fredag 28 juni 2019

Så länge skutan kan gå

I förrgår klagade min man på ont i halsen och igår kom han hem som en trasa med en fullt utblommad mansförkylning. Oempatiska jag tänkte genast "men ÅH NEJ, och vi som skulle hyra släp och åka till tippen på lördag". Sa dock inte det till honom (och det är klart att jag tycker synd om honom. Förkylning är aldrig kul, förkylning i smällvarma sommaren är ju riktig öken). Men som jag har sett fram mot att få undan allt BÖS. Att kunna strosa omkring lite avspänt i trädgården istället för att behöva skutta och kryssa fram mellan högar av ris och grenar som tar upp cirka halva gräsmattan. Att baxa bort det cirka en kubikmeter stora kråkboet som satt i det gamla plommonträdet och som nu ligger som nån djävla minivariant av Nimis och är allmänt i vägen. Nu ska väl allt bli liggandes till DÖDDAGAR, speciellt om jag också blir smittad av denna mansförkylning. Risken finns ju.
Och det är klart att jag kan hyra ett släp och åka till tippen själv, har visserligen ingen dragkrok på min bil men jag kan ju ta hans om han ändå bara ska ligga nerbäddad och äta glass. Men det kommer ju att ta evigheter för mig att ensam släpa allt ris från ena änden av trädgården (där det alltid tycks ligga) till gårdsplanen, baxa upp det på släpet, surra fast det, åka iväg och så ska det ju av också. Dessutom ska det tydligen bli 30 grader varmt. Fan vad jobbigt. Nä, jag får ägna den här dagen till att släpa undan riset som stör mig mest så att det ligger på ett och samma ställe, och sedan inte titta åt det hållet mer. Sen: kollapsa med en glass. Eller ett glas vin. Eller båda delarna.  Och grunna vidare på mina i-landsproblem. Så får det bli.

torsdag 27 juni 2019

I sommarens soliga dagar, vi gå genom skogar och hagar, på färdens besvär ingen klagar, vi sjunga var vi gå, HALLÅ HALLÅ

Känner ni som jag, hur tröttsamt det är med bloggar där folk skriver om att nu har de minsann bara en eller två dagar kvar att jobba, och sedan ska de ha semester i åttahundra veckor eller så. Då är det här bloggen för er, för här ska det trampas på i grottekvarnen i ytterligare fyra hela veckor (och en dag). Är så pass bitter och missunnsam. Och hur många semesterdagar har folk egentligen? Min syrra (som jobbar inom kommunen) har typ en miljon dagar. Som hon ändå aldrig tar ut, för dels jobbar hon inte heltid och dels jobbar hon på schema så hon får sammanhängande ledigheter ändå. Och där hon jobbar verkar det vara okej att spara tonvis med semesterdagar på hög i decennier. "Man hinner ju aldrig ta ut alla sina dagar och det bara fylls ju på hela tiden", klagade hon härförleden och NÄHÄ, men herregud vad det är synd om dig, kände jag då. Skulle man satsat på en karriär inom kommunen istället för i den privata sektorn? Jag har 25 semesterdagar per år, och vi får bara spara fem dagar per år i högst fem år, sedan betalas de automatiskt ut i pengar vare sig man vill det eller ej. Nu kom i och för sig min chef och viftade frestande med ytterligare fem semesterdagar per år, men det var på villkoret att jag skulle avtala bort min övertidsersättning och det gick jag inte med på. 

Igår var det någon form av värmerekord, 33 grader när jag körde hem. Kom som en chock för en som suttit på ett luftkonditionerat kontor i åtta timmar. Jag hoppades på åska, men det var bara varmt, tryckande och jättejobbigt. BARA DET INTE BLIR EN SÅN HÄR SOMMAR TILL, sa jag med domedagsstämma och ställde in en hink i duschen (för att samla upp det vatten som spolas ut i väntan på varmvattnet). Började med det redan i april, men sen kom ju regnet i maj, och det regnade ju för övrigt så sent som på midsommarafton så det kanske är lite tidigt att få panik över torka.

I övrigt har jag tiggt till mig två stycken IBC-tankar (ni vet såna där stora vita plasttankar som rymmer en kubikmeter) på jobbet och kopplat dom till stuprören på två av husknutarna, så nu kan vi samla upp 2000 liter regnvatten. Har även tunnor till de andra två knutarna på huset, plus en tunna till hönshuset och en till växthuset, så det blir ytterligare 800 liter att vattna med i händelse av ytterligare en torr sommar. Det tråkiga är bara att IBC-tankar är så himla fula. Där den ena står växer det dock redan en bokharabinda, så det räknar jag med snart ska klä in den så att den inte syns. Runt den andra växer det just ingenting så där har jag planterat en pipranka, en klematis och en kaprifol och hoppas att de ska växa sig manshöga i rekordfart. Får väl slänga på en hink hästgödsel och hoppas att hundarna inte ser det som sin privata godisbutik (sannolikhet för det: mycket hög).


Praktisk, men som sagt ful som stryk.

Mina jordgubbsplantor har börjat blomma! I alla fall vissa av dom. Det där med jordgubbar har inte riktigt velat lyckas för mig, det känns inte som att de trivs i vår magra sandjord och sedan har mördarsniglarna raskt smaskat i sig den lilla skörd som ändå blivit. Men i år har jag satt dom (plantorna, inte mördarsniglarna) i hängrännor, likt Babylons hängande trädgårdar. Eller ja, det var kanske att ta i, men efter att jag hade bildgooglat "guttering garden" som en tok så kunde såklart min man, skrotsamlaren, flinkt plocka fram några begagnade hängrännor ur sina gömmor och spika upp dom mot staketet till trädgårdslandet. Det var väl en av få gånger som hans bra-att-ha-grejer verkligen visade sig vara bra. Att ha. Förra året odlade jag bönor där, det blev svinbra. Gäller bara att komma ihåg att vattna, för jorden torkar rätt fort.
Av en slump kom jag via en Facebookgrupp i kontakt med en synnerligen godhjärtad person som sålde jordgubbsplantor till självkostnadspris plus porto, vilket blev ungefär en tredjedel av vad de skulle ha kostat om man köpt dom i en handelsträdgård, så jag slog till. De såg verkligen inte mycket ut för världen när de kom efter att ha levererats av Post Nord och därefter legat på Konsum i flera dagar, men de har tagit sig som attan. I år blir skörden kanske inte så mycket att skryta med, men kanske nästa år? Hoppas! Älskar jordgubbar på ett sätt som gränsar till perverst.
 

