fredag 20 september 2019

Hemma på våran gata i stan

Minnesvärda läsare kommer väl ihåg vår onda granne Katla? Sedan Tengil gick och dog för några år sen har det ändå varit relativt lugnt, jämfört med hur det var förr. Det betyder ju inte att det för den sakens skull är direkt trivsamt att vara ute i trädgården när Katla stultar omkring på sin sida av staketet. Man vet liksom aldrig när hon kan få ett utbrott. Häromdagen röt hon AMEN HÅLL FLABBEN HUNNAJÄVEL* för att Tage blev lite väl exalterad när han jagade Hilding runt äppelträdet. Okej, jag tycker inte heller att det är okej med hundar som dagligen och stundligen står och vrålskäller okontrollerat i timmar. Men det är väl ändå skillnad på att dagligen och stundligen vrålskälla okontrollerat i timmar och några enstaka skall då och då. Tycker jag. Det är samma om någon har fest. Jag bryr mig väl inte om ifall grannarna bortanför Katla har fest och spelar danzbandzmuzik till klockan tre på morgonen om det händer en eller två gånger per år. Hade det hänt var och varannan vecka hade man kanske blivit lite less på det, men man kan ju liksom inte gå i taket så fort ens grannar ger ett livstecken ifrån sig. Katla själv drar sig dessutom inte för att vara ute och vrålköra sin enorma åkgräsklippare både bittida och sent, så sett till antalet decibel per tidsenhet så ligger Tages upphetsade gläfs sannerligen i lä.

Miljöproblemet Tage. Helt oskyldig till att ha grävt ett
snudd på halvmeterdjupt hål i gräsmattan.


Ja, men i alla fall. Vi har ju gått och liksom väntat ut Katla, tänkt att hon är ju ändå typ 84 år och någon gång måste hon väl ändå känna att det är dags att flytta till något mindre och mer lättskött? Men det är ju som vanligt, goda människor dör i förtid och de onda får leva och ha hälsan i evigheter.  Man skulle också kunna tro att den som så uppenbart vantrivs med ALLA sina grannar kanske också skulle fundera på en flytt, men har man som sin livsuppgift att klaga och vara missnöjd så ger man sig väl inte i första taget.
Men häromdagen såg jag en kvinna med mapp i handen gå mot Katlas ytterdörr. Människor med mappar i handen, är inte dom väldigt ofta mäklare? resonerade jag och min man senare den kvällen. Och det visade sig stämma, enligt en mer välunderrättad granne. Kanske, kanske är det något på gång? Fast det skulle inte förvåna mig om Katla drar igång en process med försäljning och sedan ångrar sig för att hon inte får tillräckligt bra betalt eller ogillar de blivande köparna eller något sånt. Tanken känns långt ifrån främmande om man säger så.

I helgen ska det bli brittsommarväder, och då ska Gunde Svan och hens gäng få flytta ut till hönsgården för gott. De är nu cirka 5 veckor gamla och har fått full befjädring, så de ska väl klara av det hårda utelivet. Till en början med får de vara i vaktlarnas gamla bur som vi har ställt inne i hönsgården, sedan kommer den spännande biten: att släppa ihop dom med Mette-Marit och gänget. De kanske inte blir sådär jätteglada över sina nya flockmedlemmar, det vet man ju aldrig. Har läst att man ska lyfta in de nya och sätta dom på sittpinnarna när det är mörkt så blir de automatiskt en del av flocken nästa dag, men jag tycker det är lite att underskatta hönsens intelligens. Men vi får väl se hur det går.

Magnhild spanar på Gunde och gänget.

Det är också dags för vaktelkläck. Ska bli spännande att se hur många av de 12 befruktade äggen som slutar i levande kycklingar.




* På rikssvenska: håll tyst, hundjävel

torsdag 19 september 2019

Järtecken

Har läst Järtecken av Christoffer Carlsson. Tidigare har jag läst Den enögda kaninen, vilket visade sig vara en bok som jag inte alls gillade. Men den här fick så lovande recensioner i (gissningsvis) DN så jag lånade hem den, beredd att förlåta. Handlingen:

En novembernatt 1994 begås ett mord i utkanten av den halländska byn Marbäck. Den skyldige identifieras snart. Han döms och allt ställs till rätta. Men brottet skapar ringar på vattnet. Genom tiden gör det små och stora avtryck i människors liv. Frågetecken uppstår: Vad var det egentligen som hände däruppe i Marbäcksskogen? Och så är det Isak, pojken med järtecknet i sig, som fruktar att han en dag ska göra något förfärligt.

Jag tycker så här i efterhand att baksidestexten är lite väl mager, för boken var så mycket mer än detta. I början tyckte jag ändå att den bara var sådär. Störde mig lite på att det liksom skulle tryckas ner i halsen på en så himla detaljerat om hur folk på landet är och pratar och så, och att det ändå inte var någon konsekvens i detta, ibland kom det någon liten utvikning i att någon till exempel uttalade "farsan" som "fossan", men så var det bara det enda ordet på dialekt och allt annat var typ rikssvenska. Fast sen fick jag släppa det för berättelsen började äta sig in i mig. Det här är verkligen ingen feelgoodbok, tvärtom. Begreppet "Scandinavian Noir" har väl aldrig känts mer beskrivande. Men det är inte heller en klassisk polisdeckare, trots att den kategoriseras som "kriminalroman", utan handlar mer om...människor, relationer, landsbygd. Typ så. Svårt att förklara, men det kändes verkligen som något som skulle kunna ha hänt på riktigt. Och jag kunde verkligen inte räkna ut vem mördaren var, så det blev sträckläsning fastän tempot inte var speciellt högt. Störde mig lite på sexet, inte för att jag är pryd men jag tycker kanske inte att man måste ha med detaljerade sexskildringar om det inte är så att de tillför boken någon ytterligare dimension och det tycker jag inte att det gjorde. Men det är sekundärt. Den här boken får fyra magra polislöner av fem möjliga.

onsdag 18 september 2019

Skamvrån

Har läst Skamvrån av Sofie Sarenbrandt. Handlingen är den här:
 
En flicka lägger sig på en spårvagnsräls i Bromma och inväntar tåget. I en annan del av Sverige hamnar en man i en djup grav i skogen. Ingen av deras nära och kära känner till den annalkande katastrofen. Kommer deras liv gå att rädda?
  De två drabbade är inte bekanta, men har något livsavgörande gemensamt. Nu är det upp till kriminalinspektör Emma Sköld att hitta sambandet innan det är för sent.
 
När jag läste Syndabocken förra hösten så kände jag mig rätt trött på Emma Sköld och efter att ha läst den här tycker jag fortfarande att hon är lite too much och måste alla poliser bli dökära i henne så fort de ser henne? Och Emma och Josefin fortsätter att vara snarstuckna och lättstötta och tjuriga. Och om jag läser ordet "mammahjärta" en gång till så tror jag att jag skriker rakt ut. Men bortsett från det var intrigen skaplig (även om upplägget med kursiva mördare är lite söndertjatat vid det här laget) och tempot åtminstone bitvis hyfsat. Den här boken får tre faderskapstest av fem möjliga.

LISTA!

Jamen det väl längesen jag fyllde i en lista? Den här snodde jag från någon som i sin tur har snott den från Elsa Billgren. Elsa Billgren är ett sånt där namn som klingar lite diffust på gränsen till bekant men som jag inte har en aning om vem det är eller varför man ska känna till henne. Fick googla. Om Elsa står det att hon är "en svensk programledare, vintagemodebloggare och personal shopper", så det förklarar väl ett och annat. Inte direkt min intressesfär. Men hennes lista kan jag ju ändå tänka mig att fylla i, så håll i hatten så kör vi:

Vad har du inte ångrat i ditt liv?
Det är ju få saker i livet som är totalt och absolut oåterkalleliga, så om man gör ett felval så går det ju nästan alltid att rätta till i efterhand. Eftersom jag är rätt nöjd med mitt liv som det har blivit så kan jag ju inte säga att jag inte ångrar några val jag gjort. Vilken konstigt ställd fråga, eller är det jag som är TRÖG?

Vilka är de tre bästa pizzaingredienserna?
Nu räknas väl inte ost, tomatsås och oregano? När vi gör pizza hemma så har jag alltid på sjuka mängder av: kronärtskocka, banan och mangoraya. Min man tycker att det är en kombination som hör hemma i helvetet, men det medför ju att han håller tassarna borta från min halva, vilket jag uppskattar.

Vilken är den vackraste färgen?
Grön. Antingen sådär djupt mossgrön som det är i en granskog, eller när-bokskogen-slår-ut-grön, eller den magiska nyans som uppstår när åkrar börjar skifta i grönt på våren.

Vilket är det vackraste materialet?
Hm, det beror ju på sammanhanget, men jag skulle nog säga trä.

Vilket är det vackraste ljudet?
Tystnad? Hehe. Nä, men hästar som tuggar hö eller ljudet av en spinnande katt är väl ändå svårslaget? Den som inte blir lugn och harmonisk och lycklig av det borde söka hjälp.

Vilken är den godaste smaken?
Syrligt? Till exempel den första klunken av ett kallt torrt vitt vin. Mmm. Eller sött? En rejäl chokladbit är ju ändå svårslaget.

Hur ser en favoritdag ut i ditt liv när du är 80?
Givet att man lever och har hälsan så tror jag att min dag innehåller sovmorgon, långfrukost, långpromenad, böcker, korsord, film, god mat och ett glas vin. Får jag bara detta så är jag tillfredsställd, för att inte säga HELNÖJD.
Jag inbillar mig också att när jag är pensionär, kanske inte 80 men vem vet?, så kommer jag (fortfarande) att ha någon form av engagemang i föreningslivet och därmed också känna att jag har en uppgift och någon form av syfte med min existens. Bidra med något positivt till samhället, osv.

Vad är din mest återkommande dröm när du sover och hur tolkar du den?
Min ena mest återkommande dröm är att jag flyr, lite oklart från vad. Det låter värre än vad det är för när jag vaknar känner jag mig oftast väldigt behaglig till mods eftersom jag i drömmen kan springa hur långt som helst utan att bli trött eller ens andfådd. Det är inte på något vis verklighetsbaserat, så jag tolkar det som en önskedröm. Mitt andra återkommande drömtema är logistikbaserat och går ut på att jag ska någonstans men kommer aldrig fram eftersom det är biljetter som saknas, bussar som missas, tåg som står stilla, resväskor som försvinner och liknande. Det är väl kontrollbehovet som sticker upp sitt fula tryne och vill säga mig något, tänker jag.

Skulle du någon gång vilja starta ett eget klädmärke?
Nej, jag skulle hellre vilja att folk SLUTADE BRY SIG och bara använde kläder för att skyla sig och inte frysa.

Har du sytt/stickat något plagg du använder?
Hell, yes. Nä, skojar bara. Jag hade etta i syslöjd.

Vilka dofter gör dig trygg?
Hästdoft. Kvardröjande stekos. Sommarregn. När de kör ut kogödsel på åkrar.

