fredag 29 november 2019

Statusuppdatering: vårdcentralsbesök II

Idag var det dags för besök på vårdcentralen med mitt knöliga finger. Alltså, förväntningarna för besöket hos klipp- och klistradoktorn var ju väldigt höga måste jag säga. Så sent som igår satt jag och en kollega och spånade fritt kring vad det där uttrycket "kirurgiskt intresserad" egentligen betyder? Kan det vara så att man har gått någon kurs i kirurgi där de som klarar sig bäst blir "kirurger", de som klarar sig sådär får någon annan titel, typ "assisterande kirurg" och de som misslyckas hamnar i kategorin "kirurgiskt intresserade"? SÅ KUNDE DET MYCKET VÄL VARA, insåg vi, och jag var i det närmaste beredd att den mytomspunne klipp- och klistradoktor Muhammed skulle dra ut en låda, ta fram en kniv och börja karva på stående fot i samma stund som jag visade upp Knölen.

Så var dock inte fallet. För det första var Doktor Muhammed en riktig pudding. Rent ut sagt snygg. OCH dessutom väldigt trevlig (OCH cirka 25 år, så vi stannar väl vid detta konstaterande). Han tog sig verkligen tid med mig och mitt finger. Ställde frågor, klämde, kände, ställde ännu fler frågor. Konstaterade sedan att det med största sannolikhet var ett (en?) ganglion som var ofarligt men han skulle skicka en remiss till handkirurgen "för det är tyvärr ingenting vi har möjlighet att göra här på vårdcentralen", sa han i ett lätt beklagande tonfall, men höll sig stramt inom ramarna för den hippokratiska eden. Alltihop tog kanske två minuter och jag tyckte att jag hade fått lite dålig valuta för de 200 kronorna som jag betalat, så jag passade på att ta upp min diskbuktning som plågar mig lite till och från, mest till på senare tid men det har väl att göra med att jag jobbar som ett as, stressar som ett svin och sitter böjd som en ostbåge över tangentbordet både bittida och sent. Har känningar i ischiasnerven och det är ju så djävla tröttsamt. Jag VET ju att jag borde börja med sjukgymnastik, men jag tänkte att det kan väl ändå inte skada att prata med en klipp- och klistradoktor om detta. Doktor Muhammed blev entusiastisk. Här var det minsann inte tal om att man bara får söka för en enda grej (som min man blev avsnäst med när han ville passa på att highlighta en tennisarmbåge när han var hos läkaren för något annat). Jag fick en undersökning på stående fot, eller jag fick både ligga och stå och sitta och böja mig hit och dit. Fick beröm för att jag var stark i benen. Hehe. Sen konstaterade han att det inte var ischias, utan troligen en diskbuktning (det visste jag redan, men det visste ju inte han) och att några besök hos fysioterapeuten nog skulle göra susen. "Ja, men då ringer jag och bokar en tid där" sa jag, men nejdå, då skulle jag och doktor Muhammed trava bort dit genom korridorerna TILLSAMMANS, inte hand i hand men snudd på. Det var tomt på fysioterapeutexpeditionen, men Doktor M var inte den som var den utan han knackade helt sonika på i något annat litet rum där två fysioterapeuter satt och kuckelurade med någonting och vips hade han fått dom att plocka fram kalendrarna och ge mig en tid redan i början på nästa vecka trots att de var rätt upptagna såvitt jag med mitt tränade öga för fulltecknade kalender kunde bedöma. De kanske trodde att jag hade superakuta krämpor och behövde hjälp per omgående, eller så hade de helt enkelt en väldig respekt för Doktor M.

Ja, summan av kardemumman: cirka 2 månaders väntetid för handkirurgi, men sjukgymnastik för ryggen redan på tisdag. Och så en snyggdoktor på det. Kom inte och säg att man inte får valuta för skattepengarna här.

Igenridning

Idag ska jag rida igen ett missat ridpass, så det blir ingen drop in-ridning idag.19.30 har jag fått en plats i "herrgruppen". 19.30 en fredagskväll, det var som när jag började i återvändargruppen. Detta fantastiska genidrag som fick mig tillbaka i sadeln igen.

Men alltså det där med herrgrupp, jag vet inte jag. Vet att den här diskussionen fördes för en herrans massa år sedan också, senast jag var aktiv i styrelsen. Problem: ridsport räknas inte för att det är en "tjejsport". Lösningen: locka fler killar till sporten. Och då ska det liksom göras lite speciellt för dom, det ska vara "roligare ridning" med mer fart och fläkt och inte så mycket finlir (det var i alla fall så diskussionerna gick på min klubb). Det är problematiskt på så många plan att jag blir direkt trött av det.
Så här ser jag på det:
1. Att någonting har låg status för att det är en "tjejgrej": då löser man väl inte riktigt det genom att INTE göra det till en tjejgrej eller att späda ut andelen tjejer så att det inte är lika uttalat en tjejgrej längre. Missförstå mig inte, det är inte på något sätt fel att vilja sträva efter en mer jämlik fördelning, men det är SÅ fel att tro att man fixar lågstatus-pga-tjejgrej genom att försöka göra det till en högstatus-pga-killgrej. Lös grundproblemet lågstatus-pga-tjejgrej istället.
2. Tycker sedan inte riktigt att det är vägen att gå genom att skapa separata kill/herrgrupper där tjejer inte får tillträde. Jag köper absolut det där att vissa kan tycka att "finliret" inte är kul och att man vill ha mer fart och fläkt och tjo och tjim i ridningen, men varför skulle det vara en genusfråga? Finns väl tjejer som också skulle hoppa på det konceptet om det fanns?
3. Det såkallade finliret (dressyr/markarbete) har ju en funktion också, behöver man inte bry sig om det när man är kille då?
4. Ridsporten är så inkluderande i sig genom att alla kan utöva den oavsett kön, ålder, funktionsvariation osv, och att det är en av få sporter där män och kvinnor tävlar på lika villkor i samma klasser. Gör den då inte exkluderande, utan gå tillbaks till 1 och börja jobba med den biten istället. Tack för ordet.

På min ridskola införde man "herrklubben" för ett par år sedan, upplägget var att de skulle träffas ett antal söndagar under en termin och rida och därefter grilla och ta en öl. Låter ju jättetrevligt, men varför inte för alla som är intresserade av ett sånt koncept? Sedan var det flera som fick upp intresset för ridning och så bildades "herrgruppen". Jag tror säkert att de är jättetrevliga, men...tja. Jag är som sagt emot detta.

Plus: när jag red på 90-talet så gick jag ett tag i en grupp som kallades för "herrgruppen" för "det var så många killar i den". Det var 4 män och 8 kvinnor. YOU DO THE MATH.

torsdag 28 november 2019

Röven

För cirka en månad sedan, i samband med att novemberstressen slog till, så överslagshandlingsköpte jag en dyr ergonomisk kudde. Fick idag brev från  PostNord att jag var tvungen att betala importmoms också. Den var på 7 kronor så det var ju verkligen inte så blodigt, men sen tillkom en deklarationsavgift på 75 spänn. Så går det när man beställer från Kina, så det var väl bara att hosta upp slantarna och se glad ut.  Nu hoppas jag innerligt att kudden är så värd 25 € PLUS 82 spänn till  PostNord eller staten  eller kungen eller kanske alla ska vara med och dela på den här lilla kakan? En gång köpte jag ett gammalt Monopol av en från Kanada för att ge i julklapp till min man, som gärna ville ha ett franskt Monopol. Det fastnade i tullen och jag fick betala en så saftig summa pengar (alltså för ett BEGAGNAT spel) att det förmodligen hade varit billigare att ta en weekendresa till Paris och köpt ett nytt i någon leksaksaffär därnere. Aja, man ska väl inte klaga, det kunde ju ha varit värre. Det kunde ha varit som för min f d kollega Jan-Olof som en gång på en flygplats blev tillfrågad om det var okej för honom att tullen tränade med en narkotikahund. Han sa ja och fick en liten påse knark att stoppa i fickan eller om det var i väskan. Hunden kom, hittade knarkpåsen och blev rikligt belönad. Sedan försvann tulltjänstemännen med hunden och kvar satt Jan-Olof med en påse knark och hörde i samma stund sitt plan ropas upp och visste inte om han lite diskret skulle lämna kvar knarket på plats och kanske bli påkommen av någon annan tulltjänsteman och tvingas förklara sig, eller ta påsen med sig och riskera att åka fast och tvingas försöka köra med den synnerligen lama ursäkten "jag fick den här av en som ville träna med en narkotikahund...". Nu behövde han lyckligtvis inte fatta något beslut alls, för en halv minut senare kom tulltjänstemannen rusande tillbaka och ursäktade sig. Slutet gott allting gott eller nåt.

En bloggutmaning! precis vad jag behövde just nu

NÄ, nu får det vara nog med gnäll om hur mycket jag jobbar och hur trött jag är. Tur att det finns folk som styr upp, den här bloggutmaningen fanns hos Den där om Jenny och vem är jag att inte haka på? Det här ska december månads blogginlägg, ett om dagen, handla om:
  1. TV-året 2019.
  2. Jämställdheten
  3. Det här var 2010!
  4. En gång 2019 som kändes.
  5. En gång 2019 som inte kändes.
  6. Det här var 2011!
  7. Den här färg-personen är jag (tänker då på DISC-testet)!
  8. Det här var 2012!
  9. Blev livet som jag trodde?
  10. Min inredning.
  11. Det här var 2013!
  12. Julklapparna 2019
  13. Året genom Instagram 2019.
  14. Livets tre sliding doors-ögonblick.
  15. Det här var 2014!
  16. Helgen som gick
  17. Efter studenten…
  18. Måndagen som gick.
  19. Dumpa din kille
  20. Det här var 2015!
  21. Min klimatpåverkan.
  22. Det här var 2016!
  23. Nyårslöftena
  24. Det var det där med fler barn…
  25. Det här var 2017!
  26. Vännerna
  27. Bok-året 2019
  28. Det här var 2018!
  29. Nyårslöftena jag absolut ska hålla 2020.
  30. Mitt allra första blogginlägg
  31. 2020 kommer att se ut så här…

Klarar uppenbarligen inte av att se en lista utan att vilja beta av den direkt, men jag får försöka lägga band på mig. Brukar du öppna lucka 24 först på julkalendern eller? som jag brukar snäsa till min f d chef när jag tycker han går händelserna i förväg och vill ha resultat på försök som inte är klara än. Nu ska jag försöka se om kanske Mirre och DDT kanske också hakar på detta? Ropen skalla, fler blogginlägg i december åt alla.

onsdag 27 november 2019

Pisstråkigheten

Sitter hemma i soffan, har tänt i kaminen, har gjort en kopp te, allt är mysigt om det inte vore för att jag ska skriva ett PISSTRÅKIGT protokoll från ett möte igår. Mötet var inte speciellt roligt, men kändes hundra gånger festligare än protokollet. Igår åkte jag hem, började skriva, somnade sittandes rätt upp och ner i soffan med datorn i knät och tillbakalutat huvud och gapande mun. VÄRDIGT. Eller kanske inte. Vaknade, åkte iväg, höll hundkurs, kom hem, plockade upp pisstråkighetsprotokollet men kände direkt att näe. Det här är inte heller värdigt klockan 20.45 när man har varit uppe och i farten (bortsett från den där "powernapen" dårå) sedan 04.00.

Åkte till jobbet och var där fem i morse som alla andra dagar, tänkte att jag skulle hinna få undan pisstråkigheten innan folk började drälla in vid åtta. Men det kom annat emellan, saker som visserligen också skulle göras så det är väl inget att gnälla över bortsett från att pisstråkigheten återstår. Känner mig så extremt, verkligen EXTREMT opepp över detta, men jag kan ju inte krokna nu när jag är mitt på upploppet. Har dessutom två "lediga" kvällar på raken nu, d v s i alla fall två kvällar som jag inte ska iväg någonstans. Sen att jag måste sitta hemma och knöljobba röven av mig dessa kvällar behöver vi ju inte låtsas om.

Som alla förstår är den här texten ingenting annat än ren och skär prokrastinering, men nu ska jag väl ta tag i pisstråkigheten.
Lista över peppiga saker att se fram mot:
1. Ridning på fredag.
2. Hemgjord pizza med banan, kronärtskocka och ett ton curry till middag på fredag kväll.
3. Jenny och Mia Skäringer på lördag. Kanske dricker vi (Jenny och jag alltså) drinkar också.
4. December på söndag = jävelnovember är äntligen över. Ska sätta upp mina 3 adventsljusstakar och invänta ERNST-känslan.
5. På måndag kväll får jag förhoppningsvis tillbaka mitt LIV. Yay.

Nu väntar pisstråkigheten. Konstigt nog var det ingen som fixade den åt mig medan jag prokrastinerade bort en kvart av mitt liv. Så himla värdelöst.

