måndag 11 november 2019

Jag blinkade en gång, så försvann helgen

Ja, ungefär sådär är mitt liv nuförtiden: svinstressigt. I fredags var jag slut som artist och orkade inte ens åka på drop in-ridning TROTS att jag inte hade ridit på min vanliga lektion på måndagen p g a orkade inte det heller. Det är någonting med november och mörkt och kallt och behöva byta om och sätta sig i en kall bil och åka iväg till ett kallt stall som inte lockar jättemycket. Fastän jag VET att när jag väl kommer dit så blir allting bra, så jag måste börja fokusera på den känslan istället.

I fredags lämnade jag med flit datorn på jobbet och åkte hem och kokade pumpasoppa med ingefära och sen slutade väl fredagen med att jag somnade på soffan som alla andra fredagar. Sedan gick det en sekund och så var det söndag kväll. Och då har jag inte gjort speciellt mycket alls, känns det som. Gick en långpromenad i lördags och fick skoskav. Igår höll jag hundkurs på förmiddagen, men resten av tiden har jag inte gjort något speciellt vad jag vet mer än sånt där som jag alltid gör på helgerna: lagar mat, bakar bröd, städar hönshus. Glodde på världscupen i hoppning, betade av nästan hela Filip och Mona (fantastisk (om man gillar skavig humor) serie på SVT, se den!). Jamen det var lugnt och fridfullt, ändå känns den här ledigheten otillräcklig. Just nu är jag i en period där jag jobbar svinmycket, jag skulle kunna jobba dygnet runt och ändå blir jag aldrig klar. Då blir det lite stressande med helger, samtidigt är ju kanske inte lösningen att jobba ännu mer. Vill ju ej sluta mina dagar som Boxer i Animal Farm.

Nästa helg ska vi åka till Köpenhamn. Min man fyller nämligen 50 nästa vecka, och då ville han "göra något" i samband med detta. Så då blev det en heldag i Köpenhamn. Har egentligen inte energi till detta, men det får ju gå ändå. November är sån: in i kaklet bara. Sen får man rasa ihop och återhämta sig i december. Min man vill gå och se en konstutställning. Vet få saker som är tråkigare, men man får väl offra sig för jubilaren. Sen bestämde jag att vi ska gå på Den Blå Planet. Så det blir ju åtminstone kul. Och Köpenhamn brukar ju dessutom erbjuda god mat.

Så börjar böket med att hitta någon som kan passa hundarna över dagen. Det är lite då man ångrar att man har tre, för det blir ju ett något större företag än bara en. Vi har lämnat på pensionat några gånger förut, men det har fan inte känts speciellt bra. På ett ställe har jag dålig kemi med ägaren, plus att hen tävlar aktivt nästan varje helg och då lämnar över stället till typ praktikanter och såna som arbetstränar och annan billig arbetskraft, aldrig samma två gånger i rad. På ett annat ställe har jag bättre kemi med ägarna, men de har kennel och är iväg på utställningar och annat ofta. Och stället ligger mitt ute i Tjottahejti och då kan väl hundarna stå och vrålskälla och yla i timmar utan att någon bryr sig. Jag vet att de har folk som tittar till pensionatet när de inte själva är där, så det är inte som att hundarna är övergivna. Men det känns ändå inte jättebra.
Har nu hittat ett nytt ställe som jag hoppas mycket på. Dels ligger det nära, dels utger det sig för att vara "som hemma" för hundarna, d v s det är litet och hundarna får till och med vara med inne i huset ibland. Det låter ju jättetrevligt, men då var det såklart inte bara att boka tid och plats utan ägaren vill träffa hundarna först och känna av ifall de passar att vara där. Känns egentligen helt rimligt, så hade jag nog också velat göra om jag hade haft pensionat och det känns väl mer som ett ställe där man verkligen bryr sig än ett där man bara kan komma och lämpa av sina djur lite hur som haver. Men tänk om våra hundar inte platsar på ett sånt ställe? GULP. Aja, det får jag veta ikväll.


lördag 9 november 2019

VARNING FÖR STARKA BILDER

Har lite svårt att smälta den där "usch vad äckligt"-kommentaren från vårdcentralen. Har ju trots allt gått omkring med denna knöl i cirka åtta månader och under denna tid handhälsat på ÅTSKILLIGA människor utan att någon har flytt skrikande. Och man tycker ju att personer som arbetar i vården i allmänhet, och på en ghetto-vårdcentral som min i synnerhet, borde ha sett ett och annat?

