fredag 25 maj 2018

Till stallet istället, v21, pt1

I måndags stod "uteritt" på schemat. Det var något av en besvikelse eftersom vi gjort exakt samma sak förra måndagen och vi red exakt samma runda den här veckan eftersom skogen i stallet har sina begränsningar. Men ja, jag fattar ju grejen. Man rider i ridhus nästan hela året, klart man ska passa på att rida i skogen när det finns möjligheter. Oftast är det ju något som kommer i vägen i vilket fall som helst även om det är sommar. För regnigt, för varmt, för dammigt, för mycket insekter, risk för åska, you name it och vips så är man inne i ridhuset i alla fall.
Den här gången red jag sist. Det är inte jättekul att rida sist av alla när det är torrt och dammigt, vilket det var. Dessutom så är det en oskriven regel när man rider i kolonn  att man skickar information framifrån bakåt och bakifrån framåt, men nähä, det fanns det folk som inte hade hört talas om. Så jag hade ingen aning om vad som skulle hända utan plötsligt började folk framför en galoppera och lika plötsligt saktade de av så att man höll på att rida rätt in i röven på framförvarande. Dessutom är det ej kul att rida sist när det är torrt och dammigt. Det var det i måndags kan jag väl säga.

EN gång var det en som vände sig om och frågade om jag ville galoppera. Öppnade munnen för att säga ja och i samma stund passade en fluga stor som en knölsvan på att flyga in och bosätta sig i svalget. Hostade så att jag höll på att SPY. Det hade varit information att skicka genom kolonnen. "Anna har spytt, skicka fram". Hahaha. Aja, jag lyckades hosta ut flugan men behålla maginnehållet, men det förstörde ju en del av den härliga naturupplevelsen kan jag väl säga.

Idag blir det ingen drop in-ridning för mig eftersom jag ska på BOOT CAMP i helgen och då får man väl vara i form, för det blir nog ingen sinekur.

torsdag 24 maj 2018

Dagens känsla:

Fy FAAAAAAN vad jag är trött på alla mail från vartenda djävla företag och organistion som man någonsin varit i kontakt med som vill försäkra en om hur varsamt just DE handskas med ens personuppgifter. GDPR...gäääääääääsp.

onsdag 23 maj 2018

En annan Alice

Har läst En annan Alice av Liane Moriarty. Jag har läst alla hennes böcker och gillat dom och den här var inget undantag. Berättelsen handlar on Alice, som ramlar och slår i huvudet och när hon vaknar upp så tror hon att det är 1998 istället för 2008. 1998 var Alice gravid med sitt första barn, nu ställs hon inför det faktum  att hon har tre barn och dessutom håller på att skiljas från den man som hon 1998 var lyckligt nygift med samt har en infekterad vårdnadstvist kring de barn som hon inte har en aning om att hon har. Så det skapar ju en hel del prekära situationer, kan man väl säga. Välskrivet och underhållande, sen tycker jag väl kanske att det kändes lite väl orealistiskt att en människa skulle förändras så extremt mycket på tio år. Klart man förändras, men att gå från att vara en sorglös, slarvig och lite socialt hämmad bohem till en militant träningsfascist som inte verkar veta vad blygsel innebär känns lite väl konstruerat. Sen skulle det såklart inte bli samma twist om det visade sig att Alice bara förändrats pyttelite eller inte alls, det fattar ju jag med. Men ändå. Den här boken får tre stora bananmuffins av fem möjliga. 

Kanske det viktigaste inlägget i hela universum just nu: bild på höns som sitter på sittpinnar

Min man smög in i hönshuset och fångade den senaste utvecklingsfasen på bild:


Här sitter alltså hela gänget och kurar skymning. Bakre raden
från vänster till höger: Michelle Obama, Jeanette, Magnhild,
Christine Perfect och Laura. Främre raden, från vänster till höger:
Mette-Marit och Brienne. GODNATT JORD.


tisdag 22 maj 2018

Senaste nytt på höns-Hilton

Hönsen växer verkligen så det knakar. Det visade sig att min man hade en kollega som vid sidan om sitt vanliga jobb hade ett företag som sålde djurfoder, så han rekommenderade ett foder med extra protein eftersom våra höns fortfarande bara är nästan-kycklingar. Det gillar de och de äter som om de hade betalt för det. Och växer så man nästan kan se det från dag till dag. Tycker även att de blir mer och mer hönslika för varje dag, nu hör man till exempel ett och annat försök till kacklande eller kluckande, såna där typiska hönsljud (som är SÅ MYSIGT att lyssna på) istället för kycklingpipandet (som också är mysigt i och för sig).
Men i helgen passerades en MILSTOLPE då hela gänget fattade grejen med att man ska sova på sittpinnarna. En och annan har varit uppe och inspekterat dem på dagtid, men sova där? Näfyfan, sa den här flocken unisont och tryckte ner sig i sandbadet allihop, och där har de tillbringat nätterna fram till nu. Vet inte om det har att göra med att de har vuxit så mycket så att det blivit trångt och obekvämt att ligga i sandbadet, eller om det bara är att deras naturliga instinkt (som är att söka skydd i ett träd eller liknande när det blir kväll) som kickat in, men häromkvällen när jag tittade in så satt de allihop och kurade skymning uppe på sittpinnarna. Här skulle man ju vilja komplettera texten med en gullig bild, men jag ville inte störa nattsömnen så jag smög ut igen.