Din och din mans största likheter och din och din mans största olikheter (Personlighet, favorit, smak, dröm och intresse)
Likheter: Vi har likadan humor, gillar djur och natur och trädgård och skog och att läsa böcker och sånt där. Vi är båda ekonomiska på gränsen till snåla och ser det som en sport att spara pengar. Vi är båda totalt ointresserade av heminredning och mode och att saker ska matcha eller se ut på ett visst sätt.
Olikheter: vi har (TYVÄRR) inte alls samma syn på ordning och reda. Min man har inga som helst bekymmer med att saker ligger i drivor och skulle mycket väl kunna skjuta upp att diska och tvätta tills det inte fanns mer rent porslin eller rena kläder kvar, medan jag vill ha ordning och reda och tomma ytor. Överlag är han en sån som skjuter upp och jag är en sån som tar tag i saker. När det gäller grejer som ska göras så gillar han att diskutera och resonera i oändlighet medan jag är mer: jaha, var, när och hur ska detta ske? Han är också mer social och vill oftare hitta på saker utanför hemmet, medan jag trivs bäst med att vara hemma och inte träffa en käft.



Ja, det var tydligen det hela.



Cykelutmaning

Vi har en cykla-till-jobbet-utmaning på jobbet. På 6 veckor ska vi gemensamt spara 500 kg koldioxid genom att cykla istället för att ta bilen till jobbet. Det är ju plättlätt om man bor i stan, mindre plättlätt om man bor på landet och har ganska så exakt tre mil enkel väg. Nu råkar jag ju äga en ELCYKEL och skam till sägandes har den inte rullat många kilometer det senaste året. I början cyklade jag cirka en gång i veckan och kände mig superduktig och hade som intention att göra det i alla fall så länge det var barmark och ej minusgrader.
Sen började min man plugga och pendla till annan ort, och då tyckte jag det blev så långa dagar för hundarna. Sen blev Hilding sjuk och jag var tvungen att ha med honom på jobbet ett tag, och sen skaffade vi Tage och, tja, sen är det väl slut på ursäkterna bortsett från tiden dårå. Det är ju inte på något vis jobbigt att elcykla, men jämfört med att åka bil så tar det ändå ett par timmar extra. Och om man periodvis har jobbat sisådär 150 % som jag i snitt har tvingats göra de senaste åren, då är i alla fall inte jag sugen på att förlänga arbetsdagen ytterligare. Det hade väl varit en sak om man bara hade jobbat och sen åkt hem och legat och drönat på soffan resten av dagen, men det är ju inte riktigt min grej heller. Har ju en såkallat aktiv fritid med många åtaganden, och då är tiden om inte pengar så åtminstone en rätt värdefull faktor för att få ekvationen att gå ihop.

Men en utmaning är ju ändå svår att stå emot, så igår bökade jag fram elcykeln där den stod och skämdes bakom en röjsåg och en lastpall med tjocka grenar från det gamla plommonträdet (som min man trodde att han skulle spara och göra vackra träsniderier av men det gick inte för träet var så vridet att det sprack när det torkade. Nu ska det sågas upp till ved, men det har inte blivit av. Än.) och lite annat smått och gott. Laddade batteriet, laddade upp min superdupercykellykta med en miljon lumen eller lux eller vad det nu heter som gör att man kan se miltals, pumpade däcken och stod i. Tyckte jag förberedde så in i vassen, ändå blev jag irriterad över hur himla lång tid det tog innan jag kom iväg i morse. Har ju liksom slimmat min morgon så den bara består av: gå upp, gå ut med hundarna så att de får kissa, klä på mig, ge hundarna mat, äta en skiva Wasa Sport, dricka ett glas vatten, borsta tänderna, ta fram matlåda, ta på ytterkläder, greppa bilnycklarna och så iväg. Tar cirka 10 minuter. Nu var det: allt ovanstående plus klä på mig överdragskläder, cykelmössa, cykelhjälm, handskar, packa ner mat och handväska i cykelväskan, hämta superdupercykellyktan och sätta fast den plus batteriet på cykeln, låsa fast batteriet, packa ner laddsladdar till batteri och superdupercykellyktan i cykelväskan, sätta fast cykelväskan på cykeln, plocka fram en lämplig spellista på Spotify, hitta hörlurar, låsa upp cykellås och slanglås och SEN iväg. Herregud, det kändes ju som om det hade gått en hel arbetsdag innan alla dessa moment var avklarade. Tur att den här utmaningen bara varar i 6 veckor och tur att jag har sagt att jag ska cykla en dag i veckan. Kommer ändå att vara en av dom som får ihop flest kilometer/koldioxidekvivalenter p g a att de andra bor i stan. Tiden får jag väl offra dårå. Man får ju ta en för laget. Och för miljön.

tisdag 17 september 2019

Till stallet istället, v39 2019, pt1

Igår hade vi sitsträning och det var verkligen ingenting att skriva hem om. Eller, själva träningen gick väl ändå bra. Med åren har jag tydligen fått en sits som är okej utan att jag behöver tänka på det eller anstränga mig speciellt. Men Pojken gick som en kratta. Spände sig, stod emot och kändes allmänt seg och ovillig. Nu var det ju fokus på sitsen och inte så jättemycket att jobba med formen, men ändå. Kändes verkligen inte speciellt kul. I en övning skulle vi rida med spöet vilande uppe på handen, liksom fastklämt med tummarna, för att man ska lära sig att ha tummen uppåt och inte låta händerna falla och hålla tyglarna som om man kör en barnvagn. Ja, men först tog det tusen år för mig att hitta hur jag skulle hålla det där spöet för att det skulle vara balanserat, och sen blev jag tydligen jättestum i handen av det för Pojken började spänna sig och gapa och i största allmänhet visa att han inte alls var nöjd med min hand. Så det var tydligen ingen övning för mig. Sedan travade vi i tusen år utan stigbyglar - det lär kännas idag - för att sedan släppa tyglarna, rida med händerna på huvudet, rida på en volt med händerna på huvudet, rida på en volt med armarna rakt ut, osv. Det gick väl ändå bra om man ska räkna "bra" som att "jag ramlade i alla fall inte av", men på det stora hela kändes lektionen rätt misslyckad. Aja, det är bara att bryta ihop och komma igen.

måndag 16 september 2019

Till stallet istället, v37 2019, pt2

Var på drop in-ridning i fredags, hade Pojken och han var lite seg och stod emot i vänster varv, fast det blev bättre efter att vi hade galopperat. Överlag lossnar han väldigt mycket efter galoppen, så egentligen hade man väl behövt rida fram honom i skritt och galopp och sparat traven till sist. Men så funkar ju inte att göra om man är en grupp och ridläraren bestämmer.
I fredags var vi bara fyra stycken, gött. Vi red ingen speciell övning utan bara jobbade med att öka och minska volterna och ha hästarna utåt- och inåtställda. Och så galopperade vi runt fyrkantsspåret i vad som kändes som timmar och där skulle jag bara tänka på framåtbjudning. Det är en sån grej som är supernyttig för Pojken, för han vill gärna fuska och bryta av till trav när det börjar ta emot. Och galoppera på fyrkanten och ösa på är en sån grej som är svår att göra när man är tio stycken, för då är det alltid någon som man kommer ifatt någon, och det är inte alla förunnat att kunna rida sin häst i samlad galopp. Med Pojken får man vara glad om det går några meter, sedan orkar han inte längre.
Det gick ändå rätt bra, fast det var förstås asjobbigt. Pojken har börjat sätta lite vinterpäls nu, så han var genomsvettig efteråt. Det var jag också, kan jag meddela. Ikväll ska vi rida dressyr, tror jag. Det ser jag redan fram mot.

torsdag 12 september 2019

Bläck i pennan

Alla minns väl velourtuppen Johnny Kass,  vars sexliv inte var mycket att hurra för och som bara lyckades åstadkomma en ynka liten kyckling (Villanelle) på 24 ägg. De av Johnnys fruar som fortfarande är i livet (Snövit, Svartprick och Gråmask) har nu på sin ålders höst fått sällskap av ynglingen Batman. Och Villanelle, som vi förgäves försökte kalla Ville när det visade sig att han var en tupp, är sambo med Batmans kullsyster Snöboll. Allt är faktiskt frid och fröjd för närvarande. Gråmask var lite sur på Batman och jagade bort honom i början, men hon har gonat till sig nu och låter sig villigt bestigas. Det snuskas en hel del i vaktelvoljärerna och för nån vecka sen lade jag sex av Snöbolls ägg och sex av Snövit-Svartprick-Gråmasks ägg i kläckaren. Idag lyste jag äggen för att se om de var befruktade, och det visade sig att alla tolv var det! 100 % befruktning kan man ju definitivt inte klaga på. Sen är det ju såklart inte säkert att alla överlever bara för det, men oddsen är ju betydligt högre än i Villanelles kläck.  
Om cirka 10 dagar är det dags. Stay tuned.   

onsdag 11 september 2019

Ur led är tiden, eller inte så värst faktiskt

Nu när jag har blivit av med Narcissus och till slut fått hyfsad ordning på det KAOZ som han både han skapa och lämna efter sig under de månader som han befann sig på jobbet så är det plötsligt helt möjligt för mig att jobba 40 timmar i veckan som en vanlig dödlig. G-Ö-T-T säger jag, som haft "jobba mindre" som nyårslöfte i alla fall de tre senaste åren, och nu jinxar jag förmodligen kraftigt, men den dagen den sorgen.

Har nu, i denna lyxiga nyordning, infört att jag jobbar en timme längre på fredagar. Idiot, tänker kanske ni, men det är för att jag rider 15.30 och då kan jag lika gärna ta med ridkläderna, jobba till 14.30 och sedan åka direkt till stallet här i stan, än att sluta 13.30 och i princip bara åka hem och vända. För att kompensera denna extra timme slutar jag istället klockan 13.00 två dagar i veckan. Känns oerhört exklusivt och nästan som att jobba deltid (fast fråga mig inte samma sak när klockan ringer 04.00 AM).
I och med detta har jag också hunnit med att lösa veckans i-landsproblem med biblioteksstressen, men löser man ett så kommer det ju genast ett nytt: idag ska böckerna lämnas tillbaka och en ny hämtas MEN DÅ ÖPPNAR INTE BIBLIOTEKET FÖRRÄN KLOCKAN 14. Så har vi det här på landet när bibblan dessutom bara har öppet tre dagar i veckan. Ändå en lyx att ha ett bibliotek i byn så jag klagar inte i det avseendet. Men det innebär att jag inte kan hämta böckerna på väg hem från jobbet, och det känns ju verkligen småjobbigt. Alltså jobbigt att sluta klockan 13.00. Ja, ni hör ju hur jag lider?

tisdag 10 september 2019

Skuggspelet

Har läst Skuggspelet av Anna Bågstam, som är en direkt fortsättning på cliffhangern som avslutade Ögonvittnet. Handlingen i denna uppföljare är denna:

En kvinna har försvunnit under märkliga omständigheter. Allt tyder på att hon har blivit kidnappad. Snart flyter ett lik i land i lilla fiskeläget Lerviken i Öresund. Offret har frätskador och går inte att identifiera. Vem försöker sopa igen spåren efter sig?

