tisdag 22 maj 2018

Senaste nytt på höns-Hilton

Hönsen växer verkligen så det knakar. Det visade sig att min man hade en kollega som vid sidan om sitt vanliga jobb hade ett företag som sålde djurfoder, så han rekommenderade ett foder med extra protein eftersom våra höns fortfarande bara är nästan-kycklingar. Det gillar de och de äter som om de hade betalt för det. Och växer så man nästan kan se det från dag till dag. Tycker även att de blir mer och mer hönslika för varje dag, nu hör man till exempel ett och annat försök till kacklande eller kluckande, såna där typiska hönsljud (som är SÅ MYSIGT att lyssna på) istället för kycklingpipandet (som också är mysigt i och för sig).
Men i helgen passerades en MILSTOLPE då hela gänget fattade grejen med att man ska sova på sittpinnarna. En och annan har varit uppe och inspekterat dem på dagtid, men sova där? Näfyfan, sa den här flocken unisont och tryckte ner sig i sandbadet allihop, och där har de tillbringat nätterna fram till nu. Vet inte om det har att göra med att de har vuxit så mycket så att det blivit trångt och obekvämt att ligga i sandbadet, eller om det bara är att deras naturliga instinkt (som är att söka skydd i ett träd eller liknande när det blir kväll) som kickat in, men häromkvällen när jag tittade in så satt de allihop och kurade skymning uppe på sittpinnarna. Här skulle man ju vilja komplettera texten med en gullig bild, men jag ville inte störa nattsömnen så jag smög ut igen.

måndag 21 maj 2018

Till stallet istället, v20, pt2

Hon som har drop in-ridningen i vanliga fall hade dragit på charterresa till Spanien denna vecka. Jag hörde henne prata om denna resa typ i vintras, men det måste ju vara otroligt retsamt att betala pengar för att åka till sol och värme när Sverige levererar som värsta medelhavsnationen. Jag vet ju att vädret bara är väder och att det blir vad det blir oavsett vad man vill, men det känns lite som en belöning efter 2017 års väder som inte direkt var mycket att hänga i julgranen. Kall vår, regnig sommar, regnig höst och en vinter som började bra men som sedan betedde sig som ett avsnitt i Game of Thrones. Fast då var vi redan inne på 2018 i och för sig.
Aja. I drop in-ridlärarens frånvaro red vi för min vanliga ridlärare. Hon hade planerat en övning där man skulle vända upp på medellinjen och rida rakt fram. Det låter enkelt, men är det inte, i alla fall inte på Bulldozern som gärna vill gå lite högerställd mest hela tiden och som blir synnerligen upprörd om man försöker lägga sig i det. När vi fått "godkänt" på att rida rakt fram så skulle vi fortsätta med att vända rakt upp och rida varannan gång vänster- och varannan gång högerställd. Däremellan red vi övergångar på fyrkantsspåret. Kan ju säga så här: Det här var en väldigt nyttig övning för Bulldozern. Kan också säga så här: Det här var en väldigt onödig övning, enligt Bulldozern, som lade sig till med sitt mest bulldozeraktiga beteende för att slippa undan. Det var lite KRIG i vänstervarvet, kan jag väl säga, där hon bara stod och studsade på stället för att komma undan när jag försökte ställa vänster. Men sedan lossnade det och gick rätt så bra mot slutet, framför allt var hon riktigt fin i den avslutande traven. Hon har ju en tendens att vilja springa ifrån problemen och när hon är på det humöret så är det inte jättekul att trava av och länga lite på tygeln och vips så drar hon iväg som Ego Boy för att springa ifatt framförvarande häst. Bulldozern har ingen känd härstamning, men jag har en känsla av att det finns en hel del kallblodstravare i henne. Ja, men det där har vi i alla fall jobbat med och nu börjar det ge RESULTAT, för fastän hon varit stressad och studsig i arbetet så kunde hon ändå varva ner och trava lugnt och avslappnat och jag kunde länga ut tygeln utan att hon vare sig tappade formen eller ökade tempot. G-Ö-T-T-  

fredag 18 maj 2018

Proudly presenting: Michelle Obama

Det var banne mig inte lätt att fånga en före detta FLOTUS (First Lady Of The United States) på bild, men här är hon i alla fall: Michelle Obama. Döpt efter, ja ni fattar vem, på grund av att hon är lite brunare än de andra hönorna (syns dåligt på bilden p g a motljus men hon var som sagt himla svår att fånga på bild även för en höns-paparazzi som jag) och så rör hon sig väldigt elegant, liksom skrider fram med värdighet där de andra flaxar omkring utan synbar agenda. Liten och nätt och liksom smäcker i kroppen och med stjärten i en elegant båge (som i och för sig inte visar sig från sin bästa sida på just denna bild och obs, därmed inte sagt att det var just den detaljen som gjorde att hon fick heta Michelle Obama, även om jag är ganska övertygad om att hon också har en elegant stjärt). Hon är inte så blommig, snarare randig i fjäderdräkten, tycker jag. Man märker inte så mycket av henne för hon håller rätt låg profil, så som det anstår en Lady får man väl förmoda. Men jag är säker på att hon kommer att få en viktig roll så småningom.

Michelle Obama. "Vad rasistiskt" sa en kollega när jag berättade att vi hade döpt henne till det
för att hon var brun. Sen blev det lite dålig stämning, för om man ska argumentera FÖR detta
känns det ju som att man bara är snäppet ifrån "jag-har-minsann-alltid-sagt-negerboll-och-det-
tänker-jag-minsann-fortsätta-med-tills-jag-DÖR"-maffian (och det vill man ju inte),
men samtidigt känns det ju som att man måste väl ändå kunna få säga att någon är brun utan
att rasistkortet ska vevas fram? Eller mörk eller whatever. En gång jobbade jag ihop med
 två färgade och de blev världens ovänner för att den ena sa till den andra att hen
skulle vara stolt över att hen var svart, men se den personen  definierade sig inte
 som svart utan som brun. Så det gick verkligen inte för sig.
HIMLA KÄNSLIGT DET DÄR. Aja, men det är väl knappast någon i familjen Obama
som läser den här bloggen och kan ta illa upp av att ha fått en höna uppkallad efter sig, tänker jag.
Nu vänder vi blad, som kungen skulle ha sagt.   

torsdag 17 maj 2018

Och sedan var hon borta

Har läst Och sedan var hon borta av Lisa Jewell, denna f d chick lit/feel goodförfattare som tagit sitt förnuft till fånga och nu skriver spänningsromaner/thrillers. Och gör det bra! Den här berättelsen handlar om Lauren, vars tonårsdotter Ellie försvinner spårlöst och aldrig återfinns. Sorgen splittrar hela Laurens familj. Tio år senare träffar hon en ny man, vars nioåriga dotter i det närmaste är en avbild av den försvunna Ellie. Vad hände egentligen när hon försvann? Man får följa berättelsen ur flera olika personers perspektiv och ibland är det lite väl förutsägbart och ibland känns det som att Lauren är fullständigt döv och blind för sin egen magkänsla, vilket känns lite osannolikt. Andra grejer kändes också lite väl osannolika för att bara gå hem hur som helst. Men annars välskrivet och rätt spännande och lite sorgligt. Den här boken får fyra familjemedlemmar av fem möjliga.

Proudly presenting: Magnhild

Det här är Magnhild. Hon är döpt efter Fleksnes moder. Min man tycker Fleksnes Fataliteter är något av det roligaste som någonsin har gjorts. Kan väl säga som så att det var inte exakt det som gjorde att jag föll för honom en gång i tiden.

Magnhild alltså. Än så länge är hon ganska anonym och gör inte jättemycket väsen av sig.
Hon är i alla fall den höna som har den blommigaste fjäderdräkten, alltså mest vita prickar.

Proudly presenting: Christine Perfect

Långt innan vi ens satte spaden i jorden för hönshusbygget - och alla som hängt med vet att det är ett bra tag sen - så bestämde min man att en höna skulle heta Christine Perfect, efter sångerskan i Chicken Schack. Det tyckte han var utomordentligt fyndigt. Jag utsåg den här donnan till bärare av detta ståtliga namn. Min tanke var att eftersom hon är den ljusaste av hönsen så skulle det bli lätt för min man att känna igen henne (plus att Christine Perfect är/var blond så det kändes ju passande), men han har redan vid ett par tillfällen pekat på Jeanette och påstått att "det där är Christine Perfect", så min plan gick väl sådär.

Christine Perfect! Hon är något av en frontfigur som sig bör om man är uppkallad efter en
sångerska. Eller så är det bara så att man lägger märke till hennes utstrålning på ett annat sätt.

