onsdag 16 oktober 2019

Nya grannar och lite om tröga människor

Ja, alla minns väl att vi trodde att onda grannen Katla äntligen skulle ta sitt förnuft till fånga och sälja sitt hus? Det kom ju verkligen ut på Hemnet till slut och i söndags var det visning. Tyckte inte det var någon direkt anstormning, men på måndagen var det i alla fall budgivning igång. 1,3 miljoner var utgångspriset och sen när jag kollade igår vid lunchtid så låg det högsta på 1,6 någonting så det måste ju i alla fall ha varit några som var intresserade. Och igår kväll var Till Salu-skylten nedtagen. Nu HOPPAS jag att det betyder att huset verkligen är sålt och inte att Katla har ångrat sig. Så ett försiktigt YAY kanske är på sin plats snart?

I övrigt upphör man ju aldrig att förundras över människors DUMHET. Så här: jag är med i en sån här lokal Facebookgrupp som heter (typ) "Allt som händer i Ankeborg" där det blandas högt och lågt, efterlysningar av bortsprungna katter, frågor om när Konsum har öppet på söndagar och reklam för loppis och fotvård blandas med diverse gnäll över att ungdomar är ute och buskör på nätterna och varningar om att folk har sett "skumma typer" som "garanterat" är ute och rekar inför kommande inbrott. Ja ni vet, den typen av inlägg. Den senaste snackisen är såklart att vi har bakterier i dricksvattnet. Det har vi (tyvärr) fortfarande, man får koka vattnet eller hämta i tankar som står utställda lite här och var i byn. Information om detta och hur arbetet med saneringen av dricksvattenreservoaren fortlöper finns att läsa på kommunens hemsida, till vilken folk delar länkar i den här gruppen titt som tätt.
OCH ÄNDÅ så frågar folk i den här gruppen i princip dagligen om det är OK att dricka vattnet nu? Alltså, litar man mer på random människor i en random Facebookgrupp än vad man gör på informationen direkt från kommunen, eller vad är det egentligen frågan om? Eller är det så himla jobbigt att behöva klicka en gång till för att ta reda på fakta så att säga direkt från hästens mun? Det är samma med folk som lägger upp bilder på svamp och frågar om det går att äta dom, och så får man ungefär 50/50 svar "Jättegod matsvamp" respektive "ÄT ABSOLUT INTE DENNA". Dom som trots dessa motsägelsefulla uppgifter ändå bestämmer sig för det första alternativet, hur tänker de egentligen?

Folk och internet alltså. Ofta en rätt dålig kombination om ni frågar mig.

tisdag 15 oktober 2019

Till stallet istället, v42 2019, pt 1

Stackars Pojken är fortfarande...tja, han är väl i strikt mening inte halt, men han går inte rent och ska vila resten av veckan och helst längre. Så igår fick jag vackert klättra upp på Hästen. Det kändes som att han var tre meter hög och ungefär dubbelt så lång, för även om jag red Älgen i fredags så är Hästen en annan typ av stor häst. Större helt enkelt, och då är han inte på något vis STOR. Men han känns gigantisk.
Aja, det var ju bara att gilla läget och lösa uppgiften. Skritt och trav gick ändå rätt så bra, men galopparbetet var sannerligen ingenting att skriva hem om. Han blev lång som ett ösregn och slog upp huvudet i avsaktningarna så att, tja, man kände sig inte som något proffs direkt. Fast så gör han med alla, inklusive Karin som ju ändå är ridlärare. Vad han inte gör med alla, i alla fall inte vad jag kan se, är att liksom trycka dom ur sadeln i galoppen. Men jag KAN fan inte sitta ordentligt när han galopperar, jag lossnar som en jäkla nybörjare och slår i både händerna och mina ädlare delar i framvalvet. Okej, kanske inte HELA tiden, men tillräckligt ofta för att det ska kännas ovärdigt.