Let me in, let me drown or learn how to swim

Alltså jag gillar november i TEORIN. Mörkt och murrigt höstmörker, regn och rusk, man kan tända ljus, svepa in sig i en filt, dricka te, läsa en bok, elda i kaminen. MYS. Älsket på november 2019 i praktiken: not so much. Det är jobb, mera jobb och sen ännu mera jobb och när det är klart återstår ytterligare ett berg av saker som skulle ha varit gjorda helst i förrgår. Det är så galet. Sen har man ju ett liv utanför jobbet också, med hundar och höns och vaktlar och hästar som kräver sitt. Har ju även barn, barnbarn och en äkta man som inte kräver något, men det kanske hade varit lite kul att kunna umgås med dessa personer ändå. Sen är det hundkurser som ska hållas, mat som ska lagas, hus som ska städas, bilar som ska servas och allt sånt där som hör till vardagen.  BUÄÄÄÄH, känner jag mest nu, men bara jag överlever nästa veckas revision så ska det nog bli bra. Men fram till dess är det fan inte roligt alltså.
I söndags såg jag reklam för programmet "Jul med Ernst" och bara vrålade "DET SKA JAG SE SEN". Vet inte vem jag har blivit? Bryr mig så lite om julen och har fram till nu knappt vetat vem Ernst Kirschsteiger är, bara att det är nån mysgubbe som gör pyssel och lagar mat på tv. Men nu är det som att all min stress har manifesterat sig i en enda längtan: att få sitta i soffan och glo på när Ernst snor ihop lite granris och dekorerar med tomtar och dricker glögg. Fy fan vad vilsamt det ska bli, tänker jag. Ska gå ALL IN med Ernst bara det blir december.

På lördag ska dock Jenny och jag gå och se Mia Skäringer. Det skulle vi ha gjort för en månad sen, men det blev inställt p g a sjukdom (hos Mia). Älskar Jenny, älskar Mia Skäringer. Det konceptet kan ju inte bli annat än bra och jag är sjukt taggad. Såg sen att showen slutar typ vid halv elva på kvällen (Mias alltså, Jennys och min brukar sluta betydligt tidigare när vi ses). GULP. Vet inte ens om det går bussar hem så sent? Aja, det får väl lösa sig på något sätt. Nu måste jag jobba. IN I KAKLET och där någonstans bakom fogmassa och tätskikt väntar Mia, Jenny och så småningom också Ernst. Det är viktigt med målbilder har jag hört.  

tisdag 26 november 2019

Att armbåga sig fram här i livet

Spelade Game of Thrones-varianten av strategispelet Risk med min man och hans kompis i lördags kväll. Jag har aldrig spelat Risk tidigare och trodde inte att det var något för mig men det är ju ändå trevligt att sitta runt ett bord och slå med tärningar och hålla på. Tycker dock inte att jag är någon större strateg utan går mer på känsla, osv. Det visade sig dock att jag hade oanade härförartalanger (och tur med tärningarna) och lade större delen av Westeros under mig utan större ansträngning medan min man och hans kompis fick tränga ihop sig och sina små fjutt-arméer på de platser där Stark of Winterfell (jag) inte drog fram och erövrade allt som gick att erövra. HA! HA! HA! (är en vidrig människa som blir sådär obehagligt skadeglad när jag vinner i spel).

Men i alla fall. Spelet tog några timmar under vilka jag uppenbarligen satt och hängde med armbågarna på bordet. Satt i kökssoffan och hade bordet på lite avstånd så det blev en del rörelser fram och tillbaka, Det var varmt i rummet och jag hade t-shirt på mig, och sen kände jag att jag, efter att på något sätt ha suttit och gungat fram och tillbaka med tyngden på nämnda armbågar i ett antal timmar, skavt av skinnet på armbågarna medan jag flyttat runt på mina arméer över Westeros. Och det gör så LÖJLIGT ont nu att jag till och med vaknar av det på nätterna när jag vänder mig om i sömnen.
Det är ju verkligen krigsskada att skriva hem om. "Så går det när man har vassa armbågar", sa min man (den dåliga förloraren) utan minsta medkänsla. Dagens i-landsproblem är härmed redovisat.

Till stallet istället, v48 2019, pt1

Åkte till stallet igår och var till lika delar superpepp på som lite smånervös för att rida Köttbullen. Kom till stallet, såg att Pojkens namn stod bredvid mitt på tavlan. Blev lite sådär "va, men, vad nu då?" och nästan lite snopen eftersom jag uppenbarligen inte klarar av förändringar. Förklaringen fick jag av Karin. Dels (och det var kanske huvudorsaken) hade Pojkens medryttare bytt grupp, så då var det inte att han behövde gå tre lektioner på måndagarna längre. Sen sa Karin att "jag tycker ju att du rider honom så bra, så då är det bättre att vi underhåller det". Sånt är ju kul att höra (om det nu inte i själva verket var ett väldigt snällt sätt att säga att jag ridit Köttbullen väldigt dåligt). Var till 95 % glad och kanske 5 % besviken, för jag hade ju ändå arbetat upp lite entusiasm för att rida Köttbullen. Men det här blir alla tiders.
Kändes som att det var evigheter sen jag red Pojken, men det var ju faktiskt bara två veckor sen. Fast jag har ju haft Älgen ett par fredagar, och så Köttbullen förra måndagen och sen har det ju varit teori och så avbokade jag ju en hopplektion p g a ren och skör trötthet och olust p g a november, rövmycket jobb och, tja, MÖRV. För att uttrycka det som Berglins.

Gårdagens övning var såhär: fatta galopp på långsidan, lägga en 10-metersvolt i hörnet, rida över galoppbommar med relaterat avstånd och exakt antal galoppsprång mellan på kvartslinjen och sedan lägga en 10-metersvolt till i nästa hörn. I galopp. GULP, tänkte jag och kände att det fick bli som det blev med de där exakta antalet galoppsprången för vi har ju liksom problem med att rida 20-metersvolter ibland. Pojken har en tendens att vilja haka på framförvarande häst i galopp, vilket gör att han väljer att inte lyssna på vändande hjälper speciellt mycket, och sen har han lite allmänt svårt att bära sig i galoppen. MEN VI KLARADE ATT LÄGGA 10-METERSVOLTER I GALOPP OCH HAN HÖLL GALOPPEN OCH BRÖT INTE AV. Breaking news! Ring Bo Jenå och Henrik Ankarcrona för här händer det grejer, lite så kändes det. Bättre i högervarvet, i vänstervarvet blev det lite tjafsigare för det är ju hans svaga varv och han ville inte fatta vänster galopp först. Men sen gick det med, inklusive volter. Galoppbommarna funkade bra så länge det var fem galoppsprång mellan (eller om det blev sex, jag räknade inte, men det var i alla fall jämna språng). Sen skulle vi rida på färre språng och när jag gasade på så blev det korsgalopp mellan bommarna. Pojken har kanske norra Europas mest obekväma korsgalopp, det känns som att ryggen wobblar i sidled och att han är halt på alla fyra samtidigt. Så det var kanske tur att ingen ringde Bo Jenå och Henrik Ankarcrona ändå. Men Pojken var glad och ändå lite framåt, så jag är nöjd.

Nästa vecka är det hoppning. Tycker vi hoppar jämt, hoppas (höhöhö) att det blir en annan planering nästa termin. Måste också komma ihåg att boka in mig på igenridning för den lektionen jag avbokade. Den gäller bara terminen ut och terminen är ju snart slut. Herregud vad tiden går.

måndag 25 november 2019

Dagens outfit?

Jag följer ju inga modebloggar eller modeinstagramkonton eller någonting som är moderelaterat p g a följer ej mode, så det är ju synnerligen logiskt. Nu har det dock fladdrat förbi någon form av utmaning som pågått i utkanten av mina sociala kanaler där någon har gjort "dagens tema" på vad man ska ha på sig. Alltså ena dagen kanske temat var "blommigt", nästa dag "sportigt", osv. Ni fattar? Det gjorde ju till och med jag, så det borde ju alla göra.

Men i alla fall och med risk för att nu framstå som Pelle Snusk: byter folk verkligen alla sina kläder varje dag? För det gör sannerligen inte jag. Det är ju inte direkt som att jag grovarbetar och blir svettig om dagarna när jag sitter och jäser på mitt kontor eller vandrar från den ena möteslokalen till den andra (mest det senare faktiskt, men det är ju inte heller direkt ett lortgöra) och jag föreställer mig att samma förutsättningar gäller för rätt många som inte har ett fysiskt ansträngande arbete. På den tiden när jag jobbade mer operativt i labbet så hade jag arbetskläder, det var ju ännu bättre för då kunde man ju använda sina egna ännu längre innan det var dags att lägga dom i tvättkorgen.

Jag byter såklart underkläder dagligen, och jag byter såklart också sånt som blivit smutsigt eller fläckigt. Men i övrigt kan man väl ha kläder mer än en dag? Vad skulle kunna hända? Att någon tänker att "jamen den där gamla tröjan med Twin Peaks-motiv använder hon ju JÄMT, har människan inga andra kläder?". Jaha men om det där är det värsta folk kan säga om mig så är det verkligen inget jag ligger sömnlös över.

För tänk på detta, ni som ändå säger att ni värnar om miljön och sånt: klädindustrin är en gigantisk miljöbov. Och JA, det är väl jättebra med en sån där utmaning, för jag fattade det som att den ändå gick ut att man skulle använda mer av det man redan hade än att köpa nytt. SLUTA KÖPA NYTT HELA TIDEN, säger jag jämt men jag menar det. Det där med modets fyra årstider retar GALLFEBER på mig. Säg "jag måste verkligen skaffa lite nya sommarkläder" till mig och jag osäkrar min (begagnade) revolver. Gick du naken förra sommaren? Om svaret är nej, använd för farao dom kläderna då istället för att köpa nytt.

Och så till saken som jag ville komma till: ju mer man tvättar sina kläder, desto mer slits dom. Plus att det går åt vatten, energi och tvättmedel. Tänk om alla jordens sex miljarder människor skulle göra så? Hade ej varit ett hållbart koncept speciellt länge. Nu är det väl inte direkt realistiskt p g a många av jordens sex miljarder människor har ju för fan inte ens tillgång till rent dricksvatten. Men vad jag vill komma fram till är att man väl gott kan ta en sekund av sin dyrbara tid och ifrågasätta om den här tröjan verkligen behöver tvättas eller om den kan få hänga med en dag till.

Och om VI tycker att VI "måste" kunna göra vissa grejer (t ex köpa nya kläder jämt, åka på solsemester till andra sidan jordklotet varje år, byta kök eftersom det gamla är fult) p g a something something (insert vilket skäl som helst som folk anför till försvar för sina livsval), då måste man ändå leka med tanken att vi vill väl ändå att folk i allmänhet ska få det bättre? Nu menar jag inte bara VI utan även DOM (i andra länder som inte har det lika bra som vi). Det här kan väl ingen människa som inte heter Wallenberg tycka är okej: att rika länder suger ut fattiga länders tillgångar och arbetskraft för att rika människor i rika länder ska kunna köpa saker billigt och fattiga människor i fattiga länder bara ska fortsätta vara fattiga och inte kunna köpa någonting alls. Nä, det känns väl väldigt mossigt va? Såklart vill vi att fattiga människor ska få det bättre, kanske till och med lika bra som vi? Men då inser man väldigt snabbt att det är ju omöjligt. Ska ALLA MÄNNISKOR i till exempel Kina och Indien och alla länder i Afrika ha varsin bil, skaffa ny mobiltelefon så fort det kommer en fräsigare modell, köpa nya kläder varje ny säsong, åka på utlandssemester varje år och så vidare? D v s så som många av oss lever? Då kommer ju Overshoot Day att inträffa en sekund över tolv den första januari . Det funkar ju inte i längden.  Och då fattar man ju att om det inte funkar att vi ska bibehålla vår höga standard och låta andra vara fattiga och leva i misär, då är det vår standard som får sänkas. Eller så får man väl vara ärlig och säga att jag skiter i om folk har det för djävligt och att bomullsodlare dör i cancer p g a besprutade odlingar och att barn får jobba fjortontimmarspass för skitlöner i textilindustrin, det viktigaste är att jag ska kunna köpa en ny t-shirt för 79 kronor på H&M om jag känner att det är viktigt för min personliga utveckling. Säg det och stå för det så respekterar jag det mer än folk som säger sig värna om miljön och sedan kommer med tusen halvlama ursäkter ("jamen om man bor i Sverige så MÅSTE man åka till solen på vintern för annars orkar man ju inte leva") för att inte förändra sitt beteende p g a bortskämda.

