fredag 6 december 2019

Bloggutmaning 6 december: Det här var 2011

Det första, och snudd på det enda jag spontant minns av 2011 var att det var en helvetesvinter även det året. Minns att det började snöa redan i november (2010) och jag och en kollega stod och skrockade och sa att det där är borta till första advent. Det var det inte, utan snön låg fan i mig kvar ända till påsk. Brr vad det skottades och svors. Men det blev väl vår även det året.

Minns att jag på sommaren för första gången tävlade lydnad med Remus, tax med rätt att döda, och kom på andra plats med (tror jag) 176 poäng. Har knappt aldrig haft så höga poäng efter det, så det var ju en skräll. Hade flest tior av alla i klassen, men hon som vann (med ett eller två poäng) hade bättre linförighet och det är högre koefficient på det momentet. Sen var jag fast i tävlingsträsket, kan man väl säga, vilket var lite oväntat för det var liksom inte mitt huvudsyfte när jag skaffade hund.

Annars vet jag inte om det hände så himla mycket. Vi blev officiellt ovänner med de onda grannarna Tengil och Katla, det var inte så kul men det har ju i alla fall löst sig nu. I övrigt tror jag det var någon form av mellan-år för jag kan helt ärligt inte minnas något annat av vikt och värde. Och det man inte minns har inte hänt, det är ju sen gammalt.

Prinsessa

Såg filmen Prinsessa härförleden, en svensk dramakomedi från 2008 som handlar om det här:

I Alingsås i Sverige bor Maja, 18 år. Hennes högsta och enda dröm är att bli skådespelare. Hon vill stå i centrum, att alla ska se henne, den vackra människa hon är inuti. Det är bara lite svårt att se. Maja är kraftigt överviktig, klumpig och helt utan social kompetens.
Vi får följa Maja och hennes kamp att förverkliga sina drömmar under sista terminen på gymnasiet. Det är en komisk skildring med tragiska inslag, om fördomarna man möts av när man har ”fel” utseende, om att hitta den styrka och självkänsla som behövs för att verkligen stå i centrum – men då på sina egna villkor.

Jag gillade den här filmen, även om den kanske var aningens aning förutsägbar. Men ändå: tyckte så himla mycket om karaktären Maja (kanske för att jag rätt ofta också känner mig helt utan social kompetens?) och tyckte att hon som spelade henne spelade henne så himla bra. Det var också kul att se Grete Havnesköld, för mig mer känd som Lotta på Bråkmakargatan, i en av birollerna. Kändes som att hennes karaktär lite var en tonårs-Lotta. Haha. Men ja, filmen var sevärd, det var väl mest det jag ville ha sagt.

torsdag 5 december 2019

Bloggutmaning 5 december: En gång 2019 som inte kändes

Det var ju ändå en lite klurig fråga? Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den för jag är nog en sån som känner ganska mycket. Inte så att jag är någon såkallad HSP-personlighet, men jag är inte heller likgiltig för speciellt mycket. Är däremot rätt bra på att bita ihop och hålla masken ("stå upprätt och hålla tätt i alla kroppsöppningar" som jag och min forna vapendragare miss E brukade formulera det) så jag kanske inte framstår som speciellt känslosam i det offentliga rummet så att säga.
Kan inte direkt komma på något tillfälle under 2019 som inte har känts? Allt har väl känts någonting, tänker jag. Ibland bra, ibland dåligt. Men alltid något. Så jag får nog passa på denna fråga.  

Hjulen på bussen dom går runt, runt, runt

Har haft min bil på verkstad för service och fixning av någonting-med-någon-fjäder som blev underkänt på besiktningen. Har därför åkt buss till och från jobbet. Skånetrafiken har hittat på ett nytt system. Tidigare fanns någon som hette Jojo-kort, som man laddade med pengar och åkte för, men nu ska ju allting vara så himla modernt och skötas i någon himla app. Jaja, det är ju inte lönt att streta emot tekniken, så jag installerade app, kopplade ihop den med mitt betalkort och höll på att svimma när jag såg att det nu kostade 50 kronor enkel resa att ta sig till och från stan. Alltså 100 spänn tur och retur. Minns inte exakt vad det kostade med Jojo-kortet, men det var åtskilligt billigare och plötsligt förstod jag de senaste veckornas ramaskrin i insändarspalterna angående de nya priserna på kollektivtrafik.