Övningen vi red var serpentiner med fyra bågar med övergångar till skritt på medellinjen. Självklart utan stigbyglar, så att röven och de där ädlare delarna skulle få sig en REJÄL omgång. Men det gick ändå rätt så bra och mot slutet kändes det ändå som att vi hade något på gång. Får väl se hur det här går nu då.

måndag 14 oktober 2019

RIP Snöboll :(

Alltså, döden går ju fan i mig som barn i huset hos oss just nu. När jag kom hem idag så möttes jag av den tristaste synen man kan mötas av: ROVDJURSBESÖK. Och fina vaktelhönan Snöboll liggande utan huvud. Alltså, vi har varit så S-J-U-K-T noga med att rovdjurssäkra överallt (fast med facit i hand: uppenbarligen inte överallt dårå). Grävt ner putsnät tills nävarna valkats och ryggarna kroknat, spikat och böjt och sett till att det inte är några glipor någonstans. Vaktlarnas voljärer var inget undantag. Ena kortsidan av voljärerna vetter mot växthuset. Växthuset står på murad grund, så just där grävde vi faktiskt inte ner något nät eftersom man ju tycker att en tegelmur ska stå pall för det mesta. Men nu har Någonting Blodtörstigt (huvudmisstänkt: råtta, kanske mink eller iller men de brukar väl dräpa allt de ser och Villanelle är ju fortfarande i livet, så jag tror ändå på råtta) både lyckats med att ta sig in i växthuset och från växthuset grävt sig under muren in i voljären och dräpt stackars oskyldiga lilla Snöboll. Försökt dra henne med sig genom tunneln, men den (tunneln) var för trång så där fick hon ligga kvar för mig att upptäcka. JAHA, DET HÄR VAR JU TRÅKIGT. Släppte in de tre råttjagande hundarna i växthuset, men de var mest intresserade av tunneln för där var det ju BLOOOOOOD.

Är lite bitter för jag såg faktiskt att det var antydan till en liten "håla" eller vad man ska säga i nederkanten av muren häromdagen, men vaktlarna brukar göra såna där små hålor där de ligger och värper så jag tänkte att det var väl något sådant. Kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att någon skulle gräva sig in under muren, men här ska man uppenbarligen inte ta någonting för givet. Nu blir det nedgrävt nät även inne i växthuset för RÖR INTE MINA VAKTLAR.

Tur vi har ett gäng på tillväxt i alla fall. De är i skrivande stund snart en månad gamla, så om det bara är några som är hönor så kommer stackars Villanelle snart att få nytt sällskap. Voljärerna gränsar till varandra så han kan åtminstone både se och höra det andra gänget.

Till de mer glädjande nyheterna är att Gunde Svan och hens gäng nu i alla fall har fattat att man ska gå in i hönshuset när det är kväll, så nu slipper vi jaga dom med håv och pannlampa. En av de fyra har till och med fattat att man ska sitta på sittpinne när man sover och igår kväll hade hen till och med satt sig på samma pinne som blommehönsen utan att de brydde sig. De är ju annars fortfarande lite stingsliga och jagar gärna bort de små när de tycker att de kommer för nära.
Gunde och de två andra tränger ihop sig i ett av redena när det är dags att tryna, så dom får vi fortfarande lyfta upp varje kväll. Men de lär sig väl. Minns att blommehönsen sov i sandbadet när de var nya, men sen fattade de grejen med sittpinnar. Så det gör väl de här också tänker jag.

  

Hur mycket kan en frys egentligen rymma?

Varje semester tänker jag att nää, nu ska vi minsann unna oss att äta ute oftare än vad vi gör. Dvs mer än en gång per år eller hur ofta snåla vi nu kan tänka oss att gå på restaurang. Ofta blir det i alla fall inte, i alla fall inte tillsammans. För det blir ju lite bökigt när man bor på landet och måste åka buss till och från om man nu mot förmodan skulle unna sig ett litet glas till maten, för det hör ju lite till när det ska vara festligt. Eller så måste någon avstå för att köra och, tja, nja, då kan man väl lika gärna sitta hemma och äta och dricka gott?
I somras så tänkte jag ovanstående tanke, men jag tänkte också att nu under semestern så får vi BANNE MIG SE TILL ATT ÄTA UR FRYSEN. För den är alltid knökfull känns det som. Vi har till och med två (eller läs en och en halv för i andra hälften ligger klövar och blod till viltspårträning).

En stor frys (eller som i vårt fall: två små) är bra. Köper ju köttlådor från bönder då och då och då behöver man ju plats att bunkra. Fast när jag tänkte efter så var det ändå rätt längesen jag köpte kött, sist var i november 2018 och sen köpte jag ett par kycklingar på nån REKO-ring i somras, men då inför semestern så bestämde jag att nix, nu köper vi inte mer helt kött förrän detta är slut. Det var alltså i slutet av juli. Och det känns fortfarande som att frysen är full. Känns inte som att de där rekommendationerna att man ska se till att man har mat hemma för en vecka i händelse av kris riktigt gäller mig. Nu är det ju såklart inte så att jag inte har handlat överhuvudtaget sen i somras, för det har jag ju såklart gjort för man har ju inte alla tillbehör till en komplett måltid bland det djupfrysta. Men proteindelen av middagarna har jag till i alla fall 95 % rott i land genom att plocka ur frysen. Meddelar när jag tycker att den börjar bli tom. Det är ett tag kvar.  

