tisdag 16 januari 2018

Hurra, OMG!!! Sverige-Kroatien 35-31 och GRUPPSEGER!

Aja, tänkte jag inför den här matchen, det  går ju inte att slå Kroatien i Kroatien men hur det än går så är ju Sverige ändå klart för mellanrundan. Jaha, sen började det med 1-0 till Kroatien, men efter det drog Sverige ifrån och ledde stadigt resten av matchen. Satt dock som på nålar och väntade på den fruktade downperioden som brukar komma som ett brev på posten så fort det går lite bra för så är det ju i handboll. Men den kom aldrig! Sverige spelade som kungar, gudar, you name it, och när det var mindre än tre minuter kvar och det skiljde fem mål så vågade jag försiktigt lossa tummarna från de kallsvettiga handflatorna och andas ut. Helt otippat blev det Island som fick lämna gruppen och det kan de ju gott ha efter den för oss rätt snöpliga premiärmatchen.

HA-HA-HA-HANDBOLL!  

Till stallet istället, vecka 3

Igår var det måndag och från och med i år är ju måndag = riddag. I nya svåra gruppen. Igår hade vi vikarie, fast det kändes inte som vikarie för det var hon som hade förra årets ridläger och programridning som jag också var med på, plus att jag känt henne sen hon var liten och skumpade omkring i ridhuset på någon slö B-ponny med ledare. Känns jättekonstigt att de där barnen som alltid hängde i stallet och hade pynt- och rykttävlingar helt plötsligt är ridlärare, men det är ju tydligen sånt man får hacka i sig när man har blivit så djävla gammal som jag.

Fick Bulldozern. Lektionen innan vår är en ponnylektion som Bulldozern var med på. "Hon var lite seg idag", sa ridläraren när jag tog över henne. Och ja, det var ju ingen lektion som gick till historien som någonting storartat direkt. När Bulldozern är trött så tycker hon uppenbarligen att det är en bra strategi att springa ifrån det jobbiga, och hon blir verkligen stark som en oxe när hon sätter den sidan till vilket hon alltså gjorde igår. Gårdagens övning som hade tyngdpunkten på skänkelvikning i trav var inte heller som gjord för oss för vi är inte riktigt där än. Jobbade på med andra lösgörande rörelser så gott jag kunde när det fanns plats och möjlighet, men det ville sig inte utan hon spjärnade emot och satt fast framför allt i vänstersidan. I skänkelvikningarna stressade hon iväg och förböjde hon sig nästan hela tiden och i galoppen ville hon inte alls gå i form. Så det kändes väl SÅDÄR, men det är ju bara att ta nya friska tag. Egentligen hade jag planerat en jobbrelaterad Danmarksresa i slutet av veckan och skulle p g a den missa fredagens drop in-lektion, men nu ser det ut som att det blir ändrade planer och då får jag ju nya möjligheter till stordåd. Haha.

Kul annars att Peder fick Jerringpriset i år igen. Och så djävla roligt att läsa alla bittra kommentarer från dåliga förlorare om att det är hästfolket som har gjort en röstkupp, att man borde lägga ner det priset osv. Ja, jag röstade tre gånger. Det hade väl alla andra också möjlighet att göra, så varför detta gnöl om att det gick att rösta flera gånger? Tror inte de här människorna förstår hur oerhört stor ridsporten faktiskt är och hur många röster det blir när alla vi tycker att Peder ska vinna. P-O-W-E-R. Och sen blev ridsport klassat som friskvård också, vilket inte är en dag för tidigt. Så 15 januari 2018 är en dag att lägga på minnet.  Inte bara blue monday så att säga.

söndag 14 januari 2018

Norra Latin

Har läst Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren, en bok som jag hade rätt så höga förväntningar på efter att ha läst Engelfors-trilogin. Berättelsen handlar om Tamar och Clea, som går första året på teaterprogrammet på Norra Latin i Stockholm. På den skolan påstås det att det för många år sedan har inträffat en tragedi där en lärare dog och en elev försvann spårlöst men som det sägs att han går igen. Är det en vandringssägen eller finns det något...övernaturligt där i korridorerna?

Jag tycker boken var väldigt bra i början. Trots att jag inte är det minsta intresserad av teater och aldrig har ägnat en tanke åt hur det är att vara 16 år och ha skådespelardrömmar, eller så var det kanske just därför? De delar av berättelsen som handlade om Clea (och Tim) och Tamar och deras inbördes relationer till varandra och andra var rent ut sagt skitbra, tyckte jag. Men ju mindre det handlade om dom och ju mer av det såkallat övernaturliga slingrade sig in i berättelsen, desto mer föll tyvärr mitt intresse. Det blev lite väl omständligt och detaljerat och överarbetat för min smak, och sen tyckte jag att slutet blev lite väl lamt när det ändå har ägnats sådär 500 sidor åt att bygga upp dramatiken och intrigen, och sen bara...jaha, var det allt? Ungefär. Lite snopet.
Och (det här känns ändå lite obekvämt att skriva, men skitsamma) sen det här med att ha med en karaktär som heter Sam och som konsekvent benämns hen? Ja, det ligger säkert i tiden och det finns säkert en och annan som inte vill identifiera sig med ett kön överhuvudtaget och då ska de väl få slippa det och nu framstår jag väl som både gammaldags och bakåtsträvare men jag gillade det inte. Tyckte bara det kändes störigt OCH lite pretto. Fast det var väl en petitess i det stora hela. Den här boken får tre Shakespearepjäser av fem möjliga.

Hurra, Sverige-Serbien 30-25

Jaha, efter fredagens snöpliga förlust mot Island blev det ju en sån där vidrig måstematch väldigt tidigt i turneringen. Från början kändes det som att svenskarna tagit sig samman och drog ifrån med fem-sex mål och höll det till halvtid. Sen var det som att serberna tog sig samman, det var ju måstematch även för dem, och började knapra ifatt och det blev onödigt spännande, speciellt när Sverige åkte på en dubbelutvisning när det var sådär fem minuter kvar. Drama! Men det löste sig över förväntan och sen blev nog serberna lite väl övertända och slarvade i några kritiska lägen samtidigt som Sverige gjorde några fantastiskt fina mål. G-Ö-T-T. Som jag har förstått det är Sverige nu klart för vidare spel oavsett hur det går mot Kroatien på tisdag. Att möta Kroatien är aldrig lätt, att möta Kroatien på hemmaplan är något av en mardröm eftersom de enligt mig har världens mest osportsliga publik som buar och vrålar och larmar och håller på så fort motståndarlaget så mycket som nuddar bollen. Så att slippa en måstematch mot dom är ju skönt.

lördag 13 januari 2018

Bygga hönshus - an epic movie, part 21

Idag var det Winter is coming-känsla (iskallt och bitande nordanvindar) och suget efter att stå utomhus och svinga en hammare var...minimalt, kan man väl säga. Note to self: starta aldrig ett byggprojekt på hösten. Det som verkade vara en bra idé i september framstår som förfärligt dumt så här i januari.  
 
Idag var det i alla fall premiär för THE DOOR. 
 

 
 
 
 
 
Gångjärn skruvas fast. Det kan ju låta enkelt, men det var det inte.
För man måste hålla upp hela dörren och låtsashänga dit den och
samtidigt hålla fast gångjärnen OCH dörren innan det är tal om att ta
fram skruvdragaren. Det var ett moment som krävde ungefär åtta par
armar samtidigt, så någon möjlighet att fotografera fanns verkligen inte.
 