Så här ser den alltså ut: 

Ursäkta bildkvalitén men det var av någon anledning skitsvårt att fotografera med vänster hand och tydligen måste jag då spreta med lillfingret som farmor i Downton Abbey. Jag lämnar nu öppet för fler "usch vad äckligt"-kommentarer, kanske även NÄTHAT? Tur jag bara har cirka tre läsare.   

torsdag 7 november 2019

Ett uppfriskande besök på vårdcentralen

För ett tag sen, någon gång i våras, så fick jag en knöl på ena långfingret, precis mitt på den yttersta leden. Först trodde jag att det var för att jag fått en smäll där när jag flisade grenar i kompostkvarnen, men så försvann den liksom aldrig. Knölar är ju inget man vill ha, även om Doktor Google försäkrade mig om att det med största sannolikhet rörde sig om en (ett?) ganglion eller en mukös cysta, båda helt ofarliga. MEN MAN VILL JU ÄNDÅ INTE HA EN HIMLA KNÖL PÅ SITT FINGER. Som aldrig försvinner, som jag jämt jämt slår i (och då gör det ont) och framför allt stör mig. Häromdagen skulle jag till exempel sticka in handen i Tages bilbur och då fick jag inte in fingret mellan två spjälor i buren. Ovärt.

För ett tag sen ringde jag vårdcentralen för att höra om de hade några heta tips, men det enda de sa var att jag skulle gå på öppen mottagning och låta distriktssköterskan ta en titt. Nu är jag inte den som springer ner dörrarna på vårdcentralen, men jag har väl varit hos distriktssköterskan förut och det gick ju SÅDÄR. Väntar faktiskt fortfarande på den där kallelsen som jag skulle ha fått där någon gång sommaren 2008.

Min vårdcentral ligger i ett sånt där miljonprogramsområde och där bor det nog flest långtidsarbetslösa, förtidspensionerade, och/eller låginkomsttagare i hela kommunen, så köerna borde vara milslånga. Fast jag har då alltid fått hjälp med det jag har behövt få hjälp med i helt rimlig tid (var ju där lite oftare när barnen var små), bortsett från den där trögröven till distriktssköterska dårå. Så idag tog jag mig samman och masade mig dit. Anmälde mig i kassan, fick en lapp och satt i kanske en kvart och läste i min bok innan det blev min tur. Istället för trögröven Berit (eller vad hon nu hette) så var det en ung snygg karl som hette syster Patrik som svepte med mig in i ett mottagningsrum och frågade med ett bländande leende vad han kunde göra för mig. Visade mitt finger med knölen och han hummade och sa att det såg ju inte så roligt ut och han ville nog att arbetsterapeuten skulle ta en titt. ARBETSTERAPEUTEN? Är det inte såna som typ pensionärer går till för att få hjälp med rollatorer och hemtjänst och liknande? Har ingen aning, men syster Patrik spänstade iväg i korridoren och jag satt kvar och smygläste fusklappar på skrivbordet ("om folk söker för feber, fråga om de har varit utomlands och i så fall i områden med EBOLA").

Sedan kom arbetsterapeuten, jag visade Knölen och hon bara "nämen usch vad äckligt" (man tycker väl ändå att de inom vården skulle vara rätt härdade?) och sedan påbörjades en slags gruppdiskussion. Hade jag artros? Kunde det vara ett ganglion? Jag kom med mitt (a k a Doktor Googles) förslag "mukös cysta" och mm, ja, kanske det ändå var bäst att låta en doktor (en riktig) titta på det? Jo, det enades Syster Patrik och Arbetsterapeuten till slut om. "Kanske vore det här någonting för doktor Muhammed?" "Ja, han är ju lite av en klipp- och klistradoktor, det här skulle han gilla", diskuterade Syster Patrik och Arbetsterapeuten sinsemellan. Hittills har man ju bara hört talas om stafettläkare, men nu seglade "klipp- och klistradoktor" upp på nyordslistan. Tydligen var han en sån som "gillade att tänka utanför boxen", vilket då bedömdes vara bra i fallet med den mystiska Knölen (hoppas jag åtminstone).  "Han är också kirurgiskt intresserad", informerade Syster Patrik med det entusiastiska tillägget "det är ju bra för er båda!". Så nu har jag fått en tid hos den "kirurgiskt intresserade" (obs, inte kirurg då, utan bara intresserad) doktor Muhammed, a k a "klipp- och klistradoktorn" som dessutom gillar att tänka utanför boxen, om ett par veckor. Det här känns ju...eh, bra? Om inte annat så rejält spännande. Känns lite som att en klipp- och klistradoktor skulle kunna amputera fingret på stående fot i rent kirurgiskt intresse. Bör jag höja min försäkring? Förbereda mig på ett liv som vänsterhänt? Den som lever får se.

