lördag 20 april 2019

Outsidern

Ja, så kom äntligen dagen då jag kunde sätta tänderna i Outsidern av Stephen King, en bok som jag köpte i höstas och väl tänkte att jag skulle ägna mig helhjärtat åt under julledigheten. Julen varar ju till påska, det är sen gammalt. Nä, men först var det bibblan som levererade det ena 14-dagarslånet efter det andra som jag kände att jag fick prioritera. Och sen var det hela den här soppan med Narcissus som gjorde att jag inte var på topp, och när det gäller läsupplevelser med Stephen King så vill jag nog vara det. På topp alltså, och inte låta en fantastisk stund besudlas av typ ens träliga vardagsbekymmer.

Handlingen:

Terry Maitland – även kallad Coach T – är något av en lokalkändis i Flint City. Alla känner den omtyckte basebolltränaren, som håller i stadens juniorlag och tränar ungarna i high school. Därför blir chocken extra stor när Terry blir arresterad inför publik och under stor dramatik vid en basebollmatch på den lokala arenan. Han anklagas för ett fasansfullt brott: sexuella övergrepp och mord på en elvaårig pojke.

Ett dussin vittnen säger sig ha sett Terry tillsammans med pojken eller nära brottsplatsen samma kväll. Men själv svär Terry på att han befann sig någon helt annanstans. Polisens utredare Ralph Anderson och den ambitiösa distriktsåklagaren Bill Samuels är dock övertygade om att de fått tag på rätt man och vill se honom i elektriska stolen. I staden sprids lynchstämningen samtidigt som Terrys fru och barn gömmer sig i hemmet.

Men det dyker upp märkliga inslag i utredningen som inte går att förklara, och Ralph Anderson tvingas till sin förfäran inse att historierna inte går ihop. Lika säkert som bevismaterialet mot Terry tycks vara, lika vattentätt är det alibi som basebolltränarens advokat presenterar. Kan en människa befinna sig på två olika platser samtidigt? När Ralph väl vågar ställa de rätta frågorna inser han att de krafter som satts i spel inte har någon naturlig förklaring – och att ondskan som ligger bakom det fruktansvärda mordet fortfarande är lös.

Jag gillade den här boken. Såklart. Jag säger inte att jag gillar exakt ALLT som Stephen King har skrivit, men närapå. Så jag är nog rätt så partisk. Jag kan ändå tycka om den här berättelsen att den kändes lite småseg och onödigt detaljerad i början, och det var väldigt många karaktärer att hålla ordning på. Men sen blev det spännande à la Mr Mercedes-trilogin även om själva upplösningen kanske var i tamaste laget med tanke på att det tog över 600 sidor att ta sig dit. Den här boken får ändå (eftersom jag är partisk) fyra skarpladdade Glockpistoler av fem möjliga.

torsdag 18 april 2019

Skuggan av en dotter

Igår när jag var på bibblan så nappade jag åt mig Skuggan av en dotter av Elena Ferrante från precis-tillbakalämnat-hyllan. Inbillar ju mig att böcker som andra lånat på något sätt skulle vara en garanti för att de är bra, men så var det i alla fall inte med den här. Handlingen:

Leda har för en tid sedan gått igenom en skilsmässa och lever för sitt arbete som engelsklärare, när hon inte ägnar hon sig åt sina två döttrar. När dessa är stora nog att flytta hemifrån väljer de att förena sig med sin far som är bosatt i Kanada. Leda fasar för att bo själv och tror att hon ska lida av ensamhetens gissel. Tvärtemot vad hon föreställer sig, blir ensamtillvaron en befrielse och hon känner sig helt enkelt lättad över att slippa ansvaret. Leda beslutar sig för att åka på semester vid havet, till en liten badort i södra Italien för att riktigt rå om sig själv. Men efter några dagars avkoppling i lugn och ro börjar saker hända som hotar hennes jämvikt. En skrikig och påflugen familj gör entré på stranden och de gör hotfulla utfall mot de övriga badgästerna. När ett av barnen i famljen tappar sin docka på stranden utlöses en räcka händelser som överskuggar hela semestervistelsen. Leda börjar rannsaka sig själv och de val hon gjort som maka och mor, kanske inte alltid vad man förväntar sig av en mamma.

Och eh, nä, jag vet inte. Tycker mest den var tråkig och deppig. Karaktärerna var generellt osympatiska och det hände väl egentligen inte ett skit. Den här boken får en skrumpen pinjenöt av fem möjliga.

onsdag 17 april 2019

I döden för dig

Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: I döden för dig av Mian Lodalen och Maria Ahlsdotter. Det kom lite oväntat, för när jag läste handlingen så kändes det verkligen som något som var helt i min smak, hör bara:

Det är mycket som inte står rätt till i Smultronkullen, men de flesta barn sover åtminstone inomhus. Det gör inte Nina. Hon sover på balkongen. Inne i lägenheten bryter nämligen Ninas styvpappa långsamt ner familjen. Om Nina ska ha en chans att överleva vintern måste han försvinna. På balkongen bredvid Ninas finns Onni. Genom ett litet hål i betongen spirar en hemlig kontakt som snabbt utvecklas till en nära vänskap. Onni visar sig vara den Nina behöver för att nå sitt mål. Men han är också beroende av henne för det han själv måste avsluta. När Onni och Nina oväntat får sällskap av skolans gränslösa tvillingpar så inser de att allt snart kommer att bli på dödligt allvar. Frågan är bara vem som måste dö?

Men alltså, jag vet inte riktigt? Det är något i berättelsen som jag inte riktigt kan sätta fingret på men som gör att den känns lite för konstruerad och inte riktigt griper tag. Det är ju inte som att handlingen på något sätt är orealistisk, men karaktärerna blir liksom inte levande för mig och efter drygt halva boken så kände jag att nä, jag skiter faktiskt i hur det går. Och då blev den ändå kallad typ "en välskriven och gripande bladvändare" i någon recension som jag läste. Men det var väl nån som inte tyckte som jag dårå. Den här boken får en stulen pizza av fem möjliga.

Stormvarning

Har läst Stormvarning av Maria Adolfsson, som är en fristående fortsättning på Felsteg, som jag läste för ett tag sedan och tyckte mycket om. Gillar karaktären Karen Eiken Hornby, som är mänsklig och utvecklas och påverkas av det hon varit med om (till skillnad mot alla manliga superhjältesnutar som efter tiotusen traumatiska händelser bara är fortsatt stentuffa hårdingar som dricker whisky och möjligen har ett krossat hjärta som de absolut inte vill tänka på eller tala om).
Stormvarning handlar om det här:
 
Det är juletid när en man hittas död på Doggerlands nordligaste ö Noorö. Karen Eiken Hornby kastar sig in i utredningen, lättad över att slippa julfirandet. När ytterligare ett mord sker framträder kopplingar till ett lokalt whiskydestilleri, men Karen oroas mest över om hennes lindrigt laglydiga släktingar är inblandade. Det blir en svår balansgång mellan hennes privata jag och rollen som polis.
 
Jag gillade den här boken också. Själva berättelsen är väl rätt så klassiskt uppbyggd, men jag gillar som sagt karaktärerna, jag gillar också att hela Doggerlandskulturen, som, trots att den är påhittad, liksom så självklart tar plats och infogar sig helt naturligt. Spännande, möjligtvis kanske något onödigt detaljerad. Känner att jag liksom kan överleva utan att få beskrivet hur en osttråd från en bit pizza löper dras ut och sedan bits av. Men det är petitesser. Den här boken får fyra rejäla glas whisky av fem möjliga.

tisdag 16 april 2019

Till stallet istället, v16, pt1

Nä, jag var ju så extremt opepp på ridning igår att jag mest av allt kände för att stanna hemma och läsa ut min bok som jag bara kommit halvvägs igenom och måste lämna tillbaks på bibblan senast imorgon, går ej att låna om. Men så kan man ju inte tänka, så jag drog på mig ridkläderna och åkte iväg. Motvilligt. Hoppades att det som av något mirakel skulle stå något annat hästnamn än Pojkens bredvid mitt på tavlan där det står vem som ska rida vad, men det gjorde det förstås inte. Väldigt oklart varför det ens skulle stå någon annan häst på mig när Karin har sagt att jag får rida Pojken tills jag själv säger att jag inte vill längre och det har jag ju inte sagt att jag inte vill, för jag VILL ju rida honom. Fast inte om han ska vara konstig och knäpp och bete sig som en djävla arab (OBS, hästrasen menar jag nu, måste man kanske tillägga så att inte Jimmie Åkesson börjar höra av sig för att fiska röster. Hör du det, Jimmie? Du har inget här att hämta) och se spöken överallt och sticka iväg för ingenting. Orkar ej med sånt.

Tog inga sporrar för att se om det kanske är det som gör att han inte har varit sig själv. Pojken är alltid mysig att hålla på med i boxen, och så har han ju den gölligaste lurvmule man kan tänka sig. Har väldigt svårt för att låta bli att pussa på honom fastän han själv inte är så himla road av det. Gissningsvis för att i princip varenda människa han möter är på och ska kommentera och pilla på hans lilla mustasch.


ÄLSK!



Naturligtvis skulle vi rida ute också. Och inte bara ute i paddocken utan ut i skog och mark skulle vi, fast bara i skritt och trav med en ridlärarpraktikant på cykel i täten, och det gick bra. Sen kom vi tillbaks till stallet och galopperade på stora utebanan, den är ungefär fem gånger så stor som en normal ridbana och det var ganska kaotiskt, men Karin hade organiserat så att jag och en till skulle rida lite mer tillsammans för Pojken gillar ju när han kan haka på andra. Så det gick också bra. Han stack inte, ingen tendens till att vilja bocka och galoppfattningarna blev faktiskt superfina. Han kändes faktiskt snarare lite lat än motsatsen, men jag vill ju hellre ha honom sån än känslan av att man sitter på en nyväckt Smaug. Sedan gick vi in i ridhuset och red bogen in och det gick rätt skapligt för att vara vi.
Såatteh, jag vet inte riktigt. Pratade med Karin och hon sa att han varit helt APATISK på första lektionen, och det var han ju inte nu. Men lugnare än han varit på länge. Jag hoppas det beror på att han har stört sig på sporrarna. Karin tror att han är trött i hjärnan och håller på att hitta sig själv. Så är det kanske också. Vi får väl se.

Nu blir det nog inte mer ridning denna veckan, för på fredag är det långfredag och då blir det nog ingen drop in-ridning på eftermiddagen för det ska vara klubbtävling i hoppning på förmiddagen. Och nästa måndag har vi teori. Men det kanske är bra med lite paus ändå?

måndag 15 april 2019

Dassigt värre

Jamen man har ju liksom gjort någon form av karriär ändå. Blivit lite chef och så. Det var inte direkt självvalt om man säger så, jag har aldrig haft någon uttalad längan efter detta steg i karriären. Fast själva ansvaret har jag haft ändå, och då är det ju enklare att också få mandat att få styra upp istället för att behöva ta det via någon annan, så helvetes bökigt och omständligt och sen blir det ändå inte som jag vill. Så jag känner mig helt okej med den biten (i alla fall sedan jag blev av med Narcissus, vars person i kombination med fenomenet "personalansvar" får Dantes inferno att framstå som rena rama lekstugan). Gör heller ej jätteont att få betalt för att ha detta ansvar.