Proudly presenting: Brienne

Såklart måste någon av hönorna heta som en av mina favoritkaraktärer i Game of Thrones: Brienne. Brienne är (just nu) den största i flocken. Vet ej om det är för att hon är äldst eller om hon bara är allmänt stor till växten (som sin namne). Svarade ju på en annons där de sålde könsbestämda Blommehöns födda i mars. Bestämde dag och tid när vi skulle komma och hämta, sen när vi kom så verkade de som sålde - en kvinna och hennes vuxna dotter - inte ha riktigt koll på vad de hade bestämt och med vem och så vidare så det uppstod en stunds förvirring där de trodde att vi kom för tidigt och vi snarare tyckte att vi var lite sena och de trodde vi skulle ha silkeshöns och vi sa Blomme och de tittade på oss som om vi inte var riktigt kloka. Ja, men folk är ju allmänt konstiga så man blir ju inte direkt förvånad. Sen fick vi stå ute på gårdsplanen medan de gick in i hönshuset och fångade sju kycklingar och när de kom ut så tryckte de bara in dom i vår medhavda kattbur och sen var det hajochivaj som det heter i Skåne när man avslutar allting lite hastigt och lustigt, och vi rycktes väl lite med i detta och kom oss inte för att ställa en enda fråga om någonting. Men det ger sig väl med tiden tänker jag. Världen står ju inte och faller med huruvida man vet exakt vilket datum och klockslag som Brienne pickade hål på ägget och såg dagens ljus för första gången.

Brienne. Stor och ståtlig precis som sin namne.

onsdag 16 maj 2018

Proudly presenting: Laura

 
Det här är Laura. Döpt efter Laura Ingalls i Lilla huset på prärien eftersom hon är fräknig och nyfiken och rätt så försigkommen. Ej den blyga typen utan alltid bland de första som ska kolla när det händer något nytt. Den första som vågade sig upp på sittpinnarna, till exempel. och även den första som satte foten på rampen ner till hönsgården när vi släppte ut dom i hönsgården för första gången. Pionjären Laura.


Laura: En brud med attityd.

tisdag 15 maj 2018

Till stallet istället, v19, pt2 + v20 pt1

Kära dagbok, det känns som att jag ligger lite efter med mitt HÄSTBLOGGANDE. Haha, som om någon skulle ligga sömnlös och undra. Ja, men i fredags var jag i alla fall på drop in-ridning precis som vanligt. Man skulle faktiskt kunna säga att det är min ordinarie ridtid och med tanke på att det bara kostar typ 20 kronor mer än en vanlig ridlektion så är det win på alla fronter. Förra fredagen var vi förvisso rätt många, men som i fredags var det bara jag och en till, och då är det ju nästan som att få en privatlektion till det facila priset av 250 spänn inklusive lån av häst.
I alla fall. Vi svettades i paddocken i gassande sol och jobbade med tempoväxlingar och det gick SVINBRA om jag får säga det själv. Fick till både små travökningar - det svåra är i och för sig inte att få Bulldozern att öka, utan mer att få tillbaks henne igen - och lite samling i galoppen. Kände mig HELNÖJD efteråt. Och trött. Bulldozern fick gå ut i gräshage och själv släpade jag mig hem, duschade, drack ett glas vin och somnade på soffan som ett stenblock. Det där förrädiska efter-ridningen-glaset-med-vin skojar man inte bort i första taget.

Igår var det ordinarie ridlektion och då red vi ut i skogen. Skogen vid stallet är inte jättestor och även om det var en jättehärlig kväll och det var jättehärligt att galoppera längs med stigarna så hade jag helt ärligt föredragit ett pass på dressyrbanan. Tycker inte det är jättekul att rida ut på ett långt led som ankor på rad, speciellt inte när man är sist och det är torrt och dammar som om hela Zeb Macahans släkt var på ingång. Men ja, det var ändå härligt. Bulldozern var glad och tyckte det var jetekul att galoppera fort och länge och myggorna hade ännu inte riktigt vaknat till liv så det var väl ändå livskvalitet.

måndag 14 maj 2018

Bygga hönshus, an epic movie part 33

 
I helgen som gick blev det äntligen dags för hönsgänget att få inviga hönsgården. Till alla er därute som lite slarvigt tänker att "vi hägnar in den där slänten som vi ändå aldrig använder och låter hönsen gå där" - TÄNK OM. Om ni vill ha ett råd från en bitter. För det där med att "hägna in en slänt" är verkligen inte så enkelt som man skulle kunna tro. Åtminstone inte om man vill göra inhägnaden rovdjurssäker - och det vill man - för då ska allt nät grävas ner och då är det stenar och rötter i vägen och sedan är det vinklar som helst ska vara räta och som inte blir det och så vidare och så vidare i all oändlighet. Men ja. Vi stretade på med putsnät och Alloxnät och reglar och stolpar och spett och spade och ungefär så här blev det till slut.





Man kan ju gärna tänka bort alla rullar med nät som just nu verkar
ligga ÖVERALLT i trädgården. Inte så mycket SKÖNA HEM över detta precis.
I alla fall: Hönsgården är byggt av putsnät från Biltema runt om kanterna och
Alloxnät från Granngården som tak. Alloxnätet är av plast och min förhoppning
är att eventuell snö ska singla igenom maskorna och inte lägga sig som ett tjockt täcke
ovanpå och knäcka hela konstruktionen. Den som lever får se.


Ja, men den fick väl ändå godkänt!


Proudly presenting: Jeanette

Det här med att fotografera höns är inte så lätt som man skulle kunna tro. Det här är i alla fall våra två VITA hönor. Eller ja, gråspräckliga då. De heter Jeanette och Christine Perfect. Det är min man som har döpt Christine Perfect och det är viktigt att hon heter Christine Perfect efter sångerskan i Chicken Shack. Jeanette däremot heter bara Jeanette.

Närmast i bild: Jeanette. Döpt efter en karaktär i Rederiet. Hon är störst i gänget och rätt så framåt.
Lite psyko, tyckte jag när gänget först kom, för hon höll på att klättra och kliva på de andra hönsen.
Därav namnet dårå, för den som minns Rederiet-Jeanette. Nu skulle jag väl mer säga att Jeanette är
nyfiken och på hugget när det händer något, så namnet är kanske inte så schysst. Men döpt är döpt.

söndag 13 maj 2018

Blodlokan

Har läst Blodlokan av Louise Boije af Gennäs. Har läst rätt många av hennes böcker och både gillar och inte gillar hennes sätt att skriva. Jag gillar hur det får vara vardagligt och handla om - mer eller mindre - vanliga människor och vanliga liv, men samtidigt finns det ett slags von oben-perpektiv som irriterar mig jättemycket. Alla som är rika och överklass är så djävla belevade och sofistikerade hela tiden och i alla avseenden, medan de som ska föreställa "vanligt folk" ofta är lite gapiga och bröliga och har taskig smak och noll impulskontroll. Dialogen känns lite väl tillrättalagd och de smarta/rika får snygga och dräpande slutrepliker alldeles för ofta. Stör mig sedan på att Louise Boije av Gennäs inte kan låta karaktärer vara intresserade av hästar på ett normalt sätt utan då måste de gå omkring och osa stall JÄMT, till och med om de är bjudna på fin middag med bordsplacering så har de tydligen inget annat ytterplagg att dra på sig än en stalljacka (se Stjärnor utan svindel). DET ÄR INTE REALISTISKT. Och när jag läste den den där trilogin som handlade om ett kompisgäng i Stockholm som fan i mig var med om ALLT - nån var i New York 11 september 2001, nån hade Anna Lindh som sin chef när hon blev mördad, nån köpte ett torp i Småland och råkade vara där när stormen Gudrun svepte fram och nej men vad allt blev jobbigt, vi tar och åker till Thailand och ja då var det väl nån som dog i tsunamin - så höll jag på att storkna över hur djävla tillrättalagt allting var. Tror inte ens jag har läst den tredje boken, eller i så fall har jag förträngt det.

Ja, men Blodlokan dårå. Det ska ju vara lite speciellt med den jämfört med tidigare böcker, lite övernaturlig-ish. Berättelsen handlar om Sara, vars pappa dött i en eldsvåda några månadet tidigare, som flyttar till Stockholm för att få lite miljöombyte. Där lär hon känna Bella, och från att ha varit inneboende hos en minst sagt skum hyresvärdinna och jobbat på ett oglamouröst café i Sundbyberg så får hon plötsligt osannolikt flyt i tillvaron - glassigt jobb, glassigt boende, glassiga vänner och en vrålsnygg och ofattbart empatisk pojkvän. DET GÅR BRA NU, känner man. Inte. För man fattar ju hela tiden att det är något lurt med alltihop. Delar av den biten av berättelsen tyckte jag var helt okej, men Sara själv känns inte trovärdig. Hon har en aura av "poor little rich girl" som gör att jag inte känner någon direkt empati för henne. Sen känns det ju inte direkt sannolikt att någon som håller på och dillar så in i helvete om sin militära bakgrund och befälsutbildning och akademiska meriter och sitt civilkurage och yadayadayada är så extremt jagsvag att hon bara låter folk bestämma vad hon ska ha för kläder, hur hon ska sminka sig, vilken frisyr hon ska ha och så vidare i all oändlighet, och Gud vad allting blir BRA bara man gör upp med sin halvtaskiga svennebananstil. Sen tyckte jag att hela den här konspirationsteorin som berättelsen bygger på var lite too much. Den här boken får två Palmemord av fem möjliga.

