onsdag 29 juli 2015

Hipsters, var är ni?

Sitter på ett cafė på Söder och försöker tjuvlyssna på hipstersamtal. Har dock hittills inte lyckats något vidare. Bakom oss sitter två tanter som är så ålderstigna att de skulle kunna ha varit med på Noaks ark och pratar om någon som heter Malin som har all världens krämpor och som aldrig kommer ut ur våningen och som äter åtta olika mediciner på morgonen och fem-sex andra på kvällen, med såna där darrigt bräkande röster som endast verkar inkludera gomseglet. Och på andra sidan sitter två donnor och pratar om hur vackert det är i Tyskland.

Igår var vi på lokal och det första som  hände var att vi sprang ihop med en som Oskar kände. Och han var där i sällskap med en som jag visserligen inte kände men som bott i min grannby och vars morfar hade hjälpt min farfar med ett och annat, visade det sig. Alltså, jag är på riktigt uppvuxen vid VÄGS ÄNDE och "grannbyn" utgörs av kanske 20 hushåll. Högst. Känns som att oddsen på detta inte ens går att göra en grov överslagsberäkning på.

Så det är resultatet av semestern so far. Inga hipsters, inga utåtagerande HBTQ-personligheter, bara folk man redan känner, typ. Skärpning, Stockholm. Sätt igång och leverera lite nytt nu.

tisdag 28 juli 2015

The young one

By the way, jag har ju fyllt år. Fyrtiosju, om någon undrar. När jag nämnde det för Totte så sa han att han trott jag fyllt "fyrtio nånting". Känner att jag gillar Totte skarpt! Det är kanske inte så mycket att yvas över, men för en person som ALDRIG NÅGONSIN blivit ombedd att visa leg på systemet ens när jag var tjugo så känns det ju som en milstolpe. Är det nu det vänder? Ska jag börja gå i barndom? Nåt skumt måste det vara.

Let me take you far away

Åker tåg. Det avgick i tid, så istället för att reta mig på SJ så kan jag istället haka upp mig på följande:
1. Folk som på riktigt blir lite småkränkta för att man ber dem flytta sig från den plats man har som sin. Herregud, varför kan folk inte köpa platsbiljett, vad kostar det liksom, tjugo spänn? Istället för att folk måste stå och blockera gången i väntan på att dessa lata ska samla ihop sitt pick och pack och planlöst börja förflytta sig till nästa skenbart lediga plats, och så upprepas detta PÅ VARJE STATION.
2. Folk som beter sig som om de vore ensamma ombord. Har i denna vagn ett nyförälskat par, alternativt ett par som missbrukar Viagra. De hånglar som om jorden ska gå under om högst en timme. Jag är väl inte pryd så, men jag UNDANBER mig en mäktig ljudkuliss av smackande och slurpande när diverse kroppsvätskor blandas. Sitter nu och lyssnar på Dio för att slippa höra. Förlåt Ronnie James. Det är en ovärdig behandling av Holy Diver, men det kan inte hjälpas.
3. Att personen som sitter framför mig helt sonika drog ner rullgardinen för vårt gemensamma fönster så att jag inte ser ett skit. Man kan väl åtminstone fråga om det är okej först, ELLÖR?
4. Barn på tåg. Eller egemtligen inte så mycket barnen som deras föräldrar. JAMEN SLUTA MJÄKA OCH SÄTT LITE GRÄNSER FÖR I HELVETE.

Mvh
pmshäxasomvilldödahelavärlden_68:a

måndag 27 juli 2015

Och på tal om PRIDE

Du som googlade smyg bög! har ridstövlar och hamnade här, träd gärna fram och förklara hur du tänkte.

Mest om vädret faktiskt, det enda som man inte kan göra något åt

Nämen den här sommaren alltså, den är inte mycket att skryta med vädermässigt. Idag blåste det visserligen inte lika överdjävligt som igår, men då var det å andra sidan bara tolv grader varmt när jag vaknade. TOLV GRADER, det kunde lika gärna ha varit i februari eller så. Fick skruda mig i såväl strumpor, långbyxor och fleecejacka innan jag skred ut på taxpromenad. Sedan började det dessutom regna. Kom hem och fick skala av mig allting och hänga på tork samt tända i kaminen. I JULI. Ja, jag säger då det. För ett år sedan höll man på att dö av värmeslag och i år riskerar man frostskador, nästan.

Jaja, vädret kan man ju inte göra ett piss åt så det är ju bara att gilla läget. Imorgon åker jag en vända till kungliga huvudstaden. Hade ju hoppats på att få sitta på uteserveringar och tjuvlyssna på överspänt hipstersnack, men vädret ser inte ut att bli mycket bättre där. Jag kan stå ut med regn, men att bli snuvad på mina hipsterupplevelser har jag lite svårt att förlika mig med. "Jag trodde du hatade såna människor" sa Magnus när jag berättade om mina semesterplaner för ett tag sen, och det gör jag ju. Men de har ju ett präktigt underhållningsvärde också, och man kan inte leva på att dra skrönor om campingfenomenet SAMUEL i all evighet, det måste till lite nytt också.

Stockholm är ju tacksamt på det viset. Jag vet att det finns många stockholmare som är som folk är mest, men det finns ju också många som INTE är det. Som när Jenny och jag stod på T-centralen och skulle köpa en sån här biljettremsa (som fanns för några år sen) och det var jättemycket folk och mitt i alltihop stod  det en välklädd och överspänd typ som var LB (förkortning för LIDE BISSI, som det heter här i Skåne när man tycker att man är så djävla viktig att man inte ens kan ta en kopp kaffe utan att trippelkolla sin kalender, och som dessutom måste upplysa alla och envar hur djävla mycket viktigare den här personens tid är jämfört med alla andra, vanliga dödligas) och orerade högt och ljudligt över hur lång kö det var och "det verkar som att det är mycket turister här" och "tror folk att det här är det enda stället där man kan köpa biljetter på eller?" i en kränkt ton som osade storstadsadrenalin och inställda möten på Rosenbad, minst. Fastän han gissningsvis inte hade något viktigare för sig än att åka hem till sin tvåa i Bagarmossen och titta på ett avsnitt av Böda Camping. Vi har skrattat åt det i flera år vid det här laget, så lättroade är vi lantisar nämligen.

Så jag hoppas att hipsters tål regn. Och är det inte PRIDE den här veckan också? Det här kan ju faktiskt bli riktigt spännande. STAY TUNED, som det heter.

söndag 26 juli 2015

Ett litet livstecken

Oj, nämen inte hinner man blogga när man har fullt upp med att ligga och pressa på playan, det gäller ju att passa på nu när värmen äntligen har kommit. HA HA HA. Finn två fel i föregående mening, och då är det första att jag hellre skulle skära pulsådrorna av mig med en flaska sollotion med solskyddsfaktor 100 än att ligga och "pressa". Och värmen! Känns som att det mer är hösten 2015 som har kommit på för tidigt besök. Sommaren varade bara en helg, men den var ju å andra sidan så djävulusiskt varm att det känns som att den höjde medeltemperaturen för jorden med ett par hundra procent eller så. Men annars är det mest kyla, regn och rusk. Idag när jag var ute med taxarna så blåste det så mycket att jag fick ont i öronen när jag kom hem, sådär som man kan få på vintern när man inte har mössa. I JULI. Man tror knappt sina öron, så att säga.

