torsdag 9 juli 2020

Sista rycket, KOM IGEN NURÅ

Jobbar sista dagen innan semestern idag, och HELL YEAH vad gött det ska bli. Så smart av mig att börja semestern på en fredag. Planen är också att börja jobba på en tisdag så att semestern både börjar och slutar med kortvecka. Ett lifehack som heter duga om jag får säga det själv.

Har vi några semesterplaner? Nä, det vore väl att överdriva. Jag tänker alltid att vi, jag och min man, ska unna oss mer under semestern, äta ute och sådär, men det blir sällan av. Bor man på landet så är det ju liksom inte bara att strosa iväg till någon härlig uteservering på lämpligt gångavstånd och sätta sig där och smutta på ett glas rosé medan man granskar menyn. Nu kan man absolut gå ut och äta utan att dricka alkohol, men det är ju både gott och festligt (och även dyrt, hälsar min inre snåljåp) med ett glas vin till maten, och när man nu för en gångs skull unnar sig så ska det väl inte vara påvert. Så då ska det divideras om vem som ska köra och skam till sägandes så brukar det sällan vara jag. Men sen är det ju inte heller riktigt samma sak att skåla med någon som sitter med ett glas Fanta. Ja, ni hör ju vilka enorma i-landsproblem jag har att brottas med.

I morgon blir det i alla fall lunch på Noy's Thaikök & Hembageri i Önneköp, för dit brukar vi alltid åka antingen sista jobbdagen innan semestern eller första semesterdagen. Lite av en tradition kan man säga. Det brukar alltid vara fint väder då så det hoppas jag att det blir även imorgon, för det hör även lite till att sitta på den rätt så lilla uteserveringen och titta på det rätt så sparsamma folklivet och prata om hur det kunde ha varit att bo här på 50-talet.

Annars är det väl inte så mycket. Föreställer mig att mina huvuduppgifter ska vara att promenera med hundarna, påta i trädgården, plocka bär, baka, läsa, lösa korsord och kanske plöja någon tv-serie. Träna lite också förstås, för man kan ju inte ta ledigt från sin artros (som jag sa med fejkad domedagsstämma igår). Jag har också en svag förhoppning om att semestern ska omfatta någon form av hästaktivitet förutom den boot camp som också har blivit någon slags tradition. Tänker turridning eller nåt sånt. Vi får väl se var det landar någonstans.   

onsdag 8 juli 2020

På liv och död

Har läst På liv och död: Historien om Micke "Svullo" Dubois av Gitte Nilsson och Niklas Bodell. Så här stod det på baksidan:

På natten den sista november 2005 somnade artisten, skådespelaren och småbarnspappan Micke "Svullo" Dubois för allra sista gången. Han tog sitt liv i ett cykelförråd - bara 46 år gammal.
Ångesten blev till sist för svår.
I nästan tio år var Gitte Nilsson sambo med Micke Dubois.
Tillsammans har de tre barn.
Gitte kände varenda skrymsle av Mickes hemlighet med depressionerna, ångesten och de förtvivlade ropen på hjälp.
Tillsammans med journalisten Niklas Bodell berättar Gitte om glädjen, vreden och vanmakten.
Om livet och lidandet med Den Stora Kärleken.
Om människan Micke Dubois.


Ja, alltså, nä. Det här var ingenting för mig. Har liksom aldrig fattat grejen med Svullo men var ändå intresserad av att få veta lite mer om varför någon som (tydligen, har som sagt ingen koll) var så himla folkkär och uppskattad ändå kan må så himla psykiskt dåligt. Men jag vet inte, jag tycker liksom inte att jag fick någon vidare bild av människan Micke Dubois, historien var platt och dåligt berättad. Hade förmodligen underlättat om jag hade gillat något av det han gjort eller så, men jag har som sagt aldrig fattat grejen. Den här boken får en diagnos av fem möjliga.

Vaktel-bonanza

I helgen som gick slaktade jag fyra vakteltuppar som långsamt har gjort mig t-o-k-i-g genom att gala dygnet runt. Sedan The Attack of the Unknown Rovdjur så har vi flyttat ner vaktlarna till de f d kaninburarna som står på samma sida av huset som vi har vårt sovrumsfönster. I slutet av maj kläcktes 9 stycken vaktlar och för ett par veckor sedan började åtminstone en av dom gala. Nästa grej som hände var att två rök ihop och började slåss, jag såg inte just själva slagsmålet utan upptäckte bara att en var helt blodig. Satte den i en egen bur för att se om den repade sig och det gjorde den. Men en ensam vakteltupp gal k-o-n-s-t-a-n-t, förmodligen ropar den väl efter sällskap. Och antagonisten var inte sen att svara. Och sedan var det igång. En vakteltupp som gal låter inte som en höns-tupp utan tvärtom är det ett rätt gulligt litet läte. MEN INTE TWENTYFOUR SEVEN. Sedan är det också rätt stor skillnad mellan olika individer hur dom låter. Villanelle (RIP) hade ett otroligt genomträngande och utdraget läte. Batman däremot, gal mycket mer försynt och framför allt sällan. Men han är väl nöjd och belåten där han går med sina proffstjejer.

Slaktade som sagt av överskottet i helgen som gick. Av nio kycklingar blev det fem tuppar. Sparade den största (och snyggaste) och de andra ligger nu i frysen. Tänker att jag ska låta den nya tuppen (min man har döpt honom till Anders) få flytta in till Gråmask, Snövit, Svartprick, Rut och Pirjo, så ska Batman få ta sig an de nya tjejerna (som ännu inte fått några namn).

Så var det ju dags för kläck igen igår. Det är Batmans gäng som har fått föröka sig. Batman verkar rätt försynt, lite av en gentleman sådär, men han gör sitt jobb för alla tolv äggen var befruktade och igår hade tio av dom kläckts. Bra jobbat, Batman. Även bra jobbat av de gamla? Gråmask, Snövit och Svartprick är ju över två år gamla vilket verkligen är gammalt för en vaktel. Men de är uppenbarligen fortfarande fertila för jag plockar minst fem ägg om dagen där. De nya hönorna har också börjat värpa så för tillfället drunknar vi nästan i vaktelägg (dagens i-landsproblem). Får väl göra någon stor omelett eller så i helgen.

Astrid och hennes gäng växer så det knakar. Min man har delat av en del av hönsgården till barnkammare och där går dom nu, men till helgen ska vi släppa ihop dom med de vuxna. Astrid är typ fyra månader nu så det är väl dags att hon får börja prova på vuxenlivet. Plymouth Rock-gänget är tre månader gamla och ärligt talat vet jag inte vad det är jag har fått längre för säljaren hade ju inte 100 % koll på vad som var skickat. Jo, två är Plymouth Rock eller åtminstone är de tvärrandiga, men PR är en kombinationsras, d v s både för ägg och köttproduktion, vilket innebär att de ska vara lite biffigare. Men de här två har växt så otroligt långsamt och är fortfarande mindre än de andra så jag börjar bli tveksam till om de är renrasiga. Sedan visade det sig att det jag trodde var en Plymouth Rock-höna inte var det för när de andra började få sina randiga fjädrar fortsatte den att vara svart. Och den som skulle vara en Silverudds Blå har fått något slags skägg, vilket inte Silverudds Blå har. Så jag gissar att säljaren (eller det var nog snarare säljarens barn) har råkat skicka ett gäng blandras-ägg. Nu var ju säljaren alldeles otroligt trevlig och tillmötesgående så jag känner mer bara "jaja, sånt kan väl hända". Uppenbarligen, hehe. Hoppas att åtminstone någon av de här fyra är en höna. Plymouth Rock-eller-vad-de-nu-är-för-något är i alla fall med 99 % säkerhet tuppar, men så länge de inte har börjat gala får de gå och växa till sig.

Alla hönsen äter mördarsniglar! När jag testade detta första gången förra sommaren så rynkade de på näsan och tyckte inte alls det var någonting att hänga i julgranen, men nu har de fått upp smak för denna tvivelaktiga delikatess och KASTAR sig över dom. Och Astrid och gänget var positivt inställda redan från början, eller om det bara var att de hade sett hur de andra gjorde och tog efter, men bra oavsett för mördarsniglar är det ju dessvärre extremt gott om i år. Men det är lite roligare att plocka när man sedan kan tömma ut dom i hönsgården och se hur dom blir mat. Win-win på den liksom.





tisdag 7 juli 2020

T-R-Ö-T-T

Är så pass sleten nu. Veckan innan semestern, kan det vara årets jobbigaste vecka? Nä, det finns nog betydligt värre. Men nu går det trögt alltså. Detta kan också ha att göra med att jag och Jenny var ute och hinkade vin igår. Första gången vi träffas sedan i vintras någon gång, långt innan Corona i alla fall så det var välbehövligt. Vi skojade om ifall man kunde betala notan med sitt friskvårdsbidrag eftersom våra träffar är som terapi, minus trökigt ält om barndom och sånt (som jag föreställer mig att man pratar om, men har aldrig gått i terapi så här killgissar jag friskt). 

Åka kollektivt var ju någon av ett äventyr, har jag heller inte gjort sedan i vintras. Jag halvsprang till bussen och skulle samtidigt fixa med biljett i appen och då hade den uppdaterats så jag var tvungen att skriva in min mail och hålla på och vrooom, där susade bussen förbi ute på stora vägen när jag hade kanske 50 meter kvar eftersom jag tydligen är så satans gammal att jag inte kan skriva snabbt på mobil och halvspringa samtidigt. Fick vänta en halvtimma på nästa buss. Sen när den kom så fick man inte gå på där framme som man brukar, och när man gick in via bakdörren fanns det ingenstans där man kunde blippa sin moderna QR-kod-biljett. "Nä, du får bara ha den redo i mobilen" hojtade chauffören, underförstått om det skulle komma en kontrollant då. Det gjorde det inte. Måste ju vara otroligt många som plankar nuförtiden? tänkte snåla jag som genast ångrade att jag löst en tur-och-retur-biljett för 103 bistra kronor (sett enbart till bränslekostnaden så är det alltså billigare att ta bilen, då blir det svårt att få folk att välja kollektivtrafik för att det är bättre för miljön, HUR TÄNKTE NI NU DÅ? Men det är en annan diskussion), även om jag är alldeles för mesig för att planka nuförtiden. Skulle vara så otroligt ovärdigt att åka fast?

Busschauffören var en livad lax som höll låda i högtalaren. Bosse hette han, och han beskrev hela vår färd från A till Ö ("vi har precis lämnat Everöd och färdas nu i riktning mot Kristianstad dit vi beräknas anlända helt enligt tidtabell") som om det var värsta månresan och rekommenderade oss alla att sätta på säkerhetsbältena "ifall det skulle dyka upp någonting på vägen" och pladdrade på om väder och vind och ditt och datt som om han hade betalt för det. Men det är väl alltid kul med folk som anstränger sig för att göra det lite trevligt för andra.