Till stallet istället, v41 2019, pt2

I fredags var vi riktigt många på drop in-ridningen. 8 stycken, det är ungefär dubbelt så många som det har varit hittills den här terminen. Jag fick rida min gamla Älg! Det var ju ett tag sedan om man säger så. Pojken var varm i ett framben och var beordrad vila, så det var bara för mig som inte tycker om att byta häst att svälja mitt GULP och gilla läget.
Älgen är ett ganska litet halvblod, drygt en och sextio skulle jag tippa, men för mig som rider a. ponny, b. kallblod så känns han ju ENORM och att varje steg han tar är flera mil långt.

Aja. Lektionen gick rätt bra. Vi red nån övning med serpentiner, men tyvärr blev allting rätt forcerat för att vi kom igång för sent p g a att vi inte fick veta vilka hästar som skulle gå förrän en kvart innan lektionen skulle börja och, tja, folk klarar uppenbarligen inte av att borsta, sadla och tränsa en häst på 15 minuter. STÖR MIG PÅ SÅNT! Okej, det är trist att vara under tidspress och det brukar vi inte vara, men den här gången var vi det så det är väl ändå bara att gilla läget och lägga på en rem? Nä, då går folk och drar benen efter sig som om de har ett helt djävla LIV på sig att göra i ordning hästarna. Därför blev vi en kvart försenade och fick därför rida en kvart mindre, för nästa lektion börjar ju när den börjar. Kände att jag lite hade behövt den kvarten för att komma åt Älgen ordentligt, men nu hann jag inte det. Kändes ändå rätt så hyfsat, särskilt galoppen. Synd att han är så himla sur, efter lektionen så bet han mig i handen så nu har jag ett stort blåmärke där. Älgajävel.

lördag 12 oktober 2019

Döden, döden, döden?

När jag körde till Tages hundkurs i morse hörde jag på nyheterna att "den svenske skådespelaren och regissören Something Something har avlidit" och så var det nån gubbe från Helsingborgs Stadsteater som uttalade sig och jag tänkte att det där namnet (som alltså inte var Something Something) känner jag igen, var har jag hört det någonstans, Gud vad retligt att inte komma på det, jag får googla sen när jag kommer hem.

Och sen dog Sara Danius och nu handlar allting om henne. Kan inte hitta NÅN information om nån svensk skådespelare som dött, får bara upp om Roland Jansson när jag googlar. Men det var ju häromdagen. Nästan så jag börjar tro att jag har drömt eller hallucinerat. Har jag det? The truth is out there.  

torsdag 10 oktober 2019

Just innan jag dog

Har läst Just innan jag dog av S.K. Tremayne (lite ironisk titel med tanke på det förra inlägget, men det är bara en slump. Hoppas jag). Handlingen är den här:

Det var en isfläck. Lite otur. Men det räckte för att nästan ta livet av Kath Redway då hon fick sladd med bilen och körde rakt ner i dammen i den annars så fridfulla nationalparken Dartmoor i Devon i England.
Som genom ett mirakel överlever Kath olyckan med några skråmor och minnesförlust. Hon är skärrad men glad att vara hemma i det ensligt belägna huset på landet, hos maken Adam och deras begåvade men tillbakadragna dotter Lyla.
Men familjen verkar inte lika glad. Kaths man är kylig, rentav ilsken. Och dagdrömmaren till dotter pratar allt konstigare om en ”man ute på myren”. Kath återfår några skrämmande bitar av minnet och så småningom förstår hon att det inte alls var en olyckshändelse hon var med om. Hela hennes liv rasar och fylls av mörker, hot och terror.

Jag har tidigare läst både Istvillingar och Eldpojken och gillat dom, den förra något mer än den senare. Och den här kanske något mindre än den senare? Alltså, det är välskrivet och spännande, men börjar kännas som att det är lite på gränsen till upprepningar. Karaktärer som bor rätt så isolerade i storslagna naturområden och som upplever otäcka saker där. Är det något i naturen? Är det den äkta hälften? Är det barnet? Det blir lite samma typ av frågeställning där känner jag. Annars är det en helt okej berättelse med en rätt så oväntad twist på slutet, som dock känns lite väl osannolikt långsökt för att vara riktigt trovärdig. Den här boken får tre Dartmoorponnyer av fem möjliga.  