Men ibland får man lite märkliga arbetsuppgifter. Som till exempel igår, när vårt toalock gick sönder. Vet inte hur man gör på andra företag, men antar att det finns någon slags vaktmästare som man kan ringa när sånt här uppstår? Här finns i alla fall ingen som har den rollen utan det blir den som upptäcker felet som äger problemet. Därför får man till exempel även äran att rensa avlopp, plocka bort döda råttor i fikarummet och lite annat smått och gott. Så varför skulle inte självaste laboratoriechefen ge sig ut på jakt efter ett dasslock när det gamla plötsligt lossnade (inte ens alla kungens hästar och alla kungens män kan reparera ett plastfäste som har spruckit och olyckligtvis har jag inte heller tillgång till Carl XVI Gustafs samlade personalstyrka).  Man har ju ändå ansvar för arbetsmiljön och det är väl ovärdigt att inte kunna gå på toa på arbetstid. Susade alltså iväg till ByggMax och köpte ett billigt toalock på ingen tid alls. Kom tillbaks, monterade det på nolltid och upptäckte då detta:


.
Jaha, men det är väl bara att trycka ner, tänker kanske ni. Det tänkte kanske vi också, men om man gjorde det så lossnade sitsen från sina fästen. Värdigt. Not. Åkte tillbaks till Bygg-Max i ilfart, krävde (och fick) pengarna tillbaka och sen for jag i vredesmod till ett snofsigare ställe och belastade budgeten med stans dyraste djävla dasslock. Med inbyggda stötdämpare så att det inte ska smälla när man stänger och specialdesignat så att det ska vara lättstädat (antar att vår städerska kommer att bli glad nu?) och Gud vet vad för andra finesser som man kan bygga in i detta, men jag antar att någon säljare i VVS-branschen skrattade hela vägen till banken.

Kom tillbaks till jobbet och var SKITSTRESSAD p g a att jag hade en dansk chef (inte min men en annan på samma nivå) plus en ny medarbetare på oväntat besök och de ville att jag  skulle visa dom anläggningen och verksamheten, och detta samtidigt som jag skulle vara på ett annat möte. PLUS montera ett djävla dasslock då, men det skulle väl inte ta så lång tid. Tänkte jag och packade snabbt upp det snudd på juvelprydda locket och då visade det sig förstås att det var tusen miljoner skruvar och muttrar och packningar och grejer som skulle pysslas ihop innan det ens skulle bli tal om att inviga hela härligheten med en rejäl kisspaus.

Nu var goda råd dyra och danskarna stod i hallen och trampade och ville ha uppmärksamhet, men det vet ju alla att det bästa sättet för en nyanställd att komma in i gänget är övningar på temat TEAM BUILDING, så jag delegerade helt sonika detta delikata uppdrag till dom. Helt gratis dessutom istället för att de skulle åka iväg till någon dyr konferensanläggning och bli jagade runt av någon glättig KICK ASS COACH. Det var kanske inte riktigt det de hade förväntat sig av besöket i Sverige, men nån nytta ska man väl ändå ha av att vara chef och kunna få peka med hela handen när det som bäst behövs. Sedan bjöd jag på kaffe och rundvandring. Arbete först och nöje sen, är det inte så man brukar säga?


Ändå rart av dom, tycker jag.





Till stallet istället, v15, pt2

Nä, men det är väl HELVETE vad det inte går bra med Pojken just nu. Var och red i fredags och det var en jätterolig övning där man red mellan koner där man skulle göra halt eller övergång eller galoppfattning eller något annat. Älskar såna övningar där det liksom händer grejer hela tiden. Men Pojken var jättespänd och konstig. Visst, vi var utomhus och det blåste lite, men han är inte speciellt tittig av sig och jag har ridit honom ute förr utan att han har reagerat. Prickponnyn var med och for iväg en gång, men det är ju liksom lite mer förväntat att han ska göra det och det var en gång och sen var det inte mer med det. Men Pojken? Först gick det ändå rätt bra, vi red i skritt och trav och galopperade något varv och sen kom vi för nära en annan häst så jag bröt av och skulle sen göra en ny fattning och då stack han och bockade. Sen fick han för sig att han det var något jetefarligt i ena ändan av paddocken och passade på att sticka där också. Och sen gick det nästan inte att få ut honom på spåret i den änden. Sen gjorde vi galoppfattning från skritt och dom gick i och för sig BRA, men jag fick sitta emot som bara den för det kändes som att han var på väg att dra ner huvudet hela tiden. Såatteh, NJA? Detta är inte likt honom. Vet inte om det är att han har börjat få mer kraftfoder eller om han bara protesterar eller om han kanske har ont någonstans? Ska prata med Karin om detta, för man vill ju inte pressa honom till någonting om nu detta handlar om det senare. Och om det är en protesthandling kan ju någon som är lite yngre och tuffare hellre ta den konflikten, tänker jag. Är ju ändå 50+ och det vet ju alla att om man ramlar av NU så är det minsann inte bara att sätta sig upp och fortsätta som om ingenting hade hänt utan man slår sig halvt fördärvad. Har ej lust med detta.
MVH: Mesig_68:a.

Är grymt osugen på kvällens ridpass, men man måste ju ta sig samman. Tänker att det bara handlar om komfortzonen. Tänker att Ludger Beerbaum är ju skitgammal (eller i alla fall äldre än jag) och han ramlade ju av och bröt ett nyckelben i höstas någon gång, och var ändå med och tävlade i världscupfinalen nu. Och då är det ju ändå lite skillnad mot det han gör jämfört med att harva omkring på hobbynivå. Nej, här får man väl KÄMPA MOT DEMONERNA. Både mina och Pojkens.

fredag 12 april 2019

Angelika

Har läst Angelika av Karin Valtersson. Den handlar om det här:

Angelika är försvunnen. När hennes syster Mikaela släpper allt för att åka över till England där Angelika bor sedan många år tillbaka har systrarna inte setts på länge och relationen är minst sagt komplicerad. Det är Mikaela som får ta hand om de åldrande föräldrarna, Mikaela som tvingas balansera ett krävande jobb med två små barn och ett äktenskap som blir alltmer ansträngt. Men hur länge till orkar hon vara den som håller ihop allt? Rebellen Angelika däremot gifte sig till allas förvåning rikt med den adlige Thomas, som Mikaela alltid haft svårt för. Var de lyckliga tillsammans? Har Angelika gett sig av självmant, lämnat sin egen dotter?

Mikaela upptäcker snart att hennes syster aldrig riktigt lämnat det förflutna och dess skuggor bakom sig och ju längre tiden går desto mer förbryllad blir hon, det hon får höra om Angelika i England stämmer inte alls överens med hennes egen bild av systern. Så plötsligt hittar Thomas ett meddelande från sin fru som Mikaela inte vet hur hon ska tolka. Vem är egentligen Angelika? Och vad är det som har hänt henne?

Jag gillade den här boken. Språket var riktigt bra och hade ett sånt jädrans driv så att man nästan blev lite andfådd av att läsa. Första kanske hundra sidorna var en ren fröjd. Sen blev det lite tomgång ett tag och jag kände att jag blev lite trött på både Mikaela och Angelika, HERREGUD vad de skulle komplicera allting. Men sen tog berättelsen ny fart och vändning och, ja, det var spännande to the bitter end. Och befriande med en berättelse där folk faktiskt GÅR TILL POLISEN när det har hänt något, som man ju inbillar sig att alla normala gör, istället för att hela intrigen ska byggas på en vi-kan-absolut-inte-berätta-något-för-polisen-twist som redan är gjord minst tretton gånger per dussin. Den här boken får fyra familjegräl av fem möjliga. Schas iväg till bibblan med er dårå 

Färgkombinationer och sånt

Igår (tror jag det var) så var nattens tema på Vaken i P3 och P4 (som jag lyssnar på när jag kör till jobbet) "färgkombinationer jag gillar". På tal om att årets förstamajblomma har släppts eller något sånt. Alltså, jag fattar verkligen inte vad det är för drivkraft hos folk som får dom att RINGA TILL RADION för att i direktsändning få berätta att de tycker att orange och svart är den snyggaste färgkombinationen i hela världen? Fattar verkligen inte sånt.

I övrigt så knogar man på. Narcissus fortsätter att ställa till det fastän han har fått kicken. Bland annat så har han mailat en rapport från ett projekt som han tycker att han har jobbat med (fast det är jag som är projektledare, men såna petitesser bekymrar ju inte en som Narcissus), där hans slutsatser är att projektet misslyckats på grund av ditt och datt. Han skulle hjälpa mig med detta i höstas, men så tyckte jag redan inledningsvis att hans provresultat blev så konstiga och när jag sedan gjorde om testerna så fick jag helt annorlunda och mer förväntade resultat, så då fortsatte jag att jobba vidare med det EFTERSOM DET VAR MITT PROJEKT. Ja, men nu hade han författat en (högst ovetenskaplig btw) rapport där han kopierat min projektplan och skrivit vad han tycker att han hade gjort ("I have made several minor adjustments in the formula", johodu, INTE EN ENDA skulle jag vilja påstå) och så de där slutsatserna då, och sen hade han skickat den rapporten till min chefs chef. Som ju kontaktade mig och undrade vad i helvete? Ja, det gick ju att förklara, men ändå. Tröttsamt.

Sen skulle han ju lämna ifrån sig dator och jobbtelefon, och det gjorde han för en vecka sen. Det var ju bra eftersom hans efterträdade började måndagen därpå. Fast han var ju inte så schysst att han tog bort touch-ID-låsningen på skärmen. För alla som liksom jag inte fattar så är det alltså att man låser upp telefonen med sitt fingeravtryck. Och tydligen är det lättare att skicka folk till månen än att öppna en låst AJFOON. Enligt vår danska IT-support dårå. Själv har jag letat igenom hela Flashback utan att komma närmre en lösning. Telefonhelvetet för ett djävla liv. Sms om att Narcissus har paket att hämta, sms från dottern som ber honom komma och hjälpa till att bära (oklart vad), sms från exfrun som undrar om han kan fälla ett träd på hennes brors tomt, sms från mamma som behöver hundvakt, tusen missade samtal angående detta. MED MERA MED MERA. Så det verkar ju inte som att han har berättat för sina nära och kära att han fått sparken och lämnat ifrån sig sin jobbtelefon.

Pratade med vår IT-support igen och då visade det sig att Narcissus kunde tänka sig att låsa upp telefonen OM han fick vara med när fabriksåterställningen gjordes, och OM han därefter fick behålla numret för det ville han ha till sin nya telefon. Man häpnar ju och lite till. Nu är telefonen skickad till den danska IT-supporten. Vet ej vad som händer sen, men jag hoppas ju innerligt att de inte går med på hans "krav".

Jodåsåatt. Livet leker.



tisdag 9 april 2019

Till stallet istället, v15, pt1

Var så sjukt OSUGEN på att åka och rida igår och kunde bara tänka på hur knäpp Pojken varit i söndags. Och då var han ju långt ifrån knäpp hela tiden, tvärtom jobbade han ju på som bara den, men det här testandet eller vad det nu är? Jag gillar det inte riktigt. Tänkte en massa på att han skulle sticka och bocka och ha sig och NJA, det kändes inte jättekul.

Men ja, jag kom ju iväg i alla fall. Och som tur var så skulle vi rida inomhus. Inte för att det normalt sett brukar vara något problem med att rida ute, men har man en KRIS så har man. Men det gick bra. Vet inte om det berodde på att Pojken var lite mör och trött efter söndagens genomkörare och inte orkade bråka, eller att han eventuellt tycker att han har testat klart nu? Hoppas på det senare. Vi red "bogen in" och det var svårt men gick rätt så bra. Galopparbetet gick också bra, han fattade fel galopp en gång i vänster varv, men sen höll han igång bra och höll framför allt ihop bra. Hans normala är ju att galoppera ikapp hästen framför och sedan bryta av till (släng)trav, men nu lyckades jag hålla avstånd ett helt varv runt fyrkantsspåret. Ja, men då får man väl ändå vara lite nöjd.

Dags att deklarera

Har deklarerat. Det tog mig i runda slängar 4 minuter, varav kanske 3 till att googla "antal arbetsdagar 2018" och kontrollera så att ingen har ändrat de där 18.50 kronor per mil man får dra av för resor till och från arbetet, så insatsen stod väl inte direkt i proportion till den tröskel jag tyckte mig behöva kliva över för att utföra detta. Tycker Skatteverket kunde ha lagt in föregående års antal arbetsdagar per automatik så att man bara behövde dra av för eventuell ledighet, och även att man skulle kunna lägga in typ GPS-koordinater för hem och arbete så skulle antal mil räknas ut automatiskt. Varsågod för förbättringsförslag. Då hade jag säkert kunnat deklarera på mindre än 1 minut och varit en lyckligare människa p g a dör själsligt av att hålla på med sånt här ekonomiskt PISS. Om jag hade tvingats jobba med ekonomi så hade jag nog blivit seriemördare.