Men! Det kostade lika mycket att köpa en 24-timmarsbiljett och då kunde man åka hur mycket som helst inom en och samma zon för samma pris. Kände nästan för att ta tjänstledigt och okynnesåka buss i ett dygn för att riktigt få valuta för pengarna, men det lät sig inte göras. Så igår morse tog jag bussen från verkstan till jobbet och sedan bussen hem, och i morse tog jag bussen till verkstan för att hämta bilen och då kostade det inget extra eftersom det var inom 24 timmar (hade 16 minuter tillgodo).
Och eftersom det kostade 8745 bistra kronor att hämta ut bilen så kändes det fint att åtminstone ha sparat en femtiolapp. Och att man redan har köpt de flesta av julklapparna. JODÅSÅATT.

onsdag 4 december 2019

Till stallet istället, v 49 2019, pt1

I måndags var det hoppning och det var nästan så att jag suckade Men vi hoppar ju JÄMT, för så kändes det. Hade velat ha ett rejält dressyrpass istället, men nädå, det ska hoppas på längden och tvären. Men aja. Det gick rätt bra, hade Pojken och vi skulle hoppa bana. Det brukar ju vara ett öde värre än döden eftersom Pojken gärna hoppar (om det inte är för högt), men bara ett hinder i taget. Sen är han liksom klar, tycker han, och när man är klar så får man ju vila, tycker han också. Så vi har jobbat rätt mycket med det där att hålla igång galoppen efter hindret, för det är ju också så att jag drar en lättnadens suck inombords efter varje avklarat hinder där jag och Pojken landar på ungefär samma ställe, vilket gör att jag omedvetet släpper på drivning och styrning och tanken på att det kommer fler hinder.
Övningen började med att vi skulle hoppa enstaka hinder och sedan lägga 10-metersvolter. 10-metersvolterna gick riktigt bra, även i fel galopp. Pojken har en ganska fyrtaktig galopp och jag tycker det är svinsvårt att känna vilken galopp det är när han går på rakt spår, vilket då innebär att jag i vänster varv rider volten i fel galopp, vilket är jätteobekvämt. Men bara det att kunna galoppera och göra en 10-metersvolt utan att det blir slängtrav är ju ett stort steg framåt.

Sen hoppade vi bana på cirka 6 språng och det gick så himla bra! Nu var hinderhöjden kanske 50 cm, så det var ju inte som att Henrik Ankarcrona stod och viftade med wild cards till OS, men Pojken kändes så himla pigg och framåt (för att vara han) och jag kunde faktiskt till och med fokusera, titta efter nästa hinder och hålla ihop det hela. Kände mig H-E-L-N-Ö-J-D.

Bloggutmaning 4 december: En gång 2019 som kändes.

En gång 2019 som kändes var nog hela den här sjuka, SJUKA historien med Narcissus. Det kändes, kan man ju säga. Såhär med facit i hand så skulle jag såklart ha varit mycket mer Saga Norén-fyrkantig redan när magkänslan från början sa ifrån att det här inte var en riktigt normal person. Men man vill ju ändå att folk ska få vara som dom är och framför allt vill så man ju inte vara en management-by-fear-personlighet som pekar med hela handen och ryter och domderar (även om det var exakt vad Narcissus förtjänade). Framför allt var det väl det att den här förändringen liksom kom smygande som var jobbig. Att man aldrig riktigt visste vilken väg saker och ting skulle ta, ibland gick allting hur smidigt som helst och ibland så var det som att försöka dra ut en kärvande byrålåda med ena armen bakbunden. Brr. Så vidrig del av 2019 som jag tack och lov numera nästan har förträngt. Ska ALDRIG MER ignorera några psykopatvarningsklockor när det handlar om människor som man måste ha att göra med.  

tisdag 3 december 2019

Bloggutmaning 3 december: Det här var 2010!

