torsdag 20 september 2018

Pass på!

Har varit och beställt ett pass. Eftersom jag hatar att resa så har jag inte haft ett giltigt pass sedan någon gång på det tidiga 90-talet. Ja, ni läste rätt, och jag har aldrig känt att det har varit något problem för mig. Nu seglade dock ett obligatorisk jobbmöte på utomnordisk ort upp på agendan senare i höst och "har inget pass" var uppenbarligen inte skäl nog för att slippa, så det var bara att bita i det sura äpplet och ta tag i saken. Förra gången jag skaffade pass så beställde man ett personbevis på pastorsexpeditionen, tog foto i en automat på järnvägsstationen och traskade sedan iväg till polisstationen med detta och sedan satt det någon tjänsteman där och rullade in passet på en skrivmaskinsvals och hamrade in ens personuppgifter inklusive längd, hår- och ögonfärg och sen var det klart (om jag minns det rätt, det var ju som sagt ett tag sen).

Nu var det minsann inte bara att slinka inom och fixa, utan man fick först av allt boka en tid på nätet. Jaha och igår var det dags. Travade in på polisstationen och kom in i någon slags väntrum, med ett antal expeditionsluckor à la postkontor, bakom vilka det dock inte satt en människa, men de hade väl blivit ersatta av en skärm för där man kunde välja till exempel "Beställa pass" och trycka in sitt bokningsnummer, och sedan fick man en liten kölapp. Jag fick nummer 481. På en display visades fyra olika nummer, varav ett var 478 och de andra typ 829, 371 och 554. Tänkte att det var väl olika för olika typer av ärenden ungefär som det är på apoteket beroende på om man vill hämta ut medicin eller ha rådgivning. Förutom att vara väntrum så verkade detta vara ett rum som alla anställda inom polisväsendet var tvungna att passera för att komma vidare till sina olika yrkesmässiga gärningar, för det var en väldig trafik av stadiga konstaplar med händerna fulla av passerkort, kaffekoppar och kanske ett och annat dokument med nya vittnesmål kring Palmemordet (som jag antar att alla poliser sysslar med dagligen och stundligen).

Under skärmen där man knappade in sitt bokningsnummer så stod det så här: Tänk på att ha följande handlingar redo när du kommer fram till luckan, och så listades det upp vad man då gissningsvis inte skulle stå och rota efter i handväskan medan poliserna trummade med fingrarna och tvingades vänta otåligt. Det var giltig ID-handling plus en massa annat som jag inte memorerade eftersom de bara gällde om man skulle skaffa pass till barn. Jag plockade fram mitt körkort och satte mig att vänta. Inget hände. På en annan lapp kunde man läsa: Vi hoppar inte över nummer. Ditt nummer ropas upp den tid du har bokat eller något liknande. Jag tolkade det som att det kanske är många som tjatar om att få gå före, och att informationen var till för att stävja att folk kom och tjatade om att "jamen ni kan väl ta mitt nummer nu, jag har jättebråttom". Lite oklart vem som skulle ta emot tjatet eftersom den där expeditionsluckan var helt obemannad, men jag tänkte att de kanske var på lunch eller nåt.

Satt där och glodde en stund. Plötsligt tryckte någon fram ett nytt nummer, så den serie som jag antog att jag hörde till och där det nyss stått 478 ändrades till 482. MEN JAG HADE JU 481? Hur hade detta gått till? Stegade fram till luckorna för att fråga, men de var ju obemannade så det var bara att slå sig ner och vänta igen. Jag hade ju trots allt bokat en tid, och det var ett par minuter kvar innan det klockslaget. Efter en stund blippade det till på displayen igen, och nu var det mitt nummer som visades, tillsammans med hänvisningen "7". EH, OKEJ? Reste mig och nu var nästa fråga, vart skulle man ta vägen? VADÅ 7? Här ska man skaffa pass och så kastas man in i något himla Harry Potter-äventyr med ledtrådar och grejer. Det var så att jag väntade mig att den nya läraren i försvar mot svartkonster skulle ligga bakom dessa DIMRIDÅER som lagts ut mellan mig och min passansökan. Luckorna var ju obemannade, vilken lucka var det då som avsågs när man uppmanades att ha sina handlingar redo? Kollade ner på min nummerlapp och upptäckte att det stod (med mikroskopiska bokstäver): A: 1-3, B: 4-7. Chansade på att det innebar att jag skulle gå till B och öppnade en dörr ovanför vilken det stod B. Jaha, och DÄR INNE, bakom den stängda dörren, uppenbarade sig fler luckor och DÄR stod nummer 481 ovanför lucka nummer 7.

JAMEN HÄRREGUD vad otydligt. Och då har jag ändå svenska som modersmål, är högutbildad och ser mig som något mer intelligent än snittet. Ska man då behöva stå som ett djävla fån med hängande armar och gapande mun och undra vart man ska ta vägen och så finns det inte ens någon att fråga?

Här kommer allmänhetens, dvs mitt, tips till polisen:
1. Jag tror att folk är vana vid att nummerlappar ropas upp i kronologisk ordning, så istället för att slumpa fram nummer lite hur som haver efter ett system som ingen förstår (man vet ju inte hur dags andra som sitter i väntrummet har bokat tid) så kan ni göra som man gör på Bilprovningen. Där anmäler man ju sig genom att knappa in sitt registreringsnummer och sedan visas registreringsnumret på en display tillsammans med information om vilken port man ska köra in genom. Byt ut registreringsnummer mot bokningsnummer så blir det jättelätt för alla.
2. Hänvisa inte till "luckan" i allmänna ordalag om den specifika luckan finns i ett annat rum som man inte har en aning om, samtidigt som det finns luckor i det rum där man väntar och som det då är helt naturligt att man riktar in sig mot. 
3. Ha inte information om vart folk ska ta vägen i ett helt annat rum än i det där folk sitter och väntar. Det är ju inte rimligt att man ska behöva kila omkring och slita upp stängda dörrar för att orientera sig om vart man ska ta vägen.

Jaha, men nu har jag i alla fall ansökt om pass. Blivit fotad och sett resultatet, såg ut som en förrymd straffånge men det är väl som det ska vara. LÄMNAT FINGERAVTRYCK! Det var lite coolt. Eller, ja. Det var tvunget att det skulle vara pekfingrarnas avtryck, och först funkade det inte på vänster pekfinger. Har ju fortfarande ett ingångshål stort som en världsdel efter det där getingsticket för flera veckor sedan (helt sjukt!), så det blev inget bra avtryck utan det fick göras om. Undrar nu lite hur det kommer att bli om mina fingeravtryck någon gång i framtiden ska jämföras med de som finns i passet (eller ja, i något register i alla fall) och det är en stor vit blaffa i det senare?

Lär inte få möjlighet att undersöka detta. I samma ögonblick som jag var klar så kom ett mail om att det obligatoriska mötet hade flyttats från Tyskland till Malmö. Så mycket väsen för ingenting alltså. Hodeladihodeladihoppsanvilkendag.

Hopplöst

Kan även meddela världen att jag lider av sjuk träningsvärk sedan måndagens ridning. Alltså, en av anledningarna till att jag inte gillar hoppning är att det blir så mycket väntetid så fort man ska hoppa någon form av bana. Funkar kanske om man är ett par stycken men vi är liksom 10 i vår grupp och det är fan i mig nästan aldrig någon som avbokar. Egentligen är det helt sjukt att jag ens fick plats i den här gruppen, för det verkar aldrig vara någon som slutar heller. Och själv känner jag att dagen och tiden egentligen passar så himla dåligt ihop med mitt övriga liv. Åker till stallet vid 18.45 och då är jag mentalt på väg att, kanske inte gå och lägga mig, men eftersom jag stiger upp 04.15 så börjar jag känna att dagen ändå börjar närma sig sitt slut, och då känns det väldigt motigt att dra på sig ridkläder och sätta sig i bilen och susa iväg. Sedan är det ju alltid okej när jag väl är på plats, men vägen dit kan vara väldigt jobbig. Kommer sedan hem någon gång runt 21.30 och sedan ska man duscha, varva ner och hinna få sin skönhetssömn innan det är dags för ännu ett varv i grottekvarnen. Det är en ekvation som funkar rätt dåligt, och det hade väl varit okej om det hade varit typ på torsdagen, för då är det ju snart helg. Men att redan på tisdagen känna SVINTRÖTTHETEN äta upp en är inte jättekul. Men att byta grupp? HELL NO! Det finns inte på världskartan.

Ja, men i alla fall. I måndags red vi fram och så fick alla göra övningen 4 gånger var. Och det låter ju inte mycket, men jag var helt sjukt trött efteråt. Tänkte att det berodde på att jag varit förkyld och så, men en annan ickeförkyld person i gruppen vittnade också om hur jobbigt hon tyckte det hade varit. Ja, så i tisdags kände jag av lite träningsvärk, men det är ju rätt normalt. Men igår och även idag är det typ sju resor värre. Vissa säger att träningsvärken kommer på andra dagen, som om det vore någon slags naturlag, men det håller jag inte med om. Jag har nästan alltid värst träningsvärk dagen efter en ansträngning och sedan klingar det av. Men inte nu alltså. Igår fick jag alltså ligga på soffan mellan 14.30 och 21.30 och titta på VM i hoppning. Det var allt jag orkade med. Med vänlig hälsning: klentyp_68:a

En öppen fråga till Mikael Wiehe

Hörde Mikael Wiehe sjunga sin monsterhit Flickan och kråkan på radion när jag körde till jobbet i morse. Tanken som slog mig då var den som följer: vem tog egentligen den där bilden på flickan och kråkan? Den som Mikael, eller åtminstone låtens jag, får syn på när han en dag sitter och läser sin tidning, en dag som så många förut. Jag menar, det är väl inte så rimligt att man arrangerar en sån bild och att man är ute och spontangår och plötsligt får syn på en flicka som springer "för livet", är det då rimligt att man sliter upp en kamera (låten skrevs ju långt innan mobiltelefon med kamera var snudd på en mänsklig rättighet) och dokumenterar denna språngmarsch för att sedan skicka in resultatet till en tidning (låten skrevs ju långt innan Instagram ersatte delar av människors fundamentala behov av att kommunicera med varandra)? Och vilken tidning ser "en bild av en flicka, med en skadskjuten kråka i famn" och tänker "jamen det här var väl trevligt, vi kör den på familjesidorna"?
Var det kanske ett reportage om kråkjakt i den där tidningen? Fast då brukar det snarare vara bilder på nöjda jägare som poserar framför ett stort antal döda fåglar, inte bilder av ungar som springer med tindrande ögon och taniga ben, och ingen jägare skulle någonsin skylta med att de skadskjutit något. Näe, jag får ingen ordning på det här. Det är för övrigt inte första gången jag funderar på Mikael Wiehes texter. Jag undrar för övrigt fortfarande var Harry blev av.

Så många frågor, så få svar, precis som vanligt med andra ord.

onsdag 19 september 2018

Du ska veta att jag saknar dig (eller nåt)

Satt och brottades med en jobbfråga som jag inte riktigt visste vem jag skulle kunna vända mig till för att få svar på. Den enda jag kom på som kanske skulle kunna svara på det var en kollega som slutade här för över tio år sen och sedan dess har vi bara haft ytterst sporadisk för att inte säga obefintlig kontakt. Jaha, men då gick jag väl in på LINKEDIN och skickade ett meddelande. Hej, vad gör du nuförtiden, varför hör du aldrig av dig, bor du kvar i samma tvåa...nä inte riktigt så, men jag formulerade väl min fråga friskt och kärnfullt och DJÄVLAR vad jag kände mig modern och nätverkande helt plötsligt. Har i och för sig inte fått något svar, men det måste väl ändå bara vara en tidsfråga?

