tisdag 21 november 2017

Blodvittring

Har läst Blodvittring av Staffan Cederborg. En såkallad ungdomsbok, så det gick ju fort eftersom man skulle kunna tro att det är lag på att inga böcker som riktar sig till folk under tjugo får överstiga 200 sidor. Berättelsen börjar med att författaren själv hittar några gamla dagböcker från 1979 i en fyr på Gotland. Sedan handlar boken om dagboken som handlar om de sjuttonåriga kusinerna Nina och Rebecka, som tillbringar den sommaren på Gotland. En dag hittar de en stig med en "Privat väg"-skylt som de såklart måste utforska, och där upptäcker de något konstigt. Rebecka försvinner men kommer tillbaka och är...inte riktigt sig själv. De träffar två killar och ytterligare märkliga saker inträffar. Parallellt med detta pågår helt vanliga tonårstankar om vem man är och vem man vill vara och annat existentiellt, men konstigheterna slingrar sig mer och mer in i det vardagliga.
Jag tycker det var en bra bok. Bra språk, bra driv i handlingen, skickligt upplagd och lite lagom mysrysig story. Störde mig lite på a. att ingen enligt mig, sa "rygga" om ryggsäck år 1979 men får väl reservera mig för att man kanske gjorde det i Stockholm. MEN INTE I SMÅLAND I ALLA FALL, som ju är rikslikaren av språket as I know it. b. sexet. Känns lite väl orimligt att en sjuttonårig oskuld helt plötsligt ska bli jätteframåt och ta för sig sexuellt med ett självförtroende som inte var av denna världen. Okej att det skedde vissa...personlighetsförändringar hos de inblandade, men man behöver väl inte framställa första gången som snudd på hämtad ur en porrfilm bara för det? c. att man inte fick veta mer vad som hände med Peter och Tommy på slutet och ingenting om den första försvunna flickan. d. det där med ogräset kändes lite...eh, som att det inte riktigt hörde dit?
Men det var egentligen småsaker och i övrigt var jag nöjd! Den här boken får fyra fyrar av fem möjliga.  

Till stallet istället, vecka 47, pt 1

Igår var det måndag, och måndag är ju som alla vet = drop in-ridning. Igår var jag HELT SJÄLV! Har lite bävat för att den dagen ska komma, vi brukar ju inte vara så många på måndagarna och häromdagen sprang jag ihop med den andra personen som alltid brukar vara med och hon hade fått en mansförkylning som hette duga och var satt ur spel. Att vara två personer på en lektion är helt suveränt, då får man jättemycket hjälp men det finns ändå utrymme för att jobba lite på egen hand (eller: hämta andan) under tiden som den andra blir grillad. Men ja, nu var det alltså bara jag. Och Bulldozern. Och ridläraren, som hurtigt förkunnade att vi minsann skulle rida utomhus eftersom det var så himla fint väder. Det var himla fint väder, för att vara november. Sol, blå himmel, minusgrader. Exakt sånt där väder som gör att vissa hästar går på tårna och är beredda att flyga i luften för ingenting. Bulldozern kändes helladdad, ville inte stå stilla när jag fixade med stiglädren, taktade i framskrittningen och var allmänt PÅ. Sen fick vi jobba, och SOM vi jobbade. Det var skritt runt fyrkantsspåret med åttametersvolt i varje hörn, det var skritt innanför spåret och framdelsvändning vid varje kortsida, det var trav med fokus på takt och tempo (när Bulldozern får välja själv så har hon liksom bara ett läge och det är att pinna på för kung och fosterland och hon låter sig inte frivilligt övertygas om att någon annat koncept är vinnande) och det var galoppfattning, galoppera ett kvarts eller ett halvt varv på volten, bryt av, HITTA TAKTEN, HITTA TEMPOT, HITTA FORMEN och så ny fattning och sådär höll det på. Men shit vad bra det gick! I alla fall ibland. Emellanåt skulle man kunna tro att samtliga av mina kroppsdelar hade varsin separat agenda, för det var ett evigt mässande med sänk hälen, vrid om handen, bak med axlarna, räta upp dig, släpp inte efter, vrid om höften, lyft blicken, titta vart du ska, och när jag fått alltihop på plats så nog fan åkte hälen upp eller handen omkull och så var det bara att börja om från början igen. Att få alla delar att vara på rätt plats i rätt tid är tydligen en uppgift som inte min hjärna riktigt kan hantera.

Men Bulldozern kändes emellanåt som en dröm. Hade MOMENTS när det kändes som att Jan Brink inte bara ringer utan snart kommer att komma krypande naken och erbjuda mig pengar för att jag ska hjälpa honom (om man googlar ordet "hybris" kommer man att få en träff, nämligen mig. I alla fall när ridningen går bra. Rent objektivt är jag verkligen inget stjärnämne, men att ha den KÄNSLAN överträffar ändå rätt mycket. Förlåt Jan Brink för att jag använder dig som en skitdålig liknelse*). Så uppenbarligen finns det ett stort behov av att någon står och hackar på mig och mina icke samverkande kroppsdelar HELA TIDEN. Fick till och med till flera bra galoppfattningar, speciellt i höger varv. Vänster varv kärvar fortfarande en del, men det är ju bara att streta på. Och vara konsekvent, vilket jag uppenbarligen inte alltid är, utan när det inte funkar så ska jag istället börja greja med än det ena och än det andra. Mycket oklart varför, men det är bra att få sina fel påpekade så att man kan jobba vidare med dom.

Bokade en lektion för den gången jag missade förra veckan, det fanns inte plats förrän om tre veckor och då i en grupp som är en nivå högre än den jag rider i nu. GULP sa jag, men ridläraren sa att jag dressyrmässigt mycket väl platsade i en sån grupp. Fick genast hybris igen, tills hon avslutade meningen med "hoppmässigt är det ju en bit kvar".
Peder Fredriksson lär aldrig behöva mitt telefonnummer, det är ett som är säkert.


* Jag tänker att det är otroligt osannolikt att Jan Brink någonsin skulle läsa det här, men ibland vet man fan inte vad Googles sökmotorer indexerar fram. Varje gång jag bloggar om att något med Telia inte fungerar så dyker det upp något tjänstvilligt väsen i kommentarsfältet och erbjuder hjälp, och när jag bloggade om boken Undertryck så kommenterade Niklas Lindroth det inlägget. Jan Brink kanske också googlar sig själv och hittar hit? (GUD FÖRBJUDE). Sen (obs, det här är alltså "en lek med tanken") kanske han har en riktigt dålig dag där han fattar riktigt dåliga beslut och verkligen ringer mig och så åker jag dit, får sitta upp på ett av hans djävla krutpaket till dressyrhingstar, blir avkastad innan någon ens hunnit säga "vänd snett igenom" och får leva med skammen och en bruten nacke resten av livet. Ska sluta använda Jan Brink som en dålig liknelse från och med nu. Ni ser ju hur det kan gå.   

måndag 20 november 2017

Fjärilspojken

Har läst Fjärilspojken av Peter Stjernström, en bok som beskrevs som "en svindlande spänningsroman". NJA, säger väl jag om det. Berättelsen hamdlar om Jonas, som lämnades i skogen som spädbarn, blev hittad och adopterad. Som vuxen har han en märklig intuition som han inte vet om han ska dölja eller följa. Med hjälp av denna intuition kommer han i kontakt med Nelly, som lite är av samma skrot och korn och som OCKSÅ blev lämnad i skogen som spädbarn, dessutom visar det sig att båda har ett märke format som en fjäril på ryggen. Jaha, då ska de förstås börja nysta i sitt förflutna som inkluderar en sekt och diverse experiment för tjugosju-ish år sen, som man får följa växelvis med Jonas och Nelly i modern tid.

Stör mig på rätt mycket i den här berättelsen, till exempel ett rätt halvdant språk. "De kunde prata i timmar om allt från himmel och jord" heter det väl till exempel inte. Eller "marken var täckt med blåbärsris och en och annan lingonbuske" (det heter väl ändå lingonris?). Retar mig också på folk som blandar allmängiltiga grejer med "du", till exempel "För att få en fjäril att överleva måste den ha tillgång till rätt värdväxt och det var ganska osannolikt att den skulle hitta till den om du bara släppte ut den hur som helst". AAAARGH. Vill typ klösa sönder mina hornhinnor när jag ser sånt i skriven text (och när folk säger det blir jag extremt djävla provocerad och har lust att svara något i stil med "vad fan vet du om det?").
Utöver det förekom rena felaktigheter, som att en person i berättelsens dåtid, där till exempel Gula Tidningen används som en form av tidsmarkör, "använder det alldeles nya ordet snippa som han läst i en språkvårdsspalt". Alltså, lika lite som gengasaggregat förekom samtidigt som tv-sända julottor i Karl-Bertil Jonssons julafton (förlåt, Tage), lika lite var det någon som pratade om snippor på 80-talet. Ger mig aldrig NÅGONSIN på den punkten.

I alla fall. Själva grundstoryn kändes lite halvseg, men hade väl kunnat vara någorlunda okej om det inte var för att karaktärerna kändes så irriterande konstlade och vissa miljöbeskrivningar var så ofattbart omständliga och detaljerade. Och slutet kändes mest forcerat, som att fantasin inte räckte hela vägen. GÄSP på den, säger jag. Den här boken får två larvstadier av fem möjliga. 

Wiener-Dog

Vi såg filmen Wiener-Dog i helgen som gick. Kan ju säga som så, att vi blev inte imponerade. Inte för att jag/vi trodde att det skulle vara någon gullig taxversion av Lassie, men den här var så djävla pretto OCH tråkig att man fick lust att klippa till någon ansvarig. Det kändes som att den var skriven av människor som hellre skulle skära upp pulsådrorna med ett dvd-fodral än att ta med sig popcorn in i biosalongen och riktade sig gissningsvis till en liten grupp svåra filmkritiker som såg det här som något storartat. MEN DET VAR BARA TRÅKIGT. Obefintlig handling, trälig dialog, ointressanta karaktärer. Den här filmen får en överkorsad bajspåse av fem möjliga.