Kände mig dock rejält uppfriskad av besöket. Kostade dessutom inte en krona. Det är häftigt att betala skatt, osv.


Lifterskan

Har läst Lifterskan av Cannie Möller (helvete vad lite jag läser nuförtiden! skärpning!). Den handlar om detta:

"Hur skulle jag kunna hjälpa dig? Jag vet ju inte vem du är men du har dragit in mig i ett brott. Dödade du den där mannen?"

Det är glashala vägar när tecknaren Rebecka Gudner är på väg upp till familjens hus i Norrland. Det Rebecka söker denna allhelgonahelg är lugn och ro. Plötsligt dyker en flicka upp i mörkret framför bilen.
Det är då hon plockar upp lifterskan. Det är denna till synes goda gärning som kommer att få ödesdigra konsekvenser för Rebeckas liv. Lifterskan Helen väcker känslor och sidor hos Rebecka som hon trängt undan. Och det är Helens ansikte som ständigt återkommer på hennes ritblock.
Ingen i hennes omgivning kan förstå vad lifterskan till slut betyder för Rebecka. Allra minst hon själv.


Alltså, jag tyckte den här boken började rätt lovande, men sen kände jag mest nja och till och med GÄSP. Störde mig på att författaren ibland växlande mellan första och tredje person, antingen berättar man väl i jagform eller så gör man väl INTE det. Kan jag ju tycka. I övrigt tyckte jag berättelsen var rörig och karaktärernas handlingar och tankar mestadels var helt obegripliga, det fanns liksom ingenting man kunde relatera till och mot slutet irriterade jag mig på alla, till och med den övernaturligt schyssta polisen som inte verkade ha mycket annat för sig än att åka mellan Östersund och Stockholm och bjuda in sig själv till Rebecka med medhavd fika. SKULLE INTE TRO ATT DET GÅR TILL PÅ DET SÄTTET. Den här boken får två avbrutna pastellkritor av fem möjliga.

onsdag 6 november 2019

Den grimme aelling

PUH! Har precis klarat av det där mötet/demonstrationen som jag trodde var i måndags. Är nu helt trött i huvudet p g a att det var skitsvåra grejer och på engelska. Dessutom var det möte med kamera som jag inte direkt är van vid eftersom vi aldrig har det på jobbet, men nu var det inte Skype utan via nån annan lösning och vips var ens glåmiga och blekfeta nylle BROADCASTED utan att man hade ett smack att säga till om. Dessutom: övriga mötesdeltagare satt i konferensrum och hade neutrala och diskreta bakgrunder, men eftersom jag valde att ta detta möte hemifrån (och inte hade räknat med kamera-aspekten) så hade jag mysbelysning, slafsig luvtröja och en sleten soffa från Blocket (på vars ryggstöd det balanserade en rulle hushållspapper) att visa upp för strikta män i slips och kostym. Funderade på att försöka putta den, hushållspappersrullen alltså, ur bild men tänkte sen att det förmodligen skulle väcka mer uppmärksamhet än att helt enkelt bara låtsas som att det regnade. Tänker också lite att mötets huvudsyfte var ju ändå inte att se om jag har det städat och fint hemma? Man kan också välja att glädjas åt att hundarna åtminstone inte började stormskälla när de hörde andra röster än min, vilket också har hänt, fast då var det "bara" under ett Skypemöte med min chef och han är inte speciellt petig med att det ska vara strikt och formellt. Tur det, för annars hade nog både han men framför allt jag haft det rätt så jobbigt. Han med mig och jag med att behöva låtsas vara en person jag inte är.



    

tisdag 5 november 2019

Slit och släp, aldrig är det något annat...

...eller hur han nu uttryckte saken, han Svensson i Hedebyborna. Som jag ej minns själv, men mina föräldrar har citerat denna serie i vad som känns som hela mitt liv så fort något har känts lite motigt. Ja, som nu då. Har svinmycket att göra och allting bara tornar upp sig överallt vart jag än tittar och så kommer det att vara åtminstone i en månad till, så det är bara att gilla läget.

