tisdag 29 november 2016

Grandpa took the handshake

Jamen alltså guuuud vad tiden går. Som man brukar säga. Är det verkligen första advent på söndag? sa alla jätteförvånat förra veckan, och det var det ju även om man fortfarande vadar omkring i ett deppigt novemberträsk. Jag smackade upp alla våra tre adventsstakar på ett par minuter i söndags morse och vips blev det lite mysigt. Mindre mysigt att Oskar tagit bort tätningslisterna kring ena fönstret i vardagsrummet och glömt sätta dit nya, så igår när jag damp ner i soffan för att pusta ut efter en synnerligen stressig dag så smög sig en härlig minusgradsvind in och lade sig som ett stråk runt nacken. Då gick jag upp på ovanvåningen och eldade i lilla kaminen (stora kaminen väntar på omvårdnad från en hantverkare som aldrig kommer och jag har snart gett upp hoppet om att NÅGONSIN få sitta i vardagsrummet och elda en brasa igen) och kollade på ett avsnitt av min nya drog, "Jockiboy och Jonna" på tv3. Fattar verkligen INGENTING. Vilka är dom? Varför är de kända? Vem betalar för att se deras lama klipp om typ ingenting på youtube? Hur kan de ha en massa fans som springer fram till dom jämt och vill ta selfies tillsammans med dom? Hur kan de ha ett BOLAG med ANSTÄLLDA bara genom att filma lite och lägga ut på youtube? Va? Va? Va? Frågade min dotter om hon tittade på sånt och fick ett indignerat NEJ! Jag är 30,5 år gammal! till svar. Så jag tillhör gissningsvis inte heller målgruppen, om hon nu inte menade att det var för pensionärer men det tror jag inte.  Ja, men i alla fall så kan jag inte sluta titta. Jag har aldrig sett något från deras "kanal" (som man tydligen säger om youtubeklipp), men den här behind-the-scenes-serien som går på tv3 är min nya avkoppling. I Dallas svepte de in med ett I need a drink så fort det var en pressad situation inom Ewing Oil, men jag kopplar tydligen av med att se på Jockiboy och Jonna. Joråsåatt.  

För övrigt har jag för första gången i mitt liv varit med om att ha blivit hälsad på med kyss på kinden. Av en i princip helt främmande karl, eller det var i ett jobbsammanhang så det var ju inte en random främling på gatan, men ändå. VAD GÖR MAN? Nu gick det så himla fort så jag hann inte göra något alls, men vad säger vett och etikett egentligen om såna här tilltag? Förväntas man kyssa tillbaks, eller ska man bara stå där som nån bleksiktig Downton Abbeykaraktär och ta emot? Och ska det vara på ena kinden (det var det i det här fallet) och finns det i så fall någon dold agenda för vilken, typ att "kysser du på höger kind är du BÖG" (menar ej att det är något fel med det, men när jag var ung, i ungefär samma veva som Jesus red in i Jerusalem på en åsna, så florerade det tusen rykten om hur ens sexuella läggning kunde avslöjas genom helt diffusa signaler, typ i vilket öra man hade örhänge, på vilken handled man hade ett armband, et cetera. HUR I HERRANS NAMN ska man kunna hålla reda på sånt?) som är allmänt känd för alla utom mig? Eller ska man pussa på båda kinderna, men är det inte så de gör i filmer där hårdkokta maffiatyper från Balkan träffas, det blir kanske helt fel vibbar när man ska knyta affärskontakter som inte involverar narkotika och penningtvätt tänker jag.