PS: Efter avdrag fick jag tillbaks drygt 5000 kr istället för att få restskatt på 2000, så det var ju i alla fall värt det.

måndag 8 april 2019

Jag som var så rolig att dricka vin med

Har läst Jag som var så rolig att dricka vin med av Rebecka Åhlund. Lånade den på bibblan efter att ha hört en intervju med henne på radion. Boken är alltså based on a true story och handlar om Rebeckas väg till att först bli alkoholist och sedan hur hon tog sig ur missbruket. Sånt brukar jag tycka är intressant att ta del av, men för den här boken kände jag mest njaaaaaee? Jag vet inte, men det var liksom ingenting i berättelsen som jag kände att jag blev särskilt engagerad i. Det var mest ett evigt betraktande av detaljer, först i fylla och sedan i nyktert tillstånd, som jag kände inte direkt intresserade mig. Det var säkert nyttigt för Rebecka att skriva den här boken, och det kanske även är nyttigt för människor med ett lite skevt förhållningssätt till alkohol att läsa den här typen av böcker. Men jag, som inte har någon missbrukarpersonlighet att tala om,, kunde inte relatera till någonting och gäspade mig pliktskyldigast igenom den. Boken får två korta snapsvisor av fem möjliga.

Narcissus, you may die screaming

Ni har väl alla hört talas om Narcissus, den där tvålfagre ynglingen i den grekiska mytologin (stavas då Narkissos om man ska vara petig med detaljerna och det tycker jag ju om att vara, men tycker också att den stavningen är så ful så jag föredrar latinets) som var så vrålsnygg att alla som såg honom blev dökära i honom, medan han själv avvisade både kreti och pleti (eller ja, om man ska vara petig här också så är kreti och pleti benämning på två utländska folkslag i kung Davids livvakt. Ni vet, bibliske kung David som var farsa till kung Salomo och som av vissa anses vara en föregångare till Messias, JAMEN SKITSAMMA, åter till Narcissus) i allmänhet och ett gäng nymfers kärlek i synnerhet, vilket gjorde kärlekens gudinna Afrodite förbannad. Alla vet ju att en förbannad grekisk gud(inna) inte är att leka med, och Afrodite dömde honom därför att bli förälskad i sin egen spegelbild, och det blev han och det enda han då kunde göra var att ligga vid vid någon pöl och glo på sig själv och där tynade han så småningom bort och dog, och då växte det upp en pingstlilja där. Pingstlilja = narciss. Based on a true story, typ.

I alla fall: Narcissist är ju inte bara en självupptagen grekisk sagofigur utan även en beteckning på en personlighetsstörning, vilket jag har bloggat lite om här. Narcissistens kännetecken är överdriven självhävdelse, bristande självkännedom, överdriven självkänsla, överskattad självbild, ett stort behov av att befinna sig i centrum samt brist på empati. Ett annat kännetecken för narcissister är att de, liksom sociopater och psykopater, är fundamentalt manipulativa och världsmästare på att dupera sin omgivning.

I somras fick jag en sån här person i mitt team. Reagerade redan under anställningsintervjun (som var med mig och min högsta chef) på att han, Narcissus alltså, knappt tittade åt mitt håll ens när jag ställde frågor, utan bara hade fokus på min högsta chef, men tänkte att jaja, han är väl nervös och det är ju ändå förståeligt. Efter intervjun så kände jag en hel del NJAAA?, men tänkte att det var kanske mest för att jag kände att vi inte riktigt klickade p g a total avsaknad av gemensamma intressen och man måste ju faktiskt inte vara kompis med alla på jobbet (även om det underlättar) och han hade ju ändå en lämplig bakgrund och verkade vara både kompetent och smidig att ha att göra med (vilket såklart visade sig vara jordens felbedömning, men som sagt: fundamentalt manipulativ är ett kännetecken). Sen råkade det även vara så att övriga sökande till den här tjänsten vid det tillfället var såna där riktiga karriärmänniskor som i första hand ville vara projektledare och chefer och THE SKY IS THE LIMIT och tjosan och hejsan, och där kände vi att dom kanske inte riktigt passade in i den aktuella rollen, som mer handlade om att ansvara för och arbeta operativt med kvalitetskontroll och support till produktionen, och vi ville få in någon snabbt och alla andra sökande hade redan jobb med minst tre månaders uppsägningstid medan Narcissus redan hade blivit uppsagd p g a en omorganisation på sitt förra jobb så han kunde i princip börja på studs.

Sen reagerade jag även på att min högsta chef hade föreslagit att Narcissus, eftersom han ju ändå var lös och ledig, skulle höra av sig till mig och komma förbi någon dag så jag kunde visa honom runt på fabriken och lite sånt innan jag gick på semester. Narcissus hördes dock aldrig av, men det var ju ingenting som hade spikats så jag tänkte att det hade väl blivit något missförstånd och allt det där kunde vi ju för övrigt ta när han väl började, vilket han gjorde i slutet av augusti.

Så då började han. Och i början var allting frid och fröjd.  Eller: lite konstigt var det väl ändå ibland? Som till exempel att produktionsledaren tog med Narcissus och en till för att fixa arbetskläder, och han, Narcissus alltså, bara kom tillbaks med ett par skyddsskor fastän jag sagt att han skulle skaffa flera par arbetsbyxor och arbetströjor (på företagets bekostnad, så det var inte som att han behövde vara snål). Så nästa dag när jag bad honom byta om för att kunna vara med i produktionen (för att lära sig) så hade han inget att byta om med. Fick något vagt "det får vi fixa sen" till svar på varför han inte köpt några när han ändå var i affären som säljer arbetskläder. Inte heller ville han, Narcissus, ha de lånekläder som jag rotade fram och erbjöd. Tyckte det var lite konstigt, men tänkte att han är väl lite fåfäng då och det är ju förvisso i min värld extremt löjligt, men samtidigt inte olagligt (dock rätt opraktiskt) och ville han skita ner sina privata kläder så var det väl inte min business dårå. Skickade ut honom i produktionen med instruktioner om att han skulle vara med och lära sig hela processen, för det hade vi kommit överens om att det skulle vara en bra start för honom för att få förståelse för vad det var han skulle jobba med. Dock kom han tillbaks rätt så snart med motiveringen att "det sköter ju sig självt nu". Likadant när jag sa att han skulle hänga med den dåvarande laboratorieassistenten för att lära sig hur man gör kvalitetskontroll av de produkter vi tillverkar, och visst, Narcissus var väl med lite då och då, men tillbringade också rätt mycket tid på sitt rum, lite oklart vad han sysslade med där. Själv höll jag ju som bäst på att gno ihop mina 250+ timmars ofrivillig övertid som jag hade förra året, så jag hade inte riktigt tid att engagera mig i detta utan förlitade mig på att han, utan att jag skulle behöva mikrostyra på detaljnivå, gjorde det han blivit ombedd att göra, för det gör man väl i största allmänhet, och i synnerhet när man är ny på ett jobb? Detta att han inte var speciellt engagerad var något som framkommit i efterhand när jag pratat med de personerna som jag gett i uppgift att visa och lära upp Narcissus i ett och annat. Vid den här tidpunkten var Narcissus dock fortfarande väldigt trevlig och engagerad och hade mycket idéer och planer för framtiden så allting var väl ändå frid och fröjd.

Friden och fröjden byttes sakta ut mot ett gryende missnöje från min sida när dåvarande laboratorieassistenten slutade och Narcissus skulle överta dennes arbetsuppgifter. Det gick väl SÅDÄR, kan jag ju säga, för även om han kanske varit närvarande rent fysiskt så hade han i så fall haft tankarna någon helt annanstans, för hans kunskaper var minst sagt bristfälliga. Dessutom hade en del andra grejer dykt upp som gjorde att jag ogillade honom rent personligt, till exempel så visade han sig vara den typen av frånskild person (här känner jag faktiskt att jag skulle kunna skriva MAN utan att generalisera jättemycket) som under sina barnhelger åker hem till sina föräldrar, dumpar barnen där och sedan åker iväg och typ spelar golf för att därefter åka tillbaks och låta sig bjudas på mat och allmän service. HATAR sånt, fast strängt taget har jag ju ingenting med det att göra (tyvärr). Men det seglade upp andra irritationsmoment, till exempel att att han, när jag bad honom göra saker, svarade att javisst, det skulle han absolut fixa, och sen blev det ändå aldrig gjort och det var alltid något annat som kom emellan och han hade inte hunnit och yadayadayada. Hade flera samtal med honom där jag förklarade att jag, av en person som säger "det ska jag fixa", faktiskt förväntar mig att det ska bli gjort UTAN att man ska behöva tjata och hålla på och följa upp, och han lovade att "det ska bli bättre från och med nu" och så hände det ändå inte speciellt mycket och de där lite halvtrista grejerna som var på hans to-do-lista stod kvar vecka ut och vecka in. Störde mig också rent allmänt på att han kom oförberedd till möten och inte verkade ha en susning om vad som avhandlades. Okej, han var fortfarande ny, men så djävla ny så man sitter som en fågelholk när man pratar om saker som har varit på tapeten i veckor var han ju sannerligen inte, och jag hade lagt ner mycket tid på att förklara och sätta honom in i pågående ärenden. Tog ett snack med honom även om detta där jag tydliggjorde att "på den här arbetsplatsen så förväntas det av en att man kommer förberedd till möten och har läst igenom föregående mötes protokoll och är allmänt uppdaterad", för man kan ju aldrig vara nog tydlig med sånt som man själv tycker är lika självklart som att solen går upp i öster och ner i väster. Här var väl första gången som jag upplevde att han öppet nonchalerade vad jag sa, för han flinade lite och menade på att det var väl inte hela världen om man ställde en fråga om något som inte hörde till mötet. Svarade att det handlade inte om att ställa en fråga utan att komma helt oförberedd och liksom kräva att andra ska lägga sin tid på att sätta in honom i vad det handlar om bara för att man inte själv har förberett sig, vilket är ganska respektlöst mot övriga mötesdeltagare. Då backade han lite. Fast bara lite, för han hade varit provanställd i sex månader och nu hade det gått cirka sex månader och en sekund och då kände han väl att det var safe att börja visa sitt rätta jag.

Hans rätta jag urartade till en ORGIE i märkliga diskussioner och beteenden. På anställningsintervjun fick han frågan om han tyckte han hade några svaga sidor, och hans svar var då att han "ibland var lite dålig på att säga nej" och någonting om att han ibland tyckte han var för hård mot sig själv. Det vill man ju gärna tolka som att det här är en person som tar på sig mycket ansvar och jobbar och gnor och överlevererar/överpresterar men som ändå tycker att man kunde ha gjort lite mer och lite bättre. Men så var det verkligen inte, utan det visade sig mer och mer att han faktiskt var rätt så lat, han påbörjade saker utan att avsluta dom och det tog en väldig tid att komma igång med de enklaste projekt och den ständiga frågan från honom var "finns det inget enklare sätt att göra detta på?". Och då var detta alltså under lågsäsong när man har väldigt goda möjligheter att själv styra över sin tid och hur man lägger upp sitt jobb (till skillnad mot när det är högsäsong när allting bara går ut på att producera, leverera och överleva). Började på allvar känna mig bekymrad för hur det skulle bli när säsongen faktiskt drog igång, för det var inte bara det att han tog en evig tid på sig med allting, han verkade inte heller riktigt fatta vad det var han skulle göra eller ta in vad jag sa åt honom. Kändes också rätt svajigt med en person som nästan det första den gör försöker hitta genvägar och som verkar tycka att företagets hela affärsidé ska grunda sig i att det i första hand ska vara behagligt på labbet.

Jag frågade om han kunde hjälpa mig att sätta fingret på vad problemet var, var det kanske otydligt vad jag menade? Instruktioner i stil med "detta måste vara klart senast fredag" är inte jättesvårt att missförstå, tycker i alla fall inte jag, men man vet ju inte och här får man ju ändå (åtminstone låtsas) vara lite självkritisk. Man kan i och för sig invända att "senast fredag" går att tolka som att det menas att det ska vara klart fredag morgon, alternativt att man har hela fredagen på sig också. Men det betyder i alla fall inte att det är okej att dra ut på det till flera dagar in i veckan som kommer. Och enligt Narcissus var det absolut ingenting som var otydligt. Nähä, det var ju bra, men varför blev det då inte gjort? Nja, det var ju annat som kom emellan och så vidare.