Jaja. Jenny och jag var och åt indiskt, delade en flaska vin och gick sedan för att babbla vidare och dricka cider på ett ställe som vanligtvis mestadels befolkas av vinddrivna existenser som kramar sina ölglas som om det vore Titanics sista livboj. De som jobbar där har nog hört och sett allt, misstänker jag. Kom inte hem så farligt sent men det var efter läggdags och idag är jag som sagt sleten. Sov dåligt p g a mätt, brukar sällan äta middag på kvällen och det här var ju så gott så jag åt massor och sen sover jag som en kratta. Sedan följde en stressig morgon för det kläcktes vaktelkycklingar, soptunnan skulle köras ner till vägen och bilen skulle tankas förutom det vanliga morgonbestyren då. Mina morgnar är upplagda så att de ska bestå av ett minimum av saker som kan utföras utan att överhuvudtaget involvera hjärnan, så det här var ju en allvarlig störning. Jobbigt. Haha.

Tre dagar kvar att jobba och det känns som tre ÅR. Men det ska väl gå på något sätt. Sedan väntar fyra veckors semester där ingenting förutom några hundaktiviteter är inbokat. Så brukar i och för sig mina semestrar se ut så inget nytt under solen. Hoppas i alla fall att mitt knä håller sig i schack så jag åtminstone kan gå hundpromenader värda namnet. Har ju inte blivit alltför mycket av den varan nu i vår och sommar. Alltså, promenerat har jag ju gjort för även om vi har trädgård som hundarna är ute i så får de ju ändå ha lite miljöombyten, så nog har jag stapplat runt med dom. Men det har inte varit särskilt kul eftersom varje steg har gjort mer eller mindre svinont och det är lite svårt att ignorera i längden. Men - peppar peppar och no jinx och allt det där - så har det ju blivit bättre nu. Så kan jag bara gå i skogen utan smärtor så är jag mer än helnöjd med livet i allmänhet och semestern i synnerhet. Ska också: läsa böcker, lösa korsord, dricka vin, äta jordgubbar, cykla, (kanske simma?) och lite annat smått och gott. Hemester är ett löjligt ord men en bra grej som jag har praktiserat typ jämt. Det gäller bara att hålla fast vid någonting tillräckligt länge så kommer det förr eller senare att bli trendigt.



lördag 4 juli 2020

Ödesmark

Har läst Ödesmark av Stina Jackson. Detta är handlingen: 

Vårvintern håller sitt grepp om Ödesmark, den lilla byn utanför Arvidsjaur. Flera av gårdarna är övergivna, lämnade åt ett långsamt förfall. I ett av husen bor Liv med sin gamla pappa Vidar och tonårssonen Simon. De utgör en säregen familj, Liv känner grannarnas blickar, på samma sätt som hon känner kundernas stirrande när hon jobbar kvällsskift på bensinmacken. Alla tycks fråga sig varför Liv har stannat med sin pappa, vad som håller henne kvar i detta bortglömda hörn av Lappland. Människor pratar om Vidars förmögenhet, om hur rik han borde vara efter alla sina skogsaffärer och vilket lätt villebråd familjen är …

Precis som med Silvervägen så var den här boken till en börja med av någon anledning väldigt lätt att lägga ifrån sig. Mycket välskriven, men ändå tog det ett bra tag innan jag kunde engagera mig i berättelsen. Tyckte karaktärerna var lite obegripliga, men intrigen var bra, tät, spännande, och upplösningen både tragisk och lite oväntad. Den här boken får fyra hjortron av fem möjliga. Schas iväg till bibblan. 

fredag 3 juli 2020

Fredag, nu försöker vi igen

I morse fick jag känslan av att det var sista jobbdagen innan semestern och blev riktigt deppig när jag sedan kom på att ÅH NEJ, det är det ju inte alls det. Ska harva fyra dagar till nästa vecka är planen. Hoppas den håller. I år är det nämligen helt G-A-L-E-T på jobbet. Vår högsäsong börjar typ i april, brukar peaka i maj-juni och sedan börjar det lugna ner sig efter typ halva juli. I år var maj värre än vanligt och i juni slog vi all time high produktionsrekord. Juli har i och för sig bara börjat, men det finns inga tecken på avmattning utan orderna fortsätter att spruta in och ja, det gäller att hålla huvudet kallt och näsan ovanför vattenytan och hoppas att ingen blir sjuk för då spricker allt. Men ja, händer det så händer det. Bara att hoppas att det inte händer.

Ser i alla fall extremt mycket fram mot den här helgen för då ska jag ha EGENTID. Har för en gångs skull ingenting inbokat, minns inte när det hände senast för det var så längesen. Och ännu bättre: min man ska åka iväg och hälsa på en kompis hela helgen så jag ska vara ENSAM HEMMA. Det har nog inte hänt sen typ förra sommaren. Det är ju inte det att jag inte uppskattar min man och han är verkligen inte besvärlig i det avseendet, jag kan mycket väl säga att jag vill vara ifred och sedan går han eller jag till någon annan del av huset och är där, och det är aldrig några sura miner för det. Hade aldrig orkat leva med någon som man ständigt måste befinna sig i samma rum som och som tog illa upp för att man inte vill hänga 24/7. Så visst får jag egentid, men det är ändå något speciellt med att vara HELT ENSAM HEMMA. Ja, om man bortser från hundar och fjäderfän då. Som jag längtar.

Andra saker jag också är nöjd med: No jinx, men mitt knä är bättre. Har ju kämpat på som bara den med min artros-app-träning och även lagt till en liten rutin om att träna något litet varje dag, mest cykel eller pilates. Har också en balansplatta på jobbet som jag står på ibland när jag pratar i telefon eller sitter i Skypemöte. Och nu har svullnaden börjat ge med sig så jag kan böja benet, inte 100 % lika mycket som det andra men det är i alla fall på god väg. Vaknar heller inte 100 gånger per natt av att knäet gör ont. Klarar också att resa mig från sittande på golvet till stående utan att använda händerna som stöd, vilket var OMÖJLIGT när jag testade detta för någon månad sedan. Obs, det är inte graciöst, men det går. Bäst av allt: kan gå i normal takt och utan att vagga fram som en anka. När knäet var svullet så kunde jag bara stolpa fram maklig pensionärstakt, vilket kändes otroligt frustrerande och stressande samt väldigt ovärdigt. Men nu kan jag pinna på nästan som jag brukar. G-Ö-T-T.
Har ju sagt att jag ska simma, men blir aldrig färdig till det. Jag tycker simma är dödstråkigt, men jag gillar känslan av att ha varit och simmat och det är ju bra träning och så. Har dock lite logistikproblem kring detta. Man kan simma på badhuset i stan, men det är så sabla dyrt. Kostar typ 70 spänn per gång i inträde och hur länge simmar man? En halvtimme kanske? Nu betalar jag ju i och för sig utan att blinka 250 spänn för att rida en timme, men det är något helt annat. Plus att jag tycker badhuset i Ankeborg är rätt sunkigt och jämt är det en massa banor bokade för simklubbar som plöjer fram som Therese Alshammar och stänker ner alla stillsamma motionssimmare och så får man onda ögat om man råkar vara i vägen.
Vi har dock ett finfint friluftsbad här i byn med en tempererad 50-metersbassäng och det kostar bara 35 kronor. Problemet med friluftsbadet är att det inte finns någonstans där man kan ha sina grejer medan man simmar. Ja, alltså det finns ju ett omklädningsrum, men ingenstans där man kan låsa in typ mobil och plånbok och bilnyckel. Och dom grejerna vill man ju inte precis ha liggandes obevakade. Så ska jag simma där så kan jag inte ta bilen. Nu ligger ju badet i byn så det är ju inte på något sätt motiverat att åka bil, men grejen är att när jag ska göra lite småtråkiga saker så vill jag gärna beta av dom på väg hem från jobbet när man ändå har ångan uppe så att säga. Annars blir det som nu, lätt inte av alls. Men nu går ju inte det eftersom jag kör bil till och från jobbet och det inte finns någonstans att göra av sin bilnyckel på friluftsbadet. Det är inte ofta jag saknar The Queen of Volvo men visst var det mycket bättre på den gamla goda tiden när allt var som det skulle och en bilnyckel tålde att doppas i vatten?

Badet ligger också lite för långt bort för att gå dit. Eller det är väl inga problem att gå DIT, men sen ska man ju hem igen och då är man ju lite trött av att ha simmat och då känns det lite övermäktigt att ha en halvtimmes promenad framför sig (det är konstigt nog inga som helst problem att lägga samma tid på att gå ner med hästar till hagar efter ett ridpass). Plus att jag HATAR att gå och behöva vara tvungen att bära på i det här fallet en kasse med badkläder. Kommer heller aldrig att hända att jag går genom byn endast iförd bikini. Så lösningen är att jag cyklar dit, har med mig 35 spänn i kontanter och sedan simmar jag med mina cykelnycklar i ett band runt halsen. Ej ett jätteproblem för mänskligheten, men uppenbarligen ett stort för mig för jag har ägnat rätt mycket tid åt att vrida och vända på detta och hitta en smart lösning utan att för den sakens skull ha lyckats. Har googlat efter vattentäta små behållare där man skulle kunna peta ner en bilnyckel och ha runt halsen, men inte hittat någonting som känts WOW LIKSOM. Tydligen viktigt att det känns WOW LIKSOM när man ska göra något småtråkigt. Plus att när man läser det finstilta så är det oftast inte 100 % vattentätt ändå och då kan det ju kvitta om man ändå står där med en icke fungerande bilnyckel och sen slutar det plötsligt med att man är på någon Guns & Ammo-sida som rekommenderar någonting som skulle kunna överleva ett kärnvapenkrig och det känns väl ändå lite overkill för att jag ska motionssimma en gång per vecka eller så?