Så himla komplicerat, kan folk inte bara hälsa med ett stadigt handslag som man (jag) begriper hur man ska hantera? Mvh Obildad_68:a

tisdag 22 november 2016

Mansplaining

Satt ett gäng och diskuterade det här med att Kakan Hermansson ställde in invigningen av utställningen "100 % kamp" här i Ankeborg på grund av att det blivit ett djävla hallaballo kring att just hon skulle inviga eftersom hon tydligen twittrat nåt om att "all cops are bastards" för ett par år sen och nu var det som att alla polisvänner i hela Sverige gått bananas kring detta och så vips fanns där en hotbild. Min dotter blev till exempel kontaktad av nån vilt främmande person som i en rätt så obehaglig ton ifrågasatte hur hon egentligen tänkte när hon "stöttar nån som spottar på mördade poliser" för att hon (min dotter) hade tackat ja till detta evenemang på Facebook, och kan de lägga krut på att skriva meddelanden till folk som bara klickat på "kommer"-knappen på nån evenemangssida så kan man ju bara föreställa mig hur mycket som drabbat Kakan herself.

Ja, detta satt vi alltså några stycken och dryftade och så var det i alla fall en (man) som sa att "ja, hon är ju rätt så frispråkig den där" i en ton som att hon egentligen hade sig själv att skylla. Då sa jag att det är ju rätt konstigt att det är så mycket värre när en kvinna är såkallat frispråkig än när en man är det, och blev totalsågad av denne man. "Kom inte med sånt där snack, det är 2016 nu", var väl hans huvudargument och mitt var väl att ösa på om allt näthat som drabbar kvinnor som råkar ha en åsikt i mycket högre grad än vad det drabbar män. Ja, så kom det en annan man och ville veta vad vi tjafsade om, och jag berättade, och då sa denne man att "ja, det är ju skillnad" och sen dog liksom diskussionen. Och det var väl i och för sig positivt att en man höll med i en sån fråga, men så himla typiskt att när en man levererar en åsikt med lite pondus så är det plötsligt fakta som inte ifrågasätts, men om en kvinna säger exakt samma sak så är det bara nån sorts variant på hormonbaserade känsloyttringar som man inte behöver ta på allvar.

BAH. Säger jag om det.

torsdag 17 november 2016

To sleep, perchance to dream

Läste idag att dator- och smartphoneskärmar utstrålar ljus av en våglängd som hämmar utsöndring av sömnhormon. Därför ska man undvika såkallad "skärmtid" innan man ska sova, och det låter ju helt logiskt och rimligt. Nu undrar jag om det bara råkat bli den våglängden av en slump, eller om det är en medveten grej för att man ska vara skärpt och aktiv i jobbsituationer? Sen borde det väl inte vara så jefla svårt att skapa nån app som utstrålar ljus av den våglängd som triggar igång sömnhormonerna, för det borde ju rimligtvis finnas även sånt ljus, och vips ligger man där och vältrar sig i Morfei armar* istället för att ligga sömnlös i timmar. Varsågod för tipset ni som kan sånt där med app-utveckling. Hela sömnmedelsindustrin är nu i riskzonen. Kom ihåg var ni hörde det först.




* Morfeus = sömnens gud i den grekiska mytologin, för er som trodde det handlade om något annat.

Och nu: vädret

Väderrapport: Först snöade det stora tunga sjok blötsnö, sedan blev det tio minusgrader, sedan vände det på ett par dygn och så blev det nästan tio plusgrader istället. Ja, inte mig emot! Nu är nästan all snö borta och ingen är alltså gladare än jag. Det var bara det jag ville säga, hejpåre.

Duschscenen, den snåla varianten

I vårt hus är det ganska långt mellan varmvattenberedaren och badrummet, eller varför inte mellan varmvattenberedaren och köket, ja hur som helst innebär det att man måste spola ett tag innan varmvattnet behagar sprida sig i systemet och komma ut ur kranen. Vi har bott i det här huset i sju år, och typ NU har jag kommit på att man kan sätta på duschen och låta den stå och strila i tomme medan man till exempel klär av sig eller borstar tänderna, och så har man VARMVATTEN DIREKT.

