemlighet av Lisa Jewell, en av mina favoritförfattare (för kännedom: läser alltid flera böcker parallellt och nu slumpade det sig så att jag också låg i slutspurten av flera stycken parallellt, jag läser visserligen rätt snabbt men kanske inte SÅ snabbt) och det kan du också göra. Den handlar om det här: 

För tjugofem år sedan kallades polisen till ett hus på Cheyne Walk. Väl där hittade de tre döda kroppar och en jollrande bebis i en vagga i ett av sovrummet. De andra barnen var försvunna.

I nutid får tjugofemåriga Libby Jones reda på att hon är arvtagerska till ett övergivet hus i fashionabla Chelsea i London. Huset är värt otaliga miljoner och Libbys liv förändras från en dag till en annan.

Men arvet är allt annat än okomplicerat. Det gamla huset bär på mörka hemligheter och det som en gång skedde där sitter kvar i väggarna. Och samtidigt bevakas Libby från flera olika håll.

Jag har läst de flesta av Lisa Jewells böcker och hennes bästa var när hon övergav chic lit till förmån för spänning. Den här boken var som vanligt: spännande, välskriven, intressanta karaktärer, bra dialog, helt enkelt en bra bok. Kanske att slutet var aningens för sockersött för min smak och det var också på gränsen till för många karaktärer att hålla reda på, men i övrigt var det en behaglig läsupplevelse. Den får fyra sektmedlemmar av fem möjliga. 

Än sjunger hon inga sånger

Har läst Än sjunger hon inga sånger av Susanne Fellbrink och det tycker jag att du också kan ta och göra. Det här är handlingen:

Cilla Fallander har alltid levt för musiken, men en händelse i det förflutna satte stopp för en heltidskarriär som artist. I stället arbetar hon nu som nattredigerare på Sundsvallstidningen, samtidigt som hon försöker hantera ett äktenskap och två små barn med olika sångframträdanden på helgerna. När hon får idén att starta en showgrupp bestämmer hon sig: det är äntligen dags att satsa på musiken fullt ut.

Samtidigt sprider sig en isande oro i Sundsvall. Flera kvinnor har överfallits av en okänd förövare, och några är spårlöst försvunna. Cilla börjar mer och mer känna sig övervakad i sin villa och när en personlig tragedi slår till blir hon tvungen att börja nysta i brotten som drabbat staden.

I ett bortglömt hus inte långt därifrån smider en man sina planer. Han längtar efter sällskap. Längtar efter någon som kan sjunga för honom. Och han har siktet inställt på Cilla.

Jag, som gillar diskbänksrealism, tycker att det här var en perfekt mix av vardagsliv och spänning/dramatik. Skickligt uppbyggd intrig där spänningen steg för varje sida. Störde mig en liten smula på småsaker, som t ex att man aldrig får veta varför Cilla bor i ett sånt gigantiskt hus (hur kan man ens ha en källare med tretton rum varav sju outforskade?) och det där mediala inslaget kändes lite overkill. Plus att jag generellt retar mig på när barn ska beskrivas enbart utifrån kön, och det var väldigt mycket att Cilla hämtade killarna på förskolan och sen lekte killarna med lego och sen fick killarna äta glass i soffan innan killarna skulle gå och lägga sig. Men annars var det en riktig bladvändare som ni kan hasa er iväg till bibblan för att låna. Den får fyra extranummer av fem möjliga.

Till stallet istället, v 37 2020, pt 2

I fredags var vi ett gäng som dök upp till drop in-ridning. Tror vi var 8-9 stycken, hade inte så bra koll för jag var sen (skulle slinka inom Ica och handla mellan jobbet och stallet, tog självscanningskassan för att det "skulle gå lite snabbare" och jamen då blev det väl sån där kontroll och jag fick packa upp allt som jag omsorgsfullt knölat ner i mina påsar och allting tog TUSEN ÅR och var jag inte stressad innan så blev jag det då) och Köttbullen står i en egen del av stallet (hon står alltså inte ensam, men det är bara ponnyer i den avdelningen) så jag hann inte direkt prata med någon. Humöret (hos mig) sjönk när Karin sa att vi skulle vara på stora utebanan (HATAR STORA UTEBANAN) men steg igen när hon sa att vi skulle skritta i 40 minuter, och då var det såklart inte att såsa omkring på lång tygel utan diverse övningar i skritt (ÄLSKAR SKRITTÖVNINGAR) där man jobbade individuellt med det man tyckte man behövde jobba med. Oj vad vi slet! Både jag och Köttbullen var precis genomsvettiga efter detta pass, och OJ vad fin hon blev. Vänstervarvet var det bara att sitta och njuta i, högervarvet finns det såklart fortfarande kvar att jobba med men med tanke på att det inte ens gick att ställa henne åt höger i våras så kan man numera åtminstone se ögonbågen ibland. Den inre alltså, får hon välja går hon utåtställd i höger varv. Sen skulle vi galoppera och då passade jag på att träna galoppfattningar. Fick till flera som var riktigt fina! dvs som inte inleddes med VM i slängtrav. Sen kan hon fortfarande inte riktigt fatta galopp på rakt spår, men det kommer väl. Mmm, var så nöjd med henne. Sen skulle vi trava av och jag provade att länga ut tygeln och tyckte minsann att hon sökte sig framåt-nedåt riktigt fint. Sen körde hon ner huvudet med full kraft sådär som hon gör när hon tycker det är jobbigt, och jag höll på att flyga av för jag var inte beredd och hon är som sagt väldigt stark. Nu satt jag kvar, men det var ändå ett lite ovärdigt avslut. Hehe. 

lördag 12 september 2020

Den osynlige vännen, del 2

Har läst Den osynlige vännen del 2 av Stephen Chbosky. Det är givetvis en fortsättning på Den osynlige vännen del 1 som jag läste för ett tag sen, gillade skarpt i början men sen tyckte jag den tappade. Tyvärr tyckte jag inte det blev någon uppryckning att tala om i del 2, tvärtom. Ju längre jag läste, desto konstigare och mer ointressant kändes berättelsen och på slutet var jag direkt trött på den snälla farbrorn, den väsande kvinnan, brevlådsmänniskorna och att dE heLt plöTsliGt böRjaDe skRiVa stOra oCh sMå boKstÄver om vartannat. Slutet var dessutom konstigt  Den här boken får nu bara två små basebollhandskar av fem möjliga.

fredag 11 september 2020

Fredagsuppdatering från hönsgården

Normalt sett håller jag hundkurs en kväll per vecka. Det fanns en tid när jag hade två parallella kurser (varav en var två tillfällen per veckan), men det var innan jag återupptog ridningen och fick ännu en tidsslukande fritidsaktivitet i mitt liv (något jag verkligen inte ångrar). Jag brukar hålla kurser i allmänlydnad och till mig kommer oftast folk med hundar som passerat det gulliga valpstadiet och nu är rätt så odrägliga tonåringar och där ägarna formulerar imaginära Blocketannonser i tanken. Men den här terminen håller jag faktiskt en valpkurs (också). Det är så roligt! Och så enkelt! Och så UUUUUURGULLIGT. Har två labradorer, en blandras, en lagotto, en jaktgolden och en westie, snittåldern i gruppen är väl cirka fyra månader. Alltså på riktigt, jag dör. De är så himla söta. Ja, det var väl bara det jag ville säga. 

Nä, men annars tänkte jag faktiskt bara slänga in ett par bilder på de nya hönsen, för jag förstår att alla har suttit som på nålar och undrat hur det har gått med kycklingarna från i våras? Och med Astrid

Här kommer en bild på hela gänget nykomlingar. Det där med att vara hönsfotograf är inte så lätt som man skulle kunna tro. Till exempel kommer de nya hönsen aldrig fram till mig om de gamla är ute, för då blir de bortjagade. Men om man fyller på hönsmatsbehållaren inne i hönshuset så går de gamla in för att liksom inspektera så att allt går rätt och riktigt till, och då göre sig nykomlingar icke besvär. Så då kan man få lite kvalitetstid med de små. Som alltså inte är så små längre. 



Kulturhönsgänget! 

Så här är våra kulturhöns. Kulturhönsraserna är ju, till skillnad från lantraserna, framavlade för att vara mer produktiva, och detta medförde att lantraserna nästan försvann. Sen kom värphybriderna som var oslagbara ifråga att maxat äggläggande, och då försvann nästan kulturhönsraserna. Slut på minihistorielektion om små- och storskalig äggproduktion över tid. Över till presentationen. 

Längst fram i bild ståtar smålandshönan Astrid. Hon är könsmogen nu, vilket man kan se på den röda kammen och slören, men jag är inte 100 % säker på om hon har börjat värpa än. Det står ju liksom inte namn på äggen och de enda ägg jag kan säga med säkerhet vem som har värpt är Kim Walls, för hennes ägg är mörkade än blommehönsens, som lägger ljusbruna ägg. Smålandshöns lägger dessvärre också ljusbruna ägg, så om Astrid har börjat värpa så är det i alla fall inget hon stoltserar med. Är ju också lite oklart om hon vill värpa i redena, för blommehönsen är som sagt rätt så bossiga. Men har inte hittat några andra ägg någon annanstans, så jag får väl helt enkelt se tiden an. 

Den svarta hönan till vänster i bild är Eleonora. Hon är en Silverudds Blå, och deras ägg är lite grönaktiga i färgen. Hon är dock inte könsmogen än och det är först nu som jag är åtminstone 99 % säker på att hon är en höna, de har tagit sjukt lång tid på sig. De är ju ändå snart 5 månader gamla och kläckta på våren (till skillnad mot till exempel Kim Wall som är kläckt i augusti. Hennes bror Gunde Svan började inte gala förrän i februari året därpå, och Kim Wall började värpa några veckor efter det). Men det får ju ta den tid det tar.

Den andra svarta hönan (till höger i bakgrunden) är Ulrika, som vi inte vet riktigt vad hon är. Hon skulle kunna vara en Silverudds Blå hon också, men hon har liksom som ett skägg, en skepparkrans som spretar ut från kinderna och under hakan, och det ska de inte ha. Så blandras är väl det enda återstående alternativet. Säljaren hade enligt uppgift Silverudds Blå, Fifty Five Flowery Gold, Ayam Cemani plus ett gäng blandraser. Fifty Five Flowery Gold är det inte, för de är spräckliga och dessutom könsvisande vid kläck. Ulrika var svart när hon kläcktes (trodde därför länge att det var en Plymouth Rock-höna ända tills tuppkycklingarna började få randiga fjädrar och hon fortsatte vara svart). Ayam Cemani är det inte heller, för det ägget (fick ju ett sånt som bonus, men det var tyvärr obefruktat) såg inte likadant ut. Plus att jag tycker den lilla kam och slör som finns är för rosa. Och de har väl inte heller något skägg vad jag vet. Så gissningsvis någon korsning med inslag av Silverudds Blå. 