 
Men till slut kom den på plats. Det finns kanske dom som minns ett
behind the scenes-ansnitt som handlar om dörrens födelse. Där skrev jag
att jag inte visste varför det stack ut en massa spikar. Det var  för att
det så småningom på ett smidigt sätt skulle dras vagnsbultar genom
dörren utan att behöva borra och hålla på. Vagnsbultarna håller ihop
själva konstruktionen på ett snyggare sätt än spikar. Obs att skruvarna
inte ska sticka ut på baksidan av dörren som de gör på bilden utan ska
kapas i jämnhöjd med muttern. Men det fick bli en annan dag.
Här spikas en hasp fast. Det var något enklare än att skruva fast gångjärn.
Haspen är handsmidd och har legat i vår källare i eviga tider i väntan
på något bra användningsområde och nu kom den alltså till pass.
TA-DAAAA. The door in action. Med gångjärn och vagnsbultar och hasp.
Går både att öppna och stänga! Jag bad min man stänga in mig som en
omvänd Emil i Lönneberga. Dock saknar ju huset fortfarande golv, så
själva inlåsningen kändes inte så fruktansvärt dramatisk.
Jag tänker att gångjärn och bultar ska målas svarta, men det får väl bli när
temperaturen tillåter det. Dvs till våren eller så.    

fredag 12 januari 2018

Åh nej, Sverige-Island 24-26

Ja, handboll är ju inget för folk med svaga nerver, det är ju sen gammalt. Först en första halvlek där man undrade om a. Sverige ens var där, och b. den isländska målvakten var från en helt annan handbollsplanet? Han räddade exakt allt och isländske Pálmarsson matade in mål efter mål och Sverige låg under med TIO DJÄVLA BOLLAR. Sen en andra halvlek där Sverige plötsligt tog sig samman och nästan, nästan knaprade sig ikapp. Starkt gjort men det räckte tyvärr inte hela vägen. Hade matchen varat några minuter till så. Men nu gjorde den tyvärr inte det.

Tung inledning av EM alltså. Enda trösten just nu är att damerna också förlorade premiärmatchen i VM och de tog ju sig ändå till semifinal. Så än finns det hopp. Det är ju trots allt handboll.

You shall not shop, pt 2

Jo, men det här med att inte köpa några prylar går ju jättebra. Det var väl kanske inte så otippat för dom som känner mig som vet att jag hatar alla affärer utom kanske möjligen Granngården. Handlar för den delen inte så mycket på Granngården heller, men det är något som jag upplever som extremt rogivande med att bara gå omkring och titta på saltstenar och uppbindningsanordningar och säckar med betfor och kraftfoder. Till det kommer att det nästan aldrig är någon rusning av folk på Granngården (hatar trängsel), samt att personalen, i alla fall den på Granngården i Ankeborg, rätt så ogenerat diskuterar ungefär vad som helst rätt så öppet vilket ger en extra guldkant på tillvaron för mig som älskar att tjuvlyssna på andras samtal. I höstas fick jag till exempel höra en affekterad diskussion kring att man faktiskt borde göra ett turordningsschema för när det skulle skyltas med talgbollar i entrén (alltså packa upp och stapla dom på ett dekorativt sätt), vilket tydligen var något av det tråkigaste och jobbigaste man kunde utsättas för som anställd. Man anade av tonen i diskussionen att det fanns vissa i personalstyrkan som alltid lyckades göra sig upptagna med annat när det vankades talgbollsleveranser.  Det är såna där lite udda arbetsmiljöproblem som man inte hade en aning om att de ens existerade.

Ja, men nu skulle det ju handla om YSNS (You Shall Not Shop)-utmaningen. Som ju inte direkt kändes som en utmaning för mig, men okej, en och annan impuls har faktiskt dykt upp. Inte för att den på något sätt har varit svår att bemästra, men det är ändå lite intressant att se att det tydligen finns någon form av shoppingbeteende inbyggt i till och med mitt undermedvetna, eller vad det nu är för funktioner som styr det där. Har läst ett uttryck på Facebook, "villbehöver", som jag tycker är rätt så finurligt. Det är när man vill ha någonting som man egentligen inte behöver, men man vill ha det så mycket att man intalar sig själv att man behöver det. Jag har uppenbarligen också ett villbehov, även om det bara för mig är att säga nej, vänligt men bestämt och så är det slutdiskuterat med mig själv.

Sen kom Mirre och påstod att semlor ingick som en del av YSNS. Det gjorde det hela lite svårare, för jag tycker ju semlor är nästintill det godaste man kan äta och att det är lite det som bär en genom oxveckorna (är ej strikt med att hålla på fettisdagen) och borde inte semlor strängt talat definieras som livsmedel? Men OKEJDÅ, tänkte jag. Det gör ju utmaningen lite mer av en utmaning. Fast bjuden på semlor borde man ju ändå få bli? Va? Va? Va?

Pratade om YSNS i fikarummet på jobbet och då tyckte någon att det skulle gälla även sånt som Netflix och Spotify. Men där satte jag ner foten, för det är ju inte fysiska saker som har ett livscykelförlopp som tär på jordens resurser. Då kunde man ju lika gärna säga att man inte skulle få gå till tandläkaren eller köpa ett gymkort.

På tal om det så funderar jag på om jag skulle prova nån sån här ljudbokstjänst? Jag sitter ju faktiskt i bilen nästan en timme om dagen bara för att ta mig till och från jobbet, då hade det ju varit rätt najs att använda den tiden till att lyssna på ljudböcker, tänker jag å ena sidan. Å andra sidan så lyssnar jag på radio istället, och då får jag till mig saker som jag förmodligen a-l-d-r-i-g skulle ha hört talas om annars. Kommer kanske att helt tappa nutidsorienteringen och även lite allmänbildning om jag bara lyssnar på ljudböcker istället? För om man betalar 129 eller 149 kronor eller vad det nu kan kosta i månaden känner snåla jag lite att man nog måste lyssna som satan för att liksom pressa varje krona ur det systemet. Då duger det ju inte riktigt att sitta och slölyssna på hur det går för Dackarna mot Indianerna i radiosportens speedway-referat. Å tredje sidan så är ju faktiskt böcker ett av mina allra största intressen. Mer än speedway och vad dagens gäst i P4 har att ge mig, känner jag nog. Å fjärde sidan: Även om det inte är mycket pengar i sig så är det ändå det här med 99 kronor här och 159 kronor där som blir rätt så dyrt i slutändan, och för just böcker finns ju den förnämliga och för mig kostnadsfria uppfinningen som stavas bibliotek. Så NJA? Får kanske bestämma att just ljudbokstjänster ska ingå i YSNS tills vidare för att slippa ta ett beslut för det här blev ju jobbigt. Ja, men annars går det ju bra som sagt.

Oxveckorna

Fy farao vad det är tungt med januari. Det är mörkt, det är kallt, man är trött och håglös och det känns som evigheter sen man var ledig (fast det var mindre än en vecka sen) och det enda man vill är att kura ihop sig framför brasan med en kopp te och en bok, men då har man visst ett arbete att sköta helt orimligt många timmar per dag. Och när man till slut kommer hem och kan tända i kaminen och slå sig ner med en trave biblioteksböcker, ja då får man sitta och kämpa som ett djur för att inte ögonen ska trilla ihop mitt i ett mord och sen slutar det med att man hålögt och gäspande sitter och dumglor på en repris av Ullared bara för att det tydligen är det enda man förmår. Eller okej, det sista skrev jag mest för att det skulle bli ett effektfullt slut på meningen. Men exakt allt annat är sant och med man avses i det här fallet alltså undertecknad.

Men nu har det i alla fall blivit fredag, och ikväll börjar herrarnas handbolls-EM. Det finns många anledningar till att hoppas att det ska  gå bra för Sverige, men en är ju definitivt att ett handbollsmästerskap är något som kan ta en genom oxveckorna. Sen när det är slut (och Sverige förhoppningsvis står med en medalj) så är det nästan februari, och februari är ju årets kortaste månad så innan man vet ordet av är det mars och vår. JAMEN DÅ SÄGER VI DET.




onsdag 10 januari 2018

Nyårslöftena!?!

Hoppla hoppla, jag letade efter något i bloggen och råkade visst hitta lite gamla nyårslöften för 2017 som jag inte ens kom ihåg att jag gett, än mindre bloggat om. Inte mindre än fem stycken hävde jag tydligen ur mig i ett visst mått av övermod inför vad 2017 skulle bringa i sitt sköte. Då ska vi se hur det gick:

Löfte #1: Fönsterputsningen. Jo, men den klarade jag ju faktiskt av efter skamligt många år med smutsiga rutor. Kanske inte regelbunden fönsterputsning, men åtminstone en gång. Och den där fönsterputsningsmaskinen var ju löjligt lätt att använda, dock krävdes det att den skulle laddas först så det går inte att spontanputsa med den om andan skulle falla på. Som om den skulle göra det? Aja, CHECK på den.