Civilutredaren Harriet Vesterberg jobbar desperat för att hitta gärningsmannen. Samtidigt håller hon ett vakande öga på glömska pappa Eugen, och kämpar på med den vacklande relationen med advokaten Rikard, vars polerade yttre döljer en hemlighet. Parallellt med händelserna i Lerviken närmar sig ett politiskt toppmöte i Landskrona. Harriets chef Margareta inleder ett samarbete med en karriärlysten kommunalpolitiker, men Harriet misstänker att politikern har brunare värderingar än hon offentligt står för. Snart befinner sig Harriet i en desperat kamp mot klockan där hon står inför valet att bryta mot reglerna eller följa dem, med förödande konsekvenser som följd.

Jag tycker om den här boken ungefär som den förra: en helt okej polisdeckare. Det blir lite tjatigt när karaktärernas egenheter, till exempel Margaretas lypsylanvändande, Patriks snusande eller Harriets småätande, upprepas ungefär åttahundra gånger. Tycker också att Harriet är lite VÄL impulsstyrd och slarvig för att vara riktigt realistisk, men det funkar kanske ändå? Sen blir det ju lite skevt om man ska måla upp en bild av en poliskår som går på knäna p g a bristande resurser, och sen har alla ändå tid att göra en massa privata grejer på arbetstid? Den här boken får tre husrannsakningsorder av fem möjliga.

Till stallet istället, v37 2019, pt1

Igår var det hoppning. Det blir en utmaning för dig idag, för servostyrningen har inte riktigt fungerat på honom idag, sa Karin till mig om Pojken. Och jag hade ju sett lite av lektionen innan där de red galoppbommar på böjt spår och han mest genade innanför, så jag förväntade mig inga stordåd. Det gör jag ju förvisso aldrig i hoppningen. Pojken tycker hoppning är sådär och jag tycker inte heller det är speciellt kul, men vi får kämpa på. Ja, i alla fall. Vi red fram och det gick faktiskt superbra. I galoppen så valde jag att lägga lite volter med fokus på att hålla igång galoppen istället för att älga runt fyrkantsspåret med de andra. OCH DET GICK SÅ BRA. Det låter kanske ingenting att lägga 20-metersvolter i galopp, men för Pojken och mig är det stort eftersom vi har gått igenom en hel del vända-huvudet-åt-sidan-skjuta-ut-bogen-och-springa-rakt-fram-istället-för-att-vända-kriser. Nä, men nu galopperade vi och gjorde volter och höll igång galoppen LIKE A BOSS. Kändes fint. Så det där med den ickefungerande "servostyrningen" var i alla fall ingenting jag märkte av.

Så till själva övningen. Den var svår. Först var det upphöjda galoppbommar på  böjt spår vid A, sedan vänd snett igenom och hoppa ett hinder på diagonalen, landa i rätt galopp och så galoppbommar på böjt spår vid C. Det här är ett av inträdesproven till hippologen, sa Karin och det stod ju klart att ingen av oss skulle ha platsat där, i alla fall inte igår. Jag var ändå nöjd, för Pojken gjorde faktiskt exakt vad jag bad honom om, om än inte med någon större entusiasm. Men han hoppade vad jag styrde honom på och trasslade sig igenom galoppbommarna efter bästa förmåga, och det var det minsann inte alla som gjorde. Sen att inte avstånden stämde riktigt och att bensinen typ tar slut efter varje avklarat hinder är ju kanske inte enbart hans fel, jag har ju en tendens att släppa allt efter hindret (glad att ha överlevt?) och då passar han väl på att vila sig lite. Hehe. Kan tänka mig att det ser rätt kul ut, för han i princip tvärstannar och tycker att nu är han klar och sedan är det ett kraftprov att få igång honom igen. Det är kanske inte helt önskvärt, men jag är ändå nöjd med gårdagen och tycker han var både vändbar och lydig och framför allt försökte och gjorde så gott han kunde. Han kan ju inte hjälpa att han inte är någon naturhoppare.  

måndag 9 september 2019

Biblioteksstressen

Har as we speak fyra böcker från bibblan hemma och jag trodde det var samma återlämningsdatum på allihop och att det inte var jättebråttom med någon för så länge har jag inte haft dom hemma. Men så fick jag sms om att "lånetiden håller på att gå ut" och då var det visst en som det bara var 14-dagarslån på. Och naturligtvis var det den bok som jag hade sparat till sist. Och naturligtvis var det en på 400 sidor. OCH naturligtvis gick den inte att låna om för det var andra som stod i kö.

Det är väl det här som kallas utmaning? ska man väl tänka nu. Har till på torsdag på mig OCH ska vara iväg på olika aktiviteter både måndag, tisdag och onsdag kväll. Men det ska väl gå.

Till stallet istället, v 36 2019, pt2

I fredags var vi hela fyra stycken på "droppen", helt perfekt om ni frågar mig. Jag hade Pojken och vi red en övning där vi skulle jobba med ökningar och minskningar inom gångarten. Vi red på en 20-metersvolt, så skulle vi ställa hästarna utåt och samtidigt minska tempot, sedan skulle vi ställa hästarna inåt och öka tempot. Jobbigt och svårt, sa både Pojken och jag. Funkade väl skapligt i både skritt och trav, men i galoppen fick vi mer fokusera på att bara hålla igång galoppen varv efter varv på volten. Fast det behövs ju också, för den träningen får vi sällan till i den vanliga gruppen där vi är 10 personer, vilket innebär att det alltid någon som antingen galopperar jättesakta eller bryter av till trav och enligt lagen om alltings djävlighet så hamnar man ju alltid bakom denna person och då tolkar Pojken det som att det är helt okej för honom att sluta galoppera. Nu var vi ju bara två per volt, men det betyder inte att galoppen flyter på som en dans utan man får verkligen driva som en galning. Plus ändå ha is i magen och ta ner honom till normalt tempo och göra en bra fattning när han bryter av istället för att jaga honom in i galopp igen (som jag har en tendens att vilja göra pga att förr fick man skäll om hästen bröt av så då gällde det att ha igång dom i galopp så fort som möjligt, helst innan ridläraren såg att det varit ett avbrott. Är tydligen svårt att släppa detta trots att man nu både är gammal och dessutom verkligen inte får skäll längre).

Men bortsett från det så gick det rätt bra, och formen blev så fin att ridläraren sa att "trampar han mer under sig nu så slår han snart i" (frambenen, reds anm.). Så det får man ju ändå vara nöjd med. Idag är det ridning i vanliga gruppen och då ska vi hoppa. Suck och stön.

söndag 8 september 2019

Utomhus med Gunde Svan

I helgen har det varit fint väder så Gunde Svan och hans syskon fick prova på utelivet några timmar. Det tyckte de var spännande. Själv är jag rätt fascinerad över den här instinkten de har. Att de liksom fattar av sig själva att de ska picka och krafsa och leta mat fastän de inte har någon mamma som visar hur man ska göra.
De fick vara i den första vaktelburen, som vi nu har ställt inne i hönsgården. Tänker att det kan ändå vara bra att alla inblandade kan se och höra varandra, utan att de för den saken behöver ha närkontakt. Mette-Marit och hennes hov tyckte det var upprörande att ett djävla dagis hade flyttat in i deras drottningrike, men de får väl vänja sig, tänker jag.


Gunde är längst till vänster

Som ni ser har de börjat få fjädrar. Dock inte överallt, de har nästan bara dun på halsen till exempel, så det dröjer tills de kan hålla värmen.

Har lagt en omgång vaktelägg i kläckaren. Mina  Faverolle-ägg som jag beställt lär jag aldrig få se röken av, misstänker jag. Först hette det att PostNord hade slarvat bort dom, men att hen skulle skicka nya. Sen hände ingenting och när jag frågade så hette det att "de ska vara skickade, jag ska kolla när jag kommer hem" och sen...ingenting, inget svar på min fråga om hen hunnit kolla upp. Antar att jag råkat ut för en s k oseriös försäljare, shit happens. Orkar ej tjafsa om 7 ägg. Tror jag.

Bestraffaren

Har läst, eller rättare sagt börjat läsa och gett upp Bestraffaren av Pia Kask. Den handlar om det här:

Bestraffaren är en spänningsroman om civilutredaren Hannah Fors som hjälper polisen Henrietta Rollins att utreda grova brott i Wästholm, en kuststad i ekonomisk nedförsbacke där befolkningsmängden minskar i samma takt som arbetstillfällena.

När två tonåringar hittas mördade verkar morden först slumpmässiga. Men när ytterligare en flicka försvinner och hittas svårt skadad står det klart för Hannah och Henrietta att de har med en seriemördare att göra. Alla offren har blivit strypta med ett läderbälte.

Hannah upptäcker snart en annan koppling mellan offren, en koppling som går långt bak i tiden. Är mördaren någon som väntat i tjugo år på att ta ut sin hämnd? Hannah kan inte släppa tråden, men Henrietta vill inte lyssna. Samtidigt konfronteras Hannah med sitt eget förflutna och de hemligheter hon till varje pris måste dölja för Henrietta.

Ja, men alltså nä. Jag orkade faktiskt inte med ännu en stentuff polisdeckare med hemliga demoner som ska dränkas i alkohol och som det absolut inte ska talas om. Det spelar ingen roll om man har en eller två x-kromosomer, det blir för tjatigt i alla fall. Gå till en psykolog för helvete, har jag lust att snäsa åt karaktärerna. Den här boken får en överkorsad psykoanalyssession av fem möjliga.

Eldpojken

Har läst Eldpojken av S K Tremayne. Har tidigare läst och gillat Istvillingar av samma författare. Den här boken handlar om detta:
Den perfekta mannen. Den perfekta styvsonen. Den perfekta lögnen?
När Rachel gifter sig med mörka, stiliga David är det som att allt faller på plats. Den delade lägenheten i Londons södra förorter ersätts med ett fantastiskt hus i Cornwall, och singellivet med en kärleksfull man och en tillgiven styvson.
Men gradvis förändras pojken Jamies beteende. Han kommer med otäcka profetior och säger sig vara förföljd av sin döda mors vålnad. Först tänker Rachel att han gör det för att straffa henne, men inser snart att han är mer traumatiserad än hon trott.
När hon tar upp det med David möter hon bara motstånd; han vill inte alls prata om Jamies utbrott. Inte heller får Rachel veta detaljerna kring Davids före detta frus plötsliga död mindre än två år tidigare.
Sommar blir till höst och när vintern närmar sig börjar Rachel frukta att det ligger något i Jamies hemska ord: "Du kommer att dö i jul."
 
Jag tycker den här boken var både spännande, välskriven och småläskig på sina ställen. Ska inte avslöja för mycket av handlingen, men den får fyra stora gruvor av fem möjliga.
 
 
Tillägg (och (((!!! SPOILER ALERT !!!))) ):
 
Nu när det har gått något dygn sedan jag avslutade boken så tycker jag kanske att slutet var lite väl präktigt. Hur många män gör detta: a. slår sina fruar, b. kommer på att "oj, jag har ju förvandlats till den far som jag alltid tagit avstånd från" och c. därför frivilligt avstår från att bo i ett jättestort GODS som har gått i släkten sen hedenhös och som man har arbetat 100 timmar i veckan i 20 år för att kunna behålla i släkten? och d. utan att gnälla uppenbarligen fortsätter att arbeta 100 timmar i veckan för att bekosta renoveringar så att fd frun ska förvandla det till något lukrativt? NJA, kände jag om det upplägget. Påverkar dock inte omdömet, det blir fortfarande fyra stora gruvor av fem möjliga.

torsdag 5 september 2019

Universum ville kanske säga mig något?