RIP Sansa

Så gick även Sansa samma öde till mötes som Arya och Podrick. SKITTRÅKIGT om ni frågar mig. Misstänker kaningulsot, som bortsett från alla andra tänkbara smittvägar tydligen även kan smitta genom insekter, och dom styr man ju inte direkt över. "De flesta kaniner dör utan föregående symptom" står det på  SVA:s hemsida, och det stämmer ju verkligen. Alla tre gick ju från att vara pigga, klarögda och äta med god aptit till att vara stendöda på typ ett halvt dygn (ungefär som i ett valfritt avsnitt av Game of Thrones i och för sig). Så himla surt och trist, det var ju verkligen inte så här jag tänkte mig det hela. Men det är ju som det är. Nu ska vi ha begravning, slicka såren och begrunda hur/om vi ska gå vidare. "Om" p g a tappade totalt sugen nu. Men den lär säkert komma tillbaka.

Jag - en shopaholic eller ska vi säga influencer, stryk det minst lämpliga, dvs alltihop?

Har köpt ett par vinterstövlar. Sug på den meningen, för den har nog aldrig uttalats förut. Av mig alltså, den extremt konsumtionsfientliga. Men samtidigt känner jag att gympaskor året om, det är ändå inte jättehållbart i längden. Lite ovärdigt, men framför allt kallt och blött. Har visserligen ett par kängor, men de är rätt klumpiga och tar så himla lång tid att snöra på sig. Nu ville jag ha någonting som inte blir ett stort projekt när man ska iväg, utan som man bara kan hoppa i och sen så är man så att säga klar att skalla dagen.

Jag har ju skrivit om Woolpower innan. Som av en händelse, eller rättare sagt mest sannolikt med hjälp av Facebooks och/eller Instagrams illistiga algoritmer för riktad reklam så dök det upp ett par stövlar som delvis var gjorda av restprodukter från Woolpowers klädproduktion. Jamen det var väl ändå inte så tokigt? Plus att man lagt fokus på att hitta miljövänliga material på övriga delar. Jag går ju verkligen igång på sånt, så ett tu tre så hade jag klickat hem ett par. SKOJA, först var det en massa funderingar och mätande av mina Kalle Anka-fötter och sånt där. Är ju alltid en risk att köpa skor på nätet, i alla fall om man som jag har fötter som är designade i Ankeborg, men alternativet var att ta sig till en fysisk Naturkompaniet-butik och prova och det innebar att jag måste "åka in till stan" och sånt orkar jag verkligen inte. 
Men sen så sa det bara klick. Jag vet inte om något modeorakel skulle säga att de var snygga, men jag lyssnar ju ändå inte på dom. Så här ser de ut:





Det var inget för den fattige om man säger så, men jag räknas väl inte riktigt dit. Plus att jag tror att man måste börja tänka att saker faktiskt måste få kosta om man ska ha någon form av hållbar konsumtion och att de som tillverkar produkter ska kunna få åtminstone okej löner och anställningsvillkor. Vet att det finns folk som verkligen inte har något annat val än att köpa det billigaste av det billiga och det här handlar inte om att skuldbelägga dom. Jag vet också att det finns avsevärt fler som skulle ha råd men som ändå tycker att det är rimligt att en t-shirt eller en matta eller en gympasko som är tillverkad i Bangladesh och har gått genom hundra underleverantörshänder ändå inte ska kosta mer än typ 79 kronor, och som dessutom inte ens reflekterar över hur det kan vara så billigt.

Ja, i alla fall. Nu har jag fått det sagt, samt gjort både miljön och mina frusna vinterfötter en tjänst. Sen kom jag dessutom på att jag hade en del ersättning för mina hundkurser att hämta ut. Vi får, bortsett från körersättning, inte pengar i näven eller ens på kontot eftersom det är en ideell verksamhet, men däremot kan man i efterhand och mot uppvisande av kvitto få ersättning för saker man köpt till sig eller sin hund enligt något system som bygger på hur många kurser man håller under en viss period (om någon från Skatteverket mot förmodan läser så kan ni eventuellt blunda vid just detta stycke).

