fredag 29 maj 2015

What if God was one of us?

Igår chockade jag mig själv och omvärlden med att besöka stan för tredje gången på en vecka. Detta av en som i vanliga fall tycker att tre gånger om året nästan är två för många, så ni förstår att det är stort.

Dagens tema var dock födelsedagsfika med Nikky. Hon hade redan fått sin present i förtid, men något litet paket ska man väl ändå ha på själva dagen, tyckte jag och slank inom The Body Shop. Jag gillar deras produkter men hatar deras personal, de är så e-x-t-r-e-m-t påflugna och man hinner knappt ta ett steg in i butiken förrän där är någon och frågar om man vill ha hjälp. Jag, som uppskattar att gå runt och titta och framför allt lukta i godan ro, säger då något i stil med "jag ska titta lite först". Och då brukar man ju bli lämnad i fred, men på The Body Shop så går det max två minuter innan personalen kommer sättandes och frågar om man har hittat något, om jag har sett att de har en ny serie som luktar grönt te, om jag vet att det är erbjudande på body scrub med moringa just nu. Sånt är så sjukt störigt att jag varje gång funderar på att bojkotta butiken för all framtid, men jag gillar ju som sagt deras produkter då. Är verkligen ingen storkonsument av "produkter", men jag gillar att smörja in ansiktet och ibland benen efter att jag har duschat. Med tanke på hur dryga The Body Shops produkter är så brukar det räcka med en burk body butter per år. Enligt någon tanttidning jag bläddrade i en gång så ska man visst inte använda body butter i ansiktet för det ska "täppa till porerna och orsaka oren hy", men det skiter jag i. Har använt body butter som ansiktskräm i åratal och har inte en tillstymmelse till tilltäppta porer eller oren hy i alla fall. Så body butter från The Body Shop är väl den enda skönhetsprodukt som jag känner lite att jag visserligen kan, men inte vill leva utan och då får man väl ta deras jobbiga personal på köpet så att säga. Nu kan man ju visserligen handla i deras webshop, men så är det ju det här med dofter. Jag är extremt känslig för sånt. Det får gärna dofta, "lite luktegott" som min skånska mormor (RIP) alltid sa, för parfymfria krämer tycker jag luktar lite sjukhus och det är ju inte så angenämnt. Men det måste vara Rätt Doft™, och här är jag väldigt kräsen. Och när man vill lukta sig fram till Rätt Doft™ i lugn och ro är det rätt störigt när personalen hänger över axeln på en och föreslår den ena sliskigare doften efter den andra när man precis sagt att man inte vill att det ska vara för sött.

Det tråkiga med The Body Shop är, förutom personalen då, att när jag väl hittat någon favoritdoft så är det aldrig någonting i deras ordinarie sortiment utan bara nån kampanj, så när burken är tom får man lik förbannat ge sig ut på en ny expedition och uthärda den påflugna personalen. Just nu har jag Atlas Mountain Rose, och jag fasar redan för den dag burken är tom. Vilket kanske kommer att inträffa tidigast någon gång i vinter, med tanke på drygheten och den lilla mängd jag använder.

Nikky har däremot inga problem med saker som luktar, hon vill helst ha produkter som luktar "kakor eller bär" och eftersom det är Mors Dag på söndag så var hela butiken lägligt skyltat med olika present-kit i olika dofter. Nu är det ju jag som är mor till henne och inte tvärtom, men skitsamma som vi brukar säga.

Efter presentöverlämnande och fika så gick vi inom bokhandeln. Jag skröt med att "föredrar att låna på biblioteket" för "man kan ju inte ha hur mycket böcker som helst" och köpte ingenting. Förrän vi kom till kassan och jag såg att de hade Game of Thrones-böckerna i någon slags lyxpocket till extrapris, och då var steget från tanke till handling plötsligt i princip obefintligt, men här var det bara att tänka YOLO och sånt där modernt som man verkar kunna ursäkta precis vad som helst med nuförtiden.

Det där med att man "inte kan ha hur mycket böcker som helst" är inte taget ur luften utan grundat på den bistra verkligheten. I vårt hus är varenda ledig väggyta täckt av bokhyllor, och alla bokhyllor är knökfulla. Måste alltså tillämpa någon slags en in, en ut-princip för bokköp, vilket är svårt när man är två vuxna människor som aldrig lämnar en loppis utan att ha minst en fylld ICA-kasse med litteratur med sig därifrån, men vi jobbar på det. Måste nu i alla fall göra en omflyttning i min bokhylla eftersom George R.R. Martin hamnar på M och där är rätt trångt i den sektionen. Mycket Vilhelm Moberg och Liza Marklund och så. Men nu åker Jo Nesbö ut. Är rätt så trött på Harry Hole och känner att jag aldrig kommer att läsa om dom böckerna. YOLO, osv.




onsdag 27 maj 2015

Om man lever i en ankdamm och är fullständigt tillfreds tror man snart att gölen är en ocean