måndag 24 juni 2019

Jaha, det var midsommar och det är fortfarande tusen år till semester

Alltså, varje år när vi planerar semester så är det en huggsexa om veckorna. Så är det väl på de flesta jobb där det inte antingen är uppstyrt eller ger sig självt. På mitt jobb så vill de flesta inte helt överraskande vara lediga i juli, och är man som jag, lite spindeln i nätet och såkallat oumbärlig, då får man minsann inte vara ledig hur som helst utan då får man pussla och fixa och tricksa. Först med sitt team och sedan med andra såkallade nyckelpersoner.
Jag är inte supersugen på att ha semester typ direkt efter midsommar, då börjar man ju jobba igen i...juli? Det känns ju lite drygt. Så då kryssar jag i några sena veckor och sen brukar det ändå alltid sluta med att det krockar med någon annan nyckelperson, och då får man välja mellan att antingen ta tidig semester eller dela upp den i omgångar, vilket jag inte heller tycker är någon större hit. Så då flyttar jag fram lite till och tänker  "ah, sen semester, det är inte så dumt ändå, då har man det göttiga kvar". Och varje år typ så här års så tänker jag AMEN SKJUT MIG. När alla andra räknar ner till sin semester och jag ska jobba en hel fucking månad till. Det känns ju sådär om ni frågar mig. Men det är ju som det är och bara att bita ihop och gilla läget. Man har det ju ändå rätt bra. Man kunde ju bott i typ Moldavien, varit hemlös och tvingats prostituera sig för att få det att gå ihop.

Midsommar blev vaktlarnas helg. Det är hemskt svårt att få något vettigt gjort när man har ett helt akvarium fullt av YTTEPYTTESMÅ och jättejättesöta vaktelkycklingar. Väldigt svårt att tänka sig att de kommer att vara typ vuxna om bara en dryg månad (lagom till semestern med andra ord).

Lite annat har dock blivit gjort. Snodde ihop en midsommarbuffé bestående av sill, ägghalvor, nypotatis, gräddfil, sparris- och ostpaj, köttbullar, prinskorv och sallad. Såg på Instagram eller Facebook någon som hade skinka på sitt midsommarbord. Har man verkligen det? Är det inte mer jul och påsk? Eller har och har, folk får väl göra som dom vill I OCH FÖR SIG. Det var mer bara att jag aldrig hade hört talas om midsommarskinka. Men det kanske är det nya svarta, vad vet jag.

Midsommaräggen, made by Mette-Marit & co. Ja, inte själva
dekorationerna dårå, dom har jag petat dit. Men råvaran!  


Fick sedan lite panik över jordgubbarna. Jag kan lätt skippa allt ovanstående, men en midsommar utan jordgubbar är ju som jorden utan månen, öknen utan sand, havet utan vatten, ja ni fattar. Köpte en liter på Coop hemma i byn dagen innan midsommar, men de var inte så värst fina och en liter är ju ingenting, det smaskar jag i mig medan jag rensar. Sms:ade min man och bad honom stanna efter vägen och köpa, men det stod inga uttråkade ungdomar och sålde någonstans vad han kunde se. På midsommaraftons förmiddag höll vi på och rådda med logistiken kring Villanelles fostersyskon to be. "Vi får stanna och köpa efter vägen", sa vi, bergsäkert övertygade om att det skulle stå jordgubbsförsäljare på strategiska ställen utmed vår färdväg. I HELVETE HELLER DET GJORDE. Sedan puttrade vi en annan väg hem, med en låda pipande vaktelkycklingar i en stekhet bil där vi inte vågade ha AC:n igång, och spanade febrilt efter jordgubbsförsäljare men det var stendött. Paniken började stiga, när stängde egentligen affärerna? Räddningen kom i form av Ica Kvantum i Hörby där jag spurtade in och köpte fem liter för att vara på den säkra sidan att de skulle räcka. Sedan åkte vi hem, det stod en gäst på gårdsplanen och väntade (stressfaktor: 1000, fan vad jag HATAR när folk kommer för tidigt), hundarna vrålskällde, kycklingarna pep och svetten rann. Men det ordnade sig. Gästen hade dessutom med sig ett par liter jordgubbar. Så mycket väsen för ingenting alltså, men det skadar ju aldrig att ha ett överskott av jordgubbar.

Vi fällde lite träd i helgen också, vi har några extremt FULA barrträd som hade passat bättre på en kyrkogård än i vår trädgård, fast de har varit bra som insynsskydd har vi tänkt. Men dels gränsar det hörnet till snälla grannar och dels är de nästan aldrig i den delen av sin trädgård så nu kände vi att det kunde kvitta. Så motorsågen kom fram och träden kom bort. Vi ska plantera pil där istället. Nu är hela trädgården full av de där grenarna från barrträden, ett jättestort kråkbo som satt i ett gammalt plommonträd som vi fällde för ett tag sedan (seriöst, det är säkert en kubikmeter stort) plus en massa grenar från benved som växer överallt i vår trädgårdsdjungel. Gillar ej benved, så dom ryker efter hand, men har en spöklik förmåga att återuppstå och växa sig manshöga på ingen tid alls. Nästa helg ska vi hyra släp och köra alltihop till tippen. Plus en massa annat skräp. Mmm….hyra släp och köra till tippen. Nästan det bästa som finns.

I övrigt har jag rensat ogräs. Det är ju the neverendingstory of my life, men jag tycker det är rätt så avkopplande och när man har ett gäng hönor och numera även kaniner som ivriga mottagare så blir det nästan lite roligt.
Har börjat få ordning på mitt sparrisland-to-be och planerar att sätta ut mina frösådda sillmjölkesparrisplantor där. Måste bara åka till stallet och hämta mer hästgödsel först. Har ju fraktat hem cirka 80 liter gödsel per vecka hela detta året, men det är som en droppe i havet när man odlar i extremt karg sandjord där knappt ens ogräset trivs. Just nu står plantorna i källaren och ser inte mycket ut för världen, men jag ska slänga på gödsel och fiberduk och hoppas på det bästa.

