tisdag 31 december 2019

Hejdå 2019

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?Skaffade kaniner (eller det har jag nog i och för sig gjort förut, så det räknas väl inte då). Fick typ en ny tjänst (fast det har jag väl i och för sig fått förut också, så det räknas väl inte heller). Blev av med Narcissus (fast det är ju i och för sig inte första gången man har att göra med en psykopat, så det räknas väl inte heller). NÄE, det verkar väl inte ha hänt så mycket nytt här? Det gör inte mig något i och för sig. 

Höll du något av dina nyårslöften?
Då ska vi se vad jag lovade?
Löfte # 1: "Jobba mindre". HahahahaHAAAAA. Fail.
Löfte # 2: "Skaffa kaniner, som ett led i att bli mer självförsörjande ifråga om kött". Ja, jag skaffade ju kaniner. Sen fick de kaningulsot och dog, så det där med att bli mer självförsörjande ifråga om kött sket ju sig i det avseendet. Känner mig dock mer självförsörjande ifråga om kött, inte just från kanin dock.
Löfte # 3: "Odla mer". Ja, det gjorde jag. Odlingsåret var väl sisådär. Sallad, mangold, squash, persilja och grönkål funkade bäst. Ja, och så jordärtskocka förstås, men det går ju inte att mislyckas med. Skördarna av gurka, tomat och potatis var dock rätt sparsamma.
Löfte # 4: "Hitta ett sätt att förhålla mig till saker istället för att irritera mig och gå och älta saker". Det här var en upprepning från förra året, där jag uppenbarligen fortfarande tyckte att det fanns saker att jobba med. Det tycker jag väl fortfarande. Har dock blivit avsevärt bättre på att säga ifrån istället för att knyta näven i fickan och reta mig. Sen hjälper det ju tyvärr inte alltid att säga ifrån heller, så där blir det väl en del ält fortfarande.
Löfte # 5: "Inte köpa några prylar utan att kraftigt ifrågasätta om det verkligen behövs". Ja och nej. Är ju generellt ganska duktig på att inte konsumera onödiga grejer, men i tider av stress gör jag det som någon slags konstig överslagshandling. För ett tag sen beställde jag till exempel två kuddar som ser ut som gråsälar. Otroligt söta men otroligt onödiga. Såatteh, nä. Det går att förbättra.

Kommer du ha några nya för nästa år?
Ja, det har jag ju skrivit om här:
Får väl börja med den stora grejen, JOBBA MINDRE, så ger sig nog allting annat av sig själv (inbillar jag mig åtminstone).

Blev någon av dina kompisar föräldrar i år?
Nej.

Dog någon som stod dig nära?
Inte om man inte ska räkna kaninerna Podrick, Arya och Sansa. Samt vaktelhönan Snöboll som fick huvudet avbitet av en råtta (räknar inte de som vi själva har slaktat).
Sen fick vår koncern-VD en stroke i våras. Han är bara 45 år gammal. Han dog inte, men kan fortfarande varken gå eller tala. Han står mig inte alls nära, men jag är ändå rätt berörd av detta öde. 

Vilka länder besökte du?
Danmark. Blev medbjuden på helgresa till Polen, men tackade nej.

Är det något du saknar 2019 som du vill ha 2020?
TID.

Vilket datum från 2019 kommer du alltid att minnas och varför?
29 mars, när det stod klart att Narcissus skulle få sparken. Fast ska jag vara ärlig så mindes jag inte det datumet, jag var tvungen att kolla upp det.

Vilken var din största framgång 2019?
Vet inte om jag hade några direkta framgångar? Började träna lite med Tage, men han är ju ett moln i byxor som mest fladdrar omkring i sin egen värld, så det är ju inte mycket att yvas över även om han är väldigt lättlärd. Men också lättstörd, haha. Jo, men vi lyckades ju faktiskt sno ihop ett godkänt anlagsprov i viltspår, och jag som förare fick mycket beröm av domaren. Fick också höra att jag "gjort underverk" med Pojken, fast det är nog fler än jag som ska ta äran åt sig där misstänker jag. Annars var 2019 nog ett rätt så medelmåttigt år.

Vad är du mest nöjd med?
Jobbet, måste jag nog ändå säga. Efter en radda synnerligen kämpiga år så finns det nu i alla fall förutsättningar för att det ska kunna bli bra. HOPPAS JAG.

Största misstaget?
Kommer inte på något sådär.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Har ju min gamla diskbuktning som jag väl får dras med till döddagar. Och knölen på fingret, fast det är väl varken att räkna som sjukdom eller skada. Stukad tumme, slemsäcksinflammation i hälsenan och lite inflammerade muskelfästen i armbågarna. Och så var jag förkyld typ tre dagar på semestern. Så jag har väl ändå varit rätt så förskonad.

Bästa köpet?
Kommer inte på något speciellt.

Vad spenderade du mest pengar på?
Det var väl det gamla vanliga, bränslepellets och service på bilen. SÅ DJÄVLA ROCKN'ROLL.

Gjorde något dig riktigt glad?
Samma som alltid: Min man och mina barn! Hundarna! Stallet och hästarna! Hönsen! Trädgården! Behöver inte ha mer.

Vilka sånger/band kommer du komma ihåg från 2019?
Det måste väl vara Lars Winnerbäcks skiva "Eldtuppen", för det var väl gissningsvis den enda skiva jag köpte.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Första halvåret var FÖR DJÄVLIGT, var väl kanske inte ledsnare utan snarare mer irriterad och frustrerad. Sen vände det och resten av året har jag nog varit betydligt gladare.

Vad önskar du att du hade gjort mer?
Tränat mer med hundarna, ridit mer, läst mer böcker. Kanske även odlat mer?

Mindre?
Jobbat (om det inte har framgått, hahaha)

Hur tillbringade du julen?
Julafton: jag och min man och hundarna. Slappt och gött. Firade ju av hela julen den 22 december och sen var det fritt fram att göra vad man ville.

Hur många one-night-stands?
Tre. Hahaha, skojar bara. Noll såklart.

Hur många nobbade du?
Noll.

Favoritprogram på teve?
Det är väl det gamla vanliga, Mandelmanns, Vår tid är nu, Enkelstöten. Har dessutom fått upp ögonen för ERNST. Den såg jag inte komma, men efter min megastressiga november så var det så otroligt avkopplande att bara sitta och glo på hur man gör korv och pyssliga julprydnader. 

Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Narcissus!

Bästa boken du läste?
När repet brister av Belinda Bauer, Hundraettåringen som tänkte att han tänkte för mycket av Jonas Jonasson, En cirkel av sten av Elly Griffiths, Hon den roliga av Alba Mogensen.

Bloggutmaning 31 december: 2020 kommer att se ut så här:

NO JINX, men jag hoppas och tror att 2020 ska bli bättre än 2019. Jag kommer att jobba mindre. Eller min nya tjänst kommer väl inte att vara någon räkmacka, men åtminstone kommer jag inte att behöva hålla tiotusen bollar i luften exakt hela tiden. Förhoppningsvis.

Jag kommer att fortsätta att rida. Jag hoppas få fortsätta med Pojken, kanske få hjälpa till att utbilda Köttbullen också? Jag kommer att fortsätta hålla hundkurser (men bara en i taget) och ska prioritera att träna med Tage, tror ändå att han är något av en oslipad diamant (just nu mer oslipad än diamant dock). Annars vill jag mest bara vara hemma och hålla på med trädgården, hugga ved och läsa böcker.

Ska vi skaffa nya kaniner? Helt ärligt så har åtminstone inte jag bestämt mig i den frågan än. Det var jättemysigt och kul att ha kaniner, men samtidigt rätt mycket jobb. Läste något inlägg i någon kaningrupp på Facebook där folk verkade tycka att städa burarna var det jobbigaste. Det tycker inte jag, men däremot att se till att det alltid fanns gräs och grenar och hö tillgängligt var mer jobb än jag hade räknat med. Plus att det visade sig att det inte funkade att ha vinterförvaring av hö där jag hade tänkt (carporten vedporten) för det var inte tillräckligt med luftgenomströmning, så de höbalar som låg längst in möglade. Och eftersom vi (tyvärr) inte bor på en stor gård med en massa lador och uthus och grejer så har vi inte riktigt löst den biten, vilket ställer till det. Det är väl inget jätteproblem, men man vill ju liksom inte stå där utan och inte kunna få tag på hö helt plötsligt. Eller bli tvungen att åka halva Skåne runt för att hitta hö i småbal och så bara kunna köpa kanske 5 stycken för att man inte har plats för fler.
Och till skillnad mot hönsen, där man ju så att säga i princip får betalt varje dag så är det väldigt mycket jobb innan det är dags för hopp i grytan, så att säga. Såatteh, vi får väl se. Det är mysigt med kaniner, men det där med att de bara gick och tvärdog var ju betydligt mindre kul. I så fall får man väl vaccinera, men då blir det ytterligare en grej som ska göras och hållas reda på och som gissningsvis kostar en slant (betalade nyss 1650 kr för två taxars årliga vaccinationer, då var det visserligen inklusive rabiesspruta, men ändå).

Annars tänker jag att 2020 ska bli ett år där jag liksom ska kunna landa och vara i balans med allting, så det kommer inte att hända så mycket nytt. VI FÅR VÄL SE.

måndag 30 december 2019

Bloggutmaning 30 december: Mitt allra första blogginlägg

Mitt allra första blogginlägg i den här lite mer lättsamma stilen började på Metrobloggen 2007. Om jag inte minns fel så var det liksom inte bara att skaffa en blogg utan man fick...eh, stå i kö? Nej, jag minns inga detaljer men det var lite om och men med att skaffa en blogg där. Ett par år senare (?) lades Metrobloggen ner och då flyttade jag över bloggen och arkivet till Blogger och sen har jag bara fortsatt blogga om stort och smått och högt och lågt.

Mitt allra första inlägg handlade om Ingmar Bergman, för han hade precis dött då. Det kan man läsa om här.  Uppenbarligen tyckte jag bara att det var att börja skriva rätt upp och ner, utan presentation eller bakgrund eller någonting. Det funkar väl fortfarande, tänker jag tolv år senare.  

söndag 29 december 2019

No jinx men...

Har jag berättat om min slemsäcksinflammation i hälsenan? Så här är det, har haft som små pålagringar på båda hälsenorna i en massa år. De gör inte ont och har aldrig varit till besvär, de bara finns där. Så var jag ju på massage hos den där konstiga typen som kanske hette Anders. Han klämde jättehårt och jättelänge på den ena hälsenan, eller förmodligen var det väl båda men det var i alla fall bara den ena som gjorde ont. Då. Och dagen efter gjorde det ännu mer ont. Och hela hälseneområdet var svullet och varmt och den där pålagringen var minst tre gånger så stor som den på andra sidan. Då blir man ju trött på sitt måndagsexemplar till kropp, men det var väl bara att bita ihop och tänka att det skulle gå över. Det gjorde det inte. Sen var jag ju hos sjukgymnast för min krånglande disk, och passade då på att även ta upp min hälsena. Fick då diagnosen slemsäcksinflammation och rådet att göra 15 tåhävningar om dagen i två månader så "kanske" det skulle gå över. "Här får man vara väldigt envis", sa sjukgymnasten. Som för övrigt var kanske den lamaste sjukgymnast jag någonsin varit hos. För det första tycker jag att folk som jobbar med att ta på andra människor och som har iskalla händer borde fatta att de ska hålla händerna under varmt vatten eller liknande innan de lägger sina läskiga spökfingrar på en. Sen tycker jag det är urkasst med en person som arbetar med mänsklig fysiologi och anatomi och som inte kan svara på hur man ska göra för att stretcha höftmuskel och yttersida lår. Och för det tredje så tycker jag att om jag betalar 200 spänn per besök så kan man väl ändå begära att man ska få LITE bättre beskrivningar på dom övningar man förväntas göra än några slarvigt ritade streckgubbar med lite pilar på en utriven kollegieblockssida som inte säger en någonting fem minuter efter att man gått ut genom vårdcentralens dörrar. Näe, BU vilken kass sjukgymnast. Dessutom försökte hon pracka på mig inlägg eftersom jag har plattfot och Hallux valgus och såg mycket skeptisk ut när jag sa att jag har testat inlägg men tror mer på att bygga upp musklerna i foten genom att gå barfota OCH att jag inte har några som helst problem med vare sig plattfot eller Hallux valgus (i alla fall inte sedan jag slutade med löpning).
Jamen i alla fall. Jag gjorde mina tåhävningar. Det gjorde varken till eller från, men okej, det skulle ju ta tid. Det köper jag. Sen fick jag en känsla av att jag ville linda in benet istället. Det är väl ändå det man vill göra när någonting gör ont? Så det gjorde jag. Hittade en padd eller bandageunderlägg eller vad det heter, och en hästlinda som jag bäddade in min onda hälsena i, och så smorde jag in hälsenan och området omkring den med en blandning av Voltaren och Radital (hästliniment) morgon och kväll. Detta var i samband med att julledigheten började. Med julledighet kommer tid och lust för långpromenader, så det har jag gått. Två-tre timmar om dagen. Med hästlindat ben. Utan de hälinlägg som sjukgymnasten sa att jag skulle använda för att avlasta, för de gjorde att jag istället kände mig lite ansträngd i musklerna på smalbenet. Och nu, efter sådär tio dagar, är hälsenan kanske inte i skick som ny, men den är inte svullen och gör inte alls lika ont längre. Lite stel och stum, speciellt på morgnarna, men annars: i skick som ny. Eller åtminstone ett bättre begagnat måndagsexemplar. Never underestimate a hästtjej.      