Plus: nu ska det ju bli fint väder och så. Och då går friluftsbadet bort för då är det alltid så satans med folk där. Då är det kanske ingen på badhuset i stan? Men då är det dyrt, osv. Plus att de där simklubbarna som trängs och stänker fortfarande är där.
Kanske ska jag helt enkelt försöka hitta en annan träningsform som är mindre problematisk? Hehe.



tisdag 30 juni 2020

Kanske är allt förlåtet nu, vi får se

Svepte inom Elgiganten på vägen hem igår för att ordna upp allting som avtalats i telefonen under söndagen. Fick träffa personen jag pratade med in person och han fixade allting så himla smidigt och lätt. Börjar tro att problemet ligger i Elgigantens centrala kundtjänst, för lokalt verkar det ju fungera bra. Eller om det bara är att det är svårare att slingra sig när man står där öga mot öga? Hur som helst, har nu "fått" en sprillans ny Dyson V11 (som såklart inte fanns hemma, men den ska enligt uppgift komma på fredag, jag tar bort citationstecknen när jag ser det) med tillägget ABSOLUTE EXTRA och GENERATION 2020. Känns heeeeelt rätt. Haha. Den här är ju då snäppet vassare än den vi köpte som nog bara hette "V11 Absolute" som tydligen inte finns kvar i sortimentet längre. Det var kanske inte bara vi som fick ett måndagsexemplar utan nåt med modellen som inte höll måttet? För vi köpte den ju i februari och då var det den som var den senaste och hetaste modellen och så djävla mycket kan det väl inte produktutvecklas på fyra månader kan man ju tycka. Eller så kan det visst det. Skiter i vilket bara jag får min lyxdammsugare. Utöver det ska jag ju få ett extra batteri som kompensation så ärendet är inte avslutat förrän batteriet har landat i casa de Johansson.  Man längtar ju alltid till fredag, men jag kan nog säga att jag längtar extra mycket till den här fredagen. Eller rättare sagt alla dagar som kommer att följa denna fredagen, när jag kan lite snabbt och lätt dammsuga av hall och vardagsrum och mötas av känslan av nystädat varje morgon. SOM DET VAR FÖRR.

Flickorna utan namn

Har läst Flickorna utan namn av Mikaela Bley och ja, det var gissningsvis någon recension någonstans som fick mig att skriva upp titeln på min ständigt växande att-läsa-lista, för visst låter det här rätt bra:
En kall vinterdag lämnas 17-åriga Linn på internatet Täcktaholm, en herrgård utanför Nyköping. Efter år av kaos är det tänkt att hon äntligen ska få ordning på sitt liv, men hon dras snabbt in i konflikterna på skolan. När en av flickorna försvinner inser Linn att hon själv befinner sig i fara. På TV4 nås samtidigt kriminalreportern Ellen Tamm av nyheten att en ung, oidentifierad kvinna hittats död djupt inne i de sörmländska skogarna. Bara några dagar senare hittas ytterligare en kvinna död. Polisen står handfallen och trots att dagarna går är det ingen som saknar dem …
"Flickorna utan namn" är en thriller om utsatthet, om hur det är att känna sig annorlunda och hur långt vi är beredda att gå för att passa in.

Hade jag vetat att det här var den fjärde delen i en serie så hade jag nog hejdat mig lite för även om det är fristående berättelser så vill jag gärna vara med från början. Men jag gav den en chans. Gav den rätt många chanser om jag ska vara ärlig, för det här var inte direkt så jag satt andlös och plöjde sida upp och sida ner medan journalisten Ellen Tamm drack lite för mycket, var otrogen, misskötte sina relationer och hade issues med föräldrarna och barndomen som hon absolut inte kunde prata med någon människa om, precis som alla andra huvudkaraktärer i deckare brukar hålla på, spelar ingen roll om det är poliser eller kriminalreportrar, alla har de ett gigantiskt bagage att släpa på och ingen kan hantera det på ett vettigt och konstruktivt sätt utan det ska krökas och knullas och begravas i arbete och förträngas. Jamen GÄSP vad den är gjord tretton gånger på dussinet om ni frågar mig. Kan ändå ha överseende med det om det är en bra story i övrigt, men det var inte det här, jag tycker att den var väldigt tunn och andefattig. Det var liksom två mord, sedan följde 300 sidor utfyllnad där det på det stora hela inte hände speciellt mycket och sedan tog väl förskottet slut eller något, för det var väldigt vad raskt säcken knöts ihop på slutet. Fattade inte riktigt vad som hände eller varför om jag ska vara ärlig. Störde mig också extremt mycket på kuratorn på den här internatskolan som pratade så onaturlig svengelska att det kändes som en parodi på Amerikabrevet, ni vet den här gamla visan som börjar Ja nu ska jag rita hem to you ett litet letters brev för att tala om hur very well jag mår. Störde mig på rätt mycket annat också. Den här boken får två för små skoluniformer av fem möjliga.

måndag 29 juni 2020

Något mildare i sinnet nu

Har tillbringat en helg i spårskogen. Där är det alldeles otroligt dålig täckning och när jag var där i lördags och vid något tillfälle hamnade på någon fläck där det inte var total radioskugga så rasslade det plötsligt till att jag hade sex (6) missade samtal, plus ett sms från Elgiganten där de skrev att de försökt kontakta mig angående min Dyson och skulle försöka igen lite senare. Nu blev det ju riktigt spännande, dock inte så spännande att jag kunde skippa spårläggningen och åka tillbaks till civilisationen för att ta emot detta samtal. Sms:et var ett sånt man inte kunde svara på, annars hade jag gjort det och bett dom återkomma typ på måndag. Men igår när jag råkade befinna mig på en sån där icke-radioskugga-fläck igen så lyckades vi, jag och Elgiganten, komma på speaking terms med varandra. Jag ska få en ny dammsugare och det EJ ESS EJ PI. Jag har även blivit lovad ett extra batteri som kompensation för allt dröjsmål och strul (enligt han jag pratade med så hade ärendet av någon anledning fallit mellan stolarna hos Dyson och lokala Elgiganten hade haft fullt upp med sin sommarrea och inte haft tid att följa upp sina pågående ärenden). Just på grund av allt dröjsmål och strul så tänker jag inte ropa hej förrän Dyson, inklusive extra batteri, verkligen står i hallen, men det ser ju ändå rätt lovande ut just punkt nu. Den som lever får väl se.

fredag 26 juni 2020

Jakten på den försvunna medicinen

Jag var ju på vårdcentralen förra veckan (spännande liv man har yo) och fick då utskrivet ett recept på antiinflammatoriska tabletter med lite mer kräm i. Passade också på att be om ett förnyat recept på värktabletter, också dom med lite mer kräm i som jag tar vid behov när min nacke och mina axlar sätter sig på tvären och genererar Spänningshuvudvärken™ from hell som vanliga värktabletter bara skrattar och pekar finger åt. Det receptet går inte att förnya på det här Mina Vårdkontakter eller vad det nu heter eftersom det är narkotikaklassat-ish (SPÄNNANDE LIV, sa jag ju) utan man måste ringa till vårdcentralen och tala med en levande person som jag antar ska bedöma om man a. är beroende, b. verkar vara typen som säljer tabletter till andra som är beroende. Nu är ju jag varken a eller b så därför gick det bra att slänga ur sig ett "åh, btw, kan du förnya receptet också" i korridoren till läkaren efter besöket och så gjorde hon det. Men det andra receptet? Det fanns inte när jag kollade i apoteks-appen ett par dagar senare. Ringde till vårdcentralen och bad dom kolla i journalen, för läkaren hade inte sagt vad medicinen hette utan bara att det var ett NSAID-preparat. Jo, men det stod i journalen att det var skickat, så det skulle finnas. Eh, jaha, ja, vad vet jag hur sånt funkar, allt kanske inte syns i appen? Ringde till apoteket i fredags, men det var tydligen då alla bunkrar upp inför helgen för jag fick bara en automatisk svararröst i örat att "just nu har vi många samtal och kan tyvärr inte hjälpa dig" och sen bröts det. JAHA? Tack för inget liksom. Ringde tillbaks i måndags och då gick det bättre, eller jag fick i alla fall prata med en person (bra) som sa att mitt recept inte fanns (dåligt). Ringde IGEN till vårdcentralen som insisterade på att mitt recept visst det var skickat. Tydligen finns det ett recept-limbo någonstans mellan vårdcentralen och apoteket där mitt recept svävade omkring utan att förtjäna vare sig himmelrike eller skärseld. Fast det löste sig, min läkare fick skicka om receptet eller hur det nu gick till, men sedan dök det smidigt upp i appen dagen därpå. Vårdcentralen levererar avsevärt bättre än Elgiganten, för dom djävlarna har såklart inte hört av sig fastän ärendemailet utlovade "snarast". Enligt mig är det samma dag eller senast dagen efter, men i Elgiganten-land betyder det förmodligen "om 2-3 veckor". Läste på deras hemsida att Vid fel eller annan brist på produkten som täcks av reklamationsrätten har du rätt att lämna tillbaka varan eller få den reparerad. och Beräknad reparationstid är 2-3 veckor. Elgiganten strävar efter effektivitet och genomför reparationer så snabbt som möjligt.
Ha ha fucking ha säger jag bara om den. Ska trycka upp det i deras ansikten när jag nästa gång pratar med dom, när det nu blir. Om 2-3 veckor kanske?

Nu ska bara smidiga jag ta mig till det trökiga apoteket och hämta ut superdupermedicinen också. Och så måste jag ta mig samman och åka till röntgen någon dag också. Nuförtiden får man ingen kallelse med en tid när man ska infinna sig, utan det är drop in-röntgen. Känns ju lite som att man skulle kunna bli sittande där en god stund, och det har jag inte riktigt tid med just nu. Får väl låtsas att jag har en tid och skriva in den i kalendern, annars lär det ju aldrig bli av.



torsdag 25 juni 2020

Jag vs Elgiganten: Michael Douglas' karaktär i Falling Down är inte långt borta nu

Jamen nu har det väl gått ett par veckor sedan jag senast surbloggade om Elgiganten? Verkar som att mitt tålamod går i 14-dagarsintervaller och sedan får jag nog och ringer deras kundtjänst. Sist fick vi ju efter många om och men ett erbjudande om en låneprodukt. Låneprodukten tycker man ju ungefär ska motsvara kvaliteten på det man köpt, men vad vi fick var något i stil med en handdammsugare fastsatt på ett skaft. Prisklass cirka 299 kronor och kapaciteten var ju därefter. Efter ett halvt rum fick den ställas på laddning, och då ska det tilläggas att vi inte direkt har kvadratmeter à la Buckingham Palace. Räknade ut att nu har Dyson varit borta i 7 veckor, och det är fan i mig inte okej när man har blivit utlovad att det skulle ta "1-2 veckor" och sedan hette det "2-3 veckor eftersom det är Corona". Sämst av allt: DE HÖR ALDRIG AV SIG. Jag skulle inte vara hälften så förbannad om de hade ringt och sagt att det här kommer tyvärr att ta 4 veckor på grund av ditten och datten, för då hade man ju åtminstone vetat det. Men det gör de ju inte, de säger bara att de "ska göra vad de kan för att skynda på ärendet". Vad de kan göra = uppenbarligen inte ett piss, för jag tror det här är femte gången jag ringer och får höra samma sak.