Ja, det var väl midsommarhelgen i stora drag. Vi har även börjat kolla på den tyska serien Babylon Berlin på SVT samt betat av ett par avsnitt av Chernobyl på HBO. Båda rekommenderas. Vi började kolla på en belgisk serie som heter Hotel Beau Séjour för ett tag sen och den började bra, men nu känns det som att det var längesen nåt hände. Så den kanske vi skippar om det inte blir lite mer action nästa avsnitt. Nu måste jag äta jordgubbar, hejdå.



lördag 22 juni 2019

Vaktelkycklinguppdatering

Precis som jag misstänkte blev det inga syskon till Villanelle. Kändes rätt deppigt att låta en ensam liten kyckling växa upp helt solokvist. Höns (och vaktlar) är ju flockdjur. Funderade först på att sätta dit en av vaktelhönorna som sällskap, men det kändes som en tveksam lösning. Är ju inte säkert att hon skulle ha några modersinstinkter. Så jag in på Blocket och hade en sabla tur för det var en som sålde veckogamla vaktelkycklingar inte superlångt bort.
Så vi iväg och fick köpa så nu har Villanelle fått sex fostersyskon i en hast. Hodeladihadeladihoppsanvilkendag.

På väg hem med förstärkning


Här på plats under värmetaket.
Värmetaket ska simulera en ömsint moder.

fredag 21 juni 2019

Slutet

Har läst Slutet av Mats Strandberg. Jag har läst både Hemmet och Färjan och Engelforstrilogin och såg mycket fram mot den här preapokalyptiska berättelsen  vars handling är följande:

Du är sjutton år gammal. Det är sommar och världen ser ut precis som vanligt. Men alla vet vad som är på väg. Om en månad är vi alla borta.
Vad vill du göra den sista tiden? 
Vad vill du säga till dem du älskar, och vem vill du vara med när allt tar slut? 
Hur känns det att veta exakt vilket klockslag du ska dö? 
Och vad spelar ett liv mer eller mindre för roll?

Slutet är berättelsen om två ensamma unga människor i en värld som lever på lånad tid. En tragedi binder dem samman och växer till en besatthet, men kommer de att hitta svaren innan himlen blir vit och haven förångas?

Ja, men alltså nä. Det här var tyvärr inte en bok för mig. Den här berättelsen kändes varken speciellt sannolik eller engagerande. Jag gillar ju att läsa om elände, så det ska mycket till innan jag ska säga att en bok är för deppig, men det var den här. Den får två små kometsvansar av fem möjliga.

torsdag 20 juni 2019

A child is born

Igår var det extremt spännande, för igår var det dagen D, kläckningsdagen för Johnnys enda befruktade ägg. Kom hem, gick och kollade i kläckaren, nähä, allt såg ut som vanligt. FAST RÖRDE SIG INTE DET DÄR ÄGGET LITE? Satt som klistrad en lång stund, och jodå, ibland spratt det till. Såg dock varken hålslag eller hörde pip som jag har läst att andra gör och på kvällen såg det inte ut att vara så värst mycket aktivitet.

Men i natt hände det! "Örnen har landat", som min man uttryckte det när han kom in i sovrummet vid tretiden i morse. Jag trodde först det var någon töntig omskrivning för det toabesök han lämnat sängen för att uträtta (inte för att vi brukar informera varandra om sånt i vanliga fall), men det var alltså KLÄCKNING!
Jobbar hemifrån idag, och det är väl tur så att man kan springa dit och glo stup i kvarten. Det är nästan så att jag tycker det är rimligt att få 10 dagars föräldraledighet från Försäkringskassan som nyblivna pappor får, men det tyckte visst inte dom på mitt jobb. Så snålt och missunnsamt!

Tyvärr blir det väl inga syskon till lilla Villanelle (döpt från en karaktär i tv-serien Killing Eve, för hon överlever fan i mig allt), om jag inte har gjort någon fundamental missbedömning när jag lyste äggen. Tyckte i och för sig att det var ett annat ägg som också rörde lite på sig igår, men jag tror det var inbillning, eller snarare att ägget låg i någon luftström från värmefläkten och vaggade lite p g a det.
I alla fall - proudly presenting:



Villanelle! <3 <3 <3
Vaktelkycklingfotograf - inte det lättaste. Kan informera om att jag har cirka 476543 bilder som är supersuddiga och ännu fler där man inte ser någonting p g a att det blänker i kläckaren.
Nu ska lilla Villanelle få torka ordentligt och sedan flytta över till min mans gamla sköldpaddsakvarium (han har inte haft sköldpaddor på 30 år, men han gör heller inte av med saker om han inte är hotad till livet). Så får vi hoppas att Johnnys gener, de få som han lyckas föra vidare, är rejält livskraftiga.

onsdag 19 juni 2019

En grej som stör mig

En av alla miljoner grejer jag stör mig på är när folk som pratar stockholmska säger "Ha det GÖTT". Vet ni hur löjligt det låter? Skitlöjligt om ni frågar mig. Speciellt som det är enda gången som man ersätter O (eller U) med Ö och aldrig gör det annars. Aldrig hör man en stockholmare prata om att söva middag eller att nån har söpet som ett svin*, så lägg av med det där ha-det-GÖTT-andet omedelbart för det låter bara dumt. Det är bara vi som har det naturligt i våra dialekter som för säga så utan att skämmas. Det har kungen bestämt. Eller nä, det har jag bestämt. Och hör sen.





* = "sova middag" och "supit som ett svin". Fast man gör kanske inte sånt i Stockholm?

tisdag 18 juni 2019

Till stallet istället, v 25.