Rökridå

Har läst Rökridå av Krysten Rytter, en bok som beskrevs ungefär som "en spänningsroman med miljöperspektiv" i den recension jag snubblade över. Lät ju intressant, tyckte jag. Berättelsen handlar om Abby som är miljörättsjurist och som återvänder till sin hemstad Barrens för att utreda utsläpp från den lokala industrijätten. Jaha, men sen gled det snabbt in i en ganska så klyschig återvända-till-hemstaden-och-göra-upp-med-sitt-förflutna-story som kändes gjord cirka åttahundra gånger eller så. Inklusive trasslig pappa-dotterrelation, träffa snygga killen från high school som nu blivit en hunk som lägligt nog var singel och coola cheerleader-tjejen som nu blivit lite tjock, osv osv. Orkade endast pliktskyldigast plöja igenom de sista sidorna så lite engagemang hade jag kvar. Den här boken får en nedgrävd tunna med miljögifter av fem möjliga.

onsdag 9 maj 2018

Proudly presenting: Mette-Marit

 
Det är ju på sin plats att presentera flockens nya medlemmar. Än så länge går de väldigt mycket i grupp och gör allting tillsammans, vilket gör att det är lite svårt att urskilja individerna. Fyra har fått namn, tre är fortfarande relativt anonyma. Igår satte jag mig en stund i hönshuset och bara observerade. Det var extremt avkopplande ska ni veta.


Det här är Mette-Marit. Hon har en liten tofs på huvudet, alltså en given kronprinsessa.

Till stallet istället, v19, pt1

Förra veckans lektion, när jag drabbades av mansförkylningsvirus som aldrig blev någon förkylning utan bara en allmän sjukdomskänsla, så skulle vi bli filmade när vi hoppade, och i måndags skulle vi titta på filmerna och diskutera kring det. Är rätt glad att jag inte blev filmad, för med tanke på hur dåligt det gick förra gången. Men det var ju kul att se de andras ritter. Hoppning är kul att titta på, men jag tycker inte det är jättekul att utföra p g a feg p g a diverse avramlingar/omkullridningar/andra incidenter förr om åren. Så jag var helt ärligt inte jättesugen på att masa mig iväg till stallet, men gjorde det förstås ändå. Halva teorilektionen gick åt till att lösa tekniska problem som att få filmer från en i-pad att visas i tv-rutan, men sådär är det ju jämt känns det som. Alla var lika osäkra och varje mening inleddes som en fråga, "kan man inte prova att trycka på internetsymbolen...?", "kan filerna ha hamnat där...?" och allting var väldigt vagt och osäkert. Hatar teknik som inte fungerar.

Aja, sen kom vi i alla fall igång och började hoppa. Bulldozern var på hugget. Jag hade fått tipset att "ta mantag och låt henne ta ansvar för hur det blir". Det var lite det jag provade förra hoppningen, men det gick ju inget vidare. Men nu skulle vi hoppa bana och inte relaterade avstånd, så då gick det bättre. Mycket bättre! Fick till och med ett uppmuntrande tillrop från en i gruppen. Då kom jag att tänka på när jag själv var 20-ish och red, då tyckte vi om dom som var lite äldre att även om det inte såg jättemycket ut för världen så var det ju ändå coolt att de vågade hoppa fastän de var så gamla. De som då var "så gamla" var väl då omkring 40 plus. Antar att jag med råge kvalar in i den kategorin nu där man kan behöva uppmuntrande tillrop bara för att man är med och försöker så gott man kan? Haha. Jamen det kan jag väl bjuda på (eftersom jag överlevde).

tisdag 8 maj 2018

Kia = Koreanskt Industri-Avfall

Har haft bilen på service idag. Det var en sorgesam historia. För det första flaxade det iväg några sköna tusenlappar från den här snåljåpens konto, men det är ju bara att bita i det sura äpplet. För det andra anlade min bilmekaniker en min som om hela hans familj och alla hans vänner precis hade dött jämmerdöden, och så meddelade han att jag var tvungen att boka en ny tid för han var tvungen att byta bromsskivor, bromsbelägg, bromsok och ungefär allting som kunde heta någonting på broms, plus en drivrem "och det kommer att kosta en del". Tjoho. Eller kanske inte. Hatar bilar, i alla fall när man måste ösa i dom pengar för att upprätthålla någon form av normalstandard. Bilmekanikern skrattade förmodligen hela vägen till banken.

Åkte hem och satt och lyssnade efter missljud från den där himla drivremmen. Har hört ett gnisslande ljud då och då, men nu när jag visste vad det berodde på inbillade jag mig att den hux flux kunde gå av eller nåt. Hörde plötsligt ett JÄTTEKONSTIGT ljud och tänkte att nu är det klippt. Ja, men då var det ett nyhetsreportage om böneutrop från en moské i Växjö och nån imam som gick igång  med något entonigt mummel. Blev så glad att ljudet inte kom från min bil att jag funderade på att konvertera. Haha, skoja. De sa också i reportaget att utropen inte fick överstiga 110 decibel. Är inte det skitmycket? Mitt jobb ligger på ett industriområde och vi får som mest alstra 55 decibel. Men det är tydligen skillnad på industribuller och religionsbröl. Känner en som bodde bredvid en (kristen) kyrka, och när de klockorna klämtade (vilket de gjorde typ varje hel timme, plus vid alla kyrkliga evenemang inklusive evighetslånga högmässoringningar varje söndag klockan 11) så skallrade det i varenda fönsterruta i hela huset. Religion betyder oljud, tydligen. Min bil måste ha anammat detta på något sätt. 

Funderingar om Fredrik Åkare

Funderar på detta djupsinniga: om Balladen om Fredrik Åkare utspelar sig kronologiskt före eller efter Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind. Alltså, om Fredrik Åkares fru lät honom "mista allt han ägde i livets grottekvarn" för att hon kom på honom när han stod och hånglade i timmar med Cecilia Lind den där natten när månen var ny, eller om han helt enkelt redan var dumpad av andra anledningar och därför var deppig och ville rebound:a och boosta sitt ego med att ligga? Han skulle ju inte vara den första om man säger så. Eller så var Cecilia Lind trasig i själen och letade efter en trygg fadersfigur slash sugar daddy och där stod Fredrik Åkare och strösslade komplimanger om midja och barm med sitt välsmorda munläder.
Kan ju finnas andra orsaker, t ex vanlig hederlig romantik och kärlek, men de känns inte jättesannolika i det här fallet om ni frågar mig.

måndag 7 maj 2018

Bygga hönshus, an epic movie part 32, UPPLÖSNINGEN

 

 

Ramlade över en annons på Facebook för ett tag sedan där det fanns en människa som sålde Blommekycklingar. Vi vill ju ha Blommehöns och hönshuset är ju "i princip klart" så jag och min man dividerade om ifall vi skulle SLÅ TILL och boka ett litet gäng. Är det något jag har lärt mig av det här projektet så är det att allting man beräknar i tid, pengar, materialåtgång och arbetsinsats kan man multiplicera med pi (3,14159265359 osv i all oändlighet) så kommer man någorlunda i närheten av sanningen. Ska man sedan ta med min man, som har tidsoptimist som sitt mellannamn, i denna ekvation så får man nog slänga in någonting i stil med Avogadros konstant (6,02214 x 1023) för att hamna i ungefär samma decennium som man tror att någonting kan vara klart. Så jag BORDE ha dragit öronen åt mig när vi resonerade oss fram till ett datum som landade på den 6 maj, igår alltså. Men jag ville väl det här, samt tro på min man när han sa att det inte skulle vara några problem och att det inte alls var mycket kvar. Men på grund av mansförkylningar och grav tidsoptimism så var det inte alls så färdigt som man skulle kunna hoppas, så här fick vi slita som galärslavar för att få det någorlunda klart. VÄGRAR vara en sån människa som svarar på annonser och bestämmer tid och plats och sedan håller på och ändrar och krånglar, så här var det bara att bita ihop och streta på.



Min man byggde ramar. En till en dörr som ska
vara mellan höns- och människodelen och
två som ska nätas och sitta över fönstren så ingen
höna flaxar in i den och kraschar rutan.

När dessa ramar målats och NÄSTAN torkat så
klippte jag till nät och spikade fast. Vi använder
putsnät, det är jättesvårt att jobba med. Styvt och
allmänt motsträvigt. Men det är väl priset man
får betala för stabilitet och hållfasthet. Svor rätt
mycket över det och över att det var kladdigt
p g a färg som bara NÄSTAN torkat.

