lördag 20 juli 2019

Captain Fantastic

Har precis sett filmen Captain Fantastic, vilket var två mycket välinvesterade timmar av mitt liv. Här var det skratt och storlip blandat om vartannat. Om man är det minsta intresserad av ett liv utanför det såkallat normala och konventionella samhället - se den. Finns på Netflix.

Den oönskade

Har läst Den oönskade av Alex Dahl och det tycker jag att ni också kan göra. Det här är handlingen:

Cecilia lever ett lugnt liv i den lilla norska staden Sandefjord. Hon är gift med sin barndomskärlek Johan och de bor med sina två döttrar i ett vackert hus. När en liten pojke, Tobias, hamnar i Cecilias familj som tillfälligt fosterbarn, störs hennes välordnade liv. Hon har inte tid med ytterligare ett barn, men Johan insisterar på att de ska göra det rätta.Pojken vet inte vilka hans föräldrar är. De senaste åren har han flyttat runt med ett par missbrukare, men han kan inte förklara varför. Några dagar efter att han har kommit till Cecilias familj upptäcks kvinnan i missbrukarparet, svenska Anni, död i hamnen.

Vem är pojken och hur har han hamnat i lilla Sandefjord? Det visar sig snart att Cecilia vet mer än hon först har gett sken av. Och pojken verkar veta något om Cecilia.

Det här känns som en av de bättre böckerna jag har läst i år. Boken berättas ur tre olika perspektiv: Cecilias, Annis och Tobias', och alla tre är intressanta och tankeväckande. Språket är bra, tempot är högt och historien tar oväntade vändningar både här och där. Den här får fyra starka mediciner av fem möjliga. Marsch iväg till bibblan med er nu med en gång.

fredag 19 juli 2019

Konsten att sluta köpa kläder är att aldrig börja

Läste någonstans (gissningsvis Expressen, gissningsvis via någon länk i sociala medier eftersom jag extremt sällan läser kvällstidningar) att Fredrik Virtanen ska sluta köpa kläder under ett års tid. Ha! Skulle det vara så himla svårt då? undrade jag hånfullt (eftersom jag inte gillar Fredrik Virtanen). Det är såklart jätteenkelt för mig att sluta köpa kläder eftersom jag inte har något intresse för kläder annat än att de ska vara funktionella, och som hasar runt i mina narkotikajeans i såväl söcken som helg. Enligt Naturvårdsverket köper varje svensk 14 kg textil per år. Det låter ju helt sjukt mycket om man tänker att det här är ett genomsnitt, vilket innebär att det finns dom som konsumerar åtskilligt mer (och även dom som konsumerar mindre såklart). Men ja. Ser man på dessa såkallade influencers så har de ju nya outfits var och varannan dag. Jag följer EN influencer-blogg (tänker inte länka, för den personen behöver sannerligen inte mer uppmärksamhet) där personen som har bloggen alltid ska framstå som så himla god och kärleksfull och omtänksam och "såklart) PERFEKT. Har sån god lust att kommentera och be henne skriva ett inlägg om hur hon ser på det här med konsumtion vs miljö, men det gör jag såklart inte eftersom jag försöker leva efter mottot "SCROLLA VIDARE OM DU INTE GILLAR" , vilket jag anser är något som fler borde ägna sig åt. Scrolla vidare istället för att skriva elaka kommentarer alltså.

Ska jag skriva om mitt liv som outfluencer istället? Idag är jag klädd i ett par shorts som jag minns att jag och min man köpte första sommaren vi var ihop, för att vi skojade om att nu var vi "ett sånt där par som handlar kläder tillsammans" och att nästa steg skulle bli matchande träningsoveraller (dit har vi dock fortfarande inte kommit). Det var sommaren 2008. Till detta bär jag en t-shirt med texten JAG SPRANG GÖTEBORGSVARVET 16 maj 2009. Det gjorde jag, även om det med facit i hand var mycket dumt. Köpte dock tröjan innan start, med motiveringen att "har man betalt 100 spänn för en tröja där det står att man har sprungit så kan man ju inte bryta och jag är för snål för att köpa en tröja och sen inte använda den". Sant, eftersom jag fortfarande använder den (bra kvalitet för 100 spänn måste jag säga). Över t-shirten har jag en tröja som hade legat i omklädningsrummet på jobbet i hundra år och alla som rimligtvis en gång i tiden kunde ha ägt den hade slutat. Så den tog jag med gott samvete. Så vad vill jag säga med detta? Att det fan inte är svårt att låta bli att köpa kläder i ett år och att fler borde göra som jag. Det var väl mest det.

Liten uppdatering om Villanelle & co

Vaktelkycklingarna, Villanelle och hennes gäng alltså, har börjat få vara utomhus. Det var några dagars hårt slit med att samla ihop dom, placera dom i transportbur, bära ut dom till utomhusbur och så göra om proceduren i omvänd ordning på kvällen (man kan inte direkt säga att de var samarbetsvilliga). Men sedan ett par dagar tillbaka så har de flyttat ut för gott, och det ser de inte precis ut att lida av, tvärtom.
Har identifierat minst två av fostersyskonen som tuppar p g a att de är tecknade likadant som velourtuppen som numera går under artistnamnet Johnny Kass, och den färgteckningen är tydligen genetiskt dedikerad till Y-kromosomen. Igår var det dessutom en som gol. Vakteltuppar låter inte alls som höns, se (hör) själva på det här klippet jag hittade på Youtube.



Så pass gulligt och verkligen inte störande. Inte som salige tuppen Lars, som valde att hålla låda både arla och särla och rätt ofta däremellan också. Jag kan i och för sig tycka att det är ett otroligt mysigt ljud (dock inte ett extremt ljudligt och utdraget, på gränsen till maniskt galande var tionde sekund i över en timmes tid i svinottan, jag klockade Lars på detta en morgon förra sommaren när han väckte mig och det var omöjligt att somna om som han larmade och gjorde sig till), men det är väl tyvärr inte alla som håller med om det. På den gården där jag var och plockade hallon i lördags hade de några dvärghöns som gick lösa. Så mysigt med ett litet dvärgkuckeliku mellan varven. Men ja, det kommer ju inte att ske här. Funderar på att köpa några avelsägg och kläcka fram kycklingar "så att man får mat till vintern", som jag sa till min man när jag lanserade idén. Han var inte helt och hållet med på det tåget, vilket beror på att han har sovit rätt mycket i arbets/gästrummet senaste tiden. Han brukar lägga sig där på helgerna, för vi har så olika dygnsrytm och när han går och lägger sig (många timmar efter mig eftersom han är en nattuggla) så vaknar jag oftast och sen är det lögn för mig att somna om. Plus att jag tvingade honom att ligga där när han hade mansförkylning för några veckor sen för jag ville inte bli smittad. Ja, i arbets/gästrummet har Villanelle med fostersyskon kamperat innan de flyttade till sitt egna hushålle, och det låter ju mysigt och är mysigt, men samtidigt: det är rätt störande att försöka sova när sju vaktelkycklingar piper och krafsar runt. Och det luktar. Även om man städar buren (eller i vårt fall: min mans gamla akvarium) dagligen. Så jag kan ju lite förstå att han är mindre sugen, men det ska nog gå att övertyga honom. Hehe.



onsdag 17 juli 2019

Mitt hjärta är ditt

Har läst Mitt hjärta är ditt av Anna Jansson, del femtioelva om Maria Wern.

Handlingen:
Vems är tältet på Norderstrand? Från sitt fönster ser ett medelålders par en man sätta upp ett tält nära vattnet. Han kommer dit ofta, varje gång med en ny kvinna vid sin sida. Är de där frivilligt? Maria Wern har fullt upp med ett försvinnande. Hjärtsjuka Cecilia har varit borta i flera dagar utan sin medicin att hitta henne är en kamp mot klockan. Tyvärr ökar listan på misstänkta ju fler de förhör. Marias kollega Per Arvidsson har drabbats av en tragedi. Hans sexåriga dotter Wilma är svårt sjuk. Om hon inte får ett nytt hjärta kommer hon inte att överleva. Det får Arvidssons exfru att överväga andra och olagliga sätt att hålla sin dotter vid liv. Trådarna knyts överraskande samman och Maria Wern inser att den hon letar efter hela tiden befinner sig ett steg före. Kommer hon att ta reda på sanningen innan det är för sent?

Jag har sagt det förut, men kan väl säga det igen: Jag gillar Maria Wern-böckerna även om det börjar bli lite väl repetitivt med alla karaktärerna och alla deras olika bekymmer som ska dras ett varv till. Intrigen var som vanligt helt okej, kanske kändes just den här lite väl långsökt och osannolik. Men ändå en helt godkänd bruksdeckare. Den får tre Almedalsveckor av fem möjliga. 

Ryttaren

Här kommer en bok som jag definitivt inte kommer att läsa ut: Ryttaren av Christina Olséni och Micke Hansen. Jag läste en recension av den för rätt länge sen (kan det ha varit lagom till förra årets Falsterbo Horse Show?) men blev aldrig färdig till att låna den. Nu låg den rätt så lägligt på Nyss tillbakalämnathyllan på bibblan, så jag nappade girigt åt mig den. För visst låter ändå handlingen lite kul för en deckarfrälst hästtjej?