Idag har jag jobbat hemma. Gött på ett sätt. Gick upp vid 06.30, satte mig vid datorn och jeflar vad jag hann med mycket. Sen hade jag ett Skypemöte med en dansk och tänkte att jag skulle passa på att äta lunch samtidigt. Ångkokt torsk med saffransris, det är ju inget som knastrar eller låter utan det kan man nog tugga i sig rätt så diskret under mötets gång, tänkte jag. Så det gjorde jag. Det gick fint tills vi skulle avsluta och dansken sa "velbekomme" sådär som ALLA danskar säger så fort de kliver in i ett rum där det finns någon som äter eller ska äta något. Har aldrig kamera när jag Skype:ar för på jobbet sitter datorn i en sån här dockningsstation och har skärmen (där kameran sitter) nerfälld, för jag har en extern skärm också. Så vill man se hur någon ser ut så får man glo på en bild som nån IT-snubbe har prytt ens Skypekonto med. Dom där bilderna är lite som passfoton, alla ser helt lömska och dolska och lite farliga ut. Ja, inte jag då, för jag påminner mer om han som fick ett stenblock i huvudet i Pelle Erövraren. Foglig och lite efterbliven. Ej smickrande.
Ja, i alla fall, nu när jag har jobbat hemma har jag ju ingen dockningsstation och extern skärm utan har använt laptopen som den är tänkt att användas. Och där i skärmens ovankant sitter ju den där lilla otäcka kameran och inte fan vet jag hur man vet om den är igång eller ej och TÄNK OM HELA DANMARK HAR SETT MIG SITTA OCH SMASKA I MIG ÅNGKOKT TORSK NU? Gud vad pinsamt i så fall.

Det bra med att jobba hemma är i alla fall detta: Att efter lunch tog jag Tage och åkte och tränade med honom och en kompis som är egen företagare och har det rätt flexibelt. Vi spårade och körde budföring och lite lydnad och ska man hinna med det innan det blir mörkt så får man banne mig starta i tid. Sen åkte jag hem igen och fortsatte jobba som om inget hade hänt. Visserligen blir dagen lång på det viset, men det är rätt gött att få ett rejält träningspass bortgjort (som Maj skulle ha uttryckt det).

Nu är klockan 18.30 och jag tycker nog att jag har gjort mitt, så nu ska jag smita ut och dubbelkolla så att alla höns sitter på pinnar och att det inte bara har varit en slump att de gjort det de senaste kvällarna. Sen ska jag lägga in lite fler "jobba hemma"-dagar i kalendern med utrymme för hundträning mitt på dagen. Om sju veckor är det vintersolstånd och sedan blir det ljusare igen, men sju veckor ligger rätt långt bort så här får man ta till lite andra knep och tricks för att få till det.

måndag 4 november 2019

En hälsning från Gunde Svan & Co

Kan meddela att Gunde Svan and his/her australorps nu äntligen, vid cirka 12 veckors ålder, inte bara har fattat att man går in i hönshuset på kvällarna utan också att man sover på sittpinnarna. Ikväll tajmade jag läggdags och fick då nöjet att se först hur de gamla marscherade in och tog plats under gemytligt småprat. Gunde och gänget stod utanför och hängde en stund i en tuff tonårsklunga. De har inte börjat skrocka än, men piper inte som kycklingar heller utan är något mellanting. De stod där och utbytte åsikter om ett och annat, sedan bestämde sig Gunde för att ta täten men ångrade sig och lät någon av de andra gå först. Är tydligen himla viktigt i vilken ordning man går in. Sedan studsade de upp på landgången som går upp till sittpinnarna och makade sig omständligt på plats efter att ha funderat både på landgångens slut och kanten av bajsbrädan som alternativa sovplatser. Blev riktigt stolt över dom, hahaha. Eller kanske snarare lättad över att slippa gå ut varje kväll och lyfta upp dom. Ej jättejobbigt såklart, de är ju bara fyra stycken, men det ska kommas ihåg och även om de bara sitter och sover en liten stund i redena blir det extremt grisigt av det. Nu kvittar det kanske för alla de vuxna ruggar och ingen värper just nu, men det känns ändå som onödigt arbete. Ja, det var väl egentligen bara denna milstolpe jag ville rapportera om. Nästa blir väl det spännande avgörandet: tuppar eller hönor?

Nu börjar STRESSEN

Sen jag kom tillbaka från semestern har jag haft det relativt "lugnt" på jobbet. Mycket att göra, ja - men det har åtminstone hunnits med under någorlunda normal arbetstid. Men nu börjar det köra ihop sig. Mitt jobb gör det med jämna mellanrum. Först är det få-allt-klart-innan-säsongen-drar-igång-perioden, sedan kommer högsäsongen, sedan kommer perioden då man ska försöka ordna upp allt det där som man lägga åt sidan p g a tidsbrist under högsäsongen och så är det perioden som startar ungefär en månad innan vår stora årliga revision, när man ska försöka knyta ihop säcken och föreställa vara en väl fungerande verksamhet istället för ett valfritt avsnitt ur Fablernas Värld. Där är vi nu. Och då åker man inte ostraffat till Köpendanmark en vecka. För det första så innebar den här konferensen att en hel del nya små arbetsuppgifter och ansvarsområden utkristalliserades för bland annat yours truly. För det andra så har jag tidigare fått möblera om en del i kalendern för att hålla dom där dagarna tomma, vilket innebär att andra dagar blir fullare. Och för det tredje är det så himla många nya på jobbet som ska läras upp i ett och annat och det står också på min to do-lista den kommande månaden. 