Compeed hallux valgus blåsor
Medborgargarde Borrby
Kärleken är vacker, det är människan som är ful

Spännande mix måste jag säga, på vad folk googlar på och hamnar här alltså. På det förstnämnda är jag, vars fötter designats i Ankeborg, så nära expert på såväl skoskav som Hallux valgus-relaterade problem man kan komma. På det andra känns kopplingen mer tveksam. Jag har åkt igenom Borrby flera gånger, en gång stannade vi och köpte glass, men det är väl också allt. Något medborgargarde såg jag inte till, men jag har säkert bloggat om det någon gång. Det tredje är ett citat ut en låt av Björn Afzelius ("Tankar i Ligurien", vilket även inläggets rubrik är hämtat från), som i sin tur citerar, gissar jag, Karl Vennberg. Lite meta sådär va. I alla fall var kopplingen hit att jag en gång använt den raden som rubrik till ett rätt så bittert inlägg från 2007. Vad man kan konstatera utifrån det är:
1. Inget nytt under solen med avseende på kvinnors påstådda bitchighet kontra män som säger ifrån med naturlig pondus, etc.
2. Mitt jobb har genomgått så många omorganisationer de senaste åren att i princip alla av dom som var med i den ovan nämnda diskussionen jobbar kvar längre. Och vi har nästan aldrig några såna där affekterade fikarumsdebatter längre. Alla är trötta och bittra och utarbetade och ingen orkar ha någon direkt åsikt om någonting annat än att det är för djävligt. Kanske är det dags att se sig om efter något annat? Fikarumsdiskussioner är ju liksom, om inte meningen med livet så åtminstone något som skänker mervärde till det här med att vara tvungen att ha ett arbete.

För övrigt så gjorde jag misstaget att läsa kommentarsfältet på Facebook från en reklamkampanj där Försäkringskassan propagerar för att man ska dela lika på föräldraförsäkringen, och var jag inte bitter innan så blev jag det då. Är så DJÄVLA trött på det här när folk i allmänhet och, tyvärr, kvinnor i synnerhet, gapar om att det är "överförmynderi" och LÅT FAMILJEN BESTÄMMA och så kommer det en lång utläggning om varför mannen i just den familjen absolut inte kan vara hemma med barnen. Han tjänar mer. Han studerar. Han har inte fast jobb och om han ska vara föräldraledig så kommer han aldrig att få det heller. Han är egenföretagare. Hon "vill vara hemma". Det finns liksom ingen hejd på förklaringarna och bortförklaringarna till varför det är H-E-L-T O-M-Ö-J-L-I-G-T och dessutom inget som staten ska lägga sig i, så det så.
Så om "familjen" tycker det är okej att man fortsätter att cementera könsroller och maktstrukturer och att kvinnor i allmänhet får sämre löneutveckling, sämre karriärsmöjligheter, sämre pension, är sjukskrivna oftare och rent allmänt ses som den som ska fixa allt kring Familjen™ i allt från att rådda barnkalas till att köpa gummistövlar i storlek 27 så ska samhället bara tycka att okej, vi kör på det.

Fattar inte vad det är som är så djävla svårt? Föräldraförsäkringen omfattar 480 dagar, det är väl bara att utgå från att hälften är öronmärkta till den ena föräldern och hälften till den andra (och finns det bara en förälder så får den föräldern alla dagarna). Och sen kan väl "familjen" fixa och trixa med detta bäst det passar just deras förutsättningar? De flesta människor räknar väl ändå kallt med att få tillbringa minst 40-45 år på arbetsmarknaden, kan man inte avvara 8 månader för att ta hand om sitt eget barn när detta är litet så är väl frågan om man överhuvudtaget ska ha några. Barn, alltså. Om nu jobbet och det materialle och den ekonomiska statusen är så djävla viktig att man inte kan backa undan från det ens för några fjuttiga procent av tiden man tillbringar i yrkeslivet så tycker jag det är...sorgligt, faktiskt.

Om det sämsta argumentet från kvinnor är det att de ändå tjänar så lite och har så oviktiga jobb att de, till skillnad från sina män, lika gärna kan vara hemma "för han KAN faktiskt inte vara borta från sitt jobb", så är det sämsta argumentet i världshistorien från männens sida att "jamen hon VILLE vara hemma". Vill inte män vara hemma med sina barn då? Varför inte i så fall? Och hur kommer det sig att män, som i alla andra sammanhang är så djävla bra på att ta plats och roffa åt sig maktpositioner, helt plötsligt förvandlas till mjäkiga små ryggradslösa mähän som inte kan säga emot eller ifrån när det handlar om hur föräldradagarna ska fördelas? Skulle knappast tro att de skulle vika ner sig på samma sätt i frågan om vilken platt-tv-modell eller vilka högtalaranläggningar som är de bästa. Om man nu ska generalisera lite då.