Bloggutmaning 29 december: Nyårslöftena jag absolut ska hålla 2020

Ja, då är det väl dags att dra upp de senaste årens favorit i repris:
JOBBA MINDRE.

Sen kommer, utan inbördes ordning: träna mer med Tage (kanske tävla), vara hemma mer, läsa mer böcker, odla mer, säga nej till sådant som jag inte vill, försöka sluta att irritera mig på saker jag ändå inte kan göra något åt (målbild: en gås. En stor sävlig gås som allting bara rinner av. Det ska bli jag 2020), cykla mer med min elcykel. Och promenera mer, har jag definitivt kommit fram till under de första dagarna av min julledighet där jag har unnat mig långa långpromenader. Älskar ju långa promenader och det får mig att må bättre både fysiskt och mentalt, men när jag är stressad har jag en tendens att välja bort dom, tycka att jag inte har tid och istället för att ta mig tid så tycker jag synd om mig själv och ska unna mig att sitta i soffan och dumsurfa. Det är dumt. Det ska jag göra mindre.
Men först och främst:
JOBBA MINDRE. Nu får det fan i mig bli så.  

lördag 28 december 2019

Bloggutmaning 28 december: Det här var 2018!

2018 borde ju inte vara så himla svårt att minnas? Det var det året där jag i vanlig ordning hade nyårslovat att "jobba mindre" och istället fick jag jobba MER ÄN NÅGONSIN. Detta p g a en omorganisation som gick snett, kan man väl säga. Någon hade kommit på att det nog gick bra att sköta produktionsplanering på distans. Det gick det inte alls, visade det sig, och plötsligt insåg jag att JAG la typ 75 % av min arbetstid på just detta. En annan kollega la ungefär lika mycket av sin tid, och så försökte vi synka ihop oss med personen som skulle sköta det på distans och det blev ju kattmat av alltihop. Sen mitt i brinnande högsäsong blev det haveri i produktionen och vi fick stå stilla i dagar och sedan börja jobba treskift för att komma ikapp. Vi hann inte mer än att dra efter andan så fick vi en EPISK reklamation och det visade sig att en hel produktionslinje var felkonstruerad och mitt i allt detta var det en person som sa upp sig. Och så var det ju så DJÄVLA VARMT om ni minns.
Året inleddes dramatiskt med jättemycket snö. Hilding skulle göra titthålsoperation av sitt knä men blev istället diagnosticerad med autoimmuniserad trombocytopeni och vi trodde aldrig att han skulle överleva. Men det gjorde han efter fem dygn på djursjukhus och mängder av cellgifter och kortison.
Vi fick avliva gubbhunden Boris, 14 år gammal blev han. Det var tungt. Sedan var vi och tittade på Bracco Italiano-valpar och det sa inte klick någonstans. Då blir man ju nästan rädd för sig själv? Har ju alltid sagt att det är OMÖJLIGT att titta på valpar och åka därifrån och vara snudd på likgiltig, ändå var det precis detta som hände. Det var kanske för nära inpå Boris? Vet inte, men sen åkte vi och tittade på Tage ett par veckor senare, och då ska man väl näst intill vara fullblodspsykopat för att inte smälta när två kullar dansk-svenska gårdshundsvalpar på 4-5 veckor i storleksordningen marsvin myllrar omkring överallt.
Tage var svinjobbig som valp. Kan inte minnas att någon av taxarna var så besvärlig, men det betyder förmodligen bara att hjärnan har svept in allting i behaglig glömska. Men han var överallt och bet i allting, framför allt i oss. Det var inte en lugn stund. Och så var det så DJÄVLA VARMT hela tiden.
På semestern fick jag ta hand om Bulldozern, som blivit halt lagom till betet. Det var ändå lite mysigt att vara ensam i stallet och mocka och pyssla och så småningom rida igång henne lite smått. Sen blev hon ändå inte helt bra utan såldes som promenadhäst. Men så kom Pojken! Det var samma dag som jag fyllde 50. Så kan man också fira ett halvt sekel.
Det var också 2018 som vi skaffade hönsen och vaktlarna. Inget jag på något sätt ångrar, snarare tvärtom. Det är lite beroendeframkallande skulle jag vilja säga.

Vad hände mer? Jag blev chef. Det var rätt så odramatiskt. Jag var inte odelat positiv p g a rådande situation, plus att personalansvar inte direkt är något jag har önskat mig, men innan jag ens hade sagt vare sig bu eller bä så hade min högsta chef skrivit in i en jobbsökarannons att personen skulle rapportera till mig. Så mycket hade man alltså att säga till om.
Mot hösten lugnade det ner sig lite på jobbfronten. En person anställdes och tog över delar av produktionsplaneringen och jag slapp hålla på med det. Jag fick Narcissus och en till som nya kollegor. Det blev dramatiskt (med Narcissus, den andra är fortfarande en god kollega och vän), men hösten 2018 var vi fortfarande i en rätt så harmonisk lära-känna-varandra-fas som så småningom inledde århundradets jobbdrama som kulminerade 2019, men det har jag skrivit om och länkat till så himla många gånger vid det här laget.   

Ja, det var väl 2018 i stora drag. Ett rätt så händelserikt år får man väl ändå säga.

fredag 27 december 2019

Gratis är gott

Sitter här med fötterna på bordet och pustar ut efter en lång och slitsam dag. Haha, not. Eller det beror ju på hur man ser det. Gick ut med hundarna i förmiddags, hade tänkt ut en lång runda som jag skulle gå. Solen sken (för en gångs skull), det var kallt men klart och härligt. Dock var det ett djefla liv på hundarna och när vi kommit mer än halvvägs visade det sig vara jakt på gång. Det förklarade ju varför det sprang dovhjort till både höger och vänster och varför hundarna var helstimmiga (även när det inte var vilt i sikte). Mötte delar av själva jaktlaget en bit bort, hörde mig för var de höll till och tja, sen var det bara att vända och trava tillbaka igen eftersom de jagade precis där jag tänkt gå. Sånt är livet.
Kom hem, åt lunch och sedan åkte vi och hämtade tre tuppar som skänktes bort via en hönsgrupp på Facebook. Det var någon köttras, Welsumer tror jag, och det var rejäla bjässar som fick tuppen Lars att framstå som en tanig liten kyckling. Kom hem, slaktade, flådde, tog ur, styckade, frös in och kokade slutligen buljong på benen. Präktigt värre och helt gratis. Sånt gillar man ju. Ska kanske lägga till det till min nyårslöftelista, att bli bättre på att nappa på sånt? Ser annonser om tuppar som bortskänkes var och varannan vecka och det är bara min inneboende lättja som gör att jag inte svarar. Och då menar jag inte omaket med att slakta och stycka utan mer det där med att kontakta folk, bestämma tid, åka hem till folk, inte veta ifall man kommit rätt, knacka på, döprata, tacka för sig och åka därifrån. Sånt där tar supermycket av min energi, men det kanske är sånt man får jobba på om man vill bli lite mer självförsörjande?
Sitter nu med fötterna på bordet, dricker ett glas vin och slötittar på Lida som är en av mina favoritböcker och en av få Stephen King-filmer som faktiskt har blivit väldigt bra. Det beror såklart på Kathy Bates, hon är så lysande i rollen som Annie Wilkes. Se den om ni inte redan har gjort det. Har för övrigt börjat kolla på Castle Rock säsong två, som ska handla om den unga Annie Wilkes, men njaa? Jag har i och för sig bara sett ett avsnitt än, men det var inte så att jag sögs fast direkt. Aja, får väl ge den en chans vad det lider.   

    
 

De trasiga flickorna

Har läst De trasiga flickorna av Simone St. James (lyckades i alla fall klämma in ytterligare en bok i årets rätt magra resultat). Den handlar om detta:

Hon säger att hon vill vara din vän. Men du får aldrig släppa in henne.
1950: I Vermont finns en herrgård som kallas Idlewild Hall. Här drivs ett hem för oönskade flickor, och fyra av dem är vänner som delar allt med varandra: både hemligheter och rädslan för Mary Hand, damen som sägs hemsöka det gamla huset. Men en dag försvinner en av flickorna spårlöst.
2014: Det har gått tjugo år sedan journalisten Fiona Sheridans syster mördades, på Idlewild Halls ägor. Men när ytterligare en kropp hittas börjar Fiona tvivla på att den påstådde mördaren, som fortfarande sitter fängslad, verkligen är skyldig.

Jag tyckte det här var en riktigt bra bok, en slags kombination av en spökhistoria och en deckare. Kanske inte världens högsta tempo, kanske inte jättenagelbitarspännande hela tiden, men ändå läsvärd. Visst känns kombinationen journalist och polis lite väl gjord, och visst hade man kunnat utveckla läskigheterna lite mer istället för att harva på om alla Fionas göromål och sysslor, men det funkar. Den här boken får tre rejäla hemsökelser av fem möjliga.  

Bloggutmaning 27 december: Bok-året 2019

Bokåret 2019 var nog ett av mina sämre bokår. 2018 läste jag 75 böcker, jämfört med 70 stycken 2017. I år kom jag bara upp i 52, plus 9 som jag påbörjade men inte avslutade p g a tråkiga. Har också läst-om en fruktansvärt massa gamla hästböcker i stil med Britta och Silver som jag gör som överslagshandling p g a stress. Fy fan. Vill aldrig mer ha ett sånt jobbigt jobbår att jag inte ens orkar läsa på fritiden. 52 böcker, det är en bok i veckan. D-Å-L-I-G-T bokår.