 
Klippa putsnät, shalalalala. Tången är av modell
KNIPEX, tysk högkvalitet som jag hittade i
skogen (eller ja, dom höll på att bygga ett ställverk
precis intill skogen så den hörde nog till det bygget.
Men den låg på marken i skogen = min. Mvh sakletaren).

Sen skulle det fixas och trixas och skarvas
för att få ihop hönsgården. Det där med att
bygga i en slänt är verkligen inte att rekommendera.
I alla fall inte om man är i tidsnöd.

 
Min man sågade upp en lucka ut till hönsgården.
Sen fick han spika igen den eftersom hönsgården
inte hann bli klar.
Dörr och nät framför fönster, check.

Dörren gick till och med att stänga!

 
Sittpinnarna kom på plats.




Baksidan på redena fick luckor, de syns inte på
bild men finns där. Sedan hällde jag ut en säck
strö på golvet och fyllde en balja med torr jord
som ska vara sandbad vid inomhusvistelse.
 




Fixade matplatsen. Behållare, foder och strö
hade vi fixat sedan tidigare som tur var, för sen
var det dags att åka...


 



...och hämta DET HÄR GÄNGET. 7 stycken Blommekycklingar
som är cirka 2 månader gamla. De fick vänta i en hundbur
medan min man "fixade det sista". Det tog sin lilla tid.




Här har de fått komma in i hönshuset. En sekund efter att jag
tog den här bilden började alla äta som om de hade betalt för det.



Sedan upptäckte alla sandbadet och ville undersöka.
Ingen ville dock bada.
Sedan fick de vara ifred och acklimatisera sig
resten av kvällen utan att det stod två människojättar
och stormglodde.
TO BE CONTINUED!!!





 

 


Till stallet istället, v18, pt1

Tack och lov för drop in-ridning när mansförkylningar sätter P för ens tänkta aktiviteter. Fast jag blev inte förkyld? Kände mig lite febrig och lite yr och vissen och hängig i typ tre dagar men det enda som hände var att jag blev lite rosslig i halsen. Aja, jag klagar inte (haha, jo. Nu med facit i hand är jag väl glad att det inte blev värre, fast hellre en förkylning med ett förlopp som kan följas än nån himla konstig låtsassjuka som man inte vet vartåt det kommer att barka).
Åkte i alla fall till stallet och red Bulldozern på fredagen. Vi var åtta stycken på drop in-lektionen varav tre var typ nybörjare så "vi som var lite mer rutinerade" fick rida rätt mycket självständigt. Gilla på den! Nu fick visserligen Bulldozern för sig att det var något JETEFARLIGT på en punkt utmed staketet (och det är så löjligt för hon är verkligen inte den typen, men hon har väl sina issues hon med), vilket sabbade en del av mitt tänkta lösgörande arbete. Men det gick rätt bra ändå. Sedan fick vi rida klart inne i ridhuset för det var så dammigt på utebanan och där gjorde vi ett galopparbete som hette duga. SÅ fina fattningar och stadig i formen. Det är övergångarna från galopp till trav som det finns lite mer (rätt mycket) att jobba på, men det kommer väl. Känner mig hur som helst helnöjd.

fredag 4 maj 2018

Dödskaravanen

Har läst Dödskaravanen av Mats Erasmie efter att ha hört en intervju med honom på.radio. Får typ 99 % av alla boktips via massmedia, känns det som. Den här boken handlar om svenskar som emigrerar till Brasilien i slutet av 1800-talet. Jag måste erkänna att jag både medvetet och omedvetet jämför exakt alla emigrantromaner med Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. Och exakt alla är tyvärr sämre enligt mig. Så också denna. Det var i och för sig intressant att läsa om utvandringen till Sydamerika, den hör man ju annars sällan talas om. Och, jag betonar, det är ALLTID nyttigt att läsa om svensk emigration som en tänkbar utväg för att undkomma fattigdom och religiöst förtryck i tider när det gnölas om massinvandring och om invandrare som kommer hit och snor alla jobb OCH lever på bidrag och annat SD-pellejönssnack. Men jag kände mig lite kluven efter att ha läst den här boken. Det var en bra grundstory, det fanns ett driv i berättelsen som gjorde den svår att lägga ifrån sig, men samtidigt störde jag mig rätt mycket på det språkliga. Det känns liksom inte hundra autentiskt när man låter 1800-talskaraktärer säga saker som "det var hur spännande som helst" eller "de verkar vara på gång". Första hälften av boken är extremt detaljerad och man får i princip ta del av varje steg som tas. Sedan vänder man blad och så har det hux flux gått sju år och efter ytterligare ett trettiotal sidor tas ett nytt jätteskutt på sådär sju-åtta år. Stör mig även på att det finns en tysk karaktär som heter Ernst Hirschsteiger, det kändes ju lite väl djävla sökt. Slutligen var själva slutet på berättelsen väldigt rumphuggen. Den här boken får tre små grisar av fem möjliga.

onsdag 2 maj 2018

Till stallet istället, v18, pt0

Fick STÄLLA IN veckans ridlektion pga mansförkylning. Man ska avboka innan 12 för att få rida igen, och på morgonen hade jag fortfarande känslan av att "det är nog inte så farligt", sen fick jag helvetesmycket att göra på jobbet och vips var klockan efter 12 och då tyckte tydligen alla mansförkylningsvirus att det var PARTY TIME. Satt hemma i soffan och bokstavligt talat kände hur de förökade sig. Så det blev ingen ridning. Buhu, så synd om mig.

Bygga hönshus, an epic movie part 31

Det börjar dra ihop sig mot DET RAFFLANDE SLUTET? Bäst att sätta ett frågetecken, för liksom Raskens Ida när hon blev bestulen på lingonpengarna så vet man att "en ska aldrig räkna ut'at". Mycket kan hända, osv. Till exempel har vi mansförkylning in da house. Roligare kan man ju ha, tycker jag nog. Men en ledig dag mitt i veckan kan göra underverk så det blev ändå och trots allt rätt mycket arbete utfört på arbetarens dag.

Min man var inne på dag 4 av mansförkylningen
och deklarerade att "jag tror det har vänt nu". Så
han spikade innertak så det stod härliga till.



Själv fick jag det lukrativa uppdraget att sortera
ut alla spikar som var 60 mm ur den där bra-att-ha-
lådan som innehöll en miljon spikar av blandad storlek.
Eftersom jag låg i startgroparna för mansförkylningen
var det ett uppdrag som passade mig som handen
i handsken.

 
Innertaket blev nästan färdigt i ett nafs. Sedan
tog det nog hundra år att skarva dit den sista biten,
eftersom huset, trots att vi nästan slitit ut både
vattenpasset och vinkelhaken, ändå inte är riktigt
rakt överallt. "Men det syns ju inte sen när man
har målat", sa vi hoppfullt.

 
Fogmassa har kletats i alla skrymslen och vrår.
Hatar fogmassa så sjukt mycket nu. Det är trögt
och kletigt och man måste vara svinstark i nävarna
för att orka pressa ut den ur tuben. Aja, nu är det
i alla fall gjort. De små hålen nertill ska bli reden.
Ovanpå ska det monteras sittpinnar och under
sittpinnarna ska den såkallade BAJSBRÄDAN
vila majestätiskt.


 
Sedan var det fan i mig dags att börja måla.

 
 

Målade kanske 80 % av alla ytor, sedan tog färgen
slut. Måste åka till Biltema idag och köpa mer. Så
här ser det i alla fall ut när man kommer in. Rakt
fram är själva hönshusdelen med lucka ut till
hönsgården (luckan ska göras större och ja, det är
ju inte en lucka än utan bara ett hål i väggen, men
ni fattar). Rakt fram ska det även göras en nätdörr
som skiljer hönsdelen från människodelen, där vi
ska ha foder och sånt. Till höger i bild är redena.
De ska förses med en lucka i bakkanten så att man
ska kunna plocka ut äggen utan att behöva gå in
i själva hönshuset.

 
To be continued i vanlig ordning.

måndag 30 april 2018

Till stallet istället, v17, pt 2

Var så nöjd med fredagens lektion, den var perfekt för mig och Bulldozern. Först fick vi rida fram självständigt, och då jobbade jag mycket med vändningar och övergångar. Sedan red vi ungefär som en jättestor slalom runt några stockar fram och tillbaks och jobbade med att ställa och flytta. Och sedan var det galopparbete på en stor volt och då var Bulldozern så lösgjord att det till och med gick att minska galoppen och jobba lite med samlingen. Kände mig SÅ NÖJD efteråt, det enda tråkiga är att när man precis känner att wow, ja, nu stämmer allt, ja då är det dags att sluta. Men sånt är livet uppenbarligen.