 Skäggiga damen Ulrika! 

 
Bakom Eleonora och Astrid på den första bilden så står Kim Wall med röven i vädret samt de två Plymouth Rock-tupparna. De växer så de knakar. Jag tycker det är så coolt med randiga höns, men det blev ju inga hönor och så fort de här börjar gala så åker de in i frysen (för tydlighetens skull så ja, jag slaktar ju dom såklart först). De har inte fått några namn. Inte för att jag har något emot namn på djur man ska äta, det beror nog mer på att det inte går att se vem som är vem av dom. Tur att Ulrika fick skägg, annars hade det aldrig gått att skilja dom svarta åt heller. 

Jaha, det här var lite om hönsen, ett inlägg som jag egentligen verkligen inte hade tid att skriva men jag kände att jag behövde en PAUS från allt jobbtrök som omger mig twentyfour fucking seven just nu. Over & out från hönsdamen. Hehe. 





torsdag 10 september 2020

All work and no fun

 FAN vad jag jobbar. Och gör grejer efter jobbet. Det är ju jag själv som har skapat den senare situationen så jag kan ju inte riktigt bli arg på någon annan för det, men nu är det mycket alltså. Jobbar som ett as, åker hem, äter, åker iväg, kommer hem, duschar, borstar tänderna och går och lägger mig. 

Igår hade jag Skypemöte med en tysk på jobbet. Han kan möjligen vara den person i koncernen som pratar sämre engelska än jag (till mitt försvar vill jag dock anföra att vi pratar om grejer som jag knappt vet vad de heter ens på svenska), problemet med HERR HUTTENBERGER (som han så skojigt heter) är att när de engelska glosorna sinar så går han över till tyska istället för han är van att jobba med danskar och våra danskar (i koncernen dårå) bor på Fyn och alla har fått i sig Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga dubbat till tyska med modersmjölken eftersom man får in tysk tv där. Så de pratar tyska som infödda. 

Jag kan ingen tyska alls även om jag såklart förstår vissa ord, men det är inte samma sak som att höra det smattras fram av en frustrerad tysk med kommunikationssvårigheter. När HERR HUTTENBERGER inser att jag inte fattar vad han menar så vrålar han. Inte på mig, men på sin assistent för att han ska hjälpa till att förklara eller ta fram någon siffra. Så helt plötsligt och utan förvarning kan det dåna fram ett SASCHAAAAAA, KOMM HIER (eller hur det nu stavas) ur Skypehögtalaren så man håller på att hoppa av stolen. Tur att vi inte har kameror på våra Skypemöten. Fast nu har min chef bestämt att vi ska ha det i fortsättningen på våra koncerngruppsmöten, för det blir så tråkigt att bara titta på folks profilbilder i längden och man får "mer en känsla av att man faktiskt sitter på möte" med kameror. Från början bestämde vi att vi INTE skulle ha det p g a att det går så mycket mötestid till att folk ska prata om ifall de ser varandra eller ej samt kommentera en massa ovidkommande. Men det var ju innan folk fick social abstinens p g a Corona. Ser inte riktigt fram mot kamerornas intåg för jag brukar pyssla med lite annat under tiden jag lyssnar när det är grejer som inte riktigt berör mig. Typ städa skrivbordet eller kolla mail eller sånt. 

Aja, jag kämpar vidare. Om en dryg vecka får jag mitt liv tillbaka. Eller jag slipper i alla fall förhoppningsvis 60-timmarsveckorna. Om inget oförutsett inträffar, men det kan man väl ge sig FAN på att det gör bara för det, hejdå. 

tisdag 8 september 2020

Till stallet istället, v 37 2020, pt1

 Alltså, vi är ju INTE direkt sams nu, jag och Köttbullen, beklagade jag mig till Karin efter gårdagens lektion. Känns som att hon är allmänt ovillig till allt, stretar och spjärnar emot, slängtravar in i galoppen som hon sen vill bryta av efter tre språng för att hon inte orkar hålla igång några längre sträckor, och försöker man rida ihop henne så slår hon efter skänkeln och sen kommer man alltid ikapp någon annan och då bryter hon av p g a orkar inte galoppera långsamt och med henne är det FAN inte bara att fatta ny galopp utan det är en rätt omständlig procedur där man snudd på måste vara i balans och harmoni med själen och universum och hela skiten. Eller åtminstone vara i ett hörn av ridbanan, men det är ju inte alltid man är det och då blir jag skitstressad när 9 andra hästar galopperar på spåret och Köttbullen bara pinnar iväg i stötig ponnytrav.  

MEN så får jag väl ändå tänka till. Hur var det i våras? När jag började så kunde jag ju inte ens få henne att gå på tygeln i skritt mer än ett par meter. Red ju lektion efter lektion med bara en massa volter och åttvolter i skritt och var helnöjd om hon kunde mjukna ett par sekunder istället för att bara köra upp huvudet och bita fast i bettet. Så utifrån det har det ju ändå hänt en hel massa grejer. Och så kom jag att tänka på en lektion med Pojken, där han tokvägrade att gå på volt i vänster varv, han bara vek halsen och sprang rakt fram. Det var mer än en lektion dessutom. Minns också i början att han knappt kunde göra serpentiner på medellinjen utan att det kändes som att han skulle välta. Så vinglig var han. Och han blev ju bra, men det tog tid. Och det får väl Köttbullen också ha. Tid. Och tålamod. 

Igår hade vi sitsträning och jag fick beröm för min sits. Roligt, även om jag misstänker att det var det enda som möjligen var positivt. Hehe. Om det nu var så bra, för vi travade i evigheter utan stigbyglar på stora mittvolten, och det kändes inte direkt så himla graciöst om jag ska vara ärlig. Men den lodräta sitsen har tydligen ändå positionerat sig i muskelminnet, om det nu inte bara var som Karin sa för att vara snäll. Aja, det är väl bara att kämpa vidare. Pojken har diagnosticerats med hovbrosksförbening, vad det nu är, så hans framtid är rätt oviss. Orkar ej ens googla vad det är, för det känns för deppigt. 

måndag 7 september 2020

Vaktelslakt med mera

Söndagens projekt var att städa vaktelburarna och ändra om i vaktelgrupperna. Tre grupper skulle bli två för de äldsta hönorna kommer ju inte att leva i evighet och den nya gruppen kycklingar som kläcktes i juni behövde sorteras, plus att den näst nyaste gruppen fortfarande består av tuppen Anders plus hans syrror. Tanken var att tuppen Batman skulle få ta över Anders' syrror och Anders skulle få ta över Batmans fruar. Tänkte dock om då det visade sig att den snyggaste individen i den nya gruppen var en tupp. Han är liksom gyllene i färgen, och vi döpte honom till Kvicken (efter den gyllene kvicken i Harry Potter) och beslöt att han skulle få ersätta tuppen Anders eftersom Anders har visat sig vara rätt så brutal mot sina hönor, särskilt en som han är på hela tiden och som aldrig får en lugn stund. Batman är så gudasnäll och liksom försynt, aldrig att man ser honom jaga efter och härja och aldrig att en höna i hans flock har tappat så mycket som en fjäder under parningen. Av tolv ägg så var tolv befruktade i senaste kläcket så nog gör han sitt jobb ändå. 

Nu är det ju så trist att Kvicken är Batmans son och någon av de gamla är ju hans mamma och det enda som var bra med Anders var ju att han inte är släkt med någon. Han var förvisso stor och snygg också, men elaka tuppar göre sig faktiskt icke besvär. Det sägs ju att fåglar inte är så känsliga för inavel, men jag har ändå velat ha obesläktade grupper. Men det löser sig väl när de gamla kastar in handduken. Vi har haft dom i två och ett halvt år (och det var oklart hur gamla de var när vi fick dom, fast jag tror inte de var jättegamla), men det är ändå snudd på pensionsmässigt i vaktelvärlden så jag tror det löser sig med naturlig avgång så att säga. 

Blev lite drama när vi höll på och sorterade, för en slet sig och sprang iväg. Djävlar vad den var snabb och djävlar vad bra den kunde flyga! Det var nära att den tog sig in till grannarna och det var nog det sista den hade gjort i såna fall för deras hund var ute, men som väl var fick min man tag i den. Sedan stod vi och pratade en stund med grannarna över staketet, och då flaxade den väl iväg igen! Ny dramatik, men det slutade bra den här gången också. 

Ja, så var det dags att säga hej då till tuppen Anders och fem andra tuppar i den senaste gruppen. TYVÄRR visade det sig att en av dom var en höna. Vaktlar kan ha könsvisande färger, men mina har det inte så man får könsbestämma dom genom att klämma dom i röven. Är det en tupp så kommer det ut vitt skum. Nu är det ju dessvärre så att det kan skumma om en höna om hon är nyligen påsatt och så var fallet med en igår. Tuppar har också som en knöl ovanför kloaken, men den är inte alltid jättetydlig och jag har aldrig haft fel innan när jag har könsbestämt med klämma-dom-i-röven-metoden (heter förmodligen något snitsigare?). Men nu har jag lärt mig den hårda vägen att det kan vara värt att vara lite mer noggrann. Blev lite chockad när jag stod och tog ur tupparna och så hittade jag ett ägg bland inälvorna? Aja, så kan det gå. 

Sedan var det KAOZ i Batmans grupp för de nya hönorna (Anders' syrror plus Kvickens syrror) var bara måttligt imponerade av varandras närvaro, men det lugnar sig väl förhoppningsvis. Kvicken fick flytta in till Batmans f d proffsfruar, och han höll en synnerligen låg profil. 

Plymouth Rock-tupparna är snart fem månader gamla och de har fortfarande inte börjat gala, men det är väl bara en tidsfråga nu. Stora och präktiga är de i alla fall. De andra två är jag nu 99 % säker på är hönor. Glad för det, även om jag ville ha en randig höna så är det så snyggt med svarta höns. Det var en av anledningarna till att jag ville ha Australorp, fast nu råkade ju Kim Wall bli spättad istället för svart. De svarta hönsen heter nu Ulrika (fd Ugglan) och Eleonora, och håller tillsammans med smålandshönan Astrid en rätt låg profil i flocken. Det var allt för den här gången. 