Löfte  #2: Mindre kött och mer vegetariskt? Ja, men jag tror faktiskt det. I princip allt kött jag köpte var från djur där jag personligen säkerställt att de haft det bra under sin levnad och slaktats på ett värdigt sätt och utöver det inte transporterats land och rike runt. Detta gör såklart att köttet i sig kostar en slant, vilket alla kan räkna ut automatiskt medför att en snåljåp som jag drar ner på konsumtionen. Win-win på den alltså. Fick dock avsluta året med att köpa ett par tråg (ekologiska visserligen) ägg i affären eftersom min ena lokala äggleverantör flyttade och den andras höns hade gått i vintervila. Det var lite surt (är så stor skillnad på ägg från affär och ägg från hemmahöns även om man köper ekologiska), men detta år får vi ju förhoppningsvis en egen flock!
Gick även med i en grupp för vegetarianer och veganer på Facebook och blev lite rädd för de senare. Herregud vilka trångsynta, fördömande och kategoriska människor som ska rädda världen. Nästan så att man får lust att klä sig i päls och hetsäta billigt danskt griskött i ren protest. Obs, skulle aldrig göra det, men ändå. Hatar när mästrande vetabästbabianer* ska tala om för mig hur jag ska tänka.

Löfte #3: Använda min fantastiska elcykel MAJA mer. Det gjorde jag inte av olika orsaker, främst "jävligt mycket att göra" som ju kanske låter som den mest långsökta ursäkten ever, men om man har tre mil till jobbet och röven full av arbetsuppgifter så är skillnaden mellan en och tre timmars restid tydligen det som fick den här pseudocyklisten att sprida kolvätefyllda avgasmoln till närmiljön istället för att trampa fram som en vind genom skog och mark. SORRY. Lovar att försöka göra bot och bättring under 2018. En cykeldag i veckan, åtminstone under perioden mars till oktober kan väl vara en rimlig målsättning i alla fall.

Löfte #4: Säga mer NEJ till energitjuvar med mera. Ja, men det tycker jag nog att jag blev lite bättre på? Men eftersom mängden idioter i ens relativa omgivning tenderar att vara konstant så är det ett ständigt pågående projekt.

Löfte #5: Var ju inte ett löfte utan mer en målsättning och det var att ta upp ridningen igen. Det gjorde jag så in i helvete. Årets bästa beslut tror jag minsann att det var. CHECK!

Se där, det gick väl åtminstone killräckligt (så fick jag in  det ordet också) bra? Ska jag lova någonting för 2018 då kanske nu när det har gått någon vecka och man liksom har fått känna in sig lite? Okej, håll i hatten så kör vi igång en ny och bättre version av mig själv:

Nytt löfte #1: Jobba mindre. Ja, det är ju lättare sagt än gjort, men åtminstone lägga mindre tid på sånt som vem som helst kan göra och mer tid på det som faktiskt bara jag kan göra. Det vill säga,  sluta känna mig bossig/bitchig när jag delegerar eller säger nej, samt sluta ha dåligt samvete för att min assistent bara får göra tråkiga saker. Såna här tankar tror jag inte en man i min position ens har snuddat vid? HEJ KVINNOFÄLLA? (obs, tror inte att världen automatiskt blir bättre bara för att man "börjar tänka som en man", men å andra sidan blir den lilla världen som snurrar kring mig knappast bättre av att jag jobbar som ett as hela tiden).

Nytt löfte #2: Vara hemma mer. Mitt bästa i livet verkar ju vara att bara måsla omkring innanför den egna tomtgränsen, så varför envisas jag då med att lämna hemmet stup i kvarten? Nej, precis. En konsekvens av detta blir då: inte ägna fullt så mycket tid åt föreningslivet, vilket är kluvet för mig som är föreningsmänniska. Är i nuläget rätt så less på mitt engagemang och då borde det ju vara synnerligen lätt att lova att dra ner på det, men samtidigt så tänker jag att om alla resonerade sådär så fort det känns motigt så skulle hela förenings-Sverige stanna och allting bli PISS. Däremot kan jag ju prova att ha ett lite mer lagom engagemang, behöver ju liksom inte gå all in hela tiden. Och som sagt, prioritera att vara hemma mer och ägna mig åt: 

Nytt löfte #3: Odla mer. Vilket i praktiken innebär att förklara krig mot mördarsniglarna som slukar allt utom potatisen (och ogräset). Har haft en odlingsmässig svacka i flera år p g a att det ej är jättekul att så frön och vattna och rensa ogräs och hålla på och sen komma ut och se feta mollusker ligga till bords och rapa belåtet mitt i plocksalladen. Men nu djävlar ska jag ta tag i det igen. Älskar ju att peta ner frön i jord (även om det inte är lika älskvärt att ha åttahundra småplantor som ska skolas om och avhärdas och planteras ut) och se det växa och slutligen skörda. SKÖRDA. Mmm. Lovar även att rensa den ena rabatten. Den andra sköter sig hyfsat själv med lökväxter och perenner som avlöser varandra utan att man behöver lyfta ett finger (förra ägarens förtjänst), men den första är en sorglig historia som har invaderats av en seg grässvål och när tulpanerna blommat över ser den mest ut som ett slumområde. Jag vill att det ska växa stockrosor där, men det lär ju inte hända av sig själv. Note to self: fixa för fan.

Nytt löfte #4: Eller det här är inte precis ett löfte utan mer...en målsättning, och det är att försöka hitta ett annorlunda sätt att förhålla mig till saker som stör mig istället för att gå omkring och älta saker i huvudet till förbannelse. Nu är det ju inte så lätt som att saker försvinner bara genom att man säger till sig själv att man ska sluta älta eller inte bry sig, så här får jag fundera över någon slags strategi för att hantera det p g a  ej hållbart i längden med ält och irritation. Säger till när jag hittat en patentlösning på detta enkla. Hahaha.

Nytt löfte #5: Ja, men det kan väl vara det här vi redan tidigare varit inne på, att försöka att inte köpa några prylar utan att först kraftigt ifrågasätta om det behövs, om det verkligen behövs, om vi redan har något liknande som kan användas istället, om vi ens behöver använda det, om det kommer att underlätta mitt liv väsentligt och om det kommer att göra mig till en bättre människa eller glädja någon annan. Måste svara ja på allt innan jag ens får tänka tanken på att öppna plånboken!

Sådär 2018, då kör vi väl.

* Ett uttryck som jag tror kommer från polisen Gullan (spelad av Maria Lundqvist) i kanske den bästa julkalender som någonsin sänts - Håll huvet kallt från 1994.

SVESKE

Jag jobbar ju en del med både norrmän och danskar, vilket såklart genererar språkförbistringar åt alla håll och kanter, mest med danskarna. Aldrig att man till exempel kan sitta och säga att någonting är roligt utan att plötsligt framstå som världens latmask*. Danskan är ett så djävla lömskt språk. Man tror de pratar om porr och så menar de purjolök. Och när man säger att man ska äta frukost så tror de att det redan är dags för lunch. När man försöker öppna en dörr där det står TRAEKK så betyder det dra (mot sig), inte trycka (från sig) som man ju ändå tycker borde vara en rimlig översättning. För att inte tala om att, när man jobbar i något program och man ska bocka i en ruta någonstans, så heter det att de "sætter en flueben"**
Så himla mycket att hålla reda på alltså. Härförleden satt vi, det var jag och en dansk och en norrman (och så Bellman?) och pratade om Swish. Som på norska heter VIPS. Det känns ju så jättetypiskt norskt och klämkäckt och TIL TOPPS BESTEFAR över det uttrycket. Frågade vad motsvarande tjänst hette på danska och den hette då MOBILEPAY [mooobaaajlpäääj]. Det lät ju varken rappt eller speciellt SJOV om ni frågar mig.