Igår fick jag först vänta i telefonkö i 16 minuter, vilket inte heller muntrade upp mitt redan irriterade känsloläge. Fick sedan prata med en av de lama medarbetarna på kundtjänst. De är så himla trevliga och förstående och håller med om allt när jag säger att jag tycker det här är för dåligt, men de kan ju inget göra. Den jag pratade med igår sa ungefär samma sak som alla andra, och när jag sedan började mitt utlägg kring hur lång tid det här har tagit utan att någon hört av sig så fick jag ännu ett "det kan ta lite extra tid för det är ju Corona", och då fick jag nog och sa att jag accepterar inte att någonting som jag blivit utlovad skulle ta 2-3 veckor INKLUSIVE Corona nu är uppe på 7 veckor and counting. Plus att låneprodukten inte på något sätt motsvarar det som jag köpt och är det rimligt att det ska ta typ 2 dagar att dammsuga ett hus på 100 kvadratmeter? Sa sedan att jag tyckte att de antingen ger mig en ny dammsugare, eller så ger de mig pengarna tillbaka och så kan jag köpa en ny dammsugare på någon annan vitvarukedja än Elgiganten och bad att få prata med en person som befinner sig i någon form av beslutsfattande position så att vi kan lösa det här.

Jaha, men då skulle det skapas ett nytt ärende kring detta i något annat system och så skulle "någon" kontakta mig "så fort som möjligt". Fick sedan ett mail där det stod att de hade skapat ett ärende och att det hade ärendenummer si och så, och har du fler frågor eller funderingar är du varmt välkommen att kontakta oss igen. JAMEN ELLER HUR? Har ju inte gjort annat än ringt deras djävla kundtjänst för att ventilera mina frågor (när får jag min dammsugare?) och funderingar (jag tycker det här är dåligt, vad har ni för policy, hur tycker ni att ni ska lösa detta, ge mig en enda anledning till att fortsätta vara kund på Elgiganten, osv) utan att få annat än god dag yxskaft tillbaka.


Jag, inom kort
 STAY TUNED för the spännande fortsättning.

tisdag 23 juni 2020

The myggspray

Ni är många som undrar (alltså vad jag älskar den där lama influencer-inledningen och griper varje tillfälle att använda den om det så bara är en halv person som ägnat en flyktig tanke åt någonting som möjligen skulle kunna associeras till någonting som jag i förbifarten nämnt i ett blogginlägg) över den fantastiska myggsprayen.
Jag är sämst i Sverige på att använda myggmedel, vilket inte är så smart med tanke på att jag också är en av Sveriges godaste personer, åtminstone om man frågar myggen. Om man dessutom betänker att jag får PANIK när någonting kliar så verkar det inte som att jag stod så värst långt fram i kön när förståndsgåvorna delades ut, men men. När vi var i skogen i söndags så var det varmt, kvavt, klibbigt och fuktigt, och myggen anlände per omgående i busslaster till det som måste uppfattas som ett blodsugarnas all inclusive. Tinnan delade med sig av The Myggspray och sedan gick hon och jag rätt så oberörda genom skog och mark medan alla andra gick och viftade och smällde sig på huvud, axlar, knä och tå. Kom hem med ETT myggbett, vilket måste vara någon form av världsrekord. Så nu ska jag införskaffa denna myggspray:



Den här skulle jag aldrig ha kommit på tanken att köpa själv, för jag har plågsamma minnen från barndomen när ens välvilliga föräldrar hävde Salubrin på allt från sår till getingstick och solsveda. "Ta Salubrin, det hjälper", var den stående uppmaningen så fort man ojade sig över något, men det enda som hände var att man gick runt och stank ättika. Det är också en av anledningarna till att jag är så kass på att använda myggmedel. Det S-T-I-N-K-E-R, och jag är rätt känslig för det och får lätt ont i huvudet om det luktar för starkt. Men den här då, Salubrin Myggspray. Den luktade litegrann precis när man sprayade på sig, men sen - ingenting. Och myggen höll sig på avstånd. Kan det ens bli bättre?

Det här är tyvärr inget betalt samarbete, utan jag får väl lätta på lädret som alla andra. Men 69 spänn kan det ju absolut vara värt. Over & out från outfluencern.

måndag 22 juni 2020

Midsommar 2020

Midsommar 2020 var inte så värst annorlunda jämfört med andra år. Tycker helt ärligt att midsommar är den trökigaste helgen med bara två fördelar:
1. Ledig fredag mitt i högsäsong.
2. Man får äta ohemula mängder jordgubbar.

Annars kan det väl kvitta, tycker jag. Är rätt less på s k festmat, dvs sill (som jag inte äter), potatis, prinskorv, köttbullar, rökt lax, gräddfil. Allt är ju gott, men helt ärligt inte så värst upphetsande. Det bästa är faktiskt jordgubbarna. ÄLSKAR jordgubbar och kan äta litervis utan att skämmas. I år var det lite krisigt. Körde till en fruktbod en bit härifrån, men de hade slut. Fick köpa svindyra av Mohammed 14 år som stod på ett jättedåligt ställe utmed väg 19 där ingen normal stannar eftersom tidigare nämnda etablerade fruktbod ligger inte så långt därifrån. Tyckte dock synd om Mohammed (jag vet att han hette så eftersom jag swishade betalningen) för flera som stannade körde direkt därifrån igen, och jag föreställde mig att han skulle få bannor om han kom hem och hade sålt för dåligt. Stödköpte en väldigt dyr liter innan jag cyklade vidare till ett annat ställe där jag tror de håller på med knark också*, men jag behövde mina jordgubbar så det var inget att välja på.

I övrigt har jag inte gjort många knop den här helgen. Eller, igår var jag i och för sig i spårskogen hela dagen, det var varmt, luftfuktigheten var 3000 %, det var blött på marken, blött på alla blad och grenar och sen kom det ett rejält ösregn. Så B-L-Ö-T-T var temat. Och varmt. Tinnan hade med sig ett fantastiskt myggmedel som jag fick låna, så jag fick bara ett myggbett på hela dagen. Helt otroligt.

I lördags kväll hade jag en härlig stund av frid. Låg på soffan, fönstret var öppet och det blåste en sval bris (kändes det som åtminstone), jag hade ett halvt glas av Leif Mannerströms vita vin (som är otroligt gott) och en liten skål med vinägerchips, jag läste en bra bok, tv:n var avstängd, telefonen var tyst, min man var på ovanvåningen och stökade med något. Kände mig så otroligt harmonisk och tillfreds. Härligt. Mera sånt.

Igår när jag körde hem från spårskogen körde jag ikapp en Volvo 245:a som drog en husvagn. I husvagnens bakfönster stod det FITTA med jättestora bokstäver och så var det en pil mot en bild av Stefan Löfvén. Alltså? Körde om, det var en ung kille med keps som satt bakom ratten. Blev ej jätteförvånad. Hade i och för sig varit roligt om det hade varit en 75-årig tant med stram uppsyn. Menar inte att alla måste älska Stefan Löfvén, men lite kan man väl ändå uppföra sig. Vad är det för fel på folk?


* Jag har inget belägg för detta mer än en obestämd men kraftig känsla av att det pågår något skumt på den gården. Men det är väl inget som skulle hålla i rätten om man säger så.

lördag 20 juni 2020

Terapeuten

Har läst Terapeuten av Helene Flood, den handlar om det här:

Den unga psykologen Sara driver en privatpraktik för ungdomar från ett kontor ovanpå garaget i den stora, ärvda villan hon håller på att renovera med sin ambitiösa överarbetade arkitektman Sigurd.

Men det går trögt med både jobb och renovering och en dag lämnar Sigurd ett svårtolkat meddelande på Saras telefonsvarare för att sedan försvinna. Det gamla halvfärdiga huset känns långtifrån tryggt. Föremål försvinner och dyker upp igen, och är det fotsteg Sara hör från vinden om natten?


Jag tyckte det här var en rätt bra bok. Lite långsamt tempo, lite märkligt beteende av poliserna som utredde fallet (fast det är kanske så det går till?, har ju egentligen ingen aning), men spännande, välskrivet och hyfsat oförutsägbart. Den här boken får fyra terapisessioner av fem möjliga. 

onsdag 17 juni 2020

Artrosbloggen

Alla sitter väl som på nålar och undrar hur det går med min knäledsartros? Blir det bättre? Svar: NEJ. Ska man vara positiv så blir det ju inte heller sämre, men, ja. Har ju dock hållit på med dagliga övningar i fyra veckor nu så man tycker ju att det borde märkas NÅGON skillnad, men är man ett måndagsexemplar så är man.

Förra veckan gnällde jag över svullnaden, som nästan är det jobbigaste för knäet blir förutom ömt så också så himla stelt och det känns som att det benet väger 800 kg mer än det andra. Min artros-PT sa då att om det inte ger med sig så måste man kanske gå till en läkare och tappa ur lite vätska. Det lät ju inte jättefestligt, men det är ju inte heller jättefestligt att ha ett svullet knä vecka ut och vecka in, så jag hem och ringde vårdcentralen och tänkte att det är väl hundra års väntetid för något icke akut ärende i dessa tider. Tyvärr kan jag inte ordna en tid åt dig idag, sa sköterskan som svarade i beklagande ton. Alltså, jag ringde kanske vid halv tre på eftermiddagen och hade verkligen inte förväntat mig att få en tid samma dag, men andra människor kanske ringer och gormar och härjar för att de inte får komma dit pronto, vad vet jag. Tyvärr fanns det inte heller några lediga tider resten av veckan, men igår fick jag halta dit och träffa min husläkare. Som inte var ett fan av att tappa ur vätska eftersom a. det finns en infektionsrisk och b. man riskerar även att kroppen börjar producera MER vätska för att kompensera det som försvunnit, och då är man ju tillbaks på ruta 1. Såatteh, tack men nej tack.

Fick en remiss till röntgen, en kur antiinflammatoriska tabletter och så togs det lite blodprover för att se om det gick att utreda varför jag generellt svarar så dåligt på antiinflammatorisk medicin, det kan vara något inflammatoriskt i kroppen som spökar. Ja, varför inte? Är man ett måndagsexemplar så är man. Vidare fick jag förbud mot långpromenader eftersom det enligt min husläkare inte bygger så mycket muskler utan mer bara nöter på ett monotont och inte uppbyggligt sätt. Cykla, ja, simma, ja (tyvärr), rida, ja, och så styrkeövningar, men inga promenader. Det var faktiskt rätt deppigt eftersom långpromenader är något av mitt livselixir. Nu har det ju förvisso inte blivit så mycket av den varan eftersom det inte är jättekul att promenera när det gör svinont, men jag har ju ändå tänkt att här får man bita ihop och kämpa på. Men tydligen inte dårå. Eller i alla fall inte just nu.