Så plötsligt var mina nya vinterstövlar i princip G-R-A-T-I-S. Det gjorde ju verkligen inte ont någonstans för en snåljåp som jag.

onsdag 9 oktober 2019

Life is life

Får väl uppdatera lite om vaktelkycklingarna istället när två tredjedelar av kaninflocken har gått hädan. De, kycklingarna alltså, är i skrivande stund sisådär 2½ vecka gamla och växer så det knakar och lite till. Är helt sjukt hur fort de förvandlas från små ynkliga dunbollar till i princip färdiga vaktlar. Nu är de i princip fullbefjädrade, det är bara lite på huvudet som saknas.
Färgerna av Batmans avkommor blir så här: Två Tuxedo (som Batman, hoppas dock att det är hönor) och en som är vit med svart prick på huvudet (gissningsvis från Snövits eller Svartpricks ägg, men jag är inte hundra på hur färgerna nedärvs).
Av Villanelles och Snöbolls ägg blir det en viltfärgad (som Villanelle, men hoppas det är en höna osv) och fyra vita med mer eller mindre svart prick på huvudet (som Snöboll). HOPPAS ALLA ÄR HÖNOR, osv. Gråmask, Svartprick och Snövit är ju gamla damer vid det här laget så den flocken behöver förnyas. Och Villanelle behöver mer än en fru. Fast med tanke på hur könsfördelningen var förra gången (sex tuppar på sju kycklingar) så lär jag väl få lägga ytterligare ett gäng ägg i kläckaren och tuppar i frysen. Aja, det är ju gott.

Gunde Svan and his australorps hänger med blommehönsen dag och natt nu. De håller sig i utkanten av flocken, för de vuxna (speciellt Jeanette) är fortfarande lite ilskna på nykomlingarna och jagar gärna bort dom om de kommer för nära. Har fortfarande inte en susning om det är hönor eller tuppar. Har för mig att Lars var 3-4 månader när han började gala, och det här gänget är väl cirka två månader i dagarna. Så det får väl ge sig. Mitt största bekymmer just nu är att de små asen inte fattar att de ska gå in på kvällen. Häromdagen fick jag bara tag på tre, och den fjärde lyckades jag fånga med håv efter att ha kravlat runt under buskar och snår i hönsgården i vad som kändes som timmar. Så kan man ej ha det, men de lär sig väl med tiden.

tisdag 8 oktober 2019

RIP Arya

Näe hörni, det går inget vidare med kaninerna. För drygt en vecka sedan dog ju Podrick och idag när jag kom hem så låg Arya stendöd i buren. Igår kväll var hon pigg och normal, antar att hon var det i morse också för annars hade min man (som ger dom mat på morgnarna) hört av sig. Så är det sjukdom så går det fort och symtomfritt. Annars vet jag inte. Var det kanske dålig karma att döpa dom efter karaktärer i Game of Thrones (även om jag tyckte att jag safe:ade genom att välja några som garanterat överlevt det mesta), en serie där folk dör som flugor? Fast med den logiken skulle ju hönan Brienne och vakteln Gråmask ha gått samma öde till mötes för längesen.

Aja. Trist är det i alla fall. Nu ligger Arya begravd bredvid Podrick och Sansa är ensam kvar. Är det någon smittsam sjukdom så lär hon ju gå samma öde som dom till mötes. Om inte får vi väl se hur vi går vidare. Blä. Jävla skit. Buhu.

Till stallet istället, v 41 2019, pt 1

Blev ingen drop in-ridning i fredags för...nä, jag kände inte för det helt enkelt. Orkade inte ta mig till stallet och blev trött bara av tanken på att komma hem sent, vara dödstrött, äta, ställa klockan tidigt på lördagsmorgonen (OCH söndagsmorgonen) och gå och lägga sig och det var den helgen. Ångrade mig såklart lite sen, men då var det så dags.
Igår var jag dock rätt så pepp, men fy farao vad besviken jag blev då jag insåg att det var WORKING EQUITATION som stod på schemat. Förra gången vi gjorde det så skrev jag tydligen att det ändå var rätt kul och nyttigt för Pojken. Jaha, men nu har jag ändrat mig, jag tycker inte alls det är kul. Eller, det kan det säkert vara, men det kändes som att vi gjorde EXAKT samma övningar som för ett år sen, plus att man fick noll feedback. Framridningen var under all kritik, vi skrittade forever och sedan skulle vi trava och galoppera, "nu har ni fem minuter på er till detta" och när vi hade travat något varv så hette det "glöm inte skritten så att hästarna får pusta, och ni också ser det ut som, HAHAHA", och att det kom en massa lustiga kommentarer i stil med "WE handlar om gas och broms, inte att hästarna ska kröka på nacken" (eh, målet med all ridning är väl att hästen ska gå i rätt form, även om "kröka på nacken" inte är sättet jag hade definierat det på). Sen skulle vi galoppera, men bara på långsidorna "för nu måste hästarna börja tänka framåt" (ska de inte alltid göra det?) och sen fick man bannor för att man sekunden efteråt skrittade på spåret fastän det var hon som inte hade sagt att vi skulle börja. NÄE, kände jag om detta och längtade nästan efter att lektionen skulle ta slut. Det enda roliga som hände var att Pojken av någon anledning blev jättesur på en tunna och kickade efter den. Det kom väldigt oväntat för han brukar liksom inte reagera på något i omgivningarna, och plötsligt hängde jag på trekvart över halsen, men det gick ju att kravla sig tillbaka utan större vedermödor. Annars blev han väldigt fin i formen mot slutet av lektionen, så det var väl det enda som kändes bra. Hoppas någon har tid att klippa honom snart, för han har börjat sätta världens vinterpäls och vägen till den formen gick inte av sig själv om man säger så. Aja, bara att ta nya friska tag.