Det har dragit ihop sig till Falsterbo Horse Show, årets största höjdpunkt inom svensk ridsport och en av de mest prestigefulla hopptävlingarna i världen. Nationsflaggorna vajar i sommarbrisen, solen står högt på himlen och läktarna är fullsatta. Det luktar succé lång väg. Kommunen har, till borgmästarens oförställda glädje, två ryttare i toppklass som konkurrerar om den sista OS-platsen i hopplandslaget.
Förhandsfavoriten Leopold Gyllenstierna rider in och tar emot folkets jubel, men redan efter tredje hindret faller han död ner. Det visar sig snabbt att han inte dött en naturlig död och Skanörs poliser kastar sig med blandad entusiasm in i mordutredningen. När det kort därpå inträffar ytterligare ett mord känns sommarsemestern plötsligt väldigt avlägsen.
Samtidigt som kraven på poliserna ökar förpestas Egons tillvaro av att hans närmsta granne och antagonist, Elisabeth, bjudit hem sin ungdomskärlek Francois från Paris. Ordningen på Kärleksstigen är rubbad och Egon avskyr instinktivt den franske sprätten och känner sig mer ensam än någonsin
.

Vad jag inte fattade var att det här var del tre i något som benämns som "varm kriminalkomediserie". Visserligen fristående, men det brukar aldrig bli särskilt bra att kastas rakt in i något etablerat. Och "kriminalkomedi" var ju inte direkt vad jag önskade, jag ville ju ha mord, ond bråd död och smaskigt autentiskt ryttarskvaller. Så blev det ju definitivt inte. Läste ett par kapitel i början och slöbläddrade sedan mest, för det här var verkligen ingen berättelse som tilltalade mig. Orkar inte med att alla karaktärer är "komiska" så att det ska föreställa vara helt normalt att alla är lite tokroligt skruvade och hela intrigen kändes så ansträngd och krystad att jag instinktivt kände för att kasta boken ifrån mig. Och skulle en kvinnlig ryttare i Sverigeeliten bli så rosenrasande att hon stegar ut från VIP-läktaren i vredesmod bara för att en manlig mottävlande gör lite dryga uttalanden och låter blicken svepa över hennes kropp? SKULLE INTE TRO DET. Den här boken får noll tävlingsfunktionärer av fem möjliga.

Slår knut på mig själv...

...för att orka fram till semestern. Nä, så farligt är det väl ändå inte, det var mer för att jag ville ha en lämplig rubrik till den bild som jag kommer att lägga upp härunder, som visar en mask som faktiskt bokstavligt talat gör det.

Varför?

Vi hittade den när vi höll på att gräva för voljär # 2, den som Villanelle och hennes fostersyskon ska få bo i. Vår tomt lutar ju som en störtloppsbacke på sina ställen, så vad man än ska bygga så är det inte enkelt om man säger så. Det trista är också att det ligger cirka en miljon tegelstenar som måste flyttas ut innan någon annan kan flytta in. De tegelstenarna tog vi med oss från min mans gamla hus, en del av dom murade vi grunden till växthuset med och de här är över, men GUD FÖRBJUDE att man skulle göra av med något som man skulle kunna använda till något annat. "Det är en resurs", säger min man om allt han vill spara för att det kan vara bra att ha. Oklart när och till vad, men det kan komma en tid när man kan ha nytta av det. Är väl inget fel på resonemanget i sig om man hade bott på en gård med en massa lador och skjul och vindar, men det gör ju (tyvärr) inte vi. Ibland surfar vi runt på Hemnet och klickar lystet på stora hus och avstyckade gårdar, men sen sansar vi oss eftersom vi strängt taget bor extremt bra. På landet, men ändå civiliserat med bussförbindelse, affär och kommunalt vatten och avlopp. Litet hus = billigt att värma upp, det ska man inte heller bortse från. Plus att vi har gjort allt "stort" (= dyrt) som att byta tak, byta panna och gräva nytt avlopp på detta hus. OCH SKULLE VI FLYTTA FRÅN HÖNSHUSET VI HAR BYGGT, sa jag uppbragt när jag tyckte att min man drog iväg lite för långt i fantasier om en gammal skola med en nedlagd karamellfabrik på samma tomt som var till salu här i närheten för ett tag sen. Det var kanske inte det tyngst vägande argumentet mot 260 kvadratmeter boyta och en tomt på ett halvt hektar, men men. Är egentligen mest sugen på att ha lite mark, typ ett par hektar skog där man kunde ta egen ved. När man nu inte fick köpa grannens tomt. Är fortfarande sur för det. Men huset är sålt och enligt ryktet är det tyskar som har köpt det. Oklart om de ska ha det som sommarstuga eller åretruntboende, men de får tillträde nu till månadsskiftet så det lär väl visa sig.

Jag tänkte slänga in masken till hönsen, men min man tyckte inte det för "det kanske är något fel på den". Känns som att vi har tittat lite för mycket på Chernobyl och pratat om genetiska defekter på sista tiden? Som om Sveriges mest bortskämda hönor skulle äta något undermåligt. Häromdagen slängde jag ut lite skal från auberginer, och de krafsade kräset och blängde misstänksamt som om jag försökt servera dom vätecyanid. Två minuter senare gick jag förbi utanför hönsgården med en hink i handen och då kom de rusande i samlad flock som om de inte hade fått mat på minst en vecka. De har alltså fri tillgång till mat inne i hönshuset, samt att de har en hönsgård på 100 kvadratmeter där de kan äta grönska och mask, plus att vi dagligen slänger in ogräsrens och matrester. Vi har i och för sig inte så mycket matrester i vårt hushåll eftersom vi är så satans EKONOMISKA, men jag brukar ta hem gammalt bröd (som blir över från vår gemensamma fredagsfrukost) och gammal frukt (som det inte är något fel på, men som ingen äter upp eftersom vi har sånt där abonnemang på fruktkorg och av någon anledning äter folk inte av det "gamla" när det kommit en ny korg, vilket det gör en gång i veckan) från jobbet. Man får ju vara lite om sig och kring sig som det heter.

ÅTTA DAGAR TILL SEMESTER. #kämpakämpa

tisdag 16 juli 2019

Samsung vs Iphone

Jag har en Samsungtelefon. Förr hade jag Nokia och sedan övergick jag till Samsung när det var dags att skaffa SMARTPHONE (cirka 9000 år efter alla andra). Har haft Samsung sedan dess och är nöjd med det, men så var det någon smarthuvud på IT som bestämde att alla skulle ha Iphone som jobbtelefon, så då fick jag en sån på halsen. Eftersom jag försöker måna om mitt privatliv har jag, till skillnad från många andra på mitt jobb, alltså en privat mobiltelefon och en jobbtelefon och aldrig skola dessa två mötas. Nu använder jag bara jobbtelefonen till att ringa och ibland för att kolla mail, så det är kanske anledningen till att jag tycker Iphone är så himla bakvänt och bökigt att använda jämfört med min Samsung som jag ju är van vid. Hade jag varit tvingad att lite mer i detalj sätta mig in i hur Iphonen funkade hade det väl gett sig så småningom, men nu är det en tröskel att ta sig över som jag då oftast kan ta genvägar runt.

Samma IT-smarthuvud bestämde också att det där med att "alla ska ha Iphone" gällde bara tjänstemän, så de kollektivanställda som har jobbtelefon får en Samsung istället. Det fick min kollega Carl. Carl har en Iphone privat, och har samma problem med Samsung som jag har med Iphone. Idag hände följande bisarra: Carl skulle sms:a mig en bild. Han visste inte hur man gjorde, så jag fick helt enkelt handgripligen ta över hans Samsung och visa hur man gjorde. Sedan skulle jag vidarebefordra sagda bild i ett mail. Då fick jag langa över min Iphone till honom och be honom visa. Svordomar utbyttes, hade vi kunnat hade vi även bytt telefoner men det tror jag aldrig IT hade gått med på. Men seriöst: känns verkligen inte särskilt effektivt det här.

måndag 15 juli 2019

Återträffen

Har läst Återträffen av Camilla Sten och Viveca Sten (är de släkt? Orkar ej googla), en liten bok som jag nappade åt mig från Nyligen tillbakalämnat-hyllan på bibblan och läste ut på ett par timmar. Det var alltså ingen diger lunta utan snarare en novell.

Handlingen:
Fem kvinnor åker till fjällen för en återförening. Det är tjugo år sedan de pluggade ihop och Lisen - som äger ett överdådigt hus i Åre - bjuder in. Trots den inledande champagnen maler oron inför en helg med personer som de egentligen inte känner längre. Helgen börjar glatt med en god middag och prat om gamla minnen, men allt eftersom börjar sprickorna visa sig. Livsbesvikelser och avund kommer i dagen, och medan snöovädret tilltar på fjället övergår den sjudande spänningen i öppen konflikt. De kan inte förlåta vare sig varandra eller sig själva för gamla försyndelser. Och när nya hemligheter når upp till ytan brister fördämningarna. Fem åker dit men bara fyra återvänder hem.

Den här berättelsen kändes väl lite väl gjord om ni frågar mig. Fattar inte varför folk ens åker på såna tillställningar med gamla bekanta när de a. inte har något gemensamt längre, och b. fullt upp med att hålla masken och spela något slags spel inför varandra, och så ska de alltid hamna i någon situation där de blir strandsatta, isolerade och helt utlämnade till varandra och då spricker fasaderna. Gäsp. Sen tyckte jag att karaktärerna var rätt så överdrivna, samtidigt som jag ändå hade lite svårt att hålla ordning på vem som var vem. Och sen fattar jag inte varför alla såna här berättelser alltid ska leda till att obehagliga sanningar ska avslöjas och smutsig byk ska tvättas i allas åsyn. Det hade varit mycket mer realistiskt om de här fem gamla klasskompisarna hade varit påklistrat och lite sammanbitet artiga i varandras närvaro och lite lagom falskt baktalande i någons frånvaro. Typ Mia Skäringers "nu ska det här fattiga fettot gå ut och ta en rök"-scen i Solsidan. Den här boken får två stormvarningar av fem möjliga.

Det kom för mig i en hast

Har läst Det kom för mig i en hast av Maria Bouroncle, en bok som har undertiteln Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson.