Missa gärna den här filmen. Den var inte bra.

Bygga hönshus - an epic movie BEHIND THE SCENES II

Jahapp, där försvann helgen i ett stort nafs precis som vanligt. Har ägnat mig åt att hugga och stapla ved (lördag, hällregn) samt skriva protokoll på en brukstävling (söndag, fyra timmar utomhus i snålblåst och regn...mmm. INTE).
 
Ägnade mig också en del åt att köpa ägg. Det gick inte alls bra. Har ju två hobbyhönsflockar i periferin av min bekantskapskrets. Men min ena leverantör berättade helt oväntat att hon skulle flytta så hon har sålt alla sina höns. Och den andra hönsflocken som brukar förse mig med ägg var i vintervila. Såklart är det bra att hönsen får leva naturligt och inte tvingas producera ägg när naturen själv har lagt in en liten vilopaus (det kan man annars manipulera med extra ljus, vilket man gör i kommersiella produktioner), MEN JAG DÅ? Fick åka till Ica och köpa ett tolvpack som ett annat as. Det kändes ju inget vidare även om de var ekologiska. Var inte det om något en signal till oss att lägga i en högre växel på vårt hönshusbygge? Dock: november är ingen kul månad att bygga något i överhuvudtaget. Det blir ju för fan mörkt innan man ens hunnit blinka. Och så är det kallt. Och så regnar det JÄMT. Mörv är ordet som beskriver det här.
 
Min man har i alla fall byggt en dörr! Det har han hållit på med i vad som känns som en evighet, men nu är den i alla fall i det närmaste klar. Han har även byggt en karm som ska passa till dörren, vilket gissningsvis var marigare än själva dörren åtminstone om man ska tolka den kartong med tusen små utsågade träbitar som han bar upp och ställde vid kaminen. Fråga mig inte hur något av detta har gått till, för det har jag ingen djävla aning om. Min insats i det här skedet har varit att köpa gångjärn och en hasp. Ska dock ta över stafettpinnen och måla dörren i veckan som kommer, så någon nytta kommer jag väl ändå att göra. Ska även måla gångjärnen i hammarlack eftersom jag inte står ut med att det står BILTEMA präglat på dom.
 
 
 
Hak-gångjärn. Oväntat snygg modell från Biltema, men som sagt...
de behöver ju inte SKRIKA ut att de kommer från Biltema. Det syns
inte på den här bilden (som är snodd från Biltema), men verkligheten
är en helt annan och ska hammarlackas bort.
 
 
 
 
En hönshusdörr! Ni undrar kanske varför det sticker ut en massa
spikar? Det finns en mycket bra förklaring till det som jag har
glömt, så ni får liksom jag sväva i ovisshet kring det. De ska hur som
helst tas bort sen, så det är väl inget att haka upp sig på tänker jag.
I alla fall: En dörr. Ej med på bild: En dörrkarm. En av alla miljoner
saker man bara tar för givet att de ska finnas. Det gör de inte om man
inte bygger dom. Dock behöver man inte, som min man, göra det
med två tomma händer som utgångspunkt, om man vill att det ska
gå undan. Ändå sjukt bra byggt såklart.

söndag 19 november 2017

Till stallet istället, vecka 46, pt 2

Missade ju min vanliga ridning i torsdags p g a att jag har varit i Danmark på jobbresa. Har hängt med danskar och norrmän så att språkcentrum i min hjärna har blivit helt uppfuckat. Och så missade jag ridningen! Surt sa räven om rönnbären. Sån himla tur att det är drop in även på fredagar i stallet, så dit svepte jag och tog en dust med Bulldozern. Det började bra, men i galoppen blev hon stark och det kändes som att hon mest ville springa ikapp de andra. Sen red vi på en volt och skulle göra skänkelvikning på öppna delen. Och, nu kommer det pinsamma, då hade jag henne felställd OCH TRODDE JAG GJORDE RÄTT. Har tydligen fått för mig att hästen ska vara ställd i rörelseriktningen och inte från. Inte så konstigt att mina skänkelvikningar i modern tid mest har liknat apbajs? Herregud vilken skam. Aja, från och med nu kan det väl bara bli bättre tänker jag.



lördag 18 november 2017

The Voices

Vi såg filmen The Voices igår. Den beskrevs som "a black comedy horror film" på Wikipedia. Den skulle handla om fabriksarbetaren Jerry som har en extremt positiv inställning till livet, men som samtidigt är svårt psykiskt sjuk och inbillar sig att hans hund och katt pratar med honom. Han råkar av misstag mörda en kollega och då övertalar katten honom att bli seriemördare.

(((((((!!!!!! SPOILER ALERT !!!!!)))))))))))

Jag tyckte först filmen var lite löjligt amerikansk, främst för att alla på fabriken var klädda i rosa och att allting var kliniskt rent. Sen fattade jag att det också var en del av Jerrys hallucinationer och då kom saken i ett helt annat läge. Tycker filmen var både obehaglig och ganska sorglig. Katten och hunden, som väl skulle symbolisera Jerrys mörka respektive ljusa sida, var väl lite roliga ibland, men jag skulle inte vilja kalla det här för en komedi. Absolut sevärd, dock, även om den lämnade en liten sorgsen ångestklump i magen. Den här filmen får fyra hobbypsykologer av fem möjliga.

tisdag 14 november 2017

Till stallet istället, vecka 46, pt 1

Var på drop in igår, hade Bulldozern. "FRIVILLIGT?" var det en som sa med skeptisk blick när jag sa att jag brukade vilja rida henne. Det är kul det där med att alla gillar olika. Tycker att förr var det mer att det fanns ett par tre hästar som ALLA vill ha och sen fick resten hålla tillgodo med det som blev över. Känns som att det är lite mer spridning nu? Eller så är det bara som jag inbillar mig. För ett tag sen var det ju ett HIMLA liv i min grupp för att några skulle byta häst, men det skyller jag på att många i den gruppen är så himla omogna. Nu menar jag inte att det är något fel i att folk är på olika nivåer. Men det här att man själv kanske mer är ute efter att förbättra sin ridning och förfina samspelet mellan häst och ryttare, medan andra bara är intresserade av att flänga omkring för skojs skull, den biten börjar bli lite väl jobbig att tugga i sig ibland. Aja. Nu är det tydligen rätt många i gruppen som ska sluta efter den här terminen, och då kanske det löser sig av sig själv.

Men igår alltså. Bulldozern var Som. En. Dröm. Gick i jättefin form från första början, och jag kunde riktigt känna hur hon vilade i steget i traven istället för att pinna iväg i racerfart. Fick den där nu-djävlar-ringer-snart-Jan-Brink-och-vill-ha-hjälp-känslan (väldigt oklart varför Jan Brink, om han nu mot förmodan skulle behöva hjälp med någonting, skulle ringa en för honom vilt främmande och extremt överårig ponnyryttare, men det hör inte hit) som är så göttig. Minns knappt vad vi gjorde för övningar, men det ingick skänkelvikningar (som förvisso inte gick jättebra, men det är ju inte direkt bara Bulldozerns fel) och sen var det en som inte fick sin häst i galopp så vi andra fick galoppera på volten i vad som kändes som TIMMAR. Det var inte så dumt, för eftersom vi normalt jobbar mycket med fattningar och avsaktningar blir det inte så mycket tid till att själva galopparbetet. Fattningarna var väl...okej. Inte super, men godkända.

Ska åka till Däääänmäääärk på tjänsteresa idag, vilket gör att jag missar torsdagens ridning. Ska försöka hinna med drop in på fredag istället. Har även blivit tillfrågad om jag inte är intresserad av att vara medryttare på Bulldozern en eller två dagar i veckan. Är "lite sugen" faktiskt, men det ska ju finnas tid också. Men kommer tid kommer råd, heter det inte så?

Hemmet

Har, som kanske den sista människan i Sverige, läst Hemmet av Mats Strandberg. Fick köa för den på bibblan i ungefär åttahundra år. Det var ändå 14-dagarslån på den, men folk läser uppenbarligen långsamt. Eller så var det jättemånga i kö, men jag väljer såklart att fördöma de som inte läser lika snabbt som jag. Det här kommer jag väl antagligen att brinna i helvetet för, men jag har jättesvårt för folk som läser långsamt. Skyller det på det hat som byggdes upp när man skulle ha "tyst läsning" i skolan och var tvungen att dela bok med någon som knappt kunde alfabetet. Jag lärde mig läsa när jag var fyra år och hade läst jättemånga böcker innan jag ens började ettan, vilket gjorde att det kändes rätt så värdelöst att sitta och jolma med F-A-R  Ä-R  R-A-R genom halva lågstadiet.

Aja, nog om det. Den som väntar på något gott väntar på en bok av Mats Strandberg, tänker jag när jag pinnade hem från bibblan med Hemmet i näven. Hade ju i princip bara hört gott om den, och jag blev verkligen inte besviken. Ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag nog att Färjan var snäppet läskigare, men den här var inte alls dum. Läsket smög sig på lite successivt, men sådär superobehagligt tycker jag nog aldrig att det blev, eller om det är jag som är härdad. Gillade faktiskt mer de vardagliga beskrivningarna av allting än själva otäckheterna. Om jag ska vara lite, lite kritisk så hade jag gärna velat lära känna karaktärerna lite mer på djupet. Nu blev det lite väl mycket hintar om vad som hänt som man inte riktigt fick gå till botten med. Men det är väl petitesser, antar jag. Gillar även att huvudpersonen får vara homosexuell utan att det måste trumpetas ut att och hur och varför samt det obligatoriska ältet om hur han kom på att han var det, osv. Menar inte att det är något fel med det, eller att det är fel att skriva böcker om det heller, men...ja, jag gillade i alla fall att det inte ens var ett konstaterande utan det bara var så som det var och ingenting särskilt med det. Ja, nu var det ju inte det boken handlade om heller så jag behöver kanske inte heller göra en grej av att det inte gjordes en grej av det. Hur som helst. Läskigheter som smyger sig in i helt normala miljöer is the shit. Lika lite som jag är sugen på att åka Finlandsbåt, lika lite är jag sugen på att jobba på ett äldreboende. Brr. Den här boken får fyra bastanta vårdbiträden av fem möjliga.

måndag 13 november 2017

Bygga hönshus - an epic movie BEHIND THE SCENES

Den här helgen har jag inte lagt många knop på hönshusbygget. I veckan som gick sågade och grundmålade jag locklister till panelen. De ligger nu på tork och är allmänt i vägen.