Idag skulle jag och en dansk kollega få en demonstration av en mjukvara som vi kanske ska använda oss av. Fick ett mail med en länk där man skulle kunna ansluta. Kände att jag behövde förbereda mig lite så jag åkte hem efter lunch med planen att läsa in mig på mjukvaran och komma på lite smarta frågor till den här demonstrationen som skulle börja 14.30. Var hemma strax efter ett men hann inte mer än innanför dörren förrän jag blev uppringd av en kollega som behövde hjälp med en SUPERAKUT sak. Problemet var löst cirka 14.28 och jag hade inte hunnit förbereda ett piss, men det var ju bara att klicka på anslutningslänken och se glad ut. Det gjorde jag dock ej så länge för systemet talade om för mig att jag hade fel webbläsare installerad. Det är väl helvete med, man har Internet Explorer för nåt program funkar bara med det, och så har man Edge för nåt program funkar med allt utom med Internet Explorer, och så har man nåt annat för nog fasen finns det nån liten funktion som inte täcks av de nyss nämnda, och nu kom alltså den här anslutningslänken och gnölade om Chrome. Laddade ner och installerade i ilfart och höll på att bli TOKIG på alla add-ons och plug-ins och kom-igång-guider som fladdrade förbi mitt hysteriska klickfinger. 14.34 anslöt jag och sen stod systemet och tuggade och malde och informerade sävligt om att jag skulle minsann få komma till så fort någon godkände min anslutning. Denna någon verkade dock inte sugen på att ha mig med, så jag sms:ade min danska kollega och informerade att jag hade problem med att ansluta till mötet. Han svarade att det inte var så konstigt eftersom mötet var först på onsdag. WTF liksom? Jag brukar ha JÄRNKOLL på min kalender, men har uppenbarligen tappat den superkraften? RÖVEN vilken antiklimax efter all denna adrenalinproduktion helt i onödan. Aja, nu hinner jag förhoppningsvis förbereda mig bättre så inget ont som inte har något gott med sig. 

Har nu, som en ren överslagshandling, beställt en ergonomisk kudde till mig själv efter att ha sett reklam på Instagram. Är ju normalt sett verkligen ingen storshoppare, men där ser man vad stressen kan ställa till med. Den kostade typ 25 € så jag hoppas den är värd det. Har redan en pissdyr Tempurkudde, men jag tycker den är för stum så jag försöker stötta min värkande (p g a gammal skada) nacke med ett litet system av kuddar som flyttas runt och puffas upp efterhand som nacken protesterar. Känner att det kanske ändå är lite ovärdigt? Vi får väl se hur det här går. 

Post massage

Jaha, det var lite som jag trodde. Samma ställe, men ny thailändska. Oklart var Stålnypan har tagit vägen. Gjorde lite research på hitta.se och kom fram till att gubben som var skriven på adressen hade bott där sedan 2008, så det måste ju ha varit samma gubbe som Stålnypan levde med. Kollade sen på birthday.se och såg att "gubben" var 37 år (den nya thailändskan var 32). Ännu konstigare, för Stålnypan var typ i min ålder och jag har väl (JA, JAG VET, fördomsfull) inbillat mig att den som har fru från Thailand vill ha någon som också är lite yngre, men den teorin verkar ju inte stämma här i alla fall.