Sitter och jobbar med statistik och ska ta fram data ur vårt affärssystem. Då fungerar plötsligt inte snabbkommandot för filterfunktion längre. NÄHÄ. Ska jag, the queen of snabbkommandon, behöva klicka på en symbol på en menyrad som nån djävla nybörjare? Ja, tydligen. Gör det, får fram filterfunktionen, ska skriva in mitt sökkriterium. Då går det plötsligt inte att skriva in någonting i sökfältet. NÄHÄ. Testar att skriva i ett worddokument som jag också har öppet, det funkar. Ser att lampan vid batterisymbolen på mitt trådlösa tangentbord blinkar och funderar på om jag ens någonsin har bytt batteri i det? Visserligen tycker man att om ett svagt batteri var problemet så skulle det ju inte funka att skriva i Word heller, men affärssystemet kanske kräver extra kraft av tangentbordet eller nåt, INTE VET JAG? Testar att byta batteri. Lampan slutar blinka, men det funkar fortfarande inte att skriva något i sökfälten. NÄHÄ. Testar att starta om affärssystemet, ingen skillnad där. NÄHÄ. Är det inte meningen att jag ska få klart min rapport? Betyder det att jag får gå och fika nu? Sluta tidigt? Ta ledigt resten av veckan? Jag ser många möjligheter här.

Jag & Melissa Horn

Jobbar (nu efter en vecka känns det ju som att man aldrig någonsin haft semester) och känner att det saknas lite musik så jag smackar igång Youtube och söker upp nån gammal Lars Winnerbäcklåt (för att vara korrekt var det Blåa ögon (mer än vad jag har) som jag kände ett sug efter att lyssna på. Den finns inte på Spotify, jag har den på KASSETT men nu har jag lånat ut min kassettbandspelare till min son som skulle göra något filmprojekt om "hur det var förr". FÖRR?) och sen rullar låtarna på och tydligen bestämmer Youtube, precis som Spotify, vad man ska lyssna på. Eller det är väl några algoritmer som räknar ut att gillar man ditt så är det sannolikt att man även gillar datt. Spotify tycker till exempel uppenbarligen att om man till exempel lyssnar på Lars Winnerbäck och Stefan Sundström så gillar man per automatik en massa deppiga svenska vita medelålders rocksnubbar som plinkar gitarr och sjunger dovt om hav och stränder och höstlöv och brustna hjärtan. Typ: Mauro Scocco, Plura, Staffan Hellstrand, Ulf Lundell och sånt där. Är ej helt enig med Spotify där faktiskt.

Youtube är mer inne på att jag ska gilla Melissa Horn. Jag har absolut inget emot Melissa Horn, hon är duktig och har en jättefin röst men det är ju VÄLDIGT deppigt. Hur mycket olyckliga kärlekar har man egentligen hunnit avverka när man är 22-ish nånting (som hon var när jag hörde henne första gången, jag vet att hon är typ 32 nu)? Jättemånga om man är Melissa Horn tydligen. Känner mig lite bekymrad å hennes vägnar. Är hon så himla himla ledsen hela tiden även privat, eller är det bara artisten Melissa Horn som har gjort en grej av onåbarhet och svek och missförstånd och brustna illusioner och krossade hjärtan och omöjliga relationer? Tänker ibland på hennes mamma, Maritza, som sjöng gamla skillingtryck (de var ju för all del inte så muntra de heller) som jag gillade när jag var ung. Hur känns det för henne när hennes dotter mår sådär jättedåligt och sjunger om det? Får hon många frågor om detta? Vad gör förresten Maritza Horn nuförtiden? Vad blir det egentligen av alla musiker som man har lyssnat på genom tiderna? Alla kan väl inte försörja sig på STIM-pengar allena, tänker jag. Sen känner jag att jag kanske tänker lite väl mycket på sånt och lite väl lite på det som jobbet betalar mig för att göra. Så kan det gå. Men eftersom jag är en Duktig Flicka™ så stänger jag av Youtube och låter Melissa Horn gråta ut helt ensam.

onsdag 4 september 2019

Höst?

Ja, så blev det september och nu är det officiellt höst. Som man har längtat. Jag är en uttalad höst- och vårmänniska. Sådär i slutet av februari, lite beroende på hur vintern har varit såklart, känner jag hur livet börjar återvända för att peaka runt midsommar. Själva högsommaren är också trevlig, men kanske mest beroende på att den innefattar semester och att man får börja skörda vad man tidigare sått. Tycker dock också att det innebär mycket klibbig värme, åska och getingar. Då längtar jag verkligen efter höst. Kyliga morgnar, klar och liksom krispig luft, murriga höstfärger. Att få elda i kaminen, tända värmeljus, mysa ner sig i soffan med en kopp te och en god bok. Allt det där kan man såklart göra året om, men det gör sig inte riktigt när det är tjugoåtta grader varmt redan klockan nio på morgonen (som det var i söndags, fy skäms september) och man håller på att kollapsa av värmeslag. Sen kommer vintern och den KAN bli mysig om det är barmark, vidrig om det kommer snö. Januari och februari är mina värsta månader oavsett, då är jag så trött på mörker och kyla och mörv. Så när våren kommer är det som en pånyttfödelse. Nästa vår hoppas jag dessutom slippa jobba så jefla mycket som jag har varit tvungen att göra de senaste åren. Det är ju lite pissigt att inte ens ha tid att njuta av det där som man längtat så mycket efter.

Längtar nu mest av allt efter att det ska bli kyligare så att jag ska få elda upp allt skräp som ackumulerats i vardagsrummet under sommaren. Vi sparar alltid lite kartonger och tidningar och annat BÖS för att ha och tända med, men man vet ju aldrig riktigt när man eldar för sista gången och därför blir det stående och ser ut som kriget. Nu skulle man ju kunna göra det väldigt enkelt för sig och bara plocka undan det och slänga i de vanliga soporna, men av någon anledning blir det inte av eftersom jag alltid tänker att det nog snart kommer en kylig och regnig dag när det kan passa med en liten brasa. Man vet ju hur svensk sommar är, liksom. Fast det vet man uppenbarligen inte alls?

Idag tog jag i alla fall på mig strumpor. Det har jag, med undantag för när jag har ridit, inte haft på mig sedan...maj? Så det känns lite ovant. Höstigt, liksom. En inte alls dum känsla.

tisdag 3 september 2019

Till stallet istället, v36 2019, pt 1

Igår var det äntligen som vanligt på måndagarna, med vanlig ridning med vår vanliga ridlärare Karin. Pojken gick lektionen innan vår, och hon som red honom sa att han hade varit "på gränsen till pigg". Det är ju stort för att vara honom, men jag håller med. Han var på gränsen till pigg, vad det nu kan bero på för i fredags var han det ju definitivt inte. Men han skrittade på bra framåt istället för att dra benen efter sig. Det är ju annars hans värsta, att skritta på lång tygel. Eller han tycker kanske inte att det är så farligt, men att sitta på är rena döden. Driver man inte i varje steg känns det nästan som att han ska lägga sig ner, så segt går det. Men inte igår alltså. Traven kändes också fin och galoppen blev bra för att vara vi, kan man väl säga. Det är ju det där med att galoppera tillsammans med nio andra på 20 x 60 meter, det är inte det lättaste. Men han höll ihop det rätt så bra i alla fall.
Dagens övning var "hunden", dvs rida på fyrkantsspåret, göra volt tillbaka vid E, fortsätta på fyrkantsspåret, göra volt tillbaka vid B, lägga en 15-metersvolt vid C och sedan fortsätta med volt tillbaka vid E, volt tillbaka vid B, ny 15-metersvolt och så vidare. En evighetsövning som är jättenyttig för Pojken och han blev så himla fin i formen att det kändes som att jag skulle kunna trava på FOREVER, det var liksom bara att sitta, mata på med lite skänkel då och då och så finlira lite med tygeltagen. Kunde till och med unna mig att tänka på min egen sits emellanåt (det behövs mer än emellanåt, men oftast ligger ju mitt största fokus på att få Pojken att bjuda framåt och gå i vettig form).
Det var på ena volten, på andra volten var det trav över bommar och så galoppfattning efter sista bommen, galoppera ett halvt varv på volten, bryta av till trav och sedan komma på bommarna igen. Och sedan galopp över galoppbommar på böjt spår. Det gick bra och man märkte på Pojken att han tyckte att det var riktigt skojigt. AAH, vilken känsla. Kändes nästan som att Bo Jenå skulle ringa och erbjuda mig en plats i landslaget vilken dag som helst. Haha.

Igår var det premiär för en ny ridskolehäst, plus att en i gruppen red sin egen häst för första gången. Efteråt var min känsla bara: va, var ni också där? Så gött när man är i bubblan. Idag: träningsvärk och antydan till skav. Aja, man ska veta att man lever.

måndag 2 september 2019

Totalskada

Har läst Totalskada av Helena von Zweigbergk. Tidigare har jag läst Tusen skärvor tillit som jag inte gillade något vidare. Den här boken handlar om följande:

Agneta och Xavier har levt i ett långt äktenskap. I takt med tiden och att barnen lämnat hemmet är det som om avståndet dem emellan successivt ökar. Ett outtalat tomrum som ingen av dem riktigt vet hur de ska fylla.

Grälen och striderna är över. Saker och ting får passera. De har ju ett bra liv, en tillvaro fylld av trygga vanor, och de har utvecklat en ömsesidig tolerans. Men kanske har detta ett pris? För där finns också en bräcklighet mellan dem, som kan bli till en spricka som kan gå på djupet och orsaka stor skada.

Men när katastrofen kommer är det utifrån. Och den ställer hela deras tillvaro och deras förhållande på spel. Det är Agneta som är den skyldiga. Hur ska hon överleva skulden? Och när de förlorat sitt hem, hur hemma är de med varandra, egentligen? Vad är värt att slåss för? Och vad ska man släppa för att kunna gå vidare?

Ja, nä, men jag gillade inte heller den här boken något vidare. Stör mig på karaktärerna som jag tycker är trista och irriterande, stör mig lite på språket utan att kunna sätta fingret på något annat än att ordet "duglig" används lite väl ofta. Stör mig på att de har en borderterrier som inte blir SKOGSTOKIG när hon är i samma rum som när Agneta och Xavier ska flå och stycka några harar - så har i alla fall ingen borderterrier som jag stött på betett sig. Den här boken får två små livskriser av fem möjliga.

När room service inte passar

Under semestern så storstädade jag i hönshuset, a k a Höns-Hilton, och i samband med det så bytte jag också allt strö på golv och i reden. Brukar använda Granngårdens Lättströ och det gjorde jag nu också. Men så hade jag en liten påse med kutterspån och tänkte att det kunde man ju också använda. Lade spånet i det ena redet och tyckte det såg fräscht och mjukt ut och sen tänkte jag inte så mycket mer på det. Eller rättare sagt så reflekterade jag väl lite slött över att de bara la ägg i det ena redet (där det låg Lättströ), men det är det såkallade favoritredet som de ändå oftast väljer. Just nu värper de heller inte jättemycket utan det blir kanske två eller tre ägg om dagen, och då blir det väl inte heller någon kö till redena, tänkte jag.