Så var det dags för terminens sista lektion. Vi hade fått önska vad vi ville göra och vi önskade "evighetsbana". Så Karin hade byggt en sån där man skulle snirkla runt och göra olika saker, t ex fatta galopp mellan två koner, galoppera över markbommar, göra halt vid en annan kon, vända upp på nästa linje, rida skänkelvikning i slalom mellan koner, vända upp på nästa linje, fatta galopp på ett ställe, bryta av till trav på ett annat, vända upp på nästa linje, trava över ett kryss och landa i galopp och sådär höll vi på, varv efter varv. Gillar den typen av övningar där man får tänka och där det händer grejer hela tiden. Fast Pojken var inte direkt på hugget och jag hade nog behövt jobba för att få igång honom mer innan vi påbörjade evighetsbanan, för han kändes otroligt seg och framtung. Det var i och för sig varmt igår, och han hade gått lektionen innan och det brukar han inte göra. Men ja. Det var väl inte så att jag kände WOW LIKSOM, även om lektionen i sig var rolig. Nu är det i alla fall officiellt sommarlov och (för min del) riduppehåll till vecka 31. Får nog försöka hitta någon turridning eller nåt i sommar känner jag.

En underbar död

Har läst En underbar död av Emma Ångström, och det tycker jag att ni också ska göra. Här har ni handlingen:
 
Julia lever det perfekta livet tillsammans med sin man Henrik och deras tre barn. Henrik är allt hon någonsin drömt om: stilig, omtänksam och en underbar far.
Men en morgon när Julia vaknar upptäcker hon att Henrik är borta. Hon letar desperat, och vägrar ge upp trots att polisens utredning inte ger något resultat.
Under sitt sökande upptäcker Julia saker hos Henrik som hon inte kände till. Vem är det egentligen hon har varit gift med? Långsamt börjar bilden av en annan Henrik växa fram. Samtidigt som hon inser att både hon och barnen svävar i stor fara.
 
Tidigare har jag läst Mannen mellan väggarnasom jag gillade jättemycket förutom slutet (eller snarare avsaknaden av detsamma), men här blev jag inte besviken överhuvudtaget. Bra språk, bra karaktärsskildringar (möjligen är Ellie lite VÄL präktig och självuppoffrande för att vara sann ens som bästa vän, fast det säger kanske mer om mina vänner än om Ellie?), bra skildrat, snyggt uppbyggt, O-ER-HÖRT spännande även om jag rätt snabbt räknade ut hur allt hängde ihop. Det enda som inte känns realistiskt är att Julia skulle ha missat att deras hus hade en vind, sånt har man väl ändå koll på? Lite störigt, men det blev ändå bladvändarnagelbitarspännande ända till slutet. Den här boken får fyra listigt gillrade fällor av fem möjliga. Schas iväg till bibblan med er nu.
 
 
 
 

måndag 17 juni 2019

Doesn't time fly when you're enjoying yourself?

Men alltså, är det verkligen MIDSOMMARAFTON på fredag? Hur gick det till, det var ju typ nyss påsk? Vad hände? Du slår snart i taket när det gäller övertid, sa vår VD till mig häromdagen i en lätt missnöjd ton, som om det vore a. självvalt, b. mitt fel. Men ja, det är väl vad som hände och det känns inte som att det är något nytt under solen med tanke på hur det har sett ut på jobbfronten de senaste åren:

2015 var året då aktien sjönk som en gråsten, allt var deppigt, ingen visste hur det skulle bli med någonting och folk flydde som råttor från det sjunkande skeppet. Sen blev vi uppköpta av ett riskkapitalbolag och århundrades omorganisation drog igång. Det var det bästa som kunde hända (fast det visste vi inte då), men det var rätt slitsamt. Samtidigt bytte vi affärssystem, och alla som har varit med om det vet ju hur kul DET är.

2016 var året då ännu fler människor slutade och man bestämde sig för att se hur långt man kunde gå för att slimma en organisation. Ja, det var väl inte ett uttalat mål, men det var så det kändes för oss som var kvar och fick jobba röven av oss för att få det hela att gå runt. När jag började var vi sju personer som satt på labbet, nu var vi tre och det var fortfarande samma jobb som skulle göras.

2017 var året då min på närmaste kollega blev utbränd (SURPRISE?) och jag fick överta hans arbetsuppgifter också. Och det var ju inte som att jag inte hade att göra innan om man säger.

2018 var året då en annan kollega slutade och det blev bestämt att hennes arbetsuppgifter (produktionsplanering) skulle skötas på distans från en annan del av koncernen. Och att jag och en till skulle vara "backup i händelse av sjukdom". Sen slutade det med att både han och jag i princip jobbade heltid med detta eftersom det visade sig att man visst måste vara på plats för att sköta merparten av arbetsuppgifterna. Sen slutade ytterligare två kollegor med spetskompetens, och gissa var de arbetsuppgifterna hamnade?

2019 anställde man då en ny person som skulle ansvara för produktionsplaneringen och allt skulle vara frid och fröjd, och det var/är det också på den fronten. Sedan skulle det in någon med spetskompetens, och då drabbades vi av Narcissus. Lider fortfarande av sviterna av detta, men nu går det i alla fall på rätt håll. Även om problemet med spetskompetens fortfarande inte är löst, men det jobbas på det på högre ort.

Ja, så det kanske inte är så himla konstigt att man inte hinner med i svängarna? Eller att man "slår i taket" för övertid? Tur man ändå är en rätt så optimistisk person som tänker att det löser sig på ett eller annat sätt. Men ja, det är ju inte jättekul att upptäcka att hela våren har passerat och det enda man minns är att man har jobbat. NÄR JAG BLIR PENSIONÄR är en mening som jag ofta uttalar, och då djävlar ska guld och gröna skogar och framför allt oceaner av fritid breda ut sig framför mig. I mina drömmar alltså, vet ju att pensionärer är något av de mest upptagna personerna som finns i detta land. Men man kan ju få fantisera.

På vaktelfronten inget nytt, fast de har i alla fall fått en voljär

Har skaffat en sån där lampa som man kan lysa ägg med och se om de är befruktade, och så kollade jag på de som ligger i kläckaren. Det var inget upplyftande resultat. Såvitt jag kan bedöma så är ett (1) ägg av 12 befruktat. Alltså, den där djävla Johnny får ju ta och börja leverera nu. Annars åker han i grytan. Nää, skojar bara. Jag får väl köpa ägg av någon som har en lite mer påstridig tupp istället.

Ja, men i alla fall så har vaktlarna fått flytta upp till voljären nu (att jag skriver "upp" beror på att den ligger i en uppförsbacke från huset räknat) och varje dag går jag in och sätter mig där en stund. Det är så mysigt att se när de små knatar omkring. De är inte som hönsen, som alltid åtminstone ser ut som att de har en slags agenda, utan de bara pinnar runt till synes helt planlöst.