Helgen som gick och aldrig mer kom åter

 Måndag igen, ännu en helvetesjobbvecka väntar. En av tre avklarad, två återstår. KÄMPAKÄMPA. 

I fredags var jag sleten. Kände bokstavligt talat hur luften gick ur mig vid lunchtid, så att istället för att åka till stallet och tanka energi efter jobbet så åkte jag hem, damp ner i sängen och sov två timmar. Var uppe en liten stund, åt kvällsmat och kollade något på tv men gick sedan och la mig vid åtta och sov ytterligare tio timmar som en klubbad oxe. Såatteh, det kanske behövdes?

I lördags var jag iväg och spårade med Tage, det gick rätt bra. Spåra på fält är ju en av hans akilleshälar för han har så mycket annat att glo på där. Människor, fåglar, om det kommer någon bil på någon väg långt borta vid horisonten, allt distraherar. För att inte tala om alla sorkhål, harbajs och annat spännande som man kan hitta på fält. Men det gick som sagt rätt hyfsat för att vara han, och sedan gjorde han en budföring som var K-L-O-C-K-R-E-N. Budföring är en annan akilleshäl (finns många!), han älskar att springa och han älskar människor så det borde inte vara något problem? Men problemet med Tage von Ärthjärna är att han inte är så himla noga med vem han springer till. Det behöver inte vara mottagaren utan det kan lika gärna vara en i publiken, till publikens stora förtjusning. Men i lördags gick det bra. 

Åkte sedan hem och jobbade resten av dagen eftersom man ju har ett så kul liv just nu. Lagade middag, åt middag, kollade på ett avsnitt av The Crown som vi precis börjat kolla på, gissningsvis sist av alla. Det hade kommit ett nytt avsnitt av Lovecraft Country, en annan serie vi följer, men jag pallade inte titta på det utan gick och la mig med en god bok (Familjen Lambs hemlighet av Lisa Jewell) men somnade efter typ tio sidor. 

Igår skulle vara En Ledig Dag™ eftersom jag varit så duktig och jobbat undan på lördagen det jag egentligen tänkt göra på söndagen. Inledde dagen med långpromenad med hundarna, sedan cyklade jag några mil (ja, på min elcykel så inga spänstpoäng att tala om) där jag bland annat kollade på ett hus som var till salu och som jag blev lite sugen på att köpa p g a att det är dubbelt så stort som vårt och har mer än dubbelt så stor tomt, plus att det inte ligger inom detaljplanerat område. Cyklade förbi och kollade och sedan var jag inte sugen längre p g a att det låg rätt så nära en stor väg, huset var fult och tomten bestod bara av en massa risiga tallar. Älskar vårt hus och vår tomt, bättre (och billigare) kan vi inte bo, och att jag ibland får sug efter något annat beror oftast på att jag tycker vi har så taskiga förvaringsutrymmen. Vilket i sig handlar om för mycket saker i förhållande till mängden utrymme, vilket i sin tur beror på att min man är en hamster och utöver det tycker att det räcker med att grejer ligger någorlunda i högar så råder det ordning och struktur och sen behöver man inte göra mer. Vår absolut största källa till konflikt för jag vill ha tomma golv och saker på hyllor och överskådlighet och tydlighet för alla, inte att man ska behöva lära sig hur någon annans hjärna fungerar för att fatta i vilken hög man ska börja gräva för att möjligtvis ha en chans att hitta rörtången. Utöver det är min man väldigt kreativ och bra på att starta upp projekt, men desto sämre på att slutföra dom, men de måste ändå ligga framme eftersom han "håller på". 

Så ibland drömmer jag om att bo någonstans där det finns massor av uthus och bodar och grejer och så fösa in min man och alla hans djävla pinaler och pågående projekt där så jag slapp se och snubbla över dom. Men som sagt, vi älskar ju vårt hus och att bo där vi bor så det är väl bättre att gå till botten med grundproblematiken. Så igår eftermiddag hade vi ett litet familjeråd om hur vi ska få bättre ordning på saker. Det är inte första gången min man lovar bot och bättring och bättre ordning och reda, och jag har väl måttliga förhoppningar om att det ska bli någon förändring, men vi får väl se. 



söndag 6 september 2020

To my Love

Här är en bok jag nästan inte orkade läsa klart: To my Love av Karin Aspenström. Läste ju Nattspår för ett tag sen och tyckte den var bra och som av en händelse låg den här på "nyss återlämat"-hyllan på bibblan. Handlingen lät inte så dum heller:

Det är mitten av nittiotalet och Sverige har nyss gått med i EU, Kurt Cobain är död och England är universums nya medelpunkt. Nittonårige Love följer sin ungdomskärlek Josefin till Camden Town i London. Där hänger rockstjärnorna, drömmarna och knarkhandlarna sida vid sida med groupies, wannabes och banden utan skivkontrakt.
I centrum av Camdens nattliv står den dekadenta gitarristen Baz och hans gåtfulla syster Lorelei. Såväl skrämd som fascinerad av syskonen låter sig Josefin dras in i en destruktiv kärlekskarusell och en sårig familjehistoria. Hon kommer allt längre bort från Love och en dag slutar hon höra av sig helt. Det är som om hon blivit uppslukad från jordens yta.
Sjutton år senare lever Love ett vuxet liv i Sverige med flickvän, karriär och sommartorp, men minnet av Josefin har aldrig lämnat honom. När han oväntat hittar ett av hennes gamla blandband i sina gömmor väller saknaden fram, och han beslutar sig för att resa tillbaka till ett förändrat Storbritannien för att ta reda på vad som hände med henne. Det visar sig vara svårare än han föreställt sig.
Spåren leder honom genom Londons förorter och ut på engelska landsbygden, och när pusselbitarna väl börjar falla på plats inser Love att hans eget liv är i fara. 


Nä men alltså nä. Jag orkade inte mer än drygt halvvägs genom denna 400 sidor långa roman. Den var inte på något vis dåligt skriven, men jag kunde inte engagera mig i vare sig Love eller Josefin eller någon av de andra karaktärerna, de kändes bara så himla platta och ointressanta. Tyckte dessutom att det var lite väl osannolikt att Love, när han åker till London hux flux och på vinst och förlust sjutton år senare, omgående skulle springa på folk på gatan som känt Josefin. Ja, okej, det hade väl varit ännu tristare historia om det INTE hänt, men ändå. Det bor väl fler människor i London än vad det gör i hela Sverige så oddsen känns väl sådär. Ja, sen orkade jag inte med detta planlösa letande och de tröttsamma tillbakablickarna. Hoppade fram till slutet för att se vad som hände och det var väl inte direkt som jag trott, men det kändes ändå inte värt att läsa resten för. Den här boken får två halva pint öl av fem möjliga.

fredag 4 september 2020

Svärmodern

Har läst Svärmodern av Moa Herngren. Har tidigare läst Tjockdrottningen som jag tyckte var rätt okej. Den här boken handlar om följande: 


Som ensamstående mamma har Åsa och hennes son alltid varit nära. Men relationen förändras när sonen träffar en ny flickvän som snart blir gravid. Åsa gör sitt bästa för att knyta an till sin nya svärdotter, men då Åsa försöker hjälpa till uppfattas hon som gränslös. Det blir början på en konflikt som kommer att splittra hennes familj.

Det blir smärtsamt uppenbart för Åsa att den viktigaste personen i sonens liv inte längre är hon själv, utan svärdottern och den nya familjen. Och när Åsas egen mamma går bort, står hon plötsligt alldeles ensam.


Ja, vad tyckte jag om den här boken? Det får nog bli ungefär samma omdöme, rätt okej. Störde mig lite på att boken först var i jagform och sedan i tredje person (när det handlade om samma person), men intressant upplägg att läsa ur de olika personernas perspektiv. Sen kan jag väl tycka att den här upplevda gränslösheten var lite väl lam, eller så har jag en annan definition av gränslöshet (har även en svärmor som tillför ytterligare en dimension till begreppet gränslös så det var kanske därför jag inte ens fattade vad alla de här konflikterna i boken ens var att tjafsa om, man har ju varit med om värre liksom). Men ja. Den kommer väl inte att lämna något djupare avtryck, men ändå helt okej. Den här boken får tre familjegräl av fem möjliga.  

torsdag 3 september 2020

September

 Jaha, då blev det höst? Hur gick det till? Tycker hela det här året har svept förbi som en blinkning och häromdagen när vi pratade om någonting som hände i våras så kändes det som att det lika gärna kunde ha varit för tio år sedan. 

September var det ja. September, oktober, november, det är höstmånaderna. Höst och vår är mina bästa årstider, så jag klagar inte. Vad jag klagar på just nu är: så galet mycket att göra på jobbet. Igår jobbade jag inte nio till fem utan fem till nio. Och inte då 05-09 utan 05-21. KUL LIV MAN HAR? Det kommer att vara så här ett par veckor till, men sedan lugnar det förhoppningsvis ner sig lite. 

Sen har jag ju såklart råkat plocka på mig lite väl mycket föreningsliv också. Nästa vecka ska min brukshundklubb ha "hundens vecka" med aktiviteter varje kväll, varav jag ska ansvara för två prova-på-grejer. Det var de dagar som jag inte rider, håller kurs eller går kurs med Tage som rök där. Det är ju samtidigt kul, men just nu önskar jag faktiskt lite att vecka 37 redan hade varit över. Och även vecka 38 för den omfattar något liknande upplägg fast på jobbet. Hodeladihodeladihoppsanvilkendag. Eller vecka. Eller veckor. 

Jaja, det är som det är, bara att bita ihop och köra plattan i mattan, huvet i väggen, pannan i kaklet och allt det där. Hajhaj. 

Till stallet istället, v 36 2020, pt1

 I måndags var det hoppning och vi fick vikarie för Karin var sjuk. GULP. Man vet ju aldrig med vikarier, vår grupp är ju på den högsta nivån och då kanske en vikarie tycker att man ska kunna hoppa högt (=över 50 cm, hehe). Fick börja med att state:a att jag är en mes och inte vill hoppa högt. Köttbullen gillar att hoppa, men hon lägger ju iväg i en fart som jag inte är 100 % bekväm med. Jag skulle inte säga att hon generellt är hård i munnen, men just då är hon fan i mig helt okänslig. Visst är det roligare att hoppa henne än Pojken, som liksom mödosamt stjälper sig över varje hinder och i det närmaste tvärstannar efteråt om man inte driver så man blir blå i ansiktet, men alltså nää...hoppning är inte min grej längre. 