Min man bygger en dörr. Vi hade ju inte bara en utan en hel drös gamla dörrar, men alla var för stora utom en och den var lite för skabbig så min man tyckte att istället för att lägga en massa tid på att renovera den kunde man ju lika gärna bygga en ny. Så det har han pysslat med medan jag under samma tidsperiod mest låg i soffan och tittade ikapp på en massa tv-serier som jag missar i veckorna. Då och då blev jag nedkallad till källaren för att hjälpa till att hålla. Priset för the hardest working woman in the world har inte gått till mig denna helg, men det är smällar man kan leva med.



Dörrkarm på gång!

fredag 10 november 2017

En lista! En lista! Ett kungarike för en lista!

Jag hittade en lista hos Maria idag. Jag kan som bekant inte se en listjävel utan att vilja fylla i den, så håll i hatten så kör vi:

Humör i dag? 

Bättre än igår och i förrgår i alla fall. I förrgår hade jag huvudvärk exakt hela dagen och fick efter att ha jobbat, varit på bibblan, sågat och grundmålat locklister och tömt diskmaskinen gå och lägga mig i ett mörkt rum och ligga där resten av kvällen. Igår var det en konflikt med en kollega som drog ner humöret. Men idag är det åtminstone fredag. Det måste bli bra.

Vilken svordom använder du mest?

AmenförHELVETE.

Äger du en podd? 
Nej.

Vilken tid är din väckarklockan ställd på? 

04.15. Ja, det är okristligt tidigt, men det är SÅ värt att sluta tidigt och ha hela eftermiddagen för sig själv. Speciellt så här års. Förstår inte hur folk som åker till jobbet när det är mörkt och kommer hem när det är mörkt STÅR UT?

Hur många resväskor äger du? 
Noll, om man med resväskor menar såna där med lock som man kan fälla upp och gömma knark i (på film, obs) och hjul som man drar efter sig. Jag reser ju inte direkt någonstans, men om jag gör det så använder jag ryggsäck. 

Vad gör du exakt just nu?

 Jamen jag fyller ju i den här listan.

Du är ledig. Umgås du helst med en barnfamilj eller en vän?
 Det här låter ju jättekonstigt, ungefär som att man inte kan ha en vän som är en del av en barnfamilj. Men det är klart, eftersom jag själv inte har småbarn så hänger jag väl hellre med någon väl utvald vuxen person i min närmaste bekantskapskrets än någon random deltagare i Familjen Annorlunda.

När var senast någon stötte på dig? 
Jag skulle tro att det var några år sen, när jag spelade Quizkampen med en kollega (som bor i en annan stad) och han inte visste att jag var jag (jag hade fått hans Quizkampsnick av någon annan kollega) och han började skicka lite småflirtiga chattmeddelanden (som han raskt slutade med när jag avslöjade mig). Det räknas kanske inte som att någon stöter på en eftersom han bara visste att det var någon som spöade honom i frågesport? Aja, det är det enda jag kan komma på. Är väl inte någon HOT CHICK direkt.

Dagens planer?

Jobba, handla, gå ut med hundarna, börja kolla ikapp på alla tv-program jag missat i veckan, äta pizza, dricka vin, SOVA.

Helgens planer? 

Bygga hönshus, shalalalala. Och hålla hundkurs. I övrigt inga speciella planer vad jag vet.

Vad åt du till middag senast? 
Ryggbiff, klyftsötpotatis, stekt lök och god sås i lunchlåda igår. Mmm.

Tror du att folk pratar bakom ryggen på dig?

Jamen Gud, ja. Gissningsvis minst lika många som jag pratar bakom ryggen om.

Är du blyg inför det motsatta könet? 
Nej, det skulle jag inte påstå. 

Veckans fundering? 

Mest jobbrelaterade tankar tyvärr. Har så O-ER-HÖRT mycket att göra på jobbet nu och hela november ut. Sen kommer det att lugna ner sig, men det hjälper ju inte NU.

Vad gjorde du för ett år sedan? 

Skottade snö och svor över att Donald Trump precis hade blivit vald till USA:s president. Inte fan blev det så himla bra, det kan väl alla vara överens om?

Pratar du något annat språk?
 NJA. Jo, jag kan väl hanka mig fram på engelska, men det är inget jag är bekväm med. Har dock lärt mig många danska ord de senaste åren p g a jobbar mycket med danskar. "Skydelærer" var den senaste glosan jag snappade upp, det betyder skjutmått på DÄNSK.

Diskar du din egen disk? 
Nej, det gör diskmaskinen. Men om den inte hade funnits så ja, då hade jag sannolikt diskat all disk som fanns. Finns få saker som är så trista som en diskbänk som är belamrad med odiskat porslin.

Tycker du att killen borde bjuda på första dejten? 
Nej, det känns extremt mossigt och förlegat.

Vad har du med dig in på bion? 
Läsk, popcorn och en rulle mjölkchoklad.

När sov du senast på golvet? 

Ingen aning. Gissningsvis i samband med någon avslappningsövning i samband med pilates eller yoga.

Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera?

 Jag KAN fungera utan att ha sovit någonting alls, men det är ju ingenting jag rekommenderar. I veckorna funkar det med 7 timmars sömn, men på helgerna sover jag nog 9-10 timmar per natt om kroppen själv får bestämma.

Är du petig när det kommer till stavning och grammatik? 

Ja, så in i.

Vad var det senaste du åt?

 En skiva Wasa Sport utan smör och pålägg samt en järntablett. Frukost för en drottning.

Skulle du någonsin hoppa fallskärm?

Har aldrig någonsin känt ett sug efter det, så nej, det skulle jag sannolikt inte göra.

Tycker du om att krama folk? 
Generellt så: nej. Delar av min närmaste familj, ja. Annars: helst inte.

Vad är du allergisk mot?

Ingenting, tror jag. Mår dåligt av starka parfymer och/eller rakvatten men vet inte om det precis räknas som allergi.

Har du några tvångstankar?
Lightvarianten i så fall. Typ att man inte kan säga "jag har inte varit sjuk på evigheter" utan att gardera sig med "peppar peppar, ta i trä" för att inte en rejäl mansförkylning ska komma som ett brev på posten.


Till stallet istället, vecka 45, pt 2

Igår var det ridning och jag hade Älgen. Vi red en ganska konstig övning som gick ut på att vända över ridbanan vid B respektive E beroende på vilket varv man var i, trava när vi kom ut på spåret, lägga en åttametersvolt i skritt vid H respektive M, trava till nästa hörn, göra skänkelvikning och sedan hinna rakrikta och vända över ridbanan innan B och E, vända över igen, byta varv, fatta galopp vid F respektive K, galoppera kortsidan, bryta av till trav och sedan vända över vid B eller E igen. Det var kanske inget fel på övningen, men Älgen är en sån häst som tycker att om en galopperar så ska väl inte han vara sämre och så får man lägga fokus på att inte han ska älga iväg (som han vill) istället för att jobba med lösgjordheten (som jag vill). Dessutom stör jag mig på att vissa i gruppen är så dåliga på att planera sin ridning, det blir liksom alltid trafikstockning. Det ingick ju inte en enda halt i övningen och ändå så blev folk ståendes på spåret för att de tyckte att det "inte fanns plats". FÖR VADÅ? kan man ju undra.

Missar nästa veckas torsdagsridning p g a tjänsteresa. Blir SÅ sur över när jobbet går ut över min fritid, men det är som det är. Men nästa vecka ska vi välja nya hästar och då är jag alltså inte där och kan föra min egen talan. HEMSKA TANKE! Å andra sidan känner jag att jag inte är fullt lika mesig längre, det är inte så att jag prompt måste ha en häst som i princip är halvdöd för att inte sitta med hjärtat i halsgropen hela lektionen. Det blir nog bra oavsett.

onsdag 8 november 2017

Let there be light and let the light be off grid

Vi kommer ju - inledningsvis - inte att dra ut någon el i hönshuset. Ser liksom inte riktigt behovet, jag tillhör den kategori människor som inte tror på att man ska värma upp djurstallar i onödan eftersom fukt och mögel och diverse andra problem kommer som ett brev på posten om man a. värmer upp och b. stänger igen för att man c. själv känner sig lite frusen. Eftersom människor varken har päls eller fjädrar så känns det ju lite förmätet att tro att man ska kunna besluta om huruvida någon annan art fryser eller inte enbart baserat på sin egen känsla. Jag är ju uppvuxen på landet och alla våra djur utom grisarna gick ute jämt, året om. Och grisarna skulle mycket väl kunna ha gjort det, det var väl mest bara att ingen kommit på tanken att det skulle kunna vara så. Lantbruk kan ju vara lite konservativt i vissa avseenden om man säger så. Här i närheten av oss finns det i alla fall ett ställe där de föder upp "utegrisar" (som om det vore en egen art) som går ute året om, och det är nog de gladaste grisarna i hela nejden. Älskar att ha vägarna förbi där och se att grisarna går ute i stora hagar och bökar och vältrar sig i lera och sedan kommer galopperande i full fart för att kolla vad man är för en. Inte står de och darrar och fryser och svär bara för att det är några minus. Känns ju som att evolutionen har gjort ett rätt taskigt jobb om man låter djur överleva men bara på villkor att man har en värmelampa tillhands när temperaturen drar mot noll (okej, sen är jag mycket väl medveten om att evolution och domesticering inte alltid går hand i hand och att det finns raser där man medvetet avlat på utseende vilket gör att vissa elementära funktioner som till exempel att hålla sig varm och torr har fått stryka på foten, men det är en helt annan diskussion).

