onsdag 26 februari 2014

Driving one of your cars

Idag påbörjade jag det tröstlösa projekt som heter "köpa ny bil". Det hade kanske varit mer lustfyllt om man varit fullständigt ekonomiskt oberoende och/eller ändå byter bil vart och vartannat år. Men för mig! Som har en budget! Som har haft en och samma bil sedan 1995! Känner mig ju inte direkt världsvan när jag stegar in i en bilhall. Ja, jag stegar in i bilhallar. Skulle aldrig få för mig att köpa bil på Blocket, av en vilt främmande privatperson utan några som helst garantier för någonting. De kan ju ha lagat känsliga detaljer i motorn med gamla utplattade kattmatsburkar. Många har säkert gjort stora fynd på det viset, genom Blocket alltså. Men jag kommer inte att vara en av dom.

Sen undrar man ju lite om man ska bli smickrad eller typ lite förbannad när man kommer inhasande i säckiga Adidasbrallor och leriga gympaskor och förklarar att man bara vill ha en hyfsat bränslesnål bruksbil med plats för hundar och omedelbart blir bortföst till en blänkande Peugeot i blå metallic med glastak och tonade rutor och "designdetaljer". Det skulle väl likna något om jag kom glidande uppför Vedema backar för att möta upp viltspårgänget med en sån. Ha ha ha. Eller kanske inte.

Är redan trött på projektet och vill helst att det ska vara avklarat typ igår. Blir trött som en apa när Oskar säger att "man kan gå in på Bilprovningen och kolla statistik för olika märken och modeller och se vilka det är mycket fel på...".  Ja, det kan man säkert och det är säkert klokt, men ORKA.

To be continued, misstänker jag.

tisdag 25 februari 2014

Oh deer

Här i närheten finns en väg som heter Kung Borres väg. Man kan ju undra vem denne kung Borre egentligen var, han har en präktig gravhög en bit bort så gissningsvis någon mäktig bronsåldershövding. Med stort skägg och bullrande skratt och alltid med en sejdel mjöd i näven, eller hur man nu levde på den tiden. Min bild av vikingatiden och fram till modern tid är starkt färgad av illustrationerna i den urtråkiga OÄ-boken Ur Folkens Liv och nu på senare tid, Game of Thrones (ok, det är kanske inte vikingatid direkt. Men typ).

Utmed hela denna vägsträcka står klövviltet som spön i backen både bittida och sent. Någon gång i livet planerar vi att tjäna grova pengar på rika tyskar som vill åka på exotiskt viltsafari i allemansrätts-Sverige. Är det inte en strålande affärsidé så säg?


En av anledningarna till att det är smart att ha viltförsäkring som tillägg till den
vanliga bilförsäkringen (jag får inte ha det p g a för gammal bil så jag lever lite
on the edge kan man säga)

Is, is, is

Jag är inte den som inte använder ändelsen -is när jag vill skoja till det. Exempel: "Det var lite halt i morse, men jag körde efter saltis*, så det var lugnt". Min man tycker detta är astöntigt, jag kan tycka det är lite roligt ibland, åtminstone när det är jag som uttalar orden med en lätt ironisk glimt i ögat. Dör dock en smula när folk använder det i tid och otid utan någon som helst distans till företeelsen. Typ: Jag hann inte hämta på föris, så mina svärisar gjorde det och sen åt vi mellis allihopa.  Vad är detta egentligen, kval till nästa olympiad i debilt språk?

Eller som i morse när de sa på radion att "kvällsisarna" hade publicerat bilder på en sydafrikansk högerman som tros ha starka kopplingar till Palmemordet enligt författaren och journalisten Stieg Larsson (RIP), vars egen utredning om Palmemordet (15 flyttkartonger enligt samma källa) nu kommit fram i ljuset på något sätt som jag inte uppfattade eftersom jag blev blockerad och fick lite tunnelseende av användandet av dagisspråk i public service. När exakt blev KVÄLLSISARNA en officiell synonym till ordet "kvällstidningar" och exakt när blev det okej för folk som pratar i radio att låta som om de jobbade på dagis i en annan del av Köping. LÄGG NER. Sådär, nu var det sagt.