Höstlistan

Har sett att vissa seriösa bloggare har en HÖSTLISTA, och här vill man ju inte vara sämre:

Hur känner du inför hösten 2018?
Yrkesmässigt: Ett jobb är ett jobb är ett jobb, men den här hösten känner jag mig ändå rätt pepp. Under de senaste åren har mitt jobb (känns det som) försökt slå någon form av världsrekord i omorganisationer och det har väl känts sådär även om det inte har drabbat just mig jättemycket. Men förra hösten gick något i den här omorganisationen snett, från min synvinkel dårå, och en grej där det uttalats att jag bara skulle vara "backup vid oplanerad frånvaro" nästan blev en heltidstjänst alla dagar i veckan. Verkligen ej önskvärt eftersom jag redan jobbade 100 % och periodvis avsevärt mer än så, vilket såklart fick konsekvenser för mina normala arbetsuppgifter och framför allt mitt välbefinnande. Gött när lönen kommer förvisso, men pengar är faktiskt inte allt. Fick ryta ifrån ordentligt angående det där, men fick faktiskt gehör för det och nu har i alla fall allting styrts upp på ett sätt som jag tror kommer att bli bra. Vi är inte där än p g a Rom byggdes inte på en dag, men den som väntar på något gott osv.
Privat: Jo, men det rullar väl på. Just nu är vi inne i en slags pseudo-småbarnsvärld med valp där "var är Tage? har han ätit? har han kissat? ska han ut nu?" är de vanligaste uttalade fraserna, men det är ju en tid som ändå går förhållandevis snabbt.

Vad är dina planer?
Min förhoppning är att vi ska komma igång och bygga de kaninburar vi planerar att bygga. Just nu i första hand inte för att vi ska kunna skaffa kaniner (som vi sedan ska slakta och äta) utan för att slippa kliva över en stor hög med virke som ligger i vägen i carporten vedporten.  HATAR när saker ligger så att man måste kliva eller klättra över för att komma förbi och fram. Kaninerna kommer vi nog inte att skaffa förrän till våren i vilket fall som helst, om inte annat så för att vi inte har styrt upp det med vinterfoder - lite moment 22 här, känns ju dumt att fixa foder till djur man inte har, men samtidigt så vill man ju inte stå där mitt i vintern och inte få tag på hö. Förhoppningsvis blir inte nästa sommar så extrem som denna, men det vet man ju aldrig på förhand. Men ja, burar ska ju byggas oavsett, annars blir det ju inga kaniner. Annars har jag väl inga speciella planer sådär. Har sällan det och det brukar bli rätt så bra ändå.

Vad är ditt favorit-te?
Det heter Sweet Orange. Det är dock inte speciellt relaterat till hösten, men jag antar att man är ute efter själva sinnebilden av hösten, att kura med en filt, en kopp te, en brasa.

Snyggaste höst-accessoaren?
HAHAHA. Jag är ju inte en person som jobbar med accessoarer, så där får jag nog säga PASS här.

Vad är värst, kylan eller mörkret?
Varken det ena eller det andra just nu. Efter den här sommaren så längtar jag mer än någonsin efter ruggiga kalla dagar. Mörkret för mig är mestadels mysigt ungefär fram till jul, sedan blir det mer jobbigt och på gränsen till deppigt. Men då är det ju vinter. Vinter och jag = ingen bra kombination.

Top 3 godast höstmat?
Soppor, mustiga grytor och typ allt som har med jordärtskockor att göra.

En utflykt du vill göra i höst?
Till bokskogen! Älskar bokskog, eller för all del valfri lövskog, året om men särskilt på hösten med alla fina färger.

En restaurang som är extra mysig på hösten?
Den som kom på den här frågan går förmodligen på restaurang liiiite oftare än jag, som kanske går ut och äter...ett par tre gånger om året? Max (och då menar jag inte hamburgerkedjan). Det statistiska underlaget känns därför lite skralt för att uttala sig om någon extra mysighet. PASS.

En bok du vill läsa i höst?
Den mörka ängeln, Elly Griffiths senaste om rättsarkeolog Ruth Galloway. Har dock i detta nu köplats 59 (femtionio) av ett (1) tillgängligt exemplar på bibblan, så högst sannolikt blir det inte förrän tidigast våren 2019 eller så. BLÄ. Älskar Ruth, hatar att vänta.

Någonting du ser fram mot extra mycket nu?
Mycket tid att slappa i soffan, glo på tv, läsa böcker, elda i kaminen, tända ljus. JA TACK till allt det.

tisdag 18 september 2018

Till stallet istället, v38, pt1

Igår när jag kom till stallet tjoade mina ridkompisar att "du ska rida en annan häst" och ja, jag förstår att det är något man tjoar om i stallgången och att man nästan får ringa kvällstidningarna. Tydligen hade Pojken verkat trött i helgen, så han fick inleda veckan med ett par extra vilodagar. (DEN SOM ÄNDÅ FICK HA DET SÅ, tänkte jag bittert. Nä, skoja bara, det tänkte jag nu när jag skrev det). Jaha, i alla fall så fick jag Hästen. Hästen är ett i mina ögon gigantiskt halvblod, jag red honom senast på sommarens boot camp och alltså NJA. Det är inte a match made in heaven om ni frågar mig, men min förra ridlärare tycker ju att jag ska växla mellan att rida Pojken och Hästen så att jag inte går omkring och inbillar mig att Pojken är riksstandard för hur en häst ska kännas. Nu är väl Hästen inte så himla stor som jag vill låta göra gällande, men tillräckligt stor för att jag inte når upp att borsta honom på korset, och också tillräckligt stor för att det ska kännas som i den där visan om ett gammalt fult och elakt troll som lade sig i Småland med huvudet på Åland och fötterna de var i samma stund i Lund, när jag rider. Dessutom har han en så himla stor galopp att han liksom trycker mig ur sadeln i varje språng (och så landar jag på framvalvet, EJ SKÖNT). Jag har ju sett andra människor galoppera på Hästen och det har sett helt normalt ut, och det kanske det gör när jag rider också men det KÄNNS som att jag bara lossnar och skumpar och tappar stigbyglarna och håller på som någon djävla nybörjare och övergångarna till trav är verkligen ingenting man vill skriva hem om.

Igår var tyvärr inget undantag. Det är ju verkligen inte så att alla lektioner är en upphöjd känsla av samspel på vilken hela ridkonsten vilar. Men ibland kan man ju få en feeling åt det hållet, några sekunder här och där, och så kämpar man vidare för att försöka komma dit igen. Men med Hästen uppstår det verkligen noll feeling. Alltså, han gör ju vad jag ber honom om, det är inte det, men det känns inte som att vi har någon kemi överhuvudtaget.
Jaha, men vi red i alla fall en övning i markarbete som var så här: Trav på kvartslinjen, sedan vända in och trava över upphöjda bommar på diagonalen, trava ut till spåret, fatta galopp på en punkt, galoppera längs fyrkantsspåret, hoppa ett hinder på andra diagonalen, landa i rätt galopp och fortsätta galoppera över några galoppbommar. Övningen i sig var helt okej eller till och med rätt kul (eftersom hindret var så pyttelitet att inte ens jag behövde jaga upp mig över det). Men Hästen! Och jag! Travdelen gick rätt bra, men sedan var det - eller åtminstone kändes som att det mest var - duns och skump och allmän obalans på ett mycket ovärdigt sätt. Provade att ställa mig i lätt sits och då gick det bättre men då bröt han av till trav i hörnen. ÅÅÅH, så störigt. Fick beröm för att jag i alla fall tog mantag när vi kom fel mot hindret, men det är ju mer en överlevnadsreflex än en medveten tanke om ni frågar mig. Dessutom har Hästen en sån där löjligt tunn man som inte alls är något att hålla i när åskan går. Fast det kan han ju inte hjälpa.

Nä, det här kändes verkligen inte som någon succé om ni frågar mig. Och det här är bara förstadiet till hoppblocket som komma skall. Men på fredag är det vanlig lektion och då hoppas jag att Pojken har vilat sig i form. Ska aldrig mer uttala ett ont ord om någon ponny i hela världen, känner jag efter den här lektionen.

Sven Wernström, RIP

Sven Wernström gick och dog häromveckan. Det var ju inte direkt något som trumpetades ut i media, eller i alla fall gick det mig rätt så obemärkt förbi tills jag läste det i DN i helgen. Eftersom han blev 93 år så kom väl hans död inte som en direkt chock, men ändå deppigt. Sven Wernström var en av mina favoritförfattare när jag växte upp. Tycker serien om Trälarna nästan borde ingå som obligatorisk litteratur i grundskolan, och De hemligas ö är ju snudd på Sveriges svar på Flugornas herre. Andra böcker jag läst och gillat är Den underbara resan, Resa på okänd planet och Mordet: En rövarhistoria. Nu blir det inga fler böcker av Sven Wernström och det tycker jag är tråkigt. Men nu får jag i alla fall en anledning att läsa-om Trälarna.  

måndag 17 september 2018

Till stallet istället, v37

Hade ju teori förra måndagen, så det blev bara ett ridtillfälle med Pojken förra veckan. Det gick väl...sådär. På plussidan får man ju ändå säga att det har hänt mycket med honom på den dryga månad som jag har ridit honom regelbundet. För några veckor sedan kunde vi inte ens rida en serpentin över medellinjen för han var så himla vinglig att det nästan kändes som att han skulle ramla omkull så fort vi lämnade fyrkantsspåret. I fredags gick det till exempel jättebra att rida serpentiner. MEN så fick han helt plötsligt för sig att det var omöjligt att fatta höger galopp, han bara sköt ut vänsterbogen och sprang i sidled och höll på. Vi var åtta stycken som red, fyra på varje volt, och där blev jag stressad och kände att jag var i vägen och det kunde jag ju ha gett fan i att bli för det gör ju bara saken värre. Men man vet ju själv hur det är när ska rida och någon är I VÄGEN, rätt störigt. Skyller på att förr, på den gamla dåliga tiden, var det ju verkligen en DÖDSSYND att vara i vägen på ridbanan och var det kommenderat galopp så skulle alla fan i mig galoppera i exakt samma sekund. Nu låter det kanske som att jag har varit med i kavalleriet, men det var faktiskt så det gick till på ridskolorna, åtminstone dom jag har gått på. Men jag får väl jobba mer med den biten med mig själv, för nu är det mer "ta den tid du behöver, andra får anpassa sig" som gäller.
Aja, när vi sen, efter typ åttahundra försök, fick till en högergalopp så blev den i alla fall riktigt bra. Tycker nog att Pojkens flås börjar bli lite bättre också, han faller liksom inte isär så fort han får långa tyglar även om man fortfarande får vara väldigt aktiv för att han inte ska ta tillfället i akt och passa på och vila sig. Nu gäller det att hitta en metod för att komma över hans bekvämlighetströskel, för jag känner tydligt att han jobbar på bra kanske drygt halva lektionen, sedan segar han till sig och nu behöver han en push för att ta sig ur det beteendet.
Nu går vi i måndagsgruppen in i ett hoppblock, så nu blir det markarbete och såna grejer. GULP.

PS: Jag vet nu hur man gör när orkanen Florence drabbar ryttar-VM: man ställer in. Hade verkligen sett fram emot att ligga på soffan och götta mig i sändningarna från Grand Prix Kür med TRE DELTAGANDE SVENSKAR, men det blev ju ingenting med det. Och lördagens sändningar från terrängritten i fälttävlan var ju bara sådär, så himla fragmentarisk. Okej, jag fattar ju kanske att man inte kan följa en ryttare från start till mål i direktsändning men samtidigt: måste man flacka mellan HUNDRA OLIKA delar av banan? Dock: kul hinder, det tog nog mer än halva sändningen innan min man kunde övertygas om att "moonshiners"-figurerna med grått jätteskägg och snickarbyxor som satt vid hindret som var utformat som en stor hembränningsapparat var dockor och inte publik. Hahaha.