Frågade då om det var så att han hade svårt att prioritera bland sina arbetsuppgifter, för om han hade det så kunde jag hjälpa honom med den biten. Men nej, det tyckte han inte att han hade. Sen kom han på det lysande argumentet: Jag får väl helt enkelt bli bättre på att säga nej, som att allting handlade om att han var helt överlastad med jobb upp över öronen och att jag krävde det omöjliga. Jag påpekade att det här var ju hans arbetsuppgifter och dom kan man ju inte säga nej till att göra bara sådär. Nä, det höll han ju med om. Jag får väl ha lite mer deadlines, var nästa argument. Jag svarade att som jag såg det så var ju problemet att han inte HÖLL sina deadlines, men om han kunde förklara hur han menade så kunde jag absolut bryta ner hans arbetsuppgifter till delmoment och sätta deadlines på dom om det var det som behövdes? Men nä, det "skulle ju inte behövas", tyckte han.

Sen kröp det fram att han "mer brann för" att hålla på med utvecklingsarbete snarare än kvalitetskontroll. Mhm, jaha, men det stod ju i den befattningsbeskrivning som han själv för inte speciellt länge sen godkänt, att kvalitetskontroll ingick i hans arbetsuppgifter? Svarade jag på det, och på det svarade han att jo, det gjorde det ju och "det är okej". EH? Vad menas? Men så här är det att diskutera med den här typen av människor: det går inte, för de följer liksom inte normala regler. Tycker generellt att det fungerar som så när man tycker olika, att man argumenterar för sin sak, och sedan kommer man till en punkt där man antingen kommer överens eller så inser man att man inte gör det, och vid den punkten får man bestämma sig för om det är viktigt att vi MÅSTE vara överens och då får man i så fall hitta någon form av kompromiss, eller, om vi inte måste vara överens så får vi bara konstatera att vi tycker olika och så får man leva med det. Det är så jag tycker det brukar gå till, och det funkar ju inte att A tycker ditt och B tycker datt och sedan säger B att det är okej att göra ditt men gör ändå datt, och när sedan A ifrågasätter varför B har gjort datt och så säger B att ojdå, men från och med nu ska jag göra ditt och sen gör B ändå datt och så ska man dra samma visa en gång till. Repeat x 1000. Så kan man ju inte ha det. Tyckte jag, men inte Narcissus dårå, för han fortsatte att göra lite som han själv kände för. Och varje gång man ifrågasatte hur han hade tänkt när han gjorde i princip tvärtemot vad man sagt eller vad som stod i en instruktion så fick man svaret "nu tycker jag inte vi kommer någonstans" eller "vi kan nog ta och avsluta den här diskussionen för den leder ingenvart".

Ja, och sådär bara PÅGICK det. Hela djävla vintern och början av våren. Fatta hur mycket tid jag har lagt på meningslösa diskussioner enligt ovan, för man vill ju ändå tro att man ska kunna komma överens och resonera sig fram till en framkomlig väg att arbeta på. Det funkar ju oftast med folk som är någorlunda normala, men med den här kategorin människor kan man ju stånga pannan blodig utan att det gör varken till eller från.  Till och från var Narcissus ändå hyfsat trevlig, men mitt tålamod och min förlåtande attityd krympte för varje sån här diskussion och för varje gång jag fick förklara samma sak som jag förklarat tiotusen gånger medan han stod och glodde åt ett annat håll och svarade "mhm, jaha, visst" helt oengagerat när det ändå handlade om saker som han skulle LÄRA sig, som han skulle arbeta med och ansvara för. Och sedan visade det sig att han inte kunde någonting av det som jag hade visat honom och det var som om han  var helt oförmögen att sätta saker i ett sammanhang. Förra årets laboratorieassistent var 22 år och hade gått någon djävla teaterlinje på gymnasiet och hade noll teknisk bakgrund, han lärde sig ändå jobbet skitsnabbt. Narcissus är ett par år yngre än jag och har en magisterexamen i kemi. Kändes ju rätt orimligt att han inte skulle kunna lära sig att söka i en databas eller ta emot ett inköp i ett affärssystem. Man undrar ju lite hur han har klarat sig i livet so far? Han hade ju ändå ett sammanhängande CV med hyfsat kvalificerade arbetsuppgifter, men det kan ju för all del vara ett falsarium. Han blev ju anställd via ett rekryteringsföretag som - i alla fall enligt sig själva - är specialiserade på headhunting. Man tycker ju att de borde ha rimlig koll på sånt där som att kolla referenser och liknande, men vad fan vet man om någonting egentligen?

Jaha, för att göra en väldigt lång och trist historia kort så gick tiden och det hände bara konstigare och konstigare saker. Bland annat skickade Narcissus mail till Gud och halva världen där han ifrågasatte till exempel om det inte fanns någon annan som var bättre lämpad att städa (upp efter honom), så han kunde ägna sig åt "mer kvalificerade arbetsuppgifter". En lång mailtråd handlade enbart om hur viktigt det var att det fanns en uttalad och dokumenterad hierarki mellan honom och laboratorieassistenten, för om de skulle göra samma arbetsuppgifter (vilket stod i hans befattningsbeskrivning att de skulle göra) så kände han sig degraderad och det var han inte nöjd med. Alltså, han hade verkligen (enligt sig själv) inget emot att göra samma arbetsuppgifter som hon, men det var otroligt viktigt för honom att kunna få styra över henne så att han skulle få ägna sig åt "mer kvalificerade arbetsuppgifter" när han tyckte att han behövde det. Under vintern hade han fått ansvara för ett par mindre utvecklingsprojekt, som väl i hans värld ändå är att betrakta som "mer kvalificerade arbetsuppgifter". Men sedan visade det sig att han inte hade gjort speciellt mycket där heller. Fast det var ju inte hans fel utan det berodde på cirka en miljon yttre faktorer, och när man ifrågasatte hans ansvar så hette det att "jag tycker inte vi kommer längre i den här diskussionen nu".

Sen kom det fram att han inte heller skötte sina arbetstider. Jag börjar ju tidigt och slutar (i alla fall i teorin) tidigt och hade ingen koll på när han gick hem om dagarna. Men så fick jag signaler om att hans åtta till halv fem snarare var åtta till halv fyra, mer som regel än undantag. Och det är ju verkligen inte okej, så då fick jag ta ett snack med honom om det. Och det tog ju HUS I HELVETE kan man ju lugnt säga. Först erkände han att han inte hade kommit upp i heltid. Sen påstod han att han tänkte jobba igen det "sen" (oklart när), och slutligen menade han att det var OMÖJLIGT för honom att jobba "så mycket" (alltså 40 timmar per vecka) när han hade sina barn. Sen ville han veta vem det var som hade SLADDRAT, och jag svarade (såklart) att det inte hörde hit, men att folk som jobbar heltid generellt inte gillar när andra som har betalt för att jobba heltid inte gör det. Fick då höra att jag "höll mig med infiltratörer". Mm, säkert. Förklarade för honom att det där med att ständigt skylla på att man inte hunnit och samtidigt inte ens ha jobbat fulla dagar, det duger verkligen inte. Hans svar? "Jag tycker inte vi kommer mycket längre i den här diskussionen". SÅKLART.

Orkar ej dra alla detaljer och händelser, men situationer som ovanstående upprepades dagligen. Han skickade tusen mail med tusen kopior till tusen olika personer och skulle ha med alla i allting han sa eller gjorde, så till slut var det ingen som orkade läsa några mail från honom överhuvudtaget. Flera av varandra oberoende personer, bland annat hans (och min) högsta chef, ringde upp honom och krävde att MEN SLUTA HÅLL PÅ OCH MAILA MIG OM ALLTING HELA TIDEN. Om någon sagt så till mig hade jag väl aldrig någonsin mer skickat ett mail till den personen utan att först ifrågasätta om det verkligen var nödvändigt.  Men Narcissus bara fortsatte, envist och envetet.

Ja, i alla fall: till slut fick alla nog. Min högsta chef föreslog att han, Narcissus alltså, skulle säga upp sig. Det ville inte Narcissus. Efter ytterligare någon vecka blev han erbjuden att få gå på dagen, med tre månadslöner utan arbetsplikt och så skulle det få heta att han sa upp sig själv. Det "gick han med på", för alternativet var nog kort och gott att han skulle få sparken på grund av samarbetssvårigheter, och det ser väl inte så djävla bra ut i ens CV. Det insåg nog till och med Narcissus, så han accepterade. Facket hade nog inte gått med på detta bara sådär, men en sån som Narcissus tror väl antagligen att det bara är mesar som är med i facket, för han var det i alla fall inte.

Ja, så nu är vi av med honom och ingen är gladare än jag. Fast jag är trött. SLETEN, för att tala klarspråk. Plus att jag ligger sjukt mycket back med mina ordinarie arbetsuppgifter eftersom jag har fått göra Narcissus' jobb parallellt med att jag har lärt upp en ny laboratorieassistent (vilket planen var att han skulle göra). Såatteh. Tror nästa månad blir en sån där jag får ut mer i nettolön än vad jag har i grundlön innan skatt. Det gör ju förvisso inte ont, fast just nu ser jag mest fram emot att få vara ledig. När det nu blir. Påsk, kanske? Hoppas kan man ju alltid.


F d kollega. Han hade dock kläder på sig.











Cold case: Försvunnen

Har läst Cold case: försvunnen av Tina Frennstedt. Så här stod det om den:
 
”Försvunnen” är första delen i Cold Case, en deckarserie inspirerad av verkliga fall som utspelar sig i Malmö och på Österlen. En 19-årig kvinna försvinner en sommarnatt på Österlen. Fallet blir aldrig uppklarat. Sexton år senare härjar en dansk serievåldtäktsman i Malmö. Till en början famlar polisen i mörkret, men ett DNA-spår gör att man kan dra kopplingar till det gamla försvinnandet. Tess Hjalmarsson, kriminalinspektör och chef för Skånes cold case-grupp, tar sig an fallet. Hon brinner för att utreda gamla fall och att slutligen kunna ge anhöriga svar på vad som egentligen hände. Parallellt kämpar Tess med sitt ganska misslyckade privatliv och en barnlängtan som ser ut att gå i kras efter att flickvännen har lämnat henne.
 
Jag tyckte att det här var väl en rätt så okej bruksdeckare av typen jag gillar. Kul med att den delvis utspelar sig i byar som ligger rätt så i närheten, lite Bron-kopievarning med det här med svensk och dansk polis som ska samarbeta. Stör mig också lite på att det alltid måste vara så stereotypa karaktärer i en polisgrupp, den här boken är nämligen inget undantag och bara för att man gör huvudpersonen till kvinna och lesbisk betyder inte det att det att det blir mindre tjatigt att läsa om trassliga relationer och oförmåga att prata om känslor. STÖN. Sedan tyckte jag boken var lite väl spretig ibland och var det till exempel nödvändigt att trycka in en eremit som vittne? Kändes lite som att det hade man väl ändå kunnat klara sig utan. Men i övrigt som sagt: rätt okej. Den här boken får tre Öresundsbroar av fem möjliga.

Till stallet istället, v14, pt2

Alltså i fredags var jag SÅ SJUKT TRÖTT. Antar att det här narcissist-eländet tar ut sin rätt eller något sånt. Har varit i någon form av survival mode i evigheter och nu när jag inte längre behöver vara det så är jag...svintrött. Helt normalt och naturligt, men jag gillar inte att vara orkeslös och apatisk och tycka att exakt allt är jobbigt. Men det får väl vara så ett tag nu.

Så i fredags struntade jag i att åka på drop in-ridning. Trots att jag lever efter devisen att man aldrig ångrar ett ridpass och att jag vet att även om det tar emot så blir det ju alltid bra när man väl kommer iväg. Men i fredags var det enda jag kunde tänka på att jag skulle komma hem så sent och dessutom vara ännu tröttare, plus att jag skulle vara på utbildning hela lördagen och träna dressyr på söndagen. Det kändes som en VÄGG som tornade upp sig, så jag åkte hem och grävde lite i trädgården istället. Rensade bort en spann ogräs och satt sedan i hönsgården och tittade på när Mette-Marit och de andra TJEJORNA mumsade i sig detta goda.