JAMEN TA OCH SUG PÅ DEN HÄR KARAMELLEN ETT TAG. Trevlig måndag, osv.

söndag 24 november 2019

Rapport från en masserad kropp

Jaha, i fredags testade jag ett nytt thaimassageställe. Kommunikationen kring bokningen lämnade ju en del övrigt att önska, men när jag kom dit och blev mottagen av en leende thailändska så fanns det faktiskt antecknat på en post-it-lapp att jag skulle komma kl 13. Eller jag tror i alla fall att det var det som var syftet, men det var faktiskt jättesvårt att förstå vad hon sa och ibland till och med omöjligt att ens förstå om det var engelska eller svenska som talades. Men jag var ju åtminstone välkommen, så det var ju bra. Jag hade i och för sig skrivit i sms:et att jag ville ha 90 minuter, men fick (och betalade) bara för 60. Men jaja, man kan ju inte få allt här i världen. Stället var mysigt och ombonat och varmt, det var mörkt i rummet och man blev inbäddad i varma handdukar och behövde ej ligga och blotta sig i strålkastarljus som på förra stället. So far so good. Lite anmärkningsvärt att detta ställe OCKSÅ låg vägg i vägg med en begravningsbyrå, det är så att man misstänker att det kan finnas något samband som man behöver oroa sig för?

Så började massagen. Och det var ju H-E-L-V-E-T-E vad hon  var hårdhänt. Ni minns kanske den där massagen av Gregor Clegane? Den framstår nu nästan som mesig. H-E-L-V-E-T-E vad stark hon var i nyporna, den här damen. Mellan varven var det nästan så att kallsvetten pärlade och jag fick fokusera på att ligga och djupandas för att inte slita åt mig den aktuella kroppsdelen som "misshandlades". Samtidigt är det ju uppenbarligen sånt som Måndagsexemplarskroppen behöver, för efteråt (det var kanske tur att jag bara fick 60 och inte 90 minuter som jag tänkt från början) kände jag mig...tja, pånyttfödd är kanske att ta i, men ändå något åt det hållet. Sov som en nyfödd kattunge hela natten, om inte annat så var det mycket välbehövligt. Men vilken omgång alltså. Har mängder av blåmärken på både armar och ben så det är inte som att jag har extremt låg smärttröskel. Ibland grymtade den sadistiska massösen ONT? och när jag svarade jakande så skrattade hon kacklande och bara fortsatte. Det är annat än ett sedesamt Are you okay miss...?  och små mjuka duttanden med varm olja.

Ja, vad säger man? Att det lär dröja ett tag innan jag går dit igen, men jag kommer definitivt att gå dit igen.

PS: Jag åkte inte och red efteråt om någon trodde det. Haha.

fredag 22 november 2019

Råtta vs Team Tax Och Gårdshund, 0-1

Ni minns att jag förklarade krig mot råttan som grävt sig in i vaktelvoljären och dödat Snöboll? Har ju haft en fälla med Snickers och rökt korv i växthuset, men det har den ju ignorerat totalt. Min man påstod tidigare i veckan att han sett en råtta smita in under hönshuset (som står på plintar), men det har den väl inte mycket för tänker jag. Är jättenoga med att ha fodret i plåtspannar med lock, men sen är det ju såklart hönsens matskål inne i hönshuset som lockar. De har ju fri tillgång till mat, vilket såklart innebär en risk att råttor och möss också ser det som en all inclusive-buffé där det bara är att förse sig. Fast då får det bli mitt på ljusan dagen när hönsluckan är öppen, för när det är stängt för kvällen så finns det ingenstans att komma in i hönshuset. Tror inte ens insekter kan ta sig genom ventilerna för det sitter nåt nät där. Å andra sidan så har jag hört alla möjliga människor vittna om att i år är det ett riktigt gnagarår och att de aldrig sett så mycket råttor och möss förut, så det hade ju varit konstigt om just vi skulle vara förskonade.

I alla fall: igår kväll när jag släppte ut hundarna i trädgården så var det ett himla liv på dom. De sprang runt hönshuset och nosade och markerade och var jätteivriga. Släppte in dom i själva hönsgården (hönsen hade gått och lagt sig) och de sprang omkring och nosade och markerade där också, men sen drogs de tillbaka till hönshuset. Släppte in dom i för-rummet, där fodret är och de for omkring och var som TOKIGA. De gillar i och för sig att nosa omkring därinne, för även om de inte kommer åt fodret så KAN det vara så att matte kanske öppnar en foderspann och då kan man försöka sno åt sig en smakbit. Spelar liksom ingen roll att det är avsett för fjäderfä, det slinker ner ändå. Speciellt vaktlarnas foder verkar vara extra delikat hundmat, i alla fall om man frågar mina.

Men det här var inte deras vanliga snoka-efter-mat-beteende utan de for omkring som tossingar. Hilding tröttnade visserligen efter en stund och återgick till yttre tjänst, dvs att nosa omkring utanför, men han är ju också den som har minst jaktlust. Jag kastade en blick in i hönshuset och DÅ SATT DET EN DJÄVLA RÅTTA på listen ovanför ena fönstret. Gissningsvis hade den väl promenerat in för att kalasa på hönsmaten och sedan råkat bli instängd när den automatiska luckan stängdes på kvällen.

Släppte in Tage och Remus och, tja, that was it. För råttans vidkommande då alltså. Tage klippte den över nacken på en millisekund, Remus fick tag i bakbenen ungefär samtidigt och sedan hade de båda en rolig stund med dragkamp om Bytet. Tage vann och sprang sedan omkring i trädgården med sin TROFÉ och var otroligt nöjd med sig själv. Vi andra också.  Har nog aldrig berömt mina hundar så mycket som igår kväll faktiskt. Hoppas att 1. det var Snöbolls baneråtta p g a hämnden är ljuv, b. det blev ett riktigt avskräckande exempel eller i alla fall kan ses som ett hot eftersom man vet att c. det aldrig finns bara EN råtta. Men dom är ju erkänt smarta, så dom kanske håller sig undan om dom vet att det finns MÖRDARMASKINER på Höns-Hilton.

onsdag 20 november 2019

Jaha Facebook, hur var det här då?

Alltså ibland undrar jag verkligen hur Facebooks algoritmer arbetar. Ja, jag fattar att dom samlar in information via vad man googlar och hur man surfar och var man är och om man andas eller ej, och så kör dom riktad reklam. Men den här funktionen "personer du kanske känner". Ja, det är ju rimligt att om vi har 27 gemensamma bekanta så känner jag förmodligen åtminstone till den här  personen. Men jag vill kanske inte vara vän med Kreti och Pleti och Gud och halva världen bara för att Facebook föreslår det. Fatta det, Facebook. Vill ej se min exman eller Maggie i 9d:s flinande nylle fladdra förbi när jag ska ha en lugn stund och kolla på djur och läsa odlingstips.
Dom grupper jag är med i är väl 99 % relaterade till djur eller trädgård eller mat (man kan väl säga att det är mina huvudintressen här i livet). Vad föreslår Facebook idag att jag ska gå med i för grupper då? Jo, dessa:
1.  Vi som älskar våra blandrashundar <3 <3 Det är väl...tja, ändå rimligt förslag? Fast jag har ju ingen blandrashund (längre). Förespråkar inte blandrasavel heller för den delen, även om jag inte har något emot själva individerna. Men det är väl säkert sen jag hashtaggade #blandrashund på Instagram på någon bild på gubbhunden Boris.
2. Familjehemsforum. Här blev jag väldigt skeptisk. Jag har aldrig haft någonting med familjehem att göra, har inget som helst intresse av att bli det (beundrar dom som är/orkar), känner ingen som är det eller vill vara det heller. Väldigt oklar koppling till mig här faktiskt.
3. Sadelsnacket. Ja, okej, jag är med i en massa hästgrupper. Är man med i hästgrupper snackas det mycket om sadlar, så det känns väl ändå logiskt. Fast om nu Facebook är så himla smart och fångar upp så himla mycket information så borde väl Facebook också veta att jag inte har någon egen häst. Känner inte att jag behöver snacka jättelänge om sadlar som inte är mina.
4. Varning varning 2.0. Är tydligen en grupp som varnar för oseriösa företag på nätet. Grupper där folk varnar varandra för ett och annat brukar enligt mig innebära att merparten av de som skriver där har fått en förhållandevis snål tilldelning av förståndsgåvorna.
5. Lenas Glasblock Och Övrigt Pyssel. Alltså HALLÅ? Nu menar jag inte att det är något fel på Lena eller hennes följare som gillar glasblock och övrigt pyssel. Men JAG gör inte det. Jag är den mest opyssliga person ni kan föreställa er. Så varför vill Facebook att jag ska gå med här? VEM TROR NI ATT JAG ÄR EGENTLIGEN?


Ja, det var dagens fundering. Nu ska jag jobba (igen). Mitt liv är så här just nu: jobba på jobbet, åka hem, smacka upp datorn och fortsätta jobba, gå och lägga mig. Typ. 3 december beräknas jag få tillbaks mitt liv, men fram till dess är det inte en död sekund.
Besiktigade bilen idag, fick en tvåa för det var nån himla fjäder som hade gått av. RÖVEN. Så nu måste det fixas samt bilen ombesiktigas. Förra veckan ringde jag veterinären på djursjukhuset och bad om förnyat recept till Hilding. Det skulle de fixa som i fredags. Kollade idag, inget recept. RÖVEN II. Fick ringa och be dom kolla upp, men naturligtvis var inte just Hildings veterinär anträffbar just då, så det fick jag överlåta till nån i växeln att ordna. Häromdagen skulle jag lite snabbt och lätt svänga in på en veterinärklinik som ligger lite på väg hem från jobbet och köpa Hildings specialfoder. Men just DEN DAGEN stängde de kl 13.00 för de skulle ha personalmöte så jag fick åka tillbaks till stan och köpa det på ett annat ställe. RÖVEN III. Tycker en massa sånt här förtret radar upp sig vart jag än ser och hela tiden just nu. Men ja, det är ju bara att simma på, förr eller senare kommer jag väl fram till kaklet.    

Only way is upp

Har läst Only way is upp av Emmy Abrahamsson, en såkallad ungdomsbok som jag ryckte åt mig på en loppis i somras och som jag med största sannolikhet kommer att lämna vidare till någon annan loppis, för nej, det här var inte för mig. Nu är jag ju ingen ungdom och jag är fullt medveten om att jag inte tillhör målgruppen, men alltså...nä. Ja, men så här stod det på baksidan:

"Jag vet att det låter galet men jag har drömt om en tjej som såg ut precis som du nästan varje natt de senaste tre månaderna. Hennes hår var som ditt, hennes ansikte som ditt, hon hade vackra blåa ögon precis som du och hon var klädd precis som du är nu. Hennes röst var till och med precis som din! Filippa vågade inte ens röra på sig ifall hon missade ett ord av vad Danny sa och var alldeles för smickrad för att nämna att hon egentligen hade grönbruna ögon. Vad gjorde jag ... vi i drömmen? frågade hon till slut med darrande röst. Vi satt bara och snackade. Precis som nu. Du ställde alla frågor som jag ville att du skulle ställa. Jag har vaknat varje morgon och känt mig så lycklig. Så varm och säker på något sätt."
Filippa Karlsson är på väg! Mot London, mot frihet, mot att bli vuxen och förverkliga sina teaterdrömmar. Men London är en stor och tuff stad med skumma hyresvärdar som skriver Felipe Calzone istället för hennes riktiga namn på kontraktet. Där finns sadistiska chefer som gör allt för att sabotera för en underbetald vikarie, för att inte tala om okända och ökända rocksångare som förför flickor med att de har drömt om just DIG i flera månader.
Men London är också en stad där man kan hitta vänner för livet och där drömmar faktiskt kan gå i uppfyllelse.