Jaja, men hur var massagen då? SÅDÄR, kan jag säga lite besviket. För det första hade hon/dom renoverat och hottat upp det där uterummet där massagestudion (eller vad det nu heter, "studio" låter lite som porr tycker jag) var. På Stålnypans tid var det lite murrigt, men ombonat och mysigt med en massa tyger och draperier och prydnader med drakar och blommor och sånt där. Nu var det ljust och fräscht med spotlights och grejer, och det spelades soft avslappningsmusik med vågbrus och fågelkvitter. Stålnypan hade nån hemmabyggd massagebänk modell jättestor, så att hon kunde klättra upp på den och kliva runt och trampa på en (sant). Den var kvar, men den nya hade satt igen hålet där man har ansiktet och istället lagt dit en kudde. Alltså, det finns väl ändå en anledning till att massagebänkar är utformade på det sättet som de är? Att ligga på mage och ha huvudet nedtryckt i en kudde = ingen luft = ej skönt. Lyckades i och för sig få till det så att kudden vilade mot pannan, men det var ej optimalt på något sätt. Sen tyckte jag även att själva massagen bara var sådär. Stålnypan, och även min "nuvarande" (som dock sitter fast i Thailand och väntar på visum så det känns väldigt oklart när/om hon kommer tillbaka) var/är som målsökande missiler och letade upp spänningar och muskelknutor och angrep med stor frenesi, men det här var lite mer...ja, jag vet inte riktigt. Oprofessionellt är kanske ett starkt ord, men det kändes som att hon bara blaskade på lite olja och gned omkring den lite planlöst. Inte obehagligt alls, men inte heller sådär GÖTTE som jag hade förväntat mig. Dessutom var det kokosolja och jag gillar inte kokoslukt, men det hade jag väl kunnat uthärda om bara massagen var bra. Sedan när det var dags att vända sig från mage till rygg så fick man ingen handduk att lägga över ögonen, utan fick ligga där och låta sig exponeras i spotlightskenet. Fick en känsla av att "gubben" kanske satt och filmade som en annan James Spader i Sex, lögner och videoband. Ja, man är ju såklart lika exponerad med handduk över ögonen, men det känns inte så. Fick även bröstmassage, det har jag aldrig fått förut och det är inget jag känt att jag har saknat om jag säger så.

Såatteh, NEJ. Det blir nog inga fler besök på det stället. The jakt på en bra thaimassage continues.

söndag 3 november 2019

Slut som artist

Alltså, jag är FAN i mig inte gjord för att vara på resande fot. När jag var 20-ish så tågluffade jag och vill minnas att jag tyckte det var spännande och kul, men sedan dess har någonting hänt och jag tycker det är ytterst obekvämt att lämna det egna hemmet mer än på sin höjd över dagen (och helst inte ens det). Nu var jag ju i Danmark måndag, tisdag, onsdag, torsdag, kom hem, vände i dörren och åkte in till stan för att se Mia Skäringer träffa Jenny och dricka vin (vi ska se Mia Skäringer den 30/11 istället, hoppas hon är frisk då. Mia alltså. Och vi). Och i fredags eftermiddag styrde jag kosan till mina gamla hemtrakter för då skulle en 75-åring (min mamma) firas. Sov över hos min syrra. De har golvvärme i sitt hus och i gästrummet var den neddragen rätt så rejält, för där är de ju aldrig. Smart tänkt ur både ekonomiskt och miljöperspektiv, och det tänkte väl inte jag på när jag dråsade i säng (som i själva verket var en upphottad luftmadrass) efter en dag med hemmajobb, 3 timmars bilresa och därefter mat och vin att det var lite svalt i rummet. Vaknade kl 04.00 av att jag frös som en HUND. Den där sabla luftmadrassen verkade ju inte heller absorbera någon kroppsvärme, så när jag kröp ner igen efter att ha varit på toa så var det som att gå och lägga sig i en grav, och täcket var tunt som en oblat. Fick gå upp och klä på mig alla mina kläder och sen gå och lägga mig igen, men det var fan i mig lögn att somna om. Så när jag ÄNTLIGEN kom hem igår eftermiddag så var det igång med brasan och sen slocknade jag som ett ljus under en filt på soffan. Vaknade lagom tills att det var dags att laga middag, åt den, kollade på Vår tid är nu och nåt avsnitt av Bergs drömkåk (mitt nya älskar-att-hata-program) och sen var det väl dags att gå och lägga sig på riktigt.

Idag har jag inte gjort många knop. Städat i hönshuset och försökt könsbestämma vaktelkycklingarna. De är 6 veckor idag men antingen är alla hönor eller så är de helt enkelt inte könsmogna än för det var ingen som ville bekänna färg, inte ens den viltfärgade som inte har prickar på bröstet och då enligt regelboken ska vara tupp. De kanske är sent utvecklade p g a att det är höst och mörkt, inte vet jag. Men det lär väl ge sig någon gång. Så länge inte tupparna börjar slåss spelar det ju ingen större roll.
Råttfällan i växthuset hade slagit igen, men utan att något offer återfanns, så den fick jag gillra igen. Den här gången med rökt korv, som min man påstår är det bästa att fånga råttor med (jag säger Snickers eller jordnötssmör, nu blir det spännande att se vem som får rätt).