Jag är uppvuxen i hus på landet med egen brunn som sinade så fort det inte hade regnat på ett par veckor så jag är rätt strängt uppfostrad när det kommer till slös med vatten, så jag tänker att det kanske har varit det som hejdat mig innan. Fast helt seriöst så har jag ju stått och låtit duschvattnet strila mot väggen på duschkabinen tills temperaturen börjat närma sig behaglig, och det är ju inte speciellt sparsamt. Och fy farao vad trist det är att stå där och trampa och försöka undvika det iskalla vattnet. Tycker nästan mitt liv har tagit en vändning mot lyx och flärd i och med denna snilleblixt, att man kan sätta på vattnet lite innan alltså. Känner mig både extremt smart (som kommit på detta) OCH extremt korkad (som levt 48 jordsnurr utan att ens komma på tanken) på samma gång, ta och sug på den smakliga kombinationen ett tag.

Ja, det var väl allt från MENSA för den här gången.

lördag 12 november 2016

Winter is coming

Ja, och den här djävla snön som föll, den bestämde sig för att stanna. Temperaturen kröp ner till åtta minus och det decimetertjocka lagret av tung blötsnö omvandlades till ett täcke av is. HÄRLIGT. Inte. Har sagt det förr, kan säga det igen, att för min del får det gärna vara plusgrader och barmark året om. Visst, det är väl lite härligt en dag som denna, när solen skiner från en klarblå himmel och snön gnistrar vit och man är ledig och kan vara ute i skogen och lunka omkring utan jäkt. Men i övrigt är det mest bök. Skrapa rutor, bylsa på sig tusen lager med kläder (och ändå frysa, alternativt svettas, det går sällan att  få lagom), halka omkring och vara nära att ramla och bryta både armar och ben eller riskera livhanken i trafiken. Ja, ni hör själva. Listan med vinterns nackdelar kan göras hur lång som helst, i alla fall om ni frågar mig.

Och så gick Leonard Cohen och dog också. Ja, han var ju i och för sig 82 år, så det kom väl inte som någon direkt chock. Men ändå. 2016 verkar vara året då alla artister och kändisar dör. Lemmy (eller det var kanske i slutet av 2015?) David Bowie. Freddie Wadling. Alan Rickman. Olle Ljungström. Josefin Nilsson. Åke Cato. Jaques Werup. Fälldin. KUNG BHUMIBOL. Listan verkar kunna göras hur lång som helst, och det finns säkert ändå massor som jag glömt. Och så den där djävla rövhatten Trump som president på det. 2016, vilket djävla år. Känns som att 2017 kan komma till dukat bord och bara leverera lite lagom snäll och normal tillvaro så kommer alla att klappa händer och jubla och säga att det var det bästa året i mannaminne.

Nästa vecka har det i alla fall utlovats plusgrader. Det är ju alltid något.



 
  

onsdag 9 november 2016

KUKEN!

Vaknade upp till en värld som var vit (av snö), men som strax blev lite, nä rätt så mycket mörkare än förut, när det stod klart att den där djävla cirkusclownen Donald Trump valdes till USA:s president. Nu känns det som att apokalypsen är nära och vad som helst kan hända. Lite som när SD kom in i Sveriges regering. Man fattar inte att det kan finnas så många idioter som ändå får ha rösträtt.

