fredag 17 augusti 2018

Sista semesterdagen :(

Sitter nu här och försöker med något slags carpe fucking diem, men det går väl sådär. Är helt enkelt väldigt bitter över att semestern, den långa och härliga, är fetslut. Ja, jag börjar i och för sig inte jobba förrän på måndag, men lördag och söndag är ju inte semester om man som jag alltid jobbar måndag till fredag. Bitterheten härrör sig mest från att tre veckor av fyra var så helvetesheta att det knappt gick att göra ett skit. Är ju ingen sol- och badmänniska så stranden är aldrig ett alternativ. Istället har man fått sitta och kura med huvudvärk bakom meddragna gardiner som Madickens mamma. Inte okej!

Jaha, men bra saker har ju ändå hänt. Att göra ingenting är ju faktiskt rätt vilsamt. Vi hämtade hem monstervalpen Tage. Vi skaffade vaktlar. Hönsen började värpa. Vi besökte Mandelmanns trädgårdar och jag är nästan 100 % säker på att jag kändiskryssade Kalle Lind på Konsum härom veckan. Jag har varit på träningsläger och boot camp i stallet, samt fått pyssla om Bulldozern när hon var halt. Säkert en massa annat också som jag inte kommer på nu. Så egentligen borde jag vara nöjd och tycka att det ska bli helt okej att börja jobba igen. Fast jag vill ju ha MER! Mer lättja, mer ledighet, sovmorgnar!

Det får väl bli till jul eller så.  Mvh ej (läs: mycket) bitter.

torsdag 16 augusti 2018

Tusen små bitar

Har läst Tusen små bitar av James Frey, en bok som sägs vara based on a true story utifrån författarens eget missbruk, men sen var den tydligen ändå delvis påhittad. Aja, oavsett vilket så var det en bra berättelse som handlar om James, som vaknar upp ombord på ett flygplan, blåslagen och utan att minnas hur han hamnat där eller en aning om vart han är på väg. Det visar sig att han är på väg till en avvänjningsklinik och där får man följa hans väg till att bli fri från ett mångårigt alkohol- och drogmissbruk.
Jag tyckte boken var bra, skit samma om den är sann eller ej. I början störde jag mig på att det inte var några talstreck i dialogerna, och stundom kändes berättelsen lite onödigt väl detaljerad, man måste kanske inte redogöra för EXAKT varje måltid och varje dusch och varje föreläsning för det blev lite tjatigt i längden. För den nervsvage finns det även mångsidiga och extremt ingående beskrivningar av tandläkarbesök med rotfyllningar utan bedövning och hur James i ren frustration sliter ut en nagel med rötterna som åtminstone jag (uppenbarligt nervsvag) fann onödigt detaljerade. Men i övrigt helt ok. Den här boken får tre och en halv månaders fängelse av fem möjliga.

måndag 13 augusti 2018

Det hemliga rummet

Har läst Det hemliga rummet av Eva Swedenmark och Annica Wennström. Berättelsen handlar om fyra kvinnor som lärt känna varandra via en blogg. En av dom har precis fått ärva ett hus, vill ha sällskap och bjuder därför dit de andra. "Men vilka är dessa kvinnor egentligen, bakom den bild de har skapat på nätet? Och vad händer när deras hemligheter avslöjas?" frågas det i baksidetexten. Lät väl ändå lite halvspännande tyckte jag, men det var det inte. Jag tycker karaktärerna var extremt trista och intetsägande och det känns ytterst oklart varför de ens träffas, det är ju inte som att de har jättekul utan det känns stelt och olustigt typ 99 % av tiden. Och det som så småningom "avslöjas" känns rätt förutsägbart och stereotypt. Gäsp. Den här boken får två små myggbett av fem möjliga.