Handlingen:
"Plötsligt slår det honom att fönstren inte immat igen som de brukar när hon hänger tvätt inomhus om vintern. Det luktar surt och är förunderligt tyst i huset. 'Var håller ungarna hus?' frågar han men får inget svar. När Artur öppnar dörren till kammaren får han syn på den stora, runda kopparkitteln som står någon meter från tröskeln. Den är till hälften fylld av vatten, resten har runnit ut över golvet. Vattnet i den stora pannan är uppblandat med spyor." Det är en kall påsk, våren 1929. Artur lämnar sin fru och sina tre barn i några timmar för att bege sig ut och hämta ved. När han kommer tillbaka har hans liv slagits i spillror. Berättelsen om Ingeborg Andersson, och vad som hände den där dagen 1929, har tidigare varit en väl förborgad hemlighet. Det tragiska familjeödet återberättas nu av Ingeborg Anderssons systers barnbarn, Maria Bouroncle.

Jag gillade inte den här boken. Eller det hade väl varit väldigt makabert om man hade gillat en bok om barnamord, men, ja, den kan ju vara bra och välskriven och sådär ändå. Men jag tyckte mest att den här berättelsen var rörig, hoppade hit och dit i tiden, varvade brev och journalanteckningar med det som "tidigare varit en väl förborgad hemlighet" och som väl då var ett försök att återberätta vad som hänt. Vet dock inte om man egentligen fick veta speciellt mycket mer om det? NJA, känner jag. Den här boken får en elchock av fem möjliga.

På spaning efter den helg som flytt

Sen jag upptäckte att Blogger hade en funktion där kontot på något sätt synkas med ens telefon (orkar inte ens försöka sätta mig in i hur det funkar) så blir det lite mer bilder i bloggen nuförtiden. Om någon mot förmodan undrade om varför jag plötsligt, efter mer än tio år med i princip helt bildfria blogginlägg, plötsligt har börjat gödsla med mina mästerfotografier.

Förr, innan Instagram fanns, hade jag ju en "fotodagbok". Hade i princip alltid med mig en digital kamera vart jag än gick, satt nästan varje dag och laddade över bilder till datorn och redigerade i Photoshop och kodade i html och laddade upp med en FTP-klient och höll på. Vilket jobb, så skulle jag aldrig orka hålla på nuförtiden. Har blivit så teknik-lat och förkastar nästan allt som kräver mer än att klick och/eller som inte funkar exakt med en gång.

I alla fall. I lördags var jag på självplockning av hallon. Det regnade, men vi plockade i en odlingstunnel så det var inget som störde. Fick ihop 15 liter på typ ingen tid alls. Sen tog det betydligt längre tid att styckfrysa allting eftersom min man envisas med att knöka frysen full till bristningsgränsen, så det fanns knappt någon plats att ställa in en bricka på. Fick ta ut lite bröd under tiden. En gång hade jag en kollega som påstod att man absolut inte kunde frysa in bröd som varit fruset tidigare, men det är ju rena löjan. Det går hur bra som helst. I helgen åt vi även en parmesanost som hade bäst-före-datum 19 mars och i fredags drack jag ett glas juice som gick ut 27 juni. Allt smakade ypperligt och jag lever och har hälsan.


Beviset!
På lördagseftermiddagen blev det regn och åska, men på söndagsmorgonen sken solen igen. Gick ut med hundarna i skogen och höll på att bli uppäten av en miljon myggor. Som ju stormtrivs när det är varmt och fuktigt. Det känns som något man borde ha lärt sig vid det här laget, men nä. Myggmedel och jag går aldrig ut tillsammans.
Jag stannade för att ta en bild av en fjäril på en blomma. Tage är det mest nyfikna som finns så han tvärvände för att kolla vad jag gjorde, och en millisekund efter att den här bilden togs hade fjärilen flugit sin kos.

Fotobombaren Tage.

Sen var det Falsterbo Horse Show och Nation's Cup för hela slanten. På TV då alltså. Och vilken dag! Guld till Sverige i både dressyr och hoppning! AAAAH. Har sagt det förut och säger det gärna igen, Falsterbo gör sig bäst på tv. Så härligt att kunna ligga i soffan (ja, teoretiskt alltså. Ingen ska tro att jag låg avslappnad och slöade när Peder skulle in på sin sista avgörande runda!) och se allting jättebra istället för att sitta på en stekhet läktare och bränna sig i solen och möjligtvis kunna se ETT moment eller ETT hinder bra, och sedan gå och gå i hundra år för att komma till parkeringen och sedan sitta i bilkö i timmar för att ta sig ut från området när allting är slut och alla ska hem. Tack, men nej tack säger jag.

Här är - ursäkta för osammanhängande - en bild av en ros som vi grävde upp från min mans förra trädgård. Vet inte vad sorten heter, men det är en sån där gammal sort som doftar HIMMELSKT. Såna där gamla sorter är såkallat rotäkta, till skillnad från moderna rosor som är ympade på någon grundstam, så de kan sprida sig. I min mans gamla hus växte de längs med en hel husvägg och det var förtjusande. Men den där ynkliga magra jorden vi har vill lite annorlunda när det kommer till förökning. Inte ens ringblommor, som annars brukar dyka upp både här och där, vill fröså sig i vår trädgård. Men efter 10 år eller så har i alla fall denna ros lite försiktigt börjat att ta plats. Blir glad för varje knopp jag ser.

La vie en rose
Ja, det var väl allt. I helgen var det marknad här i byn, men vi orkade inte gå dit. Det har även varit såna där "dagar" som varje stad med någon form av självaktning har varje sommar, med artister och öltält och tivolin och sånt där, i stan, men vi orkade inte gå dit heller. Eller orkade och orkade, sånt där är ju verkligen inget för någon som hatar folk, trängsel och oljud. Ni hör mig aldrig klaga över att "det aldrig händer något", det kan jag lova.

Nu är det två veckor kvar till semestern. KÄMPA!

fredag 12 juli 2019

Lite om ditt och datt

Min hjärna verkar ha gått på semester redan. Igår var jag och handlade, funderade lite på vad jag/vi skulle ha till middag i helgen och kom fram till att jag var sugen på stekt strömming och potatismos. Mmm...det är ju svingott. Köpte strömming. Eller sill, som det heter här nere. Men där jag kommer ifrån heter det strömming. Blev lite chockad när jag (för många år sen i och för sig) insåg att det jag trott var inlagd sill (som jag inte äter) i själva verket var en av mina älsklingsrätter.

Sen vet jag inte hur jag tänkte med moset, för  det vet ju alla att man inte kan göra potatismos av färskpotatis. Fast sen googlade jag och fick lära mig att det kan man visst det, även om det krävdes lite extra dalt vid tillagningen. Får väl prova och se om det funkar då. Fast sen tänkte jag lite till och kom på att det finns säkert gammelpotatis att köpa, för nuförtiden kan man väl för fan köpa exakt allt när som helst och hur som helst. Så det är nog inte ett problem egentligen.

När jag flyttade hemifrån (1985) och fick ett eget hushålle, för att citera Lotta på Bråkmakargatan, så fanns det en (1) butik i det området där jag bodde. Den stängde klockan 18.00 på vardagar, kl 13.00 på lördagar och var helt stängd på söndagar. Blev man sugen på pannkakor men hade slut på mjölken kl 14.30 en lördagseftermiddag fick man helt enkelt vänta till måndag, alternativt göra sig omaket att ta bussen ner till stan, där det fanns någon liten snordyr jourbutik.

Det var också på den här tiden som saker i affärer kunde ta slut. Om man kom för sent på dagen vissa dagar i veckan så kunde både bröd- och köttdiskarna gapa tomma. Nu kanske någon tror att det här är gamla skrönor från Östtyskland eller Tjeckoslovakien, men så här var det faktiskt även i Sverige. Innan någon bestämde att allting skulle vara tillgängligt alltid och att alla affärer skulle ha öppet snudd på dygnet runt och året om. Javisst är det bekvämt. Men man blir ju lite beklämd över att folk har mage att klaga över att Konsum stänger ett par timmar tidigare på midsommar och julafton. Eller att det finns 78 olika sorters bröd i bröddisken och folk lik förbannat gnäller över att det inte finns dagsfärsk limpa. VART ÄR VI PÅ VÄG? Vet inte hur jag kom in på detta när jag egentligen skulle skriva om hur gott det är med stekt strömming och potatismos. Och lingon och rå lök. Outgrundliga äro bloggens vägar.

Kanininlägg


Ni är många som hör av er* och undrar MEN KANINERNA DÅ? Varför bloggar hon inte om dom? Ja, det kan man ju verkligen fråga sig? Det har visst inte blivit ett enda kanininlägg sedan vi hämtade dom och jag har verkligen inget att skylla på.

Hur som helst: De är jättegölliga. Tyvärr tycker hundarna samma sak, fast av fel anledning. Är väldigt glad för att vi tog beslut om att sätta staket runt där kaninburarna står, för de, hundarna alltså, vill inget hellre än att komma in och bekanta sig på riktigt nära håll. Det får de av förklarliga skäl inte, och då står de utanför och lipar avundsjukt (Remus) eller studsar upp och ner som en vettvilling (Tage). Hilding är den som bryr sig minst. Det är dock bara när vi är därinne som de håller på så, i övrigt har de nog börjat vänja sig vid de nya flockmedlemmarna. Skönt ändå.

Aptit har de små liven, tycker att det är en ständig påfyllning av ätbara saker och nästa gång man tittar in så är jättehögen helt borta. Tycker det är så kul att se kaniner sitta och mumsa och se till exempel ett salladsblad som liksom bara guppar in i munnen och så det där ljudet när de tuggar. Ja, jag är väl extremt lättroad då, men jag kan sitta och glo och lyssna på det hur länge som helst. De får inget kraftfoder utan bara gräs, hö och grenar. Ett och annat äpple, salladsblad eller morot slinker ju också ner. Sedan får jag tillbaks det i form av finfin gödsel till mina odlingar. Win-win.