Monster

Har läst Monster av Jörgen Jaeger. Om den stod det så här:
 
Anne lever under skyddad identitet på hemlig adress. Hon är lycklig med sin nya kärlek och dessutom höggravid, men har svårt att släppa rädslan för sin våldsamma ex-man Ragnvald.
En eftermiddag kommer dottern Thea hem vettskrämd från skolan, men vill inte säga vad som har hänt. Strax därefter hittas Annes nya man misshandlad. Och så doftar lakanen som Ragnvalds rakvatten.
Anne är säker på att han lyckats hitta dem, men polisen Ole Vik och hans kollega Cecilie Hopen kommer snart att upptäcka att historien är betydligt mer komplex än så.
 
Lät ju spännande, eller hur? Och det var en helt klart en helt okej nordisk polisdeckare av vilka det går tretton på dussinet, men det behöver ju inte vara dåligt för det. Dock störde jag mig på beskrivningen av poliskaraktärerna, det pytsades ut detaljer om ditt och datt som om man liksom borde känna till dom redan? Det var i alla fall känslan jag fick när jag läste. Alltså, det var inget av det som man behövde veta för att hänga med i själva berättelsen, men samtidigt kändes det lite som när folk man känner pratar om gemensamma bekanta som man själv inte känner. Lite störigt. Letade på omslaget men hittade inte någon uppgift om att "det här är åttonde boken om de norska poliserna Ole Vik och Cecilie Hopen", men det var exakt just vad det var, även om det här av någon anledning var den första som getts ut på svenska. Hade jag vetat det så hade jag nog aldrig ens tänkt tanken på att läsa den här boken, just för att även om berättelserna är fristående så förekommer det ändå en massa referenser som blir rätt obegripliga om man inte läst de tidigare böckerna. Nu funkade det ju som sagt ändå, men var lite irriterande. Själva berättelsen som sådan var okej, men precis som i boken En vacker dag lämnar jag honom som jag läste häromdagen så saknar jag beskrivningar av den charmerande och duperande och manipulerande sidan av Ragnvald, den som gör att folk faller för honom och så småningom hamnar i hans våld. Jag VET hur lätt det är att bli duperad och manipulerad av sociopater/psykopater, men när man bara får beskrivningar av ett vedertaget as så är det ju inte utan att man undrar vad folk ser hos dom och varför de överhuvudtaget ens skulle ägna fem sekunder av sitt liv åt att så mycket som fundera på att ha en relation med honom. Men i övrigt: helt okej, rätt spännande fast väldigt mycket dialog emellanåt. Den bär boken får tre kalla Ringnes av fem möjliga.  

söndag 16 september 2018

En vacker dag lämnar jag honom

Har läst En vacker dag lämnar jag honom av Maria Blomqvist, en bok som enligt baksidestexten ska handla om "hur det är att leva i en kraftfull, livsfarlig passion där kasten mellan kärlek, åtrå, hopp och djup förtvivlan gjorde att jag tappade greppet om mig själv". En självupplevd berättelse om ett destruktivt förhållande, based on  a true story.
Jag tyckte den här boken bara var sådär. Jag förstår absolut behovet och nyttan av att skriva av sig och älta ett pissigt förhållande (och det här var i sanning piss i kubik). Men jag är inte övertygad om att man måste ge ut det i bokform. Vad jag tycker skulle kunna vara intressant är att försöka skildra hur en sociopat/psykopat är möstare på att dupera, vad som gör att beteenden normaliseras så att det som en gång var otänkbart plötsligt är en del av ens vardag, varför man (som kvinna, oftast) stannar kvar (och för den delen, varför vill HAN, för det är ju oftast en man, stanna kvar hos en kvinna som han uppenbarligen hatar så mycket att han måste spöa skiten ur henne?) i såna förhållanden? Den aspekten hade varit intressant att fördjupa sig i, men här är det bara sida upp och sida ner om hur elak Erik är mot Maria och nästan ingenting om hur Maria resonerar kring det hela. Därför blir det också rätt obegripligt att hon hela tiden väljer att gå tillbaks till och fortsätta umgås med honom. Alltså, jag fattar ju att det är komplext och inte alls så enkelt att bara lämna, MEN det känns inte som man får hela bilden. Den här boken får två besöksförbud av fem möjliga.

fredag 14 september 2018

Florence is deaf, but there's no need to shout

Så trist att svenska dressyrlaget blev utan medalj när alla gjorde så himla fina prestationer! Eller ja, om man bortser från Tinnes Anton som var lite väl överladdad så det blev ett par missar där, men ändå. Vilka ritter, man får ju gåshud och lipfeeling om vartannat. Två personbästa under ett VM! LAGET! Lilla Sverige! Bo Jenå med sina gula jättevantar! Mmm...VM. Mmm...Dressyr.




Förbundskapten med stil!
 
Undrar hur det kommer att gå nu när orkanen FLORENCE är på väg? Och obs, jag fattar mycket väl att det är väldigt och såklart allra mest problematiskt för dom som de facto BOR i North Carolina med omnejd, att det här bara är en tävling och den kan man flytta fram, ställa in, ha någon annanstans. Men jag undrar ändå. HUR SKA DET GÅ?

torsdag 13 september 2018

Jomen

Var och besiktigade om bilen igår efter att ha haft den på verkstad för tillfixning och den gick igenom. Detta kostade mig i runda slängar 1700 kr bara för att några glödlampor var trasiga och dimstrålkastare jag inte ens visste om att jag hade var felriktade. Lämnade ändå på en verkstad som ståtar med att kunna "släcka 2:or", men såhär går det till på Saltkråkan: då måste någon från verkstan åka iväg till Bilprovningen och få den kontrollerad och godkänd efteråt. Och Bilprovningen ligger i stan och verkstan på landet, alltså är det inte något som görs medan man väntar utan då får man lämna in bilen så de får ha den en hel dag och då medför det andra logistiska bekymmer som man inte vill ha. Nu var visserligen att byta några lampor och rikta om dimstrålkastare inte HELLER något som lät sig göras medan man väntade, eller det tog i alla fall extremt lång tid för den som väntade, men i teorin skulle det bara ta en timme. Att utöver det åka fram och tillbaka till stan tar ytterligare en timme, så det kände jag att jag lika gärna kunde göra själv på väg till eller från jobbet. Så det fixade jag igår och det tog inte ens fem minuter. Gött. Kände flytet återvända och åkte sedan hem och kollade på sändningarna från ryttar-VM och fick se många fina ritter och en del mindre fina, bland annat för belgiska Isabel Cool vars häst blev livrädd för något utanför banan, tvärvände och sedan helt enkelt vägrade gå åt det hållet igen. Vilken mardröm, det är ju sånt som man annars tänker sig kanske händer i ponnyallsvenskan division 2, men inte på ett VM.
Generellt när man hör dressyrryttare uttala sig så är de alltid så himla ödmjuka: de lovordar sina hästar, de fel som görs tar de själva på sig, man hör aldrig någon uttala ett ont ord om någon konkurrent (i alla fall inte öppet) och de tycker att alla tävlingar är så otroligt trevliga och välorganiserade och det är en fantastisk känsla att rida in på en sån här bana. Oavsett var tävlingen är eller hur det har gått så haglar superlativen. NÅGOT FÖR ÖVRIGA IDROTTER ATT TA EFTER, kan jag ju tycka. Hör och lär. Nu får vi hålla tummarna för svenska laget, som i detta nu ligger på en andraplats.

onsdag 12 september 2018

Till stallet istället v 36 + teori v 37

Oj, har visst glömt bort att blogga om fredagens drop in-ridning. Hade Pojken som vanligt, men istället för den vanliga drop in-ridläraren så var det min "gamla" ridlärare som hade lektionen. Henne har jag inte ridit för sedan träningslägret, som ju också var första gången jag red Pojken överhuvudtaget. Och ja, det har ju hänt lite sedan dess! Både hon och jag var nöjda, fast jag var sur på mig själv för att jag fick hjärnsläpp när vi skulle rida bågar utmed långsidorna i kombination med skänkelvikning under lättridning och jag hela tiden hamnade på fel nedsittningsben för att jag liksom tänkte ett varv extra på något sätt som jag inte kan redogöra för. Störigt. Men Pojken gick bra och formen var fin (den här gången frågade jag) och vi red utomhus och allt var härligt.

Fick dock lite tråkiga nyheter om Bulldozern. Hon är undersökt av veterinär efter sin skada och haltar inte på rakt spår efter böjprov, däremot visar hon en engradig hälta på böjt spår. Så nu är det bestämt att hon bara ska gå på nybörjarlektioner och funkisridning och sånt som inte är ansträngande för henne. Synd, för jag tänkte ju så småningom att jag skulle kunna få växla mellan att rida henne och Pojken i framtiden, men så blir det alltså inte.

I måndags hade vi teori och då var det föreläsning om ryttarens sits och balans som var jättenyttig och pedagogisk med många tips om vad man kan göra för att förbättra både till häst och avsuttet. Nu råkar jag tydligen ha en rätt så bra lodrät sits (enligt uppgift, själv tycker jag alltid att jag ser ut som en padda till häst), men händerna lämnar en del övrigt att önska. Håller dom för lågt och när jag kommer på att de vara burna så lägger jag istället omkull dom. DU SER JU UT SOM OM DU KÖRDE BARNVAGN, skrek en ridlärare åt mig en gång och det var ju lite förnedrande. Uppenbarligen dock inte så förnedrande att jag lärde mig en läxa en gång för alla. Men man blir ju aldrig fullärd som det så vackert heter.

Tog sedan ett PRIVAT samtal med min nya ridlärare om det här med att jag tycker det är lite läskigt att hoppa. Har luskat ut att hon är hoppryttare och med dom vet man aldrig, de kanske tycker det är rimligt att alla ska kunna hoppa minst 1.10 på lektion om man går i en "bra" grupp, som jag ju gör. Men jag behövde inte vara orolig, hon var så förstående och tyckte att det var bra att jag sa till. Sedan kom en annan och sa att hennes 13-åriga dotter hade hoppat Pojken och det hade gått jättebra, så det där samtalet var visst inte så privat som jag hade önskat. Skojar bara, jag bryr mig inte om att folk tycker jag är mesig i det avseendet. Jag kan tycka det är lite lite kul att hoppa när fokus ligger på att hitta bra vägar och linjer, men hindren behöver verkligen inte vara högre än låt oss säga 40 cm om ni frågar mig. Så nu vet alla det.

tisdag 11 september 2018

Valet, pt 2

Ja, vad ska man säga? Verkligen inte så som man hade önskat, men ändå inte fullt så illa som man hade befarat. Min man la upp en bild på sin Instagram där man kan se att i vårt valdistrikt är det drygt 25 % som röstar på Sverigedemokraterna. Det tyckte han var deppigt, och det tycker självklart jag också. Fast det betyder ju ändå att nästan 75 % röstar MOT. Det är väl så man måste tänka, tänker jag. Att så länge det är fler som är mot än för så är inte allt hopp ute.

Inför valet 2014 så tyckte jag så här, och det gäller fortfarande. Fattar inte att någon ens låtsas gå på att SD inte är ett rasistiskt parti? Eller hur någon på fullt allvar kan ta Jimmie Åkesson på allvar när han förnekar att de rasister och nästan i samma andetag säger att invandrarna (denna homogena grupp, obs ironi) inte får några jobb eftersom de inte passar in i "vårt svenska samhälle". Men hur är det ens möjligt att vara så djävla korkad?

Lyssnade på Karlavagnen igår när jag körde hem från stallet igår och där var det någon som menade på att om folket har röstat på SD så är det odemokratiskt om de andra partierna vägrar att samarbeta med dom, SD då alltså.
FAST ÄR DET VERKLIGEN DET? Är det verkligen en självklarhet att samarbeta med rasister som de tar den lättaste vägen av alla och bygger sin politik och sina vallöften på folks missnöje, ska man inte lära någonting av historien? Tänk om, jag upprepar, TÄNK OM andra partier hade vägrat samarbeta med NSDAP* på 30-talet?
Med facit i hand hade det kanske inte varit så djävla dumt, kan jag ju tycka.