* Saltbilen

söndag 23 februari 2014

Post parkeringsångest

För alla er (0,8 personer eller så) som undrar hur det gick med parkeringen och tandläkaren kan jag stolt meddela: bra och bra. Jag hittade en parkeringsplats ganska omgående, lite trixigt att komma in för det stod en Brontosaurus-SUV i rutan framför (var en liten ficka med två rutor efter varandra), men jag fick in the queen of Volvo med cirka fem centimeters marginal och var nöjd. Inga hål hos tandläkaren, när jag kom tillbaks hade SUV:en åkt och min mästerliga parkering framstod då mer eller mindre som ett hafsverk. Vilket Daniel, som råkat passera förbi under min bortovaro, också påpekade. "Dubbelparkering" var ett ord som användes flera gånger. WTF! Jaja, ingen såg det ju, eller för att vara korrekt: ingen som kan utdela parkeringsböter såg det, och det är ju det enda som räknas.

torsdag 20 februari 2014

Nu är glada julen slut, slut, slut

Jag blev inte förkyld. I alla fall inte sådär dyngförkyld när man hostar och nyser och snorar och det känns som att det sitter ett stort getingbo inuti huvudet. Jag är mer..."inte helt hundra", så att säga. Lite rosslig i halsen, lite täppt i näsan, lite ont i huvudet. Dock ej värre än att jag har jobbat som vanligt samt städat som en furie efter jobbet. Chockerade dessutom både mig själv och förmodligen grannarna också genom att idag, den 20 februari, plocka ner julsakerna i källaren. Nu består vårt "julpynt" bara av 3 st elektriska ljusstakar samt en sån där kyrka med belysning inuti som spelar "Stilla natt" om man vrider på en liten nyckel, och det lilla tycker jag känns rätt snålt att plocka ner redan vid tjugondedag Knut. Då är man ju fortfarande mitt i oxveckorna och behöver minsann allt ljus och mys man kan suga åt sig. Åtminstone jag. Men nu, en månad senare, så kan man faktiskt ana sig till att det har hänt något. Det är inte längre beckmörkt klockan halv fyra på eftermiddagen, och - halleluja - plusgraderna ligger runt fem stadiga dag ut och dag in och NÄSTAN all snö är borta. Då kan väl julgrejerna få ha gjort sitt för den här gången, kände jag. Sen läste jag på Facebook att det tydligen snöar rätt mycket ungefär överallt i landet utom här, så det var kanske för tidigt ändå. Men nu är det i alla fall gjort.




onsdag 19 februari 2014

Parkeringsångesten m m

Ska till tandläkaren på fredag. Förr hade jag en tandläkare som såg ut som Dr Kovac i Cityakuten, men det var bara ett plus som man inte hade så mycket nytta av eftersom han gömde sig bakom ett munskydd större delen av tiden, men han var BRA. Att ha en bra tandläkare är snudd på livsviktigt, så när Dr Kovac meddelade att han skulle flytta till andra sidan Skåne så var det ett dråpslag så stort att jag först på fullt allvar funderade på att följa med. Ja, alltså inte som i "flytta med" (någonstans går även min gräns), men vara kvar som patient. Fast sen ändrade jag mig, för det skulle i princip innebära att ett tandläkarbesök skulle ta en hel dag, och så himla roligt och billigt är ju inte det att man skulle offra en semesterdag på detta nödvändiga ont. Blev kallad till en ny tandläkare, men enligt Liselott på jobbet (= säker källa) var hon "för djävla hårdhänt", och det vill man ju inte utsätta sig för i onödan, så jag ringde och bad att få byta till den som Liselott hade bytt till. Och han var också bra. Nu har jag bara varit där en gång, så därför vågar jag inte ge omdömet BRA med versaler, men det finns hopp. Lätt på handen och inkännande och förstående kommer man långt med. Hade dessutom inga hål, men det var ju kanske inte hans förtjänst.

Dit ska jag alltså på fredag. Det är ju ingen "hit" i sig, men till råga på allt har dom byggt om halva Ankeborg. Jag ju är aldrig "i stan" längre, så jag hittar därför ingenstans längre. Men en sak vet jag, och det är att man inte kan parkera någonstans där man alltid kunnat parkera innan. Min tandläkare håller till exakt mitt i stan, och där är bara gågator. Och de futtiga parkeringsplatser som har funnits lite här och där på gatorna runt omkring innan har blivit någon djävla "citylänk" där det bara får köra bussar nu (obs, har inget generellt emot detta). All parkering i "city" ska tydligen ske i ett jättestort parkeringshus som har smällts upp där, och över min döda kropp att jag kör in i ett sånt. Det är många gånger det sista man gör i detta livet (källa: ett oräkneligt antal deckare/thrillers/skräckfilmer) och än är jag inte riktigt beredd att kasta in handduken. Har redan nu börjat oja mig över var jag ska parkera någonstans eftersom jag inte kommer på något annat rimligt alternativ. Det finns visserligen en rejäl gratisparkering en rejäl bit därifrån, men en rejäl promenad har ju aldrig skadat. Dessvärre läste jag i tidningen för ett tag sedan att folk tydligen roar sig med att borra rejäla hål i parkerade bilars bensintankar på denna lite ensligt belägna parkering och på så sätt komma över gratis drivmedel, vet ej om jag är sugen på att utsätta The Queen of Volvo för denna risk. Jaja, jag har ju ett par dagar på mig att fatta det slutgiltiga beslutet.