Bygga hönshus, an epic movie, part 30

Djävlar vad vi har jobbat med hönshuset i helgen som gick. Dock var det tyvärr väldigt lite av det som fastnade på bild. Typ: nästan ingenting. Vad gjorde vi då? Jo, lördagen inleddes med att min man stormade väg till Lantmännen och köpte virke. Det var väl bara gång åttahundrasjuttioelva eller så, för även om man bara ska bygga ett litet hönshus så spelar det tydligen ingen roll hur mycket brädor och skivor och spik och skruv och annat jox man än köper. Det är ändå alltid något som fattas, det är sen gammalt.
Att bo på nästan-Österlen och åka till Lantmännen så här års på en lördag är inte så kul som man skulle kunna tro. Vårt Lantmännen är ett riktigt, tvättäkta Lantmännen med bönder som främsta kundkrets, och stänger därför klockan 16 om vardagarna. En liten eftergift till oss vanliga dödliga kunderna har gjorts till 17.30 om onsdagarna, och då är alla där som inte kan se det som ett arbete att åka dit. Och på lördagen har de öppet ungefär en kvart (känns det som), och då är alla sommarstugeägare, som så här års invaderar det riktiga Österlen och som är sugna på att ta tag i alla de projekt som genererats under den långa karga vintern i Stockholm, där. Så det är ett överskattat nöje, men i lördags var det alltså ett måste, ansåg min man. Han kom hem med tolv brädor som jag mätte och kapade i lagom längd. De ska bli innertak. Först tänkte vi inte ha något innertak utan öppet upp till nock, sedan tänkte vi om eftersom det kunde vara praktiskt att ha som en liten vind där man kan förvara strö och liknande. Då tänkte vi först att vi kunde ha OSB-skivor som innertak, men sedan tänkte vi att det kanske skulle bli lite svajigt och så bestämde vi oss till slut för innertak av brädor.

Sedan knåpade min man ihop den del som ska innehålla reden och sittpinnar. Jag till kapade sittpinnarna av stammen från en gammal paradisbuske som vi tagit ner och som jag sparat till just detta ändamål för att den var rätt så kvistfri och lagom grov.  Sedan rensade jag ogräs, vilket inte direkt har med saken att göra men det tog ändå ett antal timmar under vilken en krusbärsbuske gick till motangrepp så att blodvite uppstod. Ser ut som nån himla EMO nu.

På söndagen fortsatte arbetet från arla till särla. Jag inledde starkt med ett av mina sidoprojekt som var att flytta en gigantisk hög med flis från ett ställe i trädgården, där den förvarats temporärt, till ett annat där den ska vara mer permanent. Det har inte direkt heller någonting med hönshusbygget att göra, men det var merarbete som uppstod i och med att vi var tvungna att kapa två stora björkar innan vi kunde börja bygga hönsgården, och därav fick en himla massa ris att flisa. Och det ska man ju göra av någonstans. Tänker använda det till täckodling så småningom, men just för stunden så låg det mest av allt i vägen. Det visade sig dessutom att det hade flyttat in en padda i den temporära flishögen. Man tänker: vad är det för en typ jordklump? och så hoppar den iväg. Detta har inte ett dugg med hönshusbygget att göra men känns ändå värt att nämna.

På eftermiddagen gjorde jag en resa till DÖDSRIKET, kändes det som, genom att foga alla hönshusinnerväggarnas springor med fogmassa. Detta för att det ska vara lätt att hålla rent och eventuell ohyra inte ska ha några bra ställen att ligga och frossa och föröka sig på. Ohyra älskar att gömma sig i springor och skrymslen och vrår så vill man ligga i framkant så gör man det svårt för dom att trivas från början. Vet att jag naivt nog inbillat mig att det skulle gå relativt snabbt och lätt att trycka dit lite klet och HA HA HA så fel jag hade. Fogmassan var så djävulskt trög att den i princip var helt omöjlig att pumpa ur den där sprutan eller vad det kallas. Fick ta i för både kung och fosterland och lite till och jag svor över åtskilliga gånger över konstruktionen. Kunde det inte bara vara som med en tub med spackel? frågade jag mig gång på gång.  Djävulskt kletigt och kladdigt var det också, och det fanns såklart EN MILJARD springor att täta och när jag kom in och skulle tvätta av kläbbet så gick det inte. Då hade jag ändå haft latexhandskar på mig, men de funkade ju bara en kort stund, sedan fastnade de i någon liten träflisa och revs sönder.

Men nu är det gjort! Återstår nu: sätta dit innertak, måla, fixa klart reden, montera sittpinnar, göra en nätdörr som ska finnas mellan människo- och hönsdelen, sätta in ventilationsgaller och hönslucka. Inte jättemycket med andra ord. Man skulle NÄSTAN kunna tro att vi närmade oss? Eller? STAY TUNED!


Fogmassa från helvetet. Min inre arbetsmiljö-Hitler
vaknade till liv när massan skulle inhandlas,
och jag ratade allt som innehöll isocyanater. Ropen
ska skalla, isocyanatfritt åt alla. Fick träna musklerna
i händerna som jag aldrig tränat dem förr eftersom
massan var trög och kolven som skulle pumpa var
ännu trögare. FAN VAD TRÅKIGT DETTA VAR.

 
 
 


fredag 27 april 2018

Apanage

På nattradion pratade dom om vilka personer man skulle vilja följa i en reality-såpa och någon föreslog kungen "för att se vad han gör med apanaget som vi ger honom".
Tänkte lite på det där en stund. Folk som är emot kungafamiljen* blir ju helt rabiata så fort apanaget förs på tal och det gormas om att SKA MINA SKATTEPENGAR GÅ TILL SÅNT och KUNGAFAMILJEN ÄR SVERIGES STÖRSTA SOCIALBIDRAGSTAGARE och liknande utrop. Fast - hur skulle det annars se ut? Oavsett vad man tycker om monarkin så är det ju det statsskick vi har och det hade ju varit jättekonstigt om kungen fått lön från den privata sektorn. Kronprinsessans födelsedag presenteras av kungafamiljen i samarbete med Electrolux, typ.

Men ordet APANAGE är ju jätteroligt. Älskar att det finns ord som bara har en enda och väldigt smal betydelse (typ: triumvirat och ryttla). Ordet apanage kommer från latinets "apanare", som betyder "att ge bröd". Så nu vet ni det. Det var väl allt jag hade att säga egentligen.





* Jag är kluven i frågan. Håller "i princip" med om att det känns en smula förlegat med ers majestätandet, och jättekonstigt att man blir statschef via arv och successionsförordningar, men samtidigt tycker jag det är rätt ballt att ha ett kungahus och tycker kungafamiljen ändå verkar så genuint trevliga och godhjärtade, SO SUE ME. Plus: det där med makt och vem som har den och vem som får den är ju generellt rätt invecklat och det är ju inte så att folket på gatan får mer slantar i plånboken eller mer att säga till om bara för att kungahuset försvinner. Makt kan ärvas på många sätt. Just saying.

tisdag 24 april 2018

Sanningen om Audrey Wilde

Har läst Sanningen om Audrey Wilde av Eve Chase. Berättelsen utspelas dels 1959, när fyra systrar tillbringar sommaren hos sin faster och farbror på Applecote Manor där deras kusin Audrey försvunnit spårlöst några år tidigare, och dels i nutid när man får följa Jessie och Will, Applecote Manors nya ägare som flytt Londonlivet tillsammans med sina barn för att börja om på nytt. Nu och då växlar och flätas ihop och det är rätt bra driv i intrigen. Tycker dock att det mot slutet blir lite tjatigt med de fyra systrarnas inbördes känsloregister och att dramat med Jessie och hennes styvdotters relation kändes lite väl gjort. Men annars bra och läsvärt och jo, man får till slut reda på vad som hände med Audrey Wilde. Om någon undrar om jag inte gör annat än läser så är svaret jo, tyvärr. Håller dock alltid på med tre-fyra böcker parallellt och nu slumpade det sig så att några råkade ta slut nästan samtidigt. Vet inte varför jag ens nämner detta, som om det skulle vara ett skamligt beteende. Den här boken får tre herrgårdar av fem möjliga. 

Vågspel

Läste nån positiv recension om boken Vågspel av Ann Rosman. "En deckare som inbjuder till sträckläsning" eller nåt i den stilen. Man gillar ju deckare och man gillar ju sträckläsning, så här kan ju inget gå fel, skulle man ju kunna tycka. Fast jo, det kunde det visst. För det första visade det sig att det här var sjätte boken om ett och samma polisgäng och jag har inte läst de föregående fem. För det andra var det ett synnerligen träligt polisgäng med noll intressanta karaktärer, och för det tredje så var det så extremt mycket detaljer om båtar, och jag är så extremt ointresserad av båtar. Så nä, den förpassar jag oavslutad till den digitala papperskorgen utan att få veta om de någonsin hittade den försvunne Bo Stenman.