Igår var det dock träning för dressyrtränare igen. Kan väl lite konstatera att Pojken är inne i en period av test och trots. Jag skulle rida tillsammans med Karin på Prickponnyn och först skrittade vi ut en runda och det gick bra. Sedan gick vi in i ridhuset och då skulle de två som ridit passet innan gå ut. Då ville Pojken också gå ut och blev mäkta förgrymmad när han inte fick det. Han gick mot dörren, jag höll in honom, han började studsa på stället och nästan resa sig (kändes det som), jag drog i ena tygeln för att svänga honom i motsatt riktning, drev på och han for iväg och bockade. YIII-HAAAA. Vet ju att han har issues med att vara ensam (tror inte han fattade att Prickponnyn var kvar utan såg bara de två som försvann), men det känns som att han har kommit till en punkt där han testar en hel del. Trist. Gillade ju med honom att han hela tiden varit så enkel och okomplicerad att ha att göra med. Han har, om än ibland rätt så motvilligt och segt, gjort vad man bett honom och visst, det har inte varit stordåd men inget krångel heller. Vi får väl se hur det här utvecklas. För sen, när lektionen väl kom igång så gick det nämligen fullkomligt L-Y-S-A-N-D-E. Han jobbade på av bara den, gick stadigt i form i alla gångarterna, blev underbart lösgjord, galoppfattningarna bara flöt han in i och det hela var som en dröm. Fick bra tips om att a. alltid se till att det blir BRA galoppfattningar, med spö som förstärkning av ytterskänkeln samt även peta lite extra med spöet för att han ska få in bakbenen mer under sig. b. ställa och böja igenom och jobba mer aktivt i hörnpasseringarna, samt c. GASA SIG UR PROBLEMEN och inte sitta och tjuvhålla. Det senare är ju inget man som kontrollmänniska och dressyrtant vill vare sig höra eller göra, men jag förstår ju resonemanget och ja, någonstans måste man ju bestämma sig för om man ska börja fega ur eller ej. Jag ska försöka satsa på ej.

Sen var Pojken så trött att han knappt orkade lyfta på hovarna när jag släppte ut honom i hagen. Min ork var det inte heller mycket bevänt med. Åkte hem och lade mig på soffan och glodde på världscupfinalen i hoppning istället för att jobba i trädgården som jag först tänkt. Eller jag hade tänkt att göra båda delarna, men det blev bara soffa och världscup. Peder, va? Man kan ju inte annat än njuta.

tisdag 2 april 2019

Till stallet istället, v14, pt1

Igår red vi ute! Från början var det bara sagt att vi skulle skritta en runda runt anläggningen innan lektionen eftersom det fortfarande var ljust. Det var det när vi hade skrittat det där varvet (som tar kanske 5 minuter) också, så då skulle vi "rida fram i paddocken, så går vi in sen". Men när vi ridit fram fick Karin FEELING och tände strålkastarna och tyckte vi skulle vara ute resten av lektionen, så då tyckte vi också det. Haha. Pojken hade vårkänslor. IGEN. Tidigare på dagen hade han varit ute i skogen och bockat så att en unge flög av. Ojdå. Jaja, men nu skulle vi ju rida dressyr. I HELVETE, sa Pojken och drog igång rodeo i vänstergaloppen. IIIIIH pep den 50-åriga dressyrtanten/kontrollmänniskan, men ramlade åtminstone inte av. Karin ville ha det till att han var bakskygg, men det har jag aldrig märkt av förut och när han hade vårkänslor i skogen så red vi ju sist av alla. Tror snarare detta är ett av hans försök att slippa arbeta, för han är ju rätt bekväm av sig. Han har ju provat med att vara väldigt lat, det funkar inte. Sen körde han ju ett tag med att bara springa rakt fram istället för att arbeta på böjda spår, men det har vi ju också tagit oss igenom. Så jag misstänker att det här med att bocka kan vara en ny grej som han testar för att se om det går att möjligtvis slippa undan, för det var bara vänstergaloppen som han krånglade i och det är ju den han tycker är jobbig. Högergaloppen gick jättebra. Sen var det också sån där hög klar luft igår som gör att många hästar blir lite knäppa i huvudet, plus att han är nyklippt och har börjat få lite mer kraftfoder. Kombinationen ger uppenbarligen en pigg och lite busig Pojke.
Men sen skulle vi rida skänkelvikning i trav på diagonalen, och då gick han SOM. EN. GUD. Ja, alltså inte i själva skänkelvikningen, för där orkar han fortfarande inte riktigt. Men traven. OH MY GOD. Kändes som att jag skulle kunna rida arbetstrav under nedsittning på honom I RESTEN AV MITT LIV när han trampar under sig och vilar på steget och liksom svävar majestätiskt fram som han gjorde igår när vi travade runt fyrkanten. Sen var ju som sagt skänkelvikningen inte mycket att skriva hem om, men det skiter vi i.

måndag 1 april 2019

Hjäääälp???

Så här är det: jag hatar att resa. Hatar värme, hatar trängsel, hatar flygresor, hatar storstäder, hatar FOLK, och om ni frågar mig så består den perfekta avkopplingen i att bara måsla omkring hemma på den egna tomten. HEMESTER är alltså min melodi. Men nu råkar det vara så att min man fyller 50 i höst, och då tycker han att det bör firas med en liten resa, helst till varmare breddgrader, och i ett mycket svagt ögonblick lovade jag honom att "fundera på saken" (vilket ju alla vet är detsamma som att säga ja) under förutsättning att mitt jobbhelvete löste sig. Vilket det nu ser ut att ha gjort (kommer mer om detta i ett eget smaskigt inlägg) och därför började jag googla lite löst på resor, för jag är ju en sån som måste bestämma och boka för att saker jag egentligen inte vill ska bli av.

Vi (han) tänker sig typ Madeira, en vecka i typ oktober eller början på november. Ej all inclusive eller något annat extravagant utan bara ett vanligt djävla hotell med normalstandard (och frukostbuffé!). Men antingen går det inte att boka några resor så långt i förväg eller så är det PISSEDYRT. Tredje alternativet kan vara att jag har missat någonting väsentlig, typ "alla vet ju att man inte kan boka solresor förrän efter midsommar". Eller kostar det verkligen så här himla mycket, hur har folk i så fall råd? Tycker vi är dom enda i hela Sverige (ok, lätt överdrift) som aldrig har rest på semester.

Så: Ni som vet och kan det här med semestrar: hur gör man? Måste man vänta till "sista minuten" för att en vecka för två personer inte ska landa på 25+ papp? Kan man kanske gå till någon form av RESEBYRÅ? Finns det ens såna längre? Eller blir det som i "Sunes sommar"? Vad bör man tänka på? Känner mig helt lost här.

Till stallet istället, v13, pt1+2

I måndags red vi dressyr, jag och Pojken. Måste säga att han går från klarhet till klarhet. Det är ju inte som att Bo Jenå hänger på luren och vill ha med oss i landslaget. Men från att ha varit rätt så klumpig och obalanserad, utan en enda muskel och i princip inte kunnat någonting annat än att dundra rakt fram (fast väldigt vingligt, så det där med raka spår kunde man ju glömma) till att kunna gå stadigt på tygeln i skritt och trav (galoppen jobbar vi fortfarande med), galoppera på volt tillsammans med andra utan att bryta av (OMÖJLIGT förra terminen) och i största allmänhet vara mycket väl fungerande i verksamheten. Så himla kul. I måndags red vi skänkelvikning mellan koner, det är inte Pojkens starkaste gren, men det gick ändå rätt bra tyckte jag. I fredags fick jag ha Prickponnyn på drop in-ridningen. Det är lite nackdelen med att det börjar gå så bra för Pojken - nu går han många fler lektioner än tidigare och helt plötsligt är det inte fritt fram för mig att få ha honom på fredagarna. Men då har jag ju Prickponnyn, som jag ändå blivit mer och mer förtjust i. Visst, han har sina issues med läktaren, men i övrigt är han välskolad och kul att rida. I fredags red vi delar av något LA-program, man vände snett igenom i skänkelvikning till X och därefter rakt fram och sedan 10-metersvolt och så rakt fram och byta varv. vilket gick SVINBRA om jag får säga det själv. Sedan galopperade vi, vände halvt igenom och red förvänd galopp på spåret, och det gick också SVINBRA. Kände mig faktiskt helnöjd! Tyvärr har Prickponnyn ett så himla kort och stötigt steg så när han pinnar iväg i trav och det är nedsittning så känns det som att man ska skaka sönder. Men det får vi väl jobba vidare på.

måndag 25 mars 2019

Men för i helvete

Mitt tålamod just nu är inte stort. Detta beror till 99 % på jobbstress som är orsakat av dagliga och stundliga narcissist-incidenter. Tills detta är löst* jobbar jag ungefär 150 % med saker som inte ingår i mina arbetsuppgifter och cirka 0 % med de saker som jag är anställd för att göra.
Tog med mig datorn hem idag för att litegrann försöka få lite balans på de där procentsatserna. JAHA MEN DÅ FUNKADE VÄL INTE INTERNET? Igår kväll när jag tänkte slöglo lite på tv så funkade inte tv:n (trodde jag då), men då trodde jag det berodde på nätverkssladden för den såg lite dassig ut med någon avbruten plastplupp som liksom ska hålla den på plats. Sen bytte vi i och för sig sladd utan att det blev bättre och min man var då inne på att det var TV:n det var fel på, men jag bara TV:n? Den är ju för fan helt ny. Räknade sen ut att den kanske är 3 eller möjligen 4 år gammal, men det är väl ändå inte gammalt för en ny TV? Sen sa jag Det är säkert någon tillfällig störning hos Telia, vi väntar tills imorgon och ser om det funkar då, för så brukar det faktiskt vara rätt ofta. Menar med det inte att det ofta är fel, för det inte. Men när det blir något fel så brukar Tingens Självläkande Effekt (TSE) ändå vara det bästa botemedlet.

Kom alltså hem och smackade upp datorn och skulle vråljobba men möttes då av ett grinigt "inget nätverk tillgängligt"-meddelande från jobbdatorn. Provade att koppla in en SLADD till modemet, det har jag inte gjort sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna, men det funkade i alla fall inte. Internet alltså. Provade Telias lama felsökningsguide, men där ska man ju bara starta om modemet/routern artonhundratolv gånger och det hade jag redan gjort artonhundratretton gånger utan att det blev någon förändring.
Fick sedan en idé. Det kanske var ROUTERN som var problemet? Till skillnad från TV:n har vi haft en och samma router sedan vi flyttade till detta hus för 10 år sedan. Den kanske hade fått ålderskrämpor? Nu kom nästa braiga idé, och det var att jag erinrade mig att Telia erbjöd sina kunder en router som någon form av gåva för ett par år sen, och snikna jag beställde såklart en för "det kan ju vara bra att ha en i reserv om den man har pajar". Den har sedan dess legat mer eller mindre bortglömd och ouppackad i sin kartong i en hylla i arbetsrummet eftersom det inte var något fel på den gamla routern och då finns det ju ingen anledning att byta. Plus att jag tror inte det finns något i detta livet som jag tycker är tristare än att hålla på och påta med sladdar och nätverk och lösenord och sånt piss. Dör inombords bara av tanken, fy fan vilken puckel det är att ta sig över. Men nu var goda råd dyra, så jag ilade upp i arbetsrummet, hittade den nya routern, packade upp den, kopplade ur den gamla, kopplade in den nya - tack Telia för medföljande pedagogisk manual där det stod exakt hur man skulle göra, fick visserligen en sladd över från den gamla routern men den verkar inte ha haft någon praktisk betydelse? - och HA-LLE-LU-JA, pris ske Gud, där kom internet tillbaka. Och TV-bilden också av bara farten. Kände mig så djävla NÖJD, nästan som om jag hade uppfunnit penicillinet eller något sånt.