Annars har jag hängt med taxfolk, taxfolk och åter taxfolk i dagarna tre. Okej, det var väl lite terrierfolk också, men annars mest kortbenta för hela slanten. På kvällarna och nätterna boddes det i hyrd stuga. Jag hade tänkt hyra en tvåbäddsstuga, för det hade Tinnan och Helena gjort, men de visade sig vara slut och då slog jag till på en fyrbäddsstuga istället. Och det var kanske tur med tanke på att tvåbäddsstugan var en lekstuga. På riktigt. Man kunde inte sitta på verandan för där stod kylskåpet, med en sladd som ringlade sig in under stugan någonstans. I relation till detta var ju fyrbäddsstugan ett kap, även om det bara fick plats två våningssängar och ett kylskåp med mycket livlig motor och sen var det fullt. Det fanns visserligen ett bord på verandan, men om man ställde en stol vid det så kunde man inte komma in i stugan. Fick äta min spartanska frukost sittande på golvet framför nämnda kylskåp, så det var inte så djävla mycket flärd som man skulle kunna tro utan kändes mer som en scen i Dom kallar oss mods. Ytterdörren gick inte att stänga med mindre än att man drog igen den med våld och låste, och då bildades det centimeterstora glipor i den, så värmen i stugan var ju i paritet med utomhustemperaturen. Belysningen bestod av en naken glödlampa i taket som spred ett hemtrevligt sken över 70-talsfurupanelen där man låg inspärrad i underslafen av våningssängen.

Men på kvällarna sken solen och vi dukade fram lådvin och snacks och satt och gottade oss. Till och med hundarna förmåddes hålla sams mellan de båda flockarna, vilket aldrig har hänt förut eftersom flera av medlemmarna är av typen som tycker att ett litet slagsmål piggar väl alltid upp. Men nu gick det alltså bra och allt skulle ha varit frid och fröjd om det inte hade berott på våra nyfunna campingvänner.

Första kvällen blev vi hälsade välkomna av en tant med cirka tre tänder i munnen, men å andra sidan hade hon centimeterlånga krokiga tånaglar som stack ut som någon form av rovdjurstillbehör ur Foppatofflorna. Hon hade haft en likadan tax som Remus och ville aldrig sluta prata om det eller klappa honom. Eftersom oklippta tånaglar nästan är det äckligaste jag vet så kände jag mig inte jättebekväm med min nyfunna vän och var rätt tacksam när hon vaggade bort efter en evighet. Dock brädades hon raskt av SAMUEL, nydumpad (gissade vi) husvagnsfantast som slog ner sina bopålar mitt emot våra stugor och inom kort gled över och presenterade sig, pratade lite om ditten och datten och inledde sedan en oerhört indiskret (men dock fullständigt obesvarad) semesterflirt med Helena. Han pratade i hundra år om vilka fina taxar vi hade (men hade egentligen bara ögon för Helenas hund). Vi fick erbjudande om att komma över och grilla på hans grill om vi ville (det ville vi inte). Han tog en miljon bilder på taxarna i allmänhet och på Helena i synnerhet från alla möjliga vinklar och vrår och påpekade helt seriöst att "bilden blev inte bra för Helena kom inte med". Andra bilder där Tinnans och mina huvuden var avkapade var tydligen mer lyckade i hans ögon. Han bad helt oblygt om att få Helenas mailadress så att han skulle kunna maila bilderna. Sedan erbjöd han oss sitt överblivna grillkött, men eftersom Helena är vegetarian så gick det ju inget vidare, och Tinnan och jag försäkrade att vi var alldeles oerhört mätta ("Det blev lite bränt, jag tror det kanske var för varmt när jag grillade?" känns som att det skulle kunna bli en klassisk replik i grillsammanhang).
Som grädden på moset satte han sig sedan med akustisk gitarr och munspel och ylade fram taskiga Dylantolkningar på ett sätt som han säkert trodde var stämningsfullt. Helena gick demonstrativt in och tog på sig en ring för att signalera upptagen, men jag tror han var typen som inte gav sig i första taget, men hur det nu var så kände han väl att han ändå fick ägna lite tid åt sin son, som han var där och semestrade med, så till slut blev vi av med honom (även om han riskerade att dyka upp när som helst för hans husvagn stod som sagt bara 5-6 meter från våra stugor). På morgonen kom han obesvärat spatserande från duschen endast iförd t-shirt och badhandduk som var öppen ända upp till klockspelet och det kändes som att om han så bara fick minsta lilla uppmuntran så var han beredd att ta vid där kvällen slutat, men som väl var hade vi ju hundar att rasta, bilar att packa och en agenda som inte inbegrep hans sällskap OCH TUR VAR VÄL DET. Det var ju nästan så att man längtade efter den tandlösa som förmodligen fick ringa en hovslagare om hon någonsin skulle få för sig att göra pedikyr. Ena dagen nästan en skräckupplevelser, men efter fenomenet SAMUEL var hon nästan välkommen med öppna armar. Allt är relativt. 

Det kommer nog aldrig att bli en campingmänniska av mig, om man säger. Om ett par dagar åker jag till Stockholm och spanar efter hipsters. Ska då bo på hotell, och det ser jag mycket fram mot. När man legat i en 70 centimeter bred våningssäng med masonitbotten och ätit Skogaholmslimpa sittande på golvet så känns en annalkande hotellfrukost som att få paradisets nycklar i handen. Allt är som sagt relativt.


söndag 19 juli 2015

Emu!

Såg precis på riktigt en person som skrev "han är nog emun", och då handlade det varken om valuta eller strutsfåglar utan var i betydelsen "immun". Alltså jag finner inte ord, och i vanlig ordning handlar det då inte om att jag är stum av beundran. Vem i HELVETE tolkade "skriv som du talar" som att det är fritt fram att sprida exakt hur mycket dumheter som helst?

torsdag 16 juli 2015

I beg to dream and differ from the hollow lies

Vid den här tiden på året är väl semestern det huvudsakliga samtalsämnet. Har du semester? När ska du ha semester? Har du haft semester? är väl de tre vanligaste sätten att inleda ett samtal på i dessa dagar, tips från coachen om man inte vet vad man ska prata med varandra om.

Själv räknar jag fortfarande ner. Det har jag gjort i en evighet nu känns det som. Egentligen är det väl ett för djävla fjuttigt, det här att hela ens välbefinnande i princip ska hänga på att man får till en bra tillvaro under några några ynka sommarveckor. Att det är det man ska leva på resten av året, när mörkret hänger som en våt filt över tillvaron och Luthers ande piskar skiten ur en. Mörkret kan jag stå ut med, det är mer Luther och jag som inte riktigt är vänner just nu. Fyrtio timmars arbetsvecka borde verkligen omvärderas både en och två gånger. Och då gillar jag ändå mitt jobb.