Jaja, jag behövde inte hoppa särskilt högt och vi hoppade en 5½:a (dvs en rak linje, trav in, hoppa att litet hinder, ett galoppsprång och så ett högre hinder) och det är ju inte jättesvårt när det inte är högre än vad det var (det "högre" var en oxer på kanske 60 cm när jag hoppade). Skulle däremot luta mig bakåt i landningen p g a Köttbullens dåliga balans och man är ju drillad att följa med i språnget, så det var svårt. Och så gick det ju lite fort som sagt. Men jag överlevde. Var väl inte den roligaste lektionen för det blir så mycket väntan när 10 stycken ska hoppa, och då är vi ju ändå vuxna och disciplinerade och kommer i ström. Men det känns ändå som att man står mycket på medellinjen och glor. Uppvärmningen gick inte heller bra, tror Köttbullen håller på att bli brunstig för hon var på ett djävla humör. Först blev hon jättesur för att hon inte fick gå in i stallet med de andra ponnyerna och stimmade runt och höll på som om hon var sista hästen på jorden som inte fick gå ombord på Noaks ark. Tänkte att hon skulle lugna sig när de andra hästarna kom så hon i alla fall inte kände sig ensam, men det dög tydligen inte. Sen när vi red fram så kändes hon allmänt okoncentrerad och motvillig och ville inte gå på tygeln och slog bakut i galoppen osv. Men jaja. Alla kan ju ha en dålig dag. Vi får väl se hur det blir på fredag. 

måndag 31 augusti 2020

All work and no fun

BUÄÄÄH. Jag hade gjort en jättebra jobbplan för att slippa jobba röven av mig i september. Denna förnämliga Plan startade samma dag som jag kom tillbaks från semestern och om man jobbade enligt planen så skulle det visserligen vara fullt upp men ändå görbart de kommande sju veckorna. Planen sprack sedan per omgående p g a en såkallad "kollega" (är för närvarande ej så kontant med hen och önskar det vore annorlunda men TYVÄRR är jag hänvisad till att samarbeta med denna person som varken är lagspelare eller ledare utan bara allmänt KASS på rätt mycket men som har slickat röv uppåt och därför uppenbarligen kan göra lite som hen vill) som tidigare aviserat att hen inte tänkte ta semester förrän senare i höst, vilket jag räknade med när jag gjorde min förnämliga Plan, plötsligt tog semester ändå. Utan att ha förankrat det någonstans utom möjligtvis via tidigare nämnda rövslickning uppåt dårå, men ingen här visste något förrän typ dagen innan. Och "kollegan" har tydligen ingen känsla för att hen (tyvärr) ingår i ett sammanhang och att det fanns möten som involverade hen inplanerade. Tycker att det är rimligt att man kollar av sånt innan man bara uteblir, föreslår nya mötesdatum eller liknande, men det är tydligen en helt omodern tanke. 

Så där blev en fasförskjutning av Planen på två veckor vilket gjorde att marginalen till deadline krympte med motsvarande tid. Sedan blev hen förkyld och då håller man sig ju som bekant hemma. Säger absolut inget om det, hade det bara varit sjukdom så hade det fixat sig, men tillsammans med den här oplanerade semester försvann tre veckor av de sju som Planen omfattade, vilket innebär att Planen har gått från att vara mästerlig till ett stort kaos där ingenting är klart. Ergo, kommer att få jobba röven av mig de kommande veckorna. Vilket innebär: varje ledig stund. Ta med datorn hem varje dag och smacka igång den det första jag gör när jag kommer innanför dörren och sen sitta tills det är läggdags eller dags att ge sig iväg någonstans. Nu i september ser det ut så här: Ridning på måndagar, hundkurs med Tage på tisdagar, valp- och allmänlydnadskurser som jag håller i på torsdagar, ridning på fredagar och hundkurs med Tage på lördagar. Nu är den nya Planen: klämma in lite mer jobb innan ridning och hundkurs på måndagar och tisdagar (för de börjar inte förrän 19.30 respektive 18.30 så där hinner jag ju beta av ett och annat), jobba aslänge på onsdagar (som är min "lediga kväll" bortsett från nästa vecka då jag har ett åtagande), samt att jobba på söndagarna (som är min "lediga dag" bortsett från söndag nästa vecka då jag har ett annat åtagande så då får jag väl jobba på lördag eftermiddag istället).

BUÄÄÄÄH var ordet. Är det någon som vill ha mitt liv? Det är gratis de kommande tre veckorna. Sen ska jag lägga mig i fosterställning och håva in övertidsersättningen och sen vill jag kanske ha det tillbaka igen. Over & out från en livegen. 

lördag 29 augusti 2020

Jackie

Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Jackie av Annie Svärd. Så här stod det på baksidan:

”Tidigt om försommaren, på ett försenat tåg på väg mot huvudstaden och ett nytt liv – allt börjar där. Och som om hon redan har en föraning om att någonting är på väg att ske registrerar hon alla i vagnen. Någonting i luften, hon vet ännu inte vad men om det sker kommer hon sannolikt att vara det mest uppmärksamma vittnet efteråt.”

Anne Swärds nya roman handlar om en ung kvinna på väg mot Stockholm och livet. Det är den varma sommaren 1988, ingenting har ännu hänt. Mannen hon sedan möter är bortom vad hon kan föreställa sig. "Jackie" är en roman om kärlek, besatthet och överlevnad.

Ja men alltså nä. Orkar ej med böcker där karaktärerna bara är "han" och "hon" och bara är allmänt svåra. Kämpade på med de första hundra sidorna, hoppade fram en bit för att se om det skulle bli bättre men nu ger jag fan i detta. Den får noll åttiotalsreferenser av fem möjliga. 

Hål-i-huvudet-sjukan

Gjorde precis ett quiz på temat akvariefiskar med ett ej så imponerande resultat. Har väl haft något akvarium i barndomen (både min och mina barns) med guppy, black molly, neontetra, svärdbärare och platy (?) eller vad de nu heter, de där vanliga nybörjarfiskarna, men det gjorde mig uppenbarligen inte till någon expert för jag fick bara 3 rätt av 9. En av frågorna jag svarade fel på var Vilken av följande alternativ är inte en sjukdom som kan drabba akvariefiskar? där jag utan att tveka valde alternativet "hål-i-huvudet-sjukan för det kunde ju inte vara något annat än hittepå. Trodde jag, ja. Det var det inte alls utan det är en parasitsjukdom som företrädesvis drabbar diskusfiskar och andra ciklidarter, fick jag lära mig. Tycker mer det låter som ett symptom som många människor verkar ha drabbats av. Inte minst såna som befinner sig i någon form av ledande position. Tack för ordet.

fredag 28 augusti 2020

Hemligt möte

För ett tag sedan fick ju jag och min instruktörskollega/kompis sms om att vi skulle bli bjudna på pizza på okänd plats och av okänd anledning. Vi spekulerade rätt mycket i det där. Misstänkte att det var något lurt. Ville dom lura på oss något trökigt styrelseuppdrag? Har dock aldrig hört att valberedningen jobbar med pizza som lockbete, men de kan ju ha ändrat taktik. Men raggning av potentiella styrelsemedlemmar brukar ju ske på senvintern, strax innan årsmötet, så det var inte riktigt rätt tidpunkt. Sen berättade Stefan på jobbet att han kände någon som kände någon som också hade fått en sån där lite kryptisk inbjudan, kommit dit och blivit avrättad "i någon knarkuppgörelse". Hm, ja, men detta scenario kändes väl inte heller hundra procent sannolikt.

Nåväl, vi blev upphämtade av ordföranden och forslade till en pizzeria där resten av styrelsen väntade. Och vad det handlade om var att de ville visa sin uppskattning över att vi ställer upp så mycket för klubben. Det var ju väldigt trevligt och hedrande måste jag säga. Det enda som var tråkigt var maten. Jag och min man var och åt lunch på den där pizzerian för några år sedan och sa då att vi aldrig mer skulle sätta vår fot där. Inte för att maten var dålig, men servicen var usel. Vi beställde maten, det var långt ifrån fullsatt men vi fick ändå vänta 45 minuter innan vi fick in två mikrade bitar lasagne. På 45 minuter kan man ju för fan laga en lasagne från grunden. 

Aja, alla är väl värda en andra chans. Tanken var tydligen att vi egentligen skulle ha gått på en annan restaurang, men den hade stängt och då fick det bli den här. Men ja, deras servicekänsla, eller snarare brist på densamma, hade inte ändrats. Vi blev anvisade ett bord av en medelålders servitris i trasiga jeans, vi satte oss och sedan kom hon på att bordet skulle torkas av och kom då hasande med en jätteflaska Ajax fönsterputs och sprutade på glasskivan som låg på bordet så man satt som i en dimma. Sedan beklagade hon sig över att hon inte nådde tvärs över bordet och halvlade sig över det så att vi fick trycka oss mot stolsryggarna för att inte vara i vägen. 