Sedan förberedde jag en pallkrage för vitlökssådd. Eller sättning heter det väl om man ska vara petig. Gödslade rejält med både höns- och hästgödsel och hoppas på riklig skörd till sommaren. Har beställt vitlök från Danmark, det ska bli spännande. Har även lagt undan ett par lökar från årets skörd som jag ska peta ner, sen är det bara att luta sig tillbaka och invänta skörden till sommaren.

Ska snart på thaimassage, det ska bli spännande. Hoppas att det är min gamla Stålnypa som har återuppstått i nytt namn och ny skepnad, men säker kan man ju aldrig vara. Järnnypan bodde i ett hus ute på vischan och hade inrett ett litet uterum till sin massagestudio eller vad det heter. Så man fick liksom tassa in på någons tomt och runda sandlådor och barncyklar och nån gång kom det en glad golden retriever och hälsade välkommen. Sen gick hon ju plötsligt under jorden och försvann och skylten togs ner. Nu ska det bli spännande att se om det är samma Stålnypa eller någon annan? Minns ej den exakta adressen, men det här nya (eller "nya") stället låg i alla fall på samma väg. Kan ju inte finnas hur många thailändskor som bedriver massageterapi på en och samma gata, kan man ju tycka. Eller så är det en väldig konkurrens som man inte har en aning om. Jag inbillar mig nämligen att det också finns en man skriven på denna adress. Kanske är jag fördomsfull, men jag TROR inte att thailändskor som kommer till Sverige med barn köper hus och en golden retriever för SFI-pengen (av någon anledning tror jag inte stenrika thailändskor flyttar till Sverige men jag kan ju ha fel där också). Men det var så konstigt det där när hon liksom bara försvann från en dag till en annan. Det var liksom inte att hon sa att hon skulle sluta eller flytta eller börja göra något annat, utan man bokade tid och sen helt plötsligt blev den cancelled. Skumt. Finns förmodligen en helt naturlig förklaring, men jag är extremt nyfiken på om det är hon eller en annan thailändska som ska ta emot idag, och om det är en annan: vart tog Stålnypan vägen, och vad har mannen i huset för roll i det här? Har han styckmördat Stålnypan och sen åkt till Thailand och fiskat upp en ny fru? Eller har HON styckmördat honom och sen varit i Thailand och hittat en ny? Man vet så himla lite.     

fredag 1 november 2019

Rapport från ett soffhörn

Idag skulle jag egentligen vara ledig, för det tyckte jag att jag behövde efter fyra dagar på resande fot. Men så fick jag en liten uppgift att lösa, den skulle väl ha tagit typ en kvart om jag hade varit på jobbet. Men nu var jag hemma och uppgiften krävde åtkomst till en databas som man måste vara inom jobbets fyra väggar för att kunna komma åt. Löste problemet ändå, men det tog betydligt längre tid än planerat så nu kan jag lika gärna fortsätta medan jag har ångan uppe.

Hur har jag då haft det under mina fyra dagar i Däääänmark? Jodå, tackar som frågar, jag överlevde. Det var till och med riktigt kul ibland, men samtidigt ansträngande. Är ju verkligen inte van vid att umgås med folk och vara artig och prata engelska från arla till särla. Sen är ju tanken att man också ska åstadkomma något, och det tar också på krafterna. Hatar ordet WORKSHOP, men jag antar att alternativet är "grupparbete" och det väcker ju inte några angenäma minnen till liv.
För att det inte skulle bli alltför tungt hade min chef gjort skojiga KAHOOT-quiz som han stack emellan med lite då och då. Jag hade aldrig hört talas om Kahoot innan, men det var riktigt skojigt. Det gick till så här: Alla laddade ner varsin app (Kahoot-appen dårå), sen fick man ansluta till det aktuella quiz:et med en kod. Sedan visades frågorna på en skärm (egentligen på min chefs dator som var kopplad till en stor skärm på väggen i konferenslokalen) och så fanns det fyra svarsalternativ som också visades på skärmen, och så skulle man trycka på rätt färg i appen inom 10 sekunder (tror jag det var). Jag brukar ju vara the queen of quiz, men här framstod jag som rätt medioker. För det första var frågorna inte av typen allmänbildande utan det kunde vara till exempel: "Vem av följande har jobbat längst på företaget?" eller "Hur många råvaruleverantörer har vi i hela koncernen?" och så fyra alternativ som var rätt snarlika. Det gällde inte bara att svara rätt utan också att vara snabb, för man fick poäng utifrån hastighet, och allting var ju på engelska och då måste jag först översätta i huvudet (och det går inte snabbt) och sedan tänka ut det rätta svaret och sedan klicka på rätt färg under tidspress. Maria Montazzami framstod som rapp och alert i jämförelse med mig just där och då. Men roligt var det ändå.