Ljuspunkter idag: Ska gå till bibblan och låna böcker att ha under semestern eftersom jag - snyft - snart läst ut Mr Mercedes. Bibliotek är så bra. Bibliotek och semester är ännu bättre. OCH SNART SÅ!

onsdag 15 juli 2015

Hundvalpens första tid del 2, en sågning till

Har nu sett del två av Hundvalpens första tid, denna brittiska produktion om några människors första år med sina valpar. Del ett var ju rent skräp, och eftersom det mest verkade bero på att människorna som ägde hundarna var så sagolikt korkade så hade jag inte sådär jättehöga förväntningar på uppföljningen. Plus: klarar man knappt av att hantera en åttaveckors valp så är inte utsikterna för att klara av att hantera en bångstyrig unghund sådär jättestora.

Bordercollien blev det ju i alla fall lite ordning med, om man ska börja med något positivt, för nu fick ju den här tonåringen hjälp av sin pappa att träna den i vallning. Så den fick ju den aktivering som krävs, nu kan jag inte jättemycket om vallning men det såg i mina ögon bra ut mot slutet. Det var väl det största plusset.

Sen var det den här vidriga familjen som hade skaffat en överenergisk korsning mellan weimaraner och ungersk vizsla. Den var väl fortfarande rätt så överenergisk och nu hade den dessutom börjat hoppa på folk. Nu är det väl här upplägget tänkt att det i första hand ska bli "bra tv", men jag fattar ju inte varför folk som har problem inte FÖRSÖKER GÖRA NÅGOT ÅT DET? Om jag hade haft en hund som hoppade och tyckt att det var ett problem så hade jag väl letat efter information i en bok eller på nätet? Det krävs bara några flinka pekfingervalser på Googles startsida så får man hundratals tips på vad man ska göra åt en hoppande hund, men dom bara: nä, vi vet inte vad vi ska ta oss till. Så dom fick kalla in en expert som gav dom tips.

Sen var det den här lika vidriga, om inte ännu vidrigare familjen som skaffat en valp för att de tyckte att barnen var så självupptagna och behövde lära sig att tänka på någon annan än sig själv och sen kunde det vara bra om hunden dog först så barnen fick uppleva lite död innan det blev på allvar. Jag kan fortfarande inte komma ihåg vad det var för korsning, men det känns som något terrieraktigt. Inte vet jag om ungarna i familjen var så engagerade i hunden, det verkade mest vara mamman som tog hand om den, och hon kunde ju knappt ens erkänna att hon tyckte om den. Så den tyckte jag mest synd om.

Sen var det ett par som inte kunde få barn och då hade de tagit en omplaceringshund, korsning rottweiler-mastiff, en bjässe. De verkade ändå vara lite vettiga och ha lite koll även om de lät hunden sova i en bur. Det är kanske inte förbjudet i England som det är i Sverige, men ändå. Sen verkade den väl inte direkt lida av att vara i buren, men ändå som sagt.

Och så var det labradoodlen som skulle bli vårdhund åt en handikappad tjej, och efter lite strul med träningen där det nog handlade om att lära in för mycket och för fort och på en gång så gick det väl ändå rätt så bra. Fast man undrar ju lite över folk. Om man brukar ha släktträffar och en i släkten har varit med om en olycka och blivit handikappad, kan man inte liksom anpassa släktträffarna till det så att den som har mest problem med att förflytta sig inte ska behöva ta sig med buss, tåg och till "fots" (i.e. rullstol) över halva stan och sen in på ett ställe där alla sitter en halvtrappa upp? Vad är det för djävla människor som ordnar det så? Och sen var det ju dessutom någon som uttalade sig och menade på att "tack vare hunden kan hon vara en del av familjen igen", i andemeningen att "nu kan hon ju ta sig till våra släktträffar". Alltså, va?

Slutligen var det den lilla yorkiepoo:n som ägdes av ett bögpar, och den var väl ungefär så vidrig som små bortskämda understimulerade accesoarhundar kan bli, men de verkade ju inte ha några bekymmer med det. Generellt var det ju ett DJÄVLA fokus på hundar som juckade på allt och alla som om det var "helt normalt unghundsbeteende" där lösningen hette kastrering. Rätt roligt att alla karlar som uttalade sig i programmet var skeptiska till kastrering och man nästan såg hur de i tanken korsade händerna över (de egna) genitalerna. Utom veterinären, men han tjänade väl gissningsvis rätt grova slantar på detta ingrepp (som enligt mig inte alls är den ultimata lösningen på allt från problembeteende hos hunden till nageltrång hos ägaren) och talade väl för sin sak så att säga.

Ja, det var väl det hela. Jag vet inte om man i Storbritannien har en annan acceptans för att hundar kan bete sig lite hur som helst, eller om det bara var de som var med som var osedvanligt slappa. Jag hade ju skämts ihjäl om mina hundar hade varit så oregerliga och hade hellre dött än visat upp det i tv. Och så ville jag gå in och styra med hela handen, säga åt dom (med undantag för bordercollien) att deras hundars problem bestod i att de var UNDERSTIMULERADE och ut och lägg spår med er. Kom sen på att det inte finns allemansrätt i Storbritannien, så det kanske är lättare sagt än gjort då. Fast det finns andra sätt att aktivera huvudet på hunden som inte kräver tillgång till mark, så det kan man faktiskt inte heller skylla på. Så det så.







Mr Mercedes

Håller på och läser Stephen Kings senaste bok, Mr Mercedes. Den var egentligen tänkt som semesterläsning, men jag tjuvstartade eftersom min semester fortfarande inte har börjat. Det här är ju inte tänkt som skräck utan mer som en hårdkokt thriller. Och den är BRA. Herregud så spännande, den är så bra att jag måste tvinga mig ransonera för att inte sträckläsa ut alltihop på en gång. Man vill ju liksom suga på karamellen lite.

Jag ska inte gå in på handlingen, men det är alltså en bladvändare av stora mått, "en katt-och-råtta-lek i kamp mot klockan" tror jag det stod i någon recension så det uttrycket kan jag väl stjäla rakt av. Plus att Kingen som alltid levererar rent mästerliga personskildringar. Tummen upp alltså.

En sak som jag dock hade kunnat vara utan är sexandet. I boken då alltså. Jag hörde någon som sa att hen läst någonstans att det fanns en lista över författare som var absolut SÄMST på att skriva sexskildringar, och där var Stephen King med och jag förstår det för det är faktiskt hans allra svagaste sida. Jag tycker inte att jag är speciellt pryd av mig, men det är något med hans sexskildringar som får mig att rodna besvärat. Och nu har jag kommit till ett stycke i boken där vår hjälte precis har fått ihop det med en donna, och när det inte liggs så talas eller tänks det på sex på ett sätt som känns rätt onaturligt och dessutom väldigt pinsamt. STOPPA DETTA, känner jag. Annars är det som sagt hittills en väldigt bra bok. Läs den för bövelen.