måndag 21 maj 2018

Till stallet istället, v20, pt2

Hon som har drop in-ridningen i vanliga fall hade dragit på charterresa till Spanien denna vecka. Jag hörde henne prata om denna resa typ i vintras, men det måste ju vara otroligt retsamt att betala pengar för att åka till sol och värme när Sverige levererar som värsta medelhavsnationen. Jag vet ju att vädret bara är väder och att det blir vad det blir oavsett vad man vill, men det känns lite som en belöning efter 2017 års väder som inte direkt var mycket att hänga i julgranen. Kall vår, regnig sommar, regnig höst och en vinter som började bra men som sedan betedde sig som ett avsnitt i Game of Thrones. Fast då var vi redan inne på 2018 i och för sig.
Aja. I drop in-ridlärarens frånvaro red vi för min vanliga ridlärare. Hon hade planerat en övning där man skulle vända upp på medellinjen och rida rakt fram. Det låter enkelt, men är det inte, i alla fall inte på Bulldozern som gärna vill gå lite högerställd mest hela tiden och som blir synnerligen upprörd om man försöker lägga sig i det. När vi fått "godkänt" på att rida rakt fram så skulle vi fortsätta med att vända rakt upp och rida varannan gång vänster- och varannan gång högerställd. Däremellan red vi övergångar på fyrkantsspåret. Kan ju säga så här: Det här var en väldigt nyttig övning för Bulldozern. Kan också säga så här: Det här var en väldigt onödig övning, enligt Bulldozern, som lade sig till med sitt mest bulldozeraktiga beteende för att slippa undan. Det var lite KRIG i vänstervarvet, kan jag väl säga, där hon bara stod och studsade på stället för att komma undan när jag försökte ställa vänster. Men sedan lossnade det och gick rätt så bra mot slutet, framför allt var hon riktigt fin i den avslutande traven. Hon har ju en tendens att vilja springa ifrån problemen och när hon är på det humöret så är det inte jättekul att trava av och länga lite på tygeln och vips så drar hon iväg som Ego Boy för att springa ifatt framförvarande häst. Bulldozern har ingen känd härstamning, men jag har en känsla av att det finns en hel del kallblodstravare i henne. Ja, men det där har vi i alla fall jobbat med och nu börjar det ge RESULTAT, för fastän hon varit stressad och studsig i arbetet så kunde hon ändå varva ner och trava lugnt och avslappnat och jag kunde länga ut tygeln utan att hon vare sig tappade formen eller ökade tempot. G-Ö-T-T-  

fredag 18 maj 2018

Proudly presenting: Michelle Obama

Det var banne mig inte lätt att fånga en före detta FLOTUS (First Lady Of The United States) på bild, men här är hon i alla fall: Michelle Obama. Döpt efter, ja ni fattar vem, på grund av att hon är lite brunare än de andra hönorna (syns dåligt på bilden p g a motljus men hon var som sagt himla svår att fånga på bild även för en höns-paparazzi som jag) och så rör hon sig väldigt elegant, liksom skrider fram med värdighet där de andra flaxar omkring utan synbar agenda. Liten och nätt och liksom smäcker i kroppen och med stjärten i en elegant båge (som i och för sig inte visar sig från sin bästa sida på just denna bild och obs, därmed inte sagt att det var just den detaljen som gjorde att hon fick heta Michelle Obama, även om jag är ganska övertygad om att hon också har en elegant stjärt). Hon är inte så blommig, snarare randig i fjäderdräkten, tycker jag. Man märker inte så mycket av henne för hon håller rätt låg profil, så som det anstår en Lady får man väl förmoda. Men jag är säker på att hon kommer att få en viktig roll så småningom.