Skickade en skrytig bild på tv-rutan med Mästarnas mästare i bild till min man och skrev något ännu skrytigare om min rent av fenomenala felsökning med tillhörande åtgärd som hade löst problemet. Hann väl inte mer än att skicka iväg meddelandet så försvann internet igen. Ställde mig och vrålglodde med ljungande voodoo-blickar på routern, som slött blinkade med alla sina lampor i tur och ordning tillbaka i någon form av omotiverad omstart medan jag uttalade mustiga eder över trilskande teknik. Sen kom allting tillbaks, frid härskade i en kvart eller så innan detta hände igen. Stängde sedan av TV:n och sen gick det bra att jobba? Men alltså, att ha en dator ansluten till wifi samtidigt som TV:n är igång är väl för helvete inte för mycket begärt i detta nådens år 2019? KAN MAN JU TYCKA.

Är nu mentalt skör. Min man kom hem och klagade på att jag flyttat på grejer. Snäste Det är ju för fan grejer precis överallt! i en icke så trevlig ton. Så nu är han sur. Och jag har bara fått pyttelite gjort. Kanske 1 % av de där 0 som borde varit 100 % om allting hade varit som det skulle, men det är det ju inte just nu. Aja, jag sticker väl till stallet istället. Det kan ju aldrig skada.       
  



* Har fått ett muntligt löfte från högre ort om att "detta kommer att lösa sig". Detta kommer inte att lösa sig med mindre än att personen ifråga går ut genom grindarna för att aldrig mer återvända till den här arbetsplatsen. Och detta är Sverige, d v s det går väääääldigt lååååångsamt med såna här ärenden. Alltså, jag står verkligen först i ledet när det kommer till att värna om anställningstrygghet och såna grejer. Men just nu känns det som ett stort djävla HINDER. Främst för min mentala hälsa.   

Till stallet istället, v12, pt2

I fredags var det härligt vårväder och det stod UTERITT på schemat för drop in-ridningen. Kan ju säga så här: Hästarna hade vårkänslor! Även Pojken, som ju brukar vara lugnet själv, var riktigt toppad. Taktade i skritten, galopperade i traven och galoppen blev en serie bocksprång. YIIII-HAAAAA, vill jag inbilla mig att jag tyckte om det, men överjaget och min inre dressyrtant förfärades över det okontrollerade. Som väl var så hade hästen framför oss också lite feeling och skuttade en del, och den ryttaren hade sinnesnärvaro nog att ropa till täten att de skulle sakta av, annars fanns nog risken att vi hade hamnat någonstans i Blekinge. Om jag inte dråsat i backen innan dess förstås. Men aja. Såhär i efterhand var det ändå lite kul. Och skönt sen när vi skrittade hemåt på lång tygel och alla hästarna frustade och var nöjda med sig själva.

söndag 24 mars 2019

Kyldygnet

Här kommer en bok som jag inte kommer att läsa ut: Kyldygnet av Philip Birk. "Det här verkar inte alls vara en bok för dig", sa min man efter att ha slöbläddrat lite i den, och det stämmer. Den fick en finfin recension i DN - det är där jag hittar sådär 75 % av allt som hamnar på min "att läsa"-lista. Den handlar om följande:

Köpenhamn, juni 2016. Danmarks dyraste målning genom tiderna stjäls från nationalmuseet under en stöt som är lika utstuderad som våldsam. Spåren leder till en Malmöbaserad liga, ledd av den ökända Khanen.
När konsttjuven Tom Grip, efter flera år på flykt, får i uppdrag att finna Hammerhøis mest kända verk får han både maffian och polisen efter sig. Och överallt dyker namnet Jonathan Frost upp. Toms bästa vän från studietiden. Mannen som varit död i fyra år.

Låter väl inte så tokigt? Men tyvärr så tilltalade inte den här berättelsen mig alls.  Konststölder är inte särskilt upphetsande och maffian är det tradigaste som finns att läsa om. Tycker jag dårå. Så den här boken får en överkryssad tavla av fem möjliga.

fredag 22 mars 2019

ROBINSON 2019


Är ju "lite stressad" p g a narcissistsituation på jobbet just nu, och orkar därför knappt göra någonting efter arbetstid. Igår jobbade jag till halv sex. Det låter ju inte så blodigt, men för mig som börjar fem på morgonen så är halv sex på eftermiddagen är ju som att någon med vanliga arbetstider jobbar till åtta-halv nio på kvällen. MAN BLIR INTE PIGG om man säger så. Igår kom jag hem och satt i soffan i en halvtimme och bara beklagade mig över ovan nämnda narcissist. Sen bestämde vi att vi skulle se ett avsnitt av Robinson. TV-programmet jag älskar att hata. Och alltså, ja. Herregud vad bra castat, får man väl ändå säga. Först dök ju Anna Wemlert upp i bild och jag bara MEN DET ÄR JU HOOOON. Känner henne inte personligen, men det var hon håller ju till några mil härifrån och det var även hon som sålde Pojken till vår ridskola. Utöver det har jag varit inblandad i ett disciplinärende med hennes dåvarande man för hundra år sen i en situation där han betedde sig som ett as på en hopptävling där jag var tävlingsledare. JOJO.

Jamen vad fan ska man säga? CARL HAMILTON? Ett sånt djävla ärkesvin, men det blir ju bra TV. "Folk som inte gillar översittare gillar inte mig", nähäääää? Finns det alltså folk som GILLAR översittare? Och så mitt hatobjekt NICK från förra säsongen, det känns ju som att intrig-garantin är säkrad. Speciellt som han dessutom hamnar tillsammans med en kvinna med en Patriarket ska falla under min livstid-t-shirt. Ohmygod, det här kan bli intressant. Hann/orkade bara se första avsnittet, men i helgen ska vi se ikapp resten av veckans avsnitt.

torsdag 21 mars 2019

Världens tråkigaste blogg™

Ja, ursäkta för intetsägande blogg där inget spännande händer. Eller, det händer en DJÄVLA massa saker just nu men det är på jobbet och jag vågar inte riktigt skriva om det hur som helst för man vet aldrig vad folk hittar när de googlar, men i korthet går det väl ut på att vi har anställt en person som fungerade rätt så okej under sin provanställning, och cirka en minut efter att provanställningen gått över till fast anställning så började hen visa SITT RÄTTA JAG. Vilket var: synnerligen lättkränkt med tydliga drag av narcissistisk personlighetsstörning. För er som inte vet vad det innebär att ha en narcissistisk personlighetsstörning så är diagnoskriterierna som följer:

  1. Har överdrivna känslor av att vara viktig och betydande
  2. Fantiserar ofta om till exempel rikedom, framgång, makt eller kärlek
  3. Anser att den bara ska umgås med eller associera sig med viktiga personer eftersom den själv är så viktig
  4. Har ett överdrivet behov av beundran
  5. Har orealistiska uppfattningar om sina egna rättigheter – exempelvis förväntar sig personen ofta den bästa behandlingen när denne söker sådan
  6. Utnyttjar andra för att uppnå sina mål
  7. Saknar eller har bristande empati
  8. Tror att andra är avundsjuka på denne, men kan också själv vara avundsjuk på andra
  9. Beter sig högfärdigt eller arrogant.

För att få diagnosen narcissistisk personlighetsstörning ska man uppfylla minst fem av ovanstående diagnoskriterier, och den här personen uppfyller alla med råge och lite till. Eftersom det var jag som drog nitlotten och fick den här personen i mitt team så tar det av förklarliga skäl rätt mycket av min energi just nu. Orkar ej göra ETT PISS på min såkallade fritid.  Igår tänkte jag att jag och min man skulle börja kolla på Robinson, men sen insåg jag det orimliga i att hålla mig vaken i 45 minuter eller vad ett avsnitt kan ta om man ser det på play och spolar förbi reklamen. Det får väl bli till helgen eller så. Kanske.

Igår tog jag mig i alla fall samman och åkte och tröstshoppade sättpotatis, och sedan åkte jag hem och ordnade med mina pallkragar. Älskar att odla i pallkrage, men helvete vilket jobb det är att fylla upp dom. Utanför ytterdörren har vi som en avsats och där har jag tidigare haft tre stora zinkbaljor som jag odlat typ plocksallad och vitlök och kryddor och lite såna saker som jag snabbt kan hasta ut och hämta av när jag lagar mat à la Per Morberg. Alltså, jag menar inte att jag lagar mat som Per Morberg utan att jag hastar ut och rafsar ihop lite kryddor för det har jag sett att han gör ibland. I alla fall, det låter snyggt med dessa zinkbaljor men det är det inte plus att de är så himla otympliga att tömma, så nu har jag ersatt dom med fem halvpallkragar i en prydlig rad. Samt fyllt upp dessa med en blandning av hästgödsel samt kompostjord från den egna komposten. Det är balsam för själen men tar ju evigheter. Har tillgång till oändliga mängder hästgödsel, men de ska ju fraktas hem också. Tar två spannar varje gång jag är i stallet, det blir väl 80 liter i veckan eller så, men jag har också rätt många pallkragar att fylla. Nu är komposten tömd också, så nu får jag väl börja köpa jord. Ska också komma på något bra sätt att kväva ogräset bakom dessa halvpallkragar på. De står ju på en avsats så ska man komma åt att rensa bakom så får man klättra upp på avsatsen, som kanske är 70 centimeter hög och det är ju lite jobbigt. Funderar på att lägga en längd takpapp (rest från hönshusbygget) och sedan täcka den med grenflis. Det borde ju kväva det segaste av ogräs och kanske håller det även mördarsniglarna borta? DEN SOM LEVER FÅR SE.





onsdag 20 mars 2019

Till stallet istället, v12, pt1

I måndags var det alltså inte teori som jag först trodde, utan dressyr. Mmmmm, dressyr. Det gillar man ju. Vi skulle rida skänkelvikning mellan koner i skritt och trav, och sen kom det order om "släpp stigbyglarna och lägg upp dom" och sen fick man helt enkelt skumpa på i trav och även galopp (dock ej i skänkelvikning dårå). Pojken har sån där lite klumpig fyrtaktig kallblodsgalopp och det är inte det lättaste att sitta på honom, men det gick rätt bra ändå. Värre var det för en annan tjej i gruppen som red en rätt så ung och rätt så pigg häst som av någon anledning blir supertaggad av att ha Pojken i närheten i galoppen. Pojken låter nämligen rätt mycket när han galopperar, dels dundrar han fram i ovan nämnda fyrtakt och sen så frustar han även en del och den här hästen blir av någon anledning helt VILD när hon hör detta. Så det var en hel del rodeo på vår volt. Pojken var superduktig och galopperade på bra fastän han låg bakom andra (då vill han oftast bryta av), men ja, det var lite KAOZ.
Skänkelvikningarna gick rätt skapligt för att vara vi. Kändes på det hela taget som att Pojken går från klarhet till klarhet just nu. G-Ö-T-T. Utgår från att det står någon form av bakslag och lurar bakom hörnet, men sånt är ju livet.

måndag 18 mars 2019

Till stallet istället, v 11, pt2

Det här med drop in-lektioner kan ju bli lite vad som helst. Som till exempel för några veckor sedan, när jag var den enda som dök upp. Men oftast är vi omkring 5-6 personer, rätt ofta är det också mer eller mindre samma människor som dyker upp. Men i fredags! Då var vi helt plötsligt 14 personer som skulle tränga ihop oss i ridhuset. Tror att detta berodde på att man dels tidigare under dagen gjort reklam för drop in-ridning på sociala medier, dels att det var teori för fredagsgrupperna.

Det gick dock oväntat bra, fastän vi var så många. Vi red en övning med skänkelvikning på halva långsidan, sedan ett varv på stora mittvolten och så fortsätta längs med långsidan i skänkelvikning igen. Funkade riktigt fint och det blev inga masskrockar någonstans. Jag red Pojken och han kändes SUVERÄN. Så härlig och pigg och i fin form och galoppvolterna satt som en smäck. G-Ö-T-T!