fredag 10 augusti 2018

Pakt

Har läst Pakt av Anna Roos (nu verkar det kanske som att jag läser blixtsnabbt men jag har harvat på med den ett bra tag och det bara slumpade sig så att den blev utläst på samma dag). Om den stod det så här:
En kvalmig högsommardag ses Beatrice Solstjärna kliva ut genom slottsporten för sista gången. Efter sig lämnar hon en sörjande familj, bestörta vänner och ett vemodigt blogginlägg. I pressen omnämns den unga kvinnan som försvunnen, men polisen hittar inga spår. Tio år senare publicerar hon ett nytt inlägg på sin blogg.
Alexandra Jonsson har lämnat både landsbygden och sitt förflutna bakom sig. Målmedvetet klättrar hon i karriären. Men när ett nytt inlägg en dag läggs upp på den blogg där hon var medskribent som ung, tvingas hon vrida tillbaka klockan – till en sommar då lögner blev till sanningar och sanningar till väl bevarade hemligheter.
På nätet kallade de sig för »stjärnorna på slottet«, en handfull vänner som träffats om somrarna sedan de var barn. Solen strålade lika intensivt på livet som på deras brunbrända kroppar. Till den dagen då ett av deras infall får oanade konsekvenser och allt ställs på sin spets.
En för alla och alla för en. Eller?
Det lät ju rätt spännande och den fick bra recensioner i DN. Men precis som med hennes förra roman, Spel, tyckte jag att den var synnerligen lätt att lägga ifrån sig. Kände mig mest irriterad på karaktärerna där ingen kändes det minsta vare sig intressant eller sympatisk. Själva berättelsen saknade driv, om man ska vänta till typ sista sidan med att avslöja "vad som egentligen hände den där sommaren" så kan man väl i alla fall bemöda sig med att pytsa ut en och annan ledtråd utmed vägen så att man inte somnar? Den här boken får en sur bloggkommentar av fem möjliga.

Allt att förlora

Har läst Allt att förlora av Sabine Durrant. Berättelsen handlar om Gaby, som är en känd tv-programledare, som hittar en död kvinna under en joggingtur. Hennes perfekta liv med karriär, flott hus, framgångsrik man, barnflicka och städerska, slås i spillror när hon blir anhållen som misstänkt för mordet. Trots att hon aldrig sett offret tidigare verkar det finnas oväntade kopplingar till Gaby...

Ska inte avslöja hela handlingen, men merparten kändes som en lång och rätt tradig transportsträcka, för all del välskriven men onödigt detaljerad och i ett rätt segt tempo. På slutet tog den dock lite fart och det blev en oväntad twist som gör att den här boken ändå får tre indicier av fem möjliga.

Jamen ÄNTLIGEN

Vaknade i natt av detta härliga: åska, blixt, dunder, REGN. Ett rejält sådant som fyllde regntunnorna upp till kanten, och vad som är ännu bättre är detta: att det nu bara är sådär 20 grader, växlande molnighet och ganska blåsigt. Friskt! Sådär som det ska vara efter ett åskregn. Så att man kan vistas utomhus och till och med röra sig utan att dö av värmeslag. Så att man slipper sitta och kura inomhus bakom neddragna rullgardiner för att inte ens hem ska förvandlas till ett himla drivhus så som det har varit sen i fucking MAJ månad. Tror faktiskt detta blir den vädermässigt bästa dagen på hela sommaren. Och enligt lokaltidningen är "högtrycket på väg bort". HOPPAS!

onsdag 8 augusti 2018

Whazzup?

En sak är säker: semester i kombination med TROPISK HETTA är inte så gynnsamt för bloggandet. Eller bokläsandet. Eller tv-tittandet heller för den delen. Man. Orkar. Ingenting. Med man avses som vanligt jag. Alltså, jag ska aldrig mer klaga på en normal svensk sommar. Näe, då ska jag gå långpromenader i regn, ligga på soffan och läsa böcker och glo på tv. Inte som nu när det enda man orkar göra är att sitta och krafsa slött på telefonen som nån annan FOMO-idiot.