Michelle Obama. "Vad rasistiskt" sa en kollega när jag berättade att vi hade döpt henne till det
för att hon var brun. Sen blev det lite dålig stämning, för om man ska argumentera FÖR detta
känns det ju som att man bara är snäppet ifrån "jag-har-minsann-alltid-sagt-negerboll-och-det-
tänker-jag-minsann-fortsätta-med-tills-jag-DÖR"-maffian (och det vill man ju inte),
men samtidigt känns det ju som att man måste väl ändå kunna få säga att någon är brun utan
att rasistkortet ska vevas fram? Eller mörk eller whatever. En gång jobbade jag ihop med
 två färgade och de blev världens ovänner för att den ena sa till den andra att hen
skulle vara stolt över att hen var svart, men se den personen  definierade sig inte
 som svart utan som brun. Så det gick verkligen inte för sig.
HIMLA KÄNSLIGT DET DÄR. Aja, men det är väl knappast någon i familjen Obama
som läser den här bloggen och kan ta illa upp av att ha fått en höna uppkallad efter sig, tänker jag.
Nu vänder vi blad, som kungen skulle ha sagt.   

torsdag 17 maj 2018

Och sedan var hon borta

Har läst Och sedan var hon borta av Lisa Jewell, denna f d chick lit/feel goodförfattare som tagit sitt förnuft till fånga och nu skriver spänningsromaner/thrillers. Och gör det bra! Den här berättelsen handlar om Lauren, vars tonårsdotter Ellie försvinner spårlöst och aldrig återfinns. Sorgen splittrar hela Laurens familj. Tio år senare träffar hon en ny man, vars nioåriga dotter i det närmaste är en avbild av den försvunna Ellie. Vad hände egentligen när hon försvann? Man får följa berättelsen ur flera olika personers perspektiv och ibland är det lite väl förutsägbart och ibland känns det som att Lauren är fullständigt döv och blind för sin egen magkänsla, vilket känns lite osannolikt. Andra grejer kändes också lite väl osannolika för att bara gå hem hur som helst. Men annars välskrivet och rätt spännande och lite sorgligt. Den här boken får fyra familjemedlemmar av fem möjliga.

Proudly presenting: Magnhild

Det här är Magnhild. Hon är döpt efter Fleksnes moder. Min man tycker Fleksnes Fataliteter är något av det roligaste som någonsin har gjorts. Kan väl säga som så att det var inte exakt det som gjorde att jag föll för honom en gång i tiden.

Magnhild alltså. Än så länge är hon ganska anonym och gör inte jättemycket väsen av sig.
Hon är i alla fall den höna som har den blommigaste fjäderdräkten, alltså mest vita prickar.

Proudly presenting: Christine Perfect

Långt innan vi ens satte spaden i jorden för hönshusbygget - och alla som hängt med vet att det är ett bra tag sen - så bestämde min man att en höna skulle heta Christine Perfect, efter sångerskan i Chicken Schack. Det tyckte han var utomordentligt fyndigt. Jag utsåg den här donnan till bärare av detta ståtliga namn. Min tanke var att eftersom hon är den ljusaste av hönsen så skulle det bli lätt för min man att känna igen henne (plus att Christine Perfect är/var blond så det kändes ju passande), men han har redan vid ett par tillfällen pekat på Jeanette och påstått att "det där är Christine Perfect", så min plan gick väl sådär.

Christine Perfect! Hon är något av en frontfigur som sig bör om man är uppkallad efter en
sångerska. Eller så är det bara så att man lägger märke till hennes utstrålning på ett annat sätt.

Proudly presenting: Brienne

Såklart måste någon av hönorna heta som en av mina favoritkaraktärer i Game of Thrones: Brienne. Brienne är (just nu) den största i flocken. Vet ej om det är för att hon är äldst eller om hon bara är allmänt stor till växten (som sin namne). Svarade ju på en annons där de sålde könsbestämda Blommehöns födda i mars. Bestämde dag och tid när vi skulle komma och hämta, sen när vi kom så verkade de som sålde - en kvinna och hennes vuxna dotter - inte ha riktigt koll på vad de hade bestämt och med vem och så vidare så det uppstod en stunds förvirring där de trodde att vi kom för tidigt och vi snarare tyckte att vi var lite sena och de trodde vi skulle ha silkeshöns och vi sa Blomme och de tittade på oss som om vi inte var riktigt kloka. Ja, men folk är ju allmänt konstiga så man blir ju inte direkt förvånad. Sen fick vi stå ute på gårdsplanen medan de gick in i hönshuset och fångade sju kycklingar och när de kom ut så tryckte de bara in dom i vår medhavda kattbur och sen var det hajochivaj som det heter i Skåne när man avslutar allting lite hastigt och lustigt, och vi rycktes väl lite med i detta och kom oss inte för att ställa en enda fråga om någonting. Men det ger sig väl med tiden tänker jag. Världen står ju inte och faller med huruvida man vet exakt vilket datum och klockslag som Brienne pickade hål på ägget och såg dagens ljus för första gången.

Brienne. Stor och ståtlig precis som sin namne.

onsdag 16 maj 2018

Proudly presenting: Laura

 
Det här är Laura. Döpt efter Laura Ingalls i Lilla huset på prärien eftersom hon är fräknig och nyfiken och rätt så försigkommen. Ej den blyga typen utan alltid bland de första som ska kolla när det händer något nytt. Den första som vågade sig upp på sittpinnarna, till exempel. och även den första som satte foten på rampen ner till hönsgården när vi släppte ut dom i hönsgården för första gången. Pionjären Laura.