Näe hörni. Föräldraförsäkringen är ingenting som man bara ska ta för givet och sitta och gapa om som om den vore ens privata egendom och allt som rör till det i ens egen lilla privata sfär nästan betraktas som ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Den, föräldraförsäkringen, går att villkora, precis som med sjukförsäkring, a-kassa och andra braiga grejer som finns i vårt skattefinansierade sociala skyddsnät. Det finns en större bild här, som handlar om hela samhället, och om samhället ska kunna förändras till det bättre på sikt så får man kanske ta att det blir lite obekvämt för en själv ibland. Och som sagt. Sätt de där omkring åtta månaderna i relation till det antal år som du förväntas tillbringa på arbetsmarknaden och fråga dig om det verkligen är värt att avstå.

Se på fan

Igår, lite efter att jag hade skrivit gårdagens gnälliga inlägg om tretti punkt se så fick jag ett sms att paket från nämnda ställe nu fanns att hämta på Konsum. Orkade dock inte gå dit igår, för jag höll på att betala räkningar och röja och plantera sallad. Tror fåglar har ätit upp cirka två tredjedelar av mina salladsfrön som jag sått, för det har bara grott i en tredjedel av lådan. En distinkt tredjedel alltså, som om någon systematiskt ätit sig från kant till kant men blivit avbruten. Det kan jag ju i alla fall inte skylla mördarsniglarna för, utan det måste vara någon fröätande. Jaja kompletteringssådde jag i alla fall, vi får väl se hur detta utvecklas.

Men idag ska jag alltså hämta ovan nämnda paket. Jag är ganska nyfiken på om det är en WAKE UP LIGHT eller ett våffeljärn. Om jag ska få vakna utvilad eller äta gott. Stay in tune, det kommer att löna sig eftersom ingen detalj i detta liv är så oviktig att den inte går att blogga om.

tisdag 26 maj 2015

Tretti punkt se, jag är inte så djävla nöjd med er heller faktiskt

Efter förra inlägget, och efter Lindas och Tinnans rekommendationer, så tänkte jag att vafan, jag unnar mig väl en dyr djävla WAKE UP LIGHT-klocka då. Eftersom jag hatar att "gå på stan", eller rättare sagt "gå i affärer" så gör jag såklart inte det om jag kan undvika det, så jag in och googlade mig fram till nån Philips-modell för strax under tusenlappen (vem ÄR jag?) som fanns till bästa pris på CDON av alla ställen, så jag klickade flinkt iväg en beställning. Såg sen för sent att CDON bara är någon slags agent och att den egentliga återförsäljaren är tretti.se. Jag är för närvarande extremt sur på tretti.se, för någon gång i samband med våffeldagen i år gick vårt våffeljärn sönder och jag beställde ett nytt därifrån, och har FORTFARANDE inte fått det och våffeldagen var väl i slutet på mars och de där djävla tretti punkt se:s kundservice svarar inte på mail när man lite vänligt frågar hur det egentligen går med ens beställning. HUR SVÅRT KAN DET VARA?

Så nu får jag väl vänta tills jag är pensionär innan jag får min dyra och braiga WAKE UP LIGHT om den här beställningen ska gå samma väg som våffeljärnets. Men då djävlar ska jag vakna utvilad och grädda våfflor som om det inte fanns någon morgondag, men tänk om jag vill göra det någon gång innan dess? Va? Va? Va?

I fredags var jag och Jenny och gjorde stan osäker, som det heter. Vi besökte bland annat ett lokalt vattenhål där jag inte satt min fot på denna sidan 80-talet, men där var allt sig likt. Gissar att det var exakt samma klientel då som fortfarande satt som klistrade vid bardisken och drack bärs ur personliga ölglas och kände bartendrarna vid namn och var lite som en enda stor och ganska törstig familj. Vi blev hälsade hjärtligt välkomna av en rätt så halvdragen och inte så lite kontaktsökande karl som sedan stolt förkunnade inför de övriga dryckesbröderna att anledningen till det var att vi var "de första damer som kommit in genom denna dörr sedan 1969".  Vet inte om man ska känna sig smickrad eller ta det som något slags varningstecken, men förmodligen det senare. Vi hade dock inte tid att fördjupa oss i detta eftersom vi hade flera månaders ackumulerat jobb- och relationssnack att ta igen och om man bor på landet och ska gå på lokal i stan innebär det att man är slav under en ganska snålt utbyggd kollektivtrafik, så då kan man verkligen inte slösa bort tiden med att stå och dividera könsfördelningen hos besökarna över tid med lokala fyllskallar på Pub Kong Christian. Så det gjorde vi alltså inte.

I övrigt går det någon slags monsterinfluensa på jobbet just nu, där den ena efter den andra faller som furor med 39 graders feber och whiskystämma. Vadfalls, sånt där ska väl stökas undan under vinterhalvåret och inte komma nu, mitt emellan hägg och syren? Det är fan i mig ingen ordning med någonting nuförtiden.






torsdag 21 maj 2015

Wake me up before you go-go, en utvärdering av en väckarklocka

För ett tag sen köpte jag en sån här WAKE UP LIGHT-väckarklocka på Kjell & Company, alltså en sån där som ska simulera gryningsljus lite successivt och som sedan väcker en med milda toner av vindars sus och fåglars sång så att man kan starta dagen utvilad och i harmoni med själen och världsalltet och hela skiten. Låter ju nästan för bra för att vara sant, eller hur? Det är det också, om jag får säga vad jag tycker och det gör jag nu, så håll i hatten.