tisdag 8 november 2016

Stjärnhoppningen

Oskar tipsade om att det skulle börja ett program som hette Stjärnhoppningen (eller något liknande) på typ Barnkanalen, och i helgen brände jag av tre avsnitt. Blev dock besviken, jag trodde ju att det skulle vara som Stjärnkuskarna, som ju fångade mig totalt förra sommaren eller när det nu var, men det här var en blek och trist kopia. För det första ville jag spontant säga att alla deltagare var skittråkiga, fast det stämmer ju inte. Han Ola som var någon slags barnprogramledare var ju väldigt skojfrisk och humoristisk och bjöd på sig själv, till skillnad från den andra Ola (Rapace), som framstod som Sveriges tristaste person, fast det kanske han inte är, men han gjorde i alla fall inget för att motbevisa det. Rickard Olsson är rätt rolig, tycker jag (Oskar håller inte med, men det här är ju inte hans blogg) och Sissela-vad-hon-nu-heter är ju alltid underhållande och dessa personer verkade alltså ha någon form av humor och självdistans. Till skillnad från Magdalena Graaf (gäsp) och de båda Sarorna. Den ena (Varga? Varja?) hade jag aldrig hört talas om men det var ju ett himla gnäll om allt möjligt, och den andra (Larsson) blev jag besviken på för hon uttalade sig så djävla stöddigt. Det är svinbra att ha attityd och att göra stöddiga uttalanden om viktiga saker som till exempel feminism, all eloge till Zara Larsson för det. Men för den sakens skull behöver man ju inte bete sig som att det i det närmaste vore en kränkning av de mänskliga rättigheterna för att någon leder ens häst när man rider för första gången.

Sen tycker jag inte att upplägget var speciellt rättvist heller. I Stjärnkusken hade ju ingen kört förut, men här fanns det dom som var med för andra säsongen "enligt reglerna". Det är klart att det aldrig kan bli RÄTTVIST så, men det känns ändå som ett märkligt upplägg. Jag menar, det är faktiskt inte BARA hinderhöjder som avgör huruvida man nollar en bana eller ej. Plus: tycker rätt synd om hästarna som måste stå ut med att bli ryckta i munnen och dunsade i ryggen för att folk ska rida fortare och hoppa högre än vad de egentligen klarar av bara för att de är vinnarskallar från helvetet. 

Så nä. Detta program kommer jag INTE att följa.
Mvh Besviken hästtjej_68:a

måndag 7 november 2016

What's the frequency?

I morse när jag gick ut för att sätta mig i bilen och köra till jobbet så låg det exakt åtta snöflingor på vindrutan. Som första snö betraktat var det rätt fattigt, men ALLDELES LAGOM om ni frågar mig. Behöver inte komma en flinga till. Tack för ordet.

I övrigt önskar jag att det kan bli onsdag så att valet i USA kan stökas undan. Seriöst, det har ju dividerats både avigt och rätt i månader och jag är svintrött på Clinton vs Trump. Hoppas vid alla gudar att det amerikanska folket tar sitt förnuft till fånga och inte röstar fram en djävla cirkusclown till att styra världens öden, men det ska man väl inte vara för säker på.

Lite konstigt också att ha val på en tisdag? Man kan föreställa sig att man hos oss en gång i tiden tänkte att "i en demokrati är det viktigt att så många som möjligt får vara med att rösta, alltså bestämmer vi att valdagen alltid ska vara på en söndag för det är den dag som de flesta är lediga på och därför kan tänkas ha tid att vandra iväg till vallokalen". Men en tisdag? Hur tänkte de här?



söndag 6 november 2016

Varning för gnäll


Alltså vadfan? Jag har precis varit ledig i tre dagar och det känns som...ingenting? Har inte precis varit överhopad med göromål så att jag kan skylla på det, det är bara det att de här dagarna ändå har gått så orimligt fort och nu väntar en ny vända i grottekvarnen. Och trött är jag som en björn som borde ha gått i ide för längesen. Det är vintertidens fel. Ja, jag vet att det heter NORMAAALTID, men det finns fan inget normalt med att det blir mörkt klockan facking fyra på eftermiddagarna. Det gör mig trött, jag blir grinig, jag har mycket att stå i på jobbet, hemma orkar man visst ingenting på grund av det och det känns bara allmänt motigt och jobbigt.  SOM DET BRUKAR GÖRA SÅ HÄR ÅRS. Det är väl nu man ska tänka att man ska resa till någonstans där det är ljust och varmt, men jag vet inte. Jag hade nöjt mig med lite ledighet, få gå hemma och skrota och bara vara. Det blir väl till jul i bästa fall. Och julen är "dålig" i år, ur arbetstagarperspektiv. Tycker man kunde lagstifta om att julafton alltid skulle vara låt oss säga en måndag. Det funkar ju med påsk och Kristi Himmelsfärd, så det där med att ha fasta datum känns ju mossigt och otidsenligt om ni frågar mig.