Laura: En brud med attityd.

tisdag 15 maj 2018

Till stallet istället, v19, pt2 + v20 pt1

Kära dagbok, det känns som att jag ligger lite efter med mitt HÄSTBLOGGANDE. Haha, som om någon skulle ligga sömnlös och undra. Ja, men i fredags var jag i alla fall på drop in-ridning precis som vanligt. Man skulle faktiskt kunna säga att det är min ordinarie ridtid och med tanke på att det bara kostar typ 20 kronor mer än en vanlig ridlektion så är det win på alla fronter. Förra fredagen var vi förvisso rätt många, men som i fredags var det bara jag och en till, och då är det ju nästan som att få en privatlektion till det facila priset av 250 spänn inklusive lån av häst.
I alla fall. Vi svettades i paddocken i gassande sol och jobbade med tempoväxlingar och det gick SVINBRA om jag får säga det själv. Fick till både små travökningar - det svåra är i och för sig inte att få Bulldozern att öka, utan mer att få tillbaks henne igen - och lite samling i galoppen. Kände mig HELNÖJD efteråt. Och trött. Bulldozern fick gå ut i gräshage och själv släpade jag mig hem, duschade, drack ett glas vin och somnade på soffan som ett stenblock. Det där förrädiska efter-ridningen-glaset-med-vin skojar man inte bort i första taget.

Igår var det ordinarie ridlektion och då red vi ut i skogen. Skogen vid stallet är inte jättestor och även om det var en jättehärlig kväll och det var jättehärligt att galoppera längs med stigarna så hade jag helt ärligt föredragit ett pass på dressyrbanan. Tycker inte det är jättekul att rida ut på ett långt led som ankor på rad, speciellt inte när man är sist och det är torrt och dammar som om hela Zeb Macahans släkt var på ingång. Men ja, det var ändå härligt. Bulldozern var glad och tyckte det var jetekul att galoppera fort och länge och myggorna hade ännu inte riktigt vaknat till liv så det var väl ändå livskvalitet.

måndag 14 maj 2018

Bygga hönshus, an epic movie part 33

 
I helgen som gick blev det äntligen dags för hönsgänget att få inviga hönsgården. Till alla er därute som lite slarvigt tänker att "vi hägnar in den där slänten som vi ändå aldrig använder och låter hönsen gå där" - TÄNK OM. Om ni vill ha ett råd från en bitter. För det där med att "hägna in en slänt" är verkligen inte så enkelt som man skulle kunna tro. Åtminstone inte om man vill göra inhägnaden rovdjurssäker - och det vill man - för då ska allt nät grävas ner och då är det stenar och rötter i vägen och sedan är det vinklar som helst ska vara räta och som inte blir det och så vidare och så vidare i all oändlighet. Men ja. Vi stretade på med putsnät och Alloxnät och reglar och stolpar och spett och spade och ungefär så här blev det till slut.





Man kan ju gärna tänka bort alla rullar med nät som just nu verkar
ligga ÖVERALLT i trädgården. Inte så mycket SKÖNA HEM över detta precis.
I alla fall: Hönsgården är byggt av putsnät från Biltema runt om kanterna och
Alloxnät från Granngården som tak. Alloxnätet är av plast och min förhoppning
är att eventuell snö ska singla igenom maskorna och inte lägga sig som ett tjockt täcke
ovanpå och knäcka hela konstruktionen. Den som lever får se.


Ja, men den fick väl ändå godkänt!


Proudly presenting: Jeanette

Det här med att fotografera höns är inte så lätt som man skulle kunna tro. Det här är i alla fall våra två VITA hönor. Eller ja, gråspräckliga då. De heter Jeanette och Christine Perfect. Det är min man som har döpt Christine Perfect och det är viktigt att hon heter Christine Perfect efter sångerskan i Chicken Shack. Jeanette däremot heter bara Jeanette.

Närmast i bild: Jeanette. Döpt efter en karaktär i Rederiet. Hon är störst i gänget och rätt så framåt.
Lite psyko, tyckte jag när gänget först kom, för hon höll på att klättra och kliva på de andra hönsen.
Därav namnet dårå, för den som minns Rederiet-Jeanette. Nu skulle jag väl mer säga att Jeanette är
nyfiken och på hugget när det händer något, så namnet är kanske inte så schysst. Men döpt är döpt.