2010, det var ju längesen. Herregud, nästan 10 år sedan. Utan att tjuvkika så minns jag tre saker rätt så tydligt:

1. Vi köpte vårt hus (själva köpet genomfördes i december och vi flyttade väl åtminstone delvis in då också eftersom huset stod tomt, men ingen av oss hade sålt våra gamla bostäder så det där med "flyttdatum" var lite svävande eftersom det var lite som skulle fixas i huset också). Huset hade en gammal trippelpanna, men bara elbiten funkade. Vi frös som hundar och fick en elräkning på närmare 6000 spänn för de första fjorton dagarna trots att vi verkligen snålvärmt. GULP. Vi panikköpte en pelletsbrännare som var ett måndagsexemplar och stannade hela tiden. Det var inte jättekul.
2. Vi gifte oss. Nu hade vi ju inget stort sagobröllop, utan det var två minuter i rådhuset på skärtorsdagen med två kommunanställda slavar som vittnen, inga gäster. Sen åkte vi till en plantskola och köpte ett äppelträd som vi planterade i trädgården och därefter åt vi en tafflig trerätters "festmeny" på den lokala pizzerian längre ner på gatan. Fick en flisa strimlad vitkål i glassen, men vad annat är att vänta när man betalar typ 109 kronor?
3. Vi köpte Remus, tax med rätt att döda. Vi åkte och tittade på valpar, han kravlade fram, kröp upp i mitt knä och somnade där. Kan ens hjärta göra annat än smälta till en liten blöt pöl då? Nä, jag menar väl det.

Vad hände mer 2010? Det var den vintern när det bara snöade och snöade och snöade ännu mer, och när man trodde att nu kunde det väl  ändå inte komma mer snö så drog ett nytt snöoväder in. Var rätt stor kontrast mot att ha bott i lägenhet 800 meter från jobbet och att ha en megalång uppfart att skotta samt kasa omkring i vintertrafiken för att ta sig till och från jobbet. Fy fan vad jobbigt det var. Och vad kallt det var! Minns hur jag kollade på en sån där stor digital utomhustermometer jag kör förbi på väg till jobbet och kände ren och skär LYCKA när det en dag stod 0 på den istället för en massa minus som det gjorde i vad som kändes som ett halvår, men det var väl förvisso bara i januari och en bit in i februari eller nåt.

Ja, det var väl i stort sett allt jag minns från 2010 utan att kika i minnet (=bloggarkivet), men då kan man ju lika gärna klicka där direkt, det blir ju ingen utmaning att tala om.

måndag 2 december 2019

Bloggutmaning 2 december: Jämställdheten

Ja, här skulle man ju kunna skriva hur mycket som helst och lite till igen. Hur har vi det med jämställdheten egentligen, jag och min man? Sisådär, skulle jag väl säga. Inte är jag hundra procent nöjd med hur vi har det, det kan jag inte säga. Jag har den klassiska projektledarrollen, och det är väldigt få saker som blir av om jag inte är och drar och petar igång dom. På ett sätt kan jag ju lite gilla det p g a kontrollbehov, men ibland är det väldigt tröttsamt. När det gäller hushållssysslor delar vi "rätt så" lika. Städar och handlar cirka hälften var, jag sköter all matlagning och disk, han sköter all tvätt och ansvarar för att pannan fylls på med pellets och blir sotad med mera. Men sen tycker jag att jag gör betydligt mer av det där vardagströket som aldrig syns, d vs planerar middagar, skriver inköpslistor, sätter in viktiga papper i pärmar, håller koll på försäkringar och sparande och när det är dags att deklarera och vaccinera hundarna och sånt där. Den vars namn står på räkningen ansvarar för att den blir betald, men det är jag som har den övergripande kollen på ekonomin. Min man frågar, kanske inte varje månad men ändå förhållandevis ofta, vilket konto som är sparkontot och vilket belopp som ska sättas in på det gemensamma kontot, för där har han ärligt talat noll koll. Likadant skulle han aldrig kunna svara på vilket försäkringsbolag vi har eller plocka fram senaste besiktningsprotokollet från sotaren för det har han ingen aning om var det är någonstans.