Och vi har inte alls teori idag, utan det är inte förrän efter påsk. Ibland är det skönt att ha fel.

söndag 17 mars 2019

Dvalan

Har läst Dvalan av Camilla Grebe. Har tidigare läst både Älskaren från huvudkontoret och Husdjuret och gillat dom mycket. Dvalan är typ en fristående slags fortsättning, fast jag tror inte det gör något om man inte har läst dom tidigare böckerna. Det är bara lite kul att stöta på samma karaktärer, men den här berättelsen står stadigt på egna ben. Den handlar om detta:

Artonårige Samuel råkar sabotera en drogaffär och tvingas till en desperat flykt undan narkotikabossen Igor. Efter att ha gått under jorden svarar han på en annons: en familj i skärgården söker en assistent till sin hjärnskadade son. Men ingenting blir som Samuel har tänkt sig när han flyttar in hos den vackra Rakel och hennes son Jonas i det avsides belägna huset vid havet. Inte heller har Samuel räknat med att hans kärleksfulla, men kontrollerande mamma – den frireligiösa Pernilla – handgripligen ska försöka hjälpa honom att få ordning på sitt liv. Kriminalinspektör Manfred Olsson är plågad av en familjetragedi. Han utreder två till synes drogrelaterade mord när hans väg korsar Samuels och Pernillas.Utredningen blir komplicerad och Manfred bestämmer sig för att söka hjälp hos profileraren Hanne som är bosatt i Ormberg.

Tycker om den här boken för cirka allt: bra språk, bra dialog, bra tempo, flera oväntade vändningar och en lagom mix mellan spännande och vardagligt. Den får fyra polisanmälningar av fem möjliga.

torsdag 14 mars 2019

Till stallet istället, v11, pt 1

Blev ingen ridning i fredags p g a tjafs med en IDIOT på jobbet så jag kom inte iväg i tid utan fick istället åka hem med hjärnan kokande. Alla vet ju att är det någon gång i livet man behöver ett pass på ridbanan så är det ju när man är i den sinnesstämningen, men det sket sig alltså. Kommer aldrig att förlåta IDIOTEN för detta.

I måndags var det la grande finale på detta hoppblock som har varat i ett halvår. Känns det som i alla fall. Vi skulle hoppa bana. Pojken hatar att hoppa bana. Eller rättare sagt, han förstår liksom inte att det är en bana utan tror han är klar efter varje hinder. Då bryter han av till trav och sen krävs det ett VÄÄÄÄLDIGT drivande och smackande och KOM IGEN NU DÅ-ande för att han ska komma igång igen. Något flyt infinner sig liksom aldrig. Men vi tog oss i alla fall runt efter många om och men. Höjd: 30 centimeter. Tror ej Peder Fredricsson kommer att ringa och anställa mig som beridare på Grevlundagården inom det närmaste.

Imorgon ska jag på drop in-ridning om det så blir det sista jag gör. Nästa vecka har vi nämligen teori så då är det ingen måndagsridning. Känner att min mentala hälsa lite står och faller med huruvida jag får rida eller ej just nu (p g a ovanstående IDIOT, en dag ska jag berätta allt), så det kom väldigt olägligt med teori. Å andra sidan så är det ju mys att bara åka till stallet och kvällsfodra, vilket vi gör även om det är teori, så jag klarar mig nog ändå.

torsdag 7 mars 2019

Alla dessa möten som kom och gick, inte visste jag att det var livet


Det här med att jobba i en säsongsbetonad verksamhet som jag gör har både för- och nackdelar. Fördelar är till exempel att man i princip alltid kan ha jättelång julledighet och att arbetsbelastningen under vinterhalvåret oftast är rätt så hanterbar. Plus att det aldrig är två dagar som är likadana. En av nackdelarna är perioden just nu. Min värsta tid på året, när allting ska igång, allting ska klaffa, alla projekt ska vara avslutade och allting ska ha blivit bättre än vad det var förra säsongen. Igår jobbade jag från 5.00 till 21.30. JÄÄÄ, ROCKENROLL! Inte. Idag jobbar jag hemifrån p g a bilen är på service. Tänkte en lång härlig sovmorgon men vaknade 5.00 utan att kunna somna om, så det var väl lika bra att gå upp och börja beta av en to do-lista som är lika lång som kinesiska muren. Har nu svarat på en miljon mail, skrivit protokoll från tre möten tidigare i veckan samt kallat till i runda slängar åttahundra nya möten. Tror alla hatar mig nu eftersom det känns som att jag schemalagt alla fram till cirka midsommar. Sån är jag, slavdrivaren.

Nu har jag i alla fall tänt en brasa, sitter med värmedyna på mina axlar, dricker en kopp te och låtsas att det här, det är livet på en pinne. Aja, koltrasten sjunger i trädgården, jag har soffan full av hundar och när jag jobbat en stund till så kan jag belöna mig själv med att gå ut och gulla lite med hönsen. Det finns ju värre arbetsmiljöer om man säger så.

PS: Jag gillar mitt jobb egentligen. Bara inte just nu. 

tisdag 5 mars 2019

Till stallet istället, v10, pt1

KÄRA HÄSTBLOGG. Som det här tydligen har blivit. Orkar ej blogga om annat tydligen, just nu är det mycket och det mesta är rätt djävligt p g a folk i min relativa omgivning som är IDIOTER, vilket drabbar mig mer än önskvärt och jag är konstant irriterad och stressad och har axlarna fastklistrade uppe vid öronen. Ungefär så. Då är det inte så dumt att ha ett stall att åka till. En Pojke som står och väntar på en. En ridlärare som är snäll och inte tvingar en att hoppa över högre hinder än man själv tycker att man klarar av. I mitt fall: 40 centimeter-ish. Trav över bommar, sen galopp och sedan varannan gång vänstersväng och varannan gång högersväng och så hopp över ett litet hinder. Jag var helnöjd och Pojken var glad och pigg och framåt, trots helgens hårda träning. Eller kanske tack vare, inte vet jag. Han kändes jättejättefin i formen, väldigt lösgjord och härlig. OCH VI GALOPPERADE PÅ VOLT I BÅDA VARVEN OCH HAN FÖRSÖKTE INTE EN ENDA GÅNG SPRINGA RAKT FRAM. Sån mäktig känsla att jag knappt visste vart jag skulle bli aaaaaaav.
Kom hem rätt sent men kunde jävlarimej inte somna p g a lika delar upprymd av ridning slash irriterad p g a ovan nämnda orsaker som började sippra fram igen efter att ha varit helt raderade ur hjärnan i ett par timmar. Ridning är fan i mig MAGI i det avseendet. Terapi också.


Den här lelle lurvmulen <3 <3 <3

Till sist, när klockan närmade sig midnatt, fick jag ta till Lindamordet. Sökte lite i bloggen och insåg att jag minst är inne på nionde året med detta sömnpiller till ljudbok utan att för den skull ha kommit en millimeter närmare vem som egentligen mördade Linda. Nuförtiden har jag den inte på mp3-spelare utan har köpt den som ljudbok för att alltid kunna ha den med mig om jag någon gång skulle drabbas av sömnlöshet. Kan börja lyssna ungefär var som helst någonstans i början, de två första timmarna jag har hört rääääätt så många gånger vid det här laget, och sen tar det max en halvtimme och sen vilar jag tryggt i Morfei armar. Vaknar till ibland, hör lite om Evert Bäckström och sen zzzzZZZZZzzzzZZZZZzzzzz.

måndag 4 mars 2019

Till stallet istället, v9, pt 3 & 4

Har varit på en härlig träningshelg i stallet och tränat för årets dressyrtränare 2017. När jag först såg att hon skulle komma till stallet och ha träning så tänkte jag att det var väl verkligen ingenting för mig och Pojken för det är kanske ändå rimligt att man ska kunna typ galoppera på en volt om man ska träna för en Grand Prix-domare? Men nejdå, det var för alla, även lektionsryttare, även lite halvkassa sådana, så jag knep åt mig en plats. Vi red ett pass på lördagen och ett på söndagen och JISUS vad jobbigt det var, tyckte både Pojken och jag. När man rider lektion med 9 andra blir det ju alltid lite pauser där man skrittar på lång tygel och det är ju inte alltid så att ridläraren har ögonen på en heller. Men här var det 45 minuters INTENSIVUNDERVISNING utan en enda paus utom möjligtvis när man bytte varv. Tack och lov red vi två och två, annars hade jag nog dött. Fick ändå rida med sporrar, vilket inte var något jag direkt insisterat på. Förr, på "den gamla goda tiden" (sic!) så tyckte den dåvarande ridskolechefen att "sporrar och spö ingår i ryttarens utrustning", så alla hade sporrar. Om hästen var lat fick man helt enkelt skaffa vassare sporrar. Mm, smart. INTE. Sen kom det en ny ridskolechef som totalförbjöd sporrarna, vilket såklart var mycket bättre för hästarna.
Nu är det väl lite så att man måste "förtjäna sina sporrar" som det hette förr, dvs kunna rida i balans och ha en stadig skänkel, och tydligen passerade jag det nålsögat eftersom jag blev påträdd ett par sådana vare sig jag ville eller ej.

Hur gick själva träningen då? Jo, helt okej. Pojken var fin i formen och vi kämpade med framåtbjudningen. Sen har han ju det jobbigt med framför allt vänstergaloppen på volt, där vill han gärna skjuta ut bogen och sväva ut i sidled. Så det där var väl inte så mycket att jubla högt över. Galoppen på rakt spår var han jättefin i, fattningarna blev också väldigt fina och balanserade. På söndagen red vi en övning som gick ut på att rida 10-metersvolter längs med spåret och så fatta galopp precis innan spåret och så rida rakt fram kanske 20 meter, sedan avbrott till trav, ny volt och ny fattning. Det var en övning som passade Pojken PERFEKT och jag hade kunnat galoppera tusen varv, men nu skulle han ju stärkas med "många övergångar", så det blev inte så. Har nog aldrig fått till så harmoniska galoppfattningar med honom förut, så det var stort.

Nu ikväll så ska vi på det igen, vanliga lektionen och då ska vi hoppa. Hur nu det  ska gå efter denna intensivträning, själv är jag mör både här och där. Den som lever får se.

Till stallet istället, v 9, pt2

Var som vanligt på drop in i fredags, den här terminen är det ju en ny ridlärare som håller i det och hon skriver upp på en tavla vilka hästar som är tillgängliga och så får man stryka den man tar, typ. Förra fredagen skulle ju Pojken inte gå med p g a sportlovsaktiviteter, men den här fredagen var han inte heller med bland de tillgängliga. Fick istället ta den prickiga ponnyn som jag red förra fredagen. Det var väl med lite blandade känslor, för det är ju inte jättekul med hästar som är sådär tittiga och ska sticka så fort det är något. Men men. Vi jobbade på med en övning som gick ut på att man skulle rida skänkelvikning i en slalom, typ. Och skänkelvikningen gick som en dröm, så det var kul. Och det är ju också kul när det blir galopp utan att man måste styra och ställa och liksom se till att allting stämmer innan man ger hjälperna (som det är med Pojken). Och formen började komma lite smått, så på det stora taget är jag nöjd. Men Prickponnyn har en issue med läktaren. I resten av ridhuset gick det bra, men ibland gick det bra att passera läktaren, och ibland så såg han jetelezkiga saker. Läktaren var tom hela lektionen så det fanns liksom ingenting att bli rädd för, men sen var det någon som berättade att han en gång hade stallkatten smugit in och hoppat upp på en stolsrygg, fastnat i en filt och dragit den med sig precis när Prickponnyn, som vid det tillfället var helt ny i stallet, kom förbi. Så den där rädslan är väl kanske lite befogad, men sen känns det också som att han lite har gjort det till sin grej att sticka, för då blir barnen lite rädda och så slipper han jobba. Stack gjorde han dock inte den här gången för jag var beredd, men därmed inte sagt att han lät sig övertygas om att Den Onde inte bodde där någonstans under stolsraderna. Vi får väl se hur det går framöver, om jag ska rida honom fler gånger. Fick höra hur bra det var att vuxna "som inte är rädda" kunde rida honom, så det kanske blir min MISSION framöver? Ser ej fram mot det jättemycket dock. Även om han var riktigt trevlig i 80 % av ridhuset.

fredag 1 mars 2019

Väskproblem

Jag har en handväska. Ja, det har väl dom flesta kvinnor i min ålder tänker jag. Min är tillverkad av ekologisk hampa och jag har haft den i...ja, jag minns inte hur länge. Evigheter. Vi pratar decennier nu. Är ju inte direkt en sån som följer modets växlingar, skulle heller aldrig drömma om att se väskan som en accessoar så att man måste ha ett halvt dussin för att matcha dagens outfit. HAHAHA.  Nä, men det är ändå lite viktigt med väska, tycker jag. Alltså att man har en som man gillar och trivs med. Framför allt måste den vara lagom stor. Inte för stor, för då blir det bara att man släpar med sig en massa onödigt och då blir det tungt och då får jag, med måndagsexemplaret till kropp, ont i axlar, nacke och så småningom också i huvudet. Inte bra. Väskan får förstås inte heller vara för liten, för då får det nödvändiga inte plats. Hatar när det är för trångt i handväskan så att man inte bara kan stoppa ner handen och fiska upp det man behöver, alternativt inte kunna stoppa ner någonting man av någon anledning inte vill gå omkring med i handen.
I mitt fall är det nödvändigaste inte jättemycket. Det är plånbok och nycklar och ett par såna där nylonkassar som är ett jättebra alternativ till plastkassar när man handlar, och ett litet survival kit som innehåller saker man skulle kunna ha nytta av in case of emergency: typ kniv, ölöppnare, tändstickor, menskopp, tandborste, plåster och lite medikamenter. Jag är ingen såkallad prepper, i alla fall inte i ordets rätta bemärkelse, men man vill ju ändå inte stå helt handfallen när zombieapokalypsen och det stora vemodet rullar in.