Tycker det kliar oroväckande i halsen. Gissar att det beror på att Den Vandrande Virusbomben Oliver var här igår, och i morse vaknade han med 39 graders feber och det påstås ju att man smittar som mest precis INNAN man blir sjuk (vet inte om det är sant, det känns helt djävla ologiskt) och vi som satt med huvudena ihop över kioskvältaren HALVAN OCH POLISBILEN cirka hur länge som helst. Nu får jag betala priset för det, om det inte bara är inbillning. Hoppas på det senare. Har verkligen inte tid att bli sjuk just nu.

All right boys, lös av

Men nu går dagarna sådär fort igen. Fast det är rätt mycket nu och mest är det på jobbet. Så hjärnan känns lite tom och urvattnad på fritiden och producerar tydligen inte speciellt mycket av vikt och värde att sätta på pränt.

Men känns det inte lite som vår nu? Det är plusgrader och vintergäck och snödroppar i trädgården och överallt är det visset fjolårsgräs och torr asfalt och porlande små bäckar. AAAAAH. Min bästa tid börjar nu. Kommer det ett nytt snöoväder nu så blir jag inte glad, så mycket kan jag väl säga. Då får ordet "bakslag" helt nya dimensioner.

OS ser jag ingenting av. Jag gillar mest vintersport att ha som lite bakgrund när man ligger och ska ta sig en eftermiddagslur i soffan. Det är fint att somna till. Eller radioreferat av ishockeymatcher, det är ungefär lika avstressande som jag tror att valsång och såna grejer är för antroposofer. Det är liksom ett entusiastiskt men entonigt smatter som aldrig någonsin sinar, och nu är pucken i zonen och Lindberg lyfter klubban och får iväg ett skott tvärs över två zoner och där kommer Larsson i röd tröja från vänster och försöker sig på ett skott mot mål, men mittbacken är med och blockerar skottet och pucken glider ut över den förlängda mållinjen och Modo är fortfarande i numerärt överläge när det återstår fem minuter och trettionio sekunder av den andra perioden när Modo möter Linköping på bortaplan i Cloetta Center i Linköping i SHL denna torsdagskväll, det finns liksom ingen detalj som är för oviktig att matas ut i detta flöde (obs, ovanstående är påhittat så ingen behöver påpeka att "Lindberg" och "Larsson" inte återfinns i några laguppställningar, eller det gör de kanske, men då är det väl ingen av dom som har röd tröja, men skitsamma för DET HÄR VAR ALLTSÅ ETT FEJKAT REFERAT) och eftersom jag varken begriper mig på ishockey eller bryr mig om hur det går för något av lagen så orden ingen som helst betydelse, det är som ett slags mantra som tar mig till något slags avkopplat tillstånd där tankarna flyter omkring lite hur de vill utan att störa mig med tråkiga oviktigheter som "måste komma ihåg att köpa mjölk" eller "herregud, släckte jag innan jag gick från jobbet?"

Inget aktivt OS-tittande för mig alltså, men det är ju ändå kul när medaljerna liksom faller i stora klasar över Sverige. Och jätteroligt när KUNGEN försöker sig på att trösta norrmännen som blev utan i herrarnas skidstafett, "jamen ni fick ju en medalj i super G i morse, ni kan ju inte vinna allt". HAHAHA.  Humor på hög nivå. Eller det kanske bara är jag som tycker det.

Nä, nu ska jag ladda för Sveriges Mästerkock. Gillar programmet fastän jag varken gillar någon av programledarna eller någon av de kvarvarande deltagarna. Han som är istället för Per Morberg är ju i och för sig bättre än Per Morberg, men det kan ju inte vara så svårt att toppa en sån slemmig gammal mjöldryga. Däremot så stör jag mig på att han, "den nye" (vet ej vad han heter) inte kan uttala "r" utan pratar om en jiktigt god jödvinssås baja ska ha aningens sötma. Det är nästan värre än han på Trafik- och Serviceredaktionen på radion som läfpar fram att utanför Födertälje ftår det en långtradare på E4:an i födergående riktining och kan vara fvårt att paffera i höger körfält. Sådär, nu har jag gjort mig lustig över folk som har talfel också. Men jag kan inte hjälpa det. Det kan väl inte dom heller i och för sig, så FÖRLÅT. Eller nåt.