Aja, jag  har i alla fall varit på BOOT CAMP i helgen som gick. Det var - förstås - svettigt, och dessutom gick jag och fick ryggskott ett par dagar innan, så jag skulle verkligen inte påstå att jag var på topp. Vi red två pass per dag. Pojken - min nya hästrelaterade kärlek - är ju inte precis i kondition för hårdträning, så jag fick ha honom ena passet och en STOR HÄST andra passet. Det var ju nästan så att det var läge att ringa Kvällsposten. De andra skrattade åt mig när jag sa att han var stor, för det var han tydligen inte. Men om man nästan inte klarar av att spänna det sista på sadelgjorden själv så är det stort enligt mig. Red visserligen den här Hästen några gånger i höstas, så det var ju inte HELT nytt. Det gick dessutom rätt så bra, åtminstone första passet. "Det ser enkelt ut", sa ridläraren, och det kan jag ju säga att det inte precis kändes, men man får väl ändå vara nöjd om det SER bra ut. Andra passet var väl lite jobbigare för honom för då stannade han upp, jag petade till honom med spöet, han kickade efter spöet, jag framhärdade och han gav med sig men blev lite sur. Sedan jobbade vi i galopp och han har kanske världens största galopp och det var väl inte den bästa kombinationen tillsammans med ryggskott.
Men Pojken! Åh vad jag trivs med honom! Än så länge så jobbar vi mest bara med att han ska lyssna på hjälperna, men det händer grejer hela tiden tycker jag. Och jag är en av dom som ska få rida honom i höst! Planen (för mig) är att jag ska rida Pojken på min vanliga lektion och sedan varva med att rida Hästen för att jag ska behålla känslan av att rida en skolad häst och kunna överföra det till Pojken. Är som alla förstår helt exalterad över detta. Så exalterad att jag bjussar på en SELFIE (eller det är väl egentligen ingen selfie i ordets rätta bemärkelse eftersom det inte är jag som har tagit bilden, men ändå) trots att jag själv mest liknar en fånflinande svettig signalkräfta. Men Pojken! Är han inte underbar så säg?

Efter ett ridpass i 30 graders värme är det bara
hästen som är snygg.



Annat nytt som har hänt: Ytterligare en höna har börjat värpa. Nu är det alltså Mette-Marit, Magnhild plus en till (som ännu inte har gett sig tillkänna annat än genom att lämna ett anonymt ägg i redet) som betalar för sig. Plus att vaktlarna sprutar ur sig ägg som om det inte fanns någon morgondag. De är ju dock så små så att de knappt räknas. Ett stekt vaktelägg sväljer man ju liksom i en tugga. Häromdagen bakade jag en sockerkaka på 12 vaktelägg och gav bort ungefär lika många, ändå tycker jag det ligger högar överallt. Kom på igår (tankeverksamheten är ju inte direkt på topp) att när alla sex hönorna börjar värpa så kommer vi att få 42 ägg per vecka. Det känns ju väldigt rikt måste jag säga. Dags att börja friska upp sortimentet av äggrelaterade maträtter.

Annars händer det väl inte så mycket. Med en nioveckors Tage som hänger en i hälsenorna blir det inte mycket gjort ens om det inte hade varit värmebölja från helvetet. Men vi har kollat på Castle Rock på HBO (rekommenderas) och på Carrie (både den gamla med Sissy Spacek och den nya) och IT (den nya). Tyckte den gamla Carrie var bättre än den nya och den nya IT var bättre än den gamla, men gillar inte att de har gjort om det till åttiotal när det ska vara femtiotal. Undrar dessutom ifall man ens fattar något av handlingen om man inte har läst boken, fast om man har läst boken så stör man sig ju bara på att det inte är som i boken. Sedan kollar vi på nån serie med James Spader som jag inte minns vad den heter, men den är rätt okej. Håller även på med Handmaid's Tale, andra säsongen och sedan ligger Orange is the new black i pipelinen. Det bär lite emot att ligga med neddragna gardiner och glo på tv på dagtid, men nu börjar det ju åtminstone bli mörkt på kvällarna. Och bara en och en halv vecka kvar på semestern, sen är det in i grottekvarnen igen. SUCK. Aja, bara det blir svalare så kan jag tänka mig att stå ut med nästan vad som helst. MEN DET BLIR JU ALDRIG SVALARE.