Och våra danska kollegor är inte precis några svensktillvanda typer på andra sidan Öresundsbron utan härstammar från södra delarna av Fyn och SNAKKER därefter. Och fort ska det gå också. Fast de har uppenbarligen lika svårt att förstå oss, så ibland är det ingen som fattar vad någon överhuvudtaget ens pratar om. Härlig känsla när man som jag blir vald att föra protokoll ungefär elva gånger av tio och simultant måste försöka bena ut vad som egentligen har sagts och beslutats i olika frågor.

Igår ringde en dansk kollega till mig och bad mig om hjälp med en grej som jag fixade och sedan skickade ett meddelade att jag hade fixat. Fick då detta till svar: Mange tak Anna, du är en sveske! Det lät ju inte precis som en komplimang så jag google translate:ade och fick till svar att jag tydligen var ett katrinplommon. Vafaaan liksom? Fick googla vidare och hittade till slut att sveske även "kan bruges som kærlig betegnelse for en person, især et barn, som man godt kan lide". Det lät ju eventuellt något bättre, men det där med "især et barn" klingar ju lite illa när man ändå går med stormsteg mot 50 jordsnurr. Undrar om det inte var katrinplommon som åsyftades ändå? Är det alltså här och nu som jag ska börja med någon sån här ANTI-AGING WRINKLE REPAIR MIRACLE-produkt***? Tack som fan för det då, danskdjävlar.






* Roligt = lugnt på danska om någon nu mot förmodan inte kände till det. Roligt heter SJOV och när man skämtar så LAVER MAN SJOV. Låter inte alls speciellt kul om ni frågar mig.
** Alltså ett ben från en fluga. Man måste nog vara dansk för att förstå den associationen.
*** Och nej, det kommer såklart inte att ske om någon nu mot förmodan trodde det.

Flickorna i parken

Har läst Flickorna i parken av Lisa Jewell, en författare som jag nog mer och mer får säga att jag gillar sen hon lämnat chick lit-genren till förmån för lite mörkare berättelser som Fågelburen. Den här boken - Flickorna i parken alltså - handlar om Clare, som flyttar till en lägenhet vid en park tillsammans med sina döttrar. Parken verkar vara en idyll och människorna som bor vid den verkar vara som en enda stor familj, men man får veta att en ung tjej hittats död i denna park för många år sen. En kväll efter en grannfest hittas en trettonåring flicka medvetslös i samma park. Och sen handlar det om vad som egentligen hände, vad hände egentligen med den andra tjejen, finns det något samband och är de som på ytan verkar vara så himla hyvens typer verkligen det?
 
Tycker det är skickligt berättat om än i något makligt tempo, språket är bra och karaktärerna lite udda, men fullt trovärdiga. Den här boken får fyra picknickfiltar av fem möjliga.

tisdag 9 januari 2018

Till stallet istället, vecka 2

Igår började ridningen. Ny termin och ny grupp! Det var nervöst och pirrigt. Man vet ju inte vad det är för gäng man ska hamna i, kanske är det ett jättetajt gäng som tycker att man liksom kommer och förstör? Det har man ju varit med om förr även om de flesta brukar vara trevliga, men det finns ju alltid undantag och jag tänker att om man är på den högsta nivån så har man säkert ridit där ett tag och det är ju sen gammalt att ju längre en grupp har varit en grupp desto svårare är det ju för en utböling att ta sig in i den gruppen. Sen fanns ju också möjligheten att alla andra skulle vara proffsryttare på elitnivå och så kom man själv där med två terminer och femton års time out i bagaget och framstod som kommunens största sophög? Å andra sidan så blev vi ju faktiskt placerade i den här gruppen så någon ansvarig måste ju ändå ha tyckt att vi någorlunda hörde hemma på den nivån, men det kan man ju aldrig så noga veta. Och så det tredje (och viktigaste), vilka hästar skulle vi få? Fanns alltså en hel del att oroa sig för här.

Fast det mesta var - precis som det brukar alltså - rätt så obefogat. Fick en liten chock när jag upptäckte att två i gruppen var gamla ridkompisar från det glada nittiotalet (med det lilla undantaget att de inte hade gjort uppehåll i mer än kanske ett par år så till skillnad från mig så var de ju verkligen superduktiga, men men) och en tredje var en nu vuxen tjej som var en av dom som jämt hängde i stallet under den senare perioden när jag var aktiv i föreningen men inte själv red och som jag förmodligen utnyttjat skamlöst som tävlingsfunktionär eftersom jag minns henne som en sån som alltid ställde upp och hjälpte till. Resten av gruppen hann jag inte direkt bilda mig någon uppfattning om mer än att de verkade trevliga, så det bådar ju gott för framtiden.

Fick Bulldozern, hurra! Igår gjorde hon verkligen skäl för det smeknamnet. Först värmde vi upp bland annat med att öka och minska volter i trav med hästarna utåtställda, och sedan red vi en övning som började med att man red i skritt och skulle vända upp vid C och A och rida skänkelvikning till en kon som stod någonstans mellan H och E när man kom från C och mellan F och B när man kom från A. Sedan skulle man lägga en tiometersvolt vid en annan kon som stod mellan E och K respektive B och M och så rullade det på i båda varven. Sedan byggdes övningen på med travövergång när man kom ut på spåret och avsaktning innan hörnet, och därefter var det samma sak fast i galopp. Bulldozern brukar ju bli lite stressad när det är många hästar, och ännu värre blir det när hon upplever att det fattas galopp lite hipp som happ runt omkring henne. Så det var ju inte som att man fick uppleva något sånt där moment of joy där man kände att nu djävlar ringer snart Jan Brink och ber mig om hjälp. Eller ja, galoppfattningarna blev ju i och för sig riktigt bra, men det berodde tyvärr inte så mycket på mig utan mer på att Bulldozern var så överladdad att det räckte med att lätta lite i handen så for hon iväg som skjuten ur en kanon och sen höll jag på att aldrig få stopp på henne. Men för den som sett mig slita som ett djur för att hon inte ska slängtrava in i galoppen så såg det nog ändå hyfsat ut, haha.
Kan väl säga att det var flera hästar som var överladdade. Hade jag sett denna lektion (bakutspark, studsande på stället och allmän oro i ledet) som darrig återvändare för ett år sen så hade jag nog tänkt HJÄLP VILKA VILDA HÄSTAR och sprungit hem och gömt mig för det vet man ju hur det var förr när en av hästarna fick ett ryck och for iväg med blixtens hastighet och drog med sig allihop och folk dråsade i backen som mogna frukter till höger och vänster medan ridläraren stod i mitten och gormade och skrek. Nu eskalerade det inte till den nivån, utan allting hanterades "stille og roligt" som dansken skulle ha sagt och det kändes som att det hela tiden fanns en plan. "Allt var verkligen inte bättre förr", som jag och en av de gamla ridkompisarna sa efteråt när vi mindes hur det brukade gå till förr i världen, vilket var ungefär i samma veva som när Jesus red in i Jerusalem på en åsna.