Aja, det är bara att halta vidare. Idag ska jag få träffa en ny artros-PT då min vanliga har semester. Om tre veckor ska jag ha semester. Som jag längtar, för på jobbet är det G-A-L-E-T just nu. Så himla mycket att göra och så mycket KAOZ överallt. Om någon frågar vad jag ska göra i midsommar så blir mitt spontana svar sova. ZZZzzzZZZ. Over and out från Ankeborg.

tisdag 16 juni 2020

Oh the joy of föreningslivet, pt2

Jag är ju lite inblandad i ett drama. Eller inte så mycket faktiskt, vilket är rätt skönt. Efter mötet med coachen/medlaren förra veckan fick ju Nellie O veta att hon inte längre var önskvärd på de poster hon själv avsagt sig från men sedan ångrat sig och tyckt att det är väl bara att komma tillbaka och fortsätta som vanligt? Min inblandning i den här konflikten härrör sig från en incident på en kurs där Nellie O helt utan anledning fick jordens utbrott och var skitotrevlig både mot mig (som var instruktör) och övriga kursdeltagare, för att nästa vecka komma tillbaka och bete sig som om ingenting hade hänt. Eller hon inledde med att säga "jag skulle vilja säga en sak" och då trodde man ju att det skulle komma någon form av ursäkt, men det gjorde det inte utan vad hon ville säga var att hon inte ville att vi skulle fika inomhus på grund av risk för smitta (det här var precis i början av Corona-pandemin). När sedan styrelsen tog upp den här incidenten med henne vid ett senare tillfälle på tal om hur man beter sig i en förening i allmänhet och som ordförande i synnerhet så var Nellie O helt oförstående och tyckte att det var väl ingenting med det för hon hade ju bett om ursäkt. EH?

Hur som helst: Nellie O har en dotter som också är aktiv i föreningen. Efter det dramatiska mötet med coachen/medlaren där Nellie hade utlovat att NI KOMMER ATT FÅ HÖRA MER FRÅN MIG ANGÅENDE DETTA och därefter åkt från klubben tillsammans med dottern, så upptäckte jag och min kompis någon timme senare att vi inte längre var vänner med Nellie O på Facebook. Såna "vänner" kan man ju vara utan, så vi skrattade mest åt att det tydligen var det första hon tänkte på. Sedan fick en annan klubbkompis ett sms från dottern där dottern bad honom ringa henne angående hennes uppdrag i föreningen. Han ringde, fick inget svar och fick lite senare ett sms där det stod Såg att du hade ringt, jag kunde inte svara p g a att mamma är inlagd på sjukhus. Hon föll ihop efter mötet på klubben ikväll.

Oh. The. Drama. Queen. Of. Fucking. Everything.

Var vad vi alla (helt oempatiskt) tänkte, för det är precis i linje med hur Nellie O beter sig när hon inte får sin vilja igenom, då kommer alltid en sån där utsaga om hur dåligt hon har mått p g a hur taskiga alla har varit. Fast hon har aldrig mått sämre än att hon har kunnat lägga ut grejer på Facebook om ditt och datt. Den som ropar på vargen tillräckligt många gånger blir ju till slut inte trodd, och detta visade sig inte heller vara sant. Och varför skulle inte dottern kunna svara i telefon för att hennes mamma ligger på sjukhus? Man får inte ha med sig anhöriga på sjukhus längre, men de ville väl att det skulle låta som att kompisen ringde mitt i en dramatiskt hjärt-och lungräddningsaktion utanför akutmottagningens dörrar. Vilket inte var fallet. Jag kan L-Ä-T-T föreställa mig följande scenario: Nellie O och dottern åker från klubben och är fly förbannade på allting. Nellie O tvingar dottern att kontakta klubben och säga att hon tänker avsäga sig alla sina åtaganden. Dottern (som det egentligen inte är något större fel på, men hon är i klorna på och i beroendeställning till Nellie O) skickar då ovan nämnda sms, varpå min klubbkompis ringer upp och följande dialog utspelar sig i det Olesonska hemmet:
Dottern: Hjälp mamma, nu ringer X, vad ska jag säga?
Nellie O: Svara inte nu utan sms:a om en liten stund och säg att jag ramlade ihop efter mötet och är inlagd på sjukhus. Det kan dom gott ha så som dom har behandlat mig. Är det något bra på tv ikväll förresten?  

Ja, det var en liten kort uppdatering av läget på Falcon Crest. To be continued.




måndag 15 juni 2020

Nu djävlar är det KRIG

Ni minns väl råttan som grävde sig under muren, in i voljären och bet huvudet av vaktelhönan Snöboll, samt kom på återbesök men där Villanelle som genom ett mirakel faktiskt överlevde? Efter det så har jag ju lagt ner stor möda på att råttsäkra voljären. Grävt bort all jord, lagt ner putsnät, lagt på jorden igen. Här kommer mitt misstag: jag lade putsnätslängderna omlott med cirka 10 centimeters överlappning och tänkte att det räckte väl så, för det skulle ju ändå på jord ovanpå som skulle pressa ihop skarven, och ett grävande djur som stöter på ett nät slutar ju gräva för det kommer ju inte vidare och här låg ju nätet till och med dubbelt. BIG MISTAKE.

För i helgen så hittade jag Villanelle ihjälbiten i voljären. Hans nio liv tog slut där och WHAT THE FUCK? tänkte jag, heldeppig för det har ju ändå varit lite speciellt med Villanelle. Synade nätet överallt, inga hål någonstans. Men när jag lyfte på Villanelles lilla hus så hade fan i mig en djävla råtta, eller för all del något annat grävande litet rovdjur, det kan väl vara iller eller vessla eller något sånt också, grävt sig in under nätet och på något djävla vis lyckats pressa sig upp och genom överlappningsskarven och ut under huset. Fattar inte vad det är för djävla kromosom-monster för putsnät är inte speciellt flexibelt och hålet var ungefär mitt i buren, vilket innebär att den har grävt över en meter för att till sist hitta en svag punkt. Visserligen har vi lätt sandjord, men ändå.

SKIT OCKSÅ. Men det är väl bara att göra om och göra rätt. Gräva bort all jord igen och sedan skarva ihop putsnätet med ståltråd så att det inte blir en enda glipa någonstans. Så som jag har gjort överallt ovan jord, men med facit i hand borde ha gjort även i underjorden. Man lär sig förhoppningsvis av sina misstag. Never underestimate the power of a hungrig råtta.

Till stallet istället, v 24 2020, pt 3

Jaha, så var det till slut dags för terminens sista drop in-lektion. Hade Köttbullen och tänkte att nu djeflar ska vi väl bli ett dream team eftersom vi till och med har hoppat nu. NJA, tyckte väl Köttbullen om detta förslag. Eller ja, det gick väl ändå förhållandevis hyfsat utifrån förutsättningarna, men det var inte så att WOW-känslorna haglade direkt. Vi red någon övning när vi skulle rida på stora mittvolten och först rida hästen utåtställd, sedan rakställa och sedan ställa inåt. Någonstans här skulle vi också klämma in förvänd öppna, eller vad det var, jag är helt ärligt inte hundra på vad det var vi gjorde för Köttbullen, som ju är stel som en pinne i vanliga fall, blev så himla förvirrad över att ställas och böjas åt olika håll. Då körde hon sin superstrategi när saker blir henne övermäktiga: upp med huvudet och pinna iväg, och där sitter man och jobbar med samsidiga inre hjälper IN YOUR FACE. Så det blev inte sådär jättemycket av det, men det var nog en nyttig övning för hon var helt slut efteråt.
Nu är det ingen med ridning förrän i augusti. SNYFT.

lördag 13 juni 2020

20 frågor

Det cirkulerar en lista bland bloggar just nu, jag är aldrig sen att kopiera:

 
Hur lång är du?
158 cm. Rätt lagom om ni frågar mig, jag har ju aldrig varit längre så jag vet inte om något annat.
 
Skostorlek?
Någonstans mellan 38-39½ beroende på modell. Har ju både plattfot och Hallux Valgus, vilket gör att utbudet av skor är rätt begränsat. Skitsvårt att hitta skor med bred läst som inte ser ut som hej, jag är världens töntigaste människa. Och ja, nu vet jag att jag la upp det fint för att någon ska svara "det kan inga skor i världen göra något åt".
 
Vad köpte du senast?
Två rullar varningstejp till jobbet. Innan det var det en säck hönsmat, fyra påsar persiljefrön och en ny spårsele till Tage.
 
Snurrar du spaghettin eller skär du den?
Jag snurrar.
 
Vad stod det i ditt senaste meddelande du skickade?
Det blir bra, lite lagom utspritt över sommaren sådär.  
Angående några datum där jag och min instruktörskompis planerar aktiviteter i vår hundklubb. 
 
Är du morgontrött?
Nej, inte speciellt. Kvällstrött däremot. Skulle utan problem kunna gå och lägga mig klockan 18.30-ish. Fast det gör jag inte p g a har ändå lite självrespekt.
 
Är du romantisk?
Vet inte, har inte varit utsatt för så mycket romantik. Kan pipa högt över andras romantiska grejer som de gör eller har varit med om, men själv tror jag att jag skulle kunna bli lite obekväm om det helt plötsligt tornade upp sig rosor och smäktande musik och nyskrivna dikter till min ära. Eller vad man nu förknippar med romantik.
 
Har du söndagsångest?
Jag känner alltid att helgen har varit alldeles för kort, men det är rätt sällan det genererar ångest. Numera är det mest om jag vet att en helvetesvecka väntar.
 
Vad har du för väckningsalarm?
Awakening i appen Timely.
 
Har du nånsin varit kär i någon utan att tala om det?
Jadå, fast för hundra år sen.
 
Är du rädd för förhållanden?
Inte personligen för mitt eget förhållande (om man nu avser det med sin man), men jag kan bli lite rädd ibland för vad förhållanden gör med människor.
 
Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Nope. Attraktion möjligen, men inte mer än så.
 
Favoritläsk?
Sockerdricka är oslagbart till julmat, men i övrigt är det nog typ passionsfrukt.
 
Hur uppvaktar man dig?
Man är smart och rolig och visar intresse men har samtidigt fingertoppskänsla när det är läge att backa undan. Har en enormt lång startsträcka där mycket kan gå fel och jag hatar när folk är för på och inte ger mig space.
 
Absolut inte din smak på killar?
Ointelligenta killar som inte läser böcker och som tycker att "dom säger att..." är ett hållbart argument. Killar utan humor. Fåfänga killar, kan inte tänka mig något mer avtändande än en kille som håller på och fixar och trixar med frisyr och skägg och kanske till och med smink?  Kriminella bråkstakar. Sverigedemokrater.  Killar som sitter med lite halvöppen mun. Killar som inte lyssnar och som avbryter. Killar som särskriver. Fotbollshuliganer. Det blir inte många kvar till mig.
 
En bok du vill läsa?
Just nu vill jag fortsätta med både Terapeuten av Helen Flood och Ödesmark av Stina Jackson, som jag precis har börjat med och som båda verkar väldigt lovande.
 
Vilken buss åker du oftast?
Skåneexpressen linje 3 eller 4, båda passerar här förbi där jag bor.
 
Fest eller hemmakväll? 
OMG, jag väljer HEMMAKVÄLL alla dagar i veckan.
 