Podrick, hanen, är den som är mest social och nyfiken av sig. Han kommer gärna fram och vill bli klappad och kliad. Systrarna Arya och Sansa är lite mer skygga och sprätter fortfarande iväg om man råkar göra en oförsiktig rörelse, men det kommer väl så småningom. De är ju inte så gamla ännu.

Burarna står mitt emot varandra, så att Podrick - som ju är ensam i sin bur - kan se sina tjejer. Till semestern ska vi bygga till utedelar på burarna så att de får lite mer plats och möjligheter till sysselsättning.

Arya (tv) och Sansa (th) äter vitkål med god aptit.


Podrick! <3 <3 <3
PS: Tror inte jag kommer göra karriär som kaninfotograf.



* Alla fattar ju att det här är både lögn och hittepå, men det är ju så som INFLUENCERS uttrycker sig och jag tyckte det lät lite kul.

torsdag 11 juli 2019

Dagens ungdom


Igår städade jag till vaktelungdomarna, det är ett evinnerligt göra ska ni veta för de svinar ner något så in i. Byter vatten två gånger om dagen, ändå är det alltid supergrisigt i vattenbehållaren. Äter som hästar gör de också. De har börjat få strö i form av flisade grenar nu, och det tycker de är superkul att plocka och krafsa med. Slängde in en näve vissna löv igår och det var otroligt uppskattat.

Det börjar bli väldigt trångt i akvariet där de bor, jag ska försöka fixa en temporär utebur med hjälp av en pallkrage i väntan på att deras voljär ska bli klar. Där kan de sen få börja vara några timmar om dagen så att de kan vänja sig vid utelivet. Tänker att de ska få flytta dit permanent ungefär lagom till semestern eller så. FÖR DÅ ÄR DE VUXNA!


 
Här kommer en liten tidsresa:

20 juni: Nykläckt Villanelle örlar omkring bland de
icke existerande kullsyskonen i kläckaren.

Är helt fascinerad av hur fort de växer. Villanelle låg ju för fan i ett ÄGG för tre veckor sen. Om ytterligare tre veckor är hen vuxen och ska (förhoppningsvis, om det är en höna) börja lägga ägg. G-A-L-E-T. Som tuppen sa. Höhöhö.


22 juni: Villanelle och några av fostersyskonen (födda 15 juni)
under sin plastmamma.


Minns knappt att de var så här pluttiga, men det var de ju. De hade gott om plats i en skokartong. Det var tider det.
 
 
 
1 juli: Har börjat få fjädrar.

 Min man brukar sätta ner dom i en pappkasse som han stänger med klädnypor när han städar buren, jag har dom numera i en transportbur för katter (som jag även använder till mina hundar, men säg det inte till dom) för de är också väldigt flaxiga. Vaktlarna alltså. Hoppar gärna en halv meter upp i luften utan förvarning, så det gäller att vara med på noterna.
 
10 juli: En massa fjädrar. Vi har tagit bort plastmamman nu,
dels för att den inte behövs, dels för att den knappt får plats längre.
TROR Villanelle är den i mitten, flankerad av två i princip identiska
fostersyskon samt en av två som också är i princip identiska fast
på ett annat sätt. Tror den färgteckningen med vitt bröst kallas "tuxedo".
De andra är väl viltfärgade eller möjligen honung. Kan inte det här
med vaktelfärger särskilt bra som ni märker.
 

Och de är (vilket kanske framgår av mästerfotografens bilder)  inte stilla en sekund utom när de sover. Kan sitta och glo på dom hur länge som helst. Att kolla på höns är rogivande. De går där och pickar och sprätter och ordnar och donar på ett sätt som känns målmedvetet och genomtänkt. Vaktlarna däremot verkar inte ha någon agenda överhuvudtaget, de bara flanerar omkring hit och dit helt slumpmässigt och utan synbar anledning. Det är mer kul än rogivande att titta på. Brukar sitta en liten stund i voljären hos Johnny & de andra vuxna varje dag för att försöka se om det går att urskönja någon form av mönster eller återkommande beteende men nä. Det framgår inte alls vad de sysslar med. SKIT DU I DET, tänker de förmodligen.

Snöboll, den enda ljusgula kycklingen, har blivit helvit med en
svart fläck i nacken.
Vända röven till när kameran är framme är de bra på.
Snöboll, Villanelle och en av de än så länge namnlösa.

 



onsdag 10 juli 2019

Mamma sa att jag var sjuk

Har läst Mamma sa att jag var sjuk av Julie Gregory, en bok som handlar om den rätt så märkliga sjukdomen Münchhausen By Proxy. "Hemskt vad den sjukdomen är populär nuförtiden", kommenterade min man och ja, den har nog blivit uppmärksammad i en och annan dramathriller. Den här boken är i alla fall based on a true story:

Julie Gregory överlevde Münchhausen by proxy, förmodligen den mest komplicerade och dödsbringande formen av barnmisshandel som är känd idag. Från sin tidiga barndom blev Julie Gregory regelbundet röntgad, opererad och medicinerad i en fåfäng kamp mot sjukdomar som skapades i hennes mors fantasi. Münchhausen by proxy (MBP) är världens hemligaste och farligaste form av barnmisshandel där vårdnadshavaren, oftast modern, uppfinner symtomen hos sitt barn därför att hon eftersträvar läkarnas uppmärksamhet.
Många MBP-barn dör men Julie inte bara överlevde, hon undkom sin mors dödsbringande galenskap och byggde upp en ny identitet som en levande, frisk ung kvinna.
Mamma sa att jag var sjuk är en originell, skrämmande, vacker och humoristisk berättelse om en familj som lever isolerad i en jättehusvagn, om deras vilda shoppingseanser, om vapenexercis i rädsla för omvärlden och om godtrogenhet hos medicinska och sociala befattningshavare. Den visar också de band av kärlek och terror som håller Julies familj samman, och även den kärlek som gör ett barn villigt att offra sig själv för sin mammas lycka.


Jag tycker den här boken var sådär. Lite rörig och osammanhängande och jag väntade hela tiden på någon slags uppgörelse som aldrig riktigt kom. Men det har väl med att göra att saker som på riktigt är based on a true story inte är så himla tillrättalagda och inte följer någon dramaturgisk kurva så som vi är vana vid att en fiktiv berättelse byggs upp. Jag håller med om att berättelsen var originell och skrämmande, men "vacker och humoristisk" vete fan om jag tycker den var. Språket var lite torrt och träigt och nu är jag väl en hemsk människa, men jag kände inte att jag blev speciellt berörd, det var som att det fanns en distans till allt (och det kanske är medvetet, vad vet jag). Den här boken får två läkarundersökningar av fem möjliga.

måndag 8 juli 2019

Det bästa vädret: 18 grader, växlande molnighet, enstaka skurar

Hörde på radion i morse att folk just nu beställer solresor som om det inte fanns någon morgondag, och att begreppet "flygskam" (tydligen) inte räknas när den svenska sommaren beter sig exakt som den brukar (lite lynnigt) och inte som den gjorde 2018 (då antalet solresor av förklarliga skäl minskade dramatiskt eftersom Sverige under några månader verkade ha bytt plats med något valfritt land i norra Afrika).

Jaha, så längre än så sträcker sig (tydligen) inte folks såkallade miljömedvetenhet. Vi ska vara rädda om planeten för det finns bara en (som har förutsättningar för liv på det sättet vi känner till det). Fast det är (tydligen) viktigare att folk får sola och bada i Piña Colada i något turistparadis istället för att huttra över en halvsvedd bit fläskkarré under infravärmen på den egna uteplatsen under semestern. Alltså LÄGG AV. Det här är en helt normal svensk sommar. Sol ibland, regn ibland. Gilla läget, tycker jag. Regn är vatten och det torkar. Sluta lipa och tänk om. Eller sluta åtminstone att spela miljökortet och prata om flygskam och hemester om det ändå bara ska gälla när det är vackert väder och ni inte själva behöver göra några uppoffringar. Skärpning, kretiner.

fredag 5 juli 2019

Det var som katten?

I morse när jag körde till jobbet så såg jag att det låg som en gråspräcklig boll på vägen. "Oj vilken stor igelkott", tänkte jag och saktade in. När jag närmade mig så visade det sig att det var en katt. Som lojt reste sig, gäspade, sköt rygg och sedan nästan lite motvilligt slank ner i diket. Alltså, klockan var halv fem på morgonen, det hade regnat så vägbanan var våt och förmodligen rätt kall för det var bara omkring tio grader. Det kändes inte direkt som att en 90-väg med nyss nämnda väder- och temperaturförhållanden är det mysigaste stället på jorden för en katt att ligga och sova på? Ändå tittade den på mig med en kränkt blick, som om det var jag som var problemet. Hahaha. Älskar det där draget hos katter.

onsdag 3 juli 2019

Staden

Har läst Staden av Camilla Sten, en bok som beskrevs som en "klaustrofobisk nagelbitare".

Handlingen:
 
Det har gått sextio år sedan hela befolkningen i den lilla gruvstaden Silvertjärn försvann. Niohundra människor spårlöst borta. Ingen vet hur det gick till. Var det en olycka, ett massjälvmord eller spelade stadens fanatiska väckelserörelse en roll i försvinnandet?
Alice är en ung dokumentärfilmare som vuxit upp med sin mormors berättelser om Silvertjärn. Nu vill hon en gång för alla ta reda på sanningen. Hon och hennes team ska tillbringa fem dagar i den isolerade och övergivna staden och samla in material till filmen. Men så fort de anländer börjar de höra underliga ljud och se oförklarliga saker. Snart måste de fråga sig om det förflutna verkligen är förflutet, eller om staden kommer att sluka dem också.