Aja! Vårterminen har i alla fall börjat! Den här terminen är det ingen drop in-ridning på måndagar (gissningsvis eftersom det nästan alltid bara var jag och en till så det lär ju inte ha varit direkt lönsamt), vilket löste en del problem för mig. Måndagstiden passade ju så bra eftersom jag kunde svepa iväg till stallet direkt efter jobbet, men att först rida lektion, sedan åka hem, vara hemma några timmar och sen åka tillbaks till stallet och rida en gång till kändes ju inte som ett jättebra upplägg, så det bekymret löste sig ju av sig själv. Nu blir det drop in på fredagar istället, dock inte denna fredag för då ska jag på massage (mmm) och inte heller nästa för då är jag i Danmark på jobbresa (suck). Dålig tajming av mig får man väl säga, men det är ju bara att planera bättre i fortsättningen.   

söndag 7 januari 2018

Bygga hönshus - an epic movie, part 20

Idag nåddes EN MILSTOLPE i hönshusbygget. Nämligen den att det utvändiga blev klart. Eller ja - naturligtvis inte HELT klart (hur skulle det se ut?), men "i princip" så är alla saker uppmätta, sågade, målade och fastspikade åtminstone på ett ungefär där de ska vara. Vad som bland annat återstår: Fasaden ska sågas jämn i nederkant och målas en gång till (tänker att det ska ske en härlig solig vårdag). Och dörren är inte på plats än eftersom den blev cirka en halv centimeter för bred (say no more) så den måste sågas av och den nya kanten målas två gånger. Sen ska det sågas ut en lucka så att hönsen ska kunna gå ut i hönsgården och byggas ett litet vindfång till den, samt tas upp hål för till- och frånluftsventiler så att det blir bra luftväxling men inte dragigt. Men det kommer säkert att gå både snabbt och smidigt. INTE. Aja. Återkommer med detta när det blir aktuellt. Nu är ju julledigheten slut, vilket innebär att byggandet enbart kommer att kunna utföras på de futtiga små helger man har till sitt sura förfogande (ja, jag är bitter).  
Här har jag sågat till några locklister så att de ska kunna passas in mellan
takutsprånget och ett av fönstren. Mycket pyssel har det varit med dessa
locklister. Kommer aldrig mer att kunna se ett hus med
locklistpanel utan att granska hur listerna har spikats, skarvats och
i största allmänhet hanterats. Känner mig som något av ett proffs på
locklister vid det här laget.
Här har den sista knutbrädan, som fick skarvas ihop p g a snett hus
p g a de döda indianernas vrede (obekräftat) till slut kommit på plats.
 
Dagens absolut tråkigaste; såga skåror till fönsterblecken. Avdelning
saker man inte tänkt på hur de fungerar. Fönsterbleck alltså. I min värld
hänger de bara där under fönstren, men de sitter alltså inkilade i en liten
skåra som någon flink jävel har sågat till. I det här fallet jag.
Sen kapade min man fönsterblecken i rätt längder och bockade till kanterna
med ett specialverktyg som vi inte vet vad det heter.
Här spikas det fast locklist för brinnande livet under ett av fönstren.
 
Nästa fönster har fått fönsterbleck och locklister.
Och slutligen - TADAA - kom det sista fönstret på plats, inklusive
fönsterbleck samt de absolut sista locklisterna. Vilket århundrade som
helst kommer fasaden att sågas jämn och hönshuset även få en dörr.
Eller det finns redan en dörr, men den ska ju passa också, och sen vill
man ju gärna att den både ska gå att öppna och stänga. Men det är
detaljer som jag återkommer till när de blir aktuella. STAY TUNED.  

Lilla vinterdeppen

Sitter med fötterna på bordet och minideppar för att min episkt långa julledighet - har varit ledig sedan den 15 december - NU HAR TAGIT SLUT. Eller ja, det är ju några skälvande timmar kvar, men sen är det jag som ställer klockan på 04.15 och ger mig in i grottekvarnen igen. Känner mig inte jättepepp i detta nu över att behöva börja harva mig genom oxveckorna när det känns som att det inte var mer än några dagar sen jag stängde ner jobbdatorn och önskade alla god jul och gott nytt år, men eftersom jag varit ledig så helvetes länge så får jag väl inte gnälla. Fast det gör jag ju ändå. Kallt har det blivit också, och precis i detta nu gick blixtlåset på min vinterjacka (jättevarm, skön och med extremt många bra fickor) som jag ägt sedan 2007 sönder och jag fick byta till min nödjacka som inte alls är lika varm, skön och som har dåliga fickor. Buhu. Ska väl egentligen inte gnälla över det heller, för det har ju i princip varit plusgrader ända fram till nu och längre norrut i landet ligger ju snön vit över taken och så är ju stormen Cora på väg och jag har ju ändå en reservjacka och min man kan och ska förhoppningsvis byta blixtlåset i jackan i veckan som kommer. Kunde ju ha varit betydligt värre här, men nu är det här en deppdag och då får man gnälla även om andra har det värre.

Aja. Imorgon börjar ju även ridningen, så det finns ju ändå något att se fram mot. Ska ju börja i ny grupp (igen), hoppas alla är trevliga och att ingen vill ha Bulldozern.

  

lördag 6 januari 2018

Bygga hönshus - an epic movie, part 19

Ännu en hönshusbyggardag är till ända. Även om vintersolståndet är passerat så dröjer det ju ändå ett bra tag innan det slutar skymma vid fyratiden. Tänk om vi hade börjat bygga vårt hönshus i april istället? Då hade vi kunnat beta av ett och annat under långa ljusa vårkvällar även i veckorna och det här hade kanske sluppit bli bloggvärldens motsvarighet till Rederiet. Note to self till nästa hönshusbygge. Eller nåt.
Idag gick saker och ting dessutom inte riktigt vår väg:
 
 
Det här är saker man inte vill se när man står i begrepp att spika fast den
sista knutbrädan. Följ bilden nerifrån och upp (eller uppifrån och ner) och
notera att det är SNETT. Oklart hur det har blivit så, vi som har haft
vattenpass och vinkelhake till ALLT. Kanske är det straffet när man
bygger i en sluttning på en (kanske) gammal indiansk begravningsplats?
Jaha, helt plötsligt passade inte den tänkta 12-centimetersbrädan längre.  
Då får man vara lite fiffig och göra speciallösningar av överblivna
brädstumpar. De var förstås inte målade, så det fick ju också göras.
Och sedan ska färgen torka, vilket tar ytterligare tid (om någon undrar
vad det är som tar sån tid så är det här en av anledningarna). Så här års
är verkligen inte optimalt att måla. Egentligen ska det vara minst 5
grader varmt, men jag som jobbar i färgbranschen vet att det räcker
med frostfritt. Däremot lämnar luftfuktigheten en del övrigt att önska.
Men vi får väl hoppas att det torkar (om någon undrar om man inte kan
måla inomhus där det är varmt och skönt och svaret är att jo, det kan
man, men då riskerar man även att träet torkar för mycket och drar
ihop sig och kanske spricker. TRÄ ÄR ETT LEVANDE MATERIAL,
har min man sagt åttahundra gånger sedan vi började bygga. Det visste
jag ju förstås redan, men inte exakt hur stingsligt det var med allting.  
Här har jag sågat till locklister till en del av panelen som ska sitta upp
mot taket på gaveln, därav 45 graders vinkel i ena änden.

 
Och här är alla locklisterna på plats. Man MÅSTE inte ha locklistpanel (framför allt inte om man vill att det ska gå undan med byggandet), men det är snyggt.
Här har min man klippt till ett fönsterbleck (som man köper på typ
tremeterslängder) och satt dit det under fönstret. Detta inkluderar även
att såga en tunn skåra i karmen där blecket ska kilas in. Pilligt och
(så klart) tidskrävande och plötsligt var det sent på eftermiddagen.
Sen visade det sig att det fattades locklister så jag fick mäta, kapa, måla
samt be till Gud att de torkar tills imorgon. STAY TUNED för bövelen.

fredag 5 januari 2018

Bygga hönshus - an epic movie, part 18

Årets första hönshusinlägg! Skulle det ta fem dagar innan vi orkade masa oss upp ut tv-soffan, kan man ju kanske fråga sig, men som vanligt har det ju pågått ett och annat behind the scenes, till exempel räkna ut hur mycket, åka och köpa, frakta hem, kapa och måla virke. Men det får ni inte se. Inte heller hur vi igår åkte och hyrde ett släp och fraktade tusen kubikmeter ris och kvistar från två nedsågade jätteträd till återvinningscentralen. Det tog kanske inte exakt hela dagen, men efteråt var vi helt slut och var tvungna att äta skräpmat, dricka vin och titta på Fargo resten av kvällen.
 