Gör om, gör rätt den här gången. Innan det är för sent.



* Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet, eller som de säger i Tyskland: Nationalsocialistische Deutsche Arbeiterpartei. Nassarna helt enkelt, för att tala klarspråk.

måndag 10 september 2018

Jag sa i alla fall inte HVAD LAVER DU, DIN LORT?

Åt lunch med en dansk och råkade säga: Men Hans-Peder, du kan inte prata danska med mat i munnen för då förstår jag verkligen inte vad du säger.

Det var ju helt sant och något som fler danskar borde ta i beaktande om ni frågar mig. Kom dock på, efter att ha sett de blickar som utväxlades mellan övriga deltagare runt bordet, att det kanske inte är helt korrekt att tala som till ett barn till den som är chef över ens egen VD. Jahapp, men någon ska väl ändå vara den första?

Lusbrev!

Säga vad man vill om de som sätter kvällstidningsrubrikerna, men deras förmåga att sätta ihop nya ord är ändå lite imponerande. Nu har socialdemokraterna delat ut ett flygblad som ska föreställa en lapp från skolan, och så är det i själva verket reklam för den utökade föräldraförsäkringen som är en del av valfläsket från sagda parti, vilket också framgår om man vänder på lappen. Detta har kvällstidningsrubrikmakarna döpt till LUSBREV (eftersom det står ett sånt där "PS Det går löss"-tillägg längst ner på lappen), och nu är det förstås föräldrar som inte fattat att "lusbrevet" var valpropaganda och nu "rasar" de i massmedia. Rasar måste vara det vanligaste ordet i svensk kvällstidningsjournalistik. Folket verkar ju rasa över exakt ALLT på ett sätt som man inte riktigt kan relatera till i sin verklighet. Men det är väl sånt som säljer, antar jag.

Tillbaka till valet och de här lättkränkta som rasar för allt. Tror man kanske då att de rasar över att sossar lägger lappar i brevlådorna? Nej, inte vad som framgår i Aftonbladet i alla fall, utan orsaken till ilskan är att de fått ta av sin oerhört dyrbara tid för att kolla upp huruvida detta var sant eller ej.

– Det finns så många andra sätt. Min fru fick lägga tid på att dubbelkolla med skolan om den är stängd på fredag eller inte. Det är ett fult sätt att göra reklam för sin sak. Man är redan torsk på tid i veckorna när man ska få skiten att gå ihop måndag till fredag, säger han. Detta citat kommer från Mattias Åkesson, 37, i skånska Billesholm*, ett uttalande som genast väcker en och annan fundering. Till exempel, varför är det han som går till pressen när det är hans fru som har lagt tid, och exakt hur lång tid kan detta dubbelkollande ta? Och vad gör Mattias Åkesson i övrigt i sitt liv när han är så "torsk på tid" att han uppenbarligen inte hinner läsa en lapp från början till slut? Så upptagen med att få "skiten att gå ihop" är han uppenbarligen så att han inte reflekterar över att skolan knappast lär skicka ut meddelanden om friluftsdagar och utflykter via Post Nord. Sist jag kollade så skickade man fortfarande lappar med information hem med barnen, nuförtiden gissar jag att man använder mail också. Tror i alla fall ej att det finns utrymme för porto för informationsspridning i skolbudgetarna, men rätta mig gärna om jag har fel.  Det kanske finns ett antal tusenlappar för att frankera lusbrev.

För övrigt vill jag tipsa alla om den vansinnigt roliga Dagens Lokaltidningsbesvikelse, där denna artikel självklart hör hemma.





* Här tänker jag spontant ATT MAN ALLTID SKA FÅ SKÄMMAS. Ibland känns det som att skåningar är världsmästare i att ge dumheten ett ansikte i media. Nu räknar jag mig i och för sig inte till skåning eftersom jag är inflyttad, men ändå. Minns ni programmet Grannfejden på TV3, där Robert Aschberg fick gå in och medla i villakvarteren där folk ondgjorde sig över allt från oklippta häckar till härjande barn och skällande hundar. Tror minst åtta av tio av dessa program utspelade sig i Skåne.

lördag 8 september 2018

Valet

Tycker sociala media just nu är fullt av ställningstagande mot Sverigedemokraterna och det känns ju ändå hoppingivande, tänkte jag, för det här valet känns ju extremt ödesmättat och deppigt*. Tills jag kom på att de jag följer och är vän med gissningsvis har ungefär samma politiska agenda som jag själv. Därför får jag såklart aldrig upp något nynazistiskt dravel i mitt flöde (det senaste jag såg var väl en som ondgjorde sig över Jimmy Durmaz i fotbolls-VM och då åkte den "vännen" ut med badvattnet). Så det jag ser är sannolikt inte så representativt för folk i allmänhet som jag ville ha det till. DEPP.

*Ja, jag har röstat och nej, jag har såklart, självklart, givetvis inte röstat brunt. Jag tycker alla kan göra som jag.

Sommaren, syster

Har läst Sommaren, syster av Jerker Virdborg. Om den stod det så här:

Två syskon i Sverige. En underskön sommar. Men något är fel. Vägarna är avspärrade och beväpnade miliser kontrollerar landet. Anna tvingas fly till fots med sin lillebror Erik. Hon är handlingskraftig och säker, han tafatt och vilsen. 

I Sommaren, syster har mardrömmarna blivit verklighet och Erik och Anna tvingas betala ett högt pris för att överleva. Jerker Virdborg har skrivit en gastkramande roman om syskonkärlek i en utsatt tid, ett helt nytt kapitel i hans författarskap.

Lät ju ändå rätt okej, tyckte jag och tog mig an denna drygt 400 sidor långa berättelse. Fast det tycker jag inte längre. Den påminde lite om Vägen av Cormac McCarthy och antingen gillar man den eller så gör man inte det. Jag gör alltså inte det. Anna och Erik (kuriosa: så heter jag och min bror) är på väg genom ett postapokalyptiskt Sverige (precis som den där pappan och hans son i Vägen, fast i USA då), på flykt från något och man vet inte riktigt vad som har hänt eller vart de är på väg och allting är så djävla deppigt och hopplöst och nattsvart att man får lust att ta ett gevär och gå ut i skogen och skjuta sig. Alltså, jag fattar ju att dystopier inte kan vara festliga, men de behöver ju inte få en att nästan tappa livslusten heller. Tycker jag dårå. Den här boken får en cyanidkapsel av fem möjliga.

fredag 7 september 2018

Jämmerdal (uppdatering)

Resultat från tandläkarbesök: INGA HÅL! Och tanden jag rotfyllde för ett par år sedan och som jag sedan dess ändå känt av till och från (vilket borde vara omöjligt med tanke på att den är rotfylld och därmed död, men det kanske är någon form av fantomsmärtor) var det inget fel på alls och jag hade bara pyttelite tandsten och ja, allting var BRA. Ingen ombesiktning behövdes.

Kom hem och i brevlådan låg ett kuvert innehållande resultat från mammografi som gjordes för ett par veckor sen och allting var bra där också. S-K-Ö-N-T. Det där med att få en tvåa gällde tydligen bara det materiella och den smällen kan man ju faktiskt ta när man är i min ålder och har om inte en fet så åtminstone en lön med någorlunda kraftig benstomme.

Har nu varit på verkstan och bokat tid för fixning av det som måste fixas samt bokat tid för ombesiktning. Nu känner jag att livet leker igen. Haha, skoja. Jag har ju fortfarande en mansförkylning på lut som jag inte vet om den kommer att dra sig tillbaka med svansen mellan benen (ej troligt, men HOPPAS) eller bryta ut med full kraft nu lagom till helgen när man kan tillåta sig att slappna av (mest sannolikt).

torsdag 6 september 2018

Jämmerdal

Igår var jag och besiktigade min bil. Fick EN TVÅA p g a att det var flera lampor som var ur funktion. Positionsljus som var trasiga, dimljus som var felinställda och fan vet. När jag hade min gamla Volvo 740 så tändes en lampa på instrumentbrädan när någon glödlampa hade slocknat och så kunde man byta den lite flinkt, men nu har man ju ingen aning om vilka lampor som lyser och vilka som inte gör det om det inte är väldigt uppenbart, som till exempel när man svänger upp mot en vägg, och sedan måste man ju i princip montera bort halva motorblocket för att byta en sketen glödlampa. Ja, men det var väl ändå inget att kräva ombesiktning på, kan jag ju tycka, men det är som det är.

Idag ska jag till tandläkaren. Har nu en illavarslande känsla av att jag kommer att få en tvåa även där. Det var typ hundra år sedan jag hade hål i tänderna, men nu kanske det är dags? Plus att jag alltid måste ta bort tandsten, och det är så djävla obehagligt. Utöver det känner jag att jag har en mansförkylning på gång (min man har legat utslagen med feber och hosta hela veckan, så det är väl bara en tidsfråga som besvarades i natt när jag vaknade med ett omisskänneligt kill i halsen som bara kan gå på ett håll) plus att det känns som att jag har haft pms i åttahundra år, runda slängar.
Jodåsåatteh, man är inte direkt på topp just nu.  Hade bara velat åka hem och bädda ner mig, men nähä, jag skulle visst hålla hundkurs ikväll. Får väl tycka synd om mig en annan dag dårå.

SVÄRJE

Igår läste jag en intervju med Sverigedemokraternas lokala pamp här i Ankeborg. En gång i tiden bodde han granne med mig, fast på den tiden höll han en låg profil med sina politiska åsikter. Fast han kan ju mycket väl ha haft bokhyllorna fyllda med nazistpropaganda och en fototapet med motiv från duscharna i Auschwitz utan att man visste om det. Ja, i alla fall så sa han i den här intervjun att han tyckte att människor som inte kunde anpassa sig till det svenska samhället inte skulle få vara i Sverige. Okej, jag kan väl hålla med om att det inte känns så djävla krispigt med folk som tycker att Sharialagar ska vara samhällets rättesnöre, men så sa han också att "folk som inte delar vår kvinnosyn och syn på jämställdhet hör inte hemma i det svenska samhället" (ej ordagrant citat men det var själva andemeningen).

Och då undrar man ju genast vad som är typisk svensk kvinnosyn och typisk svensk syn på jämställdhet? För jag kan ju inte precis tycka att det finns någon uniform linje som definierar hur alla svenska män förhåller sig till detta.
Är det alla vittnesmål från #metoo som rapporterar om trakasserier och sexuella övergrepp från (i jättemånga fall) etniska svenskar, bland dem flera högt uppsatta kulturpersonligheter*? Är det den kvinnosynen man ska dela för att räknas som svensk? Och det här med att kvinnor fortfarande tar ut 75 % av föräldrapenningen (och ofta närmare 100 % av huvudansvaret för familj och barn), att närmare två tredjedelar av alla chefer är män, att allting som börjar på kvinno- är att betrakta som lågstatus och därmed är mindre värt? Är det den synen på jämställdhet som liksom ska stå stämplad i det svenska passet?  
Eller är det att vilja återinföra sambeskattning, så att det inte är lönt för den som tjänar minst (oftast kvinnan) att arbeta och som därmed skapar beroendeställningar i äktenskap, att ta bort pappamånaderna (som verkar vara det enda sättet att få män** att ta större del av föräldrapenningen), att återinföra vårdnadsbidraget (HEJ HEMMAFRU) och att dessutom vilja in och tafsa på aborträtten (HEJ 50-TAL). Och det här är ju bara ett lätt skummande på ytan av deras djävla häxbrygd av kvinno- och människofientlig partipolitik. Är det DEN kvinno- och jämställdhetssynen man ska dela för att räknas som svensk? Obs, det funkar inte att komma undan med att säga att jamen vi har det väl ändå bättre än till exempel kvinnorna i Afghanistan. Vi har det så bra som vi har det av en och endast en anledning och det är för att folk har kämpat för jämställdhet. Ingen ger bort makt gratis, det har varit och är fortfarande en kamp. Och den vill Sverigedemokraterna lamslå och strypa genom att "försvara sina kvinnor", läs: göra dem beroende av män. IGEN.