Och NÄ. Jag gillade inte den här boken alls. Den skulle liksom både vara tokrolig och ojsan-hejsan-som-det-kan-gå-ig och så samtidigt ska den försöka vara lite allvarlig och livet-är-minsann-ingen-dans-på-rosor:ig? Funkar sällan om ni frågar mig. Jamen där kom Filippa, helt ung och oförstört naiv och utan att ha vare sig jobb eller bostad, till London för att söka in till The Royal Drama School (eller RoyDram som vi numera säger). Vips får hon både jobb och bostad även om det kanske inte är vare sig drömjobb eller drömbostad. Och vips träffar hon en kille, som visar sig vara en skit men såklart går hon och trånar efter honom sida upp och sida ner, och vips träffar hon en till kille som jag tyckte verkade vara HYVENS och jätterolig, men då helt plötsligt blir hon extremt självmedveten och tycker att han bara pratade om sig själv när de var på dejt och så åkte han ut med badvattnet. Och sen fick hyresvärden ett psykbryt och försökte psykbryta sig in i lägenheten (sorry för avsaknad av spoiler alert och ja, jag kommer att avslöja mer av handlingen i kommande rader) men då kom polisen och var så snäll och förstående och omtänksam att man skulle kunna tro att det aldrig begåtts ett brott i London någonsin förut. Och hon jobbar som sekreterare och behöver nästan inte göra någonting, men hon kan absolut inte ta ledigt när det visar sig att hon gått vidare till en andra omgång på RoyDram, utan då ska hon sjukanmäla sig och då "råkar" hon säga att hennes mamma har dött, och då är det ju som upplagt för att det kommer att avslöjas att så inte är fallet och det kommer att bli pinsamt och oj-så-dumt. Fast det händer inte. Och såklart kommer hon in på RoyDram mot alla odds. Det här ska visst vara första delen i en planerad trilogi. Jag kommer inte att läsa övriga delar. Den här boken får en blek Bridget Jones-kopia av fem möjliga.

tisdag 19 november 2019

Till stallet istället, v 47 2019

Ja, det blir nog ingen mer ridning denna vecka för på fredag ska jag testa ett nytt massageställe. Tar väl med mig ridkläderna IFALL det visar sig vara skitkasst, för då hinner jag precis ut till stallet tills drop in-ridningen börjar. Men är det bra massage vill man ju bara hem och mysa i ett tillstånd av avslappning och harmoni. Den som lever får se. Men nu ska ni få höra. Igår när jag kom till stallet stod inte Pojkens namn bredvid mitt på tavlan där det står vem som ska rida vilken häst, utan jag skulle få rida KÖTTBULLEN. Ja, hon heter såklart inte så* men det är så jag kallar henne för hon ser ut som en liten köttbulle när hon galopperar. Annars är hon i princip en kopia av Pojken, irish cob, okänd stam, de är till och med födda samma år (2011 för den som är intresserad).

Pojken
Köttbullen

GULP kände jag när jag såg Köttbullens namn bredvid mitt. För när Köttbullen kom till stallet tidigare i höstas så sa Karin att "hon är som Pojken, fast hetare". Och "het" är inte ett ord jag ser som något positivt, jag tänker bara på stirriga nerviga hästar som exploderar och springer till världens ände för att det singlar ner ett löv bredvid ridbanan. Är ej så mentalt stark att jag pallar med sånt, så jag tänkte att hon är nog inget för mig. Och fredags red en av ridlärarna henne på drop in-lektionen. Nu hann jag inte kolla så mycket för jag hade fullt upp med Älgen, men av det jag såg så sprang Köttbullen mest omkring med huvudet rätt upp och benen åt alla håll och det var väldigt vingligt och dant. Och då var det ju ändå en ridlärare som red och jag rider ju tusen gånger sämre än en ridlärare. Pratade med Karin om det efter lektionen och Karin undrade om det inte kunde vara en häst för mig. Och då sa jag att absolut att jag gillar typen, men hon får ju gärna lära sig lite mer först. Men det tog väl Karin som ett ja från min sida, och då var det bara att gilla läget.

Och JAHA. Vad ska man säga. Det var lite som när jag red Pojken första gången förra sommaren. Det var lite nyttigt att gå tillbaka och läsa om, för jag hade glömt att det nästan räknades som ett stordåd att få honom att göra en serpentin över medellinjen. Lite så var det med Köttbullen också. Jättevinglig och inga muskler och gjorde man en volt så ramlade hon liksom inåt. Och huvudet höll hon placerat som en stjärnkikare. Hade någon enstaka liten sekund i skritten där jag kände att hon  kanske eventuellt var på väg att mjukna och söka sig aningen framåt-nedåt, men då skulle vi såklart börja trava och då pinnade hon iväg igen utan någon som helst styrsel. Galoppen var också lite som med Pojken i början, en känsla av att ridhuset fick utrymmas och folk fly för sina liv där vi kom dundrande. Inte kunde hon fatta galopp på hjälperna heller, utan jag fick i det närmaste jaga iväg henne, och sedan studsade vi fram ungefär i fyrkantsspårets riktning. Men ja. Det var ändå KUL på något sätt. Även om hon känns grönare än vad Pojken var för ett och ett halvt år sen och även om det blir lite som att börja om från början, men nu ska man ju inte spjärna emot utvecklingen.

För så här ligger det till: På min ridskola har man en slags medryttarsystem som jag inte riktigt fattar, men jag TROR det går ut på att man betalar en slant och så får man ta hand om och rida "sin" häst på helgerna, plus att man då också ansvarar för mockning och fodring för övriga hästar. Sen har man även förtur på "sin" häst på sin lektion (man måste rida minst en lektion per vecka för att få vara medryttare). Och nu har Pojken fått en sån här medryttare, och nu råkar det vara så att hon rider lektionen innan mig. Och då är det ju självklart att hon ska rida Pojken på sin lektion. Och då är det plötsligt inte lika självklart att jag ska rida honom längre, för han går även på funkisridning på måndagar och även om han kanske inte jobbar ihjäl sig där så är det väl kanske lite oschysst mot honom att han ska gå tre lektioner varav två ganska tuffa på en dag när det finns hästar som inte alls går lika mycket. Så nu är faktiskt planen att jag ska rida Köttbullen på måndagarna istället, berättade Karin för mig efter att ha frågat vad jag tyckte om henne och jag hade sagt att det nog kunde bli något av detta.

Och det känner jag att det kan jag väl göra då. För det har varit så himla roligt och jag är så himla tacksam över att jag har fått vara med hela vägen med Pojken, från när han kom och inte kunde någonting och fram till nu. Inte för att det alltid har gått så himla bra, men han har ju faktiskt utvecklats från att inte ha kunnat någonting till att ha blivit en välfungerande (om än rätt lat) skolhäst. Vilket självklart inte, VERKLIGEN INTE, på något sätt enbart skulle vara min förtjänst. Men lite grann har jag väl kanske ändå bidragit med. Och sen är jag också djupt tacksam över att jag FÅR LOV att a. rida ponny och b. rida samma ponny hela tiden. Det är verkligen inte alla förunnat på en ridskola. Och sen kan jag väl kanske rida Pojken på någon drop in-lektion istället.

Men var hon inte het då? undrar kanske vän av ordning nu. Ja, alltså, hon var ju mycket mer framåt än Pojken, och hon var nog lite sån som Bulldozern var, att om man får problem så kan man testa att springa ifrån dom. Men det kändes inte okontrollerat och det fanns en broms så att säga. Och hon lyssnade på vändande hjälper och...ja, det var väl egentligen allt hon gjorde förutom att vingla. Vi skulle ju rida skänkelvikning, eller det var det de andra gjorde. Vi vinglade mest omkring längs med fyrkantsspåret för det där med sidförande hjälper var inget för en Köttbulle. Så det var liksom inte så att jag kände att Bo Jenå skulle slänga sig på luren och ringa efter förstärkning i dressyrlandslaget. Men ja, det här kan nog ändå bli kul. Intressant. Och kanske till och med lite utvecklande? To be continued antar jag.    



* Pojken heter inte heller Pojken i det civila, Älgen och Hästen och Bulldozern och Pricken och dom har såklart också andra namn. Jag tror att jag vill vara hänsynsfull och inte lämna ut deras riktiga identitet. Hahaha.

måndag 18 november 2019

Hon den roliga

Har läst Hon den roliga av Alba Mogensen, och det tycker jag att ni också kan göra. Den handlar om det här:

"Jag heter Joan. Nu dör jag nästan." En Volvo med smutsiga rutor tappar greppet om landsvägen och där står nittonåriga Joan. Hon klarar sig från döden med bara centimeter. Efter bilolyckan måste hon ta hand om sin skadade kropp samtidigt som hon tvingas ta ställning till en helt ny identitet: den som överlevare. Hemma i den sommarvarma lägenheten i Malmö väntar Maccen, Joans bästa vän, han som håller hennes huvud när hon dricker vatten och tar med henne till havet, där man ser Danmark om man kisar. Tillsammans försöker de hitta en riktning i livet. "Hon den roliga" är en roman om kroppens minne, hjärnans mekanismer och om hur mycket sorg en vänskap tål.

Första gången jag läste texten som beskriver boken så tyckte jag att den lät på gränsen till halvtrist och därför tog det lite tid för mig att komma igång (ja, sen beror det även på shitloads av jobb och annat som gör att jag inte riktigt har tid och ro att sätta mig med en bok). Men OJ vad jag tyckte om den här boken. Jag tyckte faktiskt om exakt allting med den: språket, karaktärerna, handlingen, allt-allt-allt. Men kanske framför allt språket, ibland kom jag på mig själv med att sitta och nicka instämmande när någonting beskrevs extra bra. Kom även på mig själv med att gå runt och må lite dåligt p g a saker som karaktärerna gjort och sagt. Då lever man sig in i berättelsen, kan man väl säga. Den här boken får fem stekheta sommardagar av fem möjliga. Marsch iväg till bibblan med er allihop.

söndag 17 november 2019

Villanelle sörjd, saknad, "återuppstånden"

I fredags fick jag ett sms från min man där det stod Råttan har grävt sig in och tagit Villanelle. Alltså den där djävla råttan som tog Snöboll för cirka en månad sedan? (Vi vet ju inte säkert att det var en råtta, men gissar på det). Har ju haft en fälla i växthuset, gillrad med både Snickers och rökt korv, men det har inte lockat Råttan.

Fick börja med att upprätta en regel om att det fan inte är okej att lämna dödsbud via sms. Blev så himla deppig över lilla Villanelle, som först var ensam kyckling, sen var alla de tilltänkta fruarna tuppar utom en och sen blev hon dräpt av en djävla råtta och sen skulle han själv gå samma bittra öde till mötes. Buhu vad trist.
Men sen när jag körde hem från stallet på kvällen så funderade jag på uttrycket "tagit Villanelle". Skulle hela Villanelle vara puts väck och borta med vinden utan att lämna så mycket som en fjäder? Det kändes ju lite märkligt. Snöboll låg ju med huvudet avbitet, men kroppen var ju för stor för att dra genom gången som Råttan grävt. Sen funderade jag lite till, för Villanelle brukar tränga in sig på ett cirka fem centimeter brett mellanrum mellan sitt lilla hus och nätet som gränsar till Batman & Co:s voljär, och jag var inte hundra på att min man faktiskt kände till det eftersom han inte har hand om den dagliga tillsynen. Gick upp och kollade och där satt ju Villanelle livs levande och helt obrydd.

DOCK fick jag i det närmaste stora skälvan när jag såg att Råttan faktiskt grävt sig in fan vet hur djupt ifrån. Ni ser muren. Där grävde hen sig under och tog Snöboll, och där har vi lagt nät (på andra sidan) och täppt till tunneln med stenar och hoprullat putsnät. Nä, men då har väl hen gissningsvis utgått från uthuset (till vänster utanför bild), grävt sig under putsnätet och gjort en ny ingång säkert 30 centimeter framför muren. Måste ju vara rena rama bondturen gånger tusen att den inte fått tag i Villanelle? Å andra sidan är ju Villanelle döpt efter seriemördaren i Killing Eve och henne tar man ju inte död på i första taget om man säger.

Råttdjävel, nu är det fan KRIG!

Villanelle fick snabbt som ögat flytta ner till en av de tomma kaninburarna. Vaktlarna på tillväxt bor ju redan i en av dom, så på det viset var det ju "bra" att kaninerna dog, för den första vaktelburen står ju nu inne i hönsgården, fast just nu är den inte i bruk men det är inte heller en barnlek att flytta den. En himla logistik att ha smått är vad det är. Passade på att försöka sortera de som är på tillväxt, de är fan nio veckor nu, men ännu har ingen börjat gala eller lägga ägg eller på något annat sätt bekänna färg när det gäller sin könstillhörighet, bortsett från en viltfärgad som har en könsvisande färg och som jag har identifierat som tupp. Nu tog jag och tittade varenda en i röven och kunde inte se att någon annan var det, så då bestämde jag mig för att sortera som jag trodde så får jag väl sortera om sen om det visar sig att jag har fel. Sen skulle det bara redas ut vem som ska höra till vilken grupp, vilket jag hade stenkoll på men det blev ändå fel. Så här: Villanelle och Snöboll fick fyra vita och en viltfärgad kyckling (som överlevde), Batman och gänget fick två bruna och en vit (som överlevde). Ja, då ska ju de fyra vita (minus den viltfärgade som är tupp) gå med Batman och de bruna och den vita (a k a Eve) gå med Villanelle så blir det inte inavel. Men där tänkte jag ett varv för mycket och placerade de två bruna och Eve i den grupp som ska få flytta upp till Batman, och så fick Villanelle sina fyra vita döttrar. Det var ju inte så himla lyckat, men det var ju lätt att åtgärda.

Så nu har Villanelle fått en vit höna (som såklart heter Eve efter huvudpersonen i Killing Eve) och två bruna (namnlösa än så länge). Resten av hönorna, de fyra vita, ska få flytta upp till Batman och de gamla så småningom, men det är ingen panik, de kan fortsätta att bo i kaninburen ett tag. Först ska vi gräva upp och lägga nät i hela Villanelles gamla voljär så att INGEN DJÄVEL NÅGONSIN KOMMER ÖVER (eller rättare sagt under) BRON IGEN. Over & out.