Men idag tog vi nya friska tag! HÄÄÄÄÄNG MED:
 
 
Alla de där gröna bräderna som jag stått och målat förvandlades sakta
men säkert till dörr- och fönsterfoder. Jag trodde det var lite samma sak
som -karm, men se karmen är det som dörren eller fönstret sitter fast
i och fodret är det som sitter runt om. Se där vad man får lära sig (1).
Här kan man bilda sig en uppfattning om hur högt hönshuset är. Eller
blev, eftersom det inte gick att gräva ner plintarna så långt som vi trodde
det skulle gå p g a att det ligger någon indiansk begravningsplats där.
Min man är 182 cm lång och når precis upp till dörrfodrets översta del.
Ni kanske tror att det bara är att spika fast bräderna lite slött? Så var
givetvis inte fallet, utan allting skulle sågas i 45 graders vinkel. Både
hörnen, men även nederkanten av bräderna (vilket bilden visar). Det,
fick jag lära mig, är för att, när regnet rinner utmed brädan och den är
rak nedtill så stannar fukten kvar, men om den är snedsågad så rinner
den av. Se där vad man får lära sig (2).
Här har det sågats vinklar och spikats fast. Är det väldigt petigt med att det
blir exakt 45 grader, undrar kanske ni. Det är det, kan jag säga nu, för annars
det inte rakt när man sätter ihop det. Mycket pill med att ställa in sågen.
Jag kallar den för vinkelsågen, men min man säger att det heter
KAP-OCH-GERSÅG. Med den kan man såga exakta vinklar. Om man
ställer in den rätt vill säga. Det gjorde inte jag vid något tillfälle och då
blev det FEL FEL FEL. Blev jag varse. Det var bara att göra om och göra rätt.
 
Ja, men delar av dörrfodret och delar av fönsterfodret har i alla fall
kommit på plats idag. Som vanligt tog allting tusen gånger längre
tid än jag räknat med. Hade man velat göra det enkelt för sig hade man
struntat i att såga fodren 45 grader i hörnorna för det går ju egentligen
precis lika bra att spika dit raka bräder som man pusslar ihop till en fyrkant.
MEN DET BLIR INTE LIKA SNYGGT.

 
Och eftersom hönshuset har tre fönster så blev det en faslig massa
mätande och sågande innan de där förlösande hammarslagen ljöd
över nejden. Undertill ska det också dit en bräda förstås, men först
ska det dit fönsterbleck så den får vänta. Väldigt mycket i ett byggprojekt
handlar visst om att vänta.

 
Även små bitar locklist har sågats 45 grader för att passa under takutsprånget. Man kan även se att bräderna har spruckit lite.
Och det beror på att de är köpta på Byggmax och man får vad man betalar för. Men eftersom hela huset ska målas en gång
till i vår så tänker jag att sprickorna går väl att spackla igen och måla över. Om någon mot förmodan skulle glo upp under taket och tycka att fy fan vad fult det ser ut.
Ja, det var väl allt för idag gott folk. Vi får se vad morgondagen bär i sitt sköte.




 

Dolt i mörker

Har läst Dolt i mörker av Elly Griffiths, den nionde (tror jag) boken om rättsarkeolog Ruth Galloway och hennes inte helt okomplicerade förhållande till/med kommissarie Nelson. Ä-L-S-K-A-R de här böckerna, karaktärerna, miljöerna, intrigerna så mycket att jag på riktigt blir lite deppig när en bok är slut och man måste vänta minst ett år till nästa kommer. Och tänk om Elly Griffiths får skrivkramp eller tröttnar och vill skriva andra böcker? Det får helt enkelt inte ske!

Den här boken var upplagd ungefär som övriga, dvs någon hittar lite gamla ben, Ruth och polisen kopplas in, brott som är lite löst knutna till denna fyndighet begås eller uppdagas och så får man följa polisarbetet (där även Ruth lyckas få ha ett finger med i spelet) parallellt med vardags- och familjelivet hos Ruth, Nelson, Michelle, Judy, Cathbad, Clough, Cassandra, Tanya och de andra karaktärerna. Gillar allt! Ska man klaga på något så är det väl att det är lite väl många personer att hålla reda på eftersom det alltid finns en hel drös misstänkta också förutom det fasta persongalleriet (som byggs ut mer och mer i takt med att karaktärerna gifter sig och får barn). Den här boken får fyra och ett halvt soppkök av fem möjliga. Schas iväg till bibblan och låna.

onsdag 3 januari 2018

Tillägg till YOU SHALL NOT SHOP

Kände direkt att jag måste göra någon form av brasklapp till föregående inlägg. Det är nämligen så här att min telefon har fått diverse ålderskrämpor, så därför köpte jag en ny lite innan jul för att det råkade finnas en modell som verkade okej (inte för ny, inte för avancerad, inte för stor) till ett pris som enligt mig var rätt så okej. Har dock inte börjat använda den än p g a att jag dels tänker att den gamla ska få göra rätt för sig till sista andetaget, dels för att det är så djävla jo-hoo-bbigt att byta telefon. Installera om appar. Eller ja, sist jag bytte telefon så laddade jag ner Samsung Smart Switch och så behövde jag nästan inte installera om några appar alls, utom bank-ID. Men det var minsann inte bara att installera om på en kafferast utan då ska man först logga in med sin bankdosa (var är den ens...? undrar jag lite nu, för det var nog ungefär senaste gången jag använde den) och beställa nån djävla kod som man får skickad med post från sin bank och det tog hundra bankdagar. Eller kanske inte, men det kändes i alla fall onödigt omständligt. Kanske är det enklare nu? Hoppas, hoppas. En annan sak som inte heller fungerade var Aldiko, e-boksläsarappen. Eller, det var väl bara att ladda ner den igen, men då fanns ju inte mina sparade e-böcker kvar! Det tyckte jag kändes snålt, men vem är jag att begära någonting av en app som jag inte betalat en spänn för? Känner därför att jag måste a.  vara i ekonomisk fas så att jag inte behöver använda mobilt bank-ID på stubben, samt b. läsa ut alla e-böcker som jag har i Aldiko, innan det ens är läge att börja tänka på att byta telefon. Vi prenumererar på DN fredag-lördag-söndag och då får man med jämna mellanrum en e-bok av dom. Eller ja, får och får...det är ju inte direkt gratis att prenumerera på DN och det är väldigt mycket Stockholmsnyheter, så jag får väl se hur länge snåla jag orkar motivera den utgiften med att det är så trevligt att sitta och läsa tidningen i lugn och ro till frukost på helgerna (lokaltidningen här kommer inte ens ut på söndagar och jag tror inte heller att man kan välja helgprenumeration på den), för det är ju bara då man har tid. Det är ju såklart ett 1900-talstänk av Guds nåde, men det kan jag väl ta med jämnmod.

Aja. Ville i alla fall bara påpeka att om jag i framtiden skriver gnälliga blogginlägg om min nya telefon så ÄR DEN KÖPT UNDER 2017. Bara så ni vet.

PS: Fick ett mail från därifrån jag beställde telefonen att "tyvärr kommer den inte att kunna levereras innan julafton så här får du 200 kronor i rabatt som kompensation" och sen kom den ändå flera dagar innan julafton. Spelade ju inte mig någon roll då den inte var en julklapp, men det var ju snällt av dom. Ja, nu ska jag ju i och för sig inte köpa något som det inte finns behov för, så jag kommer väl inte att kunna utnyttja den där rabatten kom jag på nu. Men på det stora hela så sparar man ju mest pengar genom att inte köpa någonting överhuvudtaget oavsett hur stor rabatten är, så det är väl ändå någon form av vinst. DS.

YOU SHALL NOT SHOP!

Ja, det går ju inte en jul-nyårshelg utan att man sitter och slöglor på någon, några eller varför inte alla filmerna i Sagan om ringen-trilogin. Trots att man sett dom hundra gånger förut, trots att man stör sig på reklamavbrott, trots att man har allting på dvd och därför kan se dom utan reklam om man skulle vilja, men det är tydligen för jobbigt att resa sig och peta in en skiva i hemmabiosystemet, välja undertext, trycka på play. Nä, istället sitter man kvar och slöglor och retar sig på onlinecasino-reklam. Är det inte orealistiskt mycket reklam för onlinecasionen och betting och diverse DOBBEL nuförtiden? VARFÖR? Så sjukt dålig reklam för så sjukt dåliga saker. Tvättmedelsreklam, kom tillbaka, allt är förlåtet.