Men i alla fall. Vi bygger strömlöst till en börja med, så får vi se hur det blir sen.
Men en grej som ändå är bra med elektricitet är att man kan ha belysning under den mörka delen av året, och den mörka delen av året känns ju...övervägande (just nu). Så en liten lampa vore ju ändå inte så dumt, tänkte vi. Visst, det hade väl funkat att lysa sig fram med ficklampa/pannlampa, men det är ju ändå rätt så B när alternativet är att få ljus att flöda bara genom att trycka på en strömbrytare. Man lever ju ändå på 2000-talet.

Har nu slagit på stort och beställt ett litet kit med lampa och solcellspanel och grejer. Är "rätt så exalterad" för att uttrycka det milt (och bortser helt från det faktum att det ännu inte finns en gavel åt söder att fästa nämnda panel på. MEN DET KOMMER VÄL?). Stayed tuned för the spännande fortsättning.



Lampa, batteri, solcellspanel, snart på ett hönshus nära mig.

tisdag 7 november 2017

Sanningen om maneter

Har läst Sanningen om maneter av Ali Benjamin. Boken handlar om Suzy och Franny, som har varit bästisar sen de var små. När de är tolv år dör Franny i en drunkningsolycka och Suzy bestämmer sig för att det är något som bara inte kan hända och att hon ska ta reda på hur det rimligtvis skulle kunna ha gått till istället. Växelvis med detta - det är här maneterna kommer in i bilden - får man tillbakablickar över Suzys och Frannys med tiden inte alldeles okomplicerade relation.
 
Det här är en såkallad ungdomsbok, men jag tyckte den var väldigt bra (alltså inte så att ungdomsböcker inte kan vara väldigt bra, utan mer som: väldigt bra fastän jag kanske inte direkt tillhör målgruppen). Hög igenkänning på mycket. Inte för att jag haft någon bästis som drunknat, men så mycket av tankar och känslor i det där gränslandet mellan barn och ungdom beskrivs så himla bra i den här berättelsen. Den får fyra barndomsupplevelser av fem möjliga. Schas iväg till bibblan och låna med er.
 
PS: Fick precis sms att Hemmet av Mats Strandberg, som jag har stått i kö på i åttahundra år, nu finns att hämta på mitt lokala bibliotek. TJOHO! YAY! HÄR SKA LÄSAS. Osv.

Till stallet istället, vecka 45, pt 1

Svepte iväg på drop in igår, precis som vanligt på måndagar med andra ord. Fick Bulldozern! Hon såg ut som en pälsbeklädd köttbulle när hon kom in från hagen. Shit alltså, vad hon har satt vinterpäls bara de senaste fjorton dagarna! Som tur är (för henne) så skulle vi rida utomhus, för de höll på att byta botten i ridhuset. Som tur är (för mig) så sammanföll detta med en sån där härlig höstdag med sol, blå himmel och hög, klar luft. Hade gissningsvis inte känts lika friskt och spänstigt om det hade ösregnat och paddocken mer hade liknat ett träsk, som det mer brukar vara i Skåne i november, i alla fall detta nådens år 2017 när det har regnat i princip varenda dag HELA DJÄVLA HÖSTEN (okej, lite överdrivet kanske. Men just nu känns det så).

I alla fall. Bulldozern var extremt LADDAD! Dessutom inbillar jag mig att hon kanske mest har gått nybörjarlektioner sen jag red henne senast, för hon var inte jätteintresserad av att jobba i rätt form till en början med. I kombination med LADDNINGEN så blev det...slitsamt, för det kändes mest som att hon försökte springa ifrån det jobbiga och att jag bara fick sitta och försöka bromsa. Här kändes hon verkligen som en bulldozer, tur vi inte var så många som red. Det blev lite bättre när vi började jobba med övergångar och skänkelvikningar och annat lösgörande så att hon (och jag) fick lite annat att tänka på, men shit vad hon är STARK när hon pinnar iväg på sina ponnyben. Mot slutet kändes det dock någorlunda hyfsat. Galoppfattningarna? undrar kanske någon (hahaha). Jo, men ändå rätt okej för att vara jag och Bulldozern.

Sedan åkte jag hem och sedan blev det mörkt. Alltså vintertid är så djävla värdelöst om ni frågar mig. Ska man nu hålla på och åbäka sig med att ställa om klockorna kan det väl åtminstone vara åt andra hållet, så att man slipper känna att det är kväll klockan 16.30? Vad hjälper det att det blir marginellt ljusare på morgnarna ett tag när de flesta ändå bara måste iväg och jobba hela dagarna (ok, rätt så grovt generaliserat, jag vet). Aja. Igår när jag kom hem så tände jag en brasa i kaminen, gjorde te och mackor samt sträckkollade på Jordskott och Saknad. Kanske rätt okej med mörkret ändå?



måndag 6 november 2017

Bygga hönshus - an epic movie, part 12

Jaha, det hann tydligen bli både oktober och november utan att något hönshus såg dagens ljus. Just nu beror detta på min man, eftersom det var han som tyckte att vi skulle ha "snygga fönster" istället för att, om jag hade fått välja, bara ha tagit några befintliga gamla (fula) fönster som stod i uthuset (alla estetiska poäng i det här bygget kommer gissningsvis att gå till min man). Där stod ju även en halv paradvåningsdörr, som numera är omgjord till fönster. Allt detta har tagit evinnerliga tider, framför allt för att min man har bytt ut de munblåsta rutorna mot vanligt maskinblåst glas, och dessutom envisats med att skära till fönsterglasen själv istället för att gå till en glasmästare. Det har även klagats på konsistensen på Byggmax' fönsterkitt (för rinnigt) och mixtrats en del med det och, ja, tagit en djävla tid helt enkelt. Men men. Här kommer helgens öden och äventyr i bilder:
 
 
Här har i alla fall en fönsterkarm kommit på
plats. Den har min man snickrat ihop själv.
Det är väldigt flinkt gjort, måste jag säga. Även
om jag gnäller över att det tar tid (dock oftare
i bloggen än så att han hör det).
 
Fasadbräder sågas till så att de ska passa
runt omkring fönsterkarmen. Det var ett
rätt pilligt göromål så det fick min man göra.
Ej med på bild: När jag mäter och sågar
fasadbrädsspill så att det ska passa över
och under fönstret, men det gjordes också
någonstans i den här vevan.
 
 
 
 
Dessa små brädbitar spikades sedan på plats
runt fönsterkarmen. Fick nästan ett sug efter
att leka affär när jag såg detta.
 
DETALJ på utsågning runt fönster och uppe längs med taket. Det är
väl sånt här som medför att allt man bygger tar tre gånger så lång tid som
man tror (källa: Arga Snickaren). Jag hade nog mer bara tänkt mig att
allt skulle vara rakt och passa direkt. Mvh jättenaiv.
Så här ser det ut från insidan. COMING UP: Halv paradvåningsdörr
omgjord till hönshusfönster.

 
Och - TADAAA - fönstret, a k a den före detta paradvåningsdörren,
kom äntligen på plats. Med maskinblåsta rutor och allt. "Sätt inte
fingrarna i kittet" sa min man till mig när jag skulle hålla och
han skruva fast. Det var såklart det första som hände.
 
Och så här såg det ut inifrån. Man kan tro att vi har stått och arbetat
fram till midnatt eller så, men klockan är bara omkring 17.00.
Vintertid, I hate you so much.








Ja, det var väl allt som hanns med denna helg. I veckan ska det köpas och målas locklister, tillverkas en dörr och en dörrkarm och lite såna grejer. Kommer säkert att gå på nolltid.
Inte.
Men den som bygger får inte ha bråttom (gammalt djungelordspråk, eller kanske inte. Fantomen bor ju för helvete i en djävla grotta. Han vet inte hur lätt han har det).


 

söndag 5 november 2017

Drömfabriken

Har läst Drömfabriken av Maria Hamberg. För ett tag sen läste jag ju Min allra bästa vän, som jag gillade mycket. Det är ju alltid lite farligt att ha höga förväntningar, och tyvärr gillade jag väl inte den här fullt lika mycket. Berättelsen handlar om några människor som jobbar på en bilfabrik, typ Scania eller Volvo, och berättas ur de olika personernas perspektiv. Bra upplägg, bra språk, bra miljöbeskrivningar. Men själva berättelsen har liksom ingen egen styrfart, det är bara en massa händelser som staplas på varandra utan att det händer något som för det hela framåt eller i någon slags riktning. Det är lite synd eftersom miljön och karaktärerna är så genuina. Men om man bara ska läsa EN bok om hur det är att arbeta på bilfabrik så hade jag hellre rekommenderat Orent ackord av Mats Berggren. Eller möjligen Elise eller det riktiga livet av Claire Etcherelli. Fast nu måste man ju inte bara läsa EN bok om hur det är. Läs allihop vetja. Den här boken får tre mutterdragare av fem möjliga.

fredag 3 november 2017

Den du borde frukta

Laddade ner och påbörjade Den du borde frukta av Ingrid Elfberg, gissningsvis för att jag läst någon smaskig recension i DN. Tyckte den började hyfsat lovande med någon såkallad kursiv mördare som verkade ha ett och annat på sin agenda, men sen gled den snabbt över till en rätt så ordinär polisdeckare innehållandes bittra och stressade poliser med taskiga relationer och dåliga löner. Har dessutom upptäckt att den verkar vara någon slags fristående fortsättning på Tills döden skiljer oss åt, en bok jag läste för ett tag sen (men som jag tydligen inte bloggat om?) och inte gillade alls speciellt mycket. Trista och rätt så stereotypa karaktärer, lite tafflig dialog och en intrig som i bästa fall passerar som medelmåttig, vill jag minnas att jag tyckte om den. Och den här verkar gå i ungefär samma stil. Kommer med största sannolikhet inte att läsa ut den. Den här boken får en dörrknackning av fem möjliga.     

Till stallet istället, vecka 44, pt 2

Igår var det dags för ridning igen. Såg väl måttligt fram mot ännu en dust med Hästen, men tänkte att det är ju bara att bita i det sura äpplet och kämpa på.