BRA:
1. Priset. Hade verkligen ingen lust att lägga över tusen spänn på en himla väckarklocka. Den här kostade typ 299, vilket väl är helt överkomligt. Man får väl dock vad man betalar för, så jag misstänker att DÅLIGT-listan hade blivit avsevärt kortare om jag hade varit mindre snål.
2. Finns back-up-batteri som tar över ifall det skulle bli strömavbrott.
3. Rätt så liten och söt får jag väl ändå säga att den är. Om än lite väl Plastic Fantastic.

DÅLIGT:
1. Bakgrundsbelysningen, som består av ett fullständigt ILLBLÅTT sken som lyser upp ett i övrigt mörklagt sovrum på ett sätt som jag inte uppskattar när jag vill sova. Stänger man av bakgrundbelysningen så ser man inte hur mycket klockan är, siffrorna är alltså inte självlysande som på en normal klockradio utan vaknar man lite desorienterad och desillusionerad mitt i natten och vill veta vad klockan är så måste man antingen a. tända sänglampan eller b. slå på den ILLBLÅ bakgrundbelysningen, vilket i alla fall får mig onödigt långt upp ur Morfei famn.
2. Sättet på vilket gryningen simuleras. Eller kanske snarare "simuleras". Jag trodde att en WAKE UP LIGHT skulle smyga igång lite försiktigt så att man successivt skulle fasas upp ur djupsömnen och slussas vidare till vaket tillstånd på ett förhållandevis skonsamt sätt, men den här drar igång på full ljussstyrka direkt. Man kan ställa in hur långt innan alarmet som ljuset ska gå igång, men det är ändå som att någon tänder en lampa, swosch så är det ljust. Funkar väl kanske om man är i någorlunda harmoni, men har man som jag perioder av stress och dålig sömnkvalitet så är det bara ett nytt sätt att brutalt slitas upp ur sömnen på. Dessutom blir hunden Boris, rädd för blixtar, fyrverkerier och andra plötsliga ljussken, rädd för när den här lampan tänds, vilket innebär att han, om han är i sovrummet, far upp och börjar vrålskälla i tror att jordens undergång är nära och han är den förste som lagt märke till det och sen kan man ju fetglömma det där med att vakna mild och harmonisk. Det senare är ju kanske inte direkt klockans fel, men jag tycker nog ändå att en gryningssimulator inte ska vara som att det tänds en djävla förhörslampa rätt i nyllet på en. Antar att det är här man får vad man betalar för så att säga.
3. Alarmet. Man kan välja mellan radio eller "naturljud" och när jag tänker mig naturljud så föreställer jag mig fågelsång, porlande bäckar och sådant. Det minst frånstötande naturljudet i den här är någonting som avlägset påminner om en brusande älv som snarare för tanken till ett storskaligt vattenkraftverk i Norrland. Så först tänds en förhörslampa, sen tror man att en fördämning har brustit och att huset måste evakueras. Typ. Mysigt. Eller kanske inte.
4. När man sedan fått det där härliga och skonsamma uppvaknandet och har pallrat sig upp så måste man snurra på ett hjul, i stil med ett sånt som man rattar in radiokanaler på, som sitter på sidan för att ljuset ska slockna. Rätt så många varv krävs, och hjulet går så trögt att man måste hålla fast klockan med ena handen och vrida med den andra för att bli kvitt gryningsljuset. Jag vet inte hur det är med er andra, men mitt tålamod med tvåhandsgreppskrävande småpill klockan 04.30 är ganska litet.
5. Sen är det allmänt bökigt att göra inställningar, typ en sån simpel sak som att ställa alarmet tog mig pinsamt lång tid att lära mig göra utan att behöva glutta i bruksanvisningen varje gång. Och varje gång man gör någon ändring så tänds bakgrunsbelysningen och sen måste man stänga av den igen, vilket man (=jag) aldrig kommer på förrän man släckt lampan och sjunkit ner för att låta mig vallas bort tillsammans med Pucklys drömfår*, och så måste man sätta sig upp, famla rätt på den pyttelilla avstängningsknappen och tja, där rök den insomningsmöjligheten kan man väl säga. Och varje gång man har ställt alarmet så brusar den där Armageddon-älven i typ tjugo sekunder för att man ska få bekräftat att det är så det kommer att låta nästa morgon. Och om man råkar trycka på snooze-knappen istället för avstängningsknappen när alarmet ljudit så måste man antingen stänga av hela alarmet via ett antal avancerade knapptryckningar som man verkligen inte är på hugget för att utföra så dags, plus att man dessutom måste komma ihåg att sätta igång alarmet igen nästa kväll, eller ligga och vänta ut klockdjäveln tills den ringer igen.