Sedan fick vi in menyerna, beställde och inledde vår väntan. Det tog inte 45 minuter den här gången, men de kunde inte ens reda ut vem som beställt vad att dricka och vi fick säga till om det. Sen kom maten i omgångar så det var mycket sitta och titta på när andra åt. Och när väl den sista pizzan bars in så var det fel sort så den fick bäras ut i köket och göras om, så en person fick sitta och vänta i en extra kvart medan vi andra åt. 
Jag skulle vara lite nyttig och beställde en kycklingsallad. In kom ett fat som bestod till 90 % av isbergssallad (som väl består till 90 % av vatten), lite tärnat kycklingkött, några bitar konserverad ananas och så några gurkskivor och en tomatklyfta. Denna rätt kostade 100 kronor. Nu var det ju inte jag som betalade, men det var väl ändå ett DJÄVLA överpris om ni frågar mig. Rätten i sig smakade ingenting. Jag hade beställt "stark dressing" och in kom en skål med vanlig dressing som de hade duttat på någon slags grillkrydda på utan att ens besvära sig med att röra om. Stark var den inte heller och som måltid betraktat så var det här nog något av det mest menlösa jag ätit i hela mitt liv. Men tanken (hos styrelsen) var ju i alla fall god även om inte maten var det. 

torsdag 27 augusti 2020

Den osynlige vännen del 1

Har läst Den osynlige vännen del 1 av Stephan Chbosky. Många har höjt den till skyarna, möjligen var mina förväntningar väldigt höga för jag var/är väl bara måttligt imponerad så här långt. Eller den var ju bra, men kanske inte SÅ bra som jag trott. Den handlar om detta:

Sjuåriga Christopher Reese försvinner spårlöst i sex dagar. När han kommer hem igen är han helt oskadd. Men han minns inte var han har varit. Och han har förändrats. Christopher upptäcker att han vet saker som han inte borde veta. Han har en röst i sitt huvud. En röst som säger åt honom att bygga en trädkoja i skogen innan juldagen. Om han inte gör det kommer något fruktansvärt att hända hans mamma Kate, och alla andra han känner. Snart befinner sig mor och son i en kamp för sina liv. Deras lilla stad, Mill Grove i Pennsylvania, blir slagfältet i ett krig mellan gott och ont.

Den här boken har beskrivits som "en storslagen skräckroman med en episk kamp mellan det onda och det goda" och visst finns det likheter med denna och Stephen Kings skrivsätt (som också många har påpekat) och visst ser man en supertydlig koppling till Det (en grupp barn som kämpar mot något ondskefullt väsen i en småstad, check).

Jag tycker den började otroligt bra, när man får lära känna Christopher och hans mamma och jag kände verkligen sympati för dom. De andra karaktärerna var också bra gestaltade och intressanta. Jag känner nästan att det hade räckt om boken handlade bara om detta, vardagslivet, problemen. För efter hand som de övernaturliga/skräckinslagen ökade, desto mer ointressant kändes berättelsen och jag tycker inte författaren lyckades få grepp om den delen alls. Det kändes nästan inte ens läskigt, mest konstruerat och påhittat (att jämföra med när jag läste Det och knappt vågade borsta tänderna i veckor efter att jag läst scenen där Beverly sticker ner ett måttband i handfatets avlopp. Då var jag förvisso 20-ish och inte som nu 50+, men ändå) och ju längre det gick desto rörigare blev det. Sedan tycker jag språket var lite påvert ibland, som när Christopher, Konstige Ed och M&M gjorde saker tillsammans, då var det väldigt mycket att först gjorde killarna ditt och sedan gjorde killarna datt och sedan åt killarna matsäck och sedan gick killarna hem.

Såatteh, jag vet inte. Det finns ju en "del 2" (såklart) och den ska jag hämta på bibblan idag. Hoppas den blir bättre, mer som denna var i början. Hade den fortsatt som den började hade den nog fått fem, men nu blir det bara tre moln av fem möjliga.

Till stallet istället, v 35 2020, pt 1

Glömde visst att blogga om måndagens ridning. Glömmer rätt mycket nu pga jävelmycket att göra på jobbet så det är tur man har stallet och brukshundklubben som oaser att andas i. I måndags hade vi markarbete. På stora utebanan. Jag hatar ju att rida på stora utebanan, men det gick väl rätt skapligt. Hade Köttbullen (stackars Pojken är under utredning för hälta som kommer och går, oklart vad det är och om han kommer att bli bra) och vi kämpade på med formen och galoppen. Formen kändes ändå hyfsad och jag kunde göra övergångar från trav till skritt och igång i trav igen utan att hon slog upp huvudet, och hon kunde till och med gå på tygeln i vänstergaloppen. Högergaloppen är vad den är, och fattningarna är fortfarande inte mycket att skriva hem om. Men det går ju åtminstone framåt. Övningen var att först trava och sedan galoppera över en serie bommar med korta avstånd och sedan en serie bommar med långa avstånd på samma linje. Gick väl sådär för Köttbullen har ju inget enormt register i gångarterna och istället för att länga steget så ökar hon farten. Men hon är ärlig och verkar tycka det är roligt och hon kan ju inte hjälpa att hon inte är en gångartsponny.

måndag 24 augusti 2020

Rolf

Har läst Rolf av Malin Lindroth. Den handlar om det här:

Rolf är Komvuxvikarie, snart 60 år och bor ovanför Safiren Livs. Inatt har han dödat en flicka. Nu väntar han på polisen som ska komma och förlösa honom från hans brott. Och från hans ensamhet.

Det här var en rätt annorlunda bok. Välskriven. Obehaglig. Alla har nog någon gång träffat på en Rolf. En sån där lite udda kuf utan några sociala skills. Sen behöver åtminstone inte min fantasi veta att Rolf är i stånd att mörda. Boken beskrevs som "en mörk och underhållande roman", men jag tyckte mest den var mörk. Den får tre skärsår av fem möjliga.

Till stallet istället, v 34 2020 pt 1+2

Förra måndagen var det teori så då blev det ingen ridning. Istället planerade vi vad vi skulle göra den här terminen. Det finns ju en grovplanering där vissa veckor är hoppning, markarbete, dressyr, teori, etc. Men så finns det andra veckor där det är lite mer fritt och då diskuterade vi vad vi ville/borde göra den här terminen. Mycket fokus på öppna och sluta. GULP. Är så kass på detta, rider ju för övrigt oftast hästar som är kassa på det också så jag får liksom aldrig någon feeling för hur det ska kännas när det är rätt. Men men. Det ger sig väl. Var sedan på drop in-ridning, eller "droppen" som vi i den inre kretsen säger, i fredags. Fick Köttbullen. Den här veckan hade ingen instruktör ridit till henne och det märktes, för hon var inte fullt lika samarbetsvillig. Det gick ändå rätt bra bortsett från höger galopp där hon slog bakut i fattningarna. Vi red en övning med vända snett igenom och skänkelvikning, det gick förstås inte heller särskilt bra men det är ju för att hon inte kan. I detta skedet är jag helnöjd bara hon går i form. Har även anmält mig till tre träningar med extern dressyrtränare. GULP x 10. Karin berättade att förra gången Köttbullen hade varit med så hade den här tränaren föreslagit att hon som red skulle byta till en annan häst, samt sagt att "den där får ni ju sälja" till ridskolechefen. Men det var a. i våras, när Köttbullen var ännu grönare än nu och b. en liten unge som red. Föreställer mig att Köttbullen ändå är mer utbildad och samarbetsvillig nu, samt att jag eventuellt kan åstadkomma mer än en liten unge. Eller så blir det pannkaka av det hela. Vi får väl se, hehe. Igår var jag och min man och red islandshäst. Finns ju ett ställe inte jättelångt härifrån där de är supertrevliga och naturen är magisk. Försökte lite naivt boka tid där under semestern, men det var fullt fram till nu. Nu var det å andra sidan bara vi som var där och det var ju trevligt. Vi fick rida ut med tre tjejer som jag fattade det som brukade hjälpa till på gården. Det gick bra och var URMYSIGT även om det kom en rejäl regnskur som var mindre urmysig. Fick en häst som beskrevs som "han väljer ofta trav istället för tölt så det gäller att sitta rätt". Jag är ju ingen stjärna på islandshäst, men har ju fattat att man ska ha korta tyglar, luta sig bakåt och trampa ner hälarna och det var väl rätt för han töltade like a boss. Ett par gånger blev det ett par travsteg, men det var lätt att korrigera och sedan satt man som i en fåtölj igen. U-N-D-E-R-B-A-R-T!

torsdag 20 augusti 2020

Där kräftorna sjunger

Har läst Där kräftorna sjunger av Delia Owens, en bok som cirka hela Sverige verkar ha läst nu i sommar. Den handlar om det här:

En oförglömlig berättelse om naturens krafter och ensamhetens pris. Kya Clark lever ensam och i samspel med naturen utanför en liten stad vid North Carolinas kust. Byborna kallar henne ”Träskflickan” och har i många år spridit elaka rykten om henne. När en stilig quarterback hittas död i våtmarken blir hon därför omedelbart misstänkt och en mordutredning inleds. Men Kya är långt ifrån den obildade enstöring som alla tror, och snart uppdagas sanningen om hennes liv.

Jag tyckte den här boken var lite sisådär. Den var bra skriven, fina naturskildringar men lite väl Grottbjörnens Folk-ig. Känns ju mer sannolikt att Kya skulle växa upp och bli tandlös, åldrad i förtid, outbildad och fattig, men istället blir hon högutbildad, skitsnygg och rik i princip utan att ens ha satt sin fot någon annanstans än i denna våtmark. SKULLE INTE TRO DET, VA? Sen var det väl rätt spännande med mordet, men upplösningen kändes alldeles för sockersöt och tillrättalagd. NJA. Den här boken får tre rätt små fiskmåsar av fem möjliga.

onsdag 19 augusti 2020

Men vad vill dom mig?

Fick igår ett mycket kryptiskt sms från ordförande och kassör i en förening som jag är aktiv i. Sms:set var skickat till mig och min instruktörskollega/kompis.

Hej svejs i lingonskogen! Hoppas allt är bra med er och att ni inte fått solsting. Vi skulle gärna vilja bjuda er på pizza en dag/kväll. Anledningen berättar vi på plats. Ni två får bestämma datum och tid och återkomma

Jaha, men bli bjuden på mat är ju alltid trevligt så vi öppnade kalendrarna, hittade ett datum och återkom med det. Frågade samtidigt var vi skulle vara någonstans för det är ju ändå lite skillnad på om man ska på lokal eller om de tänker att vi ska mikra varsin Billys panpizza i föreningslokalen. Men svaret vi fick var bara "Ni kommer att få ett sms med mer detaljer".

VAD MENAS MED DETTA? Vad vill de? Vad har vi gjort? Är det bra eller dåligt? INGEN VET. Eller ja, någon vet väl, men inte vi.