En söndag på HORNBACH

Somliga minns kanske att jag sedan en tid tillbaka (rätt länge faktiskt) har stört mig på ordningen i hallen. Eller snarare bristen på densamma. Sålde in idén att skaffa DEN ULTIMATA SUPERFÖRVARINGEN till min man och efter viss diskussion köpte han både den och att göra sig av med det där gamla antika bordet som någon avlägsen släkting till honom mödat ihop med två tomma händer någon gång på yngre stenåldern och som nu bara är en trist och överbelamrad avställningsyta för saker som man inte riktigt vet var man ska göra av i stunden. Gott så. Sedan dess har det väl av olika skäl egentligen inte hänt någonting och jag suckade rätt mycket inombords vid tanken på att kanske behöva åka till IKEA. Vi är kanske det enda paret i hela norra Europa som aldrig varit på IKEA tillsammans och jag ser gärna att det fortsätter att vara på det sättet. Hatar IKEA, eller åtminstone att behöva göra den där Golgatavandringen från ingång till kassa via tag-själv-lagret och knuffas och trängas bland cirka en miljon andra. Finns få saker som jag tycker är så deprimerande.

Men så hade min man varit på HORNBACH som nyligen öppnat i Ankeborg City och han kom hem och var helt till sig, för där fanns ju ta mig fan ALLT.  Inklusive garderober. Så idag tvingade han med mig dit så att vi skulle kunna kolla tillsammans. Det finns cirka en miljon saker som jag hellre skulle göra på en söndag, men man får ju offra sig. Särskilt om man vill att DEN ULTIMATA SUPERFÖRVARINGEN ska bli verklighet inom någorlunda överskådlig framtid. Blev dock inte så mycket klokare efter besöket, för det verkade som att man konstruerade sin egen lösning med något verktyg på någon himla sida där man i princip kunde välja nästan allting fritt utom storleken på skjutdörrarna. Så det ska vi väl ta oss en titt på så småningom. Såg sedan döfräna tapeter med djungelmönster och fick en idé om att tapetsera DEN ULTIMATA SUPERFÖRVARINGEN, eller i alla fall den kant/gavel som kommer att synas. Det bor kanske en liten Ernst i mig ändå? 

Köpenhamn tur och retur

Igår var vi, jag och min man, i Köpenhamn över dagen. Låter ju som en så himla härlig och nonchalant och liksom KONTINENTAL grej att slänga ur sig. Det var det inte. Hatar fortfarande att resa även om det är betydligt mer avslappnat att resa med min man än i jobbsammanhang. Sen kan man ju i och för sig invända att det knappast är att resa att sätta sig i bilen och åka 1½ timme, men utomlands är ju ändå utomlands. En viktig princip.

Om det tog 1½ timme att ta sig till Köpenhamn så tog det väl minst lika lång tid att hitta en parkeringsplats i någorlunda närhet av SMK - Statens Museum for Kunst. Nu överdriver jag lite, men inte mycket. Det enklaste hade förstås varit att köra direkt ner i ett parkeringshus, men vi trodde enfaldigt att det ändå skulle finnas någon typ av parkeringsplats som hörde till muséet. Det gjorde det inte. Eller om det gjorde det så hittade vi den i alla fall inte. Och helt plötsligt ställde Google Maps in sig på att man skulle gå istället för att åka bil, och viftade in oss mot enkelriktat och gud vet allt. Helvete vad stressigt. Men sen hittade vi i alla fall ett parkeringshus där det kostade 50 danska kronor per timme att stå, men det fick det väl vara värt.
Vi kollade på en utställning som hette DANSK GULDÅLDER (period i danskt konst- och kulturliv mellan 1800-1850) Den var faktiskt helt okej, många snygga verk. Annars blir jag väldigt fort uttråkad av att kolla på konst, men det här var liksom lagom mycket och lagom begripligt. Gillade speciellt målningar av en som hette Wilhelm Bendz. Det var inte precis hans verk som dominerade, men jag läste att han bara var 28 år när han dog så han hann kanske inte med så mycket? Inte vet jag.

Familjen Waage-Pedersen, målning
av Wilhelm Bendz (1804-1832)
Sen tyckte förstås min man att vi skulle passa på att kolla på de fasta konstutställningarna också, så det gjorde vi. Inte alla dock, för de var rätt så omfattande och jag kände att min kulturtantskoftekvot var välfylld. Kom på ett jobb som måste vara bland de tråkigare i tillvaron: museivakt. Hur trökigt verkar inte det att bara stå i ett hörn eller stilla vandra omkring och...eh, ja, vad man nu gör? Kollar så att folk inte petar på tavlorna? Ser till att ingen snor nåt? Väldigt oklart vad man har för befattningsbeskrivning, men det fanns gott om dom. Vakter alltså. Var ej avundsjuk på dom, fast det borde jag kanske vara. De verkade ju inte direkt jobba ihjäl sig.

Vi åt lunch på ett ställe som hette Amadeus. Det var gott och trevligt och jag fick dricka vin. Såg två äldre välklädda damer som beställde in smörrebröd och EN LILLE EN. Det kändes ju kontinentalt värre. Eller i alla fall som att det inte skulle kunna hända i Sverige en lördag vid lunchtid.
Efter lunch tog vi oss vidare till Kastrup och Den Blå Planet. Det var vi tyvärr inte ensamma om. Älskar att kolla på fiskar och sånt, men älskar inte ljudet av barnskrik och att bli knuffad av omkringspringande barn och föräldrar lika mycket. Så det förtog väl lite av känslan även om det var väldigt fint där. Sen skulle vi åka hem, men då var bron avstängd på grund av något utsläpp. Barska danska POLITIBETJENTER med blåljus spärrade av påfarten till motorvägen så det var bara att vända och åka tillbaks igen. Vi fick sitta på café och äta belgiska våfflor en timme, sen gick det bra att ta sig över sundet.

Hundarna var på pensionat, så jisses vad konstigt det kändes att gå upp i morse utan att någon svansade runt och ville ha mat och få gå ut. Jättemärklig känsla, men nu har vi hämtat hem dom och ordningen är återställd. Nu är tanken att jag ska arbeta lite eftersom november är rövmånaden über alles nr 2 (mars är nr 1). Är ej jättesugen, men det är väl bara att bita ihop och köra på rätt in i kaklet. Är dödstrött på stress och har fått låna om böcker från bibblan för andra omgången p g a hinner ej läsa och när jag hinner så orkar jag inte samla tankarna och då följer jag minsta motståndets lag och greppar en Britta och Silver istället. Bästa avstressningsmedlet ever, men eftersom jag har läst dom tiotusen gånger redan så dyker det ju liksom inte upp några överraskningar. Aja, jag får förhoppningsvis tillbaks mitt liv första veckan i december och sen är jag väl på banan igen.
      

fredag 15 november 2019

Till stallet istället, v 46 2019, pt2

Jamen hur härligt är det inte att åka till stallet en fredag efter jobbet? "Vi både börjar och slutar ju veckan på ett perfekt sätt" sa en i min vanliga ridgrupp som också tog en drop in-lektion idag. ÄLSKAR VÅR DROP IN-RIDNING PÅ FREDAGARNA! Det kan inte sägas nog många gånger. 

Enda tråkiga idag var att Pojken gick en privatlektion så jag fick hålla tillgodo med Älgen. Förra gången jag red honom gick det väl lite sisådär, idag gick det lite bättre. Formmässigt då . Generellt är det ju på alla sätt trevligt med en schysst och bussig häst som Älgen, som på det stora hela gör vad man ber honom om utan några större krusiduller. Sen blir det ju inte stordåd heller, men jämfört med Pojken där varje galoppsprång är en KAMP så är det ju ändå vilsamt. Älskar ändå Pojken. Älgen är så himla STOR. Och det är han alltså inte på riktigt, men det är sån himla skillnad mot Pojken när han, Älgen alltså, älgar iväg. 
Dagens övning var en evighetsövning med 10-metersvolter i alla hörn, samt vid X efter vänd snett igenom. Älskar evighetsövningar, i alla fall när alla sköter sitt och inte är ivägen. Så var fallet idag. GÖTT.  

torsdag 14 november 2019

Post massage pt 2

Jaha, men idag var jag på massage. IGEN dårå eftersom förra gången bara var sisådär och oavsett en droppe i havet, typ. Idag skulle jag till ett ställe som hette nåt i stil med "Massage & Beauty". Deras logotype var en lotusblomma och så var det en bild på en leende thailändska. Så det är ju lite det man förväntar sig när man tassar in. Hade beställt något som hette "sportmassage (hård)" så jag såg fram mot thailändska stålnypor vs mina muskelknutor.

Den här salongen låg i en källarlokal nästan mitt i stan, vägg i vägg med en begravningsbyrå faktiskt men det kan ju kanske kvitta. Fick ringa på och så kom det rätt så otippat en rödlätt och skäggig karl och öppnade, iförd shorts, t-shirt och sandaler som om han vilken sekund som helst skulle promenera ner till stranden och slå sig ner under ett parasoll och ta en drink. Han såg ut att heta typ Anders. Han slog sig hemtamt ner bakom kassan och tog betalt och jag tänkte att det var väl bossen dårå, för det fladdrade förbi något thailändskt väsen i bakgrunden och det var pyntat och städat och fint på ett sätt som jag tror att få män skulle kunna åstadkomma (vill så gärna ha fel här, men erfarenheten säger mig annorlunda). Men nähä, det kom ingen behaglig liten thailändsk kvinna utan det var minsann han själv som skulle massera. EH? Ja, det är väl i och för sig inget konstigt med det och jag har fått massage av karlar förut (alla minns väl Ser Gregor Clegane), men det kändes lite halvt om halvt olustigt ändå. Kanske för att jag fördomsfullt tänker mig att män som håller sig med thailändskor är lite snuskhumrar. Försökte tänka bort det hela, inte alla män osv, men det var ändå något som inte kändes hundra.
Massagen i sig var det inget fel på, han hade nog lärt sig ett och annat tricks av sina thailändskor, men alltså...NJA? Det känns i och för sig bra i kroppen så det får kanske ändå vara värt det? Får kanske ge det en gång till och då explicit boka thaimassage och se om man får en thailändska då? Aja, nästa vecka ska jag till ett annat ställe, hoppas det är bättre. Eller det här var inte DÅLIGT, men...ja, nåt var det med den här "Anders" som störde mig.

Till stallet istället, v46 2019, pt1

I måndags var jag och red för första gången på två veckor. Först var det ju teori, fast då var jag ändå i Köpenhamn, och sedan var jag slut som artist veckan därpå. Kändes som två ÅR nästan. Hade Pojken och dagens tema var skänkelvikning. Inte vare sig hans eller min bästa gren, men vi kämpar på. Mycket till skänkelvikning blev det inte, antingen vek han bara halsen och gick rakt fram, eller så snubblade han på sina egna ben. Men resten kändes skitbra. Han var så fin i formen att jag skulle kunnat trava runt fyrkanten i dagar och år. Och i galoppen jobbade han på riktigt bra. Han är ju annars lite av en slacker som tycker att det räcker med en långsida i taget, men nu höll vi igång varv efter varv och det är minsann något visst med den där kallblodsgaloppen. Så dundrande och liksom mäktig.

onsdag 13 november 2019

Jakten på den försvunna massagen

Alltså HELVETE vad jag är i behov av massage nu. Kroppen är verkligen inte samarbetsvillig. Hotellet jag bodde på förra veckan hade ju en säng som var som hämtad ur en tortyrkammare, sen blev det inte bättre av att jag har legat några nätter på soffan p g a att min man har en mansförkylning och hostar som en lungsjuk poet på ett sanatorium. Nu sover han i arbetsrummet och jag i sovrummet, men kroppen klagar fortfarande. Min alltså. Är spänd och stressad mest hela tiden p g a svinmycket jobb och en orimligt fulltecknad kalender i övrigt. Igår var jag i Malmö på utbildning, åkte hemifrån halv sju, kom hem kvart över sju. Ja, på morgonen respektive kvällen alltså. Annars hade det ju varit en väldigt smidig dag. Och JA, jag vet att det finns folk som har långt att pendla till jobbet och att det liksom ingår i deras vardag att sitta på allmänna kommunikationsmedel eller i bilköer flera timmar varje dag, och vet ni: jag tycker på riktigt så himla synd om er som har det så. Så jag ska väl inte gnälla, men det gör jag ändå eftersom jag är inne i en period av självömkan p g a ovanstående: svinmycket jobb, en orimligt fulltecknad kalender i övrigt och en man med mansförkylning som det såklart är jättesynd om men som inte är det mest peppiga sällskapet om man säger så. Vilket jag hade behövt, känner jag.

Bild från Malmö C igår. Skulle vara DJUPT
DEPRIMERAD om jag var tvungen att göra
denna Golgatavandring varje morgon.