söndag 5 augusti 2018

Bara ett barn

Har läst Bara ett barn av Malin Persson Giolito. Har tidigare läst Störst av allt och tyckte den var riktigt bra, och den här var också riktigt bra. Berättelsen handlar om sjuåriga Alex som har problem både i skolan och hemma, han omhändertas och placeras i familjehem men i samband med att han träffar sin mamma en helg så hittas hans pappa död och det är Alex som håller i mordvapnet...Advokaten Sophia Weber ska företräda honom, polisen Adam Sahla ska utreda omständigheterna kring brottet och så får man följa lite andra personer runt Alex. Det är en tragisk berättelse som är svår att lägga ifrån sig och språket är riktigt bra. Däremot stör jag mig på när människor som uppenbarligen inte kan någonting om hästar ska skriva om hästar (exempel: alla vet ju att en häst som sover normalt sett inte har frambenet lyft såvida den inte är halt  och då skulle den inte ha blivit riden (som denna blev). Att vila på ena bakbenet är däremot helt normalt, men frambenet: FELFELFEL). Sedan irriterar jag mig rätt mycket på dynamiken mellan Sophia och Adam, det där med att två människor först irriterar ihjäl sig på allt hos varandra och sedan vill de plötsligt ligga? Ej realistiskt. Och man får läsa sida upp och sida ner om Sophias ensamhet, sedan dyker det med ens upp någon överklassbög med en gigantiskt och excentrisk umgängeskrets och föräldrar som nästintill verkar se henne som sin egen dotter och tjo vad det var livat i holken helt plötsligt? Ej heller så realistiskt om ni frågar mig. Även lite synd att man inte får lära känna Alex och Linda lite bättre. Men i övrigt: LÄS. Den här boken får fyra advokatsamfund av fem möjliga.

fredag 3 augusti 2018

Fem saker jag inte förstår

Fick en ny spännande bloggutmaning av Mirre (och som vanligt nuförtiden så passar jag den elegant vidare till DDT), nämligen att blogga om fem saker jag inte förstår. Ja, det tål ju att tänka på. Det finns ju mycket som är helt obegripligt här i världen, men jag tänker att det i första hand inte ska handla om att jag faktiskt inte fattar riktigt hur man löser differentialekvationer med Runge-Kuttas metod utan att det ska vara en lite mer svepande betraktelse över livet, universum och allting. ELLER KANSKE INTE, för denna sommar i nådens år 2018 tenderar ju den enklaste tankekedja att bli lika invecklad som kvantfysik. Aja, det får bli vad det blir. Håll i hatten så kör vi:

1. MOBILT BANK-ID.
Ja, ni får gärna skratta. Jag tycker det är lika obegripligt varje gång man ska logga in någonstans, att någonting i ens telefon liksom vet att jaha, Sparbanken. Fattar verkligen inte hur detta funkar.

2. KOMPASS.
Alltså, jag fattar ju att nålen alltid pekar åt norr för det har man ju snappat upp, men jag fattar verkligen inte hur denna lilla plastbit ska få mig från A till B utan att slumpa mig förbi resten av alfabetet däremellan. Likadant finns det människor som alltid tycks veta vilket väderstreck som är åt vilket håll. Själv måste jag till och med hemma på den egna tomten fundera på var det är morgon- respektive kvällssol och sedan kan jag göra ett tveksamt uttalande om vad som är söderläge. I bästa fall alltså. Väderstreck och jag = ej kompatibelt.

3. EKONOMI.
Ja, inte i bemärkelsen att jag står i kö för nästa säsong av Lyxfällan, tvärtom. Min egen ekonomi har jag stenkoll på. Men det är mer det här hur världsekonomin funkar. Varför rasar börsen i New York när Putin snyter sig i Moskva? Varför är "kostnad" och "utgift" inte samma sak, pengar ut, och vad fan är egentligen avskrivningar? Hur kan Swish funka på sekunden medan det tar tre bankdagar om man sätter in pengar från ett konto i en bank till ett annat konto i en annan bank och var är ens pengar under tiden? Och hur kan någon tjäna mer pengar på detta? OBS, vill egentligen inte veta. Säg "inflation" och jag halverar mitt intag av insomningstabletter.*

4. SYMASKINER.
Det finns flera mysterier här. Det första är konstruktionen. Det är ju liksom inte på något vis intuitivt hur en symaskin ska träs. Upp, ner, in, ut i en synnerligen ologisk följd som snarast verkar ha slumpats fram av illasinnade konstruktörer. Och sen ska tråden flyttas från trådrullen till en liten spole som sedan ska sitta dold under nålen och från vilken undertråden ska fiskas upp och bli ett med övertråden. HERREGUD vilket meck. Den andra delen av mysteriet är att det alltid finns minst en sybehörsaffär i alla småstäder. De har alltid funnits, de ligger alltid centralt och man vågar inte tänka på vad lokalhyran betingar. Eller hur många garnnystan och knappar och trådrullar man måste sälja om dagen för att få det att gå runt. Det känns som en helt omöjlig ekvation, ändå ser man aldrig en BUTIKEN UPPHÖR, ALLT SKA BORT!-skylt på en sybehörsaffärsdörr. Helt obegripligt.