måndag 7 oktober 2019

Winter is coming men ett underställ från Woolpower är som att ha Arya Stark vid sin sida när The Night King nalkas

I söndags kom nattfrosten. Tre och en halv minus när jag steg upp på morgonen. Då är man inte supertaggad på att ha lovat bort dagen som tävlingsfunktionär på brukshundklubben, utomhus dårå, men det var ju bara att krypa in i sitt SUPERUNDERSTÄLL från Woolpower, som jag har gjort (obetald pga outfluencer) reklam för tidigare och ställa upp sig bredvid domarna på appellplanen med tävlingsprotokoll, penna, extrapenna och ett glatt humör. Frös ej och höll sen på att dö när jag skulle hem, för då hade det blivit tio plusgrader och bilen hade stått i solen hela dagen och, tja, jag var klädd för vinter.

I morse var det samma sak, dvs minusgrader, och då kan man ju tänka att man inte är så slug om man väljer att ha den dagen som sin cykla-till-jobbet-utmaning-cykla-dag, men sån är jag. Ej slug, alternativt låter inte väder och vind styra över mina planer. Har jag bestämt mig så har jag, och idag ville jag kolla om röven håller både för att cykla sex mil plus ridning på kvällen. Jobbmässigt är nämligen måndagen den bästa dagen att börja lite senare på, men det får ju ej ske på bekostnad av att jag sen inte kan rida.
Värmemässigt var det helt okej att cykla, frös lite om fötterna bara men hade å andra sidan bara vanliga strumpor och gympaskor så det var kanske inte så konstigt. Det ska bli 12-13 grader varmt under dagen, så det kändes lite overkill att ta fram vinterkängorna. Det är ju trots allt bara Skåne i början på oktober, någon måtta får det väl ändå vara.

Chicky chicks pt 2

Ni undrar såklart hur det har gått med kycklingarna? Jodå, de har nu tillbringat en helg i sällskap av Mette-Marit & Co. De senare är inte överförtjusta i sina nya lagmedlemmar, kan jag säga, men de får väl vänja sig.
Första morgonen var det ju bara en kyckling som fattade att den kunde gå ut, de tre övriga fick lyftas ner och schasas ut genom luckan. På kvällen låg alla fyra och tryckte i en hög under själva landgången eller vad man ska kalla den, brädan som leder till luckan som leder in i hönshuset. Det var som om de inte fattade vad den skulle användas till, men det var å andra sidan väldigt lätt att bara lyfta upp en och en och bära in dom. Igår kväll var det lite värre, för då hade de kurat ihop sig under hönshuset. Hönshuset står på plintar och det är kanske 30 centimeter mellan marken och hönshusgolvet. Hönsen älskar att vara där under eftersom det alltid är torrt, men som människa är det inget favoritställe eftersom det är rätt så oåtkomligt om man inte vill lägga sig på mage och åla in. Det ville inte jag, så jag fick ta en ogräshacka och schasa ut Gunde och gänget så att jag kunde lyfta in dom i hönshuset och upp på sittpinnarna. Det blev då ett förfärligt mutter från blommehönsen när detta skedde, och de små pep och stod i, men tio sekunder efter att jag släckt lampan så var det tyst. Hoppas att kycklingarna lär sig att använda landgången och gå in med de andra, för det finns andra ställen i hönsgården som inte är lika lättillgängliga där de mycket väl skulle kunna få för sig att gömma sig om andan föll på. Aja, vi får väl se hur det går.