Så är jag nöjd? Nä, verkligen inte. Nu är frågan: ska man unna sig en sån där dyr istället? Tror ändå konceptet är en bra grej, men tyvärr, Kjell & Company, det räckte inte hela vägen in i kaklet. Känns lite som att väckarklockor tillhör nittonhundratalet, det finns säkert någon djävla APP man ska ladda ner för att få allt vad man önskar sig. Får väl göra lite efterforskningar vid tillfälle.

* Referens: Doktor Snuggles.

måndag 18 maj 2015

Bridge over troubled water

Men OJ! Vad längesen det var jag bloggade, inser jag nu. Så kan det gå när det är långhelg och man så att säga har häcken full. Inget av direkt bloggvärde dock. Jo, i lördags var det invigning av en ny gångbro som har smällts upp över ett dike nere vid Konsum här i byn, och det blåstes upp som om det nästan gällde öppnandet av Öresundsbron. Alla var där, så att säga, så även jag inklusive barn och barnbarn, för denna händelse kunde man ju helt enkelt inte missa. En politiker kom och klippte band, musik spelades, det bjöds på korv, barnen fick glass och ballonger. Så det var ju festligt och kul. Ja, alltså, jag tycker på riktigt att det är bra att det ordnas grejer i byn, sen kanske det är lite väl...jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det, men det blir lite roligt när man pratar om att den här bron "knyter ihop centrum" när hela "centrum" består av Konsum, ett bankkontor som ska läggas ner, samt en busshållplats. Men det är väl bra med en liten bro och de har planterat blommor och ställt dit ett par bänkar där Ivan föreslog att vi "kunde sitta och ta en öl om kvällarna". Inte så troligt, men man vet ju aldrig vad framtiden bär i sitt sköte. Kanske slutar man sin tillvaro som nån annan Kenta i "Dom kallar oss mods" och sitter och skränar på en parkbänk i brist på annan sysselsättning.

Dit hade vi inte kommit än i alla fall, och vädret inbjöd väl inte heller till något parkbänkshäng av stora mått, så vi stod väl mest och hängde och väntade om det skulle hända något mer, och då kom det en dam och delade ut godispåsar till barnen. Oliver fick en, och på den obligatoriska frågan "och vad säger man då?" svarade han "kan du hålla min ballong?" Praktisk kille det där. Och rolig, även om han kanske inte menade att vara det.

I övrigt har vi sett klart sista säsongen av Sons of Anarchy nu och utan att avslöja för mycket så: helvete vad jag är förbannad. Har ju aldrig gillat Jax, men nu tycker jag han fan i mig får ta och kamma sig lite. Oskar påpekade syrligt att det inte precis var en dokumentärfilm, men han saknar ju inlevelseförmåga om ni frågar mig.

Så vad ska man kolla på nu då? Livet efter SoA är allt lite tomt och tyst ändå. Även om de är fullblodsidioter av stora mått så har de ändå varit ett visst sällskap. Får väl hålla tillgodo med Lannisters, Barathreons, Targaryans och de andra lirarna i GoT. Det är ju inte det sämsta.   

söndag 10 maj 2015

There's nothing in this world I wouldn't do

Idag när jag var ute och fräste genom nyutslagna bokskogar (alltså, jag tycker på riktigt så himla synd om alla som inte bor med bokskogen runt knuten, för det är så magiskt och, ja, magiskt helt enkelt) så lyssnade jag i vanlig ordning på P4 och hörde då en intervju med han Aviccii:s mamma. Känner mig nämligen lite trendig för att jag kan identifiera några av hans låtar när de väller fram i mediabruset, jag är liksom inte den som är känd för att vara först med det senaste. På nittiotalet till exempel, när jag levde i en sån där trögflytande bubbla av småbarn, dagishämtningar, jobb, barnprogram, stall, lagård, plus förstås vad som verkar vara ett i alla nutida generationers sen hemmafruns död pågående städtjafs (i alla fall om man ska tro Maria, och jag kan ju även erkänna att liknande diskussioner och aktioner har skett även i detta hem, och vi har inte ens några småbarn att skylla på utan bara extremt olika toleransnivå för smuts och stök, vilket verkar vara den största käppen i jämställdhetshjulet) och så vidare så missade jag cirka allt i musikväg. Upptäckte Nirvana först när Kurt Cobain skjutit skallen i bitar och Pearl Jam i ungefär samma veva som folk blev ihjälklämda på Roskilde. Hänger verkligen inte med nuförtiden heller, det enda som serveras är själlös mainstream som låter ungefär likadant och jag är väl lite för lat och har lite för lite tid för att utforska det andra utbudet, som förhoppningsvis finns någonstans. Men Avicii har jag snappat upp någonstans på vägen, men fram till idag har jag trott att han är en musiker. Ja, det är han väl per definition, men alltså att det var han som sjöng. Men så är det alltså inte, hörde jag på radion när de intervjuade hans mamma.
- Är han bra på att sjunga, frågade den entusiastiska reportern, och hans mamma svarade diplomatiskt att han var åtminstone bättre nu än förr, vilket väl inte direkt är ett toppbetyg. Jag kom hem, stormade in och gastade: VET DU ATT HAN AVICII INTE SJUNGER SJÄLV PÅ SINA LÅTAR i ett tonfall som om det avslöjats att Carl XVI Gustaf av huset Bernadotte i själva verket var en arbetslös sopåkare från Hälleforsnäs som hade nästlat sig in i successionsordningen på något outgrundligt sätt. Oskar bara himlade med ögonen och menade på att det visste väl ALLA. Utom jag då, fast nu vet ju jag också. Tänkte bara nämna det här ifall informationen mot förmodan skulle ha gått någon annan förbi så behöver ni inte framstå som lika efterblivna som jag gjorde.