 
                                                       (((( !!! SPOILER ALERT !!! ))))


 
Jag tyckte det här berättelsen var lite både och. På sina ställen var den riktigt krypande obehaglig på ett nästan Stephen Kingskt sätt - och det är inget dåligt omdöme när det kommer från mig. Men bitvis blev det lite för tunt och osannolikt. Varför var det till exempel så OMÖJLIGT att ta sig därifrån? De hade ju tagit sig dit med bil, då fanns det ju en väg tillbaka, även om det var långt att gå så var det väl ändå bara att börja traska? Och var hade egentligen Aina bott under alla dessa år? Det känns ju inte så trovärdigt att hon hade bott kvar i Silvertjärn utan elektricitet, värme, mat, kläder och mänskligt sällskap, det finns väl ändå en gräns för hur mycket mat och sånt folk har hemma i sina hus, det kan ju ändå inte räcka i sextio år. Och om hon bott någon annanstans så känns det ju rätt osannolikt att hon skulle ha koll på EXAKT när Alice och de andra kom dit. Och blommar en psykos verkligen ut helt utan förvarning cirka en millisekund efter att man slutat att ta sin medicin? Eller det kanske är så det går till, inte vet jag, men det hade varit mer sannolikt om förändringen kommit lite mer smygande. Sen hade jag gärna sett att biten med pastorn och det religiösa hjärntvättandet hade byggts upp lite snitsigare, nu var det mest först jättetrevlig och sen galen sektledare från en dag till en annan utan att man så att säga fick vara med på den resan. Lite mer om nedläggningen av gruvan och hur det påverkade bygden (mer än det klassiska allmänt depp och "problem med spriten") hade ju inte heller skadat. Sorry för spoiler. Den här boken får tre nedlagda gruvor av fem möjliga.

tisdag 2 juli 2019

Liten börjar bli stor

Idag fyller Villanelle 12 dagar. Hon växer och frodas tillsammans med sina fostersyskon, snart ser man inte någon skillnad på dom i storlek. Igår lade jag in lite flisade grenar till dom. I fliset medföljde en och annan gråsugga, vilket uppskattades av ungdomarna. Så kul att se att de liksom direkt fattar vad de ska göra, trots att de inte har någon mamma som har visat dom. Man tycker ju att människan som art är rätt så efterbliven om man ser till hur lång tid det tar innan våra avkommor klarar sig själva. Fast sett ur ett evolutionärt perspektiv så verkar det ju ändå ha funkat även på den tiden som människan inte var bofast och var tvungen att asa runt på sina ungar och pick och pack med vargar och sabeltandade tigrar i hasorna. Det blev väl mer spill på den tiden, men människan överlevde ju bevisligen det också.

Satt igår kväll och försökte ta lite bilder, men det är inte det lättaste. De är inte stilla många sekunder i taget. Vaktlarna dårå. Men här är i alla fall lilla Villanelle:


Villanelle, 11 dagar gammal (eftersom bilden togs igår)

Nu har hon nästan bara dun kvar på huvudet, resten har börjat bytas ut mot riktiga fjädrar.
Att vara vaktelfotograf är rätt så tålamodsprövande. Bilden ovan är den minst suddiga av jättemånga. De flesta bilder blir nämligen någonting i den här stilen:


Villanelle vill inte vara med på bild.


Eller möjligen så här. Vaktlar gillar ju att gömma sig.
Det är deras huvudsakliga hobby.

Tänk förr, när man fotade analogt och fick betala för varje framkallad bild (om man inte hade en dyr kamera och ett eget mörkrum), om någon mot förmodan minns det. Då hade man blivit ruinerad. Tänk också förr, när man hade en digitalkamera och var tvungen att leta rätt på en sladd och koppla in till sin stationära dator för att få över bilderna. Det digitala fotograferande var ju en revolution, men nu verkar det också lite jobbigt jämfört med att bara daska fram telefonen, knäppa, ladda upp. Mmm. Älskar när det är smidigt.

 
 
 


måndag 1 juli 2019

Pappaklausulen

Har läst Pappaklausulen av Jonas Hassen  Khemiri, eller nja, ska jag vara ärlig så läste jag kanske hälften och sen orkade jag inte mer för det hände ju aldrig någonting och sen började jag reta mig på att ingen hade några namn och sen tröttnade jag mer och mer på att varje stycke inleddes med beskrivningar i stil med "en son som också är en pappa",
"en farfar som också är en morfar", "en flickvän som också är jurist", "en dotter som också är en syster" och så vidare. Orkade ej hålla ordning på allt detta och tappade därför lusten att läsa klart. Den här boken får en dysfunktionell familjekonstellation av fem möjliga.

Juli!

I fredags eftermiddag tyckte jag också att jag började känna av halsont och tänkte att NU ÄR DET KÖRT. Kände/orkade inte för att laga någon mat värd namnet så det blev korv med bröd till kvällsmat. Jag som gillar kryddiga korvar hade köpt en sort som hette SCORPION CHILI till mig själv och någon mesig bratwurst till min man som inte gillar stark mat. Det gör jag, men SCORPION CHILI var någonting i hästväg, det var så att eldsflammorna stod ut ur öronen på mig redan efter en tugga och ännu fler efter att ha ätit en hel. Lite för bra till och med för mig, men jag tänker att den nog tog död på alla förkylningsvirus som fanns i den halsen, för den där annalkande potentiella sommarförkylningen kom liksom av sig i sin linda och ingen är ju gladare än jag för det.

Igår var det trettiotre grader varmt. Ja, det var ju säkert varmare någon annanstans för det är det ju alltid när man diskuterar väder oavsett om det är varmt eller kallt. "Vi hade sju minus i morse", säger någon kanske en ruggig vinterdag, och då är det ALLTID någon annan som har haft åtta och en tredje bortåt tio grader kallt. Det slår aldrig fel. Aja, hur som helst, det var varmt. Hade det inte varit för att väderleksrapporten utlovat svalare väder och kanske till och med en regnskur i veckan som kommer så hade jag varit deprimerad, men nu kunde man väl härda ut med hjälp av glass, korsdrag och kalla drycker. Jag är verkligen inte gjord för värme. Orkar ingenting och klagar oavbrutet (som ni märker).

Vaktelbebisarna växer så det knakar. De lite äldre, som blev två veckor i lördags, har redan börjat få fjädrar. En blir vit och ser just nu ut som en snöboll. De andra, Villanelle inkluderad, blir nog alla mer eller mindre viltfärgade. Det heter säkert något flashigt när de har olika nyanser av brunspräcklighet, men det där med färger och dess beteckningar överlämnar jag åt någon annan. Villanelle har också börjat bli av med dunet och få riktiga fjädrar. Känns helt sjukt att de här små krypen ska börja lägga ägg redan om någon månad?



Snöboll, 14 dagar.


Och så blev det juli. Också helt sjukt, vart tar tiden vägen? Våren försvann i ett hav av jobb, det var inte planen men det berodde ju till mångt och mycket på Narcissus. Är fortfarande rätt bitter över hur mycket han förpestade min tillvaro och att han liksom har snott ett halvår av mitt liv. Känns det just nu lite som i alla fall. Han fick ju dessutom tre månaders arbetsbefriad uppsägningstid, vilket stör mig för jag tycker han kunde ha fått sparken rätt upp och ner på stående fot så att säga. Fast så går det ju inte till (och det tycker jag väl rent principiellt är bra, fast just i detta fall hade jag villigt och av ren elakhet kunnat avstå från alla mina principer). Nu på fredag är i alla fall Narcissus' sista dag som officiellt anställd på det här företaget. Mmm. Skadeglädjen. Den enda sanna.



fredag 28 juni 2019

Så länge skutan kan gå

I förrgår klagade min man på ont i halsen och igår kom han hem som en trasa med en fullt utblommad mansförkylning. Oempatiska jag tänkte genast "men ÅH NEJ, och vi som skulle hyra släp och åka till tippen på lördag". Sa dock inte det till honom (och det är klart att jag tycker synd om honom. Förkylning är aldrig kul, förkylning i smällvarma sommaren är ju riktig öken). Men som jag har sett fram mot att få undan allt BÖS. Att kunna strosa omkring lite avspänt i trädgården istället för att behöva skutta och kryssa fram mellan högar av ris och grenar som tar upp cirka halva gräsmattan. Att baxa bort det cirka en kubikmeter stora kråkboet som satt i det gamla plommonträdet och som nu ligger som nån djävla minivariant av Nimis och är allmänt i vägen. Nu ska väl allt bli liggandes till DÖDDAGAR, speciellt om jag också blir smittad av denna mansförkylning. Risken finns ju.
Och det är klart att jag kan hyra ett släp och åka till tippen själv, har visserligen ingen dragkrok på min bil men jag kan ju ta hans om han ändå bara ska ligga nerbäddad och äta glass. Men det kommer ju att ta evigheter för mig att ensam släpa allt ris från ena änden av trädgården (där det alltid tycks ligga) till gårdsplanen, baxa upp det på släpet, surra fast det, åka iväg och så ska det ju av också. Dessutom ska det tydligen bli 30 grader varmt. Fan vad jobbigt. Nä, jag får ägna den här dagen till att släpa undan riset som stör mig mest så att det ligger på ett och samma ställe, och sedan inte titta åt det hållet mer. Sen: kollapsa med en glass. Eller ett glas vin. Eller båda delarna.  Och grunna vidare på mina i-landsproblem. Så får det bli.

torsdag 27 juni 2019

I sommarens soliga dagar, vi gå genom skogar och hagar, på färdens besvär ingen klagar, vi sjunga var vi gå, HALLÅ HALLÅ

Känner ni som jag, hur tröttsamt det är med bloggar där folk skriver om att nu har de minsann bara en eller två dagar kvar att jobba, och sedan ska de ha semester i åttahundra veckor eller så. Då är det här bloggen för er, för här ska det trampas på i grottekvarnen i ytterligare fyra hela veckor (och en dag). Är så pass bitter och missunnsam. Och hur många semesterdagar har folk egentligen? Min syrra (som jobbar inom kommunen) har typ en miljon dagar. Som hon ändå aldrig tar ut, för dels jobbar hon inte heltid och dels jobbar hon på schema så hon får sammanhängande ledigheter ändå. Och där hon jobbar verkar det vara okej att spara tonvis med semesterdagar på hög i decennier. "Man hinner ju aldrig ta ut alla sina dagar och det bara fylls ju på hela tiden", klagade hon härförleden och NÄHÄ, men herregud vad det är synd om dig, kände jag då. Skulle man satsat på en karriär inom kommunen istället för i den privata sektorn? Jag har 25 semesterdagar per år, och vi får bara spara fem dagar per år i högst fem år, sedan betalas de automatiskt ut i pengar vare sig man vill det eller ej. Nu kom i och för sig min chef och viftade frestande med ytterligare fem semesterdagar per år, men det var på villkoret att jag skulle avtala bort min övertidsersättning och det gick jag inte med på. 