Taxarna och Tage (utanför bild) är mäkta fascinerade av vaktlarna. Man skulle ju kunna tycka att de borde fatta att det är samma vaktlar som de passerat varje dag i snart ett år, men det är BREAKING NEWS varje dag. Kaninerna ska vi inte tala om. Vi har ju satt staket runt där burarna står och det är väl en meter högt eller nåt sånt. Tage står och studsar från stillastående och har som tur var inte fattat att man kan hoppa framåt, för han är i jämnhöjd med staketets överkant som nån jefla känguru. Men de vänjer sig väl. Det var ju ett himla hallå även när vi skaffade hönsen och det vande dom ju sig vid rätt så fort. Både hönsen och hundarna. 


Tax-tv.
.
Vaktelbaren. Här är det Anita som släcker törsten.
Skitsvårt att fotografera, men det här är i alla fall inuti
voljären. Ena kortsidan vetter mot växthuset. Till höger
sitter ett litet uppfällbart tak som ska ge regnskydd och
skugga. Sedan sitter det ett nät-tak högst upp. Det gick
inte att ha det skyddande taket där p g a att det då skulle
bli fel fall på det kontra nämnda växthus och allt regnvatten
skulle rinna in i voljären.

 
Bild tagen inifrån växthuset. Till höger i bild: Snövit. Eller
om det är Svartprick, svårt att avgöra när man bara ser röven.
Så här ser det alltså ut utvändigt. Till vänster om den
funderar vi på att antingen göra en voljär till, alternativt
en liten uteplats där man kan sitta och fika. Vad som
inte syns på bild är att där ligger (i runda slängar) 2354365745
tegelstenar där. Som alltså först måste flyttas någon annanstans.
Så det är nog ett projekt som får mogna fram över tid, som det
brukar heta när man inte ids ta tag i det direkt.
Vad som inte syns på voljären är att den har nättak, men det vet
jag att den har för det stod jag och knåpade fast en solig dag
(brände mig och fick soleksem på köpet, så det minns jag)
förra veckan. Annars är det mest min man som ska ta äran åt
sig av det här bygget. Om det är någon som undrar varför det
står ett snett svart kors framför voljären så kan jag informera
om att det är förra ägarnas torkställning. Det står alltså ett
likadant kors några meter därifrån och så kan man spänna
torklinor däremellan. Det är dock rätt besvärligt att knata
ända upp hit med en korg blöt tvätt, så det gör vi rätt sällan.  

torsdag 13 juni 2019

Gråleken

Har läst Gråleken av Maria Sveland, en berättelse som beskrivs som en "klaustrofobisk relationsroman" och det kan jag nog hålla med om. Sträckläste, kanske inte för att det var sådär himla jättejättespännande, men jag ville verkligen veta hur det skulle gå.

Handlingen:
Julia och Jesper åker med sin fem månader gamla dotter till Anholt, en ö i Kattegatt mitt emellan Sverige och Danmark, där de fått låna ett hus över sommaren. Med miljöombyte och lugn och ro hoppas de hitta tillbaka till varandra efter några omtumlande månader då gräl och missförstånd alltmer tagit över deras samliv. En ständigt pågående maktkamp som gått så långt att de mest vardagliga situationer utlöser tärande dispyter. Deras respektive olikheter gör inte saken lättare. Julia kommer från ett övre medelklasshem i Stockholm, Jesper är uppvuxen i Skellefteå i en familj utan akademiska poäng eller kulturellt kapital. Den olikhet de från början fascinerades av hos varandra blir alltmer ett föremål för irritation och förakt. Väl framme i huset på den märkliga ön med en öken som upptar stora delar av landskapet, blir ingenting som de hade hoppats. Tvärtom växer ångesten och klaustrofobin, förstärkt av ökenlandskapet som breder ut sig framför dem. Julia dricker alltmer för att stå ut och snart tycker hon sig se syner och höra oförklarliga ljud. Är det bara inbillning, en konsekvens av vinet?

Det är den här typen av böcker jag gillar att läsa. Finns i och för sig rätt många typer av böcker jag gillar att läsa, men jag är svag för det här med vardagsrealism. Älskar att läsa om när folk diskar, handlar, tjafsar om vardagssaker och har problem. Mmm. Fast efter ett tag blev jag dock väldigt trött på Julia och Jesper för det var så extremt mycket tjafs och kränkthet och missförstånd och vad såg de egentligen hos varandra och varför kunde han inte bara säga nej och varför kunde hon inte lyssna och är det verkligen okej att dricka så mycket vin när man ammar, och måste man verkligen notera exakt VARENDA gång som Alice fick en bröstvårta i munnen? Men berättelsen löpte på i ett friskt tempo mellan dåtid och nutid och det var, tja, fascinerande? Kanske lite onödigt omständligt detaljerat, och när boken var slut kände jag mest "jaha?" och tyckte att en del grejer blev hängande i luften. Inte så att det bäddar för en uppföljare, det var bara detaljer som nämndes som jag tänkte att det skulle spinnas vidare på, men så...nähä, det blev visst inget av det.
Den här boken får tre stadiga gammeldansksupar av fem möjliga.

onsdag 12 juni 2019

F som i sämst

Har läst F som i sämst av Cilla Jackert. Det är en såkallad ungdomsbok, så jag tillhör väl inte direkt målgruppen. Handlingen är den här:

Jonna är sämst. Sämst på allt. I skolan, hemma, med kompisar (om hon nu hade några, alltså. Då skulle hon vara den sämsta kompisen i världen). Inte för att hon bryr sig. Hon bryr sig faktiskt inte ett dugg. Det enda hon vill göra är att ligga i sängen och peta näsan och äta godis.

Miriam är Jonnas storasyster, och hennes raka motsats. Miriam är bäst på allt, både i skolan och hemma. Hon har världens bästa kompisar och alla killar är kära i henne. Hon är dessutom bäst på att spela gitarr och sjunga, och eftersom hon är bäst på allt, ska hon få ett fint pris på Kulturhuset inne i stan. Gissa om mamma och pappa är stolta över sin äldsta dotter?! Och samtidigt är oroliga för sin yngsta dotter. Det är nämligen dags för det första betyget, och risken finns att det blir så dåligt att Jonna måste gå om årskurs sex. Allting är fruktansvärt orättvist, tycker Jonna och bestämmer sig för att göra något åt situationen. Fast inte riktigt på det sättet som hennes föräldrar hade önskat.