Till stallet istället, v17, pt1

Vi är nu inne i ett "hoppblock", vilket innebär att det är mycket med markarbete och bommar och grejer. Igår hade vi vikarie för vår vanliga ridlärare var ledig, men vikarien är hon som brukar ha drop in och bootcamper så det var inga konstigheter. Först skrittade vi ut en runda, sedan red vi fram på stora utebanan och det gick bra, Bulldozern kändes följsam och lyhörd. Sedan red vi upp till ridhuset och red i sicksack över bommar för vändande ytterhjälper, det gick väl sådär men lite bättre än förra veckan. Och sedan skulle vi hoppa två små hinder med 17 meters distans där vi då skulle rida på fyra eller fem galoppsprång beroende på vilken häst vi satt på. Bulldozern var en av dom som skulle gå på fem, men hon blev som TOKIG när hon förstod att hon skulle få hoppa och första gången drog hon iväg som om hon hade en bisvärm under svansen, klippte distansen mellan hindren på fyra språng och det var lite som att försöka stoppa en tsunami. Sedan var jag lite mer beredd och gjorde någon volt i galopp innan vi red mot hindret och då gick det lite bättre med tempot fram till hindren, men mellan hindren kändes det fortfarande som att jag hade väldigt lite att säga till om. Bulldozern består som sagt till rätt stor del av en tjock stark hals och när hon lägger all tyngd på bogarna och älgar iväg så lägger hon uppenbarligen inte mer notis åt den som sitter i sadeln än om det hade suttit en fluga på ryggen. EN gång (på sex försök) lyckades vi få in de där fem galoppsprången och då handlar det verkligen inte om att Bulldozern har så djävla vägvinnande galopp i sig själv, utan mer att tempot var...eh, en smula överilat. Nästa gång eller när det är så ska vi bli filmade när vi hoppar, som vi sen ska titta på och analysera när vi har teori. Är mycket glad att det inte var igår, för det var fan i mig inte mycket att dokumentera. Än mindre analysera. Aja, men det finns ju utrymme för förbättringar om man säger.

Skrik tyst så att inte grannarna hör

Har sträckläst Skrik tyst så att inte grannarna hör av Karin Alfredsson, och det tycker jag att ni också ska göra. Berättelsen handlar om Roger, som arbetar som diplomat och ska flytta till Zambia, som blir förälskad i Ellinor, som kämpar sig fram som frisör. De gifter sig och hon följer med till Zambia och får leva lyxhustruliv, men det visar sig att Roger inte alls var den hon trodde. Berättelsen handlar också om Siame, som arbetar som betjänt i diplomathuset, och som blir förälskad i Loveness, som flyttar in i hans tjänarbostad, men det visar sig att Siame inte alls var den hon trodde. Bra intrig där man växelvis får följa dessa fyra karaktärer, plus en femte - trädgårdsmästaren White - och där allas perspektiv speglas på ett trovärdigt sätt och där man kan vända och vrida på det här med vem som är offer och vem som är förövare och är inte förövaren också ett slags offer? Enda minuset med den här boken var att det var lite tunnsått med karaktärernas bakgrunder, man skulle vilja veta mer om vad de hade med sig i bagaget och vad fick dom att bli det de blev, göra de val de gjorde och så vidare. Den här boken får fyra utrikesdepartement av fem möjliga.

måndag 23 april 2018

Bygga hönshus - an epic movie, part 29

I helgen har vi mest slitit med hönsgården. När vi från början bestämde oss för att bygga hönshus så sa vi "jamen vi kan ju hägna in slänten och ha som hönsgård, den ytan använder vi ju ändå inte till något vettigt". Ett beslut som visade sig både vara klokt och dumt. Klokt att utnyttja ytan, dumt på nästan alla andra sätt. Att bygga i en slänt är nämligen inte det lättaste om man vill få allting någorlunda jämnt och rakt och symmetriskt och i lod. Dessutom innehåller vår slänt en gammal indiansk begravningsplats eller åtminstone har någon tippat en massa stenbumlingar där en gång i tiden och sedan öst på med jord ovanpå så när man kör ner spettet i jorden så möts man av ett KLONK nästan var man än försöker. Vi har annars stenfri och lätt sandjord, så att slå ner stolpar och gräva hål till diverse saker har varit en barnlek överallt utom här. Men man ska ju äta sitt bröd i sitt anletes svett osv.



Min man är jättenoga med att allting ska vara rakt och jag
vet inte hur många miljoner gånger jag har stått med vattenpasset
mot stolpar och slanor. De var ej superraka från början, vilket
krånglade till det hela något. Men men. Rätt mycket kom i
alla fall ner i jorden och blev ihopfäst med skruvar. Det här
är cirka en tredjedel av hönsgården utanför Höns-Hilton.


 Utöver detta så innehöll slänten ett par gigantiska tujor som vi fällde i höstas. Jaha, men då visade det sig att enda stället där det överhuvudtaget var möjligt att slå ner stolpar var där de stod. De lämnade efter sig stubbar som inte gav sig i första taget och här skulle det alltså grävas ner nät. Gick ej smärtfritt om man säger så. Inuti stubbarna bodde det dessutom ett riktigt stort gäng myror som var synnerligen upprörda över att bli vräkta utan förvarning. Jag kan till viss del förstå dom, men vi hade ju inget val. Tack och lov var det fredliga svartmyror och inte ilskna ettermyror.  Man får vara glad för det lilla.



KAMPEN MOT STUBBEN. Just denna linje som
stolparna står i var den enda som lät sig göras p g a sten.
Ja, då stod ju en djävla stubbe i vägen, med rötter
ända ner i helvetet. Vi slet med motorsåg,
spett, yxa, slägga och kofot och avgick slutligen
med segern. Men fyfan vilket slit. Kände mig som
Nils Jakobs Son, ni vet Karl Oskars pappa i
Utvandrarna, när han gick och bräckte sten på sina
åkrar i fattigdom och armod.


Vi påbörjade också arbetet med hönsluckan.
Obs, den ska bli större så småningom. Och så
ska det byggas ett vindfång, typ som en liten
veranda, så att det inte ska bli dragigt.
 
Saker som ej fastnade på bild den här helgen var att fasaden sågades helt jämn och långsidornas fasader målades en gång till. Vvarför inte måla hela huset på en gång, undrar kanske ni. Färgen tog slut, svarar jag på det. Fick åka till Biltema PÅ EN LÖRDAG. Om någon undrar var alla människor gör på lördagseftermiddagarna så kan ni sluta fundera nu: De är på Biltema med sina skrikiga barn. Glasskön (som jag inte stod i) ringlade nästan lika lång som utanför Ge-Kås i Ullared och ljudnivån måste ha överskridit åtskilliga hygieniska gränsvärden. Jag blev trasig i själen bara av att titta på detta från min plats i den nästan lika långa kön till kassan.

Till stallet istället, v16, pt 2

I fredags hade jag nästan ingen lust att åka och rida p g a helvetesvecka (IGEN) i allmänhet och helvetesdag på jobbet i synnerhet. Deklarerade tydligt och klart på morgonfikat att "jag jobbade hela söndagen och jag har jobbat över varenda dag dessutom, så idag tänker jag gå hem i tid". Och exakt när jag skulle gå hem så körde allt ihop sig och blev KAOZ och jag fick ryta ifrån att JAG HINNER INTE och JAG HAR FAKTISKT EN TID ATT PASSA och DET ÄR VÄL SJÄLVA FAAAN ATT MAN ALDRIG SKA KUNNA FÅ GÅ HEM I TID NÅN ENDA DJÄVLA DAG och annat obalanserat. Sedan gick jag, inte precis i vredesmod men någonting ditåt. Och när jag kom hem så gick liksom luften ur mig och istället för att tänka på hur härligt det skulle bli att komma till stallet och rida så tänkte jag bara på hur jobbigt det var att byta om, sätta sig i bilen och köra tillbaks till stan igen och sen har vi ju en svacka, jag och Bulldozern och vilken stressig vecka jag haft och vore det inte bättre för mig att bara lägga mig i soffan och andas i fyrkant?  Det var lockande, men sen tog jag mitt förnuft till fånga och baxade ner mig i ridkläderna och kom iväg. Det var kanske dagens absolut bästa beslut. Vi red ut i skogen, det var vår, solen sken, fåglarna kvittrade och alla var på gott humör, hästarna också. Hästen framför mig var lite väl uppfylld av vårkänslor och bockade vid varje försök att galoppera, så därför tog vi ett litet galopp-pass på ridbanan när vi kom tillbaks till stallet, och det gick JÄTTEBRA. Fina fattningar och stadig i formen i båda varven. Sen åkte jag hem och var liksom ren i hjärnan och själen och kunde påbörja helgen på ett mycket bättre sätt än om jag hade legat i soffan och slappat. Så sant som det är sagt: It's good to be on horseback.

onsdag 18 april 2018

Stefans lilla gröna

Har läst Stefans lilla gröna av Stefan Sundström. "En handbok i utanförskap" är undertiteln och det är väl en rätt så passande beskrivning på en bok som handlar om att bli lite mer självförsörjande och medveten. Jag gillar ju Stefan Sundström som musiker, mycket, och jag tycker generellt att han verkar vara en hyvens prick med hjärtat på rätta stället och självklart tyckte jag jättejättemycket om den här boken. Även om jag förmodligen aldrig någonsin kommer att tillverka mitt eget snus eller göra surmört så var det ändå mycket som var tänkvärt och lärorikt. Och så skriver han ungefär som han pratar. Hade det varit typ Jacob Wallenberg som hade gjort det så hade det förmodligen retat gallfeber på mig, men när det är Stefan så är det bara charmigt och personligt. Tycker jag. Den här boken får fem kompostmaskar av fem möjliga.