Igår var det någon form av värmerekord, 33 grader när jag körde hem. Kom som en chock för en som suttit på ett luftkonditionerat kontor i åtta timmar. Jag hoppades på åska, men det var bara varmt, tryckande och jättejobbigt. BARA DET INTE BLIR EN SÅN HÄR SOMMAR TILL, sa jag med domedagsstämma och ställde in en hink i duschen (för att samla upp det vatten som spolas ut i väntan på varmvattnet). Började med det redan i april, men sen kom ju regnet i maj, och det regnade ju för övrigt så sent som på midsommarafton så det kanske är lite tidigt att få panik över torka.

I övrigt har jag tiggt till mig två stycken IBC-tankar (ni vet såna där stora vita plasttankar som rymmer en kubikmeter) på jobbet och kopplat dom till stuprören på två av husknutarna, så nu kan vi samla upp 2000 liter regnvatten. Har även tunnor till de andra två knutarna på huset, plus en tunna till hönshuset och en till växthuset, så det blir ytterligare 800 liter att vattna med i händelse av ytterligare en torr sommar. Det tråkiga är bara att IBC-tankar är så himla fula. Där den ena står växer det dock redan en bokharabinda, så det räknar jag med snart ska klä in den så att den inte syns. Runt den andra växer det just ingenting så där har jag planterat en pipranka, en klematis och en kaprifol och hoppas att de ska växa sig manshöga i rekordfart. Får väl slänga på en hink hästgödsel och hoppas att hundarna inte ser det som sin privata godisbutik (sannolikhet för det: mycket hög).


Praktisk, men som sagt ful som stryk.

Mina jordgubbsplantor har börjat blomma! I alla fall vissa av dom. Det där med jordgubbar har inte riktigt velat lyckas för mig, det känns inte som att de trivs i vår magra sandjord och sedan har mördarsniglarna raskt smaskat i sig den lilla skörd som ändå blivit. Men i år har jag satt dom (plantorna, inte mördarsniglarna) i hängrännor, likt Babylons hängande trädgårdar. Eller ja, det var kanske att ta i, men efter att jag hade bildgooglat "guttering garden" som en tok så kunde såklart min man, skrotsamlaren, flinkt plocka fram några begagnade hängrännor ur sina gömmor och spika upp dom mot staketet till trädgårdslandet. Det var väl en av få gånger som hans bra-att-ha-grejer verkligen visade sig vara bra. Att ha. Förra året odlade jag bönor där, det blev svinbra. Gäller bara att komma ihåg att vattna, för jorden torkar rätt fort.
Av en slump kom jag via en Facebookgrupp i kontakt med en synnerligen godhjärtad person som sålde jordgubbsplantor till självkostnadspris plus porto, vilket blev ungefär en tredjedel av vad de skulle ha kostat om man köpt dom i en handelsträdgård, så jag slog till. De såg verkligen inte mycket ut för världen när de kom efter att ha levererats av Post Nord och därefter legat på Konsum i flera dagar, men de har tagit sig som attan. I år blir skörden kanske inte så mycket att skryta med, men kanske nästa år? Hoppas! Älskar jordgubbar på ett sätt som gränsar till perverst.
 

måndag 24 juni 2019

Jaha, det var midsommar och det är fortfarande tusen år till semester

Alltså, varje år när vi planerar semester så är det en huggsexa om veckorna. Så är det väl på de flesta jobb där det inte antingen är uppstyrt eller ger sig självt. På mitt jobb så vill de flesta inte helt överraskande vara lediga i juli, och är man som jag, lite spindeln i nätet och såkallat oumbärlig, då får man minsann inte vara ledig hur som helst utan då får man pussla och fixa och tricksa. Först med sitt team och sedan med andra såkallade nyckelpersoner.
Jag är inte supersugen på att ha semester typ direkt efter midsommar, då börjar man ju jobba igen i...juli? Det känns ju lite drygt. Så då kryssar jag i några sena veckor och sen brukar det ändå alltid sluta med att det krockar med någon annan nyckelperson, och då får man välja mellan att antingen ta tidig semester eller dela upp den i omgångar, vilket jag inte heller tycker är någon större hit. Så då flyttar jag fram lite till och tänker  "ah, sen semester, det är inte så dumt ändå, då har man det göttiga kvar". Och varje år typ så här års så tänker jag AMEN SKJUT MIG. När alla andra räknar ner till sin semester och jag ska jobba en hel fucking månad till. Det känns ju sådär om ni frågar mig. Men det är ju som det är och bara att bita ihop och gilla läget. Man har det ju ändå rätt bra. Man kunde ju bott i typ Moldavien, varit hemlös och tvingats prostituera sig för att få det att gå ihop.

Midsommar blev vaktlarnas helg. Det är hemskt svårt att få något vettigt gjort när man har ett helt akvarium fullt av YTTEPYTTESMÅ och jättejättesöta vaktelkycklingar. Väldigt svårt att tänka sig att de kommer att vara typ vuxna om bara en dryg månad (lagom till semestern med andra ord).

Lite annat har dock blivit gjort. Snodde ihop en midsommarbuffé bestående av sill, ägghalvor, nypotatis, gräddfil, sparris- och ostpaj, köttbullar, prinskorv och sallad. Såg på Instagram eller Facebook någon som hade skinka på sitt midsommarbord. Har man verkligen det? Är det inte mer jul och påsk? Eller har och har, folk får väl göra som dom vill I OCH FÖR SIG. Det var mer bara att jag aldrig hade hört talas om midsommarskinka. Men det kanske är det nya svarta, vad vet jag.

Midsommaräggen, made by Mette-Marit & co. Ja, inte själva
dekorationerna dårå, dom har jag petat dit. Men råvaran!  


Fick sedan lite panik över jordgubbarna. Jag kan lätt skippa allt ovanstående, men en midsommar utan jordgubbar är ju som jorden utan månen, öknen utan sand, havet utan vatten, ja ni fattar. Köpte en liter på Coop hemma i byn dagen innan midsommar, men de var inte så värst fina och en liter är ju ingenting, det smaskar jag i mig medan jag rensar. Sms:ade min man och bad honom stanna efter vägen och köpa, men det stod inga uttråkade ungdomar och sålde någonstans vad han kunde se. På midsommaraftons förmiddag höll vi på och rådda med logistiken kring Villanelles fostersyskon to be. "Vi får stanna och köpa efter vägen", sa vi, bergsäkert övertygade om att det skulle stå jordgubbsförsäljare på strategiska ställen utmed vår färdväg. I HELVETE HELLER DET GJORDE. Sedan puttrade vi en annan väg hem, med en låda pipande vaktelkycklingar i en stekhet bil där vi inte vågade ha AC:n igång, och spanade febrilt efter jordgubbsförsäljare men det var stendött. Paniken började stiga, när stängde egentligen affärerna? Räddningen kom i form av Ica Kvantum i Hörby där jag spurtade in och köpte fem liter för att vara på den säkra sidan att de skulle räcka. Sedan åkte vi hem, det stod en gäst på gårdsplanen och väntade (stressfaktor: 1000, fan vad jag HATAR när folk kommer för tidigt), hundarna vrålskällde, kycklingarna pep och svetten rann. Men det ordnade sig. Gästen hade dessutom med sig ett par liter jordgubbar. Så mycket väsen för ingenting alltså, men det skadar ju aldrig att ha ett överskott av jordgubbar.

Vi fällde lite träd i helgen också, vi har några extremt FULA barrträd som hade passat bättre på en kyrkogård än i vår trädgård, fast de har varit bra som insynsskydd har vi tänkt. Men dels gränsar det hörnet till snälla grannar och dels är de nästan aldrig i den delen av sin trädgård så nu kände vi att det kunde kvitta. Så motorsågen kom fram och träden kom bort. Vi ska plantera pil där istället. Nu är hela trädgården full av de där grenarna från barrträden, ett jättestort kråkbo som satt i ett gammalt plommonträd som vi fällde för ett tag sedan (seriöst, det är säkert en kubikmeter stort) plus en massa grenar från benved som växer överallt i vår trädgårdsdjungel. Gillar ej benved, så dom ryker efter hand, men har en spöklik förmåga att återuppstå och växa sig manshöga på ingen tid alls. Nästa helg ska vi hyra släp och köra alltihop till tippen. Plus en massa annat skräp. Mmm….hyra släp och köra till tippen. Nästan det bästa som finns.