Ja, i alla fall. Julledigheten går mot sitt slut, på måndag börjar jag jobba. Även ridningen börjar då. Nytt för i år är att det inte är någon drop in-ridning på måndagar längre. Det var ju annars en grej som jag hade lite bekymmer över. Förra terminen red jag ju på torsdagar och så (oftast) på måndags-drop in som låg så tidigt på eftermiddagen att jag kunde ta det direkt efter jobbet. Men nu ska jag ju byta till en grupp på måndagskvällar. Känns ju lite mycket att dels åka på drop in efter jobbet, sedan åka hem och sedan tillbaks till stallet igen senare på kvällen och sen ingenting resten av veckan. Men nu löste det ju sig av sig självt så att säga. Nu blir det istället drop in på fredagar. Det är inte så dumt det heller. Den ligger visserligen senare på eftermiddagen, men det innebär också att jag hinner hem och gå ut en snabbrunda med hundarna innan jag åker tillbaks igen. Slipper även släpa med ridkläderna till jobbet, så det är väl egentligen bara miljön som blir lite ledsnare av det här upplägget.

Miljön ja! Jag började ju det här inlägget med att parafrasera Gandalf, ni vet i den där scenen där han står och stöter sin stav i bron över Khazad-dûm och vrålar åt orcher och balroger och fan vet vad för illasinnade varelser som alla är ute efter Frodo et concertes i allmänhet och Ringen i synnerhet. Fick inspiration från Mirre på Facebook häromdagen när hon efterlyste ett shoppingfritt januari. Shopping med undantag för mat alltså, annars hade det kanske blivit lite jobbigt (men inte omöjligt, tror jag. Ibland skrivs det ju om att man ska ha mat för tre dagar eller en vecka hemma i händelse av en katastrof, men jag tror allvarligt att vi skulle kunna överleva en månad på mat som finns i skafferi och frys om det hade knipit, även om det kanske inte blev den kulinariskt mest högtravande månaden i världshistorien). Nu är ju det här med shopping ingen stor last hos mig, och det var väl därför jag skrev "I'm in" i kommentarsfältet nästan innan jag hunnit blinka (alla vet ju att allt som skrivs på Facebook är sant), för det är ju synnerligen lätt att lova något när det inte är en uppoffring. Jag kan ju lätt lova att jag aldrig kommer att vare sig bestiga Mount Everest eller dyka ner i Marianergraven, till exempel. Däremot hade det ju varit mycket svårare att lova till exempel sluta äta kolhydrater. Älskar kolhydrater. Tanken att ALDRIG MER FÅ ÄTA EN MACKA? Det hade nog varit mitt livs svåraste beslut, miljoner gånger värre än att sluta röka, tror jag.

Men allting måste ju inte vara svårt heller, tänker jag. Och visst händer det att jag okynneshandlar grejer jag egentligen inte behöver, speciellt när jag är lite stressad och inbillar mig att jag behöver någon form av distraktion. Då är det ju så himla lätt att gå in på Bokus eller CDON och klicka hem några bok- eller filmtitlar. Och det är ju dumt när man precis lika gärna kan låna på bibblan och dessutom har både Netflix och HBO bara en fjärrkontrollstryckning bort och där det finns multum att glo på. Sedan har jag även en förkärlek till att plocka åt mig snygga ugnsfasta formar på loppis. Har säkert tio ugnsfasta formar och använder väl som allra mest två samtidigt och det kanske en eller två gånger per år. Miljömässigt är det såklart inte lika illa att köpa begagnat som att köpa nytt, men å andra sidan är det ju det här tvångsmässiga köpandet av grejer som man egentligen inte behöver roten till allt ont, eller åtminstone det som gör att hjulen i det icke hållbara konsumtionssamhället fortsätter att snurra i en alltmer vansinnig takt.

Så: no more shopping for me. Tänker att jag inte nöjer mig med januari, utan att jag helt enkelt ska totalförbjuda all onödig konsumtion det tills det VERKLIGEN uppstår ett behov. Med följande undantag:
1. Mat, dryck och andra förnödenheter som till exempel diesel, dasspapper, hundmat och tuggben.
2. Det som behövs för att hönshuset ska bli klart (och för er som hänger i stay tuned-mode och undrar: min man är i skrivande stund på brädgården och köper EN djävla bräda som fattas för att fasaden ska bli klar. Denna bräda ska sedan sågas upp och målas innan den ens kan komma på plats, och nu är det minusgrader i antågande så det är djävligt bråttom med den saken).
3. HÖNS (och hönsmat och lite sånt förstås) om/när hönshuset ÄNTLIGEN BLIR KLART! Vi är inte där än, men till våren känns väl ändå realistiskt.

Lovar dessutom att jag ska redovisa all konsumtion utöver 1-3 här i bloggen, kanske inte så mycket för att jag tror att det kommer att intressera någon annan som att jag får redovisa och rannsaka det där med "att det verkligen uppstår ett behov" för mig själv.

Jamen det var väl ändå ett nyårslöfte som hette DUGA? (även om det som sagt egentligen inte är en sådär jättestor uppoffring för mig. Hade ju varit jättejobbigt om jag hade varit en sån som tycker att man måste förnya hela garderoben minst varje kvartal eller som måste piffa till hemmet med krukor och lyktor och gardiner och TAZZLES stup i kvarten. Sån är ju inte jag, så jag föreställer mig att det ändå ska bli rätt så enkelt. Men det vet man ju aldrig förrän efteråt).

2018, året då ingenting som inte verkligen behövdes inhandlades? Okej, jamen då kör vi.  

Mammutar och papputar

En sak som jag har funderat på är den här: När folk ska vara lite speciella och inte vilja ha ett vanligt sketet son-namn så är det ju rätt vanligt att man, om man är tjej, väljer att avsluta efternamnet på -dotter istället. Och det kan man väl tycka är helt rimligt med tanke på att man ju faktiskt inte är någons son. Vad jag undrar över är varför i princip alla väljer att hänga på -dotter på pappans namn. Man är väl ändå lika mycket sin mammas dotter, kan jag ju tycka, och speciellt som den här typen av människor ändå brukar vilja framhäva och betona att de är kvinnor och döttrar. Borde det inte vara ÄNNU viktigare att välja sin mammas namn då? Jag vet bara en enda människa som har ett kvinnonamn i efternamnet och det var min handledare på högskolan som hette (heter) Helene Annadotter. Annars är det bland de jag känner till tydligen bara karlar som får döttrar. Och finns det överhuvudtaget någon man som har tagit sin mammas namn som ett son-namn? Nä, i det här fallet så verkar det som att morsorna är lika osynliga som de med några få undantag historiskt sett alltid har varit. Minns när jag var liten så var det någon familj i trakten där dottern gavs namnet Bengtsdotter och alla bara OH VAD FINT OCH HEDRANDE och sedan kom det alltid "ja, det är ju faktiskt precis det hon är...det är ju Bengts dotter". Men det var aldrig tal om att sonen i familjen skulle heta Lasse Kerstinsson, och jag har aldrig hört talas om något liknande exempel. Om jag har fel i det här får någon hemskt gärna komma med exempel på motsatsen. Ingen hade blivit gladare än jag.    

tisdag 2 januari 2018

Bokåret 2017

Förra året började jag blogga om böcker jag läst. Eller började blogga är kanske fel ord, för det har jag väl gjort lite till och från innan dess, men nu gjorde jag det alltså systematiskt varje gång jag läst en bok. Fast det är inte heller riktigt med sanningen överensstämmande, för jag har till exempel inte bloggat om fackböcker, vilket det ändå har blivit några. Eller när jag fått ett ryck och läst gamla hästböcker om Britta och Silver, Piglet och Dunet, Annika, Jill med flera. Det händer lite oftare än jag tycker är riktigt coolt att erkänna, men för mig är det lite som att ta en Valium (eller snarare: som jag tror det är att ta en Valium. Lugnande i alla fall).