Räknas detta in i kategorin "lifehack" månntro?

Smart sak att göra när man har cyklat till jobbet med endast AquaSocks på fötterna, inga strumpor, och det blott är 12 grader varmt early in the morning och skorna har blivit blöta för att ingen har klippt gräset utmed den bitvis rätt smala stigen så att allt från knäna och nedåt har piskats av långt och daggvått gräs under 1½ timme och man fry-y-y-ser om fötterna på ett sätt som inte är värdigt i mitten av juli. Då kan man: Stoppa in skorna i varmluftsugnen på jobbet. 105 grader. Det är ingen magisk skotorkartemperatur utan ugnen råkade vara inställd på det för en jobbgrej som eventuellt kanske hade lite högre prioritet än mina blöta skor, men det funkade bra. Efter några minuter så var skorna varma och torra och gosiga igen och jag kände att det nog skulle gå att ta sig igenom den här dagen också.

Nackdel: Varma AquaSocks luktar fan så illa.  

måndag 13 juli 2015

Stjärnkusken

Råkade hamna framför tv:n i fredags kväll när programmet Stjärnkusken visades, en programidé som jag himlade med ögonen åt när jag först hörde talas om den på radio för ett antal veckor sedan, för herregud, ÄRLIGT, är det inte nog med B-kändisar som ska lära sig något de inte kan (dansa, baka, laga mat, whatever) i någon bisarr tävlingsform där de har orimligt kort tid på sig att lära sig av någon som kan, och alla är "vinnarskallar" och kan tänka sig att gå över lik för att vinna ära och berömmelse och få förnyat sina 15 minutes of fame. Men så råkade jag titta i fredags och i helgen har jag tittat ikapp på play och herregud, jag skrattade så jag nästan grät. Kände mig i och för sig rätt så taskig eftersom jag framför allt skrattade åt att folk som aldrig har hållt på med hästar inte känner till elementära grejer som hur man mockar eller fäster ett grimskaft eller ens att det HETER grimskaft. Men sedan var det också otroligt underhållande att se Patrik Sjöberg stå och rykta en shetlandsponny. Och Kee Marcello! Jag har haft ett ont öga till Europe ända sedan jag såg dom spela för en väldigt gles publik i Ödeshög och påannonserade en låt med orden "Nästa låt tillägnar vi det här stället, den heter Wasted Time". Detta var tidigt 80-tal, men jag är rätt långsint. Är dock beredd att förlåta ALLT DETTA (som strängt taget ju egentligen var Joey Tempests uttalande och som Kee kanske inte ska lastas för) nu när jag har sett Kee stå och gulla med shetlandsponnyn Mulle på ett sätt som var rent otroligt hjärteknipande.

Bild snodd från nätet

Överlag tyckte jag Kee gav ett väldigt sympatiskt intryck. Man skulle ju kunna tro att en avdankad rockstjärna skulle rynka på näsan åt att mocka skit och få sova på en halmbal när man kanske mer är van vid sex, droger och rock'nroll, men han verkade tycka att allting var jättekul hela tiden, och rätt så duktig med. Tyckte även det var asgulligt när han och Patrik Sjöberg förklarade att de blivit helt fast för travsporten och började planera att skaffa en gemensam hästgård, ta amatörlicens osv.

Kommer alltså att följa detta program SLAVISKT från och med nu. För Kees skull. Det hade man ju aldrig kunnat tro.

Stoppa pressarna!

Det var verkligen mitt våffeljärn som kom, blott tre och en halv månader efter att det beställts. Jag skiter väl egentligen i att det var lång leveranstid (åtminstone i ett läge av övermätt p g a för många nygräddade våfflor med sylt och vispgrädde), för det kan ju hända att saker tar slut och speciellt i dessa tider när ingen ska ha några lager och allting ska vara Just In Time, vilket är underbart när det funkar och ganska sårbart när det hakar upp sig någonstans på vägen. Nej, det är Tretti Punkt Djävla Se:s nonchalanta behandlade av mig som kund som jag stör mig på. Att jag har fått PLÅGA ur dom svar på mina mail, att de erbjuder mig saker i kompensation som sedan inte finns, att de lovar mig rabatt som jag sedan inte får och generellt har ett oengagerat och tråkigt sätt i sitt bemötande. Det är inte okej.

Men fan vad det satt fint med våfflor alltså.

söndag 12 juli 2015

Do you believe in miracles?

Helg och en vecka kvar att jobba. En vecka går fort...väl? Just nu känns det som en evighet, men det är ju bara att bita ihop och sträva vidare.  Sen JEFLAR väntar fyra veckors semester.

Det är marknad här i byn den här helgen. Tog en sväng förbi där igår morse för att se den gryende kommersen, och chockade mig själv med att även ta mig dit en ny sväng framåt kvällen, den här gången med plånboken i näven och siktet inställt på det som här i Skåne heter "gräddbullar" och vad det heter i resten av Sverige vet jag inte. "Cocosbollar" är väl det närmaste man kommer, men jag gillar inte kokos så jag köper såna utan, och vad blir kvar då? Bollar? Bullar? Jaja, skitsamma, gott är det i alla fall och det fick väl vara värt att gå och knuffas bland mer eller mindre korpulenta personer i foppatofflor och fräna t-shirts med texten "100 % SKÅNING" och liknande imbecilla utstyrslar som vaggade fram mellan stånden med sina tvivelaktiga fyndvaror i sladdriga plastpåsar. Fattar inte riktigt grejen med marknader, det fanns helt seriöst inte en enda pinal som jag skulle velat ha om jag så hade fått den till skänks. Ja, förutom de där gräddbullarna då. Men annars fattar jag liksom inte vitsen med att gå och trängas för att köpa samma billiga krafs som återfinns på marknad efter marknad, men så är jag väl också den enda person som är bosatt i region Skånes upptagningsområde som aldrig har satt sin fot på Kiviks marknad. Och så ska det förbli, tänker jag mig.

På hemvägen slank jag inom Konsum för att köpa diskmedel och såg då en kille som jobbar på pizzerian, iförd en t-shirt med texten "Sexuellt utsvulten - HJÄLP MIG". Vad kan oddsen vara för att han har varit på marknaden och "förnyat sin garderob" tro?

Annars visade sommaren 2015, detta bångstyriga barn som hittills antingen har gjort precis tvärtom mot vad man har förväntat sig, eller också överdrivit så in i bomben, sig från sin bästa sida igår. Sol, blå himmel, lätt bris och strax över 20 grader. Som gjort för en dag utomhus alltså, så efter taxpromenaden och marknadsbesöket landade jag vid först på en filt på gräsmattan och sedan vid grillen med en deckare och ett glas vitt som sig bör.  Mer sånt om ni frågar mig.
 