I övrigt har jag rensat ogräs. Det är ju the neverendingstory of my life, men jag tycker det är rätt så avkopplande och när man har ett gäng hönor och numera även kaniner som ivriga mottagare så blir det nästan lite roligt.
Har börjat få ordning på mitt sparrisland-to-be och planerar att sätta ut mina frösådda sillmjölkesparrisplantor där. Måste bara åka till stallet och hämta mer hästgödsel först. Har ju fraktat hem cirka 80 liter gödsel per vecka hela detta året, men det är som en droppe i havet när man odlar i extremt karg sandjord där knappt ens ogräset trivs. Just nu står plantorna i källaren och ser inte mycket ut för världen, men jag ska slänga på gödsel och fiberduk och hoppas på det bästa.

Ja, det var väl midsommarhelgen i stora drag. Vi har även börjat kolla på den tyska serien Babylon Berlin på SVT samt betat av ett par avsnitt av Chernobyl på HBO. Båda rekommenderas. Vi började kolla på en belgisk serie som heter Hotel Beau Séjour för ett tag sen och den började bra, men nu känns det som att det var längesen nåt hände. Så den kanske vi skippar om det inte blir lite mer action nästa avsnitt. Nu måste jag äta jordgubbar, hejdå.



lördag 22 juni 2019

Vaktelkycklinguppdatering

Precis som jag misstänkte blev det inga syskon till Villanelle. Kändes rätt deppigt att låta en ensam liten kyckling växa upp helt solokvist. Höns (och vaktlar) är ju flockdjur. Funderade först på att sätta dit en av vaktelhönorna som sällskap, men det kändes som en tveksam lösning. Är ju inte säkert att hon skulle ha några modersinstinkter. Så jag in på Blocket och hade en sabla tur för det var en som sålde veckogamla vaktelkycklingar inte superlångt bort.
Så vi iväg och fick köpa så nu har Villanelle fått sex fostersyskon i en hast. Hodeladihadeladihoppsanvilkendag.

På väg hem med förstärkning


Här på plats under värmetaket.
Värmetaket ska simulera en ömsint moder.

fredag 21 juni 2019

Slutet

Har läst Slutet av Mats Strandberg. Jag har läst både Hemmet och Färjan och Engelforstrilogin och såg mycket fram mot den här preapokalyptiska berättelsen  vars handling är följande:

Du är sjutton år gammal. Det är sommar och världen ser ut precis som vanligt. Men alla vet vad som är på väg. Om en månad är vi alla borta.
Vad vill du göra den sista tiden? 
Vad vill du säga till dem du älskar, och vem vill du vara med när allt tar slut? 
Hur känns det att veta exakt vilket klockslag du ska dö? 
Och vad spelar ett liv mer eller mindre för roll?

Slutet är berättelsen om två ensamma unga människor i en värld som lever på lånad tid. En tragedi binder dem samman och växer till en besatthet, men kommer de att hitta svaren innan himlen blir vit och haven förångas?

Ja, men alltså nä. Det här var tyvärr inte en bok för mig. Den här berättelsen kändes varken speciellt sannolik eller engagerande. Jag gillar ju att läsa om elände, så det ska mycket till innan jag ska säga att en bok är för deppig, men det var den här. Den får två små kometsvansar av fem möjliga.

torsdag 20 juni 2019

A child is born

Igår var det extremt spännande, för igår var det dagen D, kläckningsdagen för Johnnys enda befruktade ägg. Kom hem, gick och kollade i kläckaren, nähä, allt såg ut som vanligt. FAST RÖRDE SIG INTE DET DÄR ÄGGET LITE? Satt som klistrad en lång stund, och jodå, ibland spratt det till. Såg dock varken hålslag eller hörde pip som jag har läst att andra gör och på kvällen såg det inte ut att vara så värst mycket aktivitet.

Men i natt hände det! "Örnen har landat", som min man uttryckte det när han kom in i sovrummet vid tretiden i morse. Jag trodde först det var någon töntig omskrivning för det toabesök han lämnat sängen för att uträtta (inte för att vi brukar informera varandra om sånt i vanliga fall), men det var alltså KLÄCKNING!
Jobbar hemifrån idag, och det är väl tur så att man kan springa dit och glo stup i kvarten. Det är nästan så att jag tycker det är rimligt att få 10 dagars föräldraledighet från Försäkringskassan som nyblivna pappor får, men det tyckte visst inte dom på mitt jobb. Så snålt och missunnsamt!

Tyvärr blir det väl inga syskon till lilla Villanelle (döpt från en karaktär i tv-serien Killing Eve, för hon överlever fan i mig allt), om jag inte har gjort någon fundamental missbedömning när jag lyste äggen. Tyckte i och för sig att det var ett annat ägg som också rörde lite på sig igår, men jag tror det var inbillning, eller snarare att ägget låg i någon luftström från värmefläkten och vaggade lite p g a det.
I alla fall - proudly presenting:



Villanelle! <3 <3 <3
Vaktelkycklingfotograf - inte det lättaste. Kan informera om att jag har cirka 476543 bilder som är supersuddiga och ännu fler där man inte ser någonting p g a att det blänker i kläckaren.
Nu ska lilla Villanelle få torka ordentligt och sedan flytta över till min mans gamla sköldpaddsakvarium (han har inte haft sköldpaddor på 30 år, men han gör heller inte av med saker om han inte är hotad till livet). Så får vi hoppas att Johnnys gener, de få som han lyckas föra vidare, är rejält livskraftiga.

onsdag 19 juni 2019

En grej som stör mig

En av alla miljoner grejer jag stör mig på är när folk som pratar stockholmska säger "Ha det GÖTT". Vet ni hur löjligt det låter? Skitlöjligt om ni frågar mig. Speciellt som det är enda gången som man ersätter O (eller U) med Ö och aldrig gör det annars. Aldrig hör man en stockholmare prata om att söva middag eller att nån har söpet som ett svin*, så lägg av med det där ha-det-GÖTT-andet omedelbart för det låter bara dumt. Det är bara vi som har det naturligt i våra dialekter som för säga så utan att skämmas. Det har kungen bestämt. Eller nä, det har jag bestämt. Och hör sen.





* = "sova middag" och "supit som ett svin". Fast man gör kanske inte sånt i Stockholm?

tisdag 18 juni 2019

Till stallet istället, v 25.

Så var det dags för terminens sista lektion. Vi hade fått önska vad vi ville göra och vi önskade "evighetsbana". Så Karin hade byggt en sån där man skulle snirkla runt och göra olika saker, t ex fatta galopp mellan två koner, galoppera över markbommar, göra halt vid en annan kon, vända upp på nästa linje, rida skänkelvikning i slalom mellan koner, vända upp på nästa linje, fatta galopp på ett ställe, bryta av till trav på ett annat, vända upp på nästa linje, trava över ett kryss och landa i galopp och sådär höll vi på, varv efter varv. Gillar den typen av övningar där man får tänka och där det händer grejer hela tiden. Fast Pojken var inte direkt på hugget och jag hade nog behövt jobba för att få igång honom mer innan vi påbörjade evighetsbanan, för han kändes otroligt seg och framtung. Det var i och för sig varmt igår, och han hade gått lektionen innan och det brukar han inte göra. Men ja. Det var väl inte så att jag kände WOW LIKSOM, även om lektionen i sig var rolig. Nu är det i alla fall officiellt sommarlov och (för min del) riduppehåll till vecka 31. Får nog försöka hitta någon turridning eller nåt i sommar känner jag.

En underbar död

Har läst En underbar död av Emma Ångström, och det tycker jag att ni också ska göra. Här har ni handlingen:
 
Julia lever det perfekta livet tillsammans med sin man Henrik och deras tre barn. Henrik är allt hon någonsin drömt om: stilig, omtänksam och en underbar far.
Men en morgon när Julia vaknar upptäcker hon att Henrik är borta. Hon letar desperat, och vägrar ge upp trots att polisens utredning inte ger något resultat.
Under sitt sökande upptäcker Julia saker hos Henrik som hon inte kände till. Vem är det egentligen hon har varit gift med? Långsamt börjar bilden av en annan Henrik växa fram. Samtidigt som hon inser att både hon och barnen svävar i stor fara.
 
Tidigare har jag läst Mannen mellan väggarnasom jag gillade jättemycket förutom slutet (eller snarare avsaknaden av detsamma), men här blev jag inte besviken överhuvudtaget. Bra språk, bra karaktärsskildringar (möjligen är Ellie lite VÄL präktig och självuppoffrande för att vara sann ens som bästa vän, fast det säger kanske mer om mina vänner än om Ellie?), bra skildrat, snyggt uppbyggt, O-ER-HÖRT spännande även om jag rätt snabbt räknade ut hur allt hängde ihop. Det enda som inte känns realistiskt är att Julia skulle ha missat att deras hus hade en vind, sånt har man väl ändå koll på? Lite störigt, men det blev ändå bladvändarnagelbitarspännande ända till slutet. Den här boken får fyra listigt gillrade fällor av fem möjliga. Schas iväg till bibblan med er nu.
 
 
 
 

måndag 17 juni 2019

Doesn't time fly when you're enjoying yourself?

Men alltså, är det verkligen MIDSOMMARAFTON på fredag? Hur gick det till, det var ju typ nyss påsk? Vad hände? Du slår snart i taket när det gäller övertid, sa vår VD till mig häromdagen i en lätt missnöjd ton, som om det vore a. självvalt, b. mitt fel. Men ja, det är väl vad som hände och det känns inte som att det är något nytt under solen med tanke på hur det har sett ut på jobbfronten de senaste åren:

2015 var året då aktien sjönk som en gråsten, allt var deppigt, ingen visste hur det skulle bli med någonting och folk flydde som råttor från det sjunkande skeppet. Sen blev vi uppköpta av ett riskkapitalbolag och århundrades omorganisation drog igång. Det var det bästa som kunde hända (fast det visste vi inte då), men det var rätt slitsamt. Samtidigt bytte vi affärssystem, och alla som har varit med om det vet ju hur kul DET är.