De här böckerna läste jag i alla fall:
Ole dole av M.J. Arlidge. Betyg: 2
Vänförfrågan av Laura Marshall. Betyg: 3
Francesca av Lina Bengtsdotter. Betyg: 4
Familjen i huset bredvid av Sally Hepworth. Betyg: 3
Felsteg av Maria Adolfsson. Betyg: 4
Lojal av Delphine de Vigan. Betyg: 2
Silvervägen av Stina Jackson. Betyg: 3
Bilder av henne av Karin Slaughter. Betyg: 2
Ärren vi bär av Caroline Engvall. Betyg: 1
Mörkret av Ragnar Jónasson. Betyg: 3
Hemmets trygga vrå av Cara Hunter. Betyg: 4
Dvalan av Camilla Grebe. Betyg: 4
Cold case: Försvunnen av Tina Frennstedt. Betyg: 3
Jag som var så rolig att dricka vin med av Rebecka Åhlund. Betyg: 2
Angelika av Karin Valtersson. Betyg: 4
Stormvarning av Maria Adolfsson. Betyg: 4
Skuggan av en dotter av Elena Ferrante. Betyg: 1
Outsidern av Stephen King. Betyg: 4
Som nitroglycerin av Frida Moisto. Betyg: 1
Kastanjemannen av Sören Sveistrup. Betyg: 4
Tusen skärvor tillit av Helena von Zweigbergk. Betyg: 2
Hundraettåringen som tänkte att han tänkte för mycket av Jonas Jonasson. Betyg: 5
Blindtunnel av Tove Alsterdahl. Betyg: 2
F som i sämst av Cilla Jackert. Betyg: 3
Gråleken av Maria Sveland. Betyg: 3
En underbar död av Emma Ångström. Betyg: 4
Slutet av Mats Strandberg. Betyg: 2
Staden av Camilla Sten. Betyg: 3
Mamma sa att jag var sjuk av Julie Gregory. Betyg: 2
Det kom för mig i en hast av Maria Bouroncle. Betyg: 1
Återträffen av Camilla Sten och Viveca Sten. Betyg: 2
Mitt hjärta är ditt av Anna Jansson. Betyg: 3
Den oönskade av Alex Dahl. Betyg: 4
När repet brister av Belinda Bauer. Betyg: 5
Allt jag har fått lära mig av Tara Westover. Betyg: 4
Glöm inte att låsa av Elizabeth Haynes. Betyg: 3
En cirkel av sten av Elly Griffiths. Betyg: 5
Nazibruden: en sann historia av Jessika Devert. Betyg: 2
Vintereld av Anders de la Motte. Betyg: 3
Zigenarjäveln del 1 av Kent Bersico, Thomas Sjöberg och Oliver Dixon. Betyg: 1
Totalskada av Helena von Zweigbergk. Betyg: 2
Eldpojken av S.K. Tremayne. Betyg: 4
Skuggspelet av Anna Bågstam. Betyg: 3
Skamvrån av Sofie Sarenbrandt. Betyg: 3
Järtecken av Christoffer Carlsson. Betyg: 4
Zigenarjäveln del 2 av Kent Bersico, Thomas Sjöberg och Oliver Dixon. Betyg: 0
Vissla i mörker av Emma Healey. Betyg: 2
Just innan jag dog av S.K. Tremayne. Betyg: 3
Lifterskan av Cannie Möller. Betyg: 2
Hon den roliga av Alba Mogensen. Betyg: 5
Only way is upp av Emmy Abrahamsson. Betyg: 1
De trasiga flickorna av Simone St. James. Betyg: 3

De här böckerna spolade jag:
Ön av Ragnar Jónasson
Blommor över helvetet av Ilaria Tuti
Bestraffaren av Pia Kask
Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri
Ryttaren av Christina Olséni och Micke Hansen
I döden för dig av Mian Lodahlen och Maria Ahlsdotter
Kyldygnet av Philip Birk
Ristat i hud av Ashley Dyer
New Forest av Josephine Klougart

torsdag 26 december 2019

Julen 2019

Så vad hände för något stort och sensationellt under julen 2019? Inte ett skit, skulle jag vilja säga. Vi firade nämligen redan den 22 med barn, barnbarn samt exman med ny fru. Hemma hos dotter, som tillsammans med sin sambo hade fixat allt. A-L-L-T. Ja, jag bidrog med ett fat ägghalvor som jag dessutom skröt och skräppte om i sociala media:

Egna höns- och vaktelägg, egenodlat grönt pynt.
 Men i övrigt var det bara att slå sig ner och njuta. Allt gick bra ända tills exmannens nya fru fick ett psykbryt för att sonen skämtade lite om Palmemordet. Då blev det finsk stämning ett tag och sen fick alla (de vuxna) barnen "gå ut med soporna" (misstänker: gå ut och ta ett bloss) för att lätta på trycket och sedan fick vi liksom omgruppera och starta om. Blir rätt trött över folk som inte kan bemöda sig med att anstränga sig lite utan måste skapa DRAMA vart de än i världen sig vänder.

Ja, men bortsett från det har julen varit soft. Julafton var liksom som vilken dag som helst, ingen stress och inga måsten. Och så tänker jag mig att det ska fortgå: Gå ut och gå långpromenader med hundarna på förmiddagarna, dega i soffan på eftermiddagarna, elda i kaminen, kolla på tv, läsa böcker, äta julmatsrester och slappa. Kan inte ha det bättre om ni frågar mig. 

The Act

Har sträckkollat på tv-serien The Act på HBO. Har ni inte sett den och vill se en läskigt obehaglig och otroligt välspelad serie om en mamma och hennes dotter så SE DEN NU. Litet tips bara såhär i jultider.

Bloggutmaning 26 december: Vännerna

Vännerna ja. De är inte särskilt många. Känner också att ju äldre jag blir, desto mindre blir mitt behov av att hänga med andra människor. Har aldrig varit en sån som haft drösvis med kompisar i och för sig. Men sedan min bästis Håkan dog så är det nog bara Jenny som jag verkligen umgås med. Alltså umgås som i att bestämma tid och plats och träffas och PRATA. Alltid på lokal, aldrig hemma hos varandra för då känns det liksom som att vi måste kompromissa och dela med oss av vår snåla tid till andra, och det duger inte. Jag kan verkligen sakna att inte få träffa Jenny varje dag. Har väl annars haft tur med att ha haft bra kollegor under åren, så det är väl en av anledningarna till att jag inte känner jättestort behov av att träffa andra stup i kvarten.
Det har funnits andra vänner genom tiderna, men de har antingen flyttat eller så har vi liksom bara glidit ifrån varandra. Sen tycker jag att det är lite...tja, nästan problematiskt när man har förhållande och familj och sånt där. Då blir själva umgänget inte lika lättvindigt för då måste man liksom ta ansvar för andra, och även om man inte måste MÅSTE det så blir det ju inte speciellt kul om ingen annan kommer överens eller har något ut av umgänget. Kommer jag någonsin att genomlida en parmiddag? Tror inte det.
Jag känner och hänger ju rätt mycket med människor via föreningslivet, men det är lite svårt att säga var vi hade stått om vi inte hade haft föreningar som ramverk för vårt umgänge. Men det funkar ju bra att ha det på det sättet. Tror jag hade tyckt det hade känts jättekonstigt om någon plötsligt hade föreslagit att vi skulle träffas på tu man hand, utan att samtidigt träna med hundar eller rida eller något sånt.
Ja, det var väl i stort sett allt jag hade att säga om den saken.

onsdag 25 december 2019

Bloggutmaning 25 december: Det här var 2017!

2017 känns inte som ett år värt att lägga på minnet, för när jag tänkte efter så minns jag inte ett smack. Men lite hände ändå: jag började till exempel rida igen! Det var kanske det bästa jag har gjort i modern tid? Jag tävlade i bruks med Hilding och det gick så djävla bra, men sen blev han sjuk. Först halt, sen var det hjärtat och slutligen trombocytopeni. Av detta är det bara hältan som gått över, men han är ju åtminstone vid god vigör så länge det nu varar. Med trombcytopenin är det så att han går på behandling med en låg dos kortison och det kan funka i många år till eller så kan det sluta funka imorgon och då finns det inget mer att göra. Deppigt men sant, men så länge han är pigg och glad, och det är han, så får man väl liksom bara ta en dag i taget och vara glad för den tid man får. Om detta visste vi dock inget år 2017, och tur var väl det. Det var annars ett år i sjukdomarnas och skadornas tecken: Remus fick opereras för urinsten, Hilding gick på utredning för både hälta och hjärta, Boris fick sitt första EP-anfall sedan han börjat medicinera, min man bröt ett ben i foten och jag hade en massa problem med inflammationer i först den ena och sedan den andra armbågen. BLÄ för 2017 i det avseendet.

2017 började vi bygga på Höns-Hilton, ett bygge som drog ut på tiden något så in i vassen men det var rätt kul. Bra team-buildning för mig och min man. På jobbet var jag ganska frustrerad över att jag hade fått så många svåra och ansvarsfulla arbetsuppgifter och ändå var tvungen att hålla på med en massa skitjobb som vem som helst skulle kunna göra. Menar inte att vara nedlåtande, men det började bli rätt så trist att vara HELT OUMBÄRLIG i en massa sammanhang, men ändå behöva lägga förhållandevis jättemycket av sin tid på att diska och rengöra utrustning och förbereda prover och göra en massa rutingrejer. Och försöka få in det på 40 timmars arbetsvecka. Då visste jag ännu inte vad 2018 skulle bära i sitt sköte och tur var väl det. Men det har ju blivit bra till slut. Men 2017 var nog ändå inte ett år som gick till historien som något speciellt.

tisdag 24 december 2019

Bloggutmaning 24 december: Det var det här med fler barn...

Nej. Haha, alltså verkligen nej. Har jag sagt i många år och aldrig vare sig ångrat eller tänkt tanken på att ändra mig. Jag var ung när jag fick mina barn, när mina kompisar började bilda familj skulle mina ungar i princip börja på högstadiet och bara tanken på att liksom dra hela det lasset en gång till och sedan dessutom ha tonåringar, gjorde mig väldigt, väldigt trött. "Jamen tänk om du träffar någon som inte har barn och som vill ha egna?" var en stående kommentar jag fick när frågan om fler barn kom upp och jag deklarerade ovanstående. JAMEN DÅ HADE VI VÄL FÅTT GÖRA SLUT DÅ. Var mitt svar, för det här har aldrig varit förhandlingsbart. Tycker verkligen inte att man måste vara överens om allting man gör eller ska. Men det här med att skaffa barn är faktiskt en sån sak som man inte ska kunna tjata sig till. Tycker jag. God jul dårå.  

måndag 23 december 2019

Bloggutmaning 23 december: Nyårslöftena!

Ett av mina stående nyårslöften är "jobba mindre". Hittills har det varit omöjligt att hålla p g a orsaker som jag inte kunnat kontrollera. Så här: På mitt jobb så finns det en kultur av att man först gör sina hundår, och sen blir man något annat men då gäller det att visa framfötterna. Så det har jag gjort och det har också resulterat i att jag har jobbat RÖVEN av mig eftersom det är en mansdominerad bransch och då måste man ju som kvinna vara minst dubbelt så bra som alla andra för att ens räknas (vilket i och för sig inte är så svårt, HÖHÖHÖ). Sen när jag började få mer kvalificerade områden att ansvara för så skulle jag ändå ha kvar mina gamla arbetsuppgifter som är kopplade till produktionssäsongen, och utslaget på ett år så blev det inte en helårstjänst. Sånt funkar ju rent teoretiskt, men absolut inte i praktiken, det går ju liksom inte att säga i juli att du får vänta till januari för då har jag tid. 2016 fick jag en ny tjänst, och då var det uttalat och under förutsättningar att jag skulle jobba mindre med kvalitetskontroll (som var det jag ursprungligen anställdes för) och mer med ledningsfrågor, men så blev det inte. Eller jo, jag jobbade med ledningsfrågor men också väldigt mycket ute i labbet. Och sen har det varit så mycket omorganisationer och nedskärningar de senaste åren och folk har slutat och så har man fått överta deras arbetsuppgifter för de måste ju ändå göras. Och så ska man ju vara Duktig Flicka™ och visa att man klarar det ändå. Rätt så dumt.
Förra året fick jag en ny tjänst igen, och då var tanken att jag inte skulle jobba så mycket operativt utan i princip bara strategiskt och på lednings- och koncernnivå. Men på grund av en omorganisation så fick jag göra en massa annat istället, åtminstone första halvåret, plus mina gamla arbetsuppgifter för en av dom som var tänkt skulle supporta där sa upp sig. Och sen kom ju Narcissus och ingenting blev ju bättre av det.
Fast nu har allt det där förhoppningsvis löst sig. Är ändå gött att ledningen har insett att det finns en gräns för hur mycket man kan slimma en organisation och gjort något åt det. Rent teoretiskt ser det väldigt bra ut. Så kanske att 2020 ska bli det år där jag ska snitta 40 timmars arbetsvecka? Det hade ju varit NAJS om ni frågar mig. Ja, för att summera en lång utläggning: jag kör på detta nyårslöfte ett år till och det vore väl FAAN om det inte skulle lyckas nu?