Dags att deklarera!

Har lämnat in min deklaration. Alltså, nuförtiden är det ju inte ens svårt att deklarera om man är en vanlig dödlig anställd med bara lite avdrag för resor till och från arbetet, ändå känner jag mig så outsägligt nöjd när denna säkert tre minuter långa årliga ritual väl är genomförd. Fattar inte folk som frivilligt jobbar med ekonomi, själv skulle jag dö tråkighetsdöden flera gånger innan det ens var dags för morgonfika. Men det är ju jag det.

tisdag 17 april 2018

Till stallet istället, v16, pt1

Jaha, vi fortsätter väl på temat "brunstigt och tjurigt ponnysto" och med det menar jag inte mig själv fast idag känner jag mig lite sån, fast stryk brunstig och skriv tjurig med stora bokstäver så blir det mer med sanningen överensstämmande. Är dock mer jobb- än hästrelaterat. Att komma till stallet efter en helvetesdag på jobbet, det är fint. Att åka hem efter en rätt så misslyckad ridlektion och ha fyra mastiga arbetsdagar med en massa tråk kvar innan helgen, det är mindre fint. Eller MISSLYCKAD var väl att ta i. Vi började med att rida fram självständigt på den stora utebanan och även om jag kände att jag satt på ett berg av motstånd så gick det ändå hyfsat eftersom jag kunde jobba med övergångar och sitta och pilla med framdelsvändningar för mig själv. Funkade bra fram tills det att den självständiga framridningen skulle inkludera galoppfattningar. Bulldozern fixar ju inte alltid riktigt det här med att andra får galoppera men inte hon, så då blev hon stressad och springig. Sen när jag väl SKULLE fatta galopp så blev det åka av. Fast i slängtrav. Mycket ovärdigt. Bläh. Sedan red vi in i ridhuset och hade en övning där det låg bommar i sicksack över medellinjen och där man skulle rida över dom så att det blev 90-graderssvängar för vändande ytterhjälper och helst utan att använda tyglarna annat än möjligen för att förhålla, men inte för att vända eller styra. Gick väl SÅDÄR, för samtidigt var det trav- och galopparbete på långsidorna, så Bulldozerns tankar gick mest till det kändes det som. Men i skritt funkade det. Sedan skulle vi vända rätt upp i trav och trava rakt över sicksackbommarna och det gick PISSDÅLIGT. Man skulle ju kunna tycka att man borde klara av att rida på en rak linje, men i helvete heller. Bulldozern bulldozrade på som om det gällde livet, eller åtminstone att syftet med övningen endast var att komma fram så fort som möjligt, så de två första gångerna fick jag bara slåss med henne om tempot. Sedan lyckades jag övertyga henne om vad jag tyckte var ett okej tempo, och när jag hade tid att titta i spegeln så såg jag att linjen mest av allt liknade en sladdrig lakritsrem. OVÄRDIGT. Inte ens ridläraren hade något positivt att säga om det efteråt och hon brukar ändå kunna klämma fram något som man gjort bra.

Aja, bara att bryta ihop och komma igen. När vi stod och köade för att skölja betten efteråt så visade det sig dock att allas intryck var att det hade gått jättebra för alla andra men dåligt för dom själva, så jag var väl inte ensam om denna känsla av totalt misslyckande. Men det är väl det som är såkallad utveckling? Hoppas, hahaha.

måndag 16 april 2018

Till stallet istället, v15

Blev ju bara ett ridpass förra veckan pga teori på vanliga riddagen. Men i fredags var jag i vanlig ordning på drop in med min kära Bulldozer. Hon var INTE sugen på jobb, kan vi väl säga. Hon hade dessutom knappt blivit riden i veckan som gick plus att hon var brunstig, så det var väl inte så att Jan Brink skulle stå stum av beundran om han nu mot förmodan skulle vara ute och talangscouta efter nya förmågor till Knytkalaset. Snarare att han skulle fly skrikande vid åsynen av detta ekipage. Nä, så illa var det väl i och för sig inte, men det var mycket att jobba igenom. Plus att själva lektionen inte blev så lång eftersom vi skrittade ut en runda i det fina vädret som uppvärmning, och det var för all del härligt och mysigt men det TAR längre tid än om man bara skrittar fram på ridbanan.
Aja, bara att ta nya friska tag. Har anmält mig till en dressyr-bootcamp om någon månad. Pappen på det!

söndag 15 april 2018

Bygga hönshus - an epic movie, part 28

Nu är våren här! Idag såg jag den första sädesärlan, så nu får det fan i mig vara officiellt. I veckan som kommer så ryktas det om sol och temperaturer på 18-20 grader. Det känns ju mer sommar för mig, men jag klagar inte. JAG KLAGAR ABSOLUT INTE.

Lite hönshusbygge hanns med igår också:

Min man sågade fasaden jämn. Det är nu inte
bara att såga så det blir jämnt, utan om ni tittar
noga så är kanten sågad i 45 graders vinkel.
Detta för att regnvatten ska rinna av och inte
stanna kvar och sugas in i ändträet och orsaka
RÖTA OCH MISÄR. Det hade såklart varit
1000 gånger enklare att göra detta innan bräderna
spikades fast, men det är ju lätt att vara efterklok.
Min man var missnöjd med sin insats och ville
inte att jag skulle fotografera, för "det ser ut
som om Palle har varit framme". Palle är en idiot
i periferin av bekantskapskretsen som snickrar
väldigt dåligt. Och så är han idiot. Att jämföras
med Palle är inte smickrande på något sätt.


 
En fasad blev jämnsågad, sedan orkade min man inte
med att det såg ut som att Palle varit framme, så han
gav sig på ett hörn av hönsgården-to-be istället.
Skruvade fast lister i ovankant och fäste nät.

Låg jag på soffan och åt praliner under tiden,
kanske ni undrar. Det gjorde jag inte. Vi har
fällt två stora björkar, och jag har slitit med
efterarbetet. Kapat upp tjocka grenar till ved,
malt tunna grenar till flis och samlat upp det
tunnaste riset i en stor hög. Detta har
utan att överdriva hållit mig sysselsatt i dagar.

lördag 14 april 2018

Alex

Har läst Alex av Pierre Lamaitre, en bok som möjligen bortsett från att den var fransk till en börja med verkade vara som vilken dussinkriminaldeckare som helst: en kvinna (Alex) blir nedslagen och kidnappad på öppen gata, ett gäng kriminalare (Camille, Armand, Louis) tar upp jakten på kidnapparen. Vartannat kapitel får man följa Alex, vars kidnappare spärrar in henne i en djävulskt liten bur, utfodrar henne med torrfoder och lämnar henne där med ett gäng stora och hungriga råttor, och vartannat kapitel får man följa polisens arbete med att hitta kidnapparen. Så långt en story som det går tretton på dussinet på, och jag gäspade mig igenom huvudpoliskaraktären Camille som bortsett från det faktum att han är kortväxt (vilket det genomgående tjatas lite väl mycket om genom hela boken) också såklart har mist sin gravida hustru ett par år tidigare och såklart är tungsint och svårmodig och bor ensam med en katt. Inget nytt under solen alltså, men sen börjar det hända grejer som gör att det här inte alls är någon standarddeckare. Alex är inte något hjälplöst kidnappningsoffer (som blir räddad av polisen i slutet), kidnapparen har en helt annan agenda än vad man först kan tro och perspektivet ändras sedan nästan lika många gånger som det finns nitar i Eiffeltornet. Mycket intressant upplägg skulle jag vilja säga. Sen är boken som helhet lite ojämn, dialogen känns inte helgjuten och jag stör mig på att författaren ibland avslutar meningar med tre punkter...  <-- (störigt!). Den här boken får tre och en halv  flaska rötjut av fem möjliga.

torsdag 12 april 2018

Bygga hönshus - an epic movie, part 27

I tisdags kväll träffade jag knappt min man. Jag skulle iväg och hålla hundkurs och åkte innan han kom hem från jobbet. Sedan kom jag hem från hundkursen och såg att han var på väg till affären. När han kom hem med sitt mjölkpaket så stod jag i duschen och när jag kom ut ur duschen så hade han gått ner i källaren. Så hela umgänget utgjordes väl i princip av meningen hej-hur-är-läget-jag-går-och-lägger-mig-nu. Men under denna min frånvaro hade det ändå hänt saker. Mmmm. Älskar när det händer saker av sig själv. Eller det är ju inte av sig själv, men ja, ni fattar.