Stay tuned for the spännande fortsättning. Upplösning sker nästa onsdag.

måndag 17 augusti 2020

Och så vare måndag igen

Jaha, där försvann den helgen, det gick i ett nafs. Har inte gjort något speciellt tror jag? Det är ju så varmt att hjärnan smälter bort så jag minns ingenting. Jo, i lördags storstädade jag hönshuset, skurade och donade och bytte allt strö på golv och i reden. Tjejorna kom in och inspekterade misstänksamt då och då, som om de trodde att jag allraminst höll på att försåtsminera deras lyxhotell. Efter lite otacksamt kacklande så vände de och gick ut igen. Det var tacken för mitt slit! Det var hett som i helvetet och dammet yrde och flugorna surrade. Är det ett ljud jag verkligen H-A-T-A-R så är det flugsurr. Hade det varit en tortyrmetod så hade jag erkänt vad som helst. Aja, men nu är det i alla fall gjort. Tanken var annars att jag skulle ha gjort det "någon gång under semestern när det var lite dåligt väder" men den dagen kom ju aldrig. Igår vaknade jag med en helvetisk huvudvärk som kunde härledas till nacke och axlar (som också gjorde ont). Oklart varför, men jag har ju problem med nacke och axlar sedan cirka en miljon år tillbaka i tiden och är man ett måndagsexemplar så är man, även på en söndag. Trist bara att efter en vecka av ett i det närmaste asketiskt leverne (träning varje dag, inget socker, ingen alkohol) så vaknar man upp och mår som om man hade däckat utanför ett tält på Roskildefestivalen. Det finns ingen kosmisk rättvisa någonstans. Segade runt hela dagen som en zombie med värmeslag. VÄRDELÖST! Piggnade till något frampå eftermiddagen när det var sändningar från SM i hoppning i Falsterbo (hurra, guld till Rolf-Göran!), men i övrigt lämnade gårdagen inget större positivt intryck. Aja, nu är det måndag, nu försöker vi igen.

Till stallet istället, v 33 2020, pt 2

Man var ju inte jättesugen på att åka och rida i fredags eftermiddag när termometern stod och dallrade på 27 grader i skuggan. Sitter man som jag i luftkonditionerade lokaler hela dagarna är det ju nemas problemas att vara på jobbet i det avseendet. Men när man sen går utanför dörren! Kontrasten blir ju helt orimlig. Men jag var sugen på att fortsätta jobba med Köttbullen så jag trotsade värmen och åkte dit ändå. Vi var bara tre stycken, vi red inne i ridhuset för vi inbillade oss att det skulle vara aningen svalare. Det är ju tveksamt om det var det, men solen gassade i alla fall inte och det dammade inte. Nu hjälper det ju inte hur mycket man vattnar, det torkar ju upp på nolltid och sen rider man omkring i ett moln av damm som om man vore en karaktär i en spaghettiwestern. Jamen JÄKLAR vad det gick bra! Nu var det bara delvis min förtjänst, för Karin hade ridit Köttbullen dagen innan och fått igenom henne riktigt bra. Men den där känslan av att man tar tyglarna och så är det samarbete direkt istället för kamp? Så underbart! Hon gick riktigt stadigt i form i BÅDA varven i både skritt och trav. W-O-W liksom. Galoppen får jag inte riktigt till vare sig fattningar eller form än, men det kommer väl. Sen kroknade hon på slutet och började stå emot i högervarvet, men det kan man väl förstå. Jag var inte på topp själv i det läget om man säger så. Vi red en övning som var att man skulle rida på först A-volten, sedan mittvolten, sedan C-volten och så jobba med ställning och böjning i båda varven i evigheters evighet, amen. I kort trav under nedsittning och utan stigbyglar. I tropisk hetta. PUH, det var jobbigt. Men kul. Köttbullen var helt löddrig av svett efteråt och själv var man ju inte heller så fager. Men det var det värt. Är SÅ taggad på att fortsätta jobba med henne nu, och så är det teori idag! Suck, men ja, det är som det är.

torsdag 13 augusti 2020

Statusuppdatering

Nu har jag jobbat ett par dagar och plötsligt känns semestern väldigt avlägsen, det är som att man aldrig har varit ledig. Tur det snart är helg, hehe. Har ändå inte direkt behövt jobba ihjäl mig för när jag kom tillbaks fick jag börja med att boka om en massa möten eftersom en person som skulle ha varit med där hade tagit ledigt ett par veckor lite hux flux sådär. Hen skulle egentligen inte ha varit ledig förrän senare i höst men pallade tydligen ej vänta så länge. Det ställde ju till det lite i min kalender, för mycket av det som skulle ha gjorts nu de kommande veckorna får istället tryckas in längre fram. Och kalendern längre fram var inte direkt tom om man säger så och det var inte heller så enkelt att man bara kunde göra det som skulle göras då nu istället. Så om ett par veckor kommer det att börja en ytterst knölig och jobbig period, men det får väl lösa sig då. Nu är det istället rätt lugnt. Hade väl föredragit att ha lite lagom att göra hela tiden istället för först nästan ingenting och sedan helvetesmycket på en gång, men det är ju tydligen inte alltid man får som man vill.

I alla fall: Vad händer? Förstår att alla ligger sömnlösa och undrar hur det har gått med upplösningen av det stora dammsugardramat? Jo, men det har gått bra. Eller, jag har ju i och för sig ännu inte fått det extra batteri som jag blivit utlovad som kompensation, men den som väntar på något gott väntar kanske på Elgigantens kundtjänst, vem vet? Är i alla fall helnöjd med min nya Dyson V11 ABSOLUTE EXTRA ALLT, eller vad den nu heter. Så himla smidigt att bara ge hallgolvet en avsugning efter att hundarna varit ute sista gången på kvällen, och så tassar man upp lite till känslan av nystädat varje dag utan att egentligen ha behövt anstränga sig nämnvärt för att det ska bli så. Det gör otroligt mycket i alla fall för mitt humör eftersom det sjunker som en gråsten när jag möts av stök och smuts. Är ej på något sätt pedant, men lite ordning vill man ju ändå ha. 

Hur går det med mitt knä då? JODÅ! Är så himla nöjd med utvecklingen. Hittade ett inlägg från i juni där jag inte var det, nöjd alltså. Då hade det gått fyra veckor av rehab-perioden. Nu har det väl gått 12 veckor tror jag och jag är om inte i skick som ny så i alla fall hyfsat som förr. Har egentligen inga problem i vardagen längre, enda gången det gör ont är om jag lägger all kroppsvikt på höger knä, typ står på ett ben och gör knäböj. Och den lilla stunden som det gör ont kan man ju stå ut med. Annars kan jag gå, cykla, rida i princip helt obehindrat. Är fortfarande lite svagare i högerbenet, men inte så att det direkt märks annat än när jag tränar. Min rehab går till 90 % ut på att göra saker stående på ett ben i taget så det är väl därför. Är hur som helst väldigt nöjd med utvecklingen. Nästa vecka är det preliminärt avslutning på min rehab-gruppträning, eller jag och min artros-PT ska väl utvärdera resultatet och sen får väl hon bestämma om jag ska fortsätta på egen hand eller hur det ska bli.

JODÅSÅATT. Annars är det bra med höns, hundar och vaktlar. Vaktlarna sprutar ur sig ägg som om det inte fanns någon morgondag och jag vet inte hur många vakteläggsbaserade pannkaks- och sockerkakssmeter jag har vispat ihop denna sommar. Vi har ju en ny generation på tillväxt som snart kommer att bli könsmogna, det är Batman och hans damers avkommor. Så fort vi har sorterat ut tupparna ska vi göra om grupperna så att Batman får de nya hönor som kom ur köpe-äggen tidigare i år, och nya tuppen Anders får överta Batmans fruar. I nuläget går han, Anders alltså, och sätter på sina syrror, det är ju inte så coolt. Sen får de nya hönorna från tillväxtgruppen, om det blir några alltså men det är 10 stycken så NÅGRA måste det väl ändå bli, gå med sina mammor. Tre av dom är ju urgamla så jag räknar inte med att de lever till nästa år. 

Hönsen växer och frodas. Smålandshönan Astrid är omkring 20 veckor och borde snart börja göra rätt för sig. Plymouth Rock-kycklingarna är tuppar. Det var ju så att jag beställde 7 ägg av en person, men hon fick inte ihop 7 stycken så därför fick jag enligt uppgift fem Plymouth Rock, ett Silverudds Blå och ett Ayman Cemani (det sista tyvärr obefruktat). Fast sen visade det sig att hon (eller snarare hennes barn) blandat ihop äggen. Två Plymouth Rock blev det, och båda är tuppar och kommer att hamna i grytan så fort de börjar gala. De är omkring fyra månader nu så det lär väl hända inom kort. De andra två (den femte var ju kycklingen Gullfiber, som definitivt var en tupp och som vi slaktade tidigt p g a att han var så himla tuppig och liksom aggressiv mot Astrid när vi släppte ihop dom) är svarta, en skulle kunna vara svart Silverudds Blå men den andra som jag kallar för Ugglan är nog någon blandras för hen har så lustig befjädring runt huvudet. Blyg är hen också och vill inte vara med på bild, men håll ut så kommer det. De svarta är FÖRHOPPNINGSVIS hönor, de har i alla fall inte börjat utveckla kam och slör än till skillnad från Plymouth Rock-bröderna. Blommehönsen och Kim Wall är rätt sura på de små och kör bort dom så fort de kommer för nära, men hönsgården är ju stor så de kommer alltid undan. Har fixat extra sittpinnar så att de unga ska kunna sova utan att behöva få sig ett tjuvnyp och det funkar bra. Alla går numera sedan länge också in själva på kvällarna, det är skönt. Hoppas bara att de unga hönorna fattar var äggen ska läggas när det blir tid, så man slipper kräla in under buskar och snår för att plocka ägg. Sånt kan man ju aldrig veta. 

Med hundarna har detta hänt: Tage har gått och blivit viltspårchampion nu i sommar. Är mycket nöjd med detta eftersom det verkligen inte har varit a walk in the park att spåra med honom. Han har cirka tusen sidoprojekt och är extremt svårläst. 
Remus har fått ett skamligt förslag om att bli pappa. Hoppas det blir verklighet. Obs, seriösa uppfödare, jag blir visserligen alldeles pirrig av tanken på en liten Remus junior men för det ska det ju inte vara någon buskavel utan ordning och reda. Ja, men det var väl i stort sett allt som hänt sen sist. Twittelidoo (som Kikki Danielsson brukade skriva på Twitter och VARFÖR VET JAG ENS DETTA?)


onsdag 12 augusti 2020

Nattspår

Har läst Nattspår av Karin Aspenström, en bok och författare som jag aldrig hört talas om tidigare (korrigering: det hade jag visst, har läst Utan dina andetag,  men den blev jag visst inte så impad av), men den stod på "nyss återlämnat"-hyllan på bibblan och såg lite spännande ut. Handlingen är denna:

Efter att ett blogginlägg fått spridning i högerextrema kretsar tvingas författaren Kaj Lomme fly storstaden. Han köper ett förfallet hus i det lilla samhället Svartbol, djupt inne i de värmländska skogarna.