Ja, men i alla fall. Måndagsexemplaret till kropp levererar spänningar och SMÄRTA. Har ont i nacke och axlar (och därmed också huvudvärk) hela tiden. Har till och från känning av min diskbuktning i ländryggen och får då lite ischiaskänning som en extra bonus. Har dessutom fortfarande ont i min tumme som jag stukade/vrickade/(bröt?) för evigheter sen. Vet inte om jag har skrivit om det, men helvete vad det ställer till det att inte kunna använda tummen. Nu kan jag väl det, men det gör ont. Inte hela tiden, men vissa rörelser. Och det bidrar ju inte till det allmänna välbefinnandet om man säger så. Jaja, livet är en jämmerdal.

Var ju på massage förra söndagen, men det var ju ingen höjdare. Har därför fortsatt att sondera terrängen och idag tog jag mig samman och ringde ett potentiellt ställe. H-A-T-A-R att ringa och inte för att vara taskig men det är jättejättejobbigt när man knappt förstår vad dom säger (fattar såklart att det är lika jobbigt för dom, säkert värre men det är ju ingen tröst för mig). Och sen är det så himla jobbigt när man ska diskutera när man kan och så har man sin kalender i telefonen som man ju pratar i. Ja, men i alla fall. Tog mig samman och ringde. Fick prata med en som lät som att hon hade hela munnen full av pad thai. Det var faktiskt helt omöjligt för mig att förstå vad hon sa. Frågade om hon pratade engelska, men då bröts samtalet. Orkade fan inte ringa upp igen, så jag skickade ett sms och frågade om det fanns tid i slutet av denna eller nästa vecka. Fick "När kl? dukomma" samt "Hurmerkat personer?" till svar, och resten av kommunikationen var inte speciellt begriplig den heller. TROR nu att jag har bokat in en tid nästa fredag, men det är ytterst oklart. Den som lever får se.
Parallellt med att detta hände så hittade jag (eller Google för att vara korrekt) ett annat ställe. Brukar undvika ställen som heter någonting med "beauty" eftersom de enligt mig då bara håller på med feelgood-småduttande och till måndagsexemplaret behövs det lite mer krafttag. Men så kollade jag på deras behandlingar och då fanns det något som hette "sportmassage (hård)". Dessutom hade de onlinebokning. ÄLSKAR ONLINEBOKNING. Så nu har jag bokat en tid där imorgon. Sen var jag inne och läste en sur recension på stället där någon hade skrivit att hen bokat tid på nätet och sedan kommit dit och så hade de inte kollat av det utan bokat in tid för någon annan, så nu är det väl också lite oklart och den som lever får se, osv.

Status annars är att hundarna blev "godkända" för att vara på pensionatet. Så nu får min man bara se till att bli frisk från sin mansförkylning så väntar KÖBENHAON i helgen. Inte för att jag ser fram jättemycket mot det, hade hellre varit hemma och kurat, men har man lovat så har man.

måndag 11 november 2019

Jag blinkade en gång, så försvann helgen

Ja, ungefär sådär är mitt liv nuförtiden: svinstressigt. I fredags var jag slut som artist och orkade inte ens åka på drop in-ridning TROTS att jag inte hade ridit på min vanliga lektion på måndagen p g a orkade inte det heller. Det är någonting med november och mörkt och kallt och behöva byta om och sätta sig i en kall bil och åka iväg till ett kallt stall som inte lockar jättemycket. Fastän jag VET att när jag väl kommer dit så blir allting bra, så jag måste börja fokusera på den känslan istället.

I fredags lämnade jag med flit datorn på jobbet och åkte hem och kokade pumpasoppa med ingefära och sen slutade väl fredagen med att jag somnade på soffan som alla andra fredagar. Sedan gick det en sekund och så var det söndag kväll. Och då har jag inte gjort speciellt mycket alls, känns det som. Gick en långpromenad i lördags och fick skoskav. Igår höll jag hundkurs på förmiddagen, men resten av tiden har jag inte gjort något speciellt vad jag vet mer än sånt där som jag alltid gör på helgerna: lagar mat, bakar bröd, städar hönshus. Glodde på världscupen i hoppning, betade av nästan hela Filip och Mona (fantastisk (om man gillar skavig humor) serie på SVT, se den!). Jamen det var lugnt och fridfullt, ändå känns den här ledigheten otillräcklig. Just nu är jag i en period där jag jobbar svinmycket, jag skulle kunna jobba dygnet runt och ändå blir jag aldrig klar. Då blir det lite stressande med helger, samtidigt är ju kanske inte lösningen att jobba ännu mer. Vill ju ej sluta mina dagar som Boxer i Animal Farm.

Nästa helg ska vi åka till Köpenhamn. Min man fyller nämligen 50 nästa vecka, och då ville han "göra något" i samband med detta. Så då blev det en heldag i Köpenhamn. Har egentligen inte energi till detta, men det får ju gå ändå. November är sån: in i kaklet bara. Sen får man rasa ihop och återhämta sig i december. Min man vill gå och se en konstutställning. Vet få saker som är tråkigare, men man får väl offra sig för jubilaren. Sen bestämde jag att vi ska gå på Den Blå Planet. Så det blir ju åtminstone kul. Och Köpenhamn brukar ju dessutom erbjuda god mat.

Så börjar böket med att hitta någon som kan passa hundarna över dagen. Det är lite då man ångrar att man har tre, för det blir ju ett något större företag än bara en. Vi har lämnat på pensionat några gånger förut, men det har fan inte känts speciellt bra. På ett ställe har jag dålig kemi med ägaren, plus att hen tävlar aktivt nästan varje helg och då lämnar över stället till typ praktikanter och såna som arbetstränar och annan billig arbetskraft, aldrig samma två gånger i rad. På ett annat ställe har jag bättre kemi med ägarna, men de har kennel och är iväg på utställningar och annat ofta. Och stället ligger mitt ute i Tjottahejti och då kan väl hundarna stå och vrålskälla och yla i timmar utan att någon bryr sig. Jag vet att de har folk som tittar till pensionatet när de inte själva är där, så det är inte som att hundarna är övergivna. Men det känns ändå inte jättebra.
Har nu hittat ett nytt ställe som jag hoppas mycket på. Dels ligger det nära, dels utger det sig för att vara "som hemma" för hundarna, d v s det är litet och hundarna får till och med vara med inne i huset ibland. Det låter ju jättetrevligt, men då var det såklart inte bara att boka tid och plats utan ägaren vill träffa hundarna först och känna av ifall de passar att vara där. Känns egentligen helt rimligt, så hade jag nog också velat göra om jag hade haft pensionat och det känns väl mer som ett ställe där man verkligen bryr sig än ett där man bara kan komma och lämpa av sina djur lite hur som haver. Men tänk om våra hundar inte platsar på ett sånt ställe? GULP. Aja, det får jag veta ikväll.


lördag 9 november 2019

VARNING FÖR STARKA BILDER

Har lite svårt att smälta den där "usch vad äckligt"-kommentaren från vårdcentralen. Har ju trots allt gått omkring med denna knöl i cirka åtta månader och under denna tid handhälsat på ÅTSKILLIGA människor utan att någon har flytt skrikande. Och man tycker ju att personer som arbetar i vården i allmänhet, och på en ghetto-vårdcentral som min i synnerhet, borde ha sett ett och annat?

Så här ser den alltså ut: 

Ursäkta bildkvalitén men det var av någon anledning skitsvårt att fotografera med vänster hand och tydligen måste jag då spreta med lillfingret som farmor i Downton Abbey. Jag lämnar nu öppet för fler "usch vad äckligt"-kommentarer, kanske även NÄTHAT? Tur jag bara har cirka tre läsare.   

torsdag 7 november 2019

Ett uppfriskande besök på vårdcentralen

För ett tag sen, någon gång i våras, så fick jag en knöl på ena långfingret, precis mitt på den yttersta leden. Först trodde jag att det var för att jag fått en smäll där när jag flisade grenar i kompostkvarnen, men så försvann den liksom aldrig. Knölar är ju inget man vill ha, även om Doktor Google försäkrade mig om att det med största sannolikhet rörde sig om en (ett?) ganglion eller en mukös cysta, båda helt ofarliga. MEN MAN VILL JU ÄNDÅ INTE HA EN HIMLA KNÖL PÅ SITT FINGER. Som aldrig försvinner, som jag jämt jämt slår i (och då gör det ont) och framför allt stör mig. Häromdagen skulle jag till exempel sticka in handen i Tages bilbur och då fick jag inte in fingret mellan två spjälor i buren. Ovärt.

För ett tag sen ringde jag vårdcentralen för att höra om de hade några heta tips, men det enda de sa var att jag skulle gå på öppen mottagning och låta distriktssköterskan ta en titt. Nu är jag inte den som springer ner dörrarna på vårdcentralen, men jag har väl varit hos distriktssköterskan förut och det gick ju SÅDÄR. Väntar faktiskt fortfarande på den där kallelsen som jag skulle ha fått där någon gång sommaren 2008.

Min vårdcentral ligger i ett sånt där miljonprogramsområde och där bor det nog flest långtidsarbetslösa, förtidspensionerade, och/eller låginkomsttagare i hela kommunen, så köerna borde vara milslånga. Fast jag har då alltid fått hjälp med det jag har behövt få hjälp med i helt rimlig tid (var ju där lite oftare när barnen var små), bortsett från den där trögröven till distriktssköterska dårå. Så idag tog jag mig samman och masade mig dit. Anmälde mig i kassan, fick en lapp och satt i kanske en kvart och läste i min bok innan det blev min tur. Istället för trögröven Berit (eller vad hon nu hette) så var det en ung snygg karl som hette syster Patrik som svepte med mig in i ett mottagningsrum och frågade med ett bländande leende vad han kunde göra för mig. Visade mitt finger med knölen och han hummade och sa att det såg ju inte så roligt ut och han ville nog att arbetsterapeuten skulle ta en titt. ARBETSTERAPEUTEN? Är det inte såna som typ pensionärer går till för att få hjälp med rollatorer och hemtjänst och liknande? Har ingen aning, men syster Patrik spänstade iväg i korridoren och jag satt kvar och smygläste fusklappar på skrivbordet ("om folk söker för feber, fråga om de har varit utomlands och i så fall i områden med EBOLA").

Sedan kom arbetsterapeuten, jag visade Knölen och hon bara "nämen usch vad äckligt" (man tycker väl ändå att de inom vården skulle vara rätt härdade?) och sedan påbörjades en slags gruppdiskussion. Hade jag artros? Kunde det vara ett ganglion? Jag kom med mitt (a k a Doktor Googles) förslag "mukös cysta" och mm, ja, kanske det ändå var bäst att låta en doktor (en riktig) titta på det? Jo, det enades Syster Patrik och Arbetsterapeuten till slut om. "Kanske vore det här någonting för doktor Muhammed?" "Ja, han är ju lite av en klipp- och klistradoktor, det här skulle han gilla", diskuterade Syster Patrik och Arbetsterapeuten sinsemellan. Hittills har man ju bara hört talas om stafettläkare, men nu seglade "klipp- och klistradoktor" upp på nyordslistan. Tydligen var han en sån som "gillade att tänka utanför boxen", vilket då bedömdes vara bra i fallet med den mystiska Knölen (hoppas jag åtminstone).  "Han är också kirurgiskt intresserad", informerade Syster Patrik med det entusiastiska tillägget "det är ju bra för er båda!". Så nu har jag fått en tid hos den "kirurgiskt intresserade" (obs, inte kirurg då, utan bara intresserad) doktor Muhammed, a k a "klipp- och klistradoktorn" som dessutom gillar att tänka utanför boxen, om ett par veckor. Det här känns ju...eh, bra? Om inte annat så rejält spännande. Känns lite som att en klipp- och klistradoktor skulle kunna amputera fingret på stående fot i rent kirurgiskt intresse. Bör jag höja min försäkring? Förbereda mig på ett liv som vänsterhänt? Den som lever får se.

Kände mig dock rejält uppfriskad av besöket. Kostade dessutom inte en krona. Det är häftigt att betala skatt, osv.


Lifterskan

Har läst Lifterskan av Cannie Möller (helvete vad lite jag läser nuförtiden! skärpning!). Den handlar om detta:

"Hur skulle jag kunna hjälpa dig? Jag vet ju inte vem du är men du har dragit in mig i ett brott. Dödade du den där mannen?"

Det är glashala vägar när tecknaren Rebecka Gudner är på väg upp till familjens hus i Norrland. Det Rebecka söker denna allhelgonahelg är lugn och ro. Plötsligt dyker en flicka upp i mörkret framför bilen.
Det är då hon plockar upp lifterskan. Det är denna till synes goda gärning som kommer att få ödesdigra konsekvenser för Rebeckas liv. Lifterskan Helen väcker känslor och sidor hos Rebecka som hon trängt undan. Och det är Helens ansikte som ständigt återkommer på hennes ritblock.
Ingen i hennes omgivning kan förstå vad lifterskan till slut betyder för Rebecka. Allra minst hon själv.