I vårt stall sitter det en whiteboardtavla, och där skriver ridläraren upp vem som ska ha vilken häst, gissningsvis för att alla snabbt och smidigt ska få reda på det och slippa hålla på och först leta efter och sedan slita och bläddra i den pärm där samma information finns. Igår när vi kom till stallet så stod det bara "samma hästar som förra veckan", och det var ju inga konstigheter. Givet att man hade varit där förra veckan. Några hade inte det, och då blev det tydligen lite KAOZ eftersom pärmen (som brukar ligga vid whiteboardtavlan) inte fanns på plats. Fast det var inget som jag märkte av förrän ridläraren kom in och folk började tjattra om det. Det visade sig att ridläraren hade glömt att lägga ut pärmen och att meddelandet "samma hästar som förra veckan" var från dagen innan. Sedan visade det sig att ridläraren hade tänkt att jag skulle ha Älgen istället för Hästen, men det var ju så dags att få reda på det en minut innan lektionen skulle börja när Hästen var sadlad och tränsad och Älgen stod i sin box och hade hela rasthagens samlade lera i sin päls.

Aja, det var inget att göra mer än att klättra upp på Hästen. Menmenmen, lo and behold! Det gick faktiskt inte så illa! Jag ska inte påstå att det gick BRA, för det gjorde det verkligen inte. Men det kändes som att vi hade något på gång, som att jag kom igenom åtminstone ett av alla lager av inneboende likgiltighet och/eller ovilja som Hästen omger sig med och att vi kunde börja samarbeta. Sen gick det som sagt inte alls speciellt bra, för han förböjde sig i skänkelvikningarna och ville inte stå stilla i halterna, men det var kanske inte enbart hans fel. Men det kändes ROLIGT att rida, och det kan jag inte påstå att det har varit särskilt mycket de andra gångerna.

Dessutom fick jag fram honom utan att han stannade upp och protesterade varje gång han tyckte det började bli jobbigt. Antar att TOUGH LOVE TREATMENT har gett resultat, för igår kändes han nästan lite pigg och ett par gånger började han till och med takta när jag tog tyglarna. Men bortsett från det var det inte någonting som direkt skedde av sig själv, utan jag fick verkligen jobba med skänkel och säte I VARJE STEG för att få fram honom. Men det tycker jag är okej så länge man känner att det ger något slags resultat.

Status idag: "lite träningsvärk". Men det kan det ju vara värt.

torsdag 2 november 2017

På bibblan

I tisdags fick jag ett sms att jag hade böcker att hämta på biblioteket. Så himla retligt bara att vår bibbla här i byn bara har öppet tre dagar i veckan och tisdagen är inte en av dom. Men igår sladdade jag inom på väg hem från jobbet och hämtade mina reservationer (alltså ursäkta att jag tjatar, men HELVETE vad jag är nöjd med bibliotekets tjänster. Man kan sitta och reservera böcker med sin lilla telefon när och hur som helst och finns dom bara på NÅGOT av alla de bibliotek som samverkar i nordöstra Skåne så levereras de ögonaböj till ens närmaste. OCH DET KOSTAR INTE EN SPÄNN. Eller jo, det gör det ju såklart, men det är en sån grej (bland annat) som gör att det fan i mig är häftigt att betala skatt).
Vårt bibliotek är även ett skolbibliotek, och nu i samband med lovet var hela entrén tapetserad med information att det var LÄSLOV och den som ville kunde hämta något stämpelkort och om man läste 10 böcker (tror jag det var) under november månad så kunde man vinna någonting (mer än härliga stunder och läsupplevelser antar jag, läste inte jättenoga eftersom budskapet rätt så uppenbart inte var riktat till mig). När jag kom in på bibblan så var det förutom vanliga bibliotekarie-Jessica även en ny förmåga. Bibliotekarie-Jessica höll på att sätta tillbaks böcker så det var den nya som plockade fram mina böcker ur skåpet med reservationer. Jag sa lite skämtsamt att jag tyckte att alla kunde väl få ha läslov och inte bara de som gick i skolan. Bibliotekarie-Jessica tittade fram bakom en hylla och instämde. "Fast alla kanske inte ska ha just den här veckan?", föreslog hon och vi utvecklade raskt idén till att alla vuxna kunde få fem dagar per år (lite oklart vem man skulle få de här dagarna av, men såna trökdetaljer kan man ju bortse från när man är i en kreativ fas) som man kunde få plocka ut lite när man kände för att bara vara hemma och läsa böcker: ett flex-läslov för vuxna helt enkelt. Så himla bra idé, jag tror till och med vi nämnde att det skulle grundlagsskyddas. Då sa den andra bibliotekarien: Ja, och man kanske inte ens behöver läsa några böcker? Man kan kanske bara få vara hemma och slappa i en vecka?

Där dog den uppsluppna stämningen lite, kan jag väl säga. VAD VAR DET FÖR EN DJÄVLA BIBLIOTEKARIE, kan man ju verkligen fråga sig? Lite som att en läkare skulle säga att man inte behöver medicin och operationer för att bota sjukdomar eller att en skomakare skulle förespråka att man skulle gå barfota. Very skumt.

onsdag 1 november 2017

The TV people

Just nu har jag inte så himla mycket på gång på fritiden. Det är ridningen en kväll i veckan (plus drop in men det är i direkt anslutning till jobbet så det känns inte som att det tar någon tid) och så förstås hönshusbygget, the neverending story. Men jag går inga hundkurser just nu, tränar inte för tävling och håller bara i en liten allmänlydnadskurs. Pluggar ingenting heller! Så med tanke på att jag för ett par år sedan jobbade heltid, pluggade heltid och höll hundkurs tre gånger i veckan plus egen träning och tävling samtidigt så känns det som att jag, trots att jag tyvärr har röven full av mer jobb än jag vill ha, ändå har rätt så mycket fritid. Hinner därför kolla en massa på tv! Nuförtiden med alla play- och streamingtjänster så behöver man ju inte passa några tider heller utan har man en timme över kan man ju klämma ett avsnitt av Game of Thrones om andan faller på. Passar mig så himla utmärkt, har jag märkt.
Serier jag följer just punkt nu (i den ordning jag kommer på dom, inte någon inbördes rangordning):
1. Det stora hoppet (TV3)
2. Jordskott (SVT)
3. Bonde söker fru (TV4)
4. Saknad (TV4)
5. Wahlgrens värld (Kanal 5) (ja, ja, jag veeet, guilty pleasure de luxe)
6. Dr Foster (Netflix)
7. Game of Thrones (i repris, men jag kan ju säga att det underlättar att hänga med i handlingen när man redan vet vilka alla är och på vilket vis de är släkt)
8. Syrror (TV4)
9. Vår tid är nu (SVT)
10. Ensam mamma söker (eller, har bara sett första avsnittet men tyckte det kändes snöpligt att bara ha 9 punkter på min lista).
IMPONERANDE, VA? Eller ja. Det sammantagna intellektuella innehållet gör väl inte precis att Svenska Akademien ringer och erbjuder en ledig stol, men det är smällar man får ta. Nu ska jag glo på Första dejten på SVT. Eventuellt gömma mig bakom hela Jysks sortiment av skämskuddar.

tisdag 31 oktober 2017

Bakom din rygg

Har läst Bakom din rygg av Sofie Sarenbrant. Har läst flera av hennes tidigare böcker och tyckt att de varit rätt okej, fast mot slutet kände jag mig riktigt trött på polisen Emma. Blev därför lite upplivad av att den här boken INTE skulle handla om henne. Fast efter att ha läst den så känner jag mest...nja? Berättelsen utspelar sig på en fashionabel frisersalong på Östermalm i Stockholm och det är ett slags triangeldrama mellan ägaren Stefano, den rika Jenny och den snygga men hemlighetsfulla Angelina. Och så blir ett par av salongens kunder mördade och vips verkar alla tre både ha motiv och sakna alibi. Tycker dock det var rätt så lätt att lista ut vem mördaren var och att storyn var rätt blaskig och saknade driv. Karaktärerna kändes inte heller speciellt trovärdiga och polisarbetet kändes ibland som hämtat ur Pippi Långstrump. Den här boken får två papiljotter av fem möjliga.

Till stallet istället, vecka 44, pt 1

Igår svepte jag iväg på drop in-ridning efter jobbet. Svängde in på stallparkeringen och förvånades över hur mycket bilar det stod där, det brukar bara vara högst tre-fyra stycken och nu var det nästan fullt? Sen kom jag på att det var höstlov. Hästlov för somliga, tydligen, för det var aktiviteter och grejer på gång. Detta innebar att alla ponnyer gick extralektioner, och på grund av det fick jag inte ha Bulldozern som jag hade siktat in mig på. SNYFT. Aja, fick istället nöjet att klättra upp på Älgen igen, long time no see. Det började fint med att han snodde runt i boxen och vände baken till på sitt vanliga charmiga sätt när jag skulle sätta på grimman. Sedan surade han under hela ryktningen. Lyfte dock på bakhovarna när jag skulle kratsa dom utan att hålla på och måtta i luften som han brukar, så det får man väl ändå se som ett slags...framsteg?

Själva ridningen gick väl sådär. Sist jag red Älgen så gick det svinbra, sådär så att man tror att nu djävlar ringer väl snart Jan Brink och vill ha hjälp, och jag tänkte väl övermodigt att nu har jag lärt mig hur han ska tas. Älgen alltså, inte Jan Brink. Men Älgen är en gammal ridskoleräv som har lärt sig att hushålla med resurserna och gör ingenting av sig själv. Inte så att han är lat och trög, men han går inte i rätt form om man inte övertygar honom om att det är absolut nödvändigt. Uppenbarligen tyckte han att jag inte hade några gamla meriter från i våras att åberopa utan att jag gott kunde få börja om på ruta noll igen igår. Så då gjorde jag det, vad annat finns att göra liksom? Tyckte nog att det lossnade rätt så bra ändå, framför allt travarbetet kändes fint. Fick till riktigt trevliga galoppfattningar dessutom, så något har jag väl ändå lärt mig av allt kämpande med Bulldozern? Mot slutet av lektionen blev han dock lite väl pigg och stark, travade när vi skulle skritta, galopperade när vi skulle trava, och när vi skulle rida skänkelvikning (vilket inte är min starka sida) kändes det som att han la hela sig i handen och liksom bara vräkte iväg framåt. Sidvärtsrörelser var uppenbarligen inte hans starka sida heller och där har han verkligen ingen hjälp av mig som har fullt upp med att hålla reda på vad som är inner och ytter och sidförande och mothållande och vad är höger och vad är vänster och vilket håll är rörelseriktningen och hur ska hästen vara ställd? Kan det någorlunda hyfsat i teorin, men i praktiken finns det vä-hä-ldigt mycket att jobba på om vi säger så.