söndag 13 maj 2018

Blodlokan

Har läst Blodlokan av Louise Boije af Gennäs. Har läst rätt många av hennes böcker och både gillar och inte gillar hennes sätt att skriva. Jag gillar hur det får vara vardagligt och handla om - mer eller mindre - vanliga människor och vanliga liv, men samtidigt finns det ett slags von oben-perpektiv som irriterar mig jättemycket. Alla som är rika och överklass är så djävla belevade och sofistikerade hela tiden och i alla avseenden, medan de som ska föreställa "vanligt folk" ofta är lite gapiga och bröliga och har taskig smak och noll impulskontroll. Dialogen känns lite väl tillrättalagd och de smarta/rika får snygga och dräpande slutrepliker alldeles för ofta. Stör mig sedan på att Louise Boije av Gennäs inte kan låta karaktärer vara intresserade av hästar på ett normalt sätt utan då måste de gå omkring och osa stall JÄMT, till och med om de är bjudna på fin middag med bordsplacering så har de tydligen inget annat ytterplagg att dra på sig än en stalljacka (se Stjärnor utan svindel). DET ÄR INTE REALISTISKT. Och när jag läste den den där trilogin som handlade om ett kompisgäng i Stockholm som fan i mig var med om ALLT - nån var i New York 11 september 2001, nån hade Anna Lindh som sin chef när hon blev mördad, nån köpte ett torp i Småland och råkade vara där när stormen Gudrun svepte fram och nej men vad allt blev jobbigt, vi tar och åker till Thailand och ja då var det väl nån som dog i tsunamin - så höll jag på att storkna över hur djävla tillrättalagt allting var. Tror inte ens jag har läst den tredje boken, eller i så fall har jag förträngt det.

Ja, men Blodlokan dårå. Det ska ju vara lite speciellt med den jämfört med tidigare böcker, lite övernaturlig-ish. Berättelsen handlar om Sara, vars pappa dött i en eldsvåda några månadet tidigare, som flyttar till Stockholm för att få lite miljöombyte. Där lär hon känna Bella, och från att ha varit inneboende hos en minst sagt skum hyresvärdinna och jobbat på ett oglamouröst café i Sundbyberg så får hon plötsligt osannolikt flyt i tillvaron - glassigt jobb, glassigt boende, glassiga vänner och en vrålsnygg och ofattbart empatisk pojkvän. DET GÅR BRA NU, känner man. Inte. För man fattar ju hela tiden att det är något lurt med alltihop. Delar av den biten av berättelsen tyckte jag var helt okej, men Sara själv känns inte trovärdig. Hon har en aura av "poor little rich girl" som gör att jag inte känner någon direkt empati för henne. Sen känns det ju inte direkt sannolikt att någon som håller på och dillar så in i helvete om sin militära bakgrund och befälsutbildning och akademiska meriter och sitt civilkurage och yadayadayada är så extremt jagsvag att hon bara låter folk bestämma vad hon ska ha för kläder, hur hon ska sminka sig, vilken frisyr hon ska ha och så vidare i all oändlighet, och Gud vad allting blir BRA bara man gör upp med sin halvtaskiga svennebananstil. Sen tyckte jag att hela den här konspirationsteorin som berättelsen bygger på var lite too much. Den här boken får två Palmemord av fem möjliga.

Rökridå

Har läst Rökridå av Krysten Rytter, en bok som beskrevs ungefär som "en spänningsroman med miljöperspektiv" i den recension jag snubblade över. Lät ju intressant, tyckte jag. Berättelsen handlar om Abby som är miljörättsjurist och som återvänder till sin hemstad Barrens för att utreda utsläpp från den lokala industrijätten. Jaha, men sen gled det snabbt in i en ganska så klyschig återvända-till-hemstaden-och-göra-upp-med-sitt-förflutna-story som kändes gjord cirka åttahundra gånger eller så. Inklusive trasslig pappa-dotterrelation, träffa snygga killen från high school som nu blivit en hunk som lägligt nog var singel och coola cheerleader-tjejen som nu blivit lite tjock, osv osv. Orkade endast pliktskyldigast plöja igenom de sista sidorna så lite engagemang hade jag kvar. Den här boken får en nedgrävd tunna med miljögifter av fem möjliga.

onsdag 9 maj 2018

Proudly presenting: Mette-Marit

 
Det är ju på sin plats att presentera flockens nya medlemmar. Än så länge går de väldigt mycket i grupp och gör allting tillsammans, vilket gör att det är lite svårt att urskilja individerna. Fyra har fått namn, tre är fortfarande relativt anonyma. Igår satte jag mig en stund i hönshuset och bara observerade. Det var extremt avkopplande ska ni veta.


Det här är Mette-Marit. Hon har en liten tofs på huvudet, alltså en given kronprinsessa.

Till stallet istället, v19, pt1

Förra veckans lektion, när jag drabbades av mansförkylningsvirus som aldrig blev någon förkylning utan bara en allmän sjukdomskänsla, så skulle vi bli filmade när vi hoppade, och i måndags skulle vi titta på filmerna och diskutera kring det. Är rätt glad att jag inte blev filmad, för med tanke på hur dåligt det gick förra gången. Men det var ju kul att se de andras ritter. Hoppning är kul att titta på, men jag tycker inte det är jättekul att utföra p g a feg p g a diverse avramlingar/omkullridningar/andra incidenter förr om åren. Så jag var helt ärligt inte jättesugen på att masa mig iväg till stallet, men gjorde det förstås ändå. Halva teorilektionen gick åt till att lösa tekniska problem som att få filmer från en i-pad att visas i tv-rutan, men sådär är det ju jämt känns det som. Alla var lika osäkra och varje mening inleddes som en fråga, "kan man inte prova att trycka på internetsymbolen...?", "kan filerna ha hamnat där...?" och allting var väldigt vagt och osäkert. Hatar teknik som inte fungerar.