fredag 8 maj 2015

Fjösöl FTW

Om man, som jag, har bloggat ganska länge och haft det som innan Instagram tog över världen helt sonika kallades för "fotodagbok" ännu längre så är det ibland kul att gå tillbaks och kolla på gamla grejer. Slumpa sig runt bland datumen och läsa/kolla vad man hade för sig då. En slag slår aldrig fel: Jag tycker alltid att jag bloggade mycket bättre förr. Jag var liksom roligare, mer välformulerad, vassare i mina omvärldsanalyser. Fast sådär har det varit hela tiden, jag antar på goda grunder att jag om fem-sex år kan blicka tillbaks på 2015 och tycka att allt jag skrev var briljant fastän jag nu tycker det är rätt slätstruket. Min blogg är kanske mer som ett årgångsvin eller en fin maltwhisky som måste ligga på lagring för att helt komma till sin rätt.

- Jag måste kolla en grej med dig, du har ju i alla fall humor, sa Carl till mig igår och det känns ju lite tveksamt med det där "i alla fall", ungefär som att det hade föregåtts av ett Du är ju visserligen seriemördare, men...Men jag antar att man får ta det som en komplimang. Ja, då ville Carl testa ett skämt på mig som han hade dragit i sitt fikarum och som hade fallit väldigt platt till marken. Skämtet var att man på radion hade pratat om att det skulle vara omval i Båstad och då hade man en valpanel och då hade Carl sagt: "Valpanel, det måste ju vara viktväktarna" och ingen hade skrattat.

Jag kunde ju eventuellt ha vunnit lätta poäng hos Carl där och brustit ut i ett bullrigt medeltidsskratt som förenat honom och mig mot de humorbefriade i hans fikarum, men jag fattade ärligt talat inte heller det roliga och medgav detta, om än rätt motvilligt. "Jamen det är ju ett tjockisskämt!", sa Carl i en ton som om tjockisskämt var något lika etablerat som Norgehistorier. Jag fattade fortfarande inte, utan Carl fick tålmodigt förklara för mig att man, i amerikanska filmer han hade sett, gud vet vilka, tydligen utbrister WHAT A WHALE! om man ser en överviktig person. Hade jag ingen aning om, så Carl och jag har väl inte riktigt samma referensramar får man väl förmoda. Men ja, i det sammanhanget var det väl lite roligt att dra paralleller med valpanel och viktväktare, men v-ä-l-d-i-g-t långsökt om ni frågar mig. Sen är ju skämt aldrig roliga när man måste förklara dom, och skämt om överviktiga är väl inte heller så jättekul så det kan ju eventuellt ha tagit udden av själva muntrationen-to-be.

Men i alla fall. Bläddrade i min gamla fotodagbok och hittade den här jätteroliga bilden på någons inköpslista som låg i en korg jag tog i affären en gång (för att vara helt korrekt så var det den 28 oktober 2008).




Älskar det här att någon har skrivit en lista på de spännande ingredienserna"fjösöl", "klet" och "amerikadricka", och utöver det särskilt påpekar att "vanlig ost behövs ej". Och det lär inte bara serveras fjösöl och amerikadricka till kletet, utan även vanlig öl. Skulle verkligen vilja träffa människan bakom den här inköpslistan och se hur hen har det i sitt skafferi.

Detta är humor på mycket hög nivå. I min lilla lilla värld av blommor dårå.

Saker som folk googlar och hittar hit på

Apotekskärring
Blastocyst kollaps
Mjölken var båd' gul och blå

Minsta gemensamma nämnare, någon?

torsdag 7 maj 2015

Att hålla masken

I förra inlägget förstummades jag över att en jag känner på fullt allvar trodde att om man delar en mördarsnigel så skulle delarna leva vidare som två självständiga individer och att man i själva verket alltså fördubblade problemet istället för att minska det. En av mina cirka 3 läsare påpekade då att det är väl så för daggmaskar, men så är det alltså inte kan denna vän av värdelöst vetande meddela för kännedom. Det är sant att daggmaskar faktiskt kan generera nya kroppsdelar, men då handlar det om att det växer ut en ny svans, för tro det eller ej så är daggmasken inte en homogen och symmetrisk enhet. Ena delen, huvudändan så att säga, innehåller en nervknuta som är en primitiv hjärna, ett enkelt blodsystem, en mun och inte mindre än fem (5) hjärtan. Bakdelen, svansen såkallat, innehåller inget av av detta och att en bakdelshalva skulle kunna bli en livskraftig egen invidid är ungefär lika sannolikt som att det skulle växa ut en helt ny människa från en amputerad fot.