Så där tycker jag ju att jag lägger betydligt mer tid på vårt gemensanna än vad han gör, men det är svårt att påvisa eftersom det är sånt där som sker parallellt med allting annat och bara blir av. Har ju liksom ingen dedikerad tid där jag sätter mig ner och planerar saker utan det sker ju inne i huvudet samtidigt som jag gör andra saker. Men det är väl en av anledningarna till att jag inte tycker att vi är så himla jämställda som man skulle kunna önska. Sen tar han i och för sig mer ansvar för till exempel att laga saker som gått sönder, men det är väl ändå en sån där klassisk grej där män blir hyllade eftersom mycket av det de gör är så konkret. Brukar ta vårt växthus som exempel. Skulle nog säga att vi la ungefär lika mycket tid på det, men det är bara min man som har fått cred eftersom det är han som konstruerat och byggt det. Jag la åtskilliga timmar på att gräva ut för grunden (vilket inte var a walk in the park eftersom det kom fram att förra ägaren hade använt just den platsen till att dumpa lite av varje där. Grävde fram en massa gamla armeringsjärn, rullar med hönsnät, tusen trasiga kakelplattor och Gud vet allt) och släpa upp den cirka miljon tegelstenar som utgör den murade grunden, samt skrapade bort all gammal färg på de gamla fönster som användes till bygget. Dvs arbete som inte syns, för det är ju ingen som säger att oj vad fint bortskrapad den gamla färgen är eller konstaterar att den här grunden har allt blivit ordentligt och rejält utgrävd.

Sen tycker jag också att jag underlättar extremt mycket för min man när han gör saker eftersom han aldrig behöver bekymra sig om själva marktjänsten. Det är väl himla lätt att lägga en massa timmar på någonting när man sen snudd på bara behöver gå och sätta sig vid ett dukat bord, kan jag ju tycka i bittrare stunder. Jag skulle mycket väl kunna be min man att ta mer ansvar för den biten, men jag vet också att vi inte alls har samma krav på vad som är en fullvärdig måltid. Han är inte alls kräsen (och lever dessutom rätt ofta efter devisen att minsta motståndets lag är rätta vägen att gå) utan tycker att Felix krögarpytt och mamma Scans köttbullar går alldeles utmärkt att ställa fram på bordet, medan det för mig är någonting man tar till i absolut yttersta nödfall när man _verkligen_ inte_ orkar fixa något annat.  Så skulle han ta ett större ansvar så skulle det också serveras mer halvfabrikat, för man får ju för Guds skull inte såga någon bara för att hen inte gör det på samma sätt som man själv skulle ha gjort det, eller ställa krav på att det ska vara en viss standard. Har man ju fått lära sig.

Men ja, på det stora hela taget så funkar det väl hyfsat, med utrymme för förbättringar. Vissa grejer är lite svåra att få millimeterrättvisa på, djuren och trädgården till exempel. Där tar jag det största ansvaret, men jag har också ett större intresse för dom bitarna och det tillför ju också välbefinnande hos mig när jag håller på med det. Så det är ju lite svårare att räkna till vardagströkigheterna., även om det är tid som läggs på sånt som i slutändan gynnar båda två. Min man har ju sitt intresse för att snickra och bygga och laga saker, men det är ju mer projekt, inte saker-som-måste-göras-varje-dag.  

DOCK vet jag att det här lite halvdana ändå är under de bästa möjliga förutsättningar. Hade vi haft gemensamma barn så hade jag förmodligen varit vansinnig större delen av min vakna och sovande tid, eftersom projektledarrollen då blir mycket större och det är så mycket tyngre lass att dra och man blir snål och missunnsam med sin egentid kontra andras på ett helt annat sätt än som det är nu, jag har ju ändå relativa oceaner med tid att göra annat än att dra runt Familjen AB på.