Favoritglass?
Kulglass-smaker jag uppskattar mest: Choklad och romrussin och jordgubb, helst alla tre smakerna nertryckta i en rejäl våffla. Ska jag köpa pinnglass så väljer jag 88:an eller Ottoglass Jordgubb (som är chokladdoppad och påminner om GB-glassen FLIRT som fanns när jag var liten). Paketglass jag ofta köper: Ben & Jerrys Caramel Sutra eller GB:s Rocky Road. Man kan leva ett liv utan glass, men vilket liv.
 
Nämn tre saker på din att-göra-i-livet-lista: 
Nämen jag har nog ingen sådär supertydlig lista faktiskt. Jag trivs ju allra bäst med att bara gå hemma och måsla, pyssla med djuren, rida, träna hundar, läsa böcker, se på tv, lösa korsord, laga och äta mat och det är ju sånt jag gör hela tiden. Har ju inga som helst önskningar om att resa någonstans, hoppa fallskärm eller bestiga berg. Är en sjukt tråkig människa men det står jag för.  Hehe.

fredag 12 juni 2020

Sannolikheter

Har varit med om två såna där "vad är oddset för det"-händelser på två dagar.

1. Igår morse kom jag att tänka på en häst som hette Ove. Inte en ny bok/film alltså, utan en av de hästar som fanns på min nuvarande ridskola när jag började rida där cirka 1992. Han var en sån där rätt så speciellt häst som man antingen avskydde eller älskade. Jag red honom nog bara någon enstaka gång och jag minns det inte som något speciellt, men back in the days fanns det åtskilliga historier om alla hyss som Ove hittat på.
Det händer rätt ofta att jag tänker på hästar som passerat revy i mitt liv, men jag kan helt ärligt säga att jag inte har ägnat Ove särskilt många tankar de senaste 25 åren. Men igår morse dök han plötsligt upp i skallen, säkert beroende på att vi häromdagen hade pratat om hur det hade sett ut i stallet förr när det var spiltor istället för boxar, och så började vi peka och rabbla: Där stod Pilo, där stod Salto, där stod Bubblan, osv. Vi kom inte ihåg alla, långt därifrån, de vi pratade om var väl mest de som man haft någon slags relation till och det kan jag ju inte säga att jag hade med Ove, och uppenbarligen ingen annan av dom som var där heller. Men hjärnan levererade Ove några dagar senare i form av en bild av ett rätt litet mörkbrunt halvblod och tanken "Ja, just det, Ove fanns ju också". Sen var det inte mer med det och det skulle mycket väl kunna gå ytterligare 25 år utan att jag skulle ägna Ove en tanke. Men igår pratade jag med en som ridit i stallet för ännu mer längesen än jag och det första hon sa var "minns du Ove, han var min favorit". Inget konstigt med det eftersom han var mångas favorit, men sannolikheten för att någon skulle säga någon dag efter att jag för första gången ägnat honom en tanke på decennier? Låg.

2. Igår när jag körde hem från stallet tänkte jag att jag skulle lägga till låten Whenever, wherever med Shakira på min jätteplaylist på Spotify. Har en sån där uppsamlingsplaylist där jag sparar all musik som någonsin har betytt någonting för mig och jag tycker ovan nämnda låt är så himla svängig, vilket alltid kommer som en överraskning för det är inte riktigt min typ av musik annars och det är oklart varför jag kom att tänka på det just där och då. Det var inte heller så att jag startade Spotify i samma sekund som tanken slog mig, utan jag memorerade det för nästa Spotifytillfälle, och sedan kom jag hem, duschade och gick och lade mig för klockan var asmycket. I morse satte jag mig i bilen klockan 04.30-ish, startar motorn och första låten som strömmar ur bilradion är, ja gissa vilken. Den spelas väl förvisso rätt ofta på radion fortfarande, men det var ju ändå...ja, jag vet inte, i början av 2000-talet? som den var listetta i x antal länder.

HÅLLER PÅ ATT BLI SYNSK? Hehe, skoja. Men lite märkligt är det ändå.

Till stallet istället, v 24 2020, pt 2

Red igen igår för nån lektion jag missade när det var annandag påsk och jag var i spårskogen och osäker på om jag skulle hinna i tid. Det skulle vara hoppning och det är ju verkligen inte optimalt, men terminen slutar ju idag så det fanns ju inte så värst många andra gånger att rida igen på. Det är ju mitt fel som inte har tagit tag i det tidigare, får skylla mig själv och straffas med hoppning. Men Karin hade lovat att det inte skulle vara högt.
Fick Köttbullen och det kändes väl...GULP. Har ju aldrig hoppat henne tidigare och sånt är ju alltid lite nervöst. Man är ju inte Peder Fredricsson liksom. Men det gick faktiskt rätt bra. Många tror att Köttbullen och Pojken är lika varandra till sättet eftersom de är så lika varandra till utseendet. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Pojken är - åtminstone numera - rätt så godmodig och gör det man ber honom, fast låååångsamt. Han är ju rätt lat, men kan man bara övertyga honom om att det är nödvändigt så är det oftast inga problem. Längre, ska väl tilläggas, för visst har vi haft kriser. Köttbullen har mer motor, är mer energisk, men har också mer humör och är mycket mer tjurskallig och svårflirtad. Men hoppningen tyckte hon om. Nu hoppade vi så lågt att det förmodligen var det enklaste alternativet, men det var ändå en bana med avstånd och svängar och grejer som vi tråcklade oss igenom. På tid, för naturligtvis hade Karin hittat på att det skulle vara tävling och naturligtvis for tävlingsdjävulen i flera stycken, inklusive undertecknad. Satsade såklart inte JÄRNET, så modig är jag inte. Men red ändå på rätt så bra för att vara jag och kom i alla fall inte sist. Hehe.

Gruppen jag red i hade samlat ihop till en avslutningspresent till Karin och en hade fått för sig att hon skulle överlämna den till häst, så hon red bort till läktaren och tog emot en presentkasse från någon som satt där. Men hennes häst blev livrädd för kassen och började snurra runt och hoppa omkring på bakbenen. "SLÄPP KASSEN", skrek Karin och det gjorde personen ifråga, tyvärr innehöll kassen två flaskor bubbel. KLIRR, sa det och sedan lukade hela ridhuset alkohol på ett sätt som inte upplevts sedan den gamla goda tiden när det serverades starkvinsglögg på Lucia.

Aja, allt gick bra och en av flaskorna höll. Sedan föreslog Karin att vi skulle rida ner hästarna till hagen och släppa dom där och det tyckte alla var ett förnämligt förslag. Ner till hagarna är det väl någon kilometer sådär och det var en underbar ljummen försommarkväll. Vad som inte var lika kul var att vi sedan var tvungna att kånka sadlar och träns tillbaka till stallet. Aldrig har väl en kilometer känts så lång och helvete vad en sadel kan vara tung och fan vad mygg det var. Ska kontakta redaktionen för Mästarnas Mästare och tipsa om en ny gren.
Idag väntar terminens sista drop in-ridning och sedan är det - SNYFT - sommarlov på ridskolan. Ska på någon boot camp i augusti, men till dit är det ju evigheter.

torsdag 11 juni 2020

Och nu blire reklam

Jag är ju inte mycket för det här med skönhetsprodukter. Använder inte smink, tvättar håret med tvål, har slutat med deodorant (fick något slags mystisk fläck med torr hud i ena armhålan förra sommaren och började då smörja med någon fuktkräm istället för att använda deodorant, upptäckte då att det inte gjorde någon som helst skillnad ifråga om svettmängd och -lukt. Obs, nu är jag inte en person som svettas sådär jättemycket i vardagen (med undantag för när jag konditionstränar, men det gör jag ju inte just nu) men jag har ändå slentrianmässigt rollat armhålorna med deodorant efter varje dusch för att...tja, det hörde till? Inte nu längre, dock) och den enda produkt jag har är mitt body butter från Body Shop som jag smörjer in ansiktet med varje kväll.

Den här våren/sommaren har det ju tvättats händer så in i vassen, kan man ju säga, och händerna har ju emellanåt varit torra som fnöske. Gillar inte handkrämen vi har på jobbet för den lägger sig som en fet hinna och jag hatar känslan av att vara flottig om händerna. Bestämde mig då för att testa något nytt. CHOCKERANDE, VA? Ring kvällspressen för det här händer ju inte varje decennium.

Det finns en sida som heter Jordklok som säljer "naturliga och ekologiska produkter till bra priser". Gillar den även om jag kanske inte direkt är målgruppen för ekosmink och -hårvårdsprodukter. Där hittade jag en handkräm (från ett företag som hette Bruns Products) som kort och gott heter "nr 40" som jag tänkte att jag kunde testa, mest för att jag tyckte det var ett rätt roligt namn, man undrar vad som hände med handkräm 1-39 liksom? MEN NU ÄR JAG FAST. Alltså, den är SÅ bra! Absorberas på nolltid, kletar inte det minsta och händerna blir mjuka som (förr sa man barnarövar, men det kanske inte är så politiskt korrekt längre) silke. Dryg verkar den vara också, vilket är tur för den var såklart inte superbillig. Luktar lite starkt (är lite känslig för sånt) precis när man håller på och gnider in händerna, men det försvinner rätt fort (finns även en oparfymerad variant men jag är även lite känslig för oparfymerad "doft" som jag tycker påminner om sjukhus).
Jag är fast. Samtidigt har jag blivit sugen på att testa lite annat? För om det här var så himla bra så kanske det finns annat som också är himla bra? Så plötsligt var jag tillbaka på Jordklokssidan och klickade hem både det ena och det andra i produktväg. Peelingkrämer* och grejer. Hjälp, vad händer?

KÖÖÖÖP



* För många år sedan köpte jag en peelingkräm med aprikoskärnor (tror jag det var). ÄLSKADE känslan av hur det liksom rev i ansiktet, men sedan hittade jag aldrig den krämen igen. För ett tag sedan berättade en kollega att man "absolut inte ska använda peeling i ansiktet", då blev jag som trotsig och tänkte "VEM HAR BESTÄMT DET?" Däraf inköpet. En annan kollega stod frågande till uttrycket "peelingkräm" och när han fick förklarat för sig vad det var så sa han "jaha, ni menar grovtvål". Hahaha.

Mitt fortsatta hat mot Elgiganten

För ganska så exakt två veckor sedan surbloggade jag om Elgigantens kassa sätt att hantera ett garantiärende på. Vad har hänt sedan dess: INGENTING. Inte ett ljud har jag hört från dom. Har gått från sur, surare till surast* och igår ringde jag deras kundtjänst för tredje gången för att höra hur landet egentligen ligger. "Du kopplas nu vidare till en kunnig medarbetare", sa deras automatiska svarstjänst efter att jag gjort ett antal tonvalstelefonval, men jag vet inte om jag tycker de är så kunniga direkt. Alla jag har pratat med har varit jättetrevliga och förstående och så, men de kan ju inte göra annat än att knappa in sig i något ärendehanteringssystem och se status på pågående ärende. Som ju är okänd, eftersom den där himla serviceverkstaden jobbar i lönndom och det verkar inte som om någon har insyn i vad som pågår där. Det enda jag fick veta igår var att min dammsugare var på serviceverkstaden, men det fick jag ju veta förra gången jag ringde så det var ju inget nytt under solen.