Andra nyårslöften som jag tänker försöka mig på:

- Träna mer med Tage och kanske försöka få honom färdig för tävling.
- Vara hemma mer. D v s inte binda upp mig på grejer varje kväll i veckan.
- Säga mer NEJ till saker. Jag är generellt en som säger JA. Både till sånt som verkar kul och sånt som inte alls verkar kul men så tänker jag att det kan jag väl fixa, det tar inte så lång tid...Ja, sen sitter man där snärjd till händer och fötter av måsten. Och även om många av mina måsten är självvalda och roliga så innebär det att jag inte har jättemycket tid att bara drälla omkring och inte göra någonting. Det vill jag göra mer under 2020. Och då krävs ett rejält NEJ då och då.
Det räcker nog så?
  

söndag 22 december 2019

Bloggutmaning 22 december: Det här var 2016!

Om 2015 var ett lågvattenmärke av rang så måste ju 2016 ha varit så mycket bättre? Ja, det var det väl ändå på det stora hela? Bortsett från att min pappa gick och dog dårå. Med tanke på att han var 80 år var det väl ändå inte helt oväntat, men han var i god form och väldigt aktiv med många intressen och järn i elden. Men så fick han en tumör och då hjälpte det tydligen inte ett smack att vara en pigg 80-åring. Sen kan det väl i och för sig vara barmhärtigt att det ändå går snabbt. Han blev inlagd på en fredag, alla hann komma dit under helgen och så dog han på måndagen.

Det var det deppigaste med 2016. Annars var det mycket som var bättre än 2015. Mina barn mådde bättre, min man gick klart sin utbildning och fick nytt jobb som han trivdes med. På mitt jobb gick det bättre. Jag fick min nuvarande tjänst, det kändes väl först lite sådär eftersom jag faktiskt erbjudit mig detta men då var det chefens guldkalv som skulle ha dom arbetsuppgifterna. Så det var ju han som var med om överlämningen från den som haft uppgifterna tidigare, och när jag skulle ta över så visade det sig att han i princip inte gjort någonting alls. Det hade inte föregångaren heller gjort i någon större omfattning de senaste åren, så det var inte precis som att komma till dukat bord. Men det har väl blivit rätt bra ändå. Minns också att jag var svin-nervös för att jag skulle få en dansk chef och att jag inte skulle förstå vad han menade. Hahaha. Det var tider det. Nu har man ju med danskar att göra både avigt och rätt och jag tänker inte ens på språket som ett problem längre. Nu har jag mer problem med en skotte för han pratar jättefort och med sammanbitna tänder och är i princip helt omöjlig att förstå. Dessutom är han otroligt omständlig och får Fidel Castro att framstå som fåordig.
2016 fick jag också erbjudande om att få det jobbet som jag sökte men inte fick 2015. Tackade nej eftersom jag precis fått min nya tjänst, och jag tror jag valde rätt. Tror det jobbet hade varit roligare (på ett annat sätt än mitt nuvarande) och inte fullt så ansvarsfullt, men jag skulle ha fått gå ner rätt rejält i lön. Lönen är verkligen inte allt, men nu snackar vi närmare 10 000 i månaden jämfört med den lön jag hade då och det blir rätt mycket på ett år. Hade detta hänt 2015 så hade jag kanske ändå hoppat på det, för då kändes det så hopplöst och träligt på jobbet. Men nu hade vi ju vind i seglen igen och då ville jag vara med och segla vidare. Vilket jag alltså inte ångrar idag.    

Vad hände mer 2016? Det var det året jag tävlade mycket med Hilding, både i lydnad och bruks. Fick 9,5 poäng i fritt följ i dåvarande lydnadsklass 2, det var stort för det får knappt ens en bordercollie. Och 9,0/9,5 på linförigheten i appellklass i bruks. Kan fortfarande minnas VÄLBEHAGET den tävlingen, det var en sån där magisk dag då allting stämde, spåret gick fantastiskt, budföringen var ett skolexempel och bortsett från ett nollat moment så var lydnaden som en dröm och vi vann hela skiten. Och det med taxen som jag en gång sagt nog "inte var något lydnadsämne direkt". Nu är han ju tyvärr sjukpensionerad, men det bringar ju ett visst hopp om hopplösa Tage. Känns inte som att han är ämne för NÅGOT just nu, hehe.

Men åter till 2016. Förmodligen jobbade jag alldeles för mycket? Det brukar ju bli så. Jag hade också samma svintrista assistent på jobbet (vi kallade henne Boring Berit), vilket inte var en stämningshöjare. Jag funderade mycket på att börja rida igen. Det gjorde jag visserligen inte förrän i början av 2017, men det är verkligen inget jag ångrar. Tror knappt jag hade överlevt 2018 och första halvan av 2019 om jag inte hade haft stallet. Eller såklart hade jag överlevt, men jag hade nog varit i betydligt sämre skick om jag inte haft denna OAS att djupandas och mindfulnessa mig i med jämna mellanrum. Ja, nu gled jag visst bort från ämnet igen men det känns som att 2016 är uttömt nu.

      

lördag 21 december 2019

Till stallet istället, v 51 2019, pt2

Så var det dags för årets sista drop in-lektion. Eller det hintades om att det "kanske" skulle bli någon drop in i mellandagarna, men det var inte säkert. Vi var sex stycken, jag hade Pojken, vi red någon övning på en liten fyrkant med framdelsvändning i varje hörnpassering och övergångar mellan varje hörn. Pojken blev så himla lösgjord och fin, skulle kunna ha fortsatt rida i evigheter. Dessutom fattade han inte fel galopp en enda gång! Det var nog någon form av världsrekord, det brukar bli åtminstone ett par felfattningar i vänstervarvet innan han får ordning på benen. Terminen kunde med andra ord inte sluta bättre. Tur också att jullovet inte är så långt. Ska på dressyrkurs två kvällar precis efter nyår och sen börjar terminen redan på trettondagen. Förr var juluppehållet flera veckor och det var en mardröm att rida på måndagar eftersom hästarna då stått och laddat upp sig i evigheter. Känns inte riktigt som att det är på det viset längre, nu får hästarna vara ute mycket mer. På den så kallat gamla goda tiden så var det mycket mer privathästar i vårt stall och hagarna var i första hand till för dom. Det fanns väl nån liten ynklig söndertrampad paddock till lektionshästarna, men jag vet många gånger på vintrarna när hästarna bara släpptes in i ridhuset en halvtimme för att inte vara i vägen när man skulle mocka, och sen fick de stå och glo i sina spiltor resten av dygnet. Allt var verkligen inte bättre förr.     

Bloggutmaning 21 december: Min klimatpåverkan

Min klimatpåverkan är...gissningsvis både sämre och bättre än snittets. Vad man nu menar med snittet, men jag tänker i Sverige dårå.

Tre skäl till varför jag är bättre än många  andra:

1. Är starkt emot konsumtion och för återbruk. Använder kläder tills de faller i bitar. Många av de plagg jag använder har jag haft i mer än 10 år och de flesta har köpts på Myrorna eller Erikshjälpen. En hel del har jag också hittat på jobbet. Folk har tagit dit sina avlagda paltor och tänkt att de kan ha dom där ifall det ska göras något smutsigt. Sen har de av olika skäl slutat och kläderna har så småningom hamnat hemma hos mig.

2. Sopsorterar och komposterar och odlar egna grönsaker och sånt där och är liksom allmänt miljömedveten. Sedan vi skaffade höns och vaktlar äter jag också mindre kött (d v s ägg som proteinkälla). Sen var ju tanken att vi skulle ha kaniner som klimatsmarta köttproducenter, men efter dråpslaget med kaningulsoten har suget efter nya inte riktigt infunnit sig. Men det löser sig säkert.

3. Reser aldrig på semester. I alla fall inte långt. HA!

Tre skäl till varför jag är sämre än många andra:

1. Kör BIL så in i helvete. Det är ju verkligen inte bra för miljön. Men det är rätt svårt att bo på landet och jobba i stan och dessutom ha intressen på spridda håll och INTE ha bil. Tänker ibland att jag ska börja åka buss, men det tar för djävla lång tid och tid är något jag inte riktigt har. Tyvärr.

2. Äter kött. Ja, det måste man väl ändå ta upp här, fast jag köper inte att köttätande skulle vara huvudorsaken till att Moder Jord kastar in handduken. Jag köper i princip bara kött som är lokalt producerat och minimalt transporterat, aldrig importkött. Fuskar dock lite med korv och pålägg och sånt, där kollar jag alltid att det är svenskt men härförleden upptäckte jag att det svenskuppfödda och svenskslaktade baconet hade transporterats till Nederländerna för att skivas och packas. Det var ju inte så djävla bra för klimatet.

3. Eldar i vedkamin. Det är väl tyvärr inte speciellt klimatsmart. Men så himla mysigt.   

fredag 20 december 2019

The rise of Skywalker

Var på bio och såg The rise of Skywalker igår. Ska ju vara den sista av den sista av den sista av alla dessa Star Wars-filmer som har kommit, fast det tror jag inte. Det är ett sånt vinnande koncept att det kommer att gå att tjäna pengar på det så länge den här galaxen existerar.

Jag gillade den. Jag är verkligen inget JÄTTE-Star Wars-fan, men det är ju lätt att gilla filmerna. Det är så tydligt vem som är god och vem som är ond och man vet att så länge de levererar rappa repliker samtidigt som de kör sina rymdfarkoster i hiskliga hastigheter och med en hårsmån undgår att bli förintade av laserstrålar, kolliderande asteroider och annat rymdtjosan så behöver man inte ens vara orolig för hur det ska gå, i alla fall inte just då. Sen kan det ju komma ett och annat dödsfall ändå, och då är det lite sorgligt (i förra filmen lipade jag som ett spädbarn när jag såg Chewbacca sörja Han Solo). Men sen blir det bra igen! Och det blev det den här gången också. Sen kan jag väl tycka att slutet var lite väl fattigt, och de kunde även ha kostat på sig att leverera lite mer sidospår i form av skojiga och söta djur/varelser. Den lilla trattformade droiden var ju jättegullig, hen skulle man vilja ha sett mer av! Och BB-8. Och vad var det Finn skulle säga till Rey som han aldrig fick sagt? (ja, jag fattar ju, men den tråden blev liksom bara hängande kvar i luften).

Saker jag också undrar över:
- Varför använder inte Rey Kraften till att klättra med? Verkar ju jättejobbigt att stånka sig upp för hundratals meter av rymdskrot (eller vad det nu var), hon borde väl bara kunna...eh, sväva sig uppåt?
- Varför använder inte Rey Kraften till att hjärntvätta Stormtroopers mer? Är väl bara att övertyga dom om att de är med henne så hade de ju sparat många strider.
- Alltså, de här...slöjorna eller vad det är, som är en del av Reys klädnad? Verkar inte det VÄLDIGT opraktiskt när man större delen av sin tid ska jaga, jagas, klättra, fäkta, springa för livet, skjuta, rädda galaxen och så vidare? Då hade man väl verkligen inte velat ha några djävla gardinlängder hängandes och slängandes omkring sig. Ännu mer overkligt att de aldrig fastnar någonstans, aldrig blir smutsiga och aldrig går sönder. VA?


Jätteopraktiska kläder


- Jag gillar verkligen att man låter karaktärer åldras, men Luke Skywalker ser numera faktiskt mer ut som en mysfarbror/jultomte än en ärofylld och värdig Jediriddare. Väntade mig nästan att han skulle avrunda med ett HO-HO-HO.

Julkalendern nästa?

 
Jamen det var ändå en bra film. Lättsedd. Den får fyra laserstrålar av fem möjliga.

Bloggutmaning 20 december: Det här var 2015!