Getingarna i luftvärmepumpens motordel ger inte upp trots att de fått halva boet avkapat av en fläkt. De kämpar tappert på med renoveringen, men eftersom den här motorn är placerad precis bredvid vår ena uteplats känns det som att något måste göras. Jag är dock något av en mes när det kommer till att ge sig i närstrid med getingar, men Oskar säger att han ska suga upp dom i en cyklondammsugare och dör de inte av det så ska han "hjälpa till" med Radar. Den som "lever" får helt enkelt se hur det här slutar. Annars är det ju bara att vänta ut dom till 2016 för då lär ju boet i alla fall stå tomt och övergivet eftersom getingar bara bor i samma bo ett år i taget. Ombytliga typer det där, men tur för oss mesiga.

Och tro det eller ej, JAG HAR FÅTT ETT SMS FRÅN TRETTI PUNKT SE. Att jag har ett paket att hämta ut. Kanske är det Mitt Förnämliga Våffeljärn (känns osannolikt), eller kanske har de försökt pracka på mig något annat skit (känns mer sannolikt) eller så är det...en bomb? Mohaa, vilken cliffhanger.



fredag 10 juli 2015

Listigheter

Nä, men jag snor väl en lista från Du är en tjej:

Beroende av:
Egentid. Blir dödstrött av att ha folk omkring mig jämt och ständigt och kan få riktiga panikkänslor av att inte få vara ifred. Annars är jag inte direkt någon beroendetyp så.

Vad behöver du mest just nu:
Semester? Nästa gång någon säger "ja, men att ha sen semester är ju inte så dumt, då har man den ju kvar när alla andra har haft sin" kommer att få en fet smäll.

Vad tror folk om dig?
Jag vet inte om jag vill veta vad folk tror om mig? Ibland får jag lite skämtsamt höra att jag "har humör" och då antar jag att de tror att jag är rätt bitchig.

Stämmer det?
Delvis, fast jag blir i mina ögon extremt sällan arg och/eller otrevlig offentligt.

Vad får du ofta komplimanger för?
Att jag är rätt rolig och allmänbildad.

Brukar du ofta skratta för dig själv?
Inte "ofta", men det händer emellanåt.

Vad står det i ditt senast inkomna sms?
"Ska du läsa pedagogik på distans?"

Nästa mål i ditt liv?
Att läsa pedagogik på distans? Haha, nej, jag vet inte. Jag skulle vilja bli lite mer strukturerad med både min egen och hundarnas träning så jag får väl satsa på det.

Hur svarar du i telefon?
Beror på vem som ringer. Mitt namn om det är någon som jag inte känner jätteväl, "hej", "hallå" eller "yes?" om det är någon i den närmaste bekantskapskretsen.

Vem ringde dig senast?
Stefan, i ett jobbärende.

Antal timmar sömn i natt?
7½.

Hur känner du dig just nu?
Friday, I'm in love-känslan.

Vanligaste färgen på dina kläder?
Svart. Det är ju dock ingen färg, men ändå. Mina kläder är oftast svarta.

Favoritdryck på morgonen?
Juice. Ett glas iskall färskpressad apelsinjuice...mmm. Nu är jag dock för lat för att först kånka hem en massa frukt för att sedan bara pressa den till juice, utan nöjer mig istället med innehållet i en Bravo-tetra. Ja, inte en hel då.

När brukar du oftast gå och lägga dig?
Runt 21.00 eftersom jag går upp mellan 03.30-04.30. När jag är ledig blir det kanske ett par timmar senare, MAX. Är så löjligt kvällstrött att jag knappt orkar vara uppe till midnatt ens på nyårsafton.

Är du blyg?
Nej, inte speciellt i den betydelsen att jag inte vågar prata med främmande människor eller vara den som tar upp jobbiga saker till diskussion. Är däremot rätt dålig på att kallprat och kan nog uppfattas som blyg eller reserverad i vissa sammanhang där man förväntas stå och lalla en massa om ingenting.

Sysslar du med någon idrott?
Handboll i tv-soffan, typ. Nä, men lite hundsport blir det väl: agility, lydnad, rallylydnad och spår.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Näe, det tar cirka tusen år innan jag blir kär. 

Har du några smeknamn?
Nix, inte ett enda faktiskt. Möjligtvis "hon med taxarna", men det är väl mer en beskrivning/förklaring än ett smeknamn.

Har du kyssts i regnet?
Ja, det har jag säkert gjort någon gång, men det är inget som jag har lagt på minnet direkt.

torsdag 9 juli 2015

Valpfeber, en recension

Igår var det ett nytt hundvalpsprogram på tv, denna gång från Danmark där man skulle få följa fyra danska familjer som skaffade valp. Fast man fick bara se tre, åtminstone så här i det första avsnittet, oklart varför men danskar kan ju i princip inte räkna så det är kanske inte så konstigt. På det hela taget var det väl ett avsevärt bättre program än det där djävla Hundvalpens första tid. Fast det handlade väldigt mycket om människorna. Och den där första familjen, fast det mest handlade om frun och hennes väninna, som båda lyckades med konststycket att alstra bebisspråk på danska med raspiga 60-cigaretter-om-dagen-stämmor till sina pekingeserliknande småhundar. De verkade ju en smula fnoskiga dock, som tyckte det var så FAN-TAS-TISKT att deras hundar hade parat sig och fått valpar så att de hade valpdop, med dopfunt och doppresenter och kaffe och kakor och choklad och vispgrädde och fan vet allt. Sen öppnade de en flaska Veuve Cliquot och tände varsin cigg och betedde sig som att detta var helt normalt. Alltså, om man vill visa ett program om hundmänniskor där målgruppen gissningsvis också är hundmänniskor, kan man inte ta nån som är LITE normal åtminstone?

Familj nummer två var ett ungt par som skulle skaffa en valp och det var väl ungefär det största som hänt i världshistorien inklusive både uppfinnandet av hjulet och den första månlandningen, men de kom i detta avsnitt inte ens så långt som till att hämta hem valpen så mest snack och inte så mycket verkstad där.

Familj nummer tre var en barnfamilj där hon ville ha ett barn till, men inte han, så därför köpte de en valp som en kompromiss. EH. Ja, men de verkade i alla fall ha lite koll på läget även om jag personligen inte förstår varför valpen prompt skulle sova i vardagsrummet tillsammans med matte "någon vecka" i någon mystisk anknytningsprocess, men det fanns kanske äktenskapliga skäl till detta som inte nämndes i programmet.