Igår eftermiddag slängde jag in lite matrester i hönsgården, och då var det bara Mette-Marit, Christine Perfect och Brienne som kom knatande och i vanliga fall kommer hela gänget farande som skjutna ur en kanon. De brukar oftast värpa på förmiddagen, så det var ändå lite ovanligt att inte alla var ute, så jag bestämde mig för att kika in i hönshuset och se vad som stod på. De har ju sin mat där, men det är rätt sällsynt att någon går in ensam i hönshuset för att äta eller dricka utan det gör de av någon anledning alltid i samlad tropp. Överhuvudtaget är de sällan inne i hönshuset på dagtid om det inte är för att värpa, och det är väl enda gången som de går en och en. Annars är de alltid ute tillsammans i både ur och skur.

Det här var i alla fall synen som mötte mig:


Tre hönor tränger ihop sig i ett rede för att åtnjuta Lättströ-komforten under värpning.
Ägget till höger är alltså ett fejk-ägg. Och så kutterspån. VILKEN MISÄR.


Överst tronade Magnhild, under henne låg Jeanette och vägrade flytta på sig, och sedan hade Michelle Obama lyckats klämma sig in bakom dessa två. Alla hade ägg att lägga, men ingen tänkte sannerligen inte förnedra sig och värpa på några jefla kutterspån, det stod ju klart.

Som den lydiga tjänare jag är så bytte jag raskt ut kutterspånet mot deras älskade Lättströ och en kvart senare låg där ett ägg i det högra redet. Hade jag nu varit en INFLUENCER så hade jag väl minst fått en livstidsförbrukning av Lättströ för denna produktplacering, men som outfluencer så får man vackert hala upp plånboken och betala vad det kostar för att hålla sina husdjur tillfredsställda och nöjda. Tur man får gratis* ägg i alla fall.





När hönsen själv får välja.




* Ja, eller "gratis". En ekonom skulle väl gråta blod för att man inte räknar in kostnad för strö, foder, avskrivningar för byggnader och sånt där trökigt piss. Men jag är en fri ande och får räkna hur jag vill.

Till stallet istället, v 35 2019

Ja, förra veckan blev det ju bara ett ridpass p g a teori på måndagen. På fredagen var det svinvarmt och motivationen var väl lite sisådär hos både Pojken och mig. Helt ärligt var han superseg i början av passet, det kändes mer som att det var jag som släpade runt på honom än tvärtom. Men lite självständig ridning med många övergångar mellan skritt och trav gjorde susen, och sedan jobbade vi på med tempoväxlingar och svettades och mödades i paddockens stekande sol. Tror ändå det gick rätt bra, för någon ponnyförälder som gick förbi pekade och sa Men är det där POJKEN? Vad har hänt med honom? Då blir man ju ändå lite mallig. Pojken är ju fenomenal på att göra sig lång som ett ösregn och sega sig fram i slow motion med huvudet i Ystad och bakbenen i Haparanda, och ett litet ponnybarn som hamrar frenetiskt med hälarna mot hans sidor bekommer honom just inte nämnvärt. Om det är ens enda bild så förstår jag faktiskt om man nästan inte känner igen honom när han kommer i sin ändå rätt maffiga trav och verkligen är på tygeln. Inte för att det går av sig själv, för det gör det verkligen inte. Man måste passa honom och verkligen rida i varje steg och inte ge honom en enda möjlighet att sega till sig. Var således helt slut efter denna lektion och har haft träningsvärk i två dagar. Men det får det ju vara värt.  

onsdag 28 augusti 2019

Yesterday you told be about the blue blue sky

Jag har överlevt de första dagarna på jobbet efter semestern (och varför skulle jag inte göra det?). Men det går ju i ett, så det är något av en chock att först knappt ha gjort ett skapandes grand på flera veckor och så fullt ös medvetslös. Är inte hemma en enda kväll den här veckan. Det är stallet och hundkurser plus egen träning (hundträning alltså) med kompis och så har barnbarnen fotbollsmatcher. Plus jobb dårå. Ja, men man ska ju veta att man lever.

Lever gör däremot inte fina bruna vaktelhönan Kaffe Latte längre. Hon låg död som en sten i voljären när jag kom hem från jobbet igår. Egentligen hade jag börjat samla ägg för att lägga i kläckaren, för det hade ju varit lämpligt att få fram en ny generation hönor innan alla de gamla trillar av pinn. Av ursprungsgänget återstår nu bara Snövit, Svartprick och Gråmask och de är inga ungdomar precis.

Men när jag höll på att reka efter befruktade hönsägg så letade jag även efter Faverolle, för det är en annan ras jag är lite nyfiken på eftersom det ska vara en bra kombinationsras och det även sägs att just det köttet är så himla delikat. Hittade nån på Facebook som hade och vi kom överens om ett datum när hon skulle börja samla och sedan skicka så att det skulle passa efter att Gunde Svan och hans gäng (som vid det laget fortfarande var ägg) hade kommit till världen. Men sedan glömde jag lite bort det hela, tills jag en dag kom på att det där datumet hade passerat med råge utan att jag vare sig hört något eller fått någon leverans. Trodde först att jag hade blivit blåst, men det var såklart PostNord som hade fallerat. De har ju gudbevars bara EN uppgift, att leverera post, men det går ju uppenbarligen bara sisådär. Nu är nya ägg på väg till mig, om Gud och PostNord vill alltså. Vi får väl se hur det går, men funkar det inte så är det ju bara att lägga vaktelägg i kläckaren istället. Samt hoppas på att de nya tupparna Batman och Villanelle gör ett bättre jobb än Johnny Kass (RIP).

Ja, men annars har jag väl inget att förtälja. Var i stallet i måndags, men vi hade teori och terminsplanering, så det är väl inte så mycket att säga. Det var även dags att välja hästar, men jag ar ju abonnerat på Pojken typ hela terminen (ingen annan i min grupp vill ha honom), så det är ju inte heller något att rapportera om. På fredag drar i alla fall drop in-ridningen igång igen. Ja, det var väl allt för den här gången från mitt spännande liv.

söndag 25 augusti 2019

Slut på EM

Jag må ha gnölat massor över min sena semester, hur värdelöst det varit att jobba när alla andra varit lediga och vice versa, men när det visade sig att min sista vecka sammanföll med ryttar-EM i Rotterdam så klagade jag inte en sekund. Har följt sändningarna slaviskt och glatts och förtvivlats över med- och motgångar. Och lipat. Speciellt idag när den individuella hoppningen avgjordes. När Martin Fuchs stod överst på prispallen och grät som ett barn till nationalsången så var det storlip även i min tv-soffa. Började också nästan böla över stackars Ben Maher som nästan hade guldet i en liten ask, men som rev så snöpligt och såg så ledsen ut. Och när Mary Lou äntligen klarade vattengraven så föll det nog även då en liten tår från undertecknad. Ja, herregud. Så känslig man har blivit.

Måste ge en eloge till SVT som sänt så himla mycket från EM. Så kul att få se hela klasser och intervjuer "behind the scenes" och inte bara något hopsnörpt sammandrag av de bästa. Måste också ge en eloge till kommentatorerna som både är kunniga och så extremt sportsliga. Aldrig hör man dom säga ett ont ord om några konkurrenter, utan det är idel lovord och prisanden av andras insatser. Jag är väl inte en bättre människa än att jag i hemlighet kan önska en liten rivning eller till exempel ett felaktigt byte eller en missad piaff om det skulle gynna någon jag hejar på. Men såna är inte SVT:s kommentatorer, utan de tycker alltid att andras misstag är otroligt synd. Sportsligt var ordet, sa Bull.

Nu är EM slut och så också semestern. På riktigt. Imorgon klockan 04.05 piper alarmet och sen är det bara att traska iväg till gruvan och försöka få liv i semesterhjärnan igen. Vi får väl se hur det går.

Plötslig kycklingdöd :(

Villanelles och Snöbolls lilla kyckling överlevde inte kläckningen. Kämpade på rätt så tappert men orkade liksom inte ta sig igenom skalet. Och när min man skulle hjälpa till så var det redan för sent. Och det andra ägget kläcktes överhuvudraget inte, så den kycklingen måste ha dött precis innan det var dags. Lite deppigt, men sånt är livet. Eller döden, hur man nu väljer att se på det. Inget man kan göra sådär jättemycket åt.   

lördag 24 augusti 2019

Zigenarjäveln

Har läst Zigenarjäveln Del 1: 1965-1985 av Kent Bersico med Thomas Sjöberg & Oliver Dixon. En såkallad självbiografi som handlar om det här:

Sverige, 1965: Romer får rätt att bosätta sig permanent och gå i skola. Samma år föds Kent Bersico, näst äldst av fem syskon. Hans föräldrar träffades tio år tidigare och ingick ett av de första svensk-romska äktenskapen. Familjens kringflackande liv bryts när de slår sig ner i byn Laxå.
Mamma Gun är en tuff, världsvan svensk bondflicka från Askersund. Fredrik är en charmerande skrot- och bilhandlare, driven affärsman och analfabet men också en våldsam och svartsjuk alkoholist. På nätterna ligger Kent i sängen och lyssnar på föräldrarnas gräl. Som sexåring ser han sin mamma blodig på golvet, pappan misshandlar henne med ett dammsugarrör. Kent hugger sin pappa med en kökskniv i låret. 
När Kent är 10 år flyttar familjen till Mora. Han är minst i klassen, och dessutom den enda romen. På högstadiet förvärras hans liv. Underrasterna leker mobbarna kast med liten zigenare på skolgården. Lärarna ser men gör inget åt saken. I stället blir Kent själv anklagad. Plågoandarna kastaren dag in en smällare på toaletten där de stängt in honom. När han släpps ut blöder det ur hans öron. 
Samtidigt finner han en passion som ska följa honom genomlivet och karriären: Bilar. 

Jag gillade inte den här boken. Tyckte det kändes som sida upp och sida ner där det snudd på skröts om hur eländigt allting var och hur synd det varit om stackars Kent, fastän man fattar att han verkligen inte varit Guds bästa barn. Sen har jag ju rätt svårt att tro på hur mycket stryk och olyckor och grejer man kan råka ut för och ens överleva, än mindre bara skaka det av sig som om det rörde sig om en liten örfil. Och det här med när folk BARA ska återberätta allt jävelskap de gjort i sin ungdom och hur värst de har varit exakt hela tiden, NJA, tycker jag, det känns så himla överdrivet och inte alls sannolikt. Men det får man väl inte säga i det här djävla landet. Hehe. Den här boken får en otrimmad EPA-traktor av fem möjliga.

Nu är semestern slut på riktigt

Ja, igår var alltså sista semesterdagen. Lördag och söndag är man ju ledig ändå (om man som jag jobbar måndag till fredag), så de räknas inte. Men fyra veckors ledighet sjunger nu på sista versen. DEPPIGT. Fast på ett sätt skönt att komma tillbaks  till rutiner igen. Gillar ju rutiner. Och semestern har varit bra. Har nästan bara gjort sånt som jag gillat, d v s varit hemma, såsat omkring innanför tomtgränsen, pysslat i trädgården, pysslat med djuren, huggit ved, läst böcker, löst korsord, ätit god mat och sjuka mängder glass (operation kaloriåtstramning inleds på måndag morgon SHARP) samt druckit vin nästan varje kväll. Behöver ej mer än så för att vara genuint lycklig.