Snart förstår Kaj att han är iakttagen i det gamla huset. Han upplever en närvaro i rummen och får en känsla av att någon som tidigare bott där vill honom något. I väggarna hittar han brev och anteckningar från en höst i slutet av trettiotalet då en tragisk händelse ägde rum i byn. Gradvis börjar Kaj förstå att platsen han kommit till bär på en mörk hemlighet.

Ett bortglömt hatbrott och en kärlekshistoria som fick ett blodigt slut grävs upp igen. Men ju närmare Kaj kommer gåtans svar, desto tydligare blir det att någon vill ha bort honom från Svartbol ...


Jag kände mig inte jätteentusiastisk till att börja med, åh nej, ännu en författare som är blasé och har skrivkramp och halvtaskig kvinnosyn, what else is new? tänkte jag först. Men sen tog berättelsen raskt fart och blev inte alls tokig. Skulle nästan säga en bladvändare mot slutet. Sen var det väl kanske lite väl vältajmat med polisinsatsen och själva upplösningen för att det skulle kännas sannolikt, men man kan ju inte få allt. Den här boken får fyra osaliga andar av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er (den återfinns snart på en "nyss återlämnat"-hylla på ett bibliotek nära mig). 

tisdag 11 augusti 2020

Till stallet istället, v 33 2020, pt 1

Så var det dags för en ny ridskoletermin. Nu känns det ju inte som en evighet sen eftersom jag var på BOOT CAMP i helgen så jag var ju redan så att säga igång, men det var kul att träffa gruppen igen. Rider ju i en så supertrevlig grupp. Hatar tiden vi rider på, 19.30-20.30 och speciellt igår när det visade sig att Köttbullen skulle ut i hagen och alla ponnyerna gick i den hage som ligger allra längst från stallet, men det var ju bara att börja traska. Köttbullen har lite issues med att inte få vara med sin ponnyflock så hon hade minst sagt bråttom. Var trött efter lektionen och ännu tröttare efter att bråka med henne angående hur man beter sig när man blir ledd i grimma, och allra tröttast när jag släppt henne i hagen och skulle traska hela långa vägen tillbaks till stallet igen. Men gruppen älskar jag, så därför kommer jag aldrig att byta. Ja, men jag fick ju Köttbullen! Och det gick nästan lite bra för oss. Har ju fått lite tips om hur jag ska jobba med henne i högervarvet, där är det väl mer jag som inte får ihop det motoriskt att rida henne i högervarv som om det vore vänstervarv så att hon kommer upp på yttertygeln. Vad hon brukar göra är att vrida halsen och huvudet uppåt och utåt, då blir det glapp på yttertygeln och eftersom hon inte vill lyssna på innerhjälperna så sitter man där med en giraff som bara springer utan att lyssna och så slutar det med att jag blir stark och statisk i handen och det har ju aldrig löst några problem så varför kan jag inte bara SLUTA MED DET? Men igår fick jag lite moments även i högervarvet, även om de sannerligen inte var många. Men i vänstervarvet var hon nästan fin ibland, kunde gå i form och till och med vila lite på steget. Nu har vi bestämt att jag ska ha henne på måndagarna, så det blir spännande. Längtar redan till på fredag då det ska vara drop in-ridning hoppas jag. Tjoho från en glad hästtjej (52).

måndag 10 augusti 2020

BOOT CAMP 2020

Har varit på BOOT CAMP i stallet för fjärde sommaren i rad. Det har blivit en mycket fin tradition, det är också kul att vi i stort sett är samma gäng som återkommer år efter år. I år hade vi en ny ridlärare som precis tagit examen från Hippologen. Känner (till) henne sedan tidigare för hon har gjort praktik på ridskolan och haft vår grupp vid några tillfällen i höstas (tror jag i alla fall det var, man har ju minne som ett såll). 
Fick Köttbullen. Det var jag nöjd med. Var också nöjd med att det faktiskt inte var som att börja på ruta ett igen som jag trodde, utan att det faktiskt gick att få henne gå i någorlunda skaplig form i alla fall i skritt och trav i vänster varv. Höger varv - NJA. Där var det mer en kamp. Men det är ju som det är med den saken. Galoppfattningarna var ju inte heller mycket att skriva hem om, det blir slängtrav i racerfart och så får man vara glad om man kan lyckas gasa i ett hörn så att det blir galopp. Det blir i alla fall oftast rätt galopp, alltid något. Pojken hade ju också jättesvårt att fatta galopp i början, och det var nästan omöjligt att få honom att fatta vänster galopp. Där är det lite konstigt med Köttbullen för hon är ju extremt stel i högersidan och borde ju då välja vänster galopp istället, kan man ju tycka. Men det gör hon inte. Däremot blir det ju sällan några fina fattningar på hjälperna. Fick ett "tips" från en ridkompis att lägga till rejält med ytterskänkel för det hade hon testat på en annan häst som haft svårt för att fatta galopp och det hade funkat bra. På Köttbullen resulterade det i att hon sparkade bakut. EJ ÖNSKVÄRT, hälsar dressyrtanten. Hehe. 
Aja, hade i alla fall kul på det här lilla tvådagarslägret. Vi red två dressyrpass, ett pass markarbete och ett pass hoppning. Köttbullen gillar att hoppa, så det är faktiskt nästan lite kul även för mig som inte gör det. Pojken hoppar utan att krångla, men är alldeles otroligt seg och man får driva som galning för att han inte ska säcka ihop och självdö mellan hindren. Dressyren på Köttbullen går ju som sagt SÅDÄR, men i alla fall framåt. 
Vi lyckades naturligtvis också pricka in sommarens varmaste dagar med temperaturer upp mot 30 grader. STÖN, säger jag. Tur att vi har ett isolerat ridhus för det var faktiskt den svalaste platsen man kunde uppbringa. I alla fall ett tag. Hade ej pallat att rida i stekande sol, den saken är säker (fast jag minns tydligt att det var exakt det vi gjorde när vi hade boot camp 2018 som ju var den varmaste sommaren i mannaminne så hade någon sagt att vi skulle göra det så hade man väl bara bitit ihop och gillat läget). 

Idag börjar höstterminen och min semester slutar. Tyckte ju att jag var så himla smart som bestämde mig för att börja jobba på en tisdag, men idag har känts så himla konstig. Boot campen var på fredag och lördag istället för lördag och söndag som det brukar. Alltså kändes lördagen som söndag, men så var det ju söndag igår och så var jag ju som sagt ledig idag, och därför har idag också känts som söndag. Tre söndagar i rad känns väl lite sådär, men eftersom jag faktiskt ska jobba imorgon har jag försökt söndaga mig lite. Baka bröd och fixa matlådor och sådär. OCH SÅ ÄR DET MÅNDAG? Måste hela tiden intala mig det så jag inte glömmer att åka till stallet. Sen gäller det att komma ihåg att det är tisdag imorgon så jag inte tror det är måndag bara för att det är första jobbdagen. Ack vilket besvär. Men det dröjer nog inte länge förrän man är tillbaks in i selen igen. Over & out. 

söndag 9 augusti 2020

Blodsband

Har läst Blodsband av Edvard Fenvik. Den handlar om det här:

Fyra unga män avslutar sin militärtjänst med ett fylleslag på en Finlandsfärja - en fest som slutar med ett brutalt brott.  

Tjugofem år senare sker ett mord i Stockholm. Utredningen leds av kriminalkommissarie Martin Jacobsson och de unga kriminalinspektörerna Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic, som lärde känna varandra redan första dagen på Polishögskolan.  

Utredningen går fort framåt. Mycket pekar åt samma håll, både den tekniska bevisningen och ett tydligt motiv. Ganska snabbt är man säker på att hittat gärningsmannen. Men när ett nytt mord sker börjar polisen tvivla. Är man verkligen inne på rätt spår? 

Jag borde ju få jobb i den där utredningsgruppen, för jag listade tämligen omgående ut upplägget. Lite trist, men är man smart så är man. Hehe. I övrigt gillade jag boken. Äntligen några i det närmaste helt normala poliskaraktärer som varken missbrukar alkohol, jobbar dygnet runt eller har trassligt bagage (i alla fall inte överdrivet). Sen tyckte jag kanske att Oscars fru Karin var lite väl mycket av ett önsketänkande snarare än en realistisk bild av en småbarnsmorsa, men det är väl bara att hoppas att hon blir lite mer mänsklig i kommande böcker. Tyckte också att språket var lite VÄL detaljerat, man behöver kanske inte beskriva exakt varje moment i hur man skrapar en bilruta eller brer en knäckemacka. Samtidigt gillar jag ju det vardagliga så det var ändå bara ibland som jag inte kunde låta bli att himla med ögonen. Den här boken får fyra lumparhistorier av fem möjliga.

fredag 7 augusti 2020

Tre små lögner

Har läst Tre små lögner av Laura Marshall, författaren till Vänförfrågan som jag har läst och gillade sådär. Den här boken handlar om detta:

När Sascha försvinner, befarar Ellen det värsta. När sedan djupt begravda hemligheter stiger upp till ytan, inser Ellen att hon nog faktiskt inte känner Sascha eller har någon aning om vad hon är kapabel till alls.

2005: 17-åriga Ellen blir betagen av Saschas glamorösa utstrålning. De blir vänner och Ellen välkomnas in i Saschas bohemiska och musikaliska familj. Hon anar inte mörkret som döljer sig bakom den konstnärliga livsstilen. Under en nyårsfest tar allt en dramatisk vändning. Det slutar med en rättegång där Ellen blir nyckelvittne. Livet hemma hos Sascha blir aldrig mer detsamma.

2018: Ellen är 30 år och hennes liv är fortfarande nära sammanflätat med Saschas. De två bor tillsammans i London. Men så försvinner Sascha. Polisen tar det inte på allvar eftersom det inte är första gången det händer. Men Ellen befarar det värsta händelser i det förflutna ger henne all anledning att vara orolig. Både för Sascha och sig själv. Att upptäcka sanningen om vad som verkligen hände den där nyårsaftonen för 12 år sedan innebär livsfara och Ellen måste konfrontera både det förflutna och samtidigt ifrågasätta hur väl hon egentligen känner sin bästa vän.