Blev ju inte gladare av det svaret, så jag frågade vad de egentligen hade för policy när det gällde garantiärenden? 2-3 veckor, blev svaret. Ja, men jag har ju fått vänta 5 veckor och det är ju något mer än 2-3, svarade jag med Magnus-och-Brasse-och-Eva-logik. Sa också att jag tyckte att ett stort företag som Elgiganten gott kunde ha gett mig en ny dammsugare och sedan löst problemet hur sjutton de ville istället för att JAG ska behöva få en massa problem, men det går ju liksom inte att komma någonstans med de som sitter i kundtjänst för de är ju inte ansvariga för någonting och kan inte fatta några beslut om någonting. Frågade också om de kunde ge mig ett enda skäl till att någonsin handla på Elgiganten igen för jag hittar inget, och då blev jag (efter att ha fått vänta i luren i hundra år när den kunniga kundtjänstmedarbetaren skulle rådfråga en kollega) tillfrågad om jag hade blivit erbjuden en låneprodukt, för det skulle man "egentligen" bli under tiden ett serviceärende pågick. Fast eftersom ingen av alla dom jag/vi har pratat med har nämnt detta (som man ju tycker borde vara en självklarhet) så kändes det väl inte direkt som att det var en väl etablerad rutin. Enligt mig så är allting som innehåller uttrycket "egentligen" ett solklart bevis på att någonting inte görs på rätt sätt.

Skickade min man, som var och jobbade i närheten av Elgiganthelvetet, för att hämta ut lånedammsugaren på väg hem från jobbet. Det var inte en Dyson men dock en sladdlös historia som vi ska testa ikväll. Ser fram mot att kunna dammsuga på ett behagligt sätt igen under den återstående tiden tills Dyson kommer hem igen (om den nu någonsin gör det), men det är väl FAN också att allting ska vara så sjukt osmidigt? Elgiganten, ni står verkligen inte högt i kurs just nu. Alltså, jag FATTAR att saker kan ta längre tid p g a Coronapandemin, men så här hade jag velat ha det:
1. När jag lämnade in dammsugaren så hade jag velat bli informerad om att det här kommer att ta 2-3 veckor och redan där ville jag ha fått erbjudande om en lånedammsugare under tiden, INTE 5 veckor senare efter 3 telefonsamtal till kundtjänst.
2. När man upptäcker att det kommer att ta längre tid än 2-3 veckor så hade jag velat bli kontaktad och informerad om läget. Samt fått frågan om det funkar med lånedammsugaren.
3. Och om någonting hade tagit dubbelt så lång tid som policyn utlovar så hade jag gärna sett att jag hade blivit erbjuden någon form av kompensation. I höstas eller när det var, så fick jag ringa och efterlysa grejer jag beställt på Apotea där det hade hänt någonting så att beställningen hade fallit mellan stolarna och inte kommit iväg som den skulle, och då fick jag bara genom att frågan var mina grejer hade tagit vägen oombedd a. en personlig ursäkt, b. information om att ärendet skulle ges högsta prioritet och c. en rejäl bonuscheck som plåster på såren. Och sen kom grejerna dagen därpå. HÖR OCH LÄR AV DETTA, ELGIGANTEN.


* Vill dock betona att jag aldrig är otrevlig mot dom jag pratar med. Skulle aldrig drömma om att ringa och gapa och skrika och härja, men det kanske är så man ska göra för att något ska hända? Gah.

onsdag 10 juni 2020

Oh the joy of föreningslivet

I alla föreningar jag varit med i under alla år - och det är rätt så många, både föreningar och år - så har det förr eller senare blivit någon form av konflikt. Det är väl inte så konstigt egentligen när man tänker efter. Har en känsla av att bland de människor som engagerar sig i föreningar finns det ett visst överskott av personer som är rätt så drivna och rätt så starka, lite alfapersonligheter sådär va, och det är ju såna människor som står ut med att göra en massa oavlönat ideellt tråkarbete år ut och år in vilket är finfint för föreningarna och en av grejerna som håller Sverige igång. Man måste faktiskt älska föreningslivet, tänk om alla de här människorna som ser till att det blir fotbollscuper, ryttartävlingar, tennisturneringar, hundkurser och hockeymatcher (för att bara nämna ett fåtal aktiviteter), som sköter administration, grillar korv, är parkeringsvakter och materialförvaltare (för att bara nämna ett fåtal aktiviteter) på sin obetalda fritid, tänk om alla dom skulle ha avtalsenlig lön och ersättning för obekväm arbetstid. Fattar ni vad dyrt allting hade blivit då? Fattar ni vad föreningslivet gör för demokratin?

Yes. MEN så händer det att dessa alfapersonligheter på vars axlar föreningslivet vilar kommer på kant med varandra, och då blir det oundvikligen DRAMA av stora mått. Allting tappar liksom proportioner och det finns ingen detalj som är för oviktig för att inte tas med i den byk som ska tvättas när övriga medlemmar ska värvas till inbördeskriget för att ta ställning för eller emot någon skitsak som har blivit En Principfråga™. Föreningslivsdraman kan vara så mustiga och underhållande (i alla fall för icke inblandade) att man borde kontakta en tv-kanal och pitcha idén. Alla dramaturgiska ingredienser finns innanför de lätt mögeldoftande klubbstugeväggarna och det är bara att låta kameran rulla så kommer pensionen vara säkrad.

Har precis kommit levande ur ett sådant drama. Alltså folk, va. Alla normala barn provar ju att få sin vilja fram genom att skrika. Vissa mer än andra. Sedan kommer socialiseringsprocessen där normala vuxna människor lär barnen att det inte är lönt och att det inte är så man gör när man ska fungera i en flock, utan man får lära sig att lyssna och kompromissa och ge och ta för att kunna samverka med resten av gruppen. De allra flesta fattar ju det. Få vuxna människor ligger på golvet på Ica Maxi och illvrålar för att de är trötta, kön är lång, kundvagnen är tom, kontot är tomt och livet vrenskas i största allmänhet. Man lär sig hantera motgångar, man lär sig att lyssna och respektera andra människor, i varierande grad såklart, men de flesta är ju ändå någorlunda normalvettiga.

Men så finns det ju vissa som ingen riktigt har lyckats med. Vars föräldrar gissningsvis alltid har gett med sig för att slippa bråk och skrik och pinsamma situationer framför godishyllan i affären och sedan har det liksom bara fått pågå, för det finns ju en viss typ av människor som bara fortsätter att få sin vilja igenom hela livet. De har väl lärt sig att det lönar sig att hantera motgångar genom att gapa och skrika och smälla i dörrar och hota med att får jag inte ditt så kommer jag inte att göra datt, för det är ingen som orkar säga ifrån och ingen som orkar hantera en labil och hysterisk vuxenbebis. Som inte bara har en dålig dag då och då, utan som är missnöjda med allting i livet 365 dagar per år och som det går jättebra att "samarbeta" med så länge man stryker dom medhårs, men sedan tar det stopp och då är Konflikten ett faktum.

Nu har vi haft en sån människa i föreningen och det har sannerligen inte varit en barnlek. För nu ska man plötsligt försöka fostra och socialisera en person som är 50+ men som fortfarande tror att man kan skrika sig till allting. På riktigt SKRIKA SIG TILL ALLTING. Min man sa igår att hon var som Nellie Oleson i Lilla huset på prärien och det var en förnämlig liknelse för er som minns denna fantastiska tv-serie från nittonhundralängesen.

Nellie Oleson


Vet inte hur många gånger den här personen (hädanefter kallad Nellie O) lämnat en diskussion skrikande och gråtande och hotandes med både det ena och det andra. Typ: om jag inte får som jag vill så kommer jag att avgå/inte göra ditt och datt som avtalat/gå vidare till högre instans/se till att alla medlemmar får veta SANNINGEN/insert valfritt bullshitsnack.
Och sedan har hon kommit tillbaka och betett sig som om ingenting hänt. När saken har tagits upp på nytt, med infallsvinkeln att det inte är okej att bete sig hur som helst så har Nellie O varit helt oförstående, för det är ju inte hon som har gjort fel utan alla andra. Hon har dessutom såklart lyckats hjärntvätta vissa människor i sin omgivning, så hon har fått pågå och ha kvar sina uppdrag trots andra människors missnöje.
Nu är det dock slut med det, för det hade gått så långt att man hade kallat in en coach/medlare från förbundet för att lösa den pågående konflikten. Jag var egentligen inte inblandad i det som pågick nu, däremot har jag i hög grad varit inblandad i en tidigare konflikt som så att säga var startskottet till att Nellie O visade sitt rätta jag. För såna här människor går ju inte in i olika sammanhang och beter sig som små as från början. Nog för att det är svårt att få folk att ställa upp i styrelser och liknande, men  någon som är öppen med att den är en labil psykopat blir ju inte invald i olika sammanhang om allting går rätt och riktigt till. Vår uppfattning om Nellie O var ursprungligen att hon verkade vara driftig, hade skinn på näsan och inte var rädd att säga ifrån, och det är ju på något vis ändå önskvärda egenskaper så länge de används på rätt sätt. Den bilden förändrades rätt snabbt så fort Nellie O blev invald i styrelsen, då förvandlades hon i princip över en natt till Hannibal Lecter.