söndag 16 februari 2014

Morgonstund har guld i mund

Sett till den här dagen och vad som har uträttats så känns det för mig inte speciellt motiverat att stanna uppe längre än 21.30 någon kväll i veckan. I morse vaknade jag kl 7. Utsövd, ska tilläggas. Gick upp, släppte ut hundarna i trädgården, hämtade tidningen, satte bröddeg på jäsning, tog in hundarna, åt frukost, läste tidningen, spelade Ruzzle och Quizkampen på mobilen. Gick ut på långpromenad med hundarna, kom hem, drack elvakaffe med min man, läste i en bok, bakade ut bröden, dumsurfade en stund. Åkte och tränade med hundarna, kom hem, drack te och åt nybakat bröd, läste i en annan bok, gick ut i köket och gjorde fiskgratäng ("från scratch" alltså, inte som i "sätta in en djupfryst Findus i ugnen" som jag har sett i något program på fördumnings-tv). I skrivande stund står tidigare omnämnd gratäng i ugnen och gonar sig, jag har gjort sallad, delat och kokat ett blomkålshuvud samt "sugar snaps" (vad de nu heter på svenska, kommer ej på). Och klockan är cirka 17.00. Det är MASSOR av tid kvar att läsa Stephen King och suga ut den kvarvarande märgen ur denna helg*. Och då går jag ändå och lägger mig senast 21.00 när jag ska upp och jobba. Men ändå. Denna dag har verkligen känts jättelång, och det är ju halvtrist när det är typ en tisdag i mitten av januari. En söndag en månad senare är det i alla fall finemang. Kan det vara "vårkänslor"? 

Det fanns en tid då man skulle kunna hugga av sig ena armen för att få sovmorgon, men den tiden är uppenbarligen förbi just punkt nu. Känn ingen sorg. Känn: TJOHO.

*Å andra sidan har jag inte tittat på vinterstudion med sändningar från OS i Sotji eller på någon tv överhuvudtaget. Det är väl en del av förklaringen kanhända. Så fort tv:n kommer på börjar tiden ticka iväg i raketfart.  Hör och lär. 

I väntan på Godot

Sitter här och väntar på att klockan ska bli så mycket att jag ska ge mig iväg. Sån tid är ju så värdo, jag kan inte utnyttja den på ett vettigt sätt. Man har "inte tid" att göra ditten och det är "inte lönt" att börja med datten, för man ska ju snart iväg.

Ska iväg och träna med hundarna i en ny inomhushall som precis har öppnat cirka FEM MINUTERS bilfärd härifrån. Extremt lyxigt, givet att det är ett bra ställe förstås. Men det är det nog. Sagda hundar ligger just nu i djup dvala, för vi var uppe i ottan och gick en lång sväng i obanad bokskog tidigare, men det ska nog gå att motivera dom med en köttbulle.

Helgen i övrigt: Både fredag och lördag gick jag och lade mig cirka 21.30. MOHAHAHA, vilket hån. Igår kände jag mig "hängig", som om en förkylning låg på lut och jag brukar alltid av någon anledning bli dyngförkyld i just februari, så det kändes ödesmättat. Men i morse vaknade jag och kände mig rätt okej, med bara minisnuva och pyttelite hosta, så - peppar peppar - det kanske blir en lightvariant i år. Håll tummarna, pls. 

onsdag 12 februari 2014

In the silence of a graveyard someone's talking to himself

Fick en chokladkaka i present för ett tag sedan, Askinosie 77 % Dark Chocolate, och det kan jag säga att den var TO DIE FOR. Kan mycket väl ha varit den godaste choklad jag ätit i hela mitt liv. Tyvärr (eller kanske tur, beroende på hur man ser det) så kostar en kaka på ynkliga 85 gram omkring 100 spänn. Så man får äta med vördnad. Nu har jag gjort det och idag tog den slut. SNYFT. Lär ju dröja innan jag har mage att unna mig själv choklad för hundra kronor kakan...eller så dröjer det inte så länge. Man får ändå betänka att det här är något annat än Marabous djävla utsugarbusiness i tredje världen. Då måste det ju få kosta lite, tänker jag. Speciellt när det var sådär gott-gottigottgott som det här var. Kanske ingenting för den som inte gillar mörk choklad som är liksom lite sträv och barsk, men nu råkar jag ju göra det. Också, ska väl kanske tilläggas så man inte framstår som någon Anna Skipper-wannabee.