Vaktelhönan Snövit lade sig att ruva. I cirka fem dagar låg hon platt på ett gäng ägg och jag såg henne inte en enda gång lämna dom, fast jag antar att hon väl ha måste ha gått iväg någon liten sväng för att äta och dricka och sköta naturbehoven. Sedan tröttnade hon plötsligt och gick därifrån utan att så mycket som ägna äggen en blick. Okej? Det var väl lite obegripligt om ni frågar mig.

När jag la Australorpäggen i kläckaren så var det ju några som inte var befruktade. Dom plockade jag bort och slängde samtidigt in några vaktelägg, varav ett par kom från Snöboll, den enda hönan av kycklingarna som inköptes för att hålla Villanelle sällskap. Ett av dom visade sig vara befruktat (av Villanelle dårå), och AS WE SPEAK är det kläckning på gång. Igår kväll syntes en liten utbuktning på ägget, i morse var det ett litet hål och just nu är det kanske en halv centimeters öppning i skalet. Fort går det inte, men man kan se en liten näbb och höra små pip. Men är det inte lite sjukt? Villanelle är född dagen innan midsommarafton och Snöboll är en vecka äldre, och nu ska de bli föräldrar. Det andra ägget (lagt av någon av de andra hönorna, med Batman som pappa) har små sprickor i skalet, men inget hålslag än. Hoppas verkligen det blir en kyckling till så det inte blir samma visa som med Villanelle.

Gunde Svan och hans tre syskon lever och har hälsan. De är fortfarande svingulliga där de tultar omkring med sina stora blöjrumpor.


Här står de och vänder ryggen till publiken som några andra
rockstjärnor.
 

Längst till vänster: Alice Cooper, därefter två än så länge namnlösa.
Gunde Svan är längst till höger, men föredrar tydligen att visa röven.

Vintereld

Har läst Vintereld av Anders de la Motte. Den handlar om det här:

Lucianatten 1987 utbryter en våldsam brand i en skånsk stugby. En ung kvinna dör i lågorna, och i polisutredningen som följer ställs vänner mot varandra, förtroenden sviks och familjer splittras innan en ung mordbrännare till sist erkänner.
Trettio år senare får Laura Aulin ärva den nedgångna stugbyn av sin faster. För första gången sedan branden återvänder hon nu till trakten. Hennes närvaro rör upp känslorna, och när flera bränder anläggs blir stämningen än mer fientlig. Samtidigt börjar Laura ana att fastern kommit något på spåren före sin död, och hon tvingas ifrågasätta allt hon minns om den tragiska lucianatten. Om vinterelden som gav ärr som aldrig bleknat.


Jag har läst både Slutet på sommaren och Höstdåd av samma författare, jag gillade båda riktigt mycket. Den här: not so much. Tycker både att karaktärerna är rätt trista, och att själva intrigen är rätt ospännande och står och puttrar onödigt mycket på tomgång istället för att komma någonvart. Sen blev det väl för all del en och annan twist som lättade upp, och på sista sidan fick jag en klump i halsen (men om man inte får det när kattungar är inblandade måste det väl ändå vara något fel på en?). Välskriven och med bra språk är ju ett plus (även om jag retade mig extremt mycket på Stephs svengelska), men det hjälper inte hur långt som helst. Den här boken får tre små anlagda bränder av fem möjliga.

onsdag 21 augusti 2019

Nazibruden: en sann historia

Har läst Nazibruden: en sann historia av Jessika Devert. Den handlar om detta:

Hon hade ett hakkors intatuerat på foten och en SS-soldat på benet. Tillsammans med sin pojkvän sjöng hon duetter om utrotning. Hon var en del av den innersta cirkeln i den svenska nynazistiska rörelsen.
I tre år levde Anna-Lena Joners Larsson tillsammans med en av Sveriges mest kända nazister. Erik var sångare i ett av Europas största vit makt-band och Anna-Lena blev deras turnéledare. Sakta men säkert drogs hon allt längre in i en isolerad värld fylld av hat och ilska. Under sina spelningar runt om i Europa och USA hyllades det nordiska blonda paret av såväl Ku Klux Klan som andra rasistiska organisationer. Tills allting en dag rämnade.
I Nazibruden berättar Anna-Lena för Jessika Devert om sitt liv. Om åren som nazist, om kärleken till Erik och om den svåra vägen ut ur rörelsen tillbaka till ett normalt liv.

Jag tyckte den här boken var SÅDÄR. Tycker ofta att resultatet av att någon ska skriva en bok om någon annans historia i bästa fall blir mediokert, och det här var inget undantag. Det känns ju också konstigt att någon först är fullblodsnazist och sen i samma sekund som hon får barn så förstår hon hur fel och dumt allt det här har varit. Jag fattar ju att det är mer komplicerat än så, men tycker inte att det framgår speciellt bra i boken. Sen kommer det plötsligt detaljer och information som inte nämnts tidigare, vilket gör att hela berättelsen blir lösryckt och osammanhängande. Stilen känns ansträngt redovisande, som en uppsats med titeln Mitt sommarlov. Den här boken får två små naziuniformer av fem möjliga. 

tisdag 20 augusti 2019

Till stallet istället, v 34 2019

Blev ingen drop in-ridning förra veckan och blir nog ingen denna vecka heller p g a 1. jag tycker det är "lite jobbigt" att ha en tid att passa när jag har semester och 2. det är samtidigt som andra omgången av laghoppningen i EM och DET VILL MAN JU INTE MISSA. Plus (fast det är egentligen underordnat) 3. Karin, som ska ha droppen denna terminen, kommer inte förrän på måndag. Vet inte vem som har droppen istället, men ibland är det ju bara nån timanställd ungdom och att man ska rida ut i skogen och det tycker inte jag är så kul. Men från och med nästa vecka blir det väl ordning och reda igen tänker jag.

Igår red vi för en hippolog-elev som praktiserade i stallet i våras. Jag hade Pojken, vi skulle rida skänkelvikning och det är inte varken hans eller min paradgren, men vi kämpar på. Vad som var bra igår var att han kändes pigg och framåt för hjälperna och var superfin i formen. Vad som var mindre bra (förutom skänkelvikningarna, men det är ju för att han inte kan) var galoppen. Han behöver ju lite plats för att komma igång och det är svårt när man är 10 stycken och nog fan hamnade vi alltid bakom nån som skulle galoppera extremt långsamt. Men i övrigt kändes han superfin. Fick också beröm för att jag hade en "föredömligt mjuk hand". Tydligen brukar Pojken hålla på och gapa när han tycker att ryttaren är för hård i handen, men igår gick han med munnen stängd och "allt såg ut exakt som det ska göra". YAY.

Sista semesterveckan

Jaha, då har min sista semestervecka börjat. Det gick ju VÄLDIGT fort, måste jag säga. Samtidigt känns det inte som att jag har jobbat på evigheter, så semestern har nog i alla fall varit ändamålsenlig. Jobbet har klarat sig jättebra utan mig, hoppas jag i alla fall. Har i alla fall inte fått några samtal som talar för motsatsen, så jag hoppas att det är så och att inte KAOZ väntar när jag kommer tillbaka på måndag.

Vad har hänt sen sist då? Kycklingarna fyller en vecka imorgon, alla har överlevt so far. Gunde Svan är fortfarande minst, men det verkar inte bekomma honom. Eller henne, vad det nu blir. När jag plockade ut de obefruktade äggen ur kläckaren så slängde jag in några vaktelägg bara för att se om de var befruktade, och nu ligger två kvar och ska eventuellt kläckas i slutet av veckan. Har lite dålig koll på dagarna faktiskt, fy på mig. Vi får se vad det blir av det hela. Rapport kommer.

Någon kapade mitt Netflixkonto. Fick mail om att min e-postadress och mitt lösenord hade ändrats. Det var ju inget som jag hade gjort och först trodde jag att det var något virus. Fast när jag kollade på mitt konto i appen på telefonen så stod det nån himla ymail-adress som definitivt inte var min. Och då gick det inte att ändra för lösenordet var ju också bytt. VAFAN? Fick ringa support och undra hur jag skulle göra. De var jättehjälpsamma, fast det var lite bökigt för de nya inloggningsuppgifter fick skickas till en annan mailadress och då tog jag först min 100 år gamla Telia-adress från vilken jag har vidarebefordring till min g-mailadress, men det går ju inte på sekunden och det är väl inte rimligt att en Netflixsupport ska hänga kvar och vänta på att Telias servrar uppdateras, för det skedde inte as we spoke så att säga och sen var det som om universum och världsalltet var på kaparens sida för samtalet bröts, och alla som någon gång ringt upp en support efter att ett samtal brutits vet att man ALDRIG NÅGONSIN kommer till samma människa igen, och det gjorde inte jag heller. Men det var ju bara att dra ärendet igen och så kom jag på att jag kunde använda min jobbmail och fixa detta på min jobbtelefon medan jag hade supporten i örat i min privata telefon. Så det löste sig och TJI FICK DU SOM GJORDE DETTA. Supporten sa att sånt här hände ibland och då startade folk i allmänhet ett nytt konto istället och då fick den som kapade kontot lite gratis Netflix. Fattar dock inte (och glömde att fråga) vad som händer med betalningen, får man betala för två konton då eller hur funkar det? Då är ju folk skäligen korkade måste jag säga. Men det kanske bara funkar ett tag, typ till nästa betalningstillfälle? Man får ju verkligen hoppas det.

I övrigt tror jag vaktelhönan Snövit har lagt sig att ruva? Igår när jag skulle plocka ägg så låg hon och tryckte på dagens skörd. Det gjorde hon även i förrgår, men då föste jag bort henne. Men igår låg hon alltså där och då tänkte jag att okej, ligg kvar då. Och det gjorde hon hela dagen. Och även i morse. Fast för en stund sen när jag tittade till dom så var hon uppe och åt och sen kom den nya tuppen Batman och ville ligga, så jag vet inte vad det blir av det hela. Kanske var det bara en tillfällighet.  

Kollar på EM i dressyr, det är en fröjd för ögat och så kul att det faktiskt sänds hela klasser för en gångs skull. Ska dessvärre iväg och röntga Tages höfter mitt i alltihop, men SVT Play direktsänder ju föredömligt så jag får väl sitta i väntrummet och kolla på Patrik Kittels ritt, som måste överstiga 76,879 % för att Sverige ska ta medalj. VANSINNIGT SPÄNNANDE, sa de precis på tv och jag håller med. De som säger att dressyr är lika spännande som att se målarfärg torka...vet inte mycket om dressyr.  

fredag 16 augusti 2019

4 kycklingar senare

Det blev fyra kycklingar av fyra befruktade ägg - så här långt i alla fall.  Man vet ju aldrig vad som kan hända. Den förste som pickade hål på sitt ägg klarade inte av att ta sig ut själv. Innan jag åkte till min syrra så gav jag min man stränga order om att inte lägga sig i utan låta naturen ha sin gång. Klarar en kyckling inte av att ens kravla sig ur ägget för egen maskin så är det förmodligen något fel på den, tänker jag. Fast när de tre andra kycklingarna var ute och tultade omkring och Gunde Svan (som vi döpte honom till) fortfarande låg och kämpade med sitt äggskal två dagar efter första hålslaget så pallade min man inte se det längre utan lyfte bort den ena skalhalvan så att Gunde kunde kravla fram. Han är lite mindre och klenare än sina syskon, men har åtminstone överlevt sitt första dygn under plastmamman.