Den fjärde familjen skulle vara en ensamstående tjej, men henne fick man alltså aldrig se. Det var som sagt mer människor än hundar, men hellre det än när människor beter sig illa mot hundarna, som i den där djävla Hundvalpens första tid.  Jaja, vi får väl se hur det här utvecklas.

onsdag 8 juli 2015

Klagomuren

Igår var vi på en liten tillställning vid havet, riktigt sådär semesterhärligt för dom som har den äran. Det bjöds på öl och "stänkare". Jag drack vatten eftersom jag a. körde, b. skulle upp i ottan och arbeta ihop till det dagliga brödet i mitt anletes svett. Ändå vaknade jag med världens djävla huvudvärk. DET ÄR FAN I MIG INTE RÄTTVIST!

tisdag 7 juli 2015

Hundvalpens första tid, en sågning

Nu har det blivit en mer normal svensk sommar och det tackar vi för, eller åtminstone jag som inte tål värme. Läser just nu Riddaren av de sju konungarikena, som utspelar sig 90 år innan Game of Thrones börjar och där är det också varmt. Känns som att Winter is coming är rätt så avlägset åtminstone just nu, för solen gassar över Westeros från arla till särla och det är svinvarmt helt enkelt. Är man en Targaryen så är man dock rätt så oberörd av värme, det är väl ett måste med tanke på drakarna kan jag tänka, men huvudpersonen ser Duncan den store, eller Dunk som han helt enkelt kallas, han får svettas och mödas i sin rustning när han rider omkring och uträttar ärenden åt sin arbetsgivare. Och efter i söndags vet jag nästan precis hur han känner sig.

Men nu är det mer normala temperaturer och ingen är gladare än jag. Eller, jag kan väl i och för sig föreställa mig att någon som precis vunnit 573 miljoner på lotto är aningens mer uppåt än jag, men på det stora hela så.

Valpsjukan fortsätter, nu hade SVT den dåliga smaken att sända en brittisk dokumentär som hette Hundvalpens första tid och vi bänkade oss givetvis i tv-soffan för att ooh:a och aah:a över små charmiga pälsknyten, trodde vi. Men såklart byttes denna sinnesstämning blixtsnabbt ut mot irritation och frustration över människors synnerliga dumhet. Vet inte om brittiska hundägare generellt är mer korkade än svenska dito, men det kändes så. Och då har jag inte jättehöga tankar om svenska hundägare i största allmänhet heller.

Men åter till programmet. För det första, en barnfamilj som helt aningslöst köper en valp som är en korsning mellan weimaraner och ungersk vizsla, två raser som enligt min erfarenhet dels har extremt mycket jakt i sig, dels kräver både mycket motion men framför allt mycket mental stimulering, med motiveringen att de ville ha en hund med mycket energi så att ungen skulle kunna kasta boll till den. Man bara MEN HUR TÄNKER DOM EGENTLIGEN? Svaret var väl att de inte tänkte alls, gissar jag.
Och sen visade det sig förstås att ungen inte var ett dugg intresserad av något annat än att ligga och spela tv-spel och den stackars förvirrade valpen, som precis lämnat mamma och syskon, fick härja omkring helt på egen hand. Och så verkade dom tycka att det var jättekonstigt att den kissade och bajsade inomhus, och speakerrösten menade helt seriöst på att den var "rumsren" redan när den lämnade uppfödaren vid åtta veckors ålder.

Det är det jag tycker är det jobbiga med valpar. Det här eviga passandet innan de blir rumsrena, att man inte kan slappna av och vända ryggen till en sekund. Visst, det finns väl dom som är avsevärt mer laidback i det avseendet än vi, som tycker att "det hör till" med pölar inomhus de första veckorna med valp, och det går såklart inte helt att undvika. Men de gånger våra hundar har kissat på golvet som valpar går nog att räkna på ena handens fingrar, och det beror verkligen inte på att de har varit utrustade med några superblåsor eller -tarmar utan på att vi konsekvent har gått ut med dom exakt varenda gång de vaknat och varje gång de ätit, PLUS vaktat dom som hökar däremellan och sprungit ut med dom så fort de visat minsta tecken till att vilja göra sina behov. "Det ska vara lätt att göra rätt", så att säga, fast det är ett djävla jobb för en själv under några veckor eller månader. Men det betalar sig i längden.


Jaha, men vidare i programmet. Den här stackars weimaraner-ungersk vizsla-valpen virvlade omkring i  huset på egen hand och den bråkade med familjens andra hund och var allmänt oregerlig och efter ett par veckor fick familjen kalla in en "hundexpert"för att inte situationen skulle gå dom ur händerna, och då fick de världens aha-upplevelser när de blev tipsade om att lägga lite torrfoder i ett tomt mjölkpaket så att valpen fick tänka och jobba lite för att komma åt maten. Herre-GUD vilka idioter. Eller ja, tipset var inte dumt i sig, bara så extremt dumt att de inte själva kommit på tanken att en understimulerad valp behöver sysselsättning för att inte riva hela huset. När de dessutom redan HADE en hund, så de var ju inte helt noviser ändå.

En annan barnfamilj hade skaffat nån annan blandrashund, minns inte de ingående raserna utom att det var någon terrier modell mindre, av den huvudsakliga anledningen att föräldrarna tyckte att barnen i familjen skulle få lära sig att tänka på någon annan än sig själv, för de var så självupptagna, plus att mamman tyckte att barnen aldrig hade varit med om något svårt så de kunde väl få vara med om att en hund dog innan de drabbades av någon anhörigs bortgång. Man bara: JAHA? Och de hade inte haft valpen i mer än ett par veckor förrän de började prata i termer om avlivning för att den var så "aggressiv". Man bara: JAHA? igen. Inte för att en hund i storleksordningen morgontoffla inte kan vara aggressiv, för i det här fallet har storleken ingen betydelse, men en tioveckors valp? Nja.

Jaha, och sen var det nån tonåring som hade en bordecollie. Vi brukar skoja och kalla bordercollies för borderlinecollies, för de kan vara rätt knepiga men i nittionio fall av hundra handlar det om att de är understimulerade. Det här är absolut ingen sällskapshund som nöjer sig med att gå runt kvarteret tre gånger om dagen, en bordercollie måste få arbeta, annars blir den oftast...lite knäpp i huvudet.  Men den här familjen var fårbönder och tonåringens pappa var någon mästare i vallning, och då tänkte man: äntligen något vettigt. Men nä. Där ska ungen lära valpen sitta och står och sliter i kopplet och tjatar sitt sitt sitt, medan valpen är helt ofokuserad och fattar ingenting och till slut trycker ungen ner bakdelen på hunden, drar sedan upp den igen med hjälp av kopplet och börjar om med sitt tjatande. Ungefär alla fel man kan göra om ni frågar mig, och till och med speakerrösten nämnde något om att det blev förvirrande för hunden. Här hade man ju kunnat ge exempel på vad man skulle kunna ha gjort istället* om man hade velat ha någon form av pedagogisk touch på det här programmet, men det var kanske för mycket begärt.

Sen var det ytterligare tre blandrashundar, en labradoodle (labrador/pudel) som skulle vara servicehund till en handikappad tjej, en vansinneskorsning mellan napolitansk mastiff och rottweiler (tror jag det var?) som verkade bli i storleksordningen hangarfartyg och som jag inte riktigt vet vad de skulle ha den till, och en yorkiepoo (yorkshireterrier/pudel) som mest skulle vara en accessoar till ett homopar. De här ägarna utmärkte sig väl inte fullt lika mycket med att göra exakt ALLA generalfel, men det var ändå inte direkt att man kände att här har vi personer med koll på läget. Till och med folk jag känner som inte kan någonting om hundar hade ju vett att såga deltagarna i programmet, så det säger väl en hel del om innehållet. Gudbevaremigväl alltså.