Jamen jösses vad det ska tänkas tillbaka på svunna tider. 2015, vad hände då? Minns det som ett riktigt rövår som framför allt överskuggades av Den Stora Jobbkrisen, som kulminerade under detta år. Ekonomin (koncernens) var körd i botten, även om vi som enskilt bolag gjorde ett bra resultat så sögs det in i ett svart hål av skulder och felplaceringar och man fick knappt lov att köpa så mycket som ett suddgummi utan att be om lov. Och det gick rykten om än det ena och än det andra, men man fick aldrig veta något för på den tiden var vi börsnoterade och då hette det att man fick inte ge information till någon innan aktieägarna hade fått den informationen. Vet inte om det är sant eller om det bara var något de körde med för att slippa erkänna att läget var utom kontroll. Aktien sjönk som en gråsten och jag köpte 1000 aktier i vredesmod, men jag fick inte mer information för det. Tradigt som fan var det i alla fall, alla var deppiga. Sökte ett annat jobb, blev kallad till intervju och det stod mellan mig och en till, men sedan slutade det med att hen som skulle sluta trots allt inte skulle sluta, så det fanns ingen ledig tjänst när allt kom omkring. Började plugga på distans istället, pedagogik och nånting mer, samtidigt som jag stretade vidare på jobbet. En som hade delar av mina nuvarande ansvarsområden blev uppsagd, jag pratade med min dåvarande chef och sa att jag gärna tog över dessa ansvarsområden men nähä, det ansvaret skulle chefens guldkalv ha (chefens guldkalv visade sig sedan inte vara rätt person för detta, och då skyfflades det om lite i organisationsschemat så att de hamnade på mig, men det var inte förrän 2016).
Under sommaren blev vi uppköpta av ett riskkapitalbolag som såg potentialen och började pumpa in pengar i företaget. På hösten började det ryktas om att företaget skulle delas, och det gjorde det så småningom och en mindre lönsam del såldes av. Sedan vände det, men det tog en djävla tid och det var mycket hysch-hysch och antydningar i stil med "jag vet något, men får inte säga" när man försökte luska ut vad som var på gång. Så himla tröttsamt och frustrerande.   

Min man, som de senaste åren blivit uppsagd, varit arbetslös, fått tillbaks sitt gamla jobb fast på vikariat som förlängdes typ vecka för vecka, fått ett annat jobb på en ny firma, blivit uppsagd igen (p g a att den firman gick i konkurs), varit arbetslös, fått tillbaks sitt första jobb igen (som han hatade) och som inte haft det för kul, började plugga till elektriker. Först sökte han en utbildning som blev inställd för att det inte fanns några lärare. Sedan kom han in på elektrikerutbildningen och då fick han först inget studielån för den räknades som en gymnasieutbildning och han hade ju minsann en gymnasieutbildning redan. Aldrig trodde man väl att ett slutbetyg från social linje 1987 skulle ligga en i fatet, men man upphör aldrig att förvånas. Aja, det löste sig till slut efter lite pappersexercis, men det var inte precis klackarna i taket innan allt föll på plats med allting.

Mina barn hade drabbats av diverse problem, och även om mina barn är vuxna så blir det ju ändå kännbart i föräldrahjärtat. Det var en riktigt jobbig tid, främst första halvåret då det liksom var depp på jobbet, depp hemma och depp hos barnen. Så himla jobbigt att jag t o m ringde vårdcentralen och bad att få prata med en kurator. Har väl aldrig hänt vare sig förr eller senare, så nu fattar ni kanske att 2015 sög gammal älgballe. Denna kurator var helt värdelös, för det första för att hon hela tiden satt och gäspade medan jag berättade om mitt, inte bara en gång utan i princip hela tiden (så gör man väl ändå inte?) och kom med helt värdelösa förslag i stil med "byt jobb". JAMEN DÅ KAN VÄL JAG OCKSÅ VARA KURATOR OM DET ÄR SÅ DJÄVLA ENKELT? Gick dit kanske 3 gånger, sen ljög jag och sa att allting hade blivit jättebra och så gick jag aldrig dit igen. Blev sedan tipsad om att kommunen hade ett tala-ut-ställe som hette något i stil med Lönnen eller Björken eller liknande. Gick dit, men det var inte mycket bättre. Visserligen satt dom inte och gäspade, men deras metodik gick ut på att man skulle gradera olika avseenden av sitt mående på en skala och så mätte man med linjal. Och varje gång togs dessa avstånd fram och så skulle man se om det hade ökat eller minskat sedan sist. Och prestationsinriktad som man är så handlade det ju till sist (eller nu låter det ju som att jag gick där jättelänge, det var nog också bara cirka 3 gånger) bara om att det skulle se bättre ut. Ljög och sa att allt hade blivit jättebra och gick aldrig dit igen. Tror ej att psykologer och kuratorer och sånt är något för mig? 

2015 var också året då gubbhunden Boris fick status epilepticus och höll på att stryka med. Näe, 2015 var verkligen inget vidare år. Hände det något kul alls? Ja, vi betalade av det sista på hus- och studielånen. Blev skuldfria (åtminstone en kort stund, innan min man fick nådigt tillstånd att låna av CSN till sin elektrikerutbildning)! Det var härligt. Men i övrigt så hoppas jag att 2015 aldrig återuppstår. Fy.

torsdag 19 december 2019

Bloggutmaning 19 december: Dumpa din kille

Spännande titel! Det är väl ett råd både som borde ges och följas oftare, kan jag tycka rätt så ofta. Speciellt sedan jag började följa Instagramkonton i stil med Mansbebisar och Assholesonline. Herregud vilka exemplar det finns. Och ja, det är ju mycket av detta som ligger på ett annat plan än på individnivå, men det hjälper ju inte mycket när man är tvungen att tampas med individerna. Som inte fattar att de är en del av problemet, precis som att vi i västvärlden med vårt levnadssätt är en del av till exempel global uppvärmning och andra miljöproblem även om det inte är vi personligen som är och skövlar regnskogar i Amazonas, och att det är genom att vi tycker att det är rimligt att en t-shirt ska kosta 49 kronor är med och bidrar till att det finns fattiga människor med orimliga arbetsvillkor även om vi inte själva står på plats i textilfabriken med piskan i handen och manar på.

Men uppenbarligen är det svårt för många män att ta in att de är en del av ett strukturellt problem. Det fattar inte ens min man, och han är ändå rätt så smart i rätt så många avseenden. Men fan vad kränkt han kan bli när man påpekar någonting mindre fördelaktigt om män och patriarkat. Eller att det finns en anledning till att ordet "mansplaining" finns, men att det inte finns ett motsvarande ord för kvinnor eftersom man skapar ord för sådant man har behov för och EFTERSOM KVINNOR GENERELLT INTE BETER SIG SÅ.

Såatteh, ja. DUMPA. Tänker jag ibland när jag blir arg på min man, vilket i och för sig inte händer jätteofta (nu pratar jag alltså om riktigt djävla förbannad, inte bara lite småirriterad för att han strör grejer omkring sig eller ska mansplaina hur man tänder i kaminen fastän hans brasor till 99 % inledningsvis ryker in lite och mina aldrig gör det, för det händer ju...eh, rätt ofta att jag irriterar mig på såna grejer), men det händer (tyvärr påfallande ofta orsakat på grund av ovanstående oförmåga att ta in det jag tycker är ren fakta). Och då tänker jag längtansfullt tillbaks till den tiden då jag bodde för mig själv i min (välstädade!!!) lägenhet och inte hade ett bekymmer i världen och inte behövde bry mig ett skit om någonting. Så var det förstås inte (det fanns ju trots allt en anledning till att jag ville flytta ihop med min man, en anledning som faktiskt övertrumfade det där bekymmerslösa livet i den där välstädade lägenheten), men man tänker ju inte alltid logiskt när man är asförbannad. Jag tänker dock generellt så här: livet är inte alltid på topp, de som säger att de aldrig bråkar med sin partner antingen ljuger eller så har de ett förhållande som går ut på att en bestämmer och den andra fogar sig (och är okej med att ha det på det viset). Alternativt att de har en väldigt konstig definition av vad som är bråk. Det måste få vara okej att bråka och tycka att den andre är dum i huvudet ibland, men om tiden/energin/känslan av att det är bråk och att den andre är dum i huvudet överstiger 50 % över tid, så är det VERKLIGEN dags att dumpa.

Har dumpat i vredesmod en gång. Eller ska man vara korrekt så var det var väl snarare jag som blev dumpad eftersom mitt ex var otrogen med ungefär halva Sverige, men när detta uppdagades så var det nästan som i en film: jag packade en väska (minns att jag njöt speciellt mycket av att slita ut hans smutstvätt ur tvättkorgen och vräka ner den huller om buller med den rena tvätten) och beordrade honom att lämna ifrån sig nycklar och försvinna och aldrig visa sig mer. Det gjorde han inte heller. Medan jag vredesmodspackade fick jag tag på hans (dyraste) favoritskjorta och tänkte att DEN DJÄVLA SKJORTAN SKA HAN FAN INTE FÅ och knölade ner den i soporna, och när han gått tog jag upp den och klippte sönder den i atomer. Det var mycket tillfredsställande.
Hade livet sedan fortsatt vara som en film så hade jag satt ut resten av hans prylar (han var väldigt prylfixerad, så det var åtskilligt som inte fick plats i den väskan) på gatan, men det funkar nog bara att göra så i Hollywood. I Sverige hade fastighetsskötaren gissningsvis börjat knorra omgående så fort den första kartongen landat utanför porten, så det blev många och slitsamma turer till soptippen. Skänkte massor till loppisar, sålde också en del grejer på Blocket och Tradera med god avans. Gissar att det är preskriberat nu? Hehe.
Mådde piss ett tag där, men ändå inte speciellt länge för det var så många fördelar med att bli av med honom att jag inte ens kunde fatta att vi varit ihop i 5 år eller vad det nu var (minns inte när jag uppfann 50 %-principen, men det måste ha varit efter detta för så djävla bra var det verkligen inte). Läste boken Är du gift med en psykopat? strax efteråt och då var det väldigt många bitar som föll på plats, kan jag ju säga.
Sen har jag aldrig varit den som gett upp allt bara för att jag har ett förhållande. Är rätt ego med mina intressen, har och har alltid haft en rätt stor del av livet som jag inte delat med min partner. Och då blir ju övergången mellan att vara singel, att vara i förhållande och att vara singel igen rätt så sömlös i alla fall där, vilket nog underlättar. Vännerna som hör till ett specifikt intresse har ingenting med min partner att göra och det blir aldrig konstigt och att man liksom måste dela upp bekantskapskretsen efter en separation.

Annars har nog mina dumpningar mest varit av det mer stillsamma slaget. En kille dumpade jag per mail, det var kanske inte så schysst men det visade sig rätt så snart efter att vi hade börjat dejta att han inte var speciellt intresserad av mig utan mer någon-vem-som-helst som kunde agera morsa/kurator/livscoach, eventuellt också bank. Och det var jag inte speciellt intresserad av, kan man väl lugnt säga. Dessutom missbrukade han nässpray, vilket var extremt avtändande. Om han inte hade tillräckliga mängder Nezeril hemma blev han som en heroinist som inte får sin dagliga fix. De här flaskorna stod fan i mig ÖVERALLT, och han snörvlade i sig åtskilliga deciliter (lät det åtminstone som) minst tio gånger om dagen. Det kanske inte är skäl nog att dumpa någon per mail (vill även betona att nässprayen inte var huvudorsaken), men det gjorde jag i alla fall, so sue me.