Sen kom den här hemliga teambuilding-aktiviteten som jag hade fasat för. När vi haft teambuilding-grejer innan har det nästan alltid varit antingen någon testosteronstinn aktivitet i stil med att kasta yxa och skjuta pilbåge eller någon tävling som innefattar ett visst mått av förnedring, typ (försöka) rida på mekaniska tjurar eller köra gocart och bli prejad av banan under allmänt jubel. Hatar sånt i allmänhet och i synnerhet i sällskap där jag inte känner mig bekväm från början. Nu var det ju dessutom danskar som hade skött planeringen, och alla vet ju att danskar är som vi fast värre. Kändes som att vad som helst skulle kunna hända. Vi baxades in i en buss, fick varsin starköl i näven och så bar det iväg under mycket tjo och tjim. Vi landade på en flådig restaurang som, visade det sig, någon vinnare av Masterchef Danmark, ägde och vår aktivitet var att vi skulle dela upp oss två och två och laga den där fyrarätters middagen som vi hade fått se i programmet tidigare. Den var så här:

SÆSON: EFTERÅR 

Aperitif 

Stegt kål i sæson med confiteret æggeblomme, hasselnødder og gammel knas

Hjemmebagt tartelet med svampe i veloute og sæsonens urter

Stegt gråand, glaseret skorzonerrod, rødbedesauce med røget marv og syltede løg 

Æble/pære kage med timian og pisket creme fraiche 
Nu tror jag inte själva Masterchef-vinnaren var på plats, men det var två kockar som visade och demonstrerade hur det hela skulle gå till och sedan fick man försöka efter bästa förmåga. Det var dessutom fri bar, så stämningen steg rätt så omedelbart till maxläge och lite till. Tyvärr (kanske) var den här visningen av hur det skulle gå till rätt så långrandig och omständlig och jag och min kollega fick ganska omedelbart FEELING (mycket tack vare den fria baren som bland annat erbjöd obegränsade mängder mousserande vin, livsfarligt för mig som dricker bubbel ungefär tre gånger så fort och mycket som alla andra) och kände oss som fria andar som tog ut de gastronomiska svängarna rejält och drog oss inte för att springa ut i den delen av Masterchefköket som man aldrig får se på tv och tjata till oss extra smör och mera grädde och få lov att använda deras specialugnar och andra grejer. Kan väl inte vi hjälpa att alla andra var så himla oföretagsamma? Vi tyckte att vi var helt outstanding och bäst i test, även om slutresultatet kanske inte direkt liknade förlagan. Men det var ju gott och det var ju huvudsaken. Och roligt hade vi. Tror inte jag har skrattat så mycket på år och dar.

Sen tillbaka till hotellet och där fortsatte äventyret i baren som om det inte fanns någon morgondag. Jag, som inte är uppe till tolvslaget ens på nyårsafton, tackade för mig vid 01.30, men det fanns dom som fortsatte efter det. Morgondagen var dock ytterst verklig och inte lika rolig. När klockan ringde 06.30 (det var samling 07.30) så hade jag redan legat vaken sedan 04.30 med ett helt kavalleri galopperade med stålskodda hovar mot insidan av pannbenet. LIDANDET! Blev ju ej roligare av att det var budgetgenomgång, men det var bara att bita ihop och ta sig igenom dagen.

Fick sedan lift med en kollega över bron, så jag slapp det meckiga med att ta först metro och sedan tåg över sundet för att sedan byta till nytt tåg eller eventuellt buss hem. Nu blev jag avsläppt på Malmö C och kunde bara sätta mig på tåget och påbörja hemfärden. Kom hem 16.15, satte väskorna, gick ut en sväng med hundarna i trädgården för att sedan sätta mig på bussen tillbaka till stan en halvtimme senare. Jenny och jag skulle nämligen gå och se Mia Skäringers show No More Fucks To Give på kvällen. Nu blev den dessvärre inställd p g a sjukdom, men både Jenny och jag kände att VI ställer väl inte in även om Mia gör det. Så vi gick och åt kinabuffé och delade en flaska vin och talade ut om hur förträffliga vi är. AH. Perfekt avslutning på veckan om ni frågar mig.

Nä, men nu ska jag väl jobba lite till. Göra skäl för lönen så att säga. Ikväll är jag bjuden på middag hos min syrra, sen får det fan i mig bli ASKES fram till jul eller nåt.