Jag tycker det var en helt okej bok. Möjligen något överdriven i hur perfekt Miriam är och hur mycket hennes föräldrar favoriserar henne och hur mycket Jonna kommer undan med allt, men det kanske är för att jag är för gammal? Men språket flödar på bra och även om själva vändningen och upplösningen känns lite väl sökt så var det en hyfsad läsupplevelse även för en gammal käring som jag. Den här boken får tre dammiga Polly av fem möjliga.

GEL FTW

För att vara en person som lever på 2000-talet är jag en person som skriver väldigt mycket för hand. Det beror på att jag är den ständige sekreteraren i alla djävla sammanhang jag hamnar i. Jag kan inte stenografi, men en av mina superkrafter är att min hjärna kan mellanlagra saker som sägs under tiden som jag skriver ner sånt som sades för en stund sedan, och sedan fortsätter en del av hjärnan att jobba med att plocka fram det ur minnet och skriva ner det medan en annan del av hjärnan börjar mellanlagra ny information. Ja, ni fattar kanske varför det alltid är jag som blir vald att föra protokoll? Och blir jag inte det så utser jag mig själv eftersom jag inte står ut med andras TAFATTA djävla protokollskrivande.

 Miss Moneypenny, James Bonds sekreterare.
Could have been me.

Ja, men när man är den personen är det ju också superviktigt att ha bra pennor. Och då menar jag inte bra pennor sådär i största allmänhet, utan BRA pennor. Jag pratar alltså bläckpennor nu, blyerts är för mesar. Bläckpennor som ligger bra i handen och glider lätt över pappret och där bläcket matas ut i en jämn ström och som ger en tunn fin linje, sånt gör mig genuint glad i själen (så lätt att behaga så ni anar inte). Alltså missförstå mig inte nu. Jag är inte en sån som skulle betala tusentals kronor för en snobbig reservoarpenna med guldinfattningar och platinapläterade detaljer och som är balanserad och sånt där löjl (ska jag vara ärlig så betalar jag helst inte för pennor överhuvudtaget, de ska liksom bara finnas).
På jobbet köps det in en sorts bläckpennor som väl ändå är okej. Sen råkade någon av en slump köpa in något annat, och då var det som att få pennornas Rolls Royce i handen när man skrev. Det var liksom inget motstånd, pennan bara gled över pappret och producerade anteckningar som aldrig förr. Problemet var bara att de här pennorna såg exakt likadana ut som de mediokra och tydligen var det bara en finskrivare som jag som kände skillnad. Fick tag i en av finpennorna och tvingade folk att skriva saker för att jämföra, men nä, de tyckte det var samma skit.

Men förra veckan kom det hit en säljare av kontorsartiklar, för vi skulle göra en större beställning av lite av varje. Jag slet då fram Pennan™ och anförde att jag ville beställa såna, såna och inget annat än såna. Förklarade helt onödigt länge och omständligt om Pennan™:s magiska glid över pappret och att den ju såg exakt likadan ut som de vanliga, men kändes annorlunda. Säljaren kastade en proffsig blick på Pennan™ och pekade sedan på dess mediokra lookalike och sa Jaja, det där är ju en kulspets och det du har där är GEL.
Så fick jag veta detta: kulspetspennor innehåller oljebaserat bläck, medan gelpennor har vattenbaserat bläck. Samt någon ingrediens som gör det lite mer trögflytande, det är väl det som är GELEN, tänker jag. I alla fall så beställde jag en hel kartong, för dyra var de inte och för den delen så är det ju jobbet som betalar. Nu ska ingenting stå emellan mig och Den Perfekta Skrivupplevelsen.

tisdag 11 juni 2019

Till stallet istället, v24, pt1

Näe, USCH vad jag känner att det gick dåligt igår. Vi började med att vi skulle skritta ut, sedan trava en specifik runda "i friskt tempo" och sedan jobba vidare på ridbanan. Vi skulle rida på stora utebanan, vilket jag hatar. Stora utebanan är väl...jag vet inte, 120 x 120 meter kanske, och där ligger ett gäng stockar och står oftast hinder. Men plats finns det ju, fast ändå gör det inte det på något mystiskt sätt. Vår grupp på 10 personer kan rida självständigt i alla gångarter på 20 x 60 m utan att krocka, men på stora utebanan är det som förgjort, det känns som att där är folk överallt och alltid exakt där man själv har tänkt rida. Och Pojken hade känts pigg i skogen, men dog lite när han kom ner på stora utebanan och jag tycker inte riktigt att jag fick igång honom ordentligt.
Gårdagens övning var i alla fall "tempoträning i galopp" och det är ju inte Pojkens starka sida direkt. Även om det har hänt JÄTTEMYCKET med hans galopparbete nu i vår så är hans register fortfarande inte speciellt stort åt varken det ena eller andra hållet. Nu skulle vi galoppera två och två ett varv runt stora utebanan i först samlad och sedan ökad galopp och komma så nära en uträknad tid som möjligt för att det skulle vara rätt tempo för samlad respektive ökad. Ja, men den "samlade" galoppen blev ju mest kattskit, med avbrott och slängtrav på sina ställen så det var ju verkligen inget att skriva hem om. Kände att jag själv slarvade med fattningarna också, inte kul. Och den ökade galoppen - jovisst, han dundrade väl iväg lite när jag manade på honom. Men så värst mycket finess över det hela vet jag inte om det var. Å andra sidan så gjorde han inte heller något försök att bocka eller sticka, så man får väl vara glad för det åtminstone.