Kollar på den nya tv-serien Svartsjön. Den är väl okej, fast man fattar ju inte varför alla på skräckfilm är så sabla OKÄNSLIGA för läbbiga vibbar? Hade det varit jag så hade jag dragit som en avlöning när första läskigheten uppdagades oavsett vilket fyndpris den där gamla skidanläggningen betingade. Men så gör jag ju heller inga fastighetsklipp. Men seriöst? Alla vet väl att fina kåkar som säljs till ett onormalt lågt pris ligger på gamla begravningsplatser eller så har det skett ett och annat mord där, det är ju sen gammalt och det kommer aldrig  något gott ur det utan man får tvärtom vara tacksam om man lyckas fly hals över huvud med livet i behåll. Vet man inte det så får man banne mig skylla sig själv. Och sen undrar jag lite vad han Johan ser hos hon Hanne? Hon verkar ju mest sur och tvär och otillgänglig och bitter, och han framställs ju som både rar OCH rik, så det känns ju inte precis som att han måste hålla tillgodo med vem som helst heller. Sen undrar jag också alltid när folk ska ligga och börjar dra fram en massa rep och binda fast varandra och ha sig. Om det är en tjej som tar initiativet till det är det nämligen ALLTID så (på film) att killen ser lite förvånad ut och sedan fånflinar och går med på vad som helst, ungefär som att det här var det hetaste som hänt sen Vesuvius fick sitt senaste utbrott (1944). Aldrig att någon säger Hallå, vad håller du egentligen på med, det här känns inte okej, eller att man diskuterar innan att du, jag skulle vilja prova att binda fast dig lite...hur känner du inför det?, vilket verkar rimligt i min (pryda) värld, men nej, på film är det PANG PÅ RÖDBETAN och alla är med på allt. Men så går det ju som det går också, det vill säga illa.
Sen undrar man ju lite hur många barn Stellan Skarsgård egentligen har? Alexander, Bill, Gustaf, Valter är ju bara dom JAG känner till, hur många skarsgårdar kan det egentligen rymmas inom svensk media? Undrar om det finns någon Skarsgård som är typ...industriarbetare eller tjänsteman inom den kommunala sektorn, något helt oglammigt och så långt från premiärer och röda mattan man kan tänkas komma. Det vore väl en revolt inom kulturetablissemanget som hette duga.

torsdag 3 november 2016

Dagens jetejåbiga i-landsproblem

När man växlar mellan svensk och engelsk version av Officepaketet och därför måste hålla reda på att snabbkommando för fet- respektive kursiv stil heter Ctrl F respektive Ctrl K på svenska, men Ctrl B respektive Ctrl I på engelska. Vilket är kortkommandon för "navigering" respektive "infoga hyperlänk" på svenska, och såklart är de svenska kortkommandona någonting helt annat på engelska också, så att man istället för att glida smidigt som en örn genom textredigeringslandskapet utan att någonsin använda musen så måste man backa sig ur en massa himla snabbmenyer hela tiden. AMENVAFAAN. Kan ingen bara göra en djävla internationell standard som gäller alla och överallt och från och med nu och för all framtid? Tack på förhand.