FY. FAN.  Finns inget bättre sätt att beskriva detta på.




* Spelar ju ingen roll som så, ett as är ett as är ett as, men om man nu ska representera den svenska KULTUREN så borde man väl anstränga sig extra mycket för att inte vara ett as?

** INTE ALLA MÄN. Måste väl alltid sägas så att ingen blir kränkt.

tisdag 4 september 2018

Kritgubben

Har läst Kritgubben av C.J. Tudor, en bok som självaste Stephen King rekommenderar på baksidan ("Om du gillar mina grejer så kommer du att gilla denna"). Låter ju inte så dumt, eller hur? Och boken är ganska så Stephen Kingsk i upplägget, språket, miljö- och karaktärsbeskrivingarna. Berättelsen handlar om tolvåriga Eddie och hans lite udda kompisar (lite som i IT...) som av mr Halloran (som kocken i The Shining, till namnet åtminstone...), a k a Kritgubben, får idén att skicka hemliga meddelanden till varandra med olikfärgade kritor. Men en dag leder kritfigurerna dom till en död kropp. Ett mord som snart blir uppklarat...eller? Trettio år senare får Eddie ett kuvert med en krita och en kritfigur...Ska någon annan dö nu? Och vad var det egentligen som hände då?
Sedan växlar historien mellan dåtid och nutid (precis som i IT...) och det är spännande och välskrivet även om den där riktiga känslan av läsk aldrig riktigt infinner sig. Stör mig även lite på att vissa detaljer från dåtid inte stämmer, som att Eddie, en gång när han var barn och hans pappa satt hemma och skrev på en artikel, hörde ljud "från skrivaren", tror knappast att hem-PC med skrivare fanns i var frilansande journalists hem anno 1986.
Men berättelsen tar flera oväntade vändningar som gör den helt klart läsvärd och mer därtill. Den här boken får fyra tavelkritor av fem möjliga.

Till stallet istället, v 36, pt 1

Igår stod det "markarbete" på schemat, vilket innebar att vi skulle trava över bommar. Övningen VERKADE inte så svår: det låg två serier med bommar längs ena kvartslinjen och man skulle vända upp på kvartslinjen, trava över första serien, göra en volt till nästa kvartslinje, tillbaks till första kvartslinjen och så trava över nästa bomserie. Men det var rätt klurigt med Pojken eftersom han är så vinglig och svår att styra när man lämnar fyrkantsspåret. Allt som är svårt är såklart nyttigt, så det var säkert bra för oss. Pojken blev jätteivrig när han fick syn på bommarna, kände riktigt hur han blåste upp sig och ökade tempot. Dock ej okontrollerbart. Övningen gick ändå okej, men det kändes lite trångt. I vår grupp är det få som avbokar så vi är nästan alltid 10 stycken. För det mesta går det bra, men som igår när vi skulle galoppera runt fyrkantsspåret så kändes det trångt. Pojken har inte så stort register i galoppen och det är jättesvårt att få honom att minska galoppen utan att han bryter av. Så det blev mycket avbrott och slängtrav, men också några riktigt fina fattningar och på slutet tyckte jag att han slappnade av och började söka sig framåt-neråt. Men det är så lurigt med honom, för ibland drar han ner huvudet för att komma undan och ibland går han bakom lodplanet av samma anledning och eftersom han är så grön så har de här stunderna med bra form varit rätt sparsamma, så jag har lite svårt att få till känslan när det är rätt. Men han travade ändå på bra och taktfast och småfrustade lite och det KÄNDES i alla fall avslappnat. Vi red ute i paddocken så det fanns inga speglar så jag kunde kolla och när jag sedan fick feedback av ridläraren så pratade vi bara om galopparbetet och bommarna, och sedan gick hon vidare till nästa. Tänkte att jag skulle fråga henne om formen i stallet efteråt, men så var det så mycket ståhej om vilka hästar som skulle gå i vilka hagar och vilka som skulle stå inne och vilka som skulle ha mat och vem som skulle göra vad, så jag glömde bort det.  Aja, det blir väl fler tillfällen. Fast nästa vecka har vi teori och då ska vi lyssna på en föreläsning om sitsen och dess inverkan. Och sen är det tydligen dags för hoppning? Läskigt! Vet ju inte alls hur Pojken hoppar, om han ens hoppar. Har ju känt mig så trygg med Bulldozern som det i princip bara är att styra så sköter hon allting. Nu kanske det hänger på mig huruvida det blir något språng eller ej? MOHAHAHA.

måndag 3 september 2018

Till stallet istället, v 35, pt 2

Var på drop in-ridning i fredags och fick rida Pojken! Är så himla kär i honom just nu även om vi kanske inte direkt uträttar några stordåd tillsammans. I fredags skulle vi till exempel rida öppna, och det kan ju inte han och jag är inte heller någon hejare på det om sanningen ska fram. Eller, jag vet ju hur det går till i teorin, men så är det det där med att omsätta teorin i praktiken där det fallerar en aning. Eller rätt mycket. Så om det var så mycket öppna att tala om vet jag ju inte precis, men ridläraren tyckte det såg bra ut och att han gick i jättefin form mot slutet, så då får jag väl vara nöjd. Fast jag tyckte han spjärnade emot väldigt i vänster varv och att det knappt gick att ställa honom åt vänster när vi red på volt. Lite skumt, för annars har det ju varit höger varv som har varit det svåra, men det kan ju vara att han är stel i höger och därför blir svag i vänster, vad vet jag? Galoppfattningarna gick i alla fall riktigt fint i båda varven även om han inte orkar bära sig och det mest avancerade vi kan göra i galopp är möjligtvis en 20-metersvolt. Men det kommer väl efter hand som han får lite mer muskler och kondition. Som vanligt var både han och jag helt genomsvettiga efter passet. Pojken är ju tinker, eller Irish Cob, vet inte riktigt skillnaden för det är ju typ samma ras fast det är olika stamböcker om jag har fattat saken rätt. I alla fall har han ju vä-häldigt mycket av allt: päls, man, svans och hovskägg. Så det är väl inte så konstigt att han blir svettig. Vad jag ska skylla på är väl mer diffust, ÅLDERN kanske?

Vem vill leka hänga gubbe?

Skickade precis iväg en inbjudan till ett ENERGIEFFEKTIVISERINGSUTVÄRDERINGSMÖTE.

Känner att jag skulle kunna hänga vem som helst med detta ord. Funderar på hur många vuxenpoäng jag får om jag inleder mötet med att rita 38 streck på whiteboarden och be folk börja gissa på bokstäver?

WASP

Haha, man minns ju moralpaniken när bandet W.A.S.P. dök upp i tidningen med kött och blod och sågklingor och ilskna gitarrer i OKEJ på 80-talet. Ja, den uppstod ju inte hos oss som bläddrade sönder denna blaska eftersom det var det fränaste kulturutbud man hade att tillgå, utan av mossiga vuxna som förfasade sig över att namnet betydde We Are Satan's People (fast det var väl egentligen bara en myt...?) och det moraliska förfall som det skulle innebära att lyssna på låtar som Animal (Fuck Like A Beast) och andra dängor i deras repertoar. Konstigt nog blev det ändå folk av de flesta, inbillar jag mig i alla fall. När mina barn var i tonåren så var det menlösa mähän i stil med Spice Girls och New Kids On The Block som var på tapeten, så jag fick aldrig tillfälle att applicera denna självupplevda slutsats på kommande generation.

Vad vill jag ha sagt med det här? INGENTING, för vad jag egentligen skulle skriva om var att jag har fått ett getingstick i fingret och så tänkte jag att jag skulle skriva någon frän rubrik på engelska. Ja, nu slog väl inte fränhetsmätaren i taket direkt eftersom jag kom av mig i en ström av associationer till och från åttiotalet. Men det är väl tanken som räknas?

I alla fall. Igår skulle jag flytta soffbordet någon decimeter. Vårt soffbord har en kant, under vilken jag placerade mina fingrar i ett stadigt grepp och drog bordet mot mig. På baksidan av denna kant satt en geting och pustade ut efter en synnerligen strävsam sommar. Den uppskattade verkligen inte att bli klämd och körde därför in gadden med kraft i min pekfingertopp. AJ AJ AJ. Helvete vad ont det gjorde. Och gör fortfarande. Det är jättemånga år sedan jag blev getingstucken, men jag kan inte minnas att det var en sådan enorm smärta? Eller jo, såklart att det gjorde ont, men inte så djävla ont i så djävla många timmar efteråt? Det är inte svullet, för jag rusade raka vägen ut i köket, slet fram en Treo ur den där lådan där saker som kan vara bra att ha ligger i en salig röra, doppade den i vatten (Treon, inte lådan) och tryckte mot sticket. Sedan lindade jag om lite plast och så fick den ligga kvar där och brusa. Min man kom efter och sa att han hade hört att man skulle lägga en sockerbit på, men vad vet han om LIFE HACKS? Och vem har ens sockerbitar hemma?

Så någon svullnad eller ens rodnad går inte att uppvisa på detta stackers finger. Det är nästan lite synd, eftersom det känns som att jag har en djävla NÅL instucken i fingertoppen och att någon då och då vrider om den. Något slags synligt bevis på vad jag genomlider borde väl ändå vara rimligt? Det tråkiga är också att jag skakade av mig getingen och sedan kunde vi inte hitta den igen. Förrän efter ett par timmar när Remus, tax med rätt att döda, upptäckte att den kröp på soffan. I tumultet som följde när alla skulle resa sig, tända lampor och leta efter lämpliga mordvapen, så tröttnade getingen och flög lite vingligt och slött ut i hallen och försvann någonstans där den var omöjlig att hitta trots att vi lyfte på saker och lyste med ficklampor i mörka vrår. Nähä, nu ska den väl ligga där och bida sin tid och när man minst anar det sitta på baksidan av någonting man ska lyfta. "Jamen getingar dör väl när de har stuckit någon?" sa min man, men det är ju bin som gör det. Getingar har en gadd som är som en svärdsklinga och kan stickas om och om igen medan biets gadd är försedd med hullingar som fastnar när de sticks, och så lossnar gadden (och biet dör). Jag kan också i detta sammanhang nämna att humlor också har en gadd, fast den är ganska liten och humlorna är så ludna att den inte syns. Men de "bränns" alltså inte som många tror, utan de sticks precis som getingar om de känner sig hotade. Kan väl även passa på att avliva ytterligare en myt och det är den om jordgetingar. Jordgetingar är alltså ingen särskild sorts geting som är extra aggressiv, utan det är helt vanliga getingar som har valt att bygga sitt bo i jorden istället för till exempel under ett takutsprång. Att man upplever jordgetingar som ilskna(re) beror på att man oftast träffar på dom när man trampar i deras bon. Ingen normalt funtad människa skulle väl få för sig att smacka till en sådan där grå pappboll och bli förvånad om man sedan blev stucken, och det är väl därför inte så konstigt om jordgetingarna härsknar till när man kommer och trampar omkring i deras vardagsrum när de kanske precis har slagit sig till ro framför ett avsnitt av Sommar med Ernst.