* För att föra in någon form av pedagogisk touch i det här blogginlägget då: I min värld så har man först kontakt med hunden, sedan kan man antingen köra med inlärningsmetoden att först säga ordet, sedan visa/hjälpa hunden att göra rätt och slutligen belöna, alternativt klicka in önskat beteende när hunden gör det spontant och sedan lägga på kommandoordet i efterhand. Men allt det här är helt meningslöst om man inte har KONTAKT. Slut från instruktörn.

måndag 6 juli 2015

Helgen som kom och gick för att aldrig mer återvända.

I fredags jublade jag över sol och värme. Nu idag, en vanlig sketen jobbmåndag, jublar jag så lagom. För det har varit rent olidligt varmt i helgen, inte bara lite lagom härligt skönt, utan sådär så att man nästan får panik och inte vet vart man ska ta vägen.

I lördags åkte vi till Brösarp på loppis. Där var det smockat, trots att det inte finns en skuggig fläck på flera mil och man tycker att turisterna hellre skulle hålla sig vid havet än att stå och trängas bland kantstött porslin i stekande sol på en idrottsplats. Men det tyckte inte dom. Jag hittade en (1) mugg som var snygg och som jag ville ha, men den snöt en mallig stockholmsböna mitt framför ögonen på mig, och sen hade hon dessutom mage att pruta. Jag tycker att det är så djävla snålt att pruta på loppmarknader när pengarna går till välgörenhet, nästa steg är väl i paritet med att kräva en tia i växel tillbaks när man sticker till en tjuga till romen som tigger utanför Konsum. Loppiskillen som stod och svettades i solgasset på Brösarps idrottsplats tyckte visst också det, för han sa Tycker du verkligen att tjugo kronor är för mycket när pengarna går till en idrottsförening? och mallbönan svarade Jag kan tänka mig att ge femton, i en ton som om hon verkligen var storsint och nästan gjorde honom en tjänst, och tyvärr gav han med sig. Tio minuter senare så var det "köp en tom kasse för femtio spänn och fyll den med vad du vill", så hade hon bara bärgat sig hade hon kunnat spara stålar. Fast då hade jag ju köpt den där muggen, som som sagt var det enda som jag ville ha förutom några böcker.

På hemvägen åkte vi upp till Norra Lökaröd, där det också var loppis och hemvändardag för utflyttade själar i den nedlagda skolan. Då brukar det vara fullt av gamla människor som står och skrockar och minns och någon som underhåller med dragspel och sång och så var det även i år. Hittade ett snyggt, litet och behändigt strykjärn med trähandtag som måste ha varit första modellen efter kriget eller eventuellt första elektriska modellen i världshistorien. Sladden saknades, men eftersom jag har levt snart 47 år på jorden utan att äga ett strykjärn så var det av underordnad betydelse. Detta lilla och behändiga strykjärn var nämligen bara litet och behändigt tills man lyfte på det, för då vägde det bly och mer därtill och hade varit perfekt att dänga i huvudet på en eventuell inbrottstjuv (givet att man hade orkat alltså). Själv tänkte jag att man kunde ha det som en snyggare variant av kettlebell. Ska man köpa en kettlebell på Intersport så kostar en sådan cirka 200 spänn, och själv fick jag hosta upp en tia för mitt nya tränings/mordredskap. Beach 2049/Hinseberg, here I come. Eller nåt.

Sen åkte vi hem och dog lite i skuggan. Det var faktiskt så varmt att det var svalare att vara inomhus, men det är ju för djävla sorgligt nu när sommaren äntligen har kommit och hela ens existens längtar efter att sitta under plommonträdet och dricka vin och grilla. Det gjorde vi i och för sig lite senare, så det behovet blev åtminstone tillfredsställt.

Söndagen var tusen gånger varmare än lördagen, termometern visade 28 grader i skuggan redan i arla morgonstund. Dagen inleddes med att skurborsten åkte fram eftersom någon hund hade producerat en uppkastning på dörrmattan men ingen verkade sjuk och alla åt frukost med god aptit. Tog ut taxarna i bokskogen för att åtminstone få lite skugga under promenaden. Det visade sig att Hilding var den som hade haft och fortfarande hade ont i magen. Därmed blev dagens planer på att åka till Vitabyloppisen inställda, i vanliga fall hade det väl inte varit några problem att lämna hundarna ensamma några timmar, men att lämna en hund med diarré är inte bara extremt taskigt mot hunden utan också att be om att få skura golv när man kommer hem. För den där frukosten som man aningslöst gav sina hundar eftersom man lite lättsamt tänkte att den där spyan förmodligen berodde på att de ätit gräs, den hotade nu att komma i retur från ena eller andra hållet, så det var väl lika bra att hålla sig hemma och beredd. Och tur var väl det, med tanke på att termometern raskt klättrade upp till 33 grader och sedan höll sig där hela dagen. Inne var det bara 27. Fyfan vad jag hatar. Jag är inte gjord för sån värme, jag orkar ingenting, jag får ont i huvudet och blir grinig och gnällig och orkeslös och sen blir jag ännu grinigare och gnälligare för att jag inte orkar göra någonting. Så synd om mig att det inte är klokt, och jodå, under såna omständigheter är det tillåtet att klaga på värmen "när den nu äntligen har kommit". Men det kan väl vara LITE LAGOM NÅN DJÄVLA GÅNG?

Till slut startade jag kylfunktionen på luftvärmepumpen, det görs bara vid sällsynta tillfällen eftersom den drar ungefär en miljon kilowattimmar i sekunden, men nu rådde det i det närmaste undantagstillstånd. Då visade det sig att ett gäng getingar hade ockuperat utomhusdelen av värmepumpen, flyttat in, byggt bo, inrett med köksöar och gillestuga och biljard och gudvetallt, och allt detta slogs nu i spillror mitt framför ögonen på dom, så att de fick ägna resten av dagen åt att ilsket surra omkring utanför fönstret, uppretade och hemlösa. Så då gick det inte att gå ut av den anledningen, ej heller att ha fönstret öppet.