Sen har jag i och för sig blivit mycket bättre på att låta min man sköta sitt. Fixar inte längre med julklappar och födelsedagspresenter till hans mamma t ex, och det är inte längre självklart att jag per automatik ställer mig och gör matsäck när han föreslår att vi ska göra en utflykt, och tar inte ansvar för hur det blir heller. Så om vi hade haft småbarn (nu är ju detta tack och lov bara en teoretisk fråga) så hade jag väl fått bli bättre på att låta bli att vara projektledare och framför allt bli bättre på att låta saker få bli som dom blir när min man ska ansvara och inte vara där och kratta manegen innan och sopa upp efteråt. Fast det är svårt. Det är fan i mig svårt att låta bli när man ser att folk gör saker och ting både dåligt och omständligt och när man på förhand kan säga att slutresultatet kommer att bli skit. Min man brukar (när vi bråkar om hur saker görs eller inte görs) hävda att det ju enbart drabbar honom (så därför har jag inte att göra med hur han gör eller inte gör saker). Fast man är ju inte två autonoma enheter i ett förhållande, det som drabbar den ene drabbar väl också den andre. Det vet han också, och han vet att jag vet, men det hindrar honom uppenbarligen inte från att köra med världens sämsta argument.

Japp, det var väl lite om jämställdheten det.  

En helg i bilder

Igår var jag ute och gick med hundarna så for Tage ner mot ett dike och stod där och betedde sig som att Hin Håle själv lurade därnere. Växlande mellan att det var JÄTTESPÄNNANDE och JÄTTELÄSKIGT. Till slut fick jag gå dit och kolla, då låg det en död fisk där. Diket är bara ett vanligt dike, inte precis Amazonfloden så det är lite oklart var fisken kommer ifrån. Men jag antar att det är någon fågel som har tappat den. Brukar se en häger där, så jag misstänker att det är den som har slarvat bort middagen.

DEN JETELEZKIGA SPÖKFISKEN. Tage trodde nog att
den skulle kunna bli levande vilken sekund som helst. Hilding
var mer intresserad av ifall den gick att äta. Remus bevärdigade
den inte med en blick eftersom någon annan stått för DÖDANDET.

Lite senare såg jag en söt liten skogsmus som sprang bredvid stigen. Eller ja, hann ungefär notera en rörelse av något grått i ögonvrån, sen klippte Remus den, kras kras och sen låg den i mag-tarmkanalen hos densamme. Han var mycket nöjd med sin insats. Det hela tog ungefär två sekunder och är inte fångat på bild.

Grannarna är duktiga och krattar ihop sina löv. Vi låter dom ligga vi. Gjorde dock en deal med grannarna så att de tömmer sina hopkrattade löv på vår tomt och vips har hönsen fått ett söndagsnöje.


50 nyanser av grått. Gunde Svan och hans gäng, längst till
vänster kom dock Michelle Obama och lade sig i.
 

Från vänster till höger: Mette-Marit, Christine Perfect,
Brienne, Magnhild och Jeanette. Åtminstone Jeanettes röv
kom med på bild.

Vi har en pytteliten sjö här i byn och den gjorde sig bra på bild.

I lördags åkte jag till stan för att träffa Jenny och gå och se Mia Skäringer. Vi gick först till Pinchos där vi drack rätt mycket vin. Vi hade inte bokat bord, det var fullbokat men vi tjatade oss till ett minimalt bord för två. Satt under den här läskiga tavlan som kan komma att ge en mardrömmar:

Hatar clowner!
Sen drog vi oss bort mot Arenan, showen skulle börja 20.00 och vi var där cirka 19.30. Då ringlade sig köerna runt hela kvarteret. Jag har varit i Arenan och kollat på handboll när det varit fullsatt, utsålt, lapp på luckan och allt vad det heter. Fast då är det ju inget folk i mitten förutom de 14 handbollsspelarna och ett par domare som är på plan samtidigt och nu var det plötsligt bänkrader där också. Så det kändes nästan klaustrofobiskt. Shit vad folk, men det var det värt.

Älskar Mia <3 <3 <3

Det kom lite snö också. Det var det inte lika mycket ÄLSK på, men det gör inte så mycket för det ska bli plusgrader i veckan och då smälter det bort. Hahaha! Däremot var det ju trevligt att solen tittade fram några timmar. Det var ju inte igår om man säger så.