Nu är det bara en ynklig liten vecka kvar på den här terminen. Sedan sommarlov till augusti och sen är det BOOT CAMP och sen börjar höstterminen igen. Ska på ett sätt bli skönt med lite "ledigt", men det är väl mest för att det är så sabla jobbigt att jobba, åka hem, komma ner i varv och sen är det plötsligt dags att varva upp och ge sig iväg igen. Och sent hem kommer man och sen tar det tusen år att varva ner igen, så nattsömnen blir inte vad den borde bli och speciellt inte när det har gått dåligt, för då måste man, jag alltså, älta det. Fast det är ju ändå så sjukt värt det. Hade inte velat byta bort min grupp om så vår ridtid hade flyttats till midnatt. Men det hade ju inte heller GJORT något om vi hade fått börja en timme tidigare. Men det får vi ju aldrig, så det är bara att gilla läget.   

måndag 10 juni 2019

Ledigheten som inte blev som jag tänkt mig

Har varit ledig över nationaldagen, fyra dagar och oooh vad härligt det ska bli, tyckte jag. Oooh vad dumt av dig att tänka så, tyckte uppenbarligen Ödet och gav mig ett ryggskott i fredags morse. Reste mig från en stol och pang, där satt det. Så djävla ovärt. Om jag åtminstone hade kunnat säga att det var för att jag hade lyft 250 kilo eller nåt, men nä. Tydligen ska man inte ens kunna RESA SIG FRÅN EN DJÄVLA STOL längre.

Så att JODÅ, tackar som frågar. Nu hade det väl för allt i världen kunnat vara värre. Jag har väl ändå kunnat göra en hel del grejer, men allting man gör i kombination med smärta är ju mindre kul än om man hade kunnat göra samma saker utan smärta. Det är ju allmänt känt att man ska hålla igång när man har ont i ryggen, men helt ärligt tycker jag det bästa botemedlet är att ligga helt stilla, gärna på en värmedyna. Nu gick det inte ihop med mina övriga planer den här långhelgen, så jag och min rygg har rensat ogräs, grävt upp och planterat om en gammal sparrisplanta (vi har några som växer lite hipp som happ, den här stod mitt inne i en stor krusbärsbuske och man ser den inte förrän den blivit typ en meter hög och det man skördar då är rätt träigt och inte ens hönsen äter det så nu grävde jag upp den och planterade på det som ska bli mitt framtida sparrisland, hoppas den överlever), varit på brädgården och köpt virke, byggt ett staket tillsammans med min man, lagat mat, tränat viltspår med Tage, bakat bröd, planterat pipranka och klematis som jag hoppas ska växa dekorativt och dölja en funktionell men ful vattentank, åkt och hämtat kaniner. Med mera, antar jag.

Men i tanken låg jag i alla fall blickstilla.

Nu är dom här!

Igår var vi och hämtade våra kaniner. Två honor, som är kullsyskon, och en hane, som inte är släkt med honorna. Honorna är 9 veckor gamla och hanen 7. Egentligen skulle vi inte ha hämtat honom förrän nästa helg, men uppfödaren hade fått ta ungarna från mamman tidigare än planerat för mamman hade blivit brunstig och börjat bete sig därefter.
Som vanligt var vi inte riktigt klara och fick stressa för att få allting i ordning. Burarna var förvisso färdiga, men i en av dom bodde ju vaktlarna fortfarande. Och deras voljär var inte riktigt klar än. Det är den inte nu heller, men i alla fall så att vi kunde flytta dom dit. Hade gärna velat sitta och glo i timmar på när de utforskade sin nya miljö, men det var det inte tid till utan det var bara in med dom och så städa ur buren och bära ner den till det som nu heter "kaninhägnet". Det skulle dessutom stängslas in, det är väl grejen med ett hägn. Kaninerna var i och för sig hundvana, men våra hundar är inte kaninvana, och med tanke på att i alla fall Remus har en jaktdrift som överträffar det mesta så tror jag att det blir bäst för alla ifall hundarna aldrig får möjlighet att stå och härja vid burarna, så inhägnad it was. Vi hade stolpar och nät hemma, men det är ju ändå inte gjort i en handvändning. Aja, allt blev "i princip" klart i sisa sekunden, bara lite småfix med grind och sånt återstår och det ska min man fixa nu i veckan. Har han åtminstone lovat. Skit i det och åter till kaninerna.

Det här är alltså Gotlandskaniner, de är genbanksanslutna och när vi ska börja avla på dom så kommer vi att starta en egen genbank. Men det blir väl inte förrän efter vintern. Än så länge är de väldigt små och pluttiga. Och SÖTA, eller hur?



Hanen Podrick, döpt efter min favoritkaraktär i
Game of Thrones.

Som en konsekvens av detta fick honorna heta Arya
och Sansa. Man får ändå vara nöjd att man fick ihop
tre GoT-karaktärer som överlevde alla säsongerna.
Det här är Arya. Nyfiken och kavat.  

...och detta är Sansa. Hon var lite blygare och inte lika
försigkommen som sin syster, som genast började både äta och
undersöka sin nya omgivning. Sansa var lite mer avvaktande.
Men är hon som sin namne lär det ju ändra sig.

Uppdatering kommer när de har funnit sig lite mer tillrätta.

söndag 9 juni 2019

Blindtunnel

Har läst Blindtunnel av Tove Alsterdal. Tidigare har jag bland annat läst Vänd dig inte om och I tystnaden begravd, som jag inte gillade så värst mycket. Men det verkar ju som att jag är ensam om detta, för Blindtunnel fick svinbra recensioner som jag tydligen köpte med hull och hår.

Handlingen:
Daniel har förändrats sedan han förlorade jobbet. Desperat flyr han in i husannonser, allt längre bort. En dag hittar han en vingård som verkar nästan obegripligt billig. Sonja går med på att sälja radhuset och lämna Sverige, för drömmen om ett annat liv. Vingården ligger vid en flod, bland böljande kullar i det som en gång kallades Sudetenland. Den har stått övergiven i decennier, vinfälten är övervuxna. När Daniel ger sig på en igenmurad nedgång till källaren förvandlas livsprojektet till en mardröm, där sanningen ligger farligt nära döden. Snart blir Sonja medveten om varför huset saknar speglar.