Jag känner också rätt generellt att man inte vill stå handfallen när det skiter sig. Har därför ett speciellt DRA ÅT HELVETE-konto så att jag ska a. kunna säga upp mig på stående fot och klara mig några månader om det skulle behövas, och/eller b. aldrig någonsin behöva stanna i ett förhållande av ekonomiska skäl. Inte för att jag någonsin har varit tvungen till det, men det gäller ju att vara förberedd, och jag lever lite efter mottot "det ska vara lätt att skiljas".  Tycker också det är superviktigt att ha egna pengar och inte behöva vara överens om allt när det gäller det monetära. Jag förstår verkligen inte dom som tycker att man delar på allt, även om det i tanken verkar smidigt. Jag och min man delar såklart på våra gemensamma utgifter, men det som sen blir över gör man vad man vill med. Vill verkligen aldrig hamna i en situation där man liksom skulle bli tvungen att förhandla om ifall man ska köpa ridbyxor eller en rikt-och-planhyvel för pengarna som blir över.  Ja, nu kom jag väl ifrån ämnet lite, men det bjuder jag på.

onsdag 18 december 2019

Bloggutmaning 18 december: Måndagen som gick

Måndagen som gick hände följande: Jobbade klädsamt lite, typ: kom kl 8, gick kl 13. Dessa fem timmar inkluderade även fika och lunch och det gjorde inte ont någonstans. Vem FAN kom på 40 timmars arbetsvecka? Eller ja, jag vet ju att 40 timmars arbetsvecka en gång i tiden var en förbättring mot hur det var för jättelängesen, men helt seriöst, är det inte dags att förbättra lite till snart?
Åkte hem, hämtade upp hundar och låneböcker, åkte till bibliotek och veterinär för vaccination av taxar. Som vanligt tjöt Remus som om han höll på att bli slaktad så fort veterinären närmade sig med sprutan, och som vanligt tog Hilding det hela med ro. Och då är ändå Hilding den som har blivit utsatt för sprutor och nålar och grejer ungefär tusen gånger mer än alla andra hundar tillsammans. Men han tycker ändå att ett veterinärbesök är svinfestligt och är alltid nyfiket förväntansfull på vad som komma skall, medan Remus slokar med svansen och låtsas vara stendöv så fort han sätter en tass i väntrummet.
Hade en SABLA TUR faktiskt, för taxarnas rabiesvaccin gick ut denna dag. Var bergsäker på att det var någon gång i januari, men den bergsäkerheten gick uppenbarligen inte att lita på. Trodde hjärtat skulle stanna när jag såg 16/12-19 i deras pass innan hjärnan hann med och kunde konstatera att det faktiskt var den 16 idag. PUH. Ja, det hade väl i och för sig inte varit hela världen utan bara att man hade fått vänta 21 dagar innan eventuell utlandsresa, men nu hade vi faktiskt pratat lite löst om att åka över till Danmark någon dag under julledigheten, och då hade det ju inte varit görligt. Åtminstone inte med hundar i släptåg.

Åkte sedan hem, slappade en stund i soffan innan det var dags att åka till stallet. Kom hem, såg att bilden på Tage, som jag lagt i någon Facebookgrupp för dansk-svensk gårdshund, hade fått över 500 likes. Så nära att bli viral nu alltså. Föreställer mig att jag inom kort kommer att bli kontaktad av någon (oklart vem) som erbjuder mig furstliga summor pengar mot att jag lägger ut lite gölliga och tokroliga bilder på mina hundar varje dag. Hahaha.

Ja, det var väl måndagen det.

tisdag 17 december 2019

Bloggutmaning 17 december: Efter studenten

Ja, men det här kommer väl också att kvala in som Sveriges kortaste blogginlägg i den här kategorin, för jag har ju inte tagit studenten. I alla fall inte i traditionell mening eftersom jag inte har gått något gymnasium. Slutade skolan i nian, jobbade ett par år, började sedan på Komvux, läste in cirka ett halvt gymnasiebetyg, jobbade ytterligare några år, läste in återstående delar på Komvux och var väl kanske...27? när jag hade mitt gymnasiebetyg i handen. Pluggade sedan till högskoleingenjör, började som typ laboratorieassistent på nuvarande jobb 2001 och sitter nu och jäser i chefsposition på toppen av näringspyramiden. Det var väl också ett sånt där Sliding Doors-moment i livet, när jag valde att inte gå på gymnasiet. Uppenbarligen har det gått bra ändå, även om vägen kanske har varit lite krokigare, lite omständligare och (gissningsvis) omfattat en betydligt surare och vresigare relation till Centrala Studiestödsnämnden än vad som annars hade varit fallet.

Till stallet istället, v51 2019, pt1

Igår var det kadrilj och det såg jag väl fram mot med måttlig förtjusning. Men det var faktiskt jättekul. Pojken var jättefin och det var mycket fokus på lösgörande övningar fast i kadriljform då. Det är ju kul att bli glatt överraskad om man säger så. Som kadrilj betraktat var det väl inte jättesnyggt, vi var liksom inte extremt synkade och den hästen som Pojken skulle gå i par med var mycket snabbare och sen ville jag inte rida alltför nära framförvarande häst för hon kan vara lite stoig ibland. Men vi hade kul. Det var ju huvudsaken.
Nu är det drop in-ridning på fredag, sedan blir det ingen mer ridning förrän nästa år. Tur att terminen börjar redan 6 januari, så det blir inte så långt uppehåll.

måndag 16 december 2019

Ön och Blommor över helvetet

Det här är två böcker som jag har kämpat med rätt länge, men nu har jag kastat in handduken för gott. Kommer ej att läsa ut vare sig Ön av Ragnar Jonasson eller Blommor över helvetet av Ilaria Tuti.

Ön utspelar sig ett antal år innan Mörkret, som jag läste tidigare i år och ändå gillade rätt bra. Men den här, jag vet inte. Handlingen är den här:
Utanför Islands södra kust ligger den isolerade ön Elliðaey. En plats känd för sin vackra, oförlåtande terräng - och där det är lätt att försvinna...
När en grupp vänner reser till ön för att tillbringa tid tillsammans i en jaktstuga och en av dem aldrig återvänder, hamnar utredningen på Hulda Hermanns­ dóttirs bord. Hulda befinner sig på toppen av sin karriär och är fast besluten att lösa mysteriet. Kan det finnas en koppling till mordet på en ung kvinna tio år tidigare ute på Västfjordarna? Rör sig en mördare runt landets karga utposter? Hulda påbörjar en resa för att avslöja öns isande hemligheter. 
Hon måste söka sanningen i det mörka landskapet - samtidigt som hon hemsöks av händelser i sitt eget förflutna.


Ja, alltså. Tyckte jag läste och läste utan att det egentligen hände speciellt mycket. Hulda stretade på i tidiga karriären och själva ramberättelsen, den om den unga kvinnan som blev mördad, stod liksom bara och stampade utan att komma någon vart. Så jag tröttnade. Tyvärr, för jag tror den hade varit okej om jag bara hade kommit in i den. Men jag har haft lite för mycket att göra och det tog lite för lång tid och nu orkade jag inte låna om den fler gånger.

Blommor över helvetet handlar om det här:
I en liten by omgiven av uråldrig skog och de majestätiska italienska alperna hittas en man naken med ögonen utrivna. Det är det första i en serie av kusliga mord. 
Kriminalkommissarie och profilerare Teresa Battaglia ombeds leda mordutredningen. Battaglia är dryga 60 år och hårdhudad efter många års kamp för respekt och rang i den mansdominerade italienska poliskåren. Hon inser snart att en grupp åttaåriga barn verkar stå i centrum för mördarens intresse och när mystiska symboler börjar dyka upp kring deras hem dröjer det inte länge förrän ett av dem försvinner. När Teresa intensifierar utredningen börjar lager på lager av hemligheter, som länge dolts i skogen, komma fram i all sin ohygglighet.
Men Teresa kämpar samtidigt mot en annan fiende - sitt eget intellekt. Hennes främsta vapen har alltid varit den knivskarpa hjärnan, men hälsan har hon sedan länge negligerat och illavarslande symptom börjar dyka upp. Till råga på allt har hon blivit tilldelad en ny assistent, inspektör Massimo Marini, vars lojalitet hon tvivlar på. 
Allt medan Teresa börjar komma sanningen på spåren tvingas hon inse att jakten på mördaren också blivit en annan kamp mot klockan och den fasansfulla insikten att hennes kropp kan komma att svika henne innan fallet är löst.
Den här boken verkar höjas till skyarna av alla som läser den, men jag fastnade aldrig riktigt för den. Kanske om jag hade haft mer tid, men den var verkligen lätt att lägga ifrån sig och det var liksom inget med vare sig själva mordgåtan eller karaktären Teresa Battaglia som lockade mig, och nu kände jag att den legat tillräckligt länge på soffbordet så den fick åka tillbaks till bibblan med sådär tre fjärdedelar kvar. Man behöver faktiskt inte läsa böcker som man inte tycker är bra.

När Tage ska lära sig veta hut

 
Remus är en rätt sträng farbror och igår tyckte han att Tage behövde lite gammaldags taxfostran. Tage bara: OH NO!

THE DRAMA QUEEN!

Bloggutmaning 16 december: Helgen som gick

Helgen som gick innehöll följande:

LÖRDAG:
  • Långpromenad med hundarna i skogen. Inte så lång som jag hade velat p g a slemsäcksinflammation i hälsenan. Har jag berättat om slemsäcksinflammationen i hälsenan? Kanske inte. Har i alla fall sedan en tid tillbaka haft svinont i hälsenan plus att den har varit helt svullen och dan. Tog upp det med sjukgymnasten när jag var där för ryggen och hon sa att det enda man kan göra är att göra 15 tåhävningar om dagen i två månader så "kanske" det ger med sig. KUL PROGNOS? Ska be om en second opinion för hon kändes inte jätteuppdaterad. Men i alla fall, hundpromenaden var trevlig.
  • Städning av hönshus. Jag undrar följande saker: Ska mina höns någonsin börja lägga ägg igen? De har ruggat typ sen i oktober och inte betalt hyra sedan dess. Och ska mina australorp-kycklingar och det senaste gänget vaktelkycklingar någonsin kunna gå att könsbestämma? Känns osannolikt att alla skulle vara hönor. Kan den extremt långa mörka hösten hålla nere produktionen av könshormoner? Tycker inte ens jag har hört någon av (de garanterade) vakteltupparna Villanelle och Batman gala på evigheter.
  • Tog emot en liten köttleverans från där jag beställer kött ifrån. Naturligt Kött heter det. Så himla smidigt, man beställer vad man ska ha och så får man ett sms om det går bra med leverans då och då, och sen är det bara att vara hemma och ta emot och så får man en faktura sen. Och köttet är ekologiskt och närproducerat och djuren har haft det bra och slakten har skett under värdiga förhållanden. Viktiga grejer för mig. Förr innebar sånt en massa meck och att man var tvungen att åka och möta upp olika leverantörer både här och där, nu är det både bra OCH smidigt. Älsk på detta.
  • Slappande i soffan framför kaminen. Glodde på delar av filmen G. Tycker det är så himla kul det där när karaktären Robban, som röker hasch, inte vill jobba och är en allmän slashas, blir omvänd av karaktären Mias pappa (spelad av den gamle kåkfararen Lasse Strömstedt) genom att han, Mias pappa, tar med honom, Robban, ut i sin segelbåt, varpå Mias pappa ger Robban en rejäl utskällning när Robban slarvar med rodret, pappan är dessutom hård och konsekvent och låter inte Robban smita undan för att han, Robban, tycker det är jobbigt med utskällningen. Sedan får han, Robban, beröm när det blir rätt! Och då förstår han, Robban, plötsligt att det här är vägen att gå (han lär sig samtidigt att segla på nolltid och vet precis i vilket av alla miljoner rep han ska dra i när Mias pappa skriker ut helt obegripliga seglartermer) och blir en ny människa, slutar med haschet, går till polisen, anger sin langare, klipper håret, köper nya kläder och får jobb. Hahahahaha. Så himla overkligt. Och roligt. Roligast av allt är när Robban (tidigare i filmen) anklagar Mias pappa för att vara nymoralist eftersom han (Mias pappa) säger att Robban måste klippa håret för att få jobb på hans mack, och Mias pappa svarar (strängt och barskt, för det vet ju alla att det är precis vad som behövs för att få knarkare tillbaks in på den smala vägen igen): "Och en sak ska du ha jävligt klart för dig, grabben: Min moral är MYCKET gammal". Hahahahaha. Roligaste repliken i hela filmen om ni frågar mig.
  • Lagade och åt helstekt entrecote och potatis- och jordärtskocksgratäng. Fint ska det va. Sen kollade vi på en film som jag inte minns vad den hette, men den handlade om en tjej som var lite överviktig och hade ett mediokert utseende och så ramlade hon och slog i huvudet i en spinningcykel och svimmade och när hon vaknade upp så tyckte hon att hon var SKITSNYGG och började bete sig därefter och vips så fick hon både kille och karriär. Orkade inte se klart hela, men misstänker att upplägget är att hon vid något tillfälle "kommer till sans" och inser att hennes utseende och vikt inte förändrats någonting utan att allting hänger på självkänslan. Skulle jag tro. Men den var ändå lite söt.