THE PACK.





söndag 1 december 2019

Bloggutmaning 1 december: TV-året 2019

TV-året 2019, herregud, vad minns man egentligen? Just nu kollar jag i princip ingenting på tv i veckorna och försöker sedan titta ikapp på helgerna. Följer Vår tid är nu, tycker den är svinbra. Har hittills sett ett avsnitt av säsong tre av Atypical, älskar den serien. Annars är det rätt så magert just nu. Jag och min man repriskollar på Matador, den där danska evighetsserien ni vet, för det är väl allt min stresshjärna klarar av att ta in just nu. Vi kollar även på Borgen, en annan dansk tv-serie. Lite sjukt att han som är statsministerns politiske rådgivare även är Euron Greyjoy i Game of Thrones.

Vad har jag mer sett 2019? Minns knappt. Men ja, säsong tre av Stranger Things såklart. Den var ju bra, även om den (såklart) inte var lika bra som ettan och tvåan. Men den öppnade ju upp för en fyra. Sista säsongen av Game of Thrones var ju...sådär, om ni frågar mig. Men den har jag också sett. Och ja, sen såg jag Filip och Mona, den var bra. Kollar även på Kurs i självutplåning, den är också bra fast inte lika bra som den förstnämnda. Lite lättsmält humor i stil med  Andra åket och Solsidan, även om senaste (sista?) säsongen av den senare känns lite urvattnad. Såg även Better things, gillar den även om jag inte alltid gillar Sam. Och (här är ett tillägg efter att ha läst en annan blogg skriven av någon med uppenbart bättre minne än jag) Beforeigners! Hur kunde jag inte komma ihåg den? Så sjukt rolig och bra. Och Chernobyl! Den var också ruggigt bra. Såg även Gösta, som jag både gillade och inte gillade.

Annars känns det som att mycket är oavslutat. Har fortfarande inte sett klart senaste (sista?) säsongen av Orange is the new black. Har inte ens börjat kolla på Bonde söker fru den här säsongen, verkar som att den är rätt lam och ointressant. Har även börjat kolla på såväl True Detective (säsong 3) som Handmaid's tale (säsong 2? fan, minns inte ens det) men inte sett klart någon av dom. Oklart varför, för jag gillar dom. Likaså Euphoria, den har jag inte heller sett klart kom jag på nu. Får väl ta tag i det under julledigheten eller nåt. Började även titta på säsong två av Big Little Lies, men den har också fallit bort. Jag såg och gillade första säsongen av Innan vi dör, men säsong två tappade jag intresset för efter första avsnittet. Orkar inte med upplägget, blir stressad över allt.

Nä, men annars har det väl varit Mandelmanns och Sveriges Mästerkock och sånt. Nu ska jag ju även börja kolla på Jul med Ernst i något slags terapeutiskt och avstressande syfte. Jodåsåatt. Får nog bli bättre på att dokumentera vad jag kollar på för det här var faktiskt svårt att komma ihåg över ett helt år.   