2016 var året då ännu fler människor slutade och man bestämde sig för att se hur långt man kunde gå för att slimma en organisation. Ja, det var väl inte ett uttalat mål, men det var så det kändes för oss som var kvar och fick jobba röven av oss för att få det hela att gå runt. När jag började var vi sju personer som satt på labbet, nu var vi tre och det var fortfarande samma jobb som skulle göras.

2017 var året då min på närmaste kollega blev utbränd (SURPRISE?) och jag fick överta hans arbetsuppgifter också. Och det var ju inte som att jag inte hade att göra innan om man säger.

2018 var året då en annan kollega slutade och det blev bestämt att hennes arbetsuppgifter (produktionsplanering) skulle skötas på distans från en annan del av koncernen. Och att jag och en till skulle vara "backup i händelse av sjukdom". Sen slutade det med att både han och jag i princip jobbade heltid med detta eftersom det visade sig att man visst måste vara på plats för att sköta merparten av arbetsuppgifterna. Sen slutade ytterligare två kollegor med spetskompetens, och gissa var de arbetsuppgifterna hamnade?

2019 anställde man då en ny person som skulle ansvara för produktionsplaneringen och allt skulle vara frid och fröjd, och det var/är det också på den fronten. Sedan skulle det in någon med spetskompetens, och då drabbades vi av Narcissus. Lider fortfarande av sviterna av detta, men nu går det i alla fall på rätt håll. Även om problemet med spetskompetens fortfarande inte är löst, men det jobbas på det på högre ort.

Ja, så det kanske inte är så himla konstigt att man inte hinner med i svängarna? Eller att man "slår i taket" för övertid? Tur man ändå är en rätt så optimistisk person som tänker att det löser sig på ett eller annat sätt. Men ja, det är ju inte jättekul att upptäcka att hela våren har passerat och det enda man minns är att man har jobbat. NÄR JAG BLIR PENSIONÄR är en mening som jag ofta uttalar, och då djävlar ska guld och gröna skogar och framför allt oceaner av fritid breda ut sig framför mig. I mina drömmar alltså, vet ju att pensionärer är något av de mest upptagna personerna som finns i detta land. Men man kan ju få fantisera.

På vaktelfronten inget nytt, fast de har i alla fall fått en voljär

Har skaffat en sån där lampa som man kan lysa ägg med och se om de är befruktade, och så kollade jag på de som ligger i kläckaren. Det var inget upplyftande resultat. Såvitt jag kan bedöma så är ett (1) ägg av 12 befruktat. Alltså, den där djävla Johnny får ju ta och börja leverera nu. Annars åker han i grytan. Nää, skojar bara. Jag får väl köpa ägg av någon som har en lite mer påstridig tupp istället.

Ja, men i alla fall så har vaktlarna fått flytta upp till voljären nu (att jag skriver "upp" beror på att den ligger i en uppförsbacke från huset räknat) och varje dag går jag in och sätter mig där en stund. Det är så mysigt att se när de små knatar omkring. De är inte som hönsen, som alltid åtminstone ser ut som att de har en slags agenda, utan de bara pinnar runt till synes helt planlöst.

Taxarna och Tage (utanför bild) är mäkta fascinerade av vaktlarna. Man skulle ju kunna tycka att de borde fatta att det är samma vaktlar som de passerat varje dag i snart ett år, men det är BREAKING NEWS varje dag. Kaninerna ska vi inte tala om. Vi har ju satt staket runt där burarna står och det är väl en meter högt eller nåt sånt. Tage står och studsar från stillastående och har som tur var inte fattat att man kan hoppa framåt, för han är i jämnhöjd med staketets överkant som nån jefla känguru. Men de vänjer sig väl. Det var ju ett himla hallå även när vi skaffade hönsen och det vande dom ju sig vid rätt så fort. Både hönsen och hundarna. 


Tax-tv.
.
Vaktelbaren. Här är det Anita som släcker törsten.
Skitsvårt att fotografera, men det här är i alla fall inuti
voljären. Ena kortsidan vetter mot växthuset. Till höger
sitter ett litet uppfällbart tak som ska ge regnskydd och
skugga. Sedan sitter det ett nät-tak högst upp. Det gick
inte att ha det skyddande taket där p g a att det då skulle
bli fel fall på det kontra nämnda växthus och allt regnvatten
skulle rinna in i voljären.

 
Bild tagen inifrån växthuset. Till höger i bild: Snövit. Eller
om det är Svartprick, svårt att avgöra när man bara ser röven.
Så här ser det alltså ut utvändigt. Till vänster om den
funderar vi på att antingen göra en voljär till, alternativt
en liten uteplats där man kan sitta och fika. Vad som
inte syns på bild är att där ligger (i runda slängar) 2354365745
tegelstenar där. Som alltså först måste flyttas någon annanstans.
Så det är nog ett projekt som får mogna fram över tid, som det
brukar heta när man inte ids ta tag i det direkt.
Vad som inte syns på voljären är att den har nättak, men det vet
jag att den har för det stod jag och knåpade fast en solig dag
(brände mig och fick soleksem på köpet, så det minns jag)
förra veckan. Annars är det mest min man som ska ta äran åt
sig av det här bygget. Om det är någon som undrar varför det
står ett snett svart kors framför voljären så kan jag informera
om att det är förra ägarnas torkställning. Det står alltså ett
likadant kors några meter därifrån och så kan man spänna
torklinor däremellan. Det är dock rätt besvärligt att knata
ända upp hit med en korg blöt tvätt, så det gör vi rätt sällan.  

torsdag 13 juni 2019

Gråleken

Har läst Gråleken av Maria Sveland, en berättelse som beskrivs som en "klaustrofobisk relationsroman" och det kan jag nog hålla med om. Sträckläste, kanske inte för att det var sådär himla jättejättespännande, men jag ville verkligen veta hur det skulle gå.

Handlingen:
Julia och Jesper åker med sin fem månader gamla dotter till Anholt, en ö i Kattegatt mitt emellan Sverige och Danmark, där de fått låna ett hus över sommaren. Med miljöombyte och lugn och ro hoppas de hitta tillbaka till varandra efter några omtumlande månader då gräl och missförstånd alltmer tagit över deras samliv. En ständigt pågående maktkamp som gått så långt att de mest vardagliga situationer utlöser tärande dispyter. Deras respektive olikheter gör inte saken lättare. Julia kommer från ett övre medelklasshem i Stockholm, Jesper är uppvuxen i Skellefteå i en familj utan akademiska poäng eller kulturellt kapital. Den olikhet de från början fascinerades av hos varandra blir alltmer ett föremål för irritation och förakt. Väl framme i huset på den märkliga ön med en öken som upptar stora delar av landskapet, blir ingenting som de hade hoppats. Tvärtom växer ångesten och klaustrofobin, förstärkt av ökenlandskapet som breder ut sig framför dem. Julia dricker alltmer för att stå ut och snart tycker hon sig se syner och höra oförklarliga ljud. Är det bara inbillning, en konsekvens av vinet?

Det är den här typen av böcker jag gillar att läsa. Finns i och för sig rätt många typer av böcker jag gillar att läsa, men jag är svag för det här med vardagsrealism. Älskar att läsa om när folk diskar, handlar, tjafsar om vardagssaker och har problem. Mmm. Fast efter ett tag blev jag dock väldigt trött på Julia och Jesper för det var så extremt mycket tjafs och kränkthet och missförstånd och vad såg de egentligen hos varandra och varför kunde han inte bara säga nej och varför kunde hon inte lyssna och är det verkligen okej att dricka så mycket vin när man ammar, och måste man verkligen notera exakt VARENDA gång som Alice fick en bröstvårta i munnen? Men berättelsen löpte på i ett friskt tempo mellan dåtid och nutid och det var, tja, fascinerande? Kanske lite onödigt omständligt detaljerat, och när boken var slut kände jag mest "jaha?" och tyckte att en del grejer blev hängande i luften. Inte så att det bäddar för en uppföljare, det var bara detaljer som nämndes som jag tänkte att det skulle spinnas vidare på, men så...nähä, det blev visst inget av det.
Den här boken får tre stadiga gammeldansksupar av fem möjliga.

onsdag 12 juni 2019

F som i sämst

Har läst F som i sämst av Cilla Jackert. Det är en såkallad ungdomsbok, så jag tillhör väl inte direkt målgruppen. Handlingen är den här:

Jonna är sämst. Sämst på allt. I skolan, hemma, med kompisar (om hon nu hade några, alltså. Då skulle hon vara den sämsta kompisen i världen). Inte för att hon bryr sig. Hon bryr sig faktiskt inte ett dugg. Det enda hon vill göra är att ligga i sängen och peta näsan och äta godis.

Miriam är Jonnas storasyster, och hennes raka motsats. Miriam är bäst på allt, både i skolan och hemma. Hon har världens bästa kompisar och alla killar är kära i henne. Hon är dessutom bäst på att spela gitarr och sjunga, och eftersom hon är bäst på allt, ska hon få ett fint pris på Kulturhuset inne i stan. Gissa om mamma och pappa är stolta över sin äldsta dotter?! Och samtidigt är oroliga för sin yngsta dotter. Det är nämligen dags för det första betyget, och risken finns att det blir så dåligt att Jonna måste gå om årskurs sex. Allting är fruktansvärt orättvist, tycker Jonna och bestämmer sig för att göra något åt situationen. Fast inte riktigt på det sättet som hennes föräldrar hade önskat.


Jag tycker det var en helt okej bok. Möjligen något överdriven i hur perfekt Miriam är och hur mycket hennes föräldrar favoriserar henne och hur mycket Jonna kommer undan med allt, men det kanske är för att jag är för gammal? Men språket flödar på bra och även om själva vändningen och upplösningen känns lite väl sökt så var det en hyfsad läsupplevelse även för en gammal käring som jag. Den här boken får tre dammiga Polly av fem möjliga.