Utvecklingen

Jag har som sagt inte varit direkt inblandad i den nu pågående konflikten (som i korthet handlar om att Nellie O/Hannibal tycker att hon ska få bestämma vissa saker och när hon inte får det så ska hon skrika/hota/gråta tills hon får som hon vill. Som styrelsemedlem är man ju vald av medlemmarna och lite av klubbens ansikte utåt, men Nellie O anser att det gäller bara när det är styrelsemöten, övrig tid är hon privatperson och då får hon bete sig hur hon vill och då tycker hon att hon är i sin fulla rätt att skälla ut medlemmar som inte gör som hon vill, osv). Nellie O har hotat med att avgå en herrans massa gånger och också de facto avgått, men sedan har hon och hennes hjärntvättade allierade alltid lyckats ogiltigförklara allt och så har det dragits ett varv till och blivit mer och mer infekterat och irriterat, men ingen har riktigt orkat eller vågat dra i det förrän nu, när någon fick nog och krävde rättning i ledet innan allting gick fullständigt åt helvete. Jag var lite orolig för att coachen/medlaren skulle vara av typen "målet är att alla ska vara sams och överens och nu sjunger vi gemensamt We shall overcome och sedan blir allting bra". Men så var inte fallet, han var en helt normal och vettig människa, så när alla fakta hade lagts fram så var det bara hej då till Nellie O/Hannibal, det var liksom inget att diskutera för en sån här människa går inte att samarbeta med. NI KOMMER ATT FÅ HÖRA MER FRÅN MIG ANGÅENDE DETTA, var hennes dramatiska avskedsord, och det ser vi väl fram emot. Eller inte. Hehe. Over & out från Sveriges svar på Falcon Crest.

tisdag 9 juni 2020

Till stallet istället, v 23 2020 pt 2 + v 24 2020 pt 1

I fredags var jag allmänt sur och sleten efter en helvetesvecka med många irritationsmoment. Kanske är det i detta mindset jag ska vara för att komma överens med Köttbullen? För i fredags gick det minsann riktigt bra, eller i alla fall bättre än förra fredagen. Den här gången var vi bara modesta åtta stycken, milsvid skillnad mot att vara fjorton. Vi red också i paddocken och inte på vidriga stora utebanan. Plus att det finns bevattning i paddocken så att det inte behöver kännas som att man är en del av Montgomerys trupper i slaget vid el-Alamein. Alla förutsättningar var helt enkelt bättre. Ja, men jag kände mig nöjd. Fick visserligen inte till galoppen, men hon gick ganska stadigt på tygeln i skritt och trav, tusen gånger bättre i vänster varv än i det besvärliga höger men vi får kämpa på.

Igår var det avslutning i vanliga gruppen och vi skulle leka lekar. Sånt hatar jag normalt sett, men det här var rätt roligt. Man skulle göra följande:
1. Skritta mellan två bommar med så få skrittsteg som möjligt.
2. Trava under lättridning mellan två bommar med så många travsteg som möjligt.
3. Trava under nedsittning mellan två bommar med så få travsteg som möjligt.
4. Galoppera mellan två bommar med så många galoppsprång som möjligt.
5. Galoppera mellan två bommar med så få galoppsprång som möjligt.
6. Galoppera en sträcka på så nära 4 sekunder som möjligt.
7. Galoppera en sträcka på så nära 6 sekunder som möjligt.
8. Hoppa över ett litet hinder och försöka få hästen att trampa på en blomma som låg intill den tänkta avsprångspunkten.

Kan ju säga att det inte direkt var en tävling för Pojken för han har ju liksom inte så stort register i sina gångarter. Trodde ändå jag var en lågoddsare i gren nummer två för är det något han kan så är det ju att trava lååååångsamt, men tyvärr bröt han av till skritt och då räknades det inte. Tyckte dock att jag kunde rida ihop honom riktigt bra i galoppen utan att han för den skull bröt av till trav så jag var ändå nöjd, fast några ökningar att tala om blev det inte. Allt är ju relativt. Men det var ändå rätt kul och man märkte på hästarna att de tyckte det var livat att göra något annat än det vanliga. Nu ska jag ta igen en lektion på torsdag, då är det hoppning (GULP) och sen är det drop in-ridning på fredag och sedan är det sommarlov. För hästarna alltså. Snyft.

måndag 8 juni 2020

En sista vinter

Har läst En sista vinter av Håkan Norebäck, det här handlar den om:

”En sista vinter” är en stark debutroman om skuld och försoning. Om en pojke som dog, och om att vända hem till något som kanske inte längre finns. Det är blyertsgrå december och Jonny är på väg till den döende hemorten för första gången på länge. Hans pappa är sjuk och mamman vill att hela familjen ska samlas och fira jul. Nu ska allt bli bra. Men när pappan plötsligt dör och familjeåkeriet måste räddas, dras Jonny in i sin brors smutsiga affärer. Minnesbilderna blir allt starkare, av den tragedi han anklagades för, av det han utsattes för som barn. Han flyr in i sitt gamla missbruk och en morgon vaknar han blodig och förvirrad. Vad kan han ha gjort sig skyldig till? Och vem är egentligen Nino, den tystlåtne pojken som försöker närma sig honom?

Ja, nä, det här var väl inte direkt så att jag hoppade jämfota av läslust. Irriterade mig så enormt mycket på alla karaktärer, exakt alla var så sjukt osympatiska och idiotiska. Orkar inte bry mig eller tycka synd om impulsstyrda människor som gör den ena grejen mer korkad än den andra och tycker att allt är samhällets fel. Den här boken får två små haschtomtar av fem möjliga. 

fredag 5 juni 2020

King of the world

Idag regnar det. Idag skulle jag egentligen ha jobbat hemifrån för idag jobbar vi egentligen bara halv dag eftersom det är röd dag imorgon och jag tycker det är lite onödigt att köra bil nästan en timme fram och tillbaka för att jobba fyra timmar. Hade också varit lite mysigt att sitta i soffan, kanske till och med tända en brasa och höra regnet smattra mot fönsterrutorna. Har dock helvetiskt mycket att göra och kände att jag hellre ville sitta vid skrivbord med ordentlig skärm än hopkurad i soffan och göra detta helvetiskt myckna. Med största sannolikhet kommer jag inte heller att jobba fyra timmar utan snarare minst åtta, precis som vilken fredag som helst alltså. Men vad är väl en bal på slottet?

Den här veckan skulle man ha varit dansk. Andre pinsedag, eller annandag pingst, som fortfarande är röd dag på andra sidan sundet, i måndags och nationaldag idag. "Och så är det fars dag också", påpekade min danska kollega Michael viktigt igår när jag gratulerade till en göttevecka. Vet ej om det firas något speciellt, eller varför det ens sammanfaller med nationaldagen, men det får väl tiden utvisa.
Det egna nationaldagsfirandet imorgon kommer det väl att vara sparsamt med. Läste dock igår att Gustav Vasa (som är en av anledningarna till att man firar nationaldagen den 6 juni eftersom han då valdes till kung och därmed upplöste Kalmarunionen) hade 11 barn. Man har ju bara hört talas om tre av dom (Erik XIV, Karl IX och Johan III), men när jag tänker på saken så är det ju ändå rätt starkt jobbat att få tre barn som är regenter. Det är väl inte många som kan spela i den ligan? Vet inte riktigt vart jag vill komma med det här, men ja. Idag är det fredag, då försöker vi igen.

torsdag 4 juni 2020

Ett inlägg om träning och shopping, känner mig riktigt modern

När man har artros ska man träna, det är det viktigaste av allt säger min artros-PT (som jag gärna raljerar över att jag har, men är samtidigt himla tacksam för att hon illa kvickt styrde upp mitt liv med träningspass och app och grejer, älskar ju när saker går smidigt). Gärna varierad träning också. Så jag har gjort veckoscheman som förutom PT-passen och övningarna i appen innehåller ridning, pilates och cykling, någonting varje dag. När ridningen är slut nästa vecka så ska jag byta ut ett pass mot cykling och ett pass mot simning tror jag. Även om simning råkar vara cirka den tråkigaste träningsformen jag vet, men jag får väl offra mig. Älskar dock känslan efteråt, när man är sådär gött trött som åtminstone jag blir efter en timme i klorerat bassängvatten. Så jag får väl ha det som målbild.

Blir jag bättre då? NJA, säger jag. Knäet är fortfarande svullet, vilket medför att jag inte kan böja benet speciellt mycket och sitter jag stilla med benet böjt för länge så gör även det ont. Går och står jag mycket på stumt underlag (hej jobbgolvet, jag tittar på dig) så blir det värre plus att jag även får helvetiskt ont i foten. Kan inte sitta/stå på knä, kan inte ligga på mage, får ha en kudde mellan knäna om jag ska ligga på sidan. Men min artros-PT säger att det nog ska ge med sig. Jag hoppas på det, för det här är inte jättekul. Stör mig också jättemycket på att jag måste gå långsamt, det liksom stressar mig. Jag går verkligen inte speciellt fort i vanliga fall heller p g a taxben, men jag saknar att ha energi i steget och att kunna öka farten för att hinna med utan måste skrida fram som en fullvärdig medlem av ett luciatåg. Men det är väl bara att gilla läget.

Igår var jag på PT-träning och var helt SLUT i benen efteråt, som om jag hade sprungit flera mil. Och då hade jag ändå bara cyklat på motionscykel och gjort lite olika övningar i en knapp timme. Sen var jag i och för sig och besökte inte mindre än tre (3) sportaffärer eftersom jag behövde uppgradera min samling narkotikajeans. På första stället hade de inga Adidas, eller jo men bara i sånt där hårt blankt tyg som jag inte gillar jättemycket. Köpte ett par Nike istället. På andra stället hade jag den extrema turen att den enda Adidasbyxan hängde på ett reaställ (-30%!) och var i min storlek. Sånt händer ju liksom aldrig. På tredje stället, som var någon slags outlet, köpte jag två noname-joggingbyxor för det facila priset av 99 kronor styck samt ett par Peak Performance på rea. Här gäller det att tänka utanför boxen för det verkar inte vara säsong för Adidasböx just nu? Vill ha helt vanliga klassiska med ränder, alternativt med ett litet diskret tryck. Smal eller vid modell kvittar men helst med raka ben utan mudd. Och fickor såklart. Byxor utan fickor är fan i mig en styggelse inför vår Herre.

Har två såna där perfekta par hemma, men eftersom jag går i träningsbyxor minst 360 dagar per år så förslår det ju inte riktigt. Försöker vara noga och byta om när jag ska greja i trädgården eller med hönsen eller träna med hundarna, men är rätt slarvig med det så de blir ju skitiga. Har ju en väldigt casual jobbklädselstil, men gränsen går väl vid lerfläckar på knäna.
Har även två par där det står ADIDAS med enorma bokstäver över hela låret, de är väldigt sköna men jag stör mig lite på detta jättetryck, plus att de är med mudd och det gillar jag inte riktigt. De är även tillverkade av något tjockare tyg vilket gör dom supervarma och det är skönt på vintern men inte nu. Därav denna uppgradering av garderoben. Därav tror jag också min enorma trötthet i benen kom, det finns nog inget som jag tycker är med ansträngande än att "gå i affärer".

Åkte hemåt med mina inköp och stumma ben, hämtade även ett par böcker på bibblan på vägen. Och sedan var det verkligen jetejobigt att rasta hundar och plocka mördarsniglar och kirskål och fylla på foder och vatten till höns och vaktlar samt tömma diskmaskinen, städa badrummet och byta lakan i sängen. När jag gjort detta var klockan 17.00 och jag var slut som artist. KUL LIV. Försökte tänka att jag ändå varit uppe sedan 04.00 och då är det väl lite som att klockan är typ 20.00 för en med normala arbetstider och då är det väl ändå rätt legitimt att vara trött? Gick och la mig i sängen och kollade på Hem till byn på telefonen p g a stressad över vissa jobbgrejer som jag inte kan påverka. Bengt Bratt är som Valium för mig, och då menar jag inte sövande utan mer lugnande. Finns kanske någon mer modern medicin nuförtiden, INTE FAN VET JAG.