Aja, sen kom vi i alla fall igång och började hoppa. Bulldozern var på hugget. Jag hade fått tipset att "ta mantag och låt henne ta ansvar för hur det blir". Det var lite det jag provade förra hoppningen, men det gick ju inget vidare. Men nu skulle vi hoppa bana och inte relaterade avstånd, så då gick det bättre. Mycket bättre! Fick till och med ett uppmuntrande tillrop från en i gruppen. Då kom jag att tänka på när jag själv var 20-ish och red, då tyckte vi om dom som var lite äldre att även om det inte såg jättemycket ut för världen så var det ju ändå coolt att de vågade hoppa fastän de var så gamla. De som då var "så gamla" var väl då omkring 40 plus. Antar att jag med råge kvalar in i den kategorin nu där man kan behöva uppmuntrande tillrop bara för att man är med och försöker så gott man kan? Haha. Jamen det kan jag väl bjuda på (eftersom jag överlevde).

tisdag 8 maj 2018

Kia = Koreanskt Industri-Avfall

Har haft bilen på service idag. Det var en sorgesam historia. För det första flaxade det iväg några sköna tusenlappar från den här snåljåpens konto, men det är ju bara att bita i det sura äpplet. För det andra anlade min bilmekaniker en min som om hela hans familj och alla hans vänner precis hade dött jämmerdöden, och så meddelade han att jag var tvungen att boka en ny tid för han var tvungen att byta bromsskivor, bromsbelägg, bromsok och ungefär allting som kunde heta någonting på broms, plus en drivrem "och det kommer att kosta en del". Tjoho. Eller kanske inte. Hatar bilar, i alla fall när man måste ösa i dom pengar för att upprätthålla någon form av normalstandard. Bilmekanikern skrattade förmodligen hela vägen till banken.

Åkte hem och satt och lyssnade efter missljud från den där himla drivremmen. Har hört ett gnisslande ljud då och då, men nu när jag visste vad det berodde på inbillade jag mig att den hux flux kunde gå av eller nåt. Hörde plötsligt ett JÄTTEKONSTIGT ljud och tänkte att nu är det klippt. Ja, men då var det ett nyhetsreportage om böneutrop från en moské i Växjö och nån imam som gick igång  med något entonigt mummel. Blev så glad att ljudet inte kom från min bil att jag funderade på att konvertera. Haha, skoja. De sa också i reportaget att utropen inte fick överstiga 110 decibel. Är inte det skitmycket? Mitt jobb ligger på ett industriområde och vi får som mest alstra 55 decibel. Men det är tydligen skillnad på industribuller och religionsbröl. Känner en som bodde bredvid en (kristen) kyrka, och när de klockorna klämtade (vilket de gjorde typ varje hel timme, plus vid alla kyrkliga evenemang inklusive evighetslånga högmässoringningar varje söndag klockan 11) så skallrade det i varenda fönsterruta i hela huset. Religion betyder oljud, tydligen. Min bil måste ha anammat detta på något sätt. 

Funderingar om Fredrik Åkare

Funderar på detta djupsinniga: om Balladen om Fredrik Åkare utspelar sig kronologiskt före eller efter Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind. Alltså, om Fredrik Åkares fru lät honom "mista allt han ägde i livets grottekvarn" för att hon kom på honom när han stod och hånglade i timmar med Cecilia Lind den där natten när månen var ny, eller om han helt enkelt redan var dumpad av andra anledningar och därför var deppig och ville rebound:a och boosta sitt ego med att ligga? Han skulle ju inte vara den första om man säger så. Eller så var Cecilia Lind trasig i själen och letade efter en trygg fadersfigur slash sugar daddy och där stod Fredrik Åkare och strösslade komplimanger om midja och barm med sitt välsmorda munläder.
Kan ju finnas andra orsaker, t ex vanlig hederlig romantik och kärlek, men de känns inte jättesannolika i det här fallet om ni frågar mig.

måndag 7 maj 2018

Bygga hönshus, an epic movie part 32, UPPLÖSNINGEN

 

 