Alltså, jag tyckte den här boken började rätt lovande, men sen kände jag mest nja och till och med GÄSP. Störde mig på att författaren ibland växlande mellan första och tredje person, antingen berättar man väl i jagform eller så gör man väl INTE det. Kan jag ju tycka. I övrigt tyckte jag berättelsen var rörig och karaktärernas handlingar och tankar mestadels var helt obegripliga, det fanns liksom ingenting man kunde relatera till och mot slutet irriterade jag mig på alla, till och med den övernaturligt schyssta polisen som inte verkade ha mycket annat för sig än att åka mellan Östersund och Stockholm och bjuda in sig själv till Rebecka med medhavd fika. SKULLE INTE TRO ATT DET GÅR TILL PÅ DET SÄTTET. Den här boken får två avbrutna pastellkritor av fem möjliga.

onsdag 6 november 2019

Den grimme aelling

PUH! Har precis klarat av det där mötet/demonstrationen som jag trodde var i måndags. Är nu helt trött i huvudet p g a att det var skitsvåra grejer och på engelska. Dessutom var det möte med kamera som jag inte direkt är van vid eftersom vi aldrig har det på jobbet, men nu var det inte Skype utan via nån annan lösning och vips var ens glåmiga och blekfeta nylle BROADCASTED utan att man hade ett smack att säga till om. Dessutom: övriga mötesdeltagare satt i konferensrum och hade neutrala och diskreta bakgrunder, men eftersom jag valde att ta detta möte hemifrån (och inte hade räknat med kamera-aspekten) så hade jag mysbelysning, slafsig luvtröja och en sleten soffa från Blocket (på vars ryggstöd det balanserade en rulle hushållspapper) att visa upp för strikta män i slips och kostym. Funderade på att försöka putta den, hushållspappersrullen alltså, ur bild men tänkte sen att det förmodligen skulle väcka mer uppmärksamhet än att helt enkelt bara låtsas som att det regnade. Tänker också lite att mötets huvudsyfte var ju ändå inte att se om jag har det städat och fint hemma? Man kan också välja att glädjas åt att hundarna åtminstone inte började stormskälla när de hörde andra röster än min, vilket också har hänt, fast då var det "bara" under ett Skypemöte med min chef och han är inte speciellt petig med att det ska vara strikt och formellt. Tur det, för annars hade nog både han men framför allt jag haft det rätt så jobbigt. Han med mig och jag med att behöva låtsas vara en person jag inte är.



    

tisdag 5 november 2019

Slit och släp, aldrig är det något annat...

...eller hur han nu uttryckte saken, han Svensson i Hedebyborna. Som jag ej minns själv, men mina föräldrar har citerat denna serie i vad som känns som hela mitt liv så fort något har känts lite motigt. Ja, som nu då. Har svinmycket att göra och allting bara tornar upp sig överallt vart jag än tittar och så kommer det att vara åtminstone i en månad till, så det är bara att gilla läget.

Idag har jag jobbat hemma. Gött på ett sätt. Gick upp vid 06.30, satte mig vid datorn och jeflar vad jag hann med mycket. Sen hade jag ett Skypemöte med en dansk och tänkte att jag skulle passa på att äta lunch samtidigt. Ångkokt torsk med saffransris, det är ju inget som knastrar eller låter utan det kan man nog tugga i sig rätt så diskret under mötets gång, tänkte jag. Så det gjorde jag. Det gick fint tills vi skulle avsluta och dansken sa "velbekomme" sådär som ALLA danskar säger så fort de kliver in i ett rum där det finns någon som äter eller ska äta något. Har aldrig kamera när jag Skype:ar för på jobbet sitter datorn i en sån här dockningsstation och har skärmen (där kameran sitter) nerfälld, för jag har en extern skärm också. Så vill man se hur någon ser ut så får man glo på en bild som nån IT-snubbe har prytt ens Skypekonto med. Dom där bilderna är lite som passfoton, alla ser helt lömska och dolska och lite farliga ut. Ja, inte jag då, för jag påminner mer om han som fick ett stenblock i huvudet i Pelle Erövraren. Foglig och lite efterbliven. Ej smickrande.
Ja, i alla fall, nu när jag har jobbat hemma har jag ju ingen dockningsstation och extern skärm utan har använt laptopen som den är tänkt att användas. Och där i skärmens ovankant sitter ju den där lilla otäcka kameran och inte fan vet jag hur man vet om den är igång eller ej och TÄNK OM HELA DANMARK HAR SETT MIG SITTA OCH SMASKA I MIG ÅNGKOKT TORSK NU? Gud vad pinsamt i så fall.

Det bra med att jobba hemma är i alla fall detta: Att efter lunch tog jag Tage och åkte och tränade med honom och en kompis som är egen företagare och har det rätt flexibelt. Vi spårade och körde budföring och lite lydnad och ska man hinna med det innan det blir mörkt så får man banne mig starta i tid. Sen åkte jag hem igen och fortsatte jobba som om inget hade hänt. Visserligen blir dagen lång på det viset, men det är rätt gött att få ett rejält träningspass bortgjort (som Maj skulle ha uttryckt det).

Nu är klockan 18.30 och jag tycker nog att jag har gjort mitt, så nu ska jag smita ut och dubbelkolla så att alla höns sitter på pinnar och att det inte bara har varit en slump att de gjort det de senaste kvällarna. Sen ska jag lägga in lite fler "jobba hemma"-dagar i kalendern med utrymme för hundträning mitt på dagen. Om sju veckor är det vintersolstånd och sedan blir det ljusare igen, men sju veckor ligger rätt långt bort så här får man ta till lite andra knep och tricks för att få till det.

måndag 4 november 2019

En hälsning från Gunde Svan & Co

Kan meddela att Gunde Svan and his/her australorps nu äntligen, vid cirka 12 veckors ålder, inte bara har fattat att man går in i hönshuset på kvällarna utan också att man sover på sittpinnarna. Ikväll tajmade jag läggdags och fick då nöjet att se först hur de gamla marscherade in och tog plats under gemytligt småprat. Gunde och gänget stod utanför och hängde en stund i en tuff tonårsklunga. De har inte börjat skrocka än, men piper inte som kycklingar heller utan är något mellanting. De stod där och utbytte åsikter om ett och annat, sedan bestämde sig Gunde för att ta täten men ångrade sig och lät någon av de andra gå först. Är tydligen himla viktigt i vilken ordning man går in. Sedan studsade de upp på landgången som går upp till sittpinnarna och makade sig omständligt på plats efter att ha funderat både på landgångens slut och kanten av bajsbrädan som alternativa sovplatser. Blev riktigt stolt över dom, hahaha. Eller kanske snarare lättad över att slippa gå ut varje kväll och lyfta upp dom. Ej jättejobbigt såklart, de är ju bara fyra stycken, men det ska kommas ihåg och även om de bara sitter och sover en liten stund i redena blir det extremt grisigt av det. Nu kvittar det kanske för alla de vuxna ruggar och ingen värper just nu, men det känns ändå som onödigt arbete. Ja, det var väl egentligen bara denna milstolpe jag ville rapportera om. Nästa blir väl det spännande avgörandet: tuppar eller hönor?

Nu börjar STRESSEN

Sen jag kom tillbaka från semestern har jag haft det relativt "lugnt" på jobbet. Mycket att göra, ja - men det har åtminstone hunnits med under någorlunda normal arbetstid. Men nu börjar det köra ihop sig. Mitt jobb gör det med jämna mellanrum. Först är det få-allt-klart-innan-säsongen-drar-igång-perioden, sedan kommer högsäsongen, sedan kommer perioden då man ska försöka ordna upp allt det där som man lägga åt sidan p g a tidsbrist under högsäsongen och så är det perioden som startar ungefär en månad innan vår stora årliga revision, när man ska försöka knyta ihop säcken och föreställa vara en väl fungerande verksamhet istället för ett valfritt avsnitt ur Fablernas Värld. Där är vi nu. Och då åker man inte ostraffat till Köpendanmark en vecka. För det första så innebar den här konferensen att en hel del nya små arbetsuppgifter och ansvarsområden utkristalliserades för bland annat yours truly. För det andra så har jag tidigare fått möblera om en del i kalendern för att hålla dom där dagarna tomma, vilket innebär att andra dagar blir fullare. Och för det tredje är det så himla många nya på jobbet som ska läras upp i ett och annat och det står också på min to do-lista den kommande månaden. 

Idag skulle jag och en dansk kollega få en demonstration av en mjukvara som vi kanske ska använda oss av. Fick ett mail med en länk där man skulle kunna ansluta. Kände att jag behövde förbereda mig lite så jag åkte hem efter lunch med planen att läsa in mig på mjukvaran och komma på lite smarta frågor till den här demonstrationen som skulle börja 14.30. Var hemma strax efter ett men hann inte mer än innanför dörren förrän jag blev uppringd av en kollega som behövde hjälp med en SUPERAKUT sak. Problemet var löst cirka 14.28 och jag hade inte hunnit förbereda ett piss, men det var ju bara att klicka på anslutningslänken och se glad ut. Det gjorde jag dock ej så länge för systemet talade om för mig att jag hade fel webbläsare installerad. Det är väl helvete med, man har Internet Explorer för nåt program funkar bara med det, och så har man Edge för nåt program funkar med allt utom med Internet Explorer, och så har man nåt annat för nog fasen finns det nån liten funktion som inte täcks av de nyss nämnda, och nu kom alltså den här anslutningslänken och gnölade om Chrome. Laddade ner och installerade i ilfart och höll på att bli TOKIG på alla add-ons och plug-ins och kom-igång-guider som fladdrade förbi mitt hysteriska klickfinger. 14.34 anslöt jag och sen stod systemet och tuggade och malde och informerade sävligt om att jag skulle minsann få komma till så fort någon godkände min anslutning. Denna någon verkade dock inte sugen på att ha mig med, så jag sms:ade min danska kollega och informerade att jag hade problem med att ansluta till mötet. Han svarade att det inte var så konstigt eftersom mötet var först på onsdag. WTF liksom? Jag brukar ha JÄRNKOLL på min kalender, men har uppenbarligen tappat den superkraften? RÖVEN vilken antiklimax efter all denna adrenalinproduktion helt i onödan. Aja, nu hinner jag förhoppningsvis förbereda mig bättre så inget ont som inte har något gott med sig. 

Har nu, som en ren överslagshandling, beställt en ergonomisk kudde till mig själv efter att ha sett reklam på Instagram. Är ju normalt sett verkligen ingen storshoppare, men där ser man vad stressen kan ställa till med. Den kostade typ 25 € så jag hoppas den är värd det. Har redan en pissdyr Tempurkudde, men jag tycker den är för stum så jag försöker stötta min värkande (p g a gammal skada) nacke med ett litet system av kuddar som flyttas runt och puffas upp efterhand som nacken protesterar. Känner att det kanske ändå är lite ovärdigt? Vi får väl se hur det här går. 

Post massage

Jaha, det var lite som jag trodde. Samma ställe, men ny thailändska. Oklart var Stålnypan har tagit vägen. Gjorde lite research på hitta.se och kom fram till att gubben som var skriven på adressen hade bott där sedan 2008, så det måste ju ha varit samma gubbe som Stålnypan levde med. Kollade sen på birthday.se och såg att "gubben" var 37 år (den nya thailändskan var 32). Ännu konstigare, för Stålnypan var typ i min ålder och jag har väl (JA, JAG VET, fördomsfull) inbillat mig att den som har fru från Thailand vill ha någon som också är lite yngre, men den teorin verkar ju inte stämma här i alla fall.

Jaja, men hur var massagen då? SÅDÄR, kan jag säga lite besviket. För det första hade hon/dom renoverat och hottat upp det där uterummet där massagestudion (eller vad det nu heter, "studio" låter lite som porr tycker jag) var. På Stålnypans tid var det lite murrigt, men ombonat och mysigt med en massa tyger och draperier och prydnader med drakar och blommor och sånt där. Nu var det ljust och fräscht med spotlights och grejer, och det spelades soft avslappningsmusik med vågbrus och fågelkvitter. Stålnypan hade nån hemmabyggd massagebänk modell jättestor, så att hon kunde klättra upp på den och kliva runt och trampa på en (sant). Den var kvar, men den nya hade satt igen hålet där man har ansiktet och istället lagt dit en kudde. Alltså, det finns väl ändå en anledning till att massagebänkar är utformade på det sättet som de är? Att ligga på mage och ha huvudet nedtryckt i en kudde = ingen luft = ej skönt. Lyckades i och för sig få till det så att kudden vilade mot pannan, men det var ej optimalt på något sätt. Sen tyckte jag även att själva massagen bara var sådär. Stålnypan, och även min "nuvarande" (som dock sitter fast i Thailand och väntar på visum så det känns väldigt oklart när/om hon kommer tillbaka) var/är som målsökande missiler och letade upp spänningar och muskelknutor och angrep med stor frenesi, men det här var lite mer...ja, jag vet inte riktigt. Oprofessionellt är kanske ett starkt ord, men det kändes som att hon bara blaskade på lite olja och gned omkring den lite planlöst. Inte obehagligt alls, men inte heller sådär GÖTTE som jag hade förväntat mig. Dessutom var det kokosolja och jag gillar inte kokoslukt, men det hade jag väl kunnat uthärda om bara massagen var bra. Sedan när det var dags att vända sig från mage till rygg så fick man ingen handduk att lägga över ögonen, utan fick ligga där och låta sig exponeras i spotlightskenet. Fick en känsla av att "gubben" kanske satt och filmade som en annan James Spader i Sex, lögner och videoband. Ja, man är ju såklart lika exponerad med handduk över ögonen, men det känns inte så. Fick även bröstmassage, det har jag aldrig fått förut och det är inget jag känt att jag har saknat om jag säger så.