I övrigt har jag GRYM träningsvärk idag. Var på TABATA igår och då skulle vi träna med KETTLEBELLS. För er som i likhet med mig mot förmodan hittills inte vetat vad en KETTLEBELL är så kan jag numera berätta att det är ett klot med ett handtag på, och det kan man lyfta och svinga omkring sig i alla möjliga ledder och övningar och så småningom blir man väl stark som en oxe. Det är jag uppenbarligen inte nu, för då skulle jag väl inte ha sån träningsvärk tänker jag mig. Jag valde en KETTLEBELL som var som en grapefrukt, tror den vägde 8 kg, och den var astung efter ett tag. Orkade knappt hasa mig uppför trappan till förrådet för att lämna tillbaks den efter passet. Men såg tanter som kom kånkande på KETTLEBELLS i storleksordningen vattenmelon och verkade helt oberörda, så det är ju tur man kan ha en lite avspänd attityd till det här med att prestera i förhållande till omgivningen.   






tisdag 11 februari 2014

Soptipp = katharsis.

Igår var det sol, blå himmel, dagsmeja och 7 plusgrader. Idag: mulet och regn. Men det är alla gånger i världen bättre än: mulet och snö. Snön, det som är kvar, regnar ju dessutom bort nu, så det är win-win för hela slanten.

Idag ska vi åka till soptippen och slänga grejer. Älskar att slänga grejer på soptippen, det är som skumbad för själen. Eller nåt. Nu gillar jag visserligen inte att bada i badkar (eller någon annanstans heller för den delen, vatten är helt enkelt inte mitt element), men ni fattar säkert vad jag menar. Förutom att det blir snyggt blir man av med en massa crap som tar av ens energi bara genom att finnas till. När man åker till soptippen och slänger grejer alltså, ej när man badar skumbad. Eller? Tjejen som skrev det här brevet har inget badkar, så det är inte lätt att svara på.

söndag 9 februari 2014

När jag ligger med Stephen King

Halvligger i soffan och kollar på isdans. Nä, det gör jag inte, men det står på i bakgrunden. Tycker vinter-OS är perfekt bakgrundsljudkuliss, men aptråkigt att titta på. Eller rättare sagt: det är lätt att bli sittande och slöglo med halvöppen mun och så plötsligt har det gått två timmar utan att min värld på något vis har berikats, bara fördrivits. Stoppa detta.

Ska strax ägna mig åt Stephen King istället. Jag har för närvarande nästan som ett distansförhållande med honom, för vi umgås bara på helgerna. Det beror främst på att 22/11 1963 är en bok som inte riktigt passar att ligga med i sängen, för stor och tung helt enkelt. Och i veckorna blir det inte riktigt tid till att läsa annat än i sängen innan läggdags, det är jobb och hundpromenader och träning, och så är det post och tidningar som liksom ligger lite före i läs-pipelinen, och när allt annat är undanstökat så ligger det väl alltid någon dvd-box och pockar på uppmärksamhet. Det är lite sorgligt, men så är det.

Men på helgerna! AH. Vi har det så fint, jag och Stephen. Först vaknar jag tidigt (eftersom jag är så löjligt kvällstrött att jag sällan håller korpgluggarna öppna efter kl 22.00 och denna helgen som har varit fylld av hundaktiviteter tror jag inte ens det), äter frukost och ger mig ut på någon form av äventyr. Kommer sedan hem, nöjd och belåten, och så ligger han där och väntar på mig. Vi har redan haft en härlig stund i soffan framför kaminen i eftermiddags, men jag vill nog ha lite till såhär på kvällskvisten. Hehe.

Vissa böcker vill man ju liksom ransonera så att de inte tar slut för fort. 22/11 1963 är en sån bok. Fast när den tar slut (är väl lite drygt halvvägs nu, för vi umgås ju som sagt bara på helgerna, Stephen och jag) så har jag Doktor Sömn. AH. Vad fint det kommer att bli den här våren.

Och äntligen har snön börjat smälta. Idag gick jag i skogen för första gången på flera veckor, och det i gympaskor. Blev bara lite blöt om fötterna, men det kan jag ta med jämnmod. Nej, nu pockar Stephen på uppmärksamhet, hejdå.

Jo, man rrrrrrullar dom

Alltså den här ungen som tycker det är så barnsligt enkelt att göra Guldfågelns kycklingrullader. Detta är en reklam så vidrig att det inte går att finna ett motstycke i modern svensk historia. Varje gång jag hör den vill jag ta fram ett