lördag 5 oktober 2019

Vissla i mörker

Har läst Vissla i mörker av Emma Healey. Den handlar om det här:

Under en resa med sin mor Jen, försvinner femtonåriga Lana spårlöst. Några dagar senare hittas hon på landsbygden, nerkyld med sår över kroppen och blöta kläder. Hon hävdar att hon inte minns vad som hänt henne, men Jen misstänker att hennes dotter döljer något. Hur mycket de än frågar så vägrar Lana att prata, och polisen anser att fallet är avslutat. Lana blir alltmer sluten, vägrar gå till skolan och insisterar på att sova med tänd lampa. Jen kan inte släppa sin jakt på sanningen, så hon ger sig ut för att försöka gå i dotterns fotspår – en resa som förändrar hennes liv.

Det lät väl rätt spännande? Fast det var det inte. Sen kan en bok ändå vara bra, jag gillar böcker som beskriver vardagsliv, vardagshändelser, vardagsrelationer. Men efter att ha läst drygt halva boken så tyckte jag att den bara stod och stampade utan att komma någon vart. Kände mig mer och mer irriterad på karaktärerna och upplösningen, den här resan som förändrade Jens liv, kändes mest konstruerad och inte speciellt trovärdig. Plus för bra och gestaltande språk, men det räcker inte. Den här boken får två jättesmå akvarellmålningar av fem möjliga.

Chicky chicks

I går släppte vi ihop kycklingarna - Gunde Svan och hens gäng alltså - med hönsen. Vi lyfte in dom på sittpinnarna på kvällen när hönsen gått och lagt sig enligt konstens alla regler. I morse när jag tittade till dom örlade Gunde och två till omkring på bajsbrädan under sittpinnarna, och den fjärde kycklingen var borta. Efter en stunds letande hittade jag hen under en buske i hönsgården. Lyfte ner Gunde och de två andra mespropparna på golvet och schasade sedan ut dom i hönsgården eftersom de inte verkade fatta att det var möjligt.

Nu i eftermiddag har kycklinggänget återförenats och hänger i grupp. De vuxna hönsen jagar iväg dom om de kommer för nära, men hönsgården är såpass stor och bevuxen att de kan hålla sig utom synhåll för varandra. So far so good. Nu återstår att se om kycklingarna tänker gå in självmant när det blir kväll eller om de ska hänga ute och skräna tufft över imaginära mellanöl som de tonåringar de är? 

fredag 4 oktober 2019

Learning English with realitysåpakändisar som förebilder

Det har bestämts att vi ska ha engelska som koncernspråk, vilket då innebär att allting man skriver som på något sätt kan tänkas beröra någon utanför det egna bolaget ska skrivas på engelska. Det går väl ändå an, Google Translate är min bästa vän i dessa dagar. Värre är när det är möten och man ska tala. För när det gäller engelska tycker jag att jag är sämre än sämst och tycker att jag låter ungefär som Morgan och Ola-Conny från Ullared i de där programmen där de reser runt i världen med synnerligen svajig svengelska som främsta kommunikationsmedel. Fast de verkar ju totalt obrydda kring detta, så det borde jag kanske också vara?

När jag pratar (svenska dårå) så tänker jag aldrig ut i förväg vad jag ska säga, utan det kommer jag på efterhand som jag pratar. Jag är en sån som både pratar och tänker rätt snabbt, har liksom som ett litet RAM-minne i hjärnan där orden för vad jag ska säga om en liten stund formas och mellanlagras parallellt med att jag pratar i realtid. Men när man ska plocka in en parameter som "översättning" i denna funktion så blir det inte alls lika bra. Helt plötsligt strejkar RAM-minnet och jag kan då tvingas tystna mitt i en mening utan att ha en aning om vad jag ska säga. Det är ju rätt jobbigt när man ska försöka framstå som lite smart (det kan ju verkligen räcka med att man tycker att man LÅTER som Morgan och Ola-Conny, man behöver ju inte ta över deras IQ) och helt plötsligt bara står där och gapar och stirrar och tuggar i tomme på ett sätt som får en guppy att framstå som högintelligent.

Tänker att lösningen kan vara att jag börjar prata lååååångsamt, ungefär som Maria Montazami? Då kanske min hjärna hinner med att översätta under tiden? Ett annat alternativ vore ju att börja tänka på vad man ska säga innan man säger det, men det verkar så tråkigt och jobbigt.