Om man delar en daggmask så dör den oftast. Även om delarna ligger och vrider sig i plågor eller åtminstone nervimpulser både länge och väl så är det ändå döden som väntar de flesta. Ibland, beroende på var snittet tagit, kan daggmasken dock regenerera en ny svans. Ödlor har också denna förmåga, och sjöstjärnor kan regenerera armar som de blivit av med. De riktiga regenerationshejarna är dock plattmaskarna. Tänk bandmask, där en mask kan bestå av tusentals segment där varje enskilt segment är en egen livskraftig individ med egna uppsättningar hanliga och honliga könsorgan, redo att föröka sig och ta över världen. Men det är alltså plattmaskar, ej daggmaskar. Och nej, "äh, mask som mask" är ungefär som att tycka att till exempel fästingar och skorpioner är ungefär samma sak bara för att de råkar tillhöra ordningen spindeldjur.

Frågor på det?

onsdag 6 maj 2015

Test av mördarsnigelmördarmaskin

För ett tag sen beställde jag en snigelplockare för att slippa det träliga med att gå krökt som en fällkniv för att plocka, samt en metod för att få till en någorlunda etisk avlivning av de små asen. Det är alltså en slags tång som plockar, halshugger och samlar upp i en påse som sen bara är att slänga i soporna. Känns lite bättre än att trampa ihjäl och sedan ha hela gräsmattan full av ex-mördarsniglar i olika stadier av förruttnelse, ett paradis för hundarna att rulla sig i. Och don't get me started med salt som avlivningsmetod, för även om jag hatar mördarsniglar så är det ändå ingen ursäkt för att låta dom dö en utdragen och plågsam död. Nej, man ska vara som Ned Stark, sköta avrättningarna själv och låta döden vara snabb och skoningslös.

I alla fall. De senaste dagarnas regnande har tillsammans med en blygsam men dock vårvärme verkligen lockat fram sniglarna från helvetet, så nu var det dags att testa plockaren i skarpt läge. Kan säga så här: För små mördarsniglar, de som bara har hunnit bli ett par centimeter långa (än) var den helt värdelös. Antingen ramlade snigeln ut ur tångens käftar, eller så hamnade den bredvid kniven som ska hugga huvudet av dom. Där får man väl fortfarande gå och trampa ihjäl. Men till de stora bjässarna var den perfekt. Plock, hugg, borta. Hittade inte så många stora (än) men ser fram mot en säsong av ond bråd död. För det är ju bjässarna, de där som ligger fingertjocka och decimeterlånga och rapar belåtet i de sorgliga kvarlevorna av ens omsorgsfullt skötta plocksallad, som man vill åt och DÖDADÖDADÖDA. Förutom att de äter allt som kommer i deras väg (utom ogräset, som konstigt nog växer och frodas fastän det borde ha blivit lika skövlat som salladen och bondbönorna) så är det där djävla mördarsnigelslemmet helt OMÖJLIGT att bli av med om man råkar få det på sig. Det kräver rejäl skrubbning i flera omgångar med hett vatten, tvål och den grova sidan på en Scotch Brite, alternativt att man skrapar av det med en bordskniv ungefär som Långben när han rakar av sig vattenmelongojset i Kalle Anka på julafton. Vet ej vad slemmet består av, det är väl någon polysackarid, men om jag vore försvarsmakten skulle jag utröna om det inte gick att använda den i någon form av kemisk krigsföring.

Igår hörde jag för övrigt en person, en vuxen människa, som på fullt allvar trodde att om man delar en mördarsnigel i två så lever halvorna vidare var och en för sig så att problemet i själva verket skulle bli dubbelt så stort istället för tvärtom. Jag fann inte ord, och då var jag alltså inte direkt "stum av beundran" om man säger så.



måndag 4 maj 2015

Saker att störa sig på

* Att man, i det här fallet jag, köpte en surfplatta utan usb-ingång. Eller det kanske inte ens finns, vad vet jag? Jag tyckte det var så självklart att jag inte ens kollade, och nu har jag i alla fall ingen. Och jag GILLAR INTE PEKSKÄRM. Har försökt förlika mig, men antingen har jag Sveriges tjockaste fingrar eller så är jag bara trög. Men jag vill ha en mus. Funkar ju sådär när man inte har usb-ingång, för till och med de där trådlösa har ju en liten mottagare som ska petas in i usb-ingången. Jo, jag köpte ju en blåtandsmus, men jag kan uppenbarligen inte med blåtand heller, för sitter man inte och rör på den stup i kvarten så går den ner i något slags energisparläge och så får man klicka 200 gånger för att den ska vakna till liv igen. Känns ju måttligt modernt om ni frågar mig.