Vi skrittade ut en runda innan lektionen, det var sol och blå himmel och sån där hög krispig höstluft. Älgen skrittade på med jättelånga vägvinnande steg och gick hela tiden och tittade sig nyfiket omkring med höjt huvud och spetsade öron. Älgen är 17 år och har varit på ridskolan sedan han var fyra eller fem, men det är uppenbart att även han kan vara glad och pigg och känna livet i sig. Även om han oftast är en surmule av rang att handskas med, men jag gillar honom ändå. I ridningen känns han alltid ärlig och även om det inte går så himla bra jämt så känns det ändå alltid som att vi har någon slags kommunikation. Till skillnad från Hästen som, även om han gör det han ska, bara känns likgiltig och opersonlig och liksom avstängd. Suck. Hästen, ja. Ska ju ha honom två gånger till tror jag planen är, och det är inget jag direkt ser fram emot. Men vem vet? Plötsligt händer det? Mirakel har väl hänt förr? Osv.



Kul att ses...NOT, hälsar Älgen.

måndag 30 oktober 2017

Åsåvarevintertidigen

Jaha, igår var det visst dags att ställa tillbaks klockorna till vintertid. Ja, jag vet att det heter "normaltid" men det är inte ett ord som ligger bra i min mun. Tycker inte det finns något som är normalt med att det är kolsvart ute när klockan bara är eftermiddag och allvarligt talat så skiter jag lite i att det blir ljusare på morgnarna eftersom min dygnsrytm är inställd på att gå upp innan fan själv gör det och då är det mörkt oavsett.

Men FAN vad jag gillar den där söndagen när klockorna ställs om och man får en extra timme. Man vaknar av att det är ljust ute, och då är klockan kanske bara halv sju, men man känner sig ändå utvilad. Så igår hann jag äta frukost, läsa tidningen, åka till stan och köpa hundmat, tvätta bilen och åka till Biltema och handla gångjärn och fönsterfärg och tillbaka hem igen innan klockan ens var tio på förmiddagen. ÄLSKAR SÅNT. Sen älskar jag verkligen inte när man framåt kvällningen tittar ut genom fönstret och ser att det är svart som i ett sotararsle (ursäkta språket) utomhus och klockan bara är...fem, halv sex någonting? Och nu ska det bara bli mörkare och mörkare och sen tar det ändå flera månader efter vintersolståndet innan man märker att det "gått på rätt håll". Suck suck, depp depp.

Men men. I fredags var det i alla fall premiär på säsong två av Stranger Things. Mmmmm....Stranger Things. Så himla bra serie. Vi försöker hålla oss till ett avsnitt om dagen för att det inte ska ta slut på en gång. Det kräver KARAKTÄR, speciellt som funktionen att automatiskt starta nästa avsnitt kickar igång så fort eftertexterna börjar rulla och sen har man en millisekund på sig att hitta rätt fjärrkontroll och trycka på stoppknappen och hinner man inte det så är det HIMLA LÄTT att säga till varandra att "äh, vi tar ett avsnitt till, va?".

I övrigt var vi på stand up comedy i lördags. I Lund. "Ärligt talat" med Carl Stanley och Marcus Berggren. Jätterolig och rekommenderas. Vad som var mindre roligt och som inte rekommenderas alls är att köra bil i Lunds centrala delar i kombination med att ha en tid att passa. Alla (nästan) gator i Lund är enkelriktade, alla (nästan) gator i Lund är avspärrade för trafikarbeten, alla (nästan) parkeringsplatser i Lund är antingen upptagna eller så får man bara stå där max en kvart. Om någon var där och undrar vad det var för idioter som kom spurtandes med ytterkläder på in den fullsatta salongen på Lunds stadsteater trettio sekunder innan showen började (och som hade platserna i mitten så att alla var tvungna att resa sig) så var det vi. OCH VI VAR ÄNDÅ UTE I GOD TID, vill jag bara påpeka. Hatar Lunds infrastruktur. Plus att man kan aldrig fråga någon om vägen för alla är nyinflyttade studenter och har ingen aning om någonting och kan i bästa fall beskriva närmaste vägen till Smålands nation, men det har man ju ingen som helst djävla nytta av. Aja, vi hann i alla fall, om än med ett nödrop. Och hade roligt. Det var väl ändå huvudsaken.

Bygga hönshus - an epic movie, part 11

Ja, här trälas det på. FAN vilken tid allting tar? Börjar nu fatta varför folk skriver till Arga Snickaren och tigger och ber om att få fläka ut sin oförmåga inför hela svenska folket. Men det blir ju åtminstone klart! (eller åtminstone verkar det så, bakom alla kuddar och fruktskålar och  ljuslyktor som det färdiga hemmet dränks i så döljer det sig säkert ett och annat ofärdigt som inte passar sig i rutan?) Men det stämmer verkligen som någon sa, att så fort det kommer till byggande och renovering ska man multiplicera allting man tror med Pi (3,14) för att få fram någorlunda realistiska värden av tid, kostnader och antal svordomar som uttalas i takt med hammarslagen.

Aja. Om man ska se det från den ljusa sidan så behöver vi i alla fall inte LEVA i byggkaoset utan kan gå in och tända i kaminen och glo på tv när "arbetsdagen" är över, och det är ju inte heller som att det står fem hemlösa hönor på gårdsplanen och akut behöver någonstans att bo så att man behöver panik-snickra. Men jag måste erkänna att jag är rätt så trött på att bygga. Eller, själva byggandet är väl kul, när man ser att det händer något. Men det är så himla mycket runt omkring som bara tar tid och inte ger något konkret resultat. Som i lördags, då kändes det som att 90 % av tiden gick åt till att skära bort utskjutande takpapp och såga till vindskivor som var lite för breda, och måtta och mäta och hålla på. Kändes som att vi stod och stampade på samma punkt hela dagen.

Igår kändes det dock som att det lite mer fysiskt närmade sig ett hus:

Jag mätte och sågade fasadbräder. 45 graders
vinkel på de som skulle vara upp mot nock.

Kolla, kolla! Här har vi äntligen  spikat fast de tillsågade bräderna så att det
nästan liknar ett hus nu. Där det inte sitter fasad ska det sitta ett stort fönster.
Det ska även vara ett lika stort fönster på motstående långsida och ett litet på
andra kortsidan. Där ska även dörren ska sitta. Så nästa steg blir att få dit dom och
sedan skarva till bortsågade delar av fasadbräderna så att de passar runt om.
EN UTMANING (gissar jag).

Annars ägnade vi orimligt mycket tid åt att
montera hängrännor. Hängrännor är kluriga.
Allting ser exakt likadant ut, men krokarna som
de ska hänga i är lite, lite olika (för att det ska
bli ett fall så att inte vattnet bara blir stående).
Sen finns det en fram- och en baksida på rännan,
och utöver det så måste man beakta på vilket
håll fallet går så att änd-delen monteras på rätt
sida så att vattnet rinner ut på rätt ställe.
Att få änden att sitta fast den krävde dessutom VÅLD.
 
Jamen ursäkta bildkvalitén, det råkade ju
bli vintertid = mörkt redan klockan 17.00
och värre ska det bli. Men här är i alla fall
slutresultatet: Hängrännorna är på plats.
Plåtar (som heter något) har monterats
ovanpå vindskivorna. De ska på något sätt
göra så att vattnet rinner ner i hängrännorna.
Ska jag vara ärlig så fattar jag inte riktigt
hur. I det här fallet förlitar jag mig helt
och hållet på att min man har koll på hur
det ska vara.
Det som sticker upp ovanför taket är
alltså nocken på vårt hus och ingen
märklig tak-konstruktion på hönshuset
om någon nu mot förmodan trodde det.

lördag 28 oktober 2017

Bygga hönshus - an epic movie, part 10


Idag har vi bara gjort saker som varit tråkiga, tagit lång tid plus att det ändå knappt har märkts någon skillnad. Men ja. Små steg för mänskligheten, stora steg för hönshuset. Eller nåt.


Som det här till exempel. Fästa krokar till hängrännor. Låt inte lura er av att
himlen ser blå ut. 
Det regnade nästan hela tiden. 


Sånt här gjorde vi också: Mätte ut avstånd
för vindskivor. 3 centimeter från underkant.



Och så spikade vi fast vindskivorna. Det som tog längst tid var dock
att skära bort all utstickande takpapp. Takpapp är HÅRT OCH SEGT att
skära i om någon undrade. Det var dessutom så tråkigt att det inte
ens fastnade på bild.
Imorgon ska vi göra likadant på andra sidan. GÄSP säger jag om det.

fredag 27 oktober 2017

Till stallet istället vecka 43

Var och red igår och det var väl sådär. Hade Hästen, vi har ingen kemi, vi red en övning som inte passade oss, det kändes som att vi var för många i gruppen. Eller rättare sagt, det är några i gruppen som fan i mig har NOLL känsla för det här med att rida i grupp på ett begränsat utrymme där man måste anpassa sig efter andra. Så det blev liksom en massa stopp och väntetider som inte skulle ha blivit om folk bara hade tänkt lite längre än näsan räckte.