SÖNDAG:
  • Upp i svinottan, iväg och hålla hundkurs. Spår med nybörjarhundar, det gick över förväntan. Tage fick också gå ett spår, det gick bra för att vara honom.
  • Åkte hem, bakade bröd och lussekatter. Ja, det var Lucia i fredags, men man kan äta lussekatter även efter detta datum. Ugnsluckan pajade. Så himla typiskt, men det var bara det yttre delen som lossnade så det gick ändå att baka klart.
  • Lagade kycklingfilé och en sås bestående av crème fraiche, mango chutney, finklippt hårdstekt bacon och curry som var TO DIE FOR. Mmm.
  • Kvällsfikade och åt rätt många nybakade lussekatter samtidigt som vi kollade på Solsidan.
  • Tage och Hilding slaktade en tennisboll och tuggade på varsin del medan Remus betraktade dessa barnsligheter med förakt.
  • Cirka klockan 23 väcktes jag av att delar av tennisbollen kom i retur. Först Tage, sedan Hilding. Upp och torka golv x ett antal gånger. Sedan sover man inte bra, eftersom man hamnar i någon slags stridsberedskap och är redo att flyga upp vid minsta ljud eller rörelse.

Ja, det var väl helgen i stora drag. Nu väntar sista arbetsveckan innan JULLEDIGHETEN.

Till stallet istället, v 50 2019, pt2

I fredags var vi bara tre stycken på drop in-ridningen. Jag hade Pojken och han var till en börja med JÄTTESLÖ. Sådär så att han knappt brydde sig om att lyfta på benen och allting gick i slow motion. Så jag fick tala om för honom att dressyrspöet faktiskt inte bara är till prydnad. Det var han inte så nöjd med och svarade med att bocka. Men sen blev han sig själv igen och var jättefin att rida. Vi red skänkelvikning i skritt och trav, och det är ju varken hans eller min starkaste gren, men nu svarade han åtminstone för skänkeln. Lite väl bra ibland faktiskt, men det är väl...ok, kan jag känna. Sedan skulle vi testa att rida skänkelvikning i galopp. Det finns väl egentligen ingenting som heter så, men man kan uppenbarligen göra det ändå. Det gick faktiskt rätt bra, kanske inte hela tiden men åtminstone ett par av gångerna lyckades jag ställa utåt och flytta bakdelen innanför spåret utan att det blev vare sig KAOZ eller slängtrav. Så jag var väldigt nöjd. Ikväll är det årets sista lektion (tror jag åtminstone, kanske är det ändå drop in på fredag?) och vi ska rida kadrilj. Tycker inte det är jättekul med kadrilj, men det var det så många andra som tyckte så det var bara att gilla läget.

söndag 15 december 2019

Bloggutmaning 15 december: Det här var 2014!

Vad hände 2014? Som vanligt minns jag först ingenting, men det är kanske inte så konstigt för jag minns ju knappt vad som hände förra veckan. Men sen kom jag på följande:

1. Jag köpte ny bil. Det kanske andra gör stup i kvarten, men jag hade haft min Queen of Volvo sedan 1995 så det var lite separationsångest där. Städade ur den när jag skulle sälja den, hittade en nyckelring med Spice Girlsmotiv, samt broddar till en ponny som lämnade oss år 2000. Städning av bil är definitivt inte min vanligaste syssla. Jag köpte också min fantastiska elcykel. Mycket pengar på logistik detta år.

2. Det började gå riktigt dåligt på jobbet, ekonomiskt då. Det hade det gjort i flera år, men nu var det på nivån att det knappt fanns pengar till löner och stämningen var ju därefter (året därpå blev vi uppköpta av ett riskkapitalbolag och sen vände det, men det visste vi ju inte då). Så det var rätt deppigt. Hade en skittråkig och kroniskt gnällig person som assistent och det fick en inte heller att slå frivolter av lycka.

3. Jag tävlade en hel del med hundarna och det gick faktiskt väldigt bra. Jag bestämde mig också för att sluta löpträna efter att ha varit skadad-vilat-rehabtränat-kommit igång-blivit skadad-vilat-rehabtränat-repeat forever i flera år. Snyft. Jag minns alla mina endorfinrus och hur de brukade ta på mig. Men jag minns också alla mina skador och hur ont de har gjort. Valet var inte helt okomplicerat om man säger så. Saknar löpningen enormt mycket, men har man ett måndagsexemplar till kropp så har man och nu är det som det är med den saken.

Ja, det var väl essensen av 2014. Inte mycket att hänga i julgranen med andra ord. Det var dessutom det år som Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Då hoppades man fortfarande att det bara skulle vara en fluga.

lördag 14 december 2019

Bloggutmaning 14 december: Livets tre Sliding Doors-ögonblick

OJ! Vad svårt? Förmodligen har det funnits massor av såna här ögonblick som man inte ens har fattat att de varit betydelsefulla, eller att någonting skulle kunna ha blivit på något annat sätt om jag gjort/inte gjort/valt/inte valt si eller så istället. Tur kanske, annars hade man väl blivit tokig av ält. Och det har man ju nog av ändå, menar jag.

Spontant, och på rak hand kommer jag på de här:

1. Jag och en kompis hade varit och matat hennes bortresta mammas katt. Denna resa genom stan innefattade ett bussbyte vid järnvägsstationen. Vi dividerade om ifall det var lönt att gå in i väntsalen i väntan på nästa buss eftersom det bara var typ 8 minuter tills den skulle gå. Jag tyckte inte det, men min kompis insisterade eftersom det regnade och hon inte hade vattenfast mascara (viktigt argument 1985-ish).
Inne i väntsalen satt det några killar från Skåne som vi uppenbarligen tyckte verkade spännande, för vi började prata med dom. Det slutade med att de hängde med oss hem (vi delade lägenhet) och resten är historia som det brukar heta. En av killarna blev senare pappa till min dotter, och han var också anledningen till att jag flyttade till Skåne. Sen visade det sig förstås att han var ett as som (bland mycket annat) inte brydde sig så värst mycket om sin avkomma och han drar sig än idag inte för att skuldbelägga henne och tycka det är hennes fel att de inte har kontakt (han valde att sluta träffa henne när hon var 5-6 år, mycket hon kunde göra åt det liksom?), men det är ju en annan historia. Men i alla fall: tänk om jag hade vunnit diskussionen om huruvida det var lönt att gå in och vänta på bussen i väntsalen (eller om min kompis hade haft vattenfast mascara?). Hur hade livet då sett ut idag?

2. Jag och en kompis pluggade på Komvux och sökte sommarjobb på Konsumbagaren. Inte som bagare utan såna som skulle ringa runt till butiker och ta upp beställningar, för det var så man gjorde på den tiden (1987-ish). Det var kompisens kille som hade några trådar att dra i, enligt honom så behövde de "massor av folk". Tyckte det var så himla skönt att slippa söka jobb (hade alltså inget emot att jobba, men det här med söka som kändes så himla jättejobbigt, på den tiden var det ju inte bara att slänga iväg ett mail). En dag sa min kompis att de hade ringt till henne och "vi har blivit kallade på anställningsintervju". Funderade inte en sekund på varför de inte ringt till mig om samma sak, utan vi dit och blev inkallade till någon boss, som bara ställde frågor till min kompis vilket jag tyckte kändes lite märkligt, men jag hade aldrig varit på någon anställningsintervju och tänkte att det blev väl min tur sen. Så kom det där ögonblicket när bossen skakade hand med min kompis och sa något om att "vi hör av oss" och sedan gjorde sig beredd att fösa ut oss båda två. Undrade om jag på något sätt blivit osynlig och påtalade lite försynt att jag också var där i samma ärende. Då visade det sig (såklart) att det "blivit något missförstånd" och att det bara var min kompis som var kallad till intervju (misstänker i efterhand att hennes kille, för han var också ett as, inte ens hade nämnt mig när han drog i sina trådar).
Bossen sa "ja, jag tyckte det var lite konstigt att ni var två, men jag tänkte att du kanske var med som sällskap". Det var tydligen helt rimligt att ta med en kompis på anställningsintervju? Hahaha. I alla fall så fick jag börja paniksöka något annat jobb för att kunna försörja mig och min dotter under sommarlovet, och så hamnade jag på landstingets tvätteri för där räckte det med att vara över 18 år och kunna börja asap. Blev sedan kvar där i nästan 10 år (inte efter första sommarjobbet, men återvände för sommarjobb efter avslutade studier och så blev jag kvar rätt länge p g a trygghet, fast anställning, okej lön, man vet vad man har men inte vad man får, osv).
Så tänk: om jag hade fått sitta på kontor och ta emot brödbeställningar en sommar istället för att bli inkarnationen av Hanna från Arlöv? HEJ. Hur hade livet då sett ut idag?

3. Jag och en kompis (det verkar som att alla mina Sliding Doors-moment inleds med att "jag och en kompis" är på väg någonstans eller ska göra något) var "på stan" en lördagsförmiddag. Det var någon form av politisk demonstration, minns ej vad det handlade om, men vi stannade till och kollade. Detta var 1988-ish (verkar som att alla mina Sliding Doors-moment utspelades på 80-talet). Min kompis träffade någon han kände i "folkvimlet" (det var nog inte mer än ett 20-tal personer), tror det var någon som varit elevassistent i kompisens skola eller något liknande, som han började prata med. Vi blev hur som helst inbjudna på något slags möte på samma tema som demonstrationen handlade om (kanske var det om apartheid och ANC?). Vi gick på detta möte (ambitiöst!), och där träffade jag han som senare blev pappa till min son.
Så tänk: om vi inte hade "varit på stan" den lördagsförmiddagen, om kompisens kompis inte hade varit där och bjudit in oss, om vi hade struntat i att gå på politiskt möte och istället gått och tagit en fika? Hur hade livet då sett ut idag?

Eh, ja. Misstänker starkt att Hollywood inte kommer att höra av sig för att göra uppföljaren till Sliding Doors när de läser detta.

fredag 13 december 2019

Bloggutmaning 13 december: Året genom Instagram 2019

Nu kanske det är meningen att man ska gå igenom sina mest gillade bilder under 2019? Det kommer jag inte att göra. Länken finns ute till höger om någon är intresserad. Eller här. Är mest bilder på djur och skojiga kontaktannonser från tidningen Land. Det senare var väl så nära näthat jag har kommit. En person med rätt många följare skrev att mina #kontaktannonseritidningenland var jätteroliga, varpå jag raskt gick från kanske 30 följare till 200-nånting på bara några timmar. Visade sig att vissa av dom var synnerligen surmagade och proxykränkta individer som tyckte att jag gjorde mig lustig över ensamma människor. JAHA MEN AVFÖLJ DÅ, era små as. Skrev jag inte. Det behövdes inte heller, för det gjorde de flesta självmant när de insåg att jag verkligen inte var så rolig som utlovats.

Någon influencer blir jag nog aldrig, men det är väl smällar man får ta.  

torsdag 12 december 2019

Bloggutmaningen 12 december: Julklapparna 2019

Det här kommer också att bli ett mycket kort inlägg, för jag är inte så mycket för julklappar. Jag och min man brukar ge varandra något litet och så ger vi barn och barnbarn, men sen är det stopp. Det fanns en tid när man fick köpa julklappar till både syskon och syskonbarn, men det lade vi ner för mer än 20 år sedan. Min mamma vill aldrig ha någonting men brukar få en get i Afrika eller ett träd planterat i Kambodja eller något liknande. Min dotter och svärson får i år varsin anmälning till Göteborgsvarvet (obs, de ville detta själva) och så får min dotter även en termin på ridskola (DYRT! Men värt det). Min son önskar sig alltid pengar, så det är ju enkelt (fast DYRT! för det får ju vara rättvist). Barnbarnen har gått från att önska sig lego till Playstation-ish-grejer (DYRT!) som man inte längre förstår sig på, men det behöver jag ju inte göra, bara betala och se glad ut och så är alla nöjda. Obs, det som är DYRT! drabbar dock ingen fattig (mig). Är sparsam och har en julklappsbudget till vilken jag avsätter pengar hela året, så det känns inte så DYRT! när det väl ska betalas.