Ja, det var väl en skön inledning av september? Tur man inte är beroende av pekfingervalsen, för i såna fall hade väl detta inlägg tagit en månad att skriva. EFTERSOM DET FORTFARANDE GÖR ONT. Mvh gnällig.

tisdag 28 augusti 2018

Footloose

En annan anledning till att jag är slut som artist idag är sömnbrist p g a SMÄRTA. Så här: Jag älskar ju att knata omkring i AquaSocks under den varma årstiden, och den varar ju fortfarande. Nackdelen med AquaSocks är att det ibland, när de är blöta och man går omkring länge, blir lite väl mycket friktion på väl valda delar av fötterna. Igår var en sån dag och då var det toppen av vänstra stortån som fick stryk. Kände att det skavde lite när jag gick ut med hundarna efter jobbet men tänkte att äh, det är inte så farligt. När jag kommit en bit ångrade jag mig och när jag var halvvägs började jag tycka att det var riktigt jobbigt. När jag kom hem igen slet jag av mig AquaSocksen redan på uppfarten eftersom jag kände att jag inte pallade att ta ETT ENDA STEG TILL när sträv neopren mötte bortskavd hud. Det första som hände när fötterna befriades från sina plågoandar var att Hilding placerade hela sin tyngd via en stor grusig tass rätt i köttsåret. Aj aj AJ. Tvättade fötterna under många svordomar och väsanden, satt sedan i soffan och inbillade mig att jag skulle lufta såren (det på stortån var värst men även de andra tårna på vänsterfoten hade fått sin släng av sleven, medan högerfoten konstigt nog var helt oskadd). Nä, men då skulle väl taxarna och Tage ha brottningsmatch i samma soffa. Gud vet hur många gånger jag utan att lyckas något vidare försökte göra undanmanövrar för att skydda mina stackars fossingar. Aj aj AJ x 1000. Att sedan vira in tårna i plåster och trycka ner sina Kalle Ankafötter i gympaskor och sedan vidare ner i ridstövlar var inte det roligaste jag gjort. Efter ridningen skulle Pojken ut i hagen. Av någon anledning ska hästar jag rider alltid gå i de hagar som är allra längst bort från stallet. Den här hagen ligger nog närmare en kilometer från stallet, men det var ju bara att traska iväg. Mörkt var det, i samma stund som vi började gå så började regnet formligen vräka ner (en kollega som bor i närheten av stallet berättade att hon hade fått höja ljudet på tv:n eftersom regnets smattrande överröstade partiledardebatten), paddor stora som dasslock hoppade fram ur ingenstans (Pojken är inte speciellt lättskrämd, men jag förstår faktiskt att han tvärstannade och inte ville gå fram) och som om det inte räckte med skoskaven från helvetet så fick jag en minst sagt rejäl stöt när jag stod och fumlade med elstängslet i beckmörkret. Ja, och sedan var det lika lång väg tillbaka igen. MED SKOSKAVEN FRÅN HELVETET. Och så hem och in i duschen MED SKOSKAVEN FRÅN HELVETET. Plåstrade inte om tårna, för jag tänker alltid att luft är välgörande, men HELVETE vad det sved när jag antingen hade någon tå mot lakanet, eller när täcket låg emot någon tå. Det vill säga hela tiden. Och hittade jag något sätt att organisera mig själv och sängkläderna så att det kändes någorlunda drägligt så kom väl antingen taxarna eller Tage och ville gosa ner sig i misären.

Så JA. Det var ju inte bara eufori under natten som gick. Ville mest bara beklaga mig nu när det är eftermiddag och jag är i en downperiod.

Till stallet istället, v 35 pt 1

Idag är jag lite slut som artist, vilket nästan uteslutande beror på att jag inte kunde somna igår p g a att jag var uppe i varv och så pepp som endast en 10-årig 50-årig ponnytjej kan bli. Inte för att jag har några direkta stordåd att rapportera om, men det är så kul att få rida Pojken och se hur han utvecklas. Nu händer det att vi till exempel kan fatta galopp på ett rakt spår samt galoppera samtidigt som 8 andra utan att det blir KAOZ. Samt bryta av till trav som är någorlunda taktmässig och balanserad. Ändå rätt stort steg från träningslägret för några veckor sedan där alla fick hålla sig på en volt i ena ändan av ridbanan medan vi fick kasta oss iväg ur en hörnpassering på motsatt sida och vara glad om det blev något som liknade galopp som gick ungefär rakt fram och sedan ohjälpligt föll isär i slängtrav när han inte orkade mer. Fick dock kritik för att jag berömde för mycket, "han behöver inte ha en hel VM-medalj varje gång han fattar galopp längre". Nu får det räcka med EN klapp på halsen när han kommit igång och galopperar bra.
Vi red en kul men svår övning med serpentiner och övergångar. Först trav genom en serpentinbåge med övergång till skritt på medellinjen, sedan skritt till spåret och övergång till trav i nästa båge och slutligen trav genom sista bågen, galoppfattning ute på spåret och övergång till trav innan man skulle in i serpentinen igen. Kul för att det hände något hela tiden och man fick verkligen rida i varje steg, svårt för att Pojken är så vinglig och spjärnar emot när man ska ställa honom inåt. Men det kändes överlag bra. Ser så sjukt mycket fram mot fredagens drop in-ridning nu. ÄR DET INTE FREDAG SNART?

söndag 26 augusti 2018

Bara du

Har läst Bara du av Ninni Schulmann. Har tidigare läst alla hennes böcker om journalisten Magdalena Hansson och har gillat dom, fast även tröttnat lite på Magdalena och alla hennes bekymmer. Därför kändes det bra att den här boken skulle handla om något helt annat, för jag gillar Ninni Schulmanns sätt att skriva om det vardagliga med hög igenkänningsfaktor, och ändå få det spännande. Den här berättelsen handlar om Iris som är trött på att vara singel och som träffar Pål, som verkar för bra för att vara sann. Snygg, snäll, en fantastisk älskare, generös, omhändertagande, trygg. Ja, men man fattar ju ganska fort att han faktiskt är för bra för att vara sann och att det är något lurt med alltihop. Men boken är ändå bra skriven, det är ett driv i berättelsen - som växlar mellan Iris' och Påls perspektiv - som gör den svår att lägga ifrån sig. Möjligen skulle man vilja få veta lite mer om Påls bakgrund, men man kan väl inte få allt. Ska inte avslöja hela handlingen här, ni får själva knata iväg till bibblan och ta reda på detta. Den här boken får fyra kraschade förhållanden av fem möjliga.

onsdag 22 augusti 2018

Till stallet istället, v 33 + 34

Jamen nu har ju ridningen börjat! Kändes helt skumt att en termin börjar när man fortfarande har semester, men förra veckan var det alltså dags. Ny häst OCH ny ridlärare, det kändes lite nervöst. Men det har gått bra och ååh, vad jag är förtjust i Pojken. Det går ju inte alltid jättebra, för han kan ju verkligen ingenting mer än grundhjälperna och han har knappt en muskel någonstans, så något finlir är det ju verkligen inte tal om. Men vi jobbar på och det är så himla ROLIGT för det händer så mycket. Såklart är det inte bara min förtjänst för det är ju andra som rider honom också, men ändå kul att få vara med sådär alldeles från början. Och nya ridläraren är SUPERBRA. Min gamla ridlärare var såklart också SUPERBRA, men på ett annat sätt. Alla ridlärare har ju någon grej som de brinner för, och den här har mycket fokus på hjälpgivning och sits. Och det ska gudarna veta att det behövs. Man tror ju i sin enfald att om ingen säger något så är det väl ändå rätt så bra, men så råkar man se sig själv i spegeln när man rider förbi och känner att NJA, här finns väl ett rejält utrymme för förbättringar. Dessutom förklarar den nya ridläraren allting så himla bra, istället för att bara säga "titta vart du ska" när man till exempel rider skänkelvikning så förklarar hon vad som händer om man istället sitter och glor ner på hästen som jag har en tendens att göra.

I fredags var jag på drop in och då var det ytterligare en ny ridlärare som var SUPERBRA. På vägen dit funderade jag på vilken häst jag skulle ta, för eftersom Pojken är ny och under igångsättning så är det väl inte säkert att han ska vara tillgänglig jämt. Och Bulldozern har ju varit halt och är under igångsättning, så hon ska kanske inte heller hårdträna. Skulle jag bli tvungen att välja EN STOR HÄST? Nu gick det väl i och för sig bra sist, men jag är ju generellt inte jättesugen på att rida något annat än ponny. Men när jag kom dit så visade det sig att Pojken var dedikerad till mig, på order från ridskolechefen. DRÖMMIGT! Och dessutom frågade ridläraren efteråt om hon "kunde räkna med mig på fredagarna" och då har vi ju problemet Tage. Han är ju inget problem SÅ, men jag tycker att han är lite för liten för att vara ensam i bilen under tiden jag rider, plus att man inte riktigt vet om det kommer att vara stekhett (det är väl egentligen det som är den stora stressfaktorn). Men då visade det sig att Nya Ridläraren 2 också hade en valp som hon hade med sig på jobbet, så det gick bra att langa in Tage på kontoret under tiden och så var det problemet ur världen. G-Ö-T-T. Älskar när saker och ting bara löser sig utan att man behöver anstränga sig. Den här veckan blir det dock ingen drop in, för min semesterhjärna hade bokat in annat på fredagen som kommer, men nästa vecka drar mitt rida-två-gånger-i-veckan-liv igång. G-Ö-T-T var ordet sa Bull.

måndag 20 augusti 2018

Tjohooo, jobbpeppen!

Haha, Gud vad jag överdrev. Ljög skulle man mycket väl också kunna säga. Har nog aldrig känt mig så noll peppad på att börja jobba igen som i år. Men ja, det är ju bara att bita i det där sura äpplet och masa sig upp när klockan klämtar för en. Minns för övrigt knappt vad jag gjorde innan semestern, vad jag ska ta tag i, hur jag ska prioritera, och nu efter en dag så känns det nästan ännu mer obegripligt. Självklart kunde jag inte heller somna igår kväll. Jag har verkligen inte vänt på dygnet under semestern, tror det senaste jag har kommit i säng har varit 22.30-ish. Älskar ju att gå och lägga mig tidigt och tycker det är så ovärt att gå omkring och känna sig nästan bakis p g a sömnbrist när det inte behövs. Min man var bortbjuden över natten i lördags, och på kvällen, när jag reste mig från soffan för att göra något, så uppfattade alla tre hundarna uppenbarligen det som att det var läggdags och rusade självmant upp på ovanvåningen. Och då tänkte jag...ja, varför inte? och gick och borstade tänderna istället för vad det nu var jag skulle ha gjort istället. Då var klockan 21.20 och jag var helt okej med att ligga i sängen att läsa istället för att sitta uppe och dega framför tv:n. Sedan vaknade vi alla klockan sju igår morse och var pigga och utvilade. Dagen gick sedan i ett, var och spårade med hundarna på förmiddagen, hängde på öppet hus i stallet på eftermiddagen, åkte sedan hem och bakade bröd och lagade mat på kvällen. Sedan kom min man hem, han hade varit och tältat och det hade regnat hela tiden och allt var blött. Kände mig extremt nöjd med mitt beslut att stanna hemma. Han var helt slut och vi gick och lade oss vid 21-tiden, han somnade på tre sekunder och jag var dödstrött men kunde ÄNDÅ inte somna utan låg och vände och vred på mig, störde mig på att det var för varmt (öppnade fönstret men då störde jag mig på ljud, men hellre ljud än för varmt), för trångt (älskar att ha hundarna i sängen, men varför måste alla tre trycka in sig under mitt täcke när det är SÅ VARMT), att min man andades för högt (lade en kudde över huvudet (på mig själv, obs) och då blev det tyst men för varmt), AAAARGH. Längtar efter när det kommer att vara svalt i sovrummet och man får kura ihop sig under duntäcke och ha taxarna som varma limpor omkring sig. Tage verkar vara en sån som vill ligga som en halsduk och inte mig emot, bara det inte är varmt.