Men tja - Hästen alltså. Om man ändå ska försöka säga något positivt om igår så var det att han igår åtminstone gick fram utan att stanna upp och kicka efter skänkeln som en tjurig B-ponny. Alltid något. Men i övrigt är det inte mycket att skriva hem om. Det känns som att huvud och bakdel är i två olika kommuner och han släpper stödet och kör upp huvudet som en djävla giraff i övergångarna och någon känsla av samspel har hittills inte infunnit sig. Måste säga att han verkligen är en svårflirtad lagspelare. Men jag antar att det säkert är utvecklande och bra för mig på något sätt.

torsdag 26 oktober 2017

Lite i-landsgnäll dårå

Har haft en helvetesvecka so far. Veckan inleddes med tre dagar på danska, och det var inte precis så att man kunde ta det stille og roligt utan det har varit full fart från morgon till kväll, och jag har dessutom varit tvungen att jobba kontorstider, vilket jag snudd på ser som en bestraffning. Jag vet att det inte är många som håller med mig, men helvete vad gött det var att få gå upp klockan fyra och känna sig som en människa igen. Tänkte jag när jag ställde om klockan till min normaltid igår, men jag vet inte om de här dagarna har fuckat up min dygnsrytm eller om det bara är allmän stress, för det var lögn att somna. Var ändå dödstrött och låg och klippte med ögonen mitt i ett mord (i en bok alltså), men så fort jag släckte lampan så - BING - var jag klarvaken. Så drygt. Har därför känt mig otroligt grinig idag. Eller kanske inte bara därför, utan även på grund av att folk rent generellt är både dumma och lata och just idag verkade det inte finnas några gränser för vare sig det ena eller det andra.

Åkte och handlade eftersom jag hade en rabattkupong på 15 % som bara gällde idag. Den kupongen hade väl gått ut till hela kommunen, för det var tjockt med folk inne på Ica. Tydligen var det någon slags "inspirationsdag" för det stod folk och bjöd på smakprover exakt överallt, vilket inte direkt gjorde det smidigt att kryssa fram med sin kundkorg på hjul. Åkte sedan hem och städade, vilket inte direkt heller livade upp tillvaron, och som kronan på verket fanns det även en ovanligt saftig bunt räkningar att betala. Blev så deprimerad att jag var tvungen att äta en glass (av märket ICA BASIC, inga extravaganser här inte) och logga in och titta på mitt sparkonto en stund. Nuförtiden har jag en med mina mått mätt helt okej lön och en med mina mått mätt helt okej buffert på sparkontot, men blir alltid stressad när det är mycket räkningar och får för mig att det bara är en obetald faktura mellan mig och RÄNNSTENEN (så är det verkligen inte, därav rubriken på inlägget). Annars när jag är stressad brukar jag åka till Lantmännen och gå omkring och glo på fodersäckar och saltstenar och råttfällor och såna grejer. MYCKET OKLART VARFÖR, men det har en alldeles otroligt lugnande effekt på mig. Men idag hade jag inte tid med det.

Aja, nu är det snart dags att bege sig till stallet och ta en dust med Hästen. Är inte jättetaggad på ytterligare en kväll med TOUGH LOVE, men det bör väl åtminstone lugna nerverna.  

onsdag 25 oktober 2017

Min allra bästa vän

Har läst Min allra bästa vän av Maria Hamberg. Boken handlar om Kristina som i början av 70-talet åker från en liten gård i Ångermanland till London för att jobba som au pair. Där lär hon känna Anabell som också jobbar som au pair men som har ambitioner att bli något. De blir vänner och så får man följa deras liv och inte helt okomplicerade vänskap fram till ungefär nutid.

Jag tyckte mycket om den här boken. Berättelsen var lågmäld i tonen och flöt fram i ett stillsamt tempo. Bra språk, bra beskrivningar av karaktärer och platser och känslor. Kanske inte så himla mycket action men jag tycker kanske inte att alla berättelser måste ha driv och spänning till varje pris. Den här boken får fyra koppar te av fem möjliga. Schas iväg till bibblan och låna med er. 

tisdag 24 oktober 2017

Bygga hönshus - an epic movie, part 9

Har ju varit på boot camp hela helgen, så min insats i hönshusbygget har varit obefintlig. Nu har jag dessutom varit tvungen att jobba röviga kontorstider i några dagar. STÅR INTE UT med detta. För det första vaknar jag ändå min vanliga tid. Sen vaknar jag av att min mans väckarklocka ringer. Sen vaknar jag av att han går ut med hundarna. Sen vaknar jag av att han kommer tillbaks med hundarna. Sen vaknar jag av att Remus kommer på att matte ligger kvar i sängen, vilket innebär att han kommer tassande och kräver att få bli upplyft och krypa ner under täcket. Sen vaknar jag av att min man går till jobbet. Sen vaknar jag av att min egen väckarklocka ringer. Ja, ni fattar. Inte mycket till sovmorgon här inte, och sen jobbar man som ett as och när man kommer hem är det typ redan kväll. Så djävla värdelöst om ni frågar mig.

Aja, i alla fall. Min man har gjort tappra insatser mellan maratonregnskurarna och nästan spikat upp alla fasadbräder på ena gaveln. Det börjar likna hönshus, banne mig.

måndag 23 oktober 2017

Till stallet istället, vecka 42 pt 3, a k a BOOT CAMP!

Har varit på dressyr-BOOT CAMP i stallet i helgen. Två dressyrpass på lördagen och två på söndagen. Status just nu: lite mör. Men inte SÅ himla farligt ändå. Och då inleddes ändå BOOT CAMP:en med ett pass balansridning i gammal god anda med knut på tygeln och stigbyglarna i kors framför sadeln och sedan göra grejer som att slå ihop hälarna ovanför hästens hals och kors. OCH JAG KUNDE! Trodde det tåget hade gått för minst 20 år sedan, men uppenbarligen är man inte ett sånt gammalt rostigt kylskåp som man skulle kunna tro.
 
Hade Bulldozern och det gick bra. Älskar Bulldozern även om hon har sina sidor, som till exempel en förkärlek att slängtrava in i galoppen (vilket funkar jättedåligt i kombination med min trista ovana att släppa stödet i galoppfattningen, HUR SVÅRT KAN DET VARA?). Men vi jobbade på det! Har nu fått till två (2) galoppfattningar från skritt som var så bra att det kändes som att nu djävlar ringer snart Jan Brink och vill ha tips och goda råd (för att förtydliga: det har han alltså inte gjort). Och sen kan man ju även tänka bort ett helt gäng rätt så mediokra fattningar, samt en handfull riktigt dåliga, men de två som var bra var riktigt djävla skitbra. Mmmm....Bulldozern. Är så sjukt osugen på att rida Hästen nu. Men det är väl bara att tugga sig igenom lite TOUGH LOVE de kommande torsdagarna och hoppas på att få byta sen.
 
 
Bästa Bulldozer-ponnyn! <3

fredag 20 oktober 2017

Till stallet istället vecka 42, pt 2

Igår tog jag mitt ryggskott (ryggskottet är förvisso bättre. Nu gör det i princip bara ont när jag sitter samt ska resa mig från att ha suttit. Sitta är döden. På en kontorsstol eller i en soffa då nota bene. Sitta på hästryggen går hur bra som helst) och åkte till stallet.

Hade Hästen och NEJ vad vi inte kommer bra överens, han och jag. Min ridlärare beskrev honom som "nybörjarnas Rolls Royce", för han är så lugn och snäll och bara lunkar på i rätt så maklig takt och det är ju guld i vissa avseenden. Men med nybörjarna går han med inspänningstygel och har det väl lite mer kravlöst får man väl anta, och det är ju absolut inget fel i det. Förrän jag kommer då och ska rida honom utan inspänning, och dessutom tycker att det är rimligt att han ska gå med lite mer tempo och energi och i rätt form Det tycker han uppenbarligen är pissjobbigt och jag känner även att han tycker att jag är ett riktigt litet as. Det pissjobbiga hanterar han genom att stoppa och köra upp huvudet och tvära och backa och i största allmänhet bara vägra gå framåt. Eftersom jag har ridit rätt mycket ponny i mina dagar kan vi väl säga att jag inte är helt oprövad när det gäller den sortens trix, men det är ändå lite skillnad på att sitta på ett tjurigt gotlandsruss och att sitta på ett halvblod som beter sig som ett tjurigt gotlandsruss. Är liksom lite mer att deala med i det senare fallet, men med hjälp av mina gamla ponny-skills så får jag väl fram honom hyfsat får jag väl ändå säga. Men han slår efter skänkeln och piskar med svansen och håller på, och så himla kul är det inte när detta upprepas typ tio gånger per lektion. Kommer knappt ihåg vad vi red för övning för jag hade sånt himla schå med att rida med TOUGH LOVE (som min ridlärare uttryckte det), men det var någonting med att vi red utan stigbyglar och vände genom volten, gjorde halt på medellinjen och fattade galopp från skritt på spåret, bröt av till skritt efter en kvarts (eller var det ett halvt?) varv på volten, nånting sånt. Det var i alla fall absolut ingen övning som passade oss i det skede vi befinner oss nu, så jag var väl inte helt igenom nöjd efter gårdagens lektion (möjligen med att jag hade galopperat utan stigbyglar, något som varit HELT OTÄNKBART för låt oss säga några månader sedan. Tror visst att 20 år av ringrost börjar släppa nu?). Sen visst, han blev väl lite trevligare att jobba med för varje TOUGH LOVE-moment, men det är inte mycket kemi mellan oss. Än, får väl tilläggas. Ska ju ha honom några gånger till så jag hinner kanske ändra uppfattning.