Utöver ovanstående så läste jag 70 böcker förra året. Det är ungefär 5,83 böcker i månaden eller kanske en och en halv bok per vecka. Känns väl rätt så okej ändå med tanke på att jag periodvis tycker att jag sitter och fipplar med telefonen alldeles för mycket. Läser ju dock rätt mycket e-böcker på telefonen så fipplandet går ju att rättfärdiga till viss del. Men ibland, speciellt när man, jag alltså, är trött och/eller stressad, så känns det visst betydligt enklare att läsa meningslösa statusuppdateringar på Facebook än att fördjupa sig i Litteraturen.
Här kommer i alla fall 2017 års boklista i kronologisk ordning med mitt betyg på en skala mellan 1 och 5 inom parentes:

Sov du lilla videung - Cilla och Rolf Börjlind (2)
Jag ska egentligen inte jobba här - Sara Beischer (4,5)
Mamma är bara lite trött - Sara Beischer (3)
Skynda att älska - Alex Schulman (3)
Det finns råttor överallt utom på Antarktis - Sara Beischer (3,5)
Glöm mig - Alex Schulman (3)
Bränd himmel - Gilly MacMillan (4)
Kalldrag - Marcus Sköld (4)
Den mörkaste hemligheten - Alex Marwood (4,75)
Granne med döden - Alex Marwood (4,75)
Swede Hollow - Ola Larsmo (2)
Cancerland tur och retur - Karin Wahlberg (3)
Sekten på Dimön - Mariette Lindstein (2)
Jag ska inte dö idag - Pamela Andersson (2)
Andras vänner - Liane Moriarty (4,75)
Räddningsavstånd - Samanta Schweblin (1)
Sebbe Staxx: Musiken, brotten, beroende - Sebastian Stakset (0)
Den första lögnen - Sara Larsson (3,5)
In i evigheten - Hanna Lans (2)
Häxan - Camilla Läckberg (4)
Det du inte vet - Anna Jansson (3)
Sandmannen - Lars Kepler (0)
Fågelburen - Lisa Jewell (3)
Det du inte minns - Harriet Lane (3,5)
Bridget Jones's baby - Helen Fielding (1)
Små grodorna - Johan Carle (3)
Hetta - Jane Harper (4)
Stalpi - Stefan Spjut (3)
Tillbaks till stallet - Anna Kågström (4)
Du och jag och vi - Pia Hagmar (2)
Annabelle - Lina Bengtsdotter (4)
Störst av allt - Malin Persson Giolito (4)
Flickorna på Englandsbåten - Lone Theils (3)
Ett långt spår av blod - Mason Cross (1)
De samvetslösa - C. J. Box (0)
Hemsökelsen - Shirley Jackson (1)
Postindustriell hårdrockare med attityd - Louise Halvardsson (3,5)
Felicia försvann - Felicia Feldt (2)
Just nu är jag här - Isabelle Ståhl (2)
Den enögda kaninen - Christoffer Carlsson (1)
Vargarnas historia - Emily Fridlund (4)
Gingarderoben - Leslie Jamieson (3)
Djurvänner - Anton Marklund (2)
Jag vill vara jordens medelpunkt - Charlotta Lannebro (2)
Och blomstren dö - Rebecca Edgren Aldén (2,5)
Baby doll - Hollie Overton (2)
Vänta tills natten kommer - Christoffer Holst (2)
Berättelser om ett äktenskap - Geir Gulliksen (0)
Hemsökelsen - Fay Weldon (1)
Spel - Anna Roos (1)
Skeppet - Eva Sund (1)
Den blå poetens kärlek - Lone Theils (4)
Obemärkt - Marie-Louise Sterner (1)
De vackra döda - Belinda Bauer (4)
Svart flicka, vit flicka - Joyce Carol Oates (1)
Hemma hos Bettan - Eli Åhman Owetz (0)
Min allra bästa vän - Maria Hamberg (4)
Bakom din rygg - Sofie Sarenbrant (2)
Den du borde frukta - Ingrid Elfberg (1)
Drömfabriken - Maria Hamberg (3)
Sanningen om maneter - Ali Benjamin (4)
Hemmet - Mats Strandberg (4)
Fjärilspojken - Peter Stjernström (2)
Blodvittring - Staffan Cederborg (4)
Detta levande offer - Markus Sköld (4)
Hon som kom före - J.P. Delaney (4,5)
Den sista kvinnan - Audur Ava Olofsdottir (2)
Tjockdrottningen - Moa Herngren (3)
Blå villan - Eva Frantz (3)
Offermossen - Susanne Jansson (4)

måndag 1 januari 2018

20180101

Jaha, så var första dagen på det nya året avklarad. Inledde med en lång härlig skogspromenad under vilken jag funderade lite löst på vilken ny och bättre människa jag ska bli det här året. Fyller ju 50 i sommar (!) så då får man väl ha någon slags approach, tänker jag. Alternativt bara köra vidare på den som har funkat hyfsat i 49½ jordsnurr. Den varianten finns ju också.

Efter att ha tänkt så många och djuplodande tankar gick jag hem och glodde på tv. Det har förutom denna promenad - som i och för sig varade i tre och en halv timme så det kan ju vara befogat att få slappa - inte blivit många knop gjorda här idag. Såg färdigt Atypical (jättebra, ge mig en säsong till NU för sådär kan den väl inte bara sluta?) på Netflix, började titta på andra säsongen av Better Things (också bra) på HBO och betade slutligen av ett par avsnitt av Ozark (lite seg i början men den tar sig) på Netflix. Ingen backhoppning eller Ivanhoe här inte. Däremot så åt vi pizza till middag. Tror i och för sig det är första gången vi gör det just på nyårsdagen, dagen då alla tydligen gör det, men jag kan ju ha fel. Kände mig sliten, inte på grund av hejdlöst supande och skrålande (ha ha ha) utan på grund av sömnbrist plus en liten förkylning som ligger och skvalpar i systemet och liksom varslar om sig själv, men mest är det nog sömnbristen. Det var ganska lugnt med raketer fram till tolvslaget, men mellan tolv och ett sådär så var det rena kriget och gubbhunden Boris jobbade upp sig till hysteri trots att han medicinerats och legat utfläkt som det där tigerskinnet i Grevinnan och betjänten hela dagen och kvällen. Boris har ett skall som skär genom ben, märg, trossbotten och väggar och som skulle kunna väcka upp de döda om man hade behov för det. Det hjälpte inte heller till att min man spelade hårdrock på rätt så hög volym för att skapa en ljudbarriär mot smällarna, för även om Boris lugnade sig är det ju inte precis som att man vaggas till sömns medan Bon Scott ylar om att han vill ta Highway to hell. Det finns många skäl till att vilja förbjuda fyrverkerier och de viktigaste är såklart att det helt i onödan skrämmer och skadar djur (och människor) och sprider en massa tungmetaller i miljön, men att få slippa avrunda året med AC/DC på högsta volym är också en aspekt som inte ska bortses från.
Sedan tog det väl en timme till innan jag somnade, men tro inte att det är så enkelt att jag bara sover på i åtta timmar som min kropp behöver bara för det, varför skulle det vara SÅ enkelt? Min man låg och drog sig till klockan två (14) medan min hjärna drog igång på allvar vid halv åtta på morgonen, efter att först ha gjort små stickprovskontroller vid fem-, sex- och sjutiden för att se om det var möjligt att få igång lite carpe diem. Tycker verkligen inte att det är kul när man för en gångs skull KAN sova hur länge man vill och så GÅR det inte. Jag hade ju hellre sovit som en katt hela förmiddagen och sedan varit utvilad på eftermiddagen istället för att såsa omkring som en klubbad zombie p g a sömnbrist hela dagen, men sånt får man uppenbarligen inte välja själv.

Som alla kan gissa så var ingen pigg på att gå ut och snickra hönshus denna dag. Och imorgon ska min man vara borta hela dagen, men på onsdag kanske? Den som lever får ju se. 2018, hönsägaråret, nu kör vi.