Häromdagen skulle jag skriva någonting om ett spjäll. Fick Google Translate:a det, det heter THROTTLE på engelska. Det låter väl ändå mer som någonting som farmor i Downtown Abbey förnämt skulle kunna knapra i sig till a nice cup of tea än en detalj i en fabrik?

onsdag 2 oktober 2019

Till stallet istället, v40 2019, pt 1

I måndags var det hoppning. Det hade jag förträngt, tycker det var ju inte alls längesen vi hoppade? Men den här terminen är det hoppning var fjärde gång, så det var bara att hissa upp stigbyglarna ett par hål och gilla läget.

Vi hoppade en fem-och-en-halva (dvs trav in, hoppa ett litet kryss, ett galoppsprång och sen över en oxer. Heter så p g a att det är 5½ meter mellan första och andra hindret) som stod på ena kvartslinjen, sen skulle man galoppera vidare och vända upp och rida över galoppbommar på andra kvartslinjen. Vi gjorde den här övningen någon gång i våras, den gick inget vidare eftersom Pojken inte har någon egen motor framåt i dom lägena och så blev han sur när jag krävde att han skulle galoppera vidare när han tyckte att han var klar. Den här gången gick det bättre. Fick slita som ett djur för att hålla igång galoppen, men annars  kändes det som att Pojken var på hugget och nästan tyckte det var lite roligt. Nu väntar tre veckors avkoppling dressyr, skönt.

Zigenarjäveln del 2

Har läst Zigenarjäveln del 2: 1986-2018 av Kent Bersico, Thomas Sjöberg och Oliver Dixon. Läste ju del 1 för ett tag sen, gillade den inte så det är ju rätt oklart varför jag ens gav mig på del 2. Men jag tänkte väl (enfaldig som jag är) att den skulle bli bättre, att man skulle få lära sig ett och annat om den romska kulturen som den ser ut idag. ELLER NÅT.

Handlingen är i alla fall denna:
Efter en livshotande brännskada och två månader i koma vaknar Kent Bersico på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Läkarna befarar livslång sjukskrivning men Kent har bestämt sig för att starta en egen bilverkstad, vilket han snart lyckas med.
En eftermiddag kommer två välklädda män in på kontoret. De kräver pengar som ska betalas varje vecka. Kent vägrar. En stund senare ligger han blodig på golvet, svårt misshandlad. Förövarna tillhör den ökända Borlängeligan med omkring tjugo grovt kriminella medlemmar.
När Kent lyckats komma på benen igen och tar sig ner till verkstaden stormar Peter Rätz in iklädd rånarluva och mc-väst. Han drar fram en pistol med ljuddämpare, skjuter strax över huvudet på Kent och meddelar att om han inte betalar sin skuld kommer han att dö.
Under de kommande åren blir Kent kidnappad, dödshotad av Svartenbrandt och får personskydd av Säpo. När hans bästa vän hotar Kents bror till livet, skjuter Kent ihjäl mannen och tvingas fly utomlands. Där väntar nya prövningar.


Ska väl egentligen inte ens säga att jag blev besviken, för efter del 1 hade jag inte så jättehöga förväntningar, och det var väl tur det för den här boken var om möjligt ännu sämre. Känns som att det mesta är skrönor och hittepå, eller i alla fall kraftigt överdrivet och det hänger inte ens ihop på sina ställen. Känner inte att det handlar speciellt mycket om den romska kulturen eller hur det är att leva som rom i Sverige idag, snarare handlar detta om honom själv och hur himla smart och driven han tycker att han är, och framför allt hur korkade alla andra i allmänhet och polisen och medlemmar av rivaliserande raggargäng i synnerhet är.
Dessutom har Kent Bersico en kvinnosyn som lämnar en del övrigt att önska. Typ: ett av hans barn slutar prata. Kents analys av det är att det berodde på att "det inte var så smart av XXX (mamman) att lämna mig som hon gjorde" (ej ordagrant citat men det är andemeningen). Att hon lämnade honom p g a att han var otrogen hörde tydligen inte dit. Uttalanden om att tjejer som är beredda att hångla med nån som de känt i fem minuter är "sämsta sortens tjejer" får en ju att känna att femtiotalet ringde och ville ha tillbaka sina mögliga värderingar. Sen att HAN kunde tänka sig att hångla med dom gjorde inte honom till den sämsta sortens kille, utan berodde då på att han hade så dålig självkänsla så att han inte tyckte att han förtjänade bättre än det sämsta. KUL KILLE, NOT Den här boken får en överkorsad Wunderbaum-gran av fem möjliga.