* Att man, i det här fallet jag, beställde hundmat på nätet och hade en kod som gav 100 kronors rabatt och SÅ GLÖMDE JAG ATT FYLLA I DEN. Satfläsk vad störigt.

* Att man, i det här fallet jag, bara skulle flytta lite ved, eller rättare sagt trädstammar som ska sågas upp till ved, och för varje stock jag vände på satt det minst 10 små mördarsniglar och gonade sig i den kvardröjande fukten från de senaste dagarnas vårregn, och alla vet ju att varje sån där liten mördarsnigel växer och blir stor och varje stor mördarsnigel kan lägga hundratals ägg. Ungdomarna dekapiterades därför skoningslöst en efter en med ett vasst föremål, jag var lite som Ned Stark där, döden var ögonblicklig. Men det tog fan i mig hundra år att flytta den där veden bara för det.

* Personer som går omkring med munnen mer än halvöppen. Har ett par såna personer i min relativa närhet och jag står knappt ut med att se det. Har lust att ge dessa personer varsin rejäl lusing eftersom de ser så otroligt enfaldiga ut. Sådärja, nu var det sagt (dock inte till dem det berör. Än.)

söndag 3 maj 2015

Oj! Maj!

Jesus vad tiden skenar iväg. Snart har halva 2015 passerat känns det som. Eller det var kanske att ta i, men ändå. Maj. Det är liksom inte februari inte.

Har varit på två släpp den här helgen. I fredags var det lemursläpp i Ystad djurpark. Det var festligt. Lemurerna var många och glada och klättrade och hoppade, en del hade yttepyttesmå ungar hängande och dinglande som någon exklusivare form av handväska med pyttesmå randiga handtag/svansar i storleksordningen piprensare. Sött så att man kunde gå åt. Såg även en bomullshuvudtamarin-unge som var så göllig att jag lätt hade kunnat smussla ner den i fickan och ta hem, samt ett alpackaföl som jag planerade att kidnappa och ha hemma i trädgården. Men jag lyckades besinna mig.
Idag var det kosläpp här hemma. Det var mindre festligt. För det första var korna försenade så alla fick stå rätt upp och ner och hänga i 45 minuter, det här var alltså inget sånt där gigantiskt och organiserat kosläpp med entré och korvgrillning så då får man kanske ta att det inte klaffar (även om JAG, planerings-Hitler, muttrade om att det vet man väl att det alltid tar längre tid att lasta än man tror). Det var mest bara träligt att stå där och glo. Sen när korna väl kom hade de åkt dit på en vagn och var väl rätt så blasé. De dönade av och försvann i rätt tung men ändå rask galopp nerför backarna och det hela var väl över på en halv minut. Men ändå. Den biten var ju ändå trevlig. Och ja, sen ska det ju alltid komma någon viktigpettrande glädjedödare och påpeka hur synd det egentligen är om korna som tillbringar si och så stor andel av sitt liv inomhus, och det som man upplever som trevligt med kosläpp i själva verket manifesterar ett väldigt djurplågeri, för hur skulle det se ut om någonting bara var gemytligt och trevligt hela tiden? (Obs, betyder inte att jag tycker det är ok att kor står inomhus jämt och samt. Men för det kan man väl få tycka att det är lite mysigt när man ser dom krumbukta omkring i hagen för det?)

Så nu har vi kor som granne igen, fast inte jämt för hagen är stor och det kan gå dagar utan att man ser dom. Femton stycken Charolais är det i alla fall, kor, kalvar och en tjur. Ibland dyker de upp precis vid tomtgränsen om nätterna. Står där som stora bleka skuggor och idisslar fridfullt. Det är då jag tycker lite synd om alla som bor i städer och inte får vara med om detta.

Annars var det ju gött med en extra ledig dag den här helgen. Och om två veckor är det Kristi Himmelsfärd och då ska jag vara ledig på klämdagen. Man kan ju inte annat än att älska våren, om inte annat för att den bjussar på så mycket helger. 

Har sått sallad, persilja, mangold och nån asiatisk bladgrönsak som jag har glömt vad den heter. Funderar på att flytta några pallkragar och trycka ner lite bönor i dom. De senaste åren har mördarsniglarna ätit upp exakt varenda djävla böna jag har sått på friland, och eftersom frilandet har varit den del av tomten som gränsar till de onda grannarna Tengil och Katla så har närvaron där varit minimal. Och så kommer det att vara till den dagen de flyttar eller dör, vilket som nu inträffar först. Har de inte bättre för sig än att gnälla för att de inte gillar att man odlar i pallkragar (oklart varför, men de gillar ju ingenting som någon annan nu levande varelse gör) så bjuder jag nu dom på den förträffliga utsikten av pallkragar där det enbart växer ogräs samt ett potatisland som ligger i träda. ENJOY som vi säger.