Jaha, det började väl ändå rätt bra, men jag tröttnade väldigt snabbt på både Sonja och Daniel och deras deppiga liv som man ändå inte fick veta speciellt mycket om, det var mest antydningar och halvkvädna visor om saker som varit, som sen mynnade ut i en bitvis ganska ointressant historia från andra världskriget som Sonja började nysta i. Nä, GÄSP.  Synd, för språket är ändå bra med ett snyggt driv. Men det räcker inte.  Den här boken får två små vinflaskor av fem möjliga.

torsdag 6 juni 2019

Hundraettåringen som tänkte att han tänkte för mycket

Har läst Hundraettåringen som tänkte att han tänkte för mycket av Jonas Jonasson. Har självklart (precis som resten av världen) läst Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och gillat den mycket, men kände mig ändå lite tveksam till en uppföljare. Det kan väl ändå inte gå att upprepa en sådan succé, tänkte jag ängsligt och drog mig därför för att börja läsa den här för att jag var så övertygad om att jag skulle bli besviken. Fast det blev jag inte! Den var faktiskt nästan precis lika sjukt rolig, halsbrytande och osannolik fast på ett trovärdigt sätt. Den här boken får fem sparrisplantor av fem möjliga.

tisdag 4 juni 2019

Till stallet istället, v23, pt1

Vet inte om det blir någon part 2 denna veckan heller, p g a är ledig på fredag och då är det ju lite jobbigt att ha tider att passa. Plus att jag eventuellt ska gå på bio med mitt äldsta barnbarn och se nån superhjältefilm, filmen börjar 17-ish och då blir det tajt. Om jag inte ska komma inflåsande svettig och i ridkläder i biomörkret, men det ska jag nog inte.
Aja, igår då: Det var 29 grader varmt när jag körde hem från jobbet, det var även klass 1-varning för åska framåt kvällen. Smart som jag (inte) är lämnade jag rutorna nervevade så att bilen skulle vara lite utvädrad när jag skulle till stallet. Åskan kom lite tidigare än planerat, med den en rejäl störtskur och mina säten blev blöta.
Kom till stallet med blöt stjärt, sadlade Pojken som var måttligt road av att skritta ut en runda som framridning. För att vara en kille med rätt så mycket issues med att ridas ensam så bryr han sig väldigt lite om att andra hästar i hans sällskap skrittar på framåt och försvinner i fjärran, eller han anstränger sig i alla fall inte nämnvärt för att hänga med. Vet ingen som skrittar så långsamt som han på lång tygel och det spelar ingen roll var jag är i ledet i början av ridturen, jag kommer alltid fram sist ändå.
Efter framskrittningen red vi lite självständigt arbete i paddocken tills det började blixtra och mullra, då gick vi in i ridhuset och jobbade med öppna och galoppfattning på rakt spår på kvartslinjen, samt trav utan stigbyglar och öka och minska volter.  Pojken kändes SUPERFIN i formen. I höger varv var det lite svårt på volten, då ville han gärna falla inåt, men i vänster varv var det som en dröm. Mmm. Hade kunnat rida i TIMMAR, men det gick ju inte. Lagom till lektionen slutade så började Regnet. Syndafloden var som en stilla å i jämförelse. Och naturligtvis skulle Pojken till hagen allra längst bort från stallet, och naturligtvis gick alla andra ponnyer redan där så sällskap på vägen dit och hem var uteslutet, men det var ju bara att se glad ut och börja traska. Fast löven i skogen tog det mesta av regnet och hade det inte varit för myggen så hade det varit riktigt mysigt att lunka fram där med Pojken som en stor hund i kölvattnet (han har inte speciellt bråttom ner till hagen heller). Nu är det bara två gånger kvar på den här terminen. Buhu. Fick dock reda på att vi ska få fortsätta ha Karin som instruktör till hösten, det kändes ju i alla fall toppen.

måndag 3 juni 2019

Johnnys sexliv

Övervakade vakteltuppen Johnnys förmåga att sprida sin säd en stund igår, och det går väl SÅDÄR för honom, han är inte direkt någon alfahanne om ni frågar mig. Såhär gör han när han är sugen: han närmar sig en höna och biter lite försiktigt tag i hennes nackfjädrar, vilket jag antar är vaktelspråk för "jag vill ligga". Hönorna svarar då i regel och rätt tydligt "tack, men nej tack" och vandrar till synes oberörda av hans ansträngningar iväg, och då gör Johnny någon form av överslagshandling, typ går och äter, innan han diskret smyger fram till nästa höna och upprepar beteendet. Och blir avspisad lika bryskt. Om alla män var som Johnny hade #metoo aldrig behövts känner jag, men för mina planer på att få lite fler vaktlar är det ju rätt förödande med en sån velourtupp. Jag räknade till sju misslyckade raggningar innan han fick till ett regelrätt ligg, så det kanske inte var så konstigt att inga ägg var befruktade ändå?

Aja, lade in nya ägg i kläckaren igår, så om sådär 17 dagar så får vi se. Stay tuned for the spännande fortsättning.

söndag 2 juni 2019

Slut på väntans tider

Fast inte på det där roliga sättet. Men uppenbarligen ville ju inga vaktelkycklingar titta ut och på 24 dagen stängde jag av kläckaren. Väntade ytterligare ett dygn p g a att jag läst på Facebook om nån som gett upp, stängt av och då sett hålslag och sedemera även fått kycklingar från det som hen trodde inte skulle bli något. Jag hade ju inte ens ett hålslag, men hoppet är ju det sista som överger människan, osv. Efter ytterligare ett dygn gav jag upp helt och öppnade äggen, och det var inte ett enda som var befruktat. Verkar inte som att tuppen Johnny gör sitt jobb direkt. Han är väldigt snäll mot hönorna, jag ogillar uttrycket "för snäll" men kanske är det så? Aja, det är bara på det igen.

Tjurigt pt 2

Har, sedan jag skrev inlägget om årets tjur Ossian, stört mig på att jag inte kom ihåg vad förra årets tjur hette. Men idag när jag var nere vid brevlådan för att ta in morgontidningen så såg jag några av Ossians fruar stå och bliga lite längre upp på gatan (ja, de var alltså i hagen, det var inte som att jag ertappade dom med att sno jobb från Tidningsbärarna) och PANG kom jag på det: Napoleon hette han ju (anteckna gärna). Ska väl inte säga att jag legat sömnlös sen den 13 maj p g a detta, men fan i mig snudd på ändå. Hatar att ha saker sådär lite retfullt utom räckhåll i minnet. Okej, nu var det slut på VMA (viktigt meddelande till allmänheten) för den här gången.