5. RYMDEN.
Alltså, jag kan ju se på en modell av solsystemet och tycka att den är helt rimlig, men på riktigt fattar jag inte att om (eller ja, eftersom) jorden är rund, varför går människor i Australien då inte upp-och ner? 


* Har inget sådant intag överhuvudtaget, men tyckte det lät lite fränt ändå.



onsdag 1 augusti 2018

Jag: mitt i ett triangeldrama

Många ligger ju säkert sömnlösa och undrar hur det går för min inre 10-åriga hästtjej. DET GÅR BRA! svarar den 50-åriga diton. Denna vecka har det varit träningsläger i tre dagar och till helgen vankas det boot camp i dressyr. Bulldozern är under igångsättning, så henne var det ju såklart uteslutet att träna med. Däremot är det jag som står för igångsättningen, vilket känns jättekul. Är i stallet varje dag, ryktar, mockar, vattnar, packar hönät, sopar stallgången samt rider Bulldozern i skritt och numera även lite trav en halvtimme varje dag.

Men på träningslägret fick jag ha en av de nya ponnyerna (därav rubriken med triangeldrama eftersom det lite känns som att jag är otrogen mot Bulldozern) som kom i veckan, en sjuårig tinker som i princip bara är grundriden och som inte har en muskel någonstans. Det var otroligt längesen jag red en unghäst och jag skulle ju inte vilja påstå att folk stod på kö efter min autograf efter första lektionen i måndags. Inte att det uppstod kärlek från första skrittsteget heller. Han vinglade både hit och dit och klämde mitt ben mot staketet flera gånger och kändes allmänt seg och ovillig, volterna blev i bästa fall sexkantiga, galoppfattningarna var rena skämtet och sedan orkade han inte hålla igång galoppen mer än max fem meter. Men min ridlärare tyckte ändå det var okej  med tanke på förutsättningarna. Nästa dag, som var igår, red vi för en dressyrtränare. Det kände jag väl SÅDÄR inför, men man får ju förklara läget och ta det för vad det är. Det började med att jag sa att jag upplevde Pojken (som tinkern får heta här) som rätt seg och tränaren sa att jag skulle trava några varv. Pojken hade nog aldrig varit ensam i ett ridhus förut, och det tyckte han inte var något vidare. Han sprang runt runt med högt oroligt huvud och tvärstannade varje gång han såg sig själv i spegeln och var allt annat än seg. Men sen kom nästa häst in och då lugnade han sig. Sedan gick det nästan lite bra ett tag, men så fick han för sig att han inte kunde gå på en volt utan bara vek halsen åt sidan och sprang rakt fram. Min ridlärare säger ofta att man ska låta hästarna ta ansvar för situationer de själva skapar så jag tänkte att "jaha, men spring in i väggen då" och så gjorde han det. Så det tipset funkade ju inget vidare om ni frågar mig, men sedan hjälpte tränaren mig så att jag fick ta ansvar och sen gick det lite bättre. Fick även det eminenta tipset att gasa mig ur alla problematiska situationer, "tänk bara fram, fram, fram". Funkar kanske i fler sammanhang?

Idag red jag för min ridlärare igen och nu började det kännas som att vi ändå har fått lite kemi, Pojken och jag. Jobbade mycket med övergångar och då blev han mer lyhörd och vaken för hjälperna. Fick även till ett par nästan lyckade galoppfattningar och klarade även att galoppera ett helt varv på fyrkantsspåret. Nu ska han - och jag - vila oss i form till boot campen. Någon kondition att tala om har varken han eller jag när det är 30 grader varmt och luften står helt stilla. NÄR SKA DET BLI NORMALA TEMPERATURER? Nu i eftermiddags har det förvisso åskat lite och i samband med det föll det ungefär 67 regndroppar, men det är ju fortfarande kvavt och tryckande. Stoppa detta väder NU. Tack.