onsdag 2 november 2016

Birdman

I helgen skulle vi se film, och Oskar kom dragandes med ett av alla sina miljoner tvivelaktiga fynd från såna där stora korgar som brukar stå utslängda lite här och var i affärerna och som han älskar och jag aldrig har tålamod till att stå och rota i. Nu var det Birdman som han hade fått tag på och entusiastiskt läste upp alla utmärkelser den fått: tusen miljoner Oscarsnomineringar, Oscar för bästa film, bästa regi, bästa originalmanus och bästa foto, Golden Globe för bästa manliga huvudroll och bästa manus och så vidare. Förväntningarna var minst sagt höga när vi bänkade oss framför detta mästerverk. Och som vanligt blir man ju bara Så. Himla. Besviken. Det handlade om en misslyckad före detta skådespelare som skulle sätta upp en pjäs på Broadway, en av huvudrollsinnehavarna fick en lampa i huvudet, en ersättare fick kallas in med kort varsel, han visade sig vara lysande men hade allvarliga alkoholproblem och så var det en dotter som varit på rehab, en missnöjd exfru, en ny flickvän som var gravid, det blev tjafs och konflikter och zzzZZZzzz. Det enda som var lite spännande med den här filmen var att det i princip inga klipp, tagningarna var helt enkelt oändligt långa och det var ju såklart skickligt gjort men till sist blev det extremt tjatigt med en massa zoomande och kameraåkningar i evighetslånga och trånga korridorer bakom scener och i loger och upp och ner i trappor och prång. Och handlingen var ju minst sagt torftig, bara en massa dialog och inte en enda av karaktärerna var det minsta trevlig. Det var som en Tarantinofilm minus allt schysst videovåld som gör Tarantinofilmerna bra. OCH DET STÅR JAG FÖR.

Sågade den ordentligt i fikarummet på jobbet, och naturligtvis visade det sig att det var min chefs absoluta favoritfilm. Lär väl inte få någon löneökning med mindre än att jag höjer någon Bergmanfilm till skyarna, och det kommer ju aldrig att ske. För övrigt handlade mitt allra första blogginlägg om denne gigant, eller rättare sagt hans hädangång. Det är ett tag sen nu, men jag minns det som igår.

Novembah

Härförleden stod det i tidningen att nu var det flera biografer som hade slopat det här med kontantbetalning, och med tanke på att det fan inte ens finns pengar på BANKEN så är det väl inget direkt att höja på ögonbrynen över. Ja, men jo, nu handlade det om pensionärerna, hur de skulle klara av att hantera det här med kortbetalning. Upprörda röster var beredd att värna om landets gamla, som tydligen var att betrakta som en homogen grupp med extremt svårt att ta till sig nymodigheter, det var för DJÄVLIGT helt enkelt, sorlade upprörda röster.

Och det slog mig, att de här människorna, och nu pratar jag alltså inte om de som de facto är äldre, utan de i min generation och däromkring som kliver fram och är lite proxykränkta och motsätter sig alla förändringar med motivationen "jamen tänk på DOM ÄLDRE, hur ska dom klara sig" vare sig det gäller att hantera en pekskärm eller mobilt bank-ID eller sms-bussbiljett eller whatever modern teknik, det är påfallande ofta samma människor som tycker att invandrare som kommer hit ska anpassa sig. TILL ALLT. PÅ NOLLTID. Spelar liksom ingen roll vem det handlar om, var personen ifråga kommer ifrån eller vad hen har för traumatiska erfarenheter med sig i bagaget, "kan dom inte anpassa sig till det svenska samhället så kan dom minsann åka tillbaks till sina hemländer".

Alltså, jag FÖRSTÅR att det finns äldre som har svårt att hänga med i teknikens svängar, fast samtidigt kan jag väl tycka att det nog till en viss del handlar om vilja också. Men självklart ska det finnas alternativ som passar även de som inte har smartphones och internet, om inte annat så för att det måste finnas en backup för hur saker ska hanteras om el- och telenätet av någon anledning skulle slås ut. Men lite lustigt ändå att vissa tycker att man kan ställa enorma krav på att en viss grupp ska anpassa sig på nolltid, och i nästa andetag nästintill se det som en kränkning mot mänskliga rättigheter att man inte ska kunna gå till posten och betala räkningar med riktiga pengar och få ett gult klistermärkeskvitto att klistra på räkningen som sedan ska sättas in i en pärm SOM MAN GJORDE FÖRR.