Nästan färdiga reden! Nu ska det till en baksida
med lucka så att man ska kunna plocka ut äggen
utan att behöva gå in i själva hönshuset.
Det syns inte på bilden, men det har även satts upp
fönsterhakar på det fönster som är i "människodelen"
 så att man ska kunna få god luftväxling inne i
hönshuset i händelse av varma dagar. Fönstren som
är inne i hönsdelen kommer det ju att sitta nät framför,
så de kommer inte att vara öppningsbara.
 
  

To be continued precis som vanligt.

onsdag 11 april 2018

Självhushållning på Djupadal

Har läst Självhushållning på Djupadal av Gustav och Marie Mandelmann. Älskar ju tv-programmet Mandelmanns gård och svepte faktiskt förbi där i påskhelgen. Fast då var det stängt och snöigt och hade förmodligen väldigt lite gemensamt med den finstämda tv-produktionen. Djupadal ligger inte så långt härifrån och jag har varit där, fast för längesen och på den tiden när man bara kunde stanna till när man var ute och roadtrippade. Minns det inte som något speciellt, men det var ju som sagt innan det var med på tv och Gustav och Marie blev hela Sveriges, inklusive undertecknads, myspersoner #1. Ja, men nu lånade jag i alla fall den här boken på bibblan och bläddrade igenom den häromkvällen. På 70-talet kom John Seymours klassiska bok Självhushållning. Det var med den i handen som Gustav och Marie Mandelmann började sitt liv som självhushållare och lärde sig hur man plöjer en åker, plockar en kyckling och bygger en gärdesgård, står det om den här boken. Jag har också John Seymours klassiska bok Självhushållning i min ägo, och tycker de (böckerna, inte personerna) påminde rätt mycket om varandra, fast Gustavs och Maries bok var förstås mycket finare, mysigare och mer personlig. SOM ALLT GUSTAV OCH MARIE GÖR. Det enda negativa med den är väl att jag blir lite bitter över att jag inte har en egen gård med en massa uthus och mark så att jag kan leva det livet fullt ut (och det fastän jag av egen erfarenhet vet att livet på landet verkligen, verkligen är mycket mer av hårt arbete, slit och motgångar och att aldrig kunna vara ledig än vad man skulle kunna tro när man ser det på tv), men aja, i år blir det i alla fall höns. Kanske vaktlar också! Den här boken får fem gröna vågar av fem möjliga.

måndag 9 april 2018

Hata Gustavsberg

Har läst Hata Gustavsberg av Agnes Lindström. Berättelsen handlar om 15-åriga Miranda som bor i - surprise, surprise - Gustavsberg, och hatar det. Orsakerna är många: för att det är medelklass-svennebanan, för att det aldrig händer något, för att hennes kompisar tycker att meningen med livet är att bara hänga hos varandra och kolla på film, för att...tja, kort sagt allt. Under en trist släktträff avslöjar hon att hon är lesbisk, vilket kommer som en förvåning för alla, inklusive henne själv. Sedan träffar hon Sanna och blir kär i henne. Eller blir hon det? Är hon verkligen gay eller är det något som hon bara hittat på för att verka speciell? Ja, lite såna där frågor har Miranda att tampas med i det dagliga och stundliga. Jag tycker att det här var väl en rätt så okej ungdomsbok, fast ändå inte. Jag stör mig lite på Miranda som person (fast om någon skrivit en bok som handlat om mig som tonåring är det eventuellt inte helt osannolikt att recensenter hade skrivit att boken var väl bra trots att huvudkaraktären var både dryg och osympatisk. Eller något sånt). Ja, men sen stör jag mig lite på själva upplägget och det blir rätt mycket transportsträckor där det inte direkt händer någonting, och sen är det tydligen någon slags naturlag som säger att allting måste sluta lyckligt och att alla är sams och harmoniska och mammor och pappor är snälla och backar upp sina barn i jobbiga situationer och, nja, det blir lite för mycket om ni frågar mig. Och sen fattar jag inte hur någon i modern tid, med bara ett Spotifykonto från hela världens samlade musikskatter, kan säga sig älska Ebba Grön och sedan aldrig ens ha lyssnat på Imperiet? Det känns ju extremt osannolikt om ni frågar mig, men det är ju jag det. Den här boken får två tonårsfinnar av fem möjliga.  

Bygga hönshus, an epic movie, part 26

Alltså, v-i-l-k-e-n helg! För en vecka sedan stod man och skottade snö och svor, och sen några dagar med normala temperaturer och sen bara: helg, 17 grader, sol och blå himmel. All snön försvann som när Aslan är i antågande i filmen Häxan och lejonet. SÅ HÄRLIGT!

Vi hade storslagna planer för hönshusbygget, men samtidigt fanns det andra praktiska grejer att ta tag i. För ett tag sedan fällde vi en stor björk och allt det riset skulle samlas ihop och flisas. Det tog ett antal timmar för undertecknad. Under tiden var min man i stan och köpte några reglar. Vet ej hur många miljoner besök på byggvaruhus detta lilla hönshusbygge har genererat, men det känns som att hur mycket virke man än köper så är det ändå alltid något som fattas.

Lite inredning kom dock på plats:

Så dålig bild, men här ska i alla fall redena vara.
Ovanför redena ska sittpinnarna komma, och
på listen som ses till höger ska den så kallade
bajsbrädan vila. Höns bajsar mest när de sover,
då är det praktiskt att fånga upp det på något
ställe där det är lätt att rengöra. Så var i alla fall tanken.

Sedan blev den där jättebjörken på grannens tomt äntligen fälld. Det tog sin modiga tid, för den stod i en lutning och för att inte mosa grannens hus fick vi liksom tvinga den att falla i uppförsbacke med hjälp av spännband och rep. Det var rätt nervöst, men gick bra. Eller, jag gjorde inte så mycket mer än hängde i repet för att motorsågens svärd inte skulle klämmas fast av tyngdlagen, men det var jobbigt och obehagligt eftersom jag hängde som en apa på den sida som trädet skulle falla mot så det gällde att vara kvick och hoppa undan när trädet föll. Sedan litar jag inte riktigt på träd som står i backar för man vet fan i mig aldrig riktigt var tyngdpunkten befinner sig, men det gick som sagt bra. Jag hade räknat med att åtminstone få laga staketet, men björken lade sig fint på några syrener vilket bromsade fallet. Sedan fick vi ägna ett antal timmar åt att kapa och bära undan stammen från grannens tomt (vi fick veden mot att vi gjorde jobbet, win-win om ni frågar mig), men eftersom detta var något som måste göras innan bygge av hönsgård kunde påbörjas så var det inte mycket att be för.

Så nu förväntar jag mig att det ska börja hända saker. Stay tuned for the spännande fortsättning.

Win-win FTW

Mitt jobb leder världscupen i omorganisation. Med hästlängder. Det är alltid mer eller mindre KAOZ känns det som. Mer i år än vanligt eftersom ett par personer slutat och deras arbetsuppgifter har vattnats ut i resten av koncernen så att ingen riktigt vet vem som förväntas göra vad. Färre personer på plats innebär ju dessutom att det räcker med en rejäl sommarförkylning hos en kritisk roll så rasar hela verksamheten som ett korthus. Vi har pusslat och planerat sommarsemestrarna, dividerat och tjafsat tusen gånger med våra utländska chefer och kollegor som tycker att det räcker med max 2 veckor på sommaren, sagt "semesterlagen" ungefär lika många gånger och till slut fått ihop det. Med undantag för en futtig liten vecka i mitten av juli där det generellt var snålt med folk på plats i alla koncernens bolag. Det var min första planerade semestervecka, men schysst som jag är så sa jag att jag kunde väl flytta fram den en vecka. I samma andetag sa jag, sniken som jag är, "fast då vill jag vara ledig lite i början av sommaren också". Och i början av sommaren är det ju ingen som är extremt sugen på att ha semester, så där fick jag vraka fritt. Har nu tagit ledigt från 28 maj till 7 juni, och så fick jag med klämdagar och halva dagar runt nationaldagen och sparade därför ett par semesterdagar. HELVETE VAD JAG KAN RÄKNA UT DET. Mvh Nöjd.