Önskar mig ingenting, dels för att jag inte är så prylintresserad och dels för att jag ändå köper det jag behöver själv innan någon annan hinner tänka tanken. Sådärja, nu kan vi gå vidare till nästa fråga.   

onsdag 11 december 2019

Bloggutmaning 11 december: Det här var 2013!

Som jag hintade om i inlägget om 2012 så hade jag en kollega som blev...tja, personlighetsförändrad. Detta smög sig på 2012 och eskalerade 2013 och ska man summera det hela väldigt kort så handlade det om att personen ifråga tyckte att alla andra bara fick de roliga arbetsuppgifterna och hen fick göra skitjobbet. Eller det var ju inte det saken handlade om EGENTLIGEN, men det var lite så det tog sin början. Hen tog upp det med sin chef som ungefär sa "jag hör vad du säger", vilket hen tolkade som att hen skulle få nya arbetsuppgifter. Det fick hen inte, varpå hen gick in i en fas där hen blev aggressiv och konfliktsökande mot människor i hens absoluta närhet för att sedan sprida ut rykten till andra avdelningar att hen blev mobbad och inte vågade gå ut ur sitt rum p g a att hen var rädd för att få stryk, såna grejer. Helt sjukt var det. Företagshälsovården och facket och Gud och halva världen kopplades in och det slutade med att hen fick gå för vid det laget hade hen gjort sig omöjlig med både Gud och hela världen därtill. PUH, kände vi alla. För er som nyligen läst om Narcissus och hans eskapader och kanske undrar lite vad det är för pellejöns som rekryterar personal på mitt företag så kan jag säga att den förste blev anställd av ett företag som är specialister på att headhunta folk, så även dom kan ju begå misstag. 2013 års dårfink hade varit anställd under flera år och varit otroligt uppskattad och omtyckt, men genomgick alltså någon form av kris med tillhörande personlighetsförändring. Det var ingen som såg det komma, det kan jag säga.
Fick en vikarie som allmänt gick under namnet Boring Berit mitt i högsäsongen, det var lite ur askan i elden. Jobbade som ett as, japp, det året också.

Vad hände mer 2013? Vi bytte tak på vårt hus. Eller "vi" i betydelsen att vi betalade och andra gjorde jobbet. Min man, som blev arbetslös 2012 hade fått tillbaks sitt gamla jobb (som han hatade) någon gång efter nyår och fick sin anställning förlängd vecka för vecka, fram till semestern. Sen visade det sig att firman som bytte taket behövde folk, så efter semestern så sa han till sin f d chef att han fått nytt jobb och började där istället och alla var glada just då (det företaget gick i konkurs året därpå så den lyckan varade inte så länge).

Annars minns jag inte så mycket av 2013. Jag höll på en del med viltspår, det gör jag väl fortfarande, men då var det kurser och prov ideligen (kändes det som) i spårskogen som ligger 7 mil hemifrån enkel resa, så det blev en del logistik. Annars hände det förmodligen inget speciellt?

Till stallet istället, v 50 2019, pt1

Igår var det teori och jag trodde det skulle vara terminsplanering inför vårterminen. Men nähä, då skulle det vara TEORIPROV! Skriftligt! WTF! På min ridskola  är det nämligen så att man nyligen har ändrat hur man graderar nivån på ridgrupper. Sedan urminnes tider har det varit A-D på häst och 1-3 på ponny (fråga mig inte varför man har valt två olika system för det är en gåta lika svårlöst som den om det hörs om ett träd faller i skogen när ingen är där).
Sen har det nog varit lite godtyckligt hur man har blivit placerad, åtminstone i vuxengrupperna. Men nu har man bestämt sig för att styra upp och göra om, så nu är grupperna istället indelade i färger efter ryttarmärkena och då är det ju lite mer solklart vad man "ska" kunna på den nivån. Bra-bra, säger jag som gillar när det är tydligt. Eller? Jag har gått i en Häst D Vuxen-grupp och nu har den transformerats till "Blå: Ryttarmärke V". Då ska man kunna rida ett LC-program i dressyr på 50% eller mer. Det tror jag faktiskt att jag skulle fixa t o m med Pojken, har ju ridit LB:1 med honom på programridningsläger (fast inte för en riktig domare dårå). Men både LC och LB är ju mest transportsträckor och övergångar, inga svåra grejer som ryggning och skänkelvikning och galoppombyten.
Sen ska man kunna hoppa en bara på 6 hindet på 90 cm/LD. HAHAHAHAHAAAAAA, skrattade jag ihåligt. "Jamen om du hade ridit en häst som KAN hoppa den höjden så hade du ju klarat det" försökte Karin peppa, men nej. Det kommer inte att ske ens Peder Fredricsson kom och erbjöd mig att låna All In. Får väl hoppas att man kan leva på gamla meriter eller nåt. Har tävlat 1 m/LC och tränat upp till 1.10/LB även om det var ungefär i samma veva som Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Så det räknas förmodligen inte längre, speciellt inte med tanke på att de som nu jobbar på ridskolan knappt ens var födda på den tiden.

Jaha, men så ska man även ha vissa teoretiska kunskaper och dessa skulle bevisas genom ett skriftligt prov. Lite taskigt kan jag ju tycka, för vi har ju inte någon direkt teoriundervisning värd namnet. Eller i alla fall inte så att den matchar det man ska kunna för att klara Ryttarmärke V. Den här terminen har vi haft teori tre gånger, en gång missade jag, en gång hade vi terminsplanering och en gång fick vi testa tömkörning. Annars brukar vi mest...prata? Och välja hästar. Eller åtminstone önska hästar. Det gjorde vi den här gången också, men sen var det dags för detta prov. Och då var det mest om sånt där som man lärde sig som barn: hästens delar, hästens färger, alla olika former av vita tecken som en häst kan ha i huvudet (vita hår i pannan, stjärnämne, stjärn, oregelbunden stjärn, ringstjärn, skjuten stjärn, strimbläs, bläs, lykta, snopp, nosbläs och så vidare) och på benen (vit kronrand, vit krona, vit kota, vit kvartsstrumpa, vit halvstrumpa, vit strumpa, vit balle och så vidare). Man skulle kunna ge exempel på hela färger, blandade färger och brokiga färger. Man skulle kunna peka ut såna där diffusa kroppsdelar som bärbensknölen och kindkedjegropen. OCH SÅ VIDARE. Ja, det gick ju inget vidare för någon av oss. Ingen blev godkänd. Hahaha. Nu får vi göra om. Eller byta färg på vår grupp. Eller nåt.

PS: Om man ska skryta, och det ska man ju, så var jag bäst. Hade ett poäng från godkänt, och på en fråga om hästens tecken så hade jag skrivit vita hår i pannan och svaret skulle vara stjärnämne, men vi hade fått en jättesuddig kopia så det var faktiskt inte helt enkelt att se vad som var vad, och skillnaden är ju ändå marginell. 


tisdag 10 december 2019

Bloggutmaning 10 december: Min inredning

Det här kanske kommer att bli Sveriges kortaste inlägg i denna kategori: Är nämligen så sjukt ointresserad av heminredning. När jag flyttade hemifrån 1985 så hade jag följande i flyttlasset förutom kläder och personliga tillhörigheter: en madrass, sängkläder, en stol, en fåtölj, några kantstötta tallrikar och glas, en 0,5 liters kastrull. Ägde inget bord så jag åt mina snabbmakaroner sittande på min stol vid den utdragna skärbrädan i köket, alternativt sittandes på golvet bredvid madrassen där jag sov. GLAMMIGT, ELLER HUR? Utifrån det perspektivet har det ju ändå skett någon form av utveckling, skulle jag vilja säga. Har ju åtminstone en fungerande uppsättning köksprylar (det gick väl sisådär att laga all mat i den enda 0,5-literskastrullen, men å andra sidan kunde jag inte laga mat heller så det gick väl på ett ut. Jobbade på ett café på den tiden, resterna därifrån byggde denna vackra kropp kan man väl säga).

Min man är lika ointresserad av heminredning som jag, så vårt hem är ett hopplock av det vi hade med oss i boet när vi flyttade ihop. Vi köpte i och för sig en ny säng, för vi hade varsin 120-säng och de fick inte plats bredvid varandra i det nya sovrummet. Annars hade vi säkert haft en KING SIZE BED, men nu fick vi nöja oss med en vanlig budgetdubbelsäng från nåt budgetsängvaruhus (vi är nämligen rätt snåla också). Men i övrigt består hemmet av en salig blandning av grejer där i princip allting är fått, ärvt, hittat eller köpt på loppis. Sånt där ser charmigt ut när Sköna Hem är och stylar och fotograferar, fast hos oss ser det mer ut som ett avsnitt av "Albert och Herbert" kan jag känna ibland och då vill jag sälja och flytta till tomma ytor och ljust och fräscht. Fast eftersom jag ändå älskar huset och trädgården och att bo här så det kommer det inte att ske, i alla fall inte av den anledningen.

Vårt hus är inte jättestort, 115 kvadratmeter, men för två personer är det väl rätt så väl tilltaget, kan jag ju tycka. Det är dock inte de smartast planerade 115 kvadratmetrarna, köket är litet och rummen är små, vilket gör att man får en känsla av att det är övermöblerat och trångt. Nu ska vi ju skaffa en smart förvaringsmöbel i hallen och har också börjat prata lite löst om att möblera om i vardagsrummet. Det är i dagarna 10 år sedan vi köpte huset och nästan allting har sett exakt likadant ut sedan vi flyttade in, så det är inte så att förändringarnas vindar blåser speciellt hårt här. Det beror mest på att allting som ska göras blir världens trestegsraket och då blir alla projekt gigantiska. Nu har min man hållit på i cirka ett halvt århundrade med att bygga hyllor till arbetsrummet för att få någon form av ordning där. Innan det är klart så kan man inte heller fixa någon förvaringsmöbel till hallen för saker som nu står i hallen ska stå i källaren och det kan inte stå i källaren eftersom den är full av grejer som ska stå i arbetsrummet och det kan inte flyttas dit förrän tidigare nämnda hyllor är klara. Har jag fått förklarat för mig, men så fort dessa hyllor är på plats så är det jag som sätter ner foten och FÖRBJUDER honom att bygga ett piss mer förrän vi har fått ordning på det vi har, eftersom alla byggprojekt drar ut på tiden och alla som någonsin har varit med i alla säsonger av Arga Snickaren framstår som flinka och driftiga. Nä, det där var taskigt. Men det är också sanningen: det går inte fort. Åtminstone inte om man prioriterar en massa andra saker allt som oftast. Tänker därför att vi ska KÖPA UT OSS ur denna problematik. Det kommer att bli bra.

Kommer också att lobba för ny soffa istället för den vi har och som jag hatar p g a att den är obekväm. Snygg att se på, men det räcker ju inte när hela ens världsbild bygger på att den ultimata njutningen rör sig kring att få ligga raklång i en soffdjävel med en kopp te och en bok eller en film. Tyvärr tycker min man att soffan både är snygg OCH skön. Eller i alla fall inte obekväm, men han är å andra sidan ingen ligga-i-soffan-typ. 

Ja, det var väl utredningen om inredningen. Cirkulera, här finns ingenting att se, typ.





måndag 9 december 2019

Till stallet istället, v49 2019, pt 2

I fredags var det teori för de vanliga grupperna och då är det fritt fram att ta vilken häst som helst och jag tog såklart Pojken. Otippat, hehe. Vi red en övning på ett litet fyrkantsspår med påbörjad framdelsvändning några steg i varje hörn och så 10-metersvolt ut från kortsidorna. Nyttig övning för Pojken, han var precis genomsvettig efteråt. Jobbig övning för mig för vi red utan stigbyglar och sen mot slutet så sa inte Karin specifikt att vi skulle ta dom igen, så när det blev order om trav och lättridning så red jag lätt utan stigbyglar, det är väl okej något halvt varv eller så, men det här var...många varv. Var helt död på insida av lår och i ljumskar efteråt. Idag är det teori, det är kanske tur för jag har fortfarande träningsvärk.