  

Så söta att man nästan dör.


Gunde Svan

torsdag 15 augusti 2019

En cirkel av sten

Har (motvilligt) avslutat En cirkel av sten av Elly Griffiths. Handlingen är den här:

I den brittiska succéseriens elfte bok om rättsarkeologen Ruth Galloway hemsöks hon och kommissarie Harry Nelson av ett spöke från det förflutna. Samtidigt är deras gemensamma framtid osäkrare än någonsin, med tanke på att Nelsons fru ska föda barn när som helst.

Nelson har fått en rad hotfulla brev. De är anonyma men påminner om brev han fick för länge sedan. Då ledde de till ett fall som har förföljt honom sedan dess, fallet som sammanförde honom och Ruth och gällde en flicka han inte kunde rädda.

Ruth arbetar med en utgrävning i Norfolks saltängar och plötsligt hittas benrester i en cirkel av sten. De visar sig tillhöra en försvunnen tolvåring. Allt mer påminner om det gamla fallet, men mannen som skrev breven till Nelson är död. Eller?

Ja, jag är väl inte helt opartisk eftersom jag helt oreserverat Ä-L-S-K-A-R Ruth och Nelson och hela gänget kring dom och mycket väl bara skulle kunna nöja mig med att läsa om dom och deras vardagsbestyr, utan något mordfall, och jag blir bara mer och mer kär i allihop för varje bok jag läser. Så det är väl inte riktigt rättvist att betygsätta, men skit samma. Den här boken får helt oväntat fem skelettfynd av fem möjliga. Läääääs!

onsdag 14 augusti 2019

Ett barn är fött

Köpte ju åtta Australorp-ägg och lade i kläckaren för några veckor sedan. Av dessa visade sig fyra vara befruktade och igår såg jag hålslag på två av äggen. Spännande! Och i morse (06.30) låg det en tufsig liten stackare där. Dock inte från äggen med hålslag utan från ett som såg helt intakt ut vid halv elvatiden igår kväll.

Ägg med hålslag


Kyckling!


Så himla ostrategiskt att jag ska åka och hälsa på min syrra idag och inte kan vara hemma och övervaka, men min man får väl vara pappaledig dårå (ja, alltså inte för att det behövs utan för att det är kul/spännande för en själv). Det är nämligen snäppet lättare att få audiens hos påven än att träffa min syrra. Om jag är ett busy bee så är hon en hel djävla bisvärm som är överallt på en och samma gång. Så det gäller att passa på, men stay tuned för the spännande uppdatering.

tisdag 13 augusti 2019

Till stallet istället, v33 2019

Igår började ridningen! Kom dit och såg att Pojken gick lektion i paddocken. Han brukar inte gå två lektioner på rad, så min första tanke var att "då får jag säkert någon annan". DEPPIGT, för jag vill inte rida någon annan. Det var väl inte så att jag rusade in till tavlan där ridlärarna skriver upp vem som ska ha vilken häst med bultande hjärta, men det låter ju ändå lite dramatiskt att skriva så. Hur som helst så stod Pojkens namn vid mitt och allting var med andra ord som det skulle. Det enda som var annorlunda var att vi inte skulle ha Karin, för hon är och jobbar någon annanstans de två första veckorna av terminen. Det visste vi om, men vi visste inte vilken vikarie vi skulle ha. Vikarien visade sig vara en som jag red för när jag började rida på denna ridskola i början av 90-talet. Då fick alla som började rida börja på lördagarna, och så att säga visa vad man gick för, och då var det Vikarien som hade "nybörjarvuxen" (som gruppen hette) ena veckan och så var det en annan instruktör den andra veckan. Det var inte någon större pedagogik på den tiden, för alla lektioner var precis likadana. Det var skritt på lång tygel, skritt på tygel, trav under lättridning, trav under nedsittning och så galopp (och den som inte ville/vågade galoppera fick ställa upp på medellinjen och vänta) och så var det antingen vänd snett igenom eller volt tillbaka mellan varje gångart för att byta varv. Så tror jag inte det går till längre.
Det var lite tryckt stämning, för i gruppen innan oss var det en häst som hade sparkat bakut och tjejen som red honom hade ramlat av och fallit rätt in i staketet och slagit i ryggen. Hon var ny i gruppen, ingen kände henne eller hade telefonnummer till hennes föräldrar utan man fick springa in på kontoret och titta i pärmar och ja, det var lite dramatiskt innan man fick tag på hennes pappa. Sen kom ambulansen, det var väl kanske mer en ta-det-säkra-för-det-osäkra-åtgärd, men det kändes ändå olustigt. Vi skulle egentligen vara på utebanan, men det kunde vi ju inte då eftersom det helt plötsligt skulle öppnas upp för ambulansen, så vi fick vara i stekheta ridhuset istället.

Lektionen var ganska kul, det hände mycket grejer och Pojken kändes bra i skritten och traven. I galoppen vet jag inte om jag blev för nonchalant och bara tänkte att det skulle gå fint eftersom han kändes fin, eller om det var för att vi nu var 10 stycken igen och Pojken behöver lite plats för att komma igång. Har ju varit lite bortskämd med att vara liten grupp på ridlägret och Boot Camp:en, men nu var det åter till bistra verkligheten igen. Så galoppfattningarna blev det mest kattskit av, avbrott och slängtrav och sånt där som jag tänkte att vi kanske hade lagt bakom oss vid det här laget. ICKE. Sen blev jag lite besviken på Vikarien, för hon kom inte med någon feedback överhuvudtaget, varken när vi red eller efteråt. Vi är ju vana vid att dels bli tillfrågade en och en hur det känns vid första skrittpausen, dels får vi ju kritik under tiden vi rider, och efter lektionen är det individuell genomgång med var och en. Så det kändes lite...magert. Klart att det inte är lätt att ta över en grupp bara sådär, men NÅGOT kunde hen väl ha kläckt ur sig? Aja, det spelar ju inte så stor roll, vi ska väl ha Vikarien max en gång till och sedan blir det bästa Karin igen.

Frisk

Ja, alltså, den här förkylningen blev visst inte riktigt så farlig som jag trodde. Var hängig och irriterad i halsen och snorig i en dag, det började när vi var i Köpenhamn och höll i sig något dygn. Sedan var jag bara snorig i kanske en dag och nu är jag varken det ena eller det andra. Hurra för mitt förnämliga immunförsvar dårå?

Håller på att läsa Elly Griffiths senaste bok om rättsarkeologen Ruth Galloway. Jag Ä-L-S-K-A-R Ruth och hela gänget så pass mycket att jag med flit ransonerar läsandet så att det ska vara längre. När jag var sjuk i helgen och därmed tyckte jättesynd om mig själv så kom jag på att jag faktiskt borde investera i dessa böcker, eftersom jag gillar att läsa-om böcker jag gillar, och dessutom börjar alla intrigerna som Ruth och Nelson och Cathbad och de andra råkar ut för bli ganska invecklade och komplicerade, och det hänvisas rätt friskt till gamla fall och då vill jag ju kunna läsa om dom när jag får lust och inte när bibblan råkar ha öppet (vilket är 3 dagar i veckan och det är inte världens största utbud heller även om det går jättejättesnabbt att få hit böcker man reserverar, givet att man inte är nummer 152 i kö). Vissa böcker vill jag helt enkelt bara äga, även om jag blir bättre och bättre på att faktiskt utnyttja biblioteken (och då har jag aldrig någonsin varit direkt "dålig" på det, men det fanns en tid när man inte hade varenda ledig väggyta proppad av bokhyllor och, tja, då kan man ju handla böcker som om det inte fanns någon morgondag. Men förr eller senare blir det FULLT, och så är fallet hos mig/oss). Men för Ruth kände jag att jag ville göra ett undantag. Och de flesta av böckerna borde ju finnas i pocket och nu på sommaren är det väl alltid "köp 4 betala för 3"-erbjudanden överallt? Så jag in på Bokus, men då visade det sig att den första boken (Flickan under jorden), den gick överhuvudtaget inte att uppbringa i någon nätbokhandel i hela djävla världen (eller okej, jag kollade bara svenska, men SKITSAMMA) vare sig i pocket eller inbunden. Och de två nästföljande (Janusstenen och Huset vid havets slut) fanns bara som e-bok eller e-ljudbok. AMENVAFAAAN. Nu blev det genast lite krångligare. Men ibland har man flyt. Flickan under jorden och Janusstenen hittade jag på Bokbörsen, kanske inte direkt till vad man skulle kalla fyndpriser, men skitsamma. Sen var det stopp. Huset vid havets slut fanns inte på Bokbörsen, inte på antikvariat.net eller någon annanstans heller. AMENVAFAAN IGEN. Men sen kom jag på att jag kunde kolla på Tradera. Ingen träff vid sökning på "Huset vid havets slut", men när jag sökte på Elly Griffiths så fick jag upp en auktion med "sommarläsning", innehållandes Huset vid havets slut, Janusstenen, samt de två nästföljande böckerna Känslan av död och En orolig grav. Lade ett fläskigt maxbud på denna samling och "vann" auktionen ett uttryck jag stör mig extremt mycket på eftersom det inte är något djävla lotteri utan bara handlar om vem som är beredd att betala mest. Nu behövde jag inte ens betala speciellt mycket, så jag är nöjd även om den minnesgoda läsaren kan notera att jag redan köpt Janusstenen till ett milt överpris på Bokbörsen. Men den kan jag väl gissningsvis sälja till ett milt överpris till någon hugad spekulant vad tiden lider. Sedan kunde jag gå in på Bokus och beställa 4 (De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått och Dolt i mörker) och betala för 3. De övriga (Den mörka ängeln och En cirkel av sten) är så pass nya så jag tror inte att de finns i pocket än. MEN DET SKA JAG SE TILL ATT BEVAKA. Inget ska fortsättningsvis stå emellan mig och obegränsad tillgång till Ruth Galloway.

lördag 10 augusti 2019

Sjuuuk

Har blivit förkyld. Det är skitlöjligt, för jag har mig veterligen inte träffat någon annan som är det, plus att det senaste året har min man varit förkyld - alltså sådär hemma-från-jobbet-med-feber-förkyld - minst tre gånger och då har jag på sin höjd fått lite ont i halsen och varit lite snorig ett par dagar och ibland inte ens det. Försöker intala mig att det beror på att jag är mycket ute i friska luften och äter så mycket kål och annat som är nyttigt (äter i och för sig sånt som är onyttigt också, men det hör väl inte hit, tänker jag). Men nu, mitt under semestern, passar kroppen alltså på att svika mig Å DET GRÖVSTA. Det tycker jag är dålig stil av kroppen.
Igår var vi i Köpenhamn. Jag skyller på det. Min man (det är alltså hans fel) har tjatat oupphörligt om att vi ska "göra något under semestern". Själv tycker jag semester är mer att göra ingenting. Eller i alla fall ingenting som man inte har lust med. Men ibland faller även jag för trycket från omgivningen, så jag gick med på en dagsutflykt till Köpenhamn med man och hundar. Övriga husdjur fick stanna hemma.
Först skulle vi skaffa en sån här BROBIZZ, alltså en liten elektronisk dosa som man fäster på insidan av vindrutan och därmed snabbt och smidigt susar genom passagen till bland annat Öresundsbron. Det kunde man göra vid något slags kundcenter, som vi mödosamt letade oss fram till med hjälp av Google Maps. Sen tog det i runda slängar tvåhundra år att ta sig från detta kundcenter - som låg smidigt till om man kom FRÅN Danmark, men inte tvärtom - och till bron. När vi väl kretsat omkring i betongspaghettin runt Malmö och kommit upp på bron i rätt riktning gick det apsmidigt att ta sig över till grannlandet.