Tror jag fick ihop fyra timmars sömn i alla fall. Det är ALLDELES för lite i min värld så nu känner jag mig som en zombie. Men upp kom jag och på jobbet har jag varit ("jobba" var kanske lite väl att ta i, men har i alla fall plöjt igenom fyra veckors ackumulerade jobbmail samt betat av ett par möten inkluderat ett på Skype med en dryg tysk). Hade Tage med mig och han var väl inte heller helt nöjd med att börja jobba, kan jag ju säga. Men vi tog oss i alla fall igenom den här första dagen och sedan ska det väl börja rulla på av sig själv. Hoppas jag. Kände mig helt ångestladdad igår och tänkte massor på hur mycket man jobbar och är det verkligen meningen med livet och så vidare, men samtidigt är det ändå rätt gött när man har allting inrutat och ordnat och det bara rullar. Och snart är det väl ändå höst? Är dödstrött på sommaren eller åtminstone värmen, vill ha krispiga dagar med sval luft och fina färger typ NU.

Tänker nu belöna mig själv med att köra till återvinningsstationen med diverse skräp som har legat i carporten i eviga tider och stört mig. Har dock inte orkat ta tag i detta under helveteshettan, men nu så ska det alltså bli av. Älskar den där känslan när man åker FRÅN tippen, känner mig liksom ren ända in i själen och hade jag fått bestämma hade vi inte haft en pinal som inte har ett uttalat användningsområde. Tyvärr lever jag ju med en person som tycker att exakt allt är "bra att ha" eller "en resurs" och alltså dessa diskussioner? Så himla tröttsamt och tjatigt om ni frågar mig. Aja, nu är han på jobbet och då ska jag passa på. Obs, slänger såklart inte hans grejer (men har många gånger utomordentligt god lust).

Bygga hönshus - an epic movie part 35

Nu värper fem av sex hönor! Michelle Obama är den som fortfarande bor gratis, men det är väl förhoppningsvis bara en tidsfråga innan hon också börjar betala för hyran. Väldigt petigt med vilket rede som ska användas är det också. Vi har ju två reden och man skulle ju kunna tycka att om det var upptaget i det ena så går man till det andra, men nejdå, då tränger man istället ihop sig två stycken i ett rede eller kniper igen tills det blir ledigt. Magnhild är den enda som har lite vett att vara flexibel, de andra är otroligt bestämda i hur det ska vara.

Kul är det i alla fall. Och äggen är precis sådär fina som de aldrig blir i affären, med gula som nästan är orange. Känns otroligt lyxigt och värt allt slit med hönshusbygget. Som ju såklart FORTFARANDE inte är helt klart. Men nu har vi i alla fall satt dit ventilationen. Det har liksom inte varit prio ett för allting har ju stått på vid gavel dygnet runt hela sommaren, men man får ju ändå tänka att winter is coming och sådär.


Remus kontrollerar att allt blir rätt och riktigt.
Här sattes förstås ett galler sen, men det glömde
jag att ta bild på.




Typ så här, som det ser ut på motstående gavel.
Note to self: Jättedumt att spara detta till sist,
eftersom hönsgårdens tak var i vägen och gjorde
det här lilla ingreppet på fasaden...rätt omständligt.
Men nu är det gjort.

fredag 17 augusti 2018

Sista semesterdagen :(

Sitter nu här och försöker med något slags carpe fucking diem, men det går väl sådär. Är helt enkelt väldigt bitter över att semestern, den långa och härliga, är fetslut. Ja, jag börjar i och för sig inte jobba förrän på måndag, men lördag och söndag är ju inte semester om man som jag alltid jobbar måndag till fredag. Bitterheten härrör sig mest från att tre veckor av fyra var så helvetesheta att det knappt gick att göra ett skit. Är ju ingen sol- och badmänniska så stranden är aldrig ett alternativ. Istället har man fått sitta och kura med huvudvärk bakom meddragna gardiner som Madickens mamma. Inte okej!

Jaha, men bra saker har ju ändå hänt. Att göra ingenting är ju faktiskt rätt vilsamt. Vi hämtade hem monstervalpen Tage. Vi skaffade vaktlar. Hönsen började värpa. Vi besökte Mandelmanns trädgårdar och jag är nästan 100 % säker på att jag kändiskryssade Kalle Lind på Konsum härom veckan. Jag har varit på träningsläger och boot camp i stallet, samt fått pyssla om Bulldozern när hon var halt. Säkert en massa annat också som jag inte kommer på nu. Så egentligen borde jag vara nöjd och tycka att det ska bli helt okej att börja jobba igen. Fast jag vill ju ha MER! Mer lättja, mer ledighet, sovmorgnar!

Det får väl bli till jul eller så.  Mvh ej (läs: mycket) bitter.

torsdag 16 augusti 2018

Tusen små bitar

Har läst Tusen små bitar av James Frey, en bok som sägs vara based on a true story utifrån författarens eget missbruk, men sen var den tydligen ändå delvis påhittad. Aja, oavsett vilket så var det en bra berättelse som handlar om James, som vaknar upp ombord på ett flygplan, blåslagen och utan att minnas hur han hamnat där eller en aning om vart han är på väg. Det visar sig att han är på väg till en avvänjningsklinik och där får man följa hans väg till att bli fri från ett mångårigt alkohol- och drogmissbruk.
Jag tyckte boken var bra, skit samma om den är sann eller ej. I början störde jag mig på att det inte var några talstreck i dialogerna, och stundom kändes berättelsen lite onödigt väl detaljerad, man måste kanske inte redogöra för EXAKT varje måltid och varje dusch och varje föreläsning för det blev lite tjatigt i längden. För den nervsvage finns det även mångsidiga och extremt ingående beskrivningar av tandläkarbesök med rotfyllningar utan bedövning och hur James i ren frustration sliter ut en nagel med rötterna som åtminstone jag (uppenbarligt nervsvag) fann onödigt detaljerade. Men i övrigt helt ok. Den här boken får tre och en halv månaders fängelse av fem möjliga.

måndag 13 augusti 2018

Det hemliga rummet

Har läst Det hemliga rummet av Eva Swedenmark och Annica Wennström. Berättelsen handlar om fyra kvinnor som lärt känna varandra via en blogg. En av dom har precis fått ärva ett hus, vill ha sällskap och bjuder därför dit de andra. "Men vilka är dessa kvinnor egentligen, bakom den bild de har skapat på nätet? Och vad händer när deras hemligheter avslöjas?" frågas det i baksidetexten. Lät väl ändå lite halvspännande tyckte jag, men det var det inte. Jag tycker karaktärerna var extremt trista och intetsägande och det känns ytterst oklart varför de ens träffas, det är ju inte som att de har jättekul utan det känns stelt och olustigt typ 99 % av tiden. Och det som så småningom "avslöjas" känns rätt förutsägbart och stereotypt. Gäsp. Den här boken får två små myggbett av fem möjliga.

fredag 10 augusti 2018

Pakt

Har läst Pakt av Anna Roos (nu verkar det kanske som att jag läser blixtsnabbt men jag har harvat på med den ett bra tag och det bara slumpade sig så att den blev utläst på samma dag). Om den stod det så här:
En kvalmig högsommardag ses Beatrice Solstjärna kliva ut genom slottsporten för sista gången. Efter sig lämnar hon en sörjande familj, bestörta vänner och ett vemodigt blogginlägg. I pressen omnämns den unga kvinnan som försvunnen, men polisen hittar inga spår. Tio år senare publicerar hon ett nytt inlägg på sin blogg.
Alexandra Jonsson har lämnat både landsbygden och sitt förflutna bakom sig. Målmedvetet klättrar hon i karriären. Men när ett nytt inlägg en dag läggs upp på den blogg där hon var medskribent som ung, tvingas hon vrida tillbaka klockan – till en sommar då lögner blev till sanningar och sanningar till väl bevarade hemligheter.
På nätet kallade de sig för »stjärnorna på slottet«, en handfull vänner som träffats om somrarna sedan de var barn. Solen strålade lika intensivt på livet som på deras brunbrända kroppar. Till den dagen då ett av deras infall får oanade konsekvenser och allt ställs på sin spets.
En för alla och alla för en. Eller?
Det lät ju rätt spännande och den fick bra recensioner i DN. Men precis som med hennes förra roman, Spel, tyckte jag att den var synnerligen lätt att lägga ifrån sig. Kände mig mest irriterad på karaktärerna där ingen kändes det minsta vare sig intressant eller sympatisk. Själva berättelsen saknade driv, om man ska vänta till typ sista sidan med att avslöja "vad som egentligen hände den där sommaren" så kan man väl i alla fall bemöda sig med att pytsa ut en och annan ledtråd utmed vägen så att man inte somnar? Den här boken får en sur bloggkommentar av fem möjliga.

Allt att förlora

Har läst Allt att förlora av Sabine Durrant. Berättelsen handlar om Gaby, som är en känd tv-programledare, som hittar en död kvinna under en joggingtur. Hennes perfekta liv med karriär, flott hus, framgångsrik man, barnflicka och städerska, slås i spillror när hon blir anhållen som misstänkt för mordet. Trots att hon aldrig sett offret tidigare verkar det finnas oväntade kopplingar till Gaby...

Ska inte avslöja hela handlingen, men merparten kändes som en lång och rätt tradig transportsträcka, för all del välskriven men onödigt detaljerad och i ett rätt segt tempo. På slutet tog den dock lite fart och det blev en oväntad twist som gör att den här boken ändå får tre indicier av fem möjliga.

Jamen ÄNTLIGEN

Vaknade i natt av detta härliga: åska, blixt, dunder, REGN. Ett rejält sådant som fyllde regntunnorna upp till kanten, och vad som är ännu bättre är detta: att det nu bara är sådär 20 grader, växlande molnighet och ganska blåsigt. Friskt! Sådär som det ska vara efter ett åskregn. Så att man kan vistas utomhus och till och med röra sig utan att dö av värmeslag. Så att man slipper sitta och kura inomhus bakom neddragna rullgardiner för att inte ens hem ska förvandlas till ett himla drivhus så som det har varit sen i fucking MAJ månad. Tror faktiskt detta blir den vädermässigt bästa dagen på hela sommaren. Och enligt lokaltidningen är "högtrycket på väg bort". HOPPAS!

onsdag 8 augusti 2018

Whazzup?

En sak är säker: semester i kombination med TROPISK HETTA är inte så gynnsamt för bloggandet. Eller bokläsandet. Eller tv-tittandet heller för den delen. Man. Orkar. Ingenting. Med man avses som vanligt jag. Alltså, jag ska aldrig mer klaga på en normal svensk sommar. Näe, då ska jag gå långpromenader i regn, ligga på soffan och läsa böcker och glo på tv. Inte som nu när det enda man orkar göra är att sitta och krafsa slött på telefonen som nån annan FOMO-idiot.

Aja, jag  har i alla fall varit på BOOT CAMP i helgen som gick. Det var - förstås - svettigt, och dessutom gick jag och fick ryggskott ett par dagar innan, så jag skulle verkligen inte påstå att jag var på topp. Vi red två pass per dag. Pojken - min nya hästrelaterade kärlek - är ju inte precis i kondition för hårdträning, så jag fick ha honom ena passet och en STOR HÄST andra passet. Det var ju nästan så att det var läge att ringa Kvällsposten. De andra skrattade åt mig när jag sa att han var stor, för det var han tydligen inte. Men om man nästan inte klarar av att spänna det sista på sadelgjorden själv så är det stort enligt mig. Red visserligen den här Hästen några gånger i höstas, så det var ju inte HELT nytt. Det gick dessutom rätt så bra, åtminstone första passet. "Det ser enkelt ut", sa ridläraren, och det kan jag ju säga att det inte precis kändes, men man får väl ändå vara nöjd om det SER bra ut. Andra passet var väl lite jobbigare för honom för då stannade han upp, jag petade till honom med spöet, han kickade efter spöet, jag framhärdade och han gav med sig men blev lite sur. Sedan jobbade vi i galopp och han har kanske världens största galopp och det var väl inte den bästa kombinationen tillsammans med ryggskott.
Men Pojken! Åh vad jag trivs med honom! Än så länge så jobbar vi mest bara med att han ska lyssna på hjälperna, men det händer grejer hela tiden tycker jag. Och jag är en av dom som ska få rida honom i höst! Planen (för mig) är att jag ska rida Pojken på min vanliga lektion och sedan varva med att rida Hästen för att jag ska behålla känslan av att rida en skolad häst och kunna överföra det till Pojken. Är som alla förstår helt exalterad över detta. Så exalterad att jag bjussar på en SELFIE (eller det är väl egentligen ingen selfie i ordets rätta bemärkelse eftersom det inte är jag som har tagit bilden, men ändå) trots att jag själv mest liknar en fånflinande svettig signalkräfta. Men Pojken! Är han inte underbar så säg?