Tyckte väl den här boken var okej men inte mer än så. Den var välskriven och så, men det var liksom ingenting i berättelsen som fastnade. Karaktärerna och deras relationer kändes konstruerade och bitvis inte speciellt intressanta, och upplösningen kändes lite väl gjord och tillrättalagd. Den här boken får tre falska vittnesbörd av fem möjliga. 

tisdag 4 augusti 2020

Augusti? Augusti!

Jaha, det blev alltså AUGUSTI bara sådär. Alltså det här året har varit så konstigt. Våren försvann i ett nafs samtidigt som den varade i en evighet. Och sommaren har ju gått i raketfart, och nu börjar det redan bli mörkt på kvällarna. Kanske då att vi ska smyga upp i vedbacken och försöka flytta ett getingbo. Brukar ju ägna en del av semestern åt att hugga ved, det är en seriös hobby jag har. Någon av de första semesterdagarna älgade jag glad i hågen upp i vedbacken och lyfte bort locket till en kasserad klotgrill som ligger som skydd över huggkubben - och sedan kastade jag det all världens väg och sprang för livet därifrån, förföljd av sura getingar som byggt ett fint litet bo där. Fick bara ett stick i fingret så det kunde väl ha varit värre. Men någon ved har jag inte huggit under denna semestern. Min man hade all världens idéer om hur man skulle kunna få bort det där boet, men det krävde att det var mörkt och då var det fortfarande långa ljusa sommarkvällar som aldrig tog slut, i alla fall inte i rimlig tid. Men nu så börjar mörkret krypa närmare och då kanske man kan få börja ägna sig åt sin ved. Veden ska ju egentligen vara klar till påsk tror jag, men det är väl om man ska elda med den till vintern samma år, och vi håller fortfarande på och tar av 2018 års ved så det är nog ingen större panik för vi har hela 2019 års förråd att nalla av också.
 
Dagarna går. Vad händer? Inte mycket alls. Promenerar, cyklar, påtar i trädgården, löser korsord, läser, fikar. På kvällarna kollar vi på den danska tv-serien Borgen. Härförleden konstaterade vi att vi nog var tvungna att fälla vår lärk, för den har växt sig gigantisk samt lutar mer och mer. Den var så hög att det inte skulle gå att fälla den utan att den skulle krascha in över staket och trädgårdsland och inte ens min man protesterade särskilt mycket när jag insisterade på att vi skulle leja bort det jobbet. Kontaktade en klättrande arborist som det hade tipsats om i Facebookgruppen ÖSTERLEN ANSLAGSTAVLAN och han kom hit och fällde den i ett nafs. Nu ska den "bara" kvistas och kapas och sen har jag ännu mer ved att ta hand om. Hehe. Jag har inte simmat en endaste gång på hela sommaren om någon nu trodde det. Inte heller har vi unnat oss att äta ute speciellt mycket. Men det har varit gött och vilsamt. Sovmorgon varje dag (sover i och för sig som en djävla KRATTA p g a värmen, men man kan inte få allt här i världen) och äter mycket rester från frysen samt mackor, så det är inte som att jag står och slavar i köket i timmar varje dag. 
 
Sista semesterveckan nu, vilket är både sorgligt och lite skönt. Även om det är gött att vara ledig så är det också rätt gött att komma tillbaks till sina rutiner igen. Samt inleda projekt "komma i form". Har ju visserligen varit rätt aktiv och även tränat rätt så duktigt under hela semestern, men också "unnat" mig både det ena och det andra, helt medvetet. Tänker att om Leif GW Persson kan supa som ett as i ett halvår och vara nykter och skötsam och produktiv resten av året så kan väl jag också släppa loss några veckor. Så det har jag gjort och det har varit mycket gott och trevligt, men nu börjar jag också få betala det kalkylerade priset i form av byxor som sitter åt, osv. Inleder därför operation SPÄKNING om en vecka eller så eftersom jag är för snål för att ha två uppsättningar kläder.
 
Slut på synnerligen ointressant inlägg. Dessutom vill inte datorn samarbeta med Bloggers nya pigga layout. Eller rättare sagt var det väl Internet Fucking Explorer som inte ville det, för allting tog sjuhundra miljoner år att skriva för tangentbordet laggade hela tiden. ORKAR EJ att man trycker på en tangent och så tar det SEKUNDER innan någonting händer. Gud vet hur mycket energi jag har slösat på att klicka med mus och hamra på tangentbord och pekskärm utan att någonting hände. Bytte till Edge och sen funkade det igen, så det var nog spiken i kistan för mig som IE-användare.  

Är dock sur på det nya Blogger-gränssnittet som har tagit bort möjligheten att lägga till bilder från telefonen via datorn. Eller i alla fall kan jag inte hitta det? Annars hade jag tänkt pigga upp det här synnerligen intetsägande inlägget med lite hund- och hönsbilder, men det sket sig. Aja, jag ska nog komma på någon lösning...någon gång.  
 
   

måndag 3 augusti 2020

Ett rum av lögner

Har läst Ett rum av lögner av Nicci French. Detta är handlingen:

En liten hemlighet mellan en gift kvinna, hennes älskare och en mördare.

Det var bara tänkt som en liten otrohetsaffär, ett sätt att lätta upp medelålderskrisen. En hemlighet som Neve Connolly kunde ha hanterat. En flykt från tjugo års rutinäktenskap med en utarbetad make, och från hennes mer och mer distanserade barn. Men när Neve ska hälsa på sin älskare en morgon hittar hon honom brutalt mördad. Alla lögner hon så noggrant arbetat fram hotar nu att rasa som ett korthus.

Efter att ha skrubbat rent varje spår av sin existens från Sauls liv och död tror Neve att hon kan återgå till sitt vanliga liv, skakad men oskadd. Men hon kan inte släppa tanken på att hon glömt något på brottsplatsen.

Kriminalinspektör Hitching, som leder mordutredningen, vill inte lämna Neve ifred. Och med varje ny lögn, varje ny fejkad ledtråd för att rädda sig själv, sjunker Neve djupare ner i sitt förräderi och hamnar i större fara än hon någonsin föreställt sig. För Hitching är inte den ende som har ögonen på Neve. Det har även en beslutsam mördare som planerar nästa drag.


Jag tycker det här var en bok som började väldigt lovande, men sen tappade den tyvärr lite i både tempo och spänning och det var lite onödigt många karaktärer att hålla reda på. Upplösningen kändes lite osannolik. Men boken var välskriven och helt okej ändå. Den får fyra små rätter av fem möjliga. 

fredag 24 juli 2020

Rapport från ett soffhörn

Semester. Det skulle man ju kunna ha året runt, tänker jag alltid när jag har semester. Fattar såklart att det inte är samma sak då, men ändå. Så gött jag har det. Detta beror också mycket på att min knäledsartros - no jinx men - har blivit så mycket bättre att jag numera kan göra det mesta utan att det plågar mig särskilt mycket. Kan gå långpromenader med hundarna, inte varje dag men i alla fall ett par tre gånger i veckan. Cyklar eller tränar pilates övriga dagar, någonting litet varje dag. Har också laddat ner någon app med pulshöjande träning, tio minuter om dagen med typ tabata-övningar. Sjukt jobbigt men herregud, min kondition har väl inte varit på topp sedan jag slutade löpträna, men det senaste halvåret med artros och jobba-hemma-stillasittande har ju orsakat något slags bottennapp i dålig kondis, däraf detta tilltag. Nu låter det ju som att jag har blivit värsta hälsofreaket, det kan jag omedelbart dementera. Det här är vad jag gör på förmiddagarna. Efter lunch och framåt ägnar jag mig enbart åt dekadens. Baka och grädda pannkakor (måste ju göra något med alla ägg som hotar att svämma över förvaringsutrymmena), ligga på soffan, läsa deckare, dricka vin, poppa popcorn, titta på serier. Har det alltså UNDERBART.

Igår var vi iväg och red islandshäst. Var på ett nytt ställe för det vanliga stället var fullbokat till slutet av augusti när jag äntligen kom mig för att höra av mig för att styra upp något hästrelaterat. Nya stället var helt okej, kanske i snålaste laget med töltsträckor men min man, som numera har fyra ridlektioner i bagaget, var nästan den som var mest erfaren av de övriga deltagarna så det blev ju mycket skritt för att de som aldrig förut suttit på en häst skulle få bli lite varma i kläderna. Det får man ju såklart räkna med när man anmäler sig till en tur med "blandad ridvana". Mysigt var det i alla fall, vädret var perfekt och hästen jag red var kul och energisk. Sedan åkte vi till Simrishamn och åt lunch. Det var vi inte ensamma om kan jag ju säga. Österlen är så nedlusat med turister att man knappt kommer ut på stora vägen hemma om man skulle få för sig att svänga vänster. Vi gick en sväng på stan och åt glass och glodde på folk, sedan åkte vi hem. Var helt trött efter denna upplevelse och fick ta en powernap på soffan för att orka med resten av dagen.

Halva semestern har gått, halva kvar. I helgen blir det viltspårträning och om fjorton dagar är det BOOT CAMP i stallet. Annars händer det inte så mycket. Idag plockade jag cirka fem kilo krusbär som jag ska göra vin på om jag hittar vinjästen som ligger på ett mycket bra ställe. Har även plockat några liter vinbär, funderar på att åka på hallonsjälvplockning någon dag också. Övriga odlingar går det inget vidare med. Mördarsniglarna är svåra i år, jag plockar som en galning men tomten är ju stor och de skövlar det mesta i sin väg så fort man vänder ryggen till. Och mössen åt ju upp alla mina vintersådder i växthuset. Vitlök, bönor och potatis är väl det enda som jag har lyckats med, resten är det mer spridda skurar av. Satte någon kinesisk kål som gick i blom direkt. Mangolden åt mördarsniglarna upp. Nu hoppas jag på grönkål i en pallkrage som snudd på är hermetiskt försluten med kålnät och snigelkant.
Min man har byggt en gigantisk odlingslåda som jag ska ha till mina kålodlingar, det ska införskaffas och böjas VP-rör så att man kan lägga kålnät över. Måste dock börja med att fylla upp denna låda med jord, vilket kommer att ta sin tid för den är...jättestor. Men det kommer att bli bra.

Nu ska jag betala räkningar, för det slipper man tydligen inte fastän det är semester och allt. Får kanske ta ett glas vin för att höja stämningen. TJO.