Till stallet istället, v48 2019, pt2

Jaha, i fredags skulle jag ju rida igen i den såkallade herrgruppen. Tänkte att herrar rider nog inte ponny så jag föreställde mig att jag skulle få rida Pojken. Men NÄHÄ, när jag kom till stallet så stod det att jag skulle ha Tösen. Tösen är en förhållandevis ny häst i stallet, tror hon kom sent i våras men började inte gå med på lektioner förrän nu i höst. Hon brukar gå med i vår grupp och jag tror de flesta gillar henne. Men det behöver ju inte betyda att JAG gillar henne, tänkte jag, förändringsobenägen som jag är i det avseendet. Men det var ju bara att gilla läget. Kändes väl ändå okej ända tills karlarna kom och började prata om att de skulle hoppa. DEN SÅG JAG INTE KOMMA. För det har hela tiden pratats om att man absolut inte får avboka en vanlig lektion och rida igen den när det är hoppning, för tydligen har det funnits folk som är hoppfrälsta som lite satt detta i system innan. Nu tillhör ju jag verkligen inte kategorin hoppfrälsta så det har ju ingenting med mig att göra, men jag var ju å andra sidan bergsäker på att inte heller bli placerad på en hopplektion. Men antingen hade Karin fått hjärnsläpp, eller så vill hon försöka putta mig ur komfortzonen för att jag ska utvecklas lite. Jaha. GULP. Pratade med en av herrarna innan, han var väldigt sympatisk och väldigt nybörjare så jag tänkte att det kanske inte skulle bli så mycket hoppning värd namnet utan kanske mer markarbete med bommar och sånt? Sen kom en av de andra herrarna och stod i stallgången och skröt över hur mycket han hade ridit förr och gav "stalltips" (höhöhö) till de andra hur de skulle tänka i hoppningen ("sitt i sadeln, låt hästen göra jobbet" sa han ungefär 20 gånger) och gav på det hela taget intryck av att veta exakt allt om hästar i allmänhet och hoppning i synnerhet. Sen började lektionen och så kunde han inte ens fånga högerstigbygeln med foten efter att han hade suttit upp. EH? Ja, sen hade jag inte tid med honom mer för då började lektionen och jag skulle börja känna in mig på Tösen. 
Hon var ändå en rätt mysig häst att rida. Hon var inte jättestor, kanske 1.60? men rörde sig mjukt och nätt, inte som till exempel Älgen som inte heller är stor man som älgar iväg med sjumilakliv, känns det som i alla fall. Men Tösen var av en annan typ. Krävde rätt mycket drivning och munnen var besvärlig, så jag tyckte väl inte att jag fick till någon superbra samspel när vi red fram. Hopplektionen var verkligen en hopplektion och vi skulle dessutom hoppa bana. BLÄÄÄÄÄH.  Men det gick ändå oväntat bra. Nu var ju hindren verkligen inte höga, men hon hoppade snällt och var rätt så lätt att följa i sprången. Till skillnad mot Pojken där man aldrig kan vara säker på när eller hur han hoppar av och det kan sluta ungefär hur som helst. Däremot var Tösen rätt svår att styra och nån gång slank hon ut vid sidan av ett hinder när det kom ur sväng och jag uppenbarligen inte klarade av att rama in henne ordentligt. För rätt så vinglig var hon överlag, även i framridningen. Nu skulle man ju kunna tro att jag var van att rida vingliga hästar, men hon var vinglig på ett annat sätt än Pojken och Köttbullen.
Tyckte dock ändå att banan gick riktigt bra, fast då fick jag ta ner henne till trav ibland för att kunna få henne rak (och även lite p g a mesig, är ej van att galoppera FORT mellan hinder för med Pojken är problemen lite det omvända eftersom han bryter av till trav så fort tillfälle ges och man får driva som en dåre för att hålla igång honom en hel bana).

Kollade sen när veta-bäst-herren hoppade. Ja, man kan väl säga så här:  han var i alla fall inte mesig, utan satte full fart och gasade runt vår lilla bana med kanske 8 språng med någonting som i det närmaste kan beskrivas som dödsförakt. Runt kom han utan missöden, men speciellt snyggt var det inte utan han hängde och slängde som en annan Krakel Spektakel. Påstår ej att jag rider snyggt eller bra, men jag står i alla fall inte och skryter i stallgången som om jag vore Peder Fredricsson 2. Fattar inte var vissa (män) får allt sitt självförtroende ifrån? Den sympatiske herren jag pratade med medan vi gjorde iordning hästarna sa någonting om att "du ser ut att vara rutinerad" och mitt svar blev då omedelbart  "njääääe, det vet jag väl inte om jag skulle säga att jag är", för det vet man ju att så fort man antyder att man är det minsta lilla bra på något så är det upp som en sol och ner som en pannkaka innan man hinner blinka och den förnedringen kan man ju vara utan.

Men ja, jag kan nog tänka mig att ha Tösen som ett komplement till Pojken. Känns ju bra att kunna ha någon annan än Älgen och Hästen att variera sig mellan. Söt är hon också, eller hur?