I helgen är det i alla fall BOOT CAMP och det är jag så taggad inför! Hoppas på att få rida Bulldozern förstås. Eller Irländskan. En ponny i alla fall, inget himla halvblod. Igår när jag skulle göra i ordning Hästen så hade han rullat sig i hagen och var alldeles lerig, och då fick jag be om hjälp för att borsta ryggen på honom eftersom jag inte nådde upp själv. Det finns väl liksom ingen anledning att förnedra sig på det viset kan jag ju tycka.

onsdag 18 oktober 2017

Bygga hönshus - an epic movie, part 8

Min man tycker om att samla på gamla saker man kan bygga andra saker av. Även om man nästan aldrig har tid att bygga de där andra sakerna så skadar det aldrig att ta tillvara på potentiellt råmaterial. Jag tror att vi skulle kunna ha byggt en hel by av hönshus enbart på saker vi har intryckta i källare och uthus. Fast då hade det gissningsvis tagit tio gånger så lång tid eftersom allting är av olika längd, bredd, träslag osv och ingenting hade passat ihop med mindre än att man fått lägga veckor på beräkningar och mätningar. Det får man ju göra även om man köper nästan allt på Byggmax, kan jag informera om. Men där kan man i alla fall välja dimensioner. Givet att Byggmax har detta hemma dårå, vilket inte alltid är fallet.  
 
Ja, men i alla fall. Det händer ju i alla fall att saker kommer till nytta. Det här skulle man till exempel kunna tro är ett fönster. Det är det inte, utan det är en del av en gammal dörr som en gång i tiden suttit i någon paradvåning någonstans. Vi bor inte direkt paradvåningsmässigt, så därför ska en del av paradvåningsdörren bli fönster i hönshuset.
 
 
Ingenting gick dock lättvindigt. Det visade sig
att paradvåningsdörrar är lite bredare än vad
som är rimligt att klämma in mellan två reglar
i ett litet hönshus. Min man fick därför såga
och slipa till ytterkanterna. Sedan visade det sig
vara handblåst munblåst glas i rutorna, vilket
eventuellt kan vara någon form av helgerån
att ha i ett hönshus. Rutorna har därför
tagits ur och ska ersättas med vanligt
fönsterglas. VÄLDIGT OKLART vad som
ska hända med det munblåsta glaset. Min man
har sagt att han ska sälja det till en gubbe han
känner som håller på med byggnadsvård, men
känner jag honom rätt så kommer det inte att
hända eftersom a. den här gubben bor jättelångt
bort i Tjottahejti och de träffas typ aldrig,
samt b. jag misstänker att min man är lite
kär i det munblåsta glaset.  
Här har jag i alla fall gett den halva
paradvåningsdörren en första strykning med
fönsterfärg. Så nu är det väl officiellt sett
ett fönster. I bakgrunden: många många
fasadbräder som jag också har målat.
Dock inte idag.









 

Goda grannar?

Hörde på radion i morse att den (kända) person som flest svenskar vill ha som granne är Leif GW Persson. På en delad andraplats kom Mia Skäringer och Mark Lewengood.

Alltså, Leif GW Persson? Vad är det med honom som gör att man skulle vilja ha honom på andra sidan staketet? Han skriver halva året, då är han väl rätt så harmlös kan jag väl tänka. Men sen super han ju typ konstant den andra halvan av året, och då vet jag inte om jag tycker det är så djävla attraktivt längre. Och generellt tycker jag om GW att han är rätt så dryg och besserwisseraktig och jag kan LÄTT föreställa mig honom stå och orera i timmar om att man inte tänder grillen på rätt sätt eller att det är dags att klippa gräset/tvätta bilen/rensa ogräs i rabatten. När man precis har sjunkit ner i en stol med ett glas vitt och en deckare så vill man väl inte ha en flåsig gubbe som står och svajar på tomtgränsen och fumlar med glasögonen och mal på i timmar, kanske om att hans böcker är mycket bättre och så en motivering som får Fidel Castros tal till kubanska nationen att verka rappt och snärtigt (obs, Leif är kanske inte alls sån. Han är kanske en jättehyvens gubbe som skottar ens uppfart och vattnar och tar in posten när man är bortrest. MEN DET KÄNNS INTE SÅ).

Och Mark Lewengood vet jag inte heller om jag skulle vilja ha som granne. Eller jo, han verkar ju lugn och behaglig och sådär, och det går säkert att föra djupa och intressanta samtal med honom över ett glas rosé medan fläskkarrén långsamt förkolnar på grillen, men med Mark kommer Jonas och jag tycker väl att Jonas är begåvad och rolig ibland, men tror även att han kan vara ganska jobbig att umgås med (om man inte är Mark dårå). Det är han och Robert Gustavsson som i min värld balanserar på en hårfin gräns mellan djävligt rolig och fullständigt outhärdlig. Nu tror jag såklart inte att bara för att folk är roliga på scenen så går de automatiskt omkring och spexar jämt och ständigt på fritiden, tvärtom, men jag kan ändå inte förstå varför just Mark (och i förlängningen Jonas) skulle vara så himla bra som just grannar. Känns ju inte som att man kan ringa på och be någon av dom hjälpa till att fixa ett stopp i avloppet eller fråga om de möjligen har en Hiltiborr att låna ut. Det skulle jag i och för sig aldrig göra ändå. Mitt mardrömsscenario är nog tv-serien Svenska Hjärtan. Alltså, jag älskar den serien, men jag skulle aldrig i helvete klara av att leva så. Eller JO, det är klart att jag hade KLARAT AV DET om jag inte hade haft något val, men jag hade nog blivit TOKIG om jag hade haft grannar som sprang över och ringde på och ville låna gräsklipparen eller en flaska vin och som bjöd in till kräftskiva och nyårssupé och badmintonkvällar och fan vet vad stup i kvarten. BRRRRR.

Skulle då hundra gånger hellre ha Mia Skäringer som granne. Inte främst för att hon är smart och rolig och vass och en förebild i största allmänhet, utan i första hand på grund av att hon verkar vara lite som jag, det vill säga en sån som inte vill umgås med andra om det inte är absolut nödvändigt. Är ju såkallat introvert och en social latmask och ju äldre jag blir desto jobbigare och mer meningslöst tycker jag det är att kall-umgås med folk som man på sin höjd bara halvgillar. OBS, betyder inte att jag inte gillar att umgås med folk som jag uppskattar. Men dom är rätt så lätträknade, och med dom andra så känner jag mer och mer att NÄÄ, varför ska jag slösa bort mitt liv på detta trökiga och meningslösa?
Vi, Mia och jag, skulle däremot kunna bo där sida vid sida och vinka lite åt varandra på avstånd och kanske eventuellt - men bara eventuellt - byta några ord om vi skulle råka mötas vid brevlådan. Frid och fröjd skulle härska och alla skulle vara nöjda och glada. Så får det bli.

tisdag 17 oktober 2017

Hear no evil, don't you see no evil, don't you lay no evil down on me

Alltså ibland är man ju bara så trög. Med man avses i det här fallet yours truly. Hur länge som helst har jag haft ont i huvudet rätt ofta. Typ i princip varje dag. Oftast inte jätteallvarligt så att man måste ligga utslagen som Madickens mamma med fördragna gardiner och bli tassad på tå för att inte oroa. Bara ett sådär lite lagom irriterande molande som går att hålla i schack med en Treo men som gör att livskvalitén sjunker ett par snäpp.
Och jag har tänkt att det beror väl på att jag är spänd och/eller stressad och/eller har bitit ihop tänderna eller håller på att bli förkyld eller har pms eller att jag helt enkelt är en sån som har ont i huvudet rätt ofta. Har ju även problem med värk i nacke och axlar och ibland är det inte så himla lätt att veta var gränsen för ontet går eller vad som är orsak och verkan (VÄRKan. Hahaha).
Jaha, men för sådär tio dagar sedan fick jag ju nya linser med lite mer styrka i än de där fesna lightvarianterna av multifokala linser som Synsam tyckte jag kunde nöja mig med och som jag haft i flera år och inte tyckt jag sett speciellt bra med men ändå känt mig nödd och tvungen att acceptera eftersom lurifaxoptikern på Synsam sa att bättre syn än så kunde man inte förvänta sig "i min ålder".
Och som genom ett trollslag har jag inte haft ont i huvudet EN ENDA GÅNG på låt oss säga sådär tio dagar. Känns ju inte som någon djävla slump om ni frågar mig. HEJ LIVSKVALITET, säger vi om det. Men alltså, hur trög får man egentligen vara som inte kan plussa ihop dålig syn med huvudvärk?  SKULLE GÅTT TILL SPECSAVERS ISTÄLLET, för längesen uppenbarligen.
Aja, bättre sent än aldrig. Nu ska jag se när Malin Baryard ska lära tafatta pappor att rida.

Till stallet istället, vecka 42, pt 1.

Tog mitt ryggskott och åkte till stallet, tänkte att jag kanske fick köra någon form av handikappridning. Fast det heter inte så längre, det heter ju för det första inte handikappad utan funktions...eh, hindrad? varierad? nåt i den stilen i alla fall. Och i mitt stall heter det som förr hette handikappridning numera FUNKISRIDNING och det är ju nästan mer än vad ens sinnesfrid klarar av. Finns väl snart inte ett ord som inte slutar på IS. Obs, inget negativt om funktionsridningen som sådan är väl bäst att tillägga.
Nä, men så illa var det väl inte ställt med mig även om jag brasklappade till min ridlärare att "jag kanske inte kan göra allt, bara så du vet". Men det kunde jag.  Hade Bulldozern, vi red en rolig men svår övning som gick ut på att man skulle vända rätt upp vid C, sedan lägga 10-metersvolter åt först höger och sedan vänster runt två koner som stod ungefär mellan C och X, sedan rakrikta och fortsätta rakt fram på medellinjen och ut på spåret igen vid B respektive E beroende på vilket varv man var i. Det låter ju rätt simpelt, men var SKITSVÅRT att få ihop det med ställning och rakriktning och ta rätt på den nya yttersidan och nähä, nu var det visst dags att svänga igen. Och att rida rakt fram på medellinjen är minsann inte så lätt som man skulle kunna tro.
Bulldozern var lite tjurig och ville inte ta vänster skänkel riktigt, så när vi skulle träna galoppfattningar så fick jag rida henne vänsterställd och i skänkelvikning innan galoppfattningarna. Då fick vi till några fina fattningar! Gött. Kändes rätt okej i ryggen efteråt också. Eller i alla fall inte värre. Och avgjort bättre än i helgen, så jag hoppas det går över helt till nästa helg och BOOT CAMP. Är så himla taggad för det!