Ramlade över en annons på Facebook för ett tag sedan där det fanns en människa som sålde Blommekycklingar. Vi vill ju ha Blommehöns och hönshuset är ju "i princip klart" så jag och min man dividerade om ifall vi skulle SLÅ TILL och boka ett litet gäng. Är det något jag har lärt mig av det här projektet så är det att allting man beräknar i tid, pengar, materialåtgång och arbetsinsats kan man multiplicera med pi (3,14159265359 osv i all oändlighet) så kommer man någorlunda i närheten av sanningen. Ska man sedan ta med min man, som har tidsoptimist som sitt mellannamn, i denna ekvation så får man nog slänga in någonting i stil med Avogadros konstant (6,02214 x 1023) för att hamna i ungefär samma decennium som man tror att någonting kan vara klart. Så jag BORDE ha dragit öronen åt mig när vi resonerade oss fram till ett datum som landade på den 6 maj, igår alltså. Men jag ville väl det här, samt tro på min man när han sa att det inte skulle vara några problem och att det inte alls var mycket kvar. Men på grund av mansförkylningar och grav tidsoptimism så var det inte alls så färdigt som man skulle kunna hoppas, så här fick vi slita som galärslavar för att få det någorlunda klart. VÄGRAR vara en sån människa som svarar på annonser och bestämmer tid och plats och sedan håller på och ändrar och krånglar, så här var det bara att bita ihop och streta på.



Min man byggde ramar. En till en dörr som ska
vara mellan höns- och människodelen och
två som ska nätas och sitta över fönstren så ingen
höna flaxar in i den och kraschar rutan.

När dessa ramar målats och NÄSTAN torkat så
klippte jag till nät och spikade fast. Vi använder
putsnät, det är jättesvårt att jobba med. Styvt och
allmänt motsträvigt. Men det är väl priset man
får betala för stabilitet och hållfasthet. Svor rätt
mycket över det och över att det var kladdigt
p g a färg som bara NÄSTAN torkat.

 
Klippa putsnät, shalalalala. Tången är av modell
KNIPEX, tysk högkvalitet som jag hittade i
skogen (eller ja, dom höll på att bygga ett ställverk
precis intill skogen så den hörde nog till det bygget.
Men den låg på marken i skogen = min. Mvh sakletaren).

Sen skulle det fixas och trixas och skarvas
för att få ihop hönsgården. Det där med att
bygga i en slänt är verkligen inte att rekommendera.
I alla fall inte om man är i tidsnöd.

 
Min man sågade upp en lucka ut till hönsgården.
Sen fick han spika igen den eftersom hönsgården
inte hann bli klar.
Dörr och nät framför fönster, check.

Dörren gick till och med att stänga!

 
Sittpinnarna kom på plats.




Baksidan på redena fick luckor, de syns inte på
bild men finns där. Sedan hällde jag ut en säck
strö på golvet och fyllde en balja med torr jord
som ska vara sandbad vid inomhusvistelse.
 




Fixade matplatsen. Behållare, foder och strö
hade vi fixat sedan tidigare som tur var, för sen
var det dags att åka...


 



...och hämta DET HÄR GÄNGET. 7 stycken Blommekycklingar
som är cirka 2 månader gamla. De fick vänta i en hundbur
medan min man "fixade det sista". Det tog sin lilla tid.




Här har de fått komma in i hönshuset. En sekund efter att jag
tog den här bilden började alla äta som om de hade betalt för det.



Sedan upptäckte alla sandbadet och ville undersöka.
Ingen ville dock bada.
Sedan fick de vara ifred och acklimatisera sig
resten av kvällen utan att det stod två människojättar
och stormglodde.
TO BE CONTINUED!!!





 

 


Till stallet istället, v18, pt1

Tack och lov för drop in-ridning när mansförkylningar sätter P för ens tänkta aktiviteter. Fast jag blev inte förkyld? Kände mig lite febrig och lite yr och vissen och hängig i typ tre dagar men det enda som hände var att jag blev lite rosslig i halsen. Aja, jag klagar inte (haha, jo. Nu med facit i hand är jag väl glad att det inte blev värre, fast hellre en förkylning med ett förlopp som kan följas än nån himla konstig låtsassjuka som man inte vet vartåt det kommer att barka).
Åkte i alla fall till stallet och red Bulldozern på fredagen. Vi var åtta stycken på drop in-lektionen varav tre var typ nybörjare så "vi som var lite mer rutinerade" fick rida rätt mycket självständigt. Gilla på den! Nu fick visserligen Bulldozern för sig att det var något JETEFARLIGT på en punkt utmed staketet (och det är så löjligt för hon är verkligen inte den typen, men hon har väl sina issues hon med), vilket sabbade en del av mitt tänkta lösgörande arbete. Men det gick rätt bra ändå. Sedan fick vi rida klart inne i ridhuset för det var så dammigt på utebanan och där gjorde vi ett galopparbete som hette duga. SÅ fina fattningar och stadig i formen. Det är övergångarna från galopp till trav som det finns lite mer (rätt mycket) att jobba på, men det kommer väl. Känner mig hur som helst helnöjd.