Vårt mål för dagen - det här var min idé - var Christiania. Har aldrig varit där, så det kunde ju ändå vara lite intressant. Vi parkerade i något parkeringshus vid Nyhavn och tänkte att vi kunde flanera därifrån och över till Christiania. Det var bara det att ungefär resten av Europa hade samma planer. Ja, kanske inte primärt att besöka Christiania, men att strosa på gator och torg och äta glass och sitta på uteserveringar och dricka öl. Fyfan vad jag hatar att trängas med folk. Kan vara mitt värsta någonsin. Att trängas med folk och dessutom baxa omkring tre hundar som inte direkt är vana att gå i städer och därför måste stanna och nosa på exakt ALLT var väl inte heller någon höjdare om ni frågar mig. Men vi tog oss i alla fall till Christiania och strosade runt där en del. Det var väl både och om ni frågar mig. Många gulliga hus och små trädgårdar och sådär (hittade till och med ett stall och en ridbana. Dock var det inga hästar på plats just där och då), men det var smockat med turister även där. Och bortsett från att det satt en och annan fri ande och blossade på något cannabisbaserat så kändes det inte så värst alternativt. Fast nu var vi inte på själva Pusher Street utan höll oss mest i ytterområdena eftersom det var så HELVETES MYCKET FOLK ÖVERALLT.
Sedan stångade vi oss till Nyhavn där hela Europas samlade befolkning befann sig. Köpte en glass. Det var överfullt på alla uteserveringar så vi fick sitta på kanten av kajen. Sedan åkte vi hem. Det hade varit någon olycka på motorvägen in mot Köpenhamn och köerna i motsatta färdriktningen ormade sig milslånga, men vi kunde TACK OCH LOV susa hemåt i normal hastighet. Hastigheten åt det andra hållet var nämligen "så att en snigel skrattade" enligt danska trafikradion. Antar att man ska vara glad för att vi slapp sitta i dessa köer, men vid det laget hade min tidigare annalkande förkylning blommat ut med full kraft, plus att jag var dödstrött av folk och värme samt hade huvudvärk av PMS och passiv cannabisrökning så mig var det inte mycket med.

Så nu är jag hemma och snyter mig i form. Tänker att jag ska använda detta som ett strategiskt försvar nästa gång min man börjar tjata om att vi måste "göra något på semestern". VADÅ, VI VAR JU I KÖPENHAMN? Det ska man väl klara sig på i minst tre år, tänker jag.

Glöm inte att låsa

Har läst Glöm inte att låsa av Elizabeth Haynes. Den handlar om det här:

Catherine Bailey är ung, singel och festar hårt med sina vänner på helgerna. Känner hon sig attraherad av en man tvekar hon inte att ge sig in i leken. Men när hon träffar Lee blir det snabbt allvar. Han är snygg, karismatisk och spännande – det är nästan för bra för att vara sant. Inte bara Catherine utan också alla hennes väninnor faller som käglor. Vilket kap!
Deras passion är himlastormande, Lee uppvaktar Catherine som ingen man tidigare gjort, men snart får hon uppleva hans dåliga humör och en skrämmande brutalitet. Vem är han egentligen? När kommer han att höra av sig härnäst? Vad sysslar han egentligen med?
Att Lee är en man med makt står klart. Deras relation blir alltmer oförutsägbar och Catherine känner sig osäker, hon har en kuslig känsla av att någon rotar bland hennes saker. Inte lämnade hon fönstret öppet? Och inte låg boken där när hon gick till jobbet i morse? Hon kontrollerar gång på gång att fönster är stängda och dörren är låst när hon går ut. Och sedan kontrollerar hon igen och sedan en gång till. Tvångstankar och ritualer tar över hennes liv, stjäl hennes tid och inre ro. Catherine känner sig hotad till livet.
Långsamt bryts hon ner. Catherine förvandlas från en festglad och självsäker ung kvinna till ett nervvrak med tvångsbeteenden utan någon som helst självkänsla. Hon försöker tala med goda vänner om det som händer men blir inte trodd – de känner Lee och dyrkar honom. Inte skulle han bete sig på det sättet? Hennes liv blir outhärdligt, hon litar inte på någon, har ingen att vända sig till.
Catherine ser till slut ingen annan utväg än att fly. Men det hon tror sig ha undkommit en gång för alla kommer att upprepa sig.

Jag tyckte den här boken var rätt okej, men inte mer än så. Det var väldigt mycket fokus på att beskriva Cathys ritualer om och om igen - nu vet jag för all del att för människor med OCD så består tillvaron av ritualer som upprepas om och om igen, men man måste kanske nödvändigtvis inte fylla vad som känns som en femtedel av en hel roman med detta. Sen tyckte jag det var lite väl osannolikt att hon sedan, när hon träffar Stuart, raskt och rationellt kan berätta och till och med skämta lite om det - och att han skulle vara så gränslöst tålmodig och förstående, NJA? Det är väl en sak om det hade varit en person man kände och hade en relation med som utvecklar denna form av beteende, då finns det ju mer av den personen att förhålla sig till, men att inleda en relation med någon som är helt fast i sitt OCD, ja det är ju fint att kunna se att man är mer än sin sjukdom, men ändå - NJA? Sen var det en hel del av Lees agerande som kändes NJA? Okej, jag vet att det finns människor som är extremt utstuderade i sitt sätt att kontrollera och manipulera, men de kan ju trots allt bara vara på en plats samtidigt, och de har väl oftast någon form av arbete som gör att de inte kan ägna 100 % av sin tid åt att övervaka och förfölja någon i en mångmiljonstad. Den här boken får tre små övervakningskameror av fem möjliga.    

måndag 5 augusti 2019

Boot camp 2019

Har överlevt helgens BOOT CAMP med träningsvärk och ett skavsår i röven som minne. Hade Pojken och han kändes SUPERFIN hela tiden. Tänker att programridningslägret tidigare i veckan ändå gjorde någon nytta, för hela helgen har han varit jättefin i formen, gått stadigt på tygeln och jobbat på jättebra. Framför allt i galoppen! Fina fattningar i båda varven och jag har till och med kunnat jobba honom lite i galopp. Stort för att vara oss.
Vi var elva stycken och uppdelade i två grupper som red två pass per dag. Dag ett red vi först ett dressyrpass med en evighetsövning som kallades "hunden". Det var, om man utgår från volten vid C: komma på spåret, volt tillbaka mellan H och  E (det var hundens ena hängande öra), rida tillbaks, volt tillbaka mellan M och B (andra örat), rida till C, lägga en 15-metersvolt (hundens ansikte) och sedan fortsätta med första örat, andra örat, ansiktet, osv osv. Först i ena varvet, sedan i andra varvet. Först i skritt, sedan i trav. Jättebra lösgörande övning för man kunde ju även göra de där volterna tillbaka lite som framdelsvändningar runt de koner som stod utplacerade för att markera vändpunkterna. Pojken jobbade jättebra och kändes kanonfin hela tiden.
Pass två var ett pass med bommar där vi skulle rida en bana och trava och/eller galoppera över upphöjda cavalettibommar, vanliga cavaletti samt galoppbommar. Det kändes inte jätteavancerat och det gick bra.
Dag två inleddes med ett monsterdressyrpass där fokus låg på sitsträning. Så det var bara att lägga upp stigbyglarna framför sadeln och jobba fram skavsåret. Vi red på kvartslinjerna med övergångar från trav till skritt och från trav till halt. Sedan galopperade vi på stora mittvolten och JEFLAR vad Pojken kändes fin. Jag har varit lite tveksam till att galoppera honom utan stigbyglar för ibland klampar han iväg i fyrtakt och ibland blir övergångarna rätt så vidriga, men den här gången kom vi in i en positiv spiral där han gick fint, jag kunde fokusera på att sitta rätt och ha honom framför mig, vilket såklart ledde till att han gick ännu bättre och jag kunde jobba ännu mer med min sits och att arbeta honom på rätt sätt. Hade kunnat hålla på i TIMMAR (trots skavsåret från helvetet), men det var kanske tur att vi inte gjorde det.
Nästa pass var det hoppning och det gick OCKSÅ bra. Nu var hindren kanske...40 centimeter, men det känns lagom för mig, mesproppen. Pojken har inget direkt emot att hoppa (åtminstone inte dom höjderna), men någon naturbegåvning är han inte. Han är det där typiska kallblodet, lite klumpig och hoppar (känns det som i alla fall) med lite sänkt rygg och utan större finess. Men jag kände mig ändå helnöjd.  

Höstterminen börjar om bara en vecka! Är sjukt taggad på detta nu, så jag hoppas att skavsåret hinner läka tills dess, haha.

Allt jag fått lära mig

Har läst Allt jag fått lära mig av Tara Westover, efter ett tips från DDT. Sen har jag sett folk tipsa om den till höger och vänster, så jag har förstått att det är en bok som är inne nu. Känns ju fint att för en gångs skull vara lite med sin tid.

Handlingen är den här:

På en gård vid bergets fot i Idaho bor Tara Westover med sina föräldrar och sex syskon. På somrarna hjälper hon sin mamma att koka örter och på vintrarna arbetar hon i sin pappas skrotverkstad. När hon får ett stålrör genom benet, eller när hennes storebrors ben börjar brinna, åker familjen inte till sjukhuset, hennes mamma behandlar såren med örtomslag. Familjen är mormoner och survivalists de lever helt avskärmade från samhället. Tara är 17 år när hon för första gången sätter sin fot i en skola. Hon har aldrig hört talas om Förintelsen, Kennedy, Martin Luther King.

Jag tycker den här boken var väldigt intressant. I alla fall till en början, eller låt oss säga de första två tredjedelarna. Man kan ju i och för sig fundera lite på hur det amerikanska skolväsendet är uppbyggt när man uppenbarligen kan komma helt utan bakgrund och kunskaper och ändå klara av att både ta examen och till och med doktorera, antingen är Tara smartare än 99 % av befolkningen eller så kanske är systemet uppbyggt på ett sätt som gör att det går att klara sig ändå? Jag har ingen aning. Man kan också undra vilka supergener som familjen Westover verkar besitta eftersom de fan i mig överlever allt. Eller om det beror på örterna och att Herren håller sin vakande hand över dom? Jag har ingen aning här heller. Sista tredjedelen av boken tyckte jag blev lite upprepande och långrandig, men den var helt klar läsvärd. Den får fyra små foliehattar av fem möjliga.