Efter ett ridpass i 30 graders värme är det bara
hästen som är snygg.



Annat nytt som har hänt: Ytterligare en höna har börjat värpa. Nu är det alltså Mette-Marit, Magnhild plus en till (som ännu inte har gett sig tillkänna annat än genom att lämna ett anonymt ägg i redet) som betalar för sig. Plus att vaktlarna sprutar ur sig ägg som om det inte fanns någon morgondag. De är ju dock så små så att de knappt räknas. Ett stekt vaktelägg sväljer man ju liksom i en tugga. Häromdagen bakade jag en sockerkaka på 12 vaktelägg och gav bort ungefär lika många, ändå tycker jag det ligger högar överallt. Kom på igår (tankeverksamheten är ju inte direkt på topp) att när alla sex hönorna börjar värpa så kommer vi att få 42 ägg per vecka. Det känns ju väldigt rikt måste jag säga. Dags att börja friska upp sortimentet av äggrelaterade maträtter.

Annars händer det väl inte så mycket. Med en nioveckors Tage som hänger en i hälsenorna blir det inte mycket gjort ens om det inte hade varit värmebölja från helvetet. Men vi har kollat på Castle Rock på HBO (rekommenderas) och på Carrie (både den gamla med Sissy Spacek och den nya) och IT (den nya). Tyckte den gamla Carrie var bättre än den nya och den nya IT var bättre än den gamla, men gillar inte att de har gjort om det till åttiotal när det ska vara femtiotal. Undrar dessutom ifall man ens fattar något av handlingen om man inte har läst boken, fast om man har läst boken så stör man sig ju bara på att det inte är som i boken. Sedan kollar vi på nån serie med James Spader som jag inte minns vad den heter, men den är rätt okej. Håller även på med Handmaid's Tale, andra säsongen och sedan ligger Orange is the new black i pipelinen. Det bär lite emot att ligga med neddragna gardiner och glo på tv på dagtid, men nu börjar det ju åtminstone bli mörkt på kvällarna. Och bara en och en halv vecka kvar på semestern, sen är det in i grottekvarnen igen. SUCK. Aja, bara det blir svalare så kan jag tänka mig att stå ut med nästan vad som helst. MEN DET BLIR JU ALDRIG SVALARE.


söndag 5 augusti 2018

Bara ett barn

Har läst Bara ett barn av Malin Persson Giolito. Har tidigare läst Störst av allt och tyckte den var riktigt bra, och den här var också riktigt bra. Berättelsen handlar om sjuåriga Alex som har problem både i skolan och hemma, han omhändertas och placeras i familjehem men i samband med att han träffar sin mamma en helg så hittas hans pappa död och det är Alex som håller i mordvapnet...Advokaten Sophia Weber ska företräda honom, polisen Adam Sahla ska utreda omständigheterna kring brottet och så får man följa lite andra personer runt Alex. Det är en tragisk berättelse som är svår att lägga ifrån sig och språket är riktigt bra. Däremot stör jag mig på när människor som uppenbarligen inte kan någonting om hästar ska skriva om hästar (exempel: alla vet ju att en häst som sover normalt sett inte har frambenet lyft såvida den inte är halt  och då skulle den inte ha blivit riden (som denna blev). Att vila på ena bakbenet är däremot helt normalt, men frambenet: FELFELFEL). Sedan irriterar jag mig rätt mycket på dynamiken mellan Sophia och Adam, det där med att två människor först irriterar ihjäl sig på allt hos varandra och sedan vill de plötsligt ligga? Ej realistiskt. Och man får läsa sida upp och sida ner om Sophias ensamhet, sedan dyker det med ens upp någon överklassbög med en gigantiskt och excentrisk umgängeskrets och föräldrar som nästintill verkar se henne som sin egen dotter och tjo vad det var livat i holken helt plötsligt? Ej heller så realistiskt om ni frågar mig. Även lite synd att man inte får lära känna Alex och Linda lite bättre. Men i övrigt: LÄS. Den här boken får fyra advokatsamfund av fem möjliga.

fredag 3 augusti 2018

Fem saker jag inte förstår

Fick en ny spännande bloggutmaning av Mirre (och som vanligt nuförtiden så passar jag den elegant vidare till DDT), nämligen att blogga om fem saker jag inte förstår. Ja, det tål ju att tänka på. Det finns ju mycket som är helt obegripligt här i världen, men jag tänker att det i första hand inte ska handla om att jag faktiskt inte fattar riktigt hur man löser differentialekvationer med Runge-Kuttas metod utan att det ska vara en lite mer svepande betraktelse över livet, universum och allting. ELLER KANSKE INTE, för denna sommar i nådens år 2018 tenderar ju den enklaste tankekedja att bli lika invecklad som kvantfysik. Aja, det får bli vad det blir. Håll i hatten så kör vi:

1. MOBILT BANK-ID.
Ja, ni får gärna skratta. Jag tycker det är lika obegripligt varje gång man ska logga in någonstans, att någonting i ens telefon liksom vet att jaha, Sparbanken. Fattar verkligen inte hur detta funkar.

2. KOMPASS.
Alltså, jag fattar ju att nålen alltid pekar åt norr för det har man ju snappat upp, men jag fattar verkligen inte hur denna lilla plastbit ska få mig från A till B utan att slumpa mig förbi resten av alfabetet däremellan. Likadant finns det människor som alltid tycks veta vilket väderstreck som är åt vilket håll. Själv måste jag till och med hemma på den egna tomten fundera på var det är morgon- respektive kvällssol och sedan kan jag göra ett tveksamt uttalande om vad som är söderläge. I bästa fall alltså. Väderstreck och jag = ej kompatibelt.

3. EKONOMI.
Ja, inte i bemärkelsen att jag står i kö för nästa säsong av Lyxfällan, tvärtom. Min egen ekonomi har jag stenkoll på. Men det är mer det här hur världsekonomin funkar. Varför rasar börsen i New York när Putin snyter sig i Moskva? Varför är "kostnad" och "utgift" inte samma sak, pengar ut, och vad fan är egentligen avskrivningar? Hur kan Swish funka på sekunden medan det tar tre bankdagar om man sätter in pengar från ett konto i en bank till ett annat konto i en annan bank och var är ens pengar under tiden? Och hur kan någon tjäna mer pengar på detta? OBS, vill egentligen inte veta. Säg "inflation" och jag halverar mitt intag av insomningstabletter.*

4. SYMASKINER.
Det finns flera mysterier här. Det första är konstruktionen. Det är ju liksom inte på något vis intuitivt hur en symaskin ska träs. Upp, ner, in, ut i en synnerligen ologisk följd som snarast verkar ha slumpats fram av illasinnade konstruktörer. Och sen ska tråden flyttas från trådrullen till en liten spole som sedan ska sitta dold under nålen och från vilken undertråden ska fiskas upp och bli ett med övertråden. HERREGUD vilket meck. Den andra delen av mysteriet är att det alltid finns minst en sybehörsaffär i alla småstäder. De har alltid funnits, de ligger alltid centralt och man vågar inte tänka på vad lokalhyran betingar. Eller hur många garnnystan och knappar och trådrullar man måste sälja om dagen för att få det att gå runt. Det känns som en helt omöjlig ekvation, ändå ser man aldrig en BUTIKEN UPPHÖR, ALLT SKA BORT!-skylt på en sybehörsaffärsdörr. Helt obegripligt.

5. RYMDEN.
Alltså, jag kan ju se på en modell av solsystemet och tycka att den är helt rimlig, men på riktigt fattar jag inte att om (eller ja, eftersom) jorden är rund, varför går människor i Australien då inte upp-och ner? 


* Har inget sådant intag överhuvudtaget, men tyckte det lät lite fränt ändå.



onsdag 1 augusti 2018

Jag: mitt i ett triangeldrama

Många ligger ju säkert sömnlösa och undrar hur det går för min inre 10-åriga hästtjej. DET GÅR BRA! svarar den 50-åriga diton. Denna vecka har det varit träningsläger i tre dagar och till helgen vankas det boot camp i dressyr. Bulldozern är under igångsättning, så henne var det ju såklart uteslutet att träna med. Däremot är det jag som står för igångsättningen, vilket känns jättekul. Är i stallet varje dag, ryktar, mockar, vattnar, packar hönät, sopar stallgången samt rider Bulldozern i skritt och numera även lite trav en halvtimme varje dag.

Men på träningslägret fick jag ha en av de nya ponnyerna (därav rubriken med triangeldrama eftersom det lite känns som att jag är otrogen mot Bulldozern) som kom i veckan, en sjuårig tinker som i princip bara är grundriden och som inte har en muskel någonstans. Det var otroligt längesen jag red en unghäst och jag skulle ju inte vilja påstå att folk stod på kö efter min autograf efter första lektionen i måndags. Inte att det uppstod kärlek från första skrittsteget heller. Han vinglade både hit och dit och klämde mitt ben mot staketet flera gånger och kändes allmänt seg och ovillig, volterna blev i bästa fall sexkantiga, galoppfattningarna var rena skämtet och sedan orkade han inte hålla igång galoppen mer än max fem meter. Men min ridlärare tyckte ändå det var okej  med tanke på förutsättningarna. Nästa dag, som var igår, red vi för en dressyrtränare. Det kände jag väl SÅDÄR inför, men man får ju förklara läget och ta det för vad det är. Det började med att jag sa att jag upplevde Pojken (som tinkern får heta här) som rätt seg och tränaren sa att jag skulle trava några varv. Pojken hade nog aldrig varit ensam i ett ridhus förut, och det tyckte han inte var något vidare. Han sprang runt runt med högt oroligt huvud och tvärstannade varje gång han såg sig själv i spegeln och var allt annat än seg. Men sen kom nästa häst in och då lugnade han sig. Sedan gick det nästan lite bra ett tag, men så fick han för sig att han inte kunde gå på en volt utan bara vek halsen åt sidan och sprang rakt fram. Min ridlärare säger ofta att man ska låta hästarna ta ansvar för situationer de själva skapar så jag tänkte att "jaha, men spring in i väggen då" och så gjorde han det. Så det tipset funkade ju inget vidare om ni frågar mig, men sedan hjälpte tränaren mig så att jag fick ta ansvar och sen gick det lite bättre. Fick även det eminenta tipset att gasa mig ur alla problematiska situationer, "tänk bara fram, fram, fram". Funkar kanske i fler sammanhang?

Idag red jag för min ridlärare igen och nu började det kännas som att vi ändå har fått lite kemi, Pojken och jag. Jobbade mycket med övergångar och då blev han mer lyhörd och vaken för hjälperna. Fick även till ett par nästan lyckade galoppfattningar och klarade även att galoppera ett helt varv på fyrkantsspåret. Nu ska han - och jag - vila oss i form till boot campen. Någon kondition att tala om har varken han eller jag när det är 30 grader varmt och luften står helt stilla. NÄR SKA DET BLI NORMALA TEMPERATURER? Nu i eftermiddags har det förvisso åskat lite och i samband med det föll det ungefär 67 regndroppar, men det är ju fortfarande kvavt och tryckande. Stoppa detta väder NU. Tack.