fredag 4 maj 2018

Dödskaravanen

Har läst Dödskaravanen av Mats Erasmie efter att ha hört en intervju med honom på.radio. Får typ 99 % av alla boktips via massmedia, känns det som. Den här boken handlar om svenskar som emigrerar till Brasilien i slutet av 1800-talet. Jag måste erkänna att jag både medvetet och omedvetet jämför exakt alla emigrantromaner med Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. Och exakt alla är tyvärr sämre enligt mig. Så också denna. Det var i och för sig intressant att läsa om utvandringen till Sydamerika, den hör man ju annars sällan talas om. Och, jag betonar, det är ALLTID nyttigt att läsa om svensk emigration som en tänkbar utväg för att undkomma fattigdom och religiöst förtryck i tider när det gnölas om massinvandring och om invandrare som kommer hit och snor alla jobb OCH lever på bidrag och annat SD-pellejönssnack. Men jag kände mig lite kluven efter att ha läst den här boken. Det var en bra grundstory, det fanns ett driv i berättelsen som gjorde den svår att lägga ifrån sig, men samtidigt störde jag mig rätt mycket på det språkliga. Det känns liksom inte hundra autentiskt när man låter 1800-talskaraktärer säga saker som "det var hur spännande som helst" eller "de verkar vara på gång". Första hälften av boken är extremt detaljerad och man får i princip ta del av varje steg som tas. Sedan vänder man blad och så har det hux flux gått sju år och efter ytterligare ett trettiotal sidor tas ett nytt jätteskutt på sådär sju-åtta år. Stör mig även på att det finns en tysk karaktär som heter Ernst Hirschsteiger, det kändes ju lite väl djävla sökt. Slutligen var själva slutet på berättelsen väldigt rumphuggen. Den här boken får tre små grisar av fem möjliga.

onsdag 2 maj 2018

Till stallet istället, v18, pt0

Fick STÄLLA IN veckans ridlektion pga mansförkylning. Man ska avboka innan 12 för att få rida igen, och på morgonen hade jag fortfarande känslan av att "det är nog inte så farligt", sen fick jag helvetesmycket att göra på jobbet och vips var klockan efter 12 och då tyckte tydligen alla mansförkylningsvirus att det var PARTY TIME. Satt hemma i soffan och bokstavligt talat kände hur de förökade sig. Så det blev ingen ridning. Buhu, så synd om mig.

Bygga hönshus, an epic movie part 31

Det börjar dra ihop sig mot DET RAFFLANDE SLUTET? Bäst att sätta ett frågetecken, för liksom Raskens Ida när hon blev bestulen på lingonpengarna så vet man att "en ska aldrig räkna ut'at". Mycket kan hända, osv. Till exempel har vi mansförkylning in da house. Roligare kan man ju ha, tycker jag nog. Men en ledig dag mitt i veckan kan göra underverk så det blev ändå och trots allt rätt mycket arbete utfört på arbetarens dag.

Min man var inne på dag 4 av mansförkylningen
och deklarerade att "jag tror det har vänt nu". Så
han spikade innertak så det stod härliga till.



Själv fick jag det lukrativa uppdraget att sortera
ut alla spikar som var 60 mm ur den där bra-att-ha-
lådan som innehöll en miljon spikar av blandad storlek.
Eftersom jag låg i startgroparna för mansförkylningen
var det ett uppdrag som passade mig som handen
i handsken.

 
Innertaket blev nästan färdigt i ett nafs. Sedan
tog det nog hundra år att skarva dit den sista biten,
eftersom huset, trots att vi nästan slitit ut både
vattenpasset och vinkelhaken, ändå inte är riktigt
rakt överallt. "Men det syns ju inte sen när man
har målat", sa vi hoppfullt.

 
Fogmassa har kletats i alla skrymslen och vrår.
Hatar fogmassa så sjukt mycket nu. Det är trögt
och kletigt och man måste vara svinstark i nävarna
för att orka pressa ut den ur tuben. Aja, nu är det
i alla fall gjort. De små hålen nertill ska bli reden.
Ovanpå ska det monteras sittpinnar och under
sittpinnarna ska den såkallade BAJSBRÄDAN
vila majestätiskt.


 
Sedan var det fan i mig dags att börja måla.

 
 

Målade kanske 80 % av alla ytor, sedan tog färgen
slut. Måste åka till Biltema idag och köpa mer. Så
här ser det i alla fall ut när man kommer in. Rakt
fram är själva hönshusdelen med lucka ut till
hönsgården (luckan ska göras större och ja, det är
ju inte en lucka än utan bara ett hål i väggen, men
ni fattar). Rakt fram ska det även göras en nätdörr
som skiljer hönsdelen från människodelen, där vi
ska ha foder och sånt. Till höger i bild är redena.
De ska förses med en lucka i bakkanten så att man
ska kunna plocka ut äggen utan att behöva gå in
i själva hönshuset.

 
To be continued i vanlig ordning.