Har ju alltså Den Perfekta Handväskan™, där allt ovanstående utan problem får plats och som dessutom (enligt mig) är riktigt snygg. Är inte så brydd när det kommer till att saker ska vara snygga, men jag vill ändå inte se min handväska och tänka: shit, där hänger en tantväska. Jag har absolut inga problem med att bli äldre, men gränsen går vid tantväska. Vill heller inte ha något chict ungdomligt med en massa blingbling och annat opraktiskt, utan en tålig och rejäl väska som hänger med på allt. Som Den Perfekta Handväskan™.
Problemet är nu att Den Perfekta Handväskan™ har hängt med så länge att den börjar falla i bitar. Visst kan man laga, men trådslitet är trådslitet och till slut finns det inte mycket kvar att sy i. Senaste debaclet var att axelremmen gick av i fästet och får nu hållas på plats med buntband. Funkar väl, men avklippta buntband har också vassa kanter som liksom skrapar mot handen ibland. Oskönt. Började därför, min konsumtionsmotvilja till trots, snegla lite diskret efter en ny, liknande. Eller helst en exakt likadan. Den Perfekta Handväskan™ 2.0. Drömma kan man ju alltid, och drömma lär jag väl få göra för det är ju såklart SOM FÖRGJORT. Hittar visserligen väskor i ekologisk hampa, men de är antingen jättestora eller jättesmå. Gemensamt för alla är framför allt att de är jättedyra. Skulle jag, som är så snål, ha betalt såna hutlösa priser för en djävla väska för sådär 15 år sen? Skulle inte tro det. Något måste ha hänt med världsmarknadspriset på hampa.

Problem nummer 2: När man googlar mycket på hampa så börjar Google tro att man kanske sin präktighet till trots ändå kanske är lite, lite sugen på att börja med hasch. Kommer nu förmodligen att få extremt mycket riktad reklam på tema hippie, reggae och medicinskt odlad marijuana.  Får kanske börja snegla mot tantväskorna i alla fall.

torsdag 28 februari 2019

Hurra, en lista!

Hittade en lista hos Jenny, den snor jag. Känns lagom att avrunda februari med (i ett parallellt universum håller jag på med ett mastodontinlägg angående hur man sparar energi, men har tydligen inte energi nog (HÖHÖHÖ) att slutföra det i detta nu). Så lista it is:


Vad köpte du senast?
Mat. Handlar ju rätt sällan grejer, senast var det nog fiberduk till pallkragar. 
 
Hur lång är du?
"Jag är en och femtioåtta lång och därför sjunger jag denna sång". Fanns det tydligen någon gammal punkdänga som gick, enligt en kille jag var ihop med cirka 1983. Som tydligen tyckte det var mitt utmärkande karaktärsdrag, för som jag minns det så drog han upp detta typ varje gång vi träffades. Trist typ. Men ja, 158 centimeter över havet alltså. Har inga problem med det förutom att det ibland är störigt att inte nå eller kunna se över saker.

Vad stod det i ditt senaste sms?
Tror det är lasyr. Det är färg som är lite halvt genomskinlig sådär. Men det går nog att måla över med nån lackfärg. Eller lasyr om du vill ha det lite mer så att ådringen på träet syns igenom. Svar till min dotter angående en förestående uppfräschning av hennes unika köksbord, tillverkat av den i mina barndomstrakter extremt lokala snickaren "Evert i Dalen".
 
Vad gillar du mest med dig själv?
Jag är välorganiserad och bra på att snabbt få saker gjorda. Även tråkiga såna. Jag kan snabbt få en överblick och liksom styra upp ett kaos så det blir ordning och reda. Är även generellt snäll och hjälpsam. Sen tycker jag själv att jag är rätt rolig också, men det är kanske inte alla som håller med om det?
 
Vad gillar du minst med dig själv?
Hade kanske önskat att jag var lite mer social. Vet att många som känner mig lite ytligt sådär upplever mig som supersocial och till och med extrovert, men det är ett skådespel utan dess like för i själva verket är det precis tvärtom. Och det är ju lite jobbigt att vara sån, tycker jag själv. Och även om jag är anpassningsbar till rådande omständigheter så ogillar jag starkt att få mina cirklar rubbade och kan säkert uppfattas som väldigt fyrkantig. Är även extremt långsint, vilket kanske inte heller är en jättecharmig egenskap. Inte så att jag går och surar öppet i evigheter, men jag glömmer aldrig en oförrätt och har en tendens att behandla folk därefter. Inte otrevligt, men håller dom på distans för DET KAN DOM GOTT HA.

Har du söndagsångest?
Nja. Nej, det tror jag inte. Även om jag verkligen älskar att vara ledig och älskar fredagskänslan så är det sällan det riktigt tar emot att åka till jobbet ens en måndagsmorgon. Så graden av söndagsångest blir ju därefter, det vill säga rätt låg.

Vilka städer har du bott i?
Jönköping och Kristianstad. Känns som töntstämplar x 2, men jag är verkligen ingen stadsmänniska så om jag skulle svara att jag bott i New York eller Tokyo hade det förmodligen orsakat permanenta posttraumatiska stressymptom. Är född på landet och nu bor jag i en liten by och älskar det. Även om jag ibland drömmer våta drömmar om hur enkelt det var när man hade en liten och lättstädad lägenhet, när allting på gångavstånd, det aldrig var strömavbrott och man slapp skotta snö på vintern.

Lyssnar du på poddar? Vilka?
Ja, i perioder. I perioder tycker jag det är skönt med tystnad. Jag lyssnar i första hand på Skäringer & Mannheimer, Creepypodden, Snedtänkt, Historiepodden och Tombola Podcast. Ibland på dokumentärer om något ämne som intresserar mig.

Låt på huvudet just nu?
Den där In the shallow med Lady Gaga och Bradley Cooper som JÄMT spelas på radion och som klistrar sig fast i hjärnans hörselcentrum med superlim. Den är ändå rätt bra jämfört med andra låtar som brukar fastna där, så jag antar att man ska vara tacksam för att man slipper introt till 80-talsbarnprogrammet Joelbitar.

Är du en ringare eller smsare?
Oooh, sms vinner alla gånger. Hatar verkligen att ringa. Sen hatar jag när man sms:ar med någon och ska bestämma något och så får man plötsligt inget svar för att den andra personen ska kolla upp något eller så. Då hatar jag sms också. Samt när folk sms:ar i vredesmod. Sms måste vara det absolut sämsta sättet att försöka lösa konflikter på.
 
 
När går du och lägger dig?
Eftersom jag går upp strax efter 04.00 så försöker jag vara i säng senast klockan 21.00. Det går oftast bra, är verkligen ingen kvällsmänniska.  
 
 
Vad är det modigaste du gjort?
Oj, vad kan det vara? Jag är ju inte direkt den äventyrliga typen om man säger så. Skulle aldrig få för mig att bestiga berg, hoppa bungyjump eller ägna mig åt forsränning. Kan därför heller inte säga att jag är direkt rädd för något, och då är man väl heller inte modig per definition? Alltså, klart att jag blir nervös eller känner obehag när jag ska utanför min comfort zone, men jag kan tyvärr inte riktigt utkristallisera några minnesvärda hjältedåd.


Har du någon gång åkt ambulans?
En gång (hittills, peppar peppar), men bara som passagerare. Det var en tjej i stallet som ramlade av och skadade nacken, vi fick inte tag i föräldrarna så jag åkte med och höll henne sällskap tills hennes pappa kom dit. Var rätt odramatiskt, mer en "better safe than sorry"-grej.
 

Har du haft urinvägsinfektion någon gång?
Ja, cirka en babiljard gånger. Så himla ovärd sjukdom.


Hur många kuddar sover du med?
Tre, fast den tredje har jag mer när jag ligger och läser. Samt lägger över huvudet när min man snarkar. Så egentligen två?

Äter du några vitaminer/kosttillskott?
Järn och så nån sån där FEMAL BALANS-aktigt (nu finns just den inte längre, men tar något likvärdigt) som jag började med mot pms och slutade med när den utgick ur sortimentet och jag ändå tyckte att pms:en "inte var så farlig längre". Upptäckte då att jag hamnat i klimakteriet-ish med värmevallningar from hell, så det blev till att börja igen. Med något liknande som jag aldrig minns vad det heter.

Vad läste du för språk i gymnasiet? Vilka språk kan du?
Alltså., jag har ju inte gått på gymnasiet. Fast jag har läst på Komvux senare i livet, och då läste jag lite franska, men det är ju en grov överdrift att påstå att jag "kan" det. Kan nog klura ut en del av sammanhanget när jag läser, men prata...NJA. Förstå? Ännu värre. Har även läst två terminer tyska på kvällskurs, men det enda jag med tvärsäkerhet kan säga är "die Minibar ist leer". Jättebra kunskap, verkligen. Tyskläraren tyckte att språket var inte så viktigt, utan tyngdpunkten låg på man skulle känna till LANDET OCH KULTUREN TYSKLAND. Mycket prat om delstater och floder och mat, men ej så mycket glosor då. Sammanfattningsvis kan jag alltså, förutom svenska, engelska (inte bra, men hjälpligt) samt börjar få lite bättre grepp om danska och norska.

Vad har du för ringsignal på telefonen?
Eh, standardsignal antar jag. Jag har ALLTID telefonen på ljudlöst, den privata alltså. På min gamla jobbtelefon hade jag Holiday in Cambodia med Dead Kennedys som ringsignal, på den nya nån som heter Sherwood eller liknande. Retar gallfeber på alla inklusive mig.

Go to-mat som alltid är gott?
Vad är ens go to-mat? Fick googla. Fick upp en massa GO TO (THE) MAT (phrase) tills jag kom på att jag kunde googla "go to food". Ja, nåt man tar när man är på språng alltså. Hmm. Är sällan på språng känner jag. Men ska jag sno ihop något fort och lätt hemma så är det kanske wokade nudlar med grönsaker och teriyakisås.

Hur ofta tvättar du håret?
Varje dag. Har bara c:a 2-3 cm så det går väldigt fort och lätt. För kännedom använder jag inte schampo utan vanlig tvål och har så gjort i minst 30 år. Funkar svinbra.

Hur uppvaktar man dig?
Jätteenkelt: Man uttrycker ett intresse för min person, genom att säga eller visa det på ett eller annat sätt. Antingen känner jag likadant och då är det ju win-win, eller så känner jag HELL NO, och då kan man ju lika gärna avstyra alltihop på ett tidigt stadium. Tror inte på kärlek vid första ögonkastet, men tror heller inte att HELL NO-känslan vid första ögonkastet skulle kunna mynna ut i ett ligg om man säger så.