Natten var inte heller för rolig. Jag uppskattar att ha ett svalt sovrum, men inte ens med två uppställda fönster och tvärdrag tror jag temperaturen sjönk under 25 grader vid något tillfälle. Sen vaknade jag klockan ett av att det ösregnade, så då fick jag upp och stänga fönstren, vilket det inte blev svalare av. Sen åskade det, inte för att jag märkte det, men åskrädda hunden Boris snappar upp minsta muller och far upp och vrålar att UNDERGÅNGEN ÄR NÄRA OCH JAG UPPTÄCKTE DET FÖRST OCH KOM IHÅG ATT JAG HAR VARNAT ER och då är det omöjligt att sova. Klockan 04.30, när jag plågade mig upp för att ta mig till jobbet, var det nitton grader, mulet och kvavt. Ja, sån var min helg. Jag har ju kanske inte direkt överansträngt mig, men den var inte heller jättemycket att hänga i julgranen om ni frågar mig. Förstår inte hur man överhuvudtaget kan tänka tanken att resa till "varmare länder" på sin semester. Nä, ge mig omkring tjugo grader, en lätt vind och växlande molnighet. Det är precis lagom i min värld.












fredag 3 juli 2015

Triumvirat, ett skojigt ord som betyder "tre män" och som ursprungligen bestod av Caesar, Crassus och Pompejus den store och som får duga som rubrik idag när jag lider lite av idétorka

Till och med jag, som inte är något större fan av högsommarvärme utan mest tycker det är jobbigt när temperaturen kryper över 25 grader, jublar nu över sol och blå himmel. Från min plats i skuggan visserligen, men ändå. Där ser man vad en blöt och kall försommar kan göra med en.

I morgon är det loppis i Brösarp och vi funderar på att åka dit. Det lär bli en skräckupplevelse. Stekande sol och ingen skugga, som sig bör på en idrottsplats, massor av folk, trängsel, och så lär vi väl åka hem med varsin kasse böcker som vi inte har plats med. Körde ändå sex-sju rejäla ICA-kassar med utrensad litteratur till Erikshjälpen för ett tag sen, men det märks då inte i hyllorna hemma. Där är alltid knökfullt, och mardrömmen är när man som jag köper sex böcker av Georte R.R. Martin på ett bräde och redan har rätt fullt av författare på M, vilket resulterar i tidskrävande litterära rockader som även genererar en hel del host- och nysattacker orsakade av damm som vilar stilla i dessa hyllor och inte gör en fluga förnär. Tills någon kommer och ska flytta om då.

Dock, den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet, som han sa, Marcus Tullius Cicero, redan på sin tid (år 106-43 f Kr). Han visste väl vad han talade om, även om han, efter sin död, sägs ha fått sin tunga utryckt av och genomborrad av en hårnål tillhörande Marcus Antonius (en släkting till Julius Caesar) hustru Fulvia, för att markera att hon inte direkt var överförtjust i honom och hans snack, kan man ju tänka. Innan dess blev han, Cicero, halshuggen och fick sitt huvud uppspikat i talarstolen på Forum Romanum, vilket också det indikerar att han var lite...oförsiktig med sina uttalanden kanske. Det är ju rena Game of Thrones, så man får kanske ligga lite lågt med citaten ändå. Man vet aldrig, ett tu tre dyker det upp någon djävla förortshillbilly som tycker att böcker och gräsmattor är till för borgarsvin och börjar skjuta vilt. Inte så sannolikt att den illitterata personen har läst just den här bloggen dårå i och för sig.


Det ser inte ut som att jag kommer att grädda några våfflor i helgen i alla fall. "I början av juli" är ju visserligen ett lite svävande begrepp så jag tänker mig att Tretti Punkt Djävla Se får nästa vecka med på sig innan jag...exploderar? Den som lever får se.

torsdag 2 juli 2015

Juni, juli och augusti

Kom precis på att det inte är vilken vecka som helst, utan nu är vi "i början av juli", detvillsäga vid den tidpunkt då Tretti Punkt Djävla Se har lovat att mitt våffeljärn ska komma. Återstår nu att se om de kammar sig och så att säga börjar leverera, för det vore fan i mig verkligen på tiden. Det är inte så mycket förseningen i sig utan deras nonchalanta sätt att hantera det på som stör mig. Hur svårt kan det vara, när man jobbar på kundtjänst, att vara lite aktiv och HÖRA AV SIG SJÄLV när man vet att någonting är försenat? Istället för att vänta på att någon ska höra av sig och sedan först skita i det och först efter flertalet påtryckningar krysta fram ett svar med ett erbjudande som ändå inte gäller?

Har skrivit ett extremt härsket utlåtande i kundundersökningen jag blev ombedd att vara med om så eventuellt slutar det med att jag kanske bara får ett begagnat våffeljärn från Ukraina. Slängt i huvudet på mig när jag är på hemväg en mörk kväll eller så, och därefter blir jag först torterad med el och sedan slutligen strypt med sladden. Kan eventuellt ha sett för mycket mördarserier på tv på senare tid, men jag håller det inte för osannolikt att Tretti Punkt Djävla Se samarbetar med maffian på något vis och i själva verket använder våffeljärnshandeln som en täckmantel för pengatvätt och nu har det gått snett någonstans och situationen har gått dom ur händerna. SÅ KAN DET MYCKET VÄL VARA!

Men nu har ju värmen kommit och snart är helgen här, så då är det väl mer läge att sitta i trädgården och grilla och dricka vin än att grädda våfflor? Fast våfflor...fan vad sugen jag är alltså.

onsdag 1 juli 2015

Patetiska människor

Något jag tycker är extremt patetiskt är människor som använder ord som de inte begriper innebörden av, till exempel när någon säger att "hen blev så otroligt ledsen att hen grät riktiga krokodiltårar". Alltså, att gråta krokodiltårar är ju ett uttryck för att hyckla sorg, inte någon slags ledsenhetssuperlativ. Likadant finns det folk som tror att en björntjänst är en riktigt supertjänst, en handling i sann altruistisk anda, och inte någonting som stjälper mer än hjälper. I vår närhet finns det till och med ett företag som utför olika typer av entreprenadarbeten, och de heter BJÖRNTJÄNSTER AB, och såvida firman inte ägs av någon lite humoristisk typ som heter Björn och som inte tar betalt för sitt arbete så känns det väl inte direkt förtroendeingivande om ni frågar mig.

Sen finns det den kategorin människor som inte vet riktigt hur ord ska uttalas, men som ändå ska använda dom i tid och otid. Till exempel hade Erik en gång en chef som sa "citament" istället för incitament. Oskar känner en som hade missförstått innebörden av "kreti och pleti" och istället på fullt allvar sa "berätta nu inte detta för debit och kredit" när hen kom dragandes med något smaskigt skvaller. Och jag hade en gång en kollega som på fullt allvar trodde att det hette "att löpa omak" istället för att löpa amok. Den här typen av personer brukar dessutom uttala sina felaktigheter med ett så stort självförtroende att man inte riktigt hittar något sätt att påpeka att de har fel.

Igår fick jag höra att personer som är ute efter företagshemligheter nog gör det på ett mer "softikerat" sätt än att göra inbrott. "Vad sa du?" sa jag och låtsades inte ha hört, och fick då nöjet att höra ordet "softikerat" uttalas än en gång, dessutom i ett tonfall som att det var jag som inte riktigt begrep. Eftersom det uttalades av en person jag starkt ogillar så hånskrattade jag inombords både länge och väl.

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, osv. Och med det swischar vi in i juli månad. Tjo flöjt.