Såatteh, NEJ. Det blir nog inga fler besök på det stället. The jakt på en bra thaimassage continues.

söndag 3 november 2019

Slut som artist

Alltså, jag är FAN i mig inte gjord för att vara på resande fot. När jag var 20-ish så tågluffade jag och vill minnas att jag tyckte det var spännande och kul, men sedan dess har någonting hänt och jag tycker det är ytterst obekvämt att lämna det egna hemmet mer än på sin höjd över dagen (och helst inte ens det). Nu var jag ju i Danmark måndag, tisdag, onsdag, torsdag, kom hem, vände i dörren och åkte in till stan för att se Mia Skäringer träffa Jenny och dricka vin (vi ska se Mia Skäringer den 30/11 istället, hoppas hon är frisk då. Mia alltså. Och vi). Och i fredags eftermiddag styrde jag kosan till mina gamla hemtrakter för då skulle en 75-åring (min mamma) firas. Sov över hos min syrra. De har golvvärme i sitt hus och i gästrummet var den neddragen rätt så rejält, för där är de ju aldrig. Smart tänkt ur både ekonomiskt och miljöperspektiv, och det tänkte väl inte jag på när jag dråsade i säng (som i själva verket var en upphottad luftmadrass) efter en dag med hemmajobb, 3 timmars bilresa och därefter mat och vin att det var lite svalt i rummet. Vaknade kl 04.00 av att jag frös som en HUND. Den där sabla luftmadrassen verkade ju inte heller absorbera någon kroppsvärme, så när jag kröp ner igen efter att ha varit på toa så var det som att gå och lägga sig i en grav, och täcket var tunt som en oblat. Fick gå upp och klä på mig alla mina kläder och sen gå och lägga mig igen, men det var fan i mig lögn att somna om. Så när jag ÄNTLIGEN kom hem igår eftermiddag så var det igång med brasan och sen slocknade jag som ett ljus under en filt på soffan. Vaknade lagom tills att det var dags att laga middag, åt den, kollade på Vår tid är nu och nåt avsnitt av Bergs drömkåk (mitt nya älskar-att-hata-program) och sen var det väl dags att gå och lägga sig på riktigt.

Idag har jag inte gjort många knop. Städat i hönshuset och försökt könsbestämma vaktelkycklingarna. De är 6 veckor idag men antingen är alla hönor eller så är de helt enkelt inte könsmogna än för det var ingen som ville bekänna färg, inte ens den viltfärgade som inte har prickar på bröstet och då enligt regelboken ska vara tupp. De kanske är sent utvecklade p g a att det är höst och mörkt, inte vet jag. Men det lär väl ge sig någon gång. Så länge inte tupparna börjar slåss spelar det ju ingen större roll.
Råttfällan i växthuset hade slagit igen, men utan att något offer återfanns, så den fick jag gillra igen. Den här gången med rökt korv, som min man påstår är det bästa att fånga råttor med (jag säger Snickers eller jordnötssmör, nu blir det spännande att se vem som får rätt).

Sedan förberedde jag en pallkrage för vitlökssådd. Eller sättning heter det väl om man ska vara petig. Gödslade rejält med både höns- och hästgödsel och hoppas på riklig skörd till sommaren. Har beställt vitlök från Danmark, det ska bli spännande. Har även lagt undan ett par lökar från årets skörd som jag ska peta ner, sen är det bara att luta sig tillbaka och invänta skörden till sommaren.

Ska snart på thaimassage, det ska bli spännande. Hoppas att det är min gamla Stålnypa som har återuppstått i nytt namn och ny skepnad, men säker kan man ju aldrig vara. Järnnypan bodde i ett hus ute på vischan och hade inrett ett litet uterum till sin massagestudio eller vad det heter. Så man fick liksom tassa in på någons tomt och runda sandlådor och barncyklar och nån gång kom det en glad golden retriever och hälsade välkommen. Sen gick hon ju plötsligt under jorden och försvann och skylten togs ner. Nu ska det bli spännande att se om det är samma Stålnypa eller någon annan? Minns ej den exakta adressen, men det här nya (eller "nya") stället låg i alla fall på samma väg. Kan ju inte finnas hur många thailändskor som bedriver massageterapi på en och samma gata, kan man ju tycka. Eller så är det en väldig konkurrens som man inte har en aning om. Jag inbillar mig nämligen att det också finns en man skriven på denna adress. Kanske är jag fördomsfull, men jag TROR inte att thailändskor som kommer till Sverige med barn köper hus och en golden retriever för SFI-pengen (av någon anledning tror jag inte stenrika thailändskor flyttar till Sverige men jag kan ju ha fel där också). Men det var så konstigt det där när hon liksom bara försvann från en dag till en annan. Det var liksom inte att hon sa att hon skulle sluta eller flytta eller börja göra något annat, utan man bokade tid och sen helt plötsligt blev den cancelled. Skumt. Finns förmodligen en helt naturlig förklaring, men jag är extremt nyfiken på om det är hon eller en annan thailändska som ska ta emot idag, och om det är en annan: vart tog Stålnypan vägen, och vad har mannen i huset för roll i det här? Har han styckmördat Stålnypan och sen åkt till Thailand och fiskat upp en ny fru? Eller har HON styckmördat honom och sen varit i Thailand och hittat en ny? Man vet så himla lite.     

fredag 1 november 2019

Rapport från ett soffhörn

Idag skulle jag egentligen vara ledig, för det tyckte jag att jag behövde efter fyra dagar på resande fot. Men så fick jag en liten uppgift att lösa, den skulle väl ha tagit typ en kvart om jag hade varit på jobbet. Men nu var jag hemma och uppgiften krävde åtkomst till en databas som man måste vara inom jobbets fyra väggar för att kunna komma åt. Löste problemet ändå, men det tog betydligt längre tid än planerat så nu kan jag lika gärna fortsätta medan jag har ångan uppe.

Hur har jag då haft det under mina fyra dagar i Däääänmark? Jodå, tackar som frågar, jag överlevde. Det var till och med riktigt kul ibland, men samtidigt ansträngande. Är ju verkligen inte van vid att umgås med folk och vara artig och prata engelska från arla till särla. Sen är ju tanken att man också ska åstadkomma något, och det tar också på krafterna. Hatar ordet WORKSHOP, men jag antar att alternativet är "grupparbete" och det väcker ju inte några angenäma minnen till liv.
För att det inte skulle bli alltför tungt hade min chef gjort skojiga KAHOOT-quiz som han stack emellan med lite då och då. Jag hade aldrig hört talas om Kahoot innan, men det var riktigt skojigt. Det gick till så här: Alla laddade ner varsin app (Kahoot-appen dårå), sen fick man ansluta till det aktuella quiz:et med en kod. Sedan visades frågorna på en skärm (egentligen på min chefs dator som var kopplad till en stor skärm på väggen i konferenslokalen) och så fanns det fyra svarsalternativ som också visades på skärmen, och så skulle man trycka på rätt färg i appen inom 10 sekunder (tror jag det var). Jag brukar ju vara the queen of quiz, men här framstod jag som rätt medioker. För det första var frågorna inte av typen allmänbildande utan det kunde vara till exempel: "Vem av följande har jobbat längst på företaget?" eller "Hur många råvaruleverantörer har vi i hela koncernen?" och så fyra alternativ som var rätt snarlika. Det gällde inte bara att svara rätt utan också att vara snabb, för man fick poäng utifrån hastighet, och allting var ju på engelska och då måste jag först översätta i huvudet (och det går inte snabbt) och sedan tänka ut det rätta svaret och sedan klicka på rätt färg under tidspress. Maria Montazzami framstod som rapp och alert i jämförelse med mig just där och då. Men roligt var det ändå.

Sen kom den här hemliga teambuilding-aktiviteten som jag hade fasat för. När vi haft teambuilding-grejer innan har det nästan alltid varit antingen någon testosteronstinn aktivitet i stil med att kasta yxa och skjuta pilbåge eller någon tävling som innefattar ett visst mått av förnedring, typ (försöka) rida på mekaniska tjurar eller köra gocart och bli prejad av banan under allmänt jubel. Hatar sånt i allmänhet och i synnerhet i sällskap där jag inte känner mig bekväm från början. Nu var det ju dessutom danskar som hade skött planeringen, och alla vet ju att danskar är som vi fast värre. Kändes som att vad som helst skulle kunna hända. Vi baxades in i en buss, fick varsin starköl i näven och så bar det iväg under mycket tjo och tjim. Vi landade på en flådig restaurang som, visade det sig, någon vinnare av Masterchef Danmark, ägde och vår aktivitet var att vi skulle dela upp oss två och två och laga den där fyrarätters middagen som vi hade fått se i programmet tidigare. Den var så här:

SÆSON: EFTERÅR 

Aperitif 

Stegt kål i sæson med confiteret æggeblomme, hasselnødder og gammel knas

Hjemmebagt tartelet med svampe i veloute og sæsonens urter

Stegt gråand, glaseret skorzonerrod, rødbedesauce med røget marv og syltede løg 

Æble/pære kage med timian og pisket creme fraiche 
Nu tror jag inte själva Masterchef-vinnaren var på plats, men det var två kockar som visade och demonstrerade hur det hela skulle gå till och sedan fick man försöka efter bästa förmåga. Det var dessutom fri bar, så stämningen steg rätt så omedelbart till maxläge och lite till. Tyvärr (kanske) var den här visningen av hur det skulle gå till rätt så långrandig och omständlig och jag och min kollega fick ganska omedelbart FEELING (mycket tack vare den fria baren som bland annat erbjöd obegränsade mängder mousserande vin, livsfarligt för mig som dricker bubbel ungefär tre gånger så fort och mycket som alla andra) och kände oss som fria andar som tog ut de gastronomiska svängarna rejält och drog oss inte för att springa ut i den delen av Masterchefköket som man aldrig får se på tv och tjata till oss extra smör och mera grädde och få lov att använda deras specialugnar och andra grejer. Kan väl inte vi hjälpa att alla andra var så himla oföretagsamma? Vi tyckte att vi var helt outstanding och bäst i test, även om slutresultatet kanske inte direkt liknade förlagan. Men det var ju gott och det var ju huvudsaken. Och roligt hade vi. Tror inte jag har skrattat så mycket på år och dar.

Sen tillbaka till hotellet och där fortsatte äventyret i baren som om det inte fanns någon morgondag. Jag, som inte är uppe till tolvslaget ens på nyårsafton, tackade för mig vid 01.30, men det fanns dom som fortsatte efter det. Morgondagen var dock ytterst verklig och inte lika rolig. När klockan ringde 06.30 (det var samling 07.30) så hade jag redan legat vaken sedan 04.30 med ett helt kavalleri galopperade med stålskodda hovar mot insidan av pannbenet. LIDANDET! Blev ju ej roligare av att det var budgetgenomgång, men det var bara att bita ihop och ta sig igenom dagen.

Fick sedan lift med en kollega över bron, så jag slapp det meckiga med att ta först metro och sedan tåg över sundet för att sedan byta till nytt tåg eller eventuellt buss hem. Nu blev jag avsläppt på Malmö C och kunde bara sätta mig på tåget och påbörja hemfärden. Kom hem 16.15, satte väskorna, gick ut en sväng med hundarna i trädgården för att sedan sätta mig på bussen tillbaka till stan en halvtimme senare. Jenny och jag skulle nämligen gå och se Mia Skäringers show No More Fucks To Give på kvällen. Nu blev den dessvärre inställd p g a sjukdom, men både Jenny och jag kände att VI ställer väl inte in även om Mia gör det. Så vi gick och åt kinabuffé och delade en flaska vin och talade ut om hur förträffliga vi är. AH. Perfekt avslutning på veckan om ni frågar mig.

Nä, men nu ska jag väl jobba lite till. Göra skäl för lönen så att säga. Ikväll är jag bjuden på middag hos min syrra, sen får det fan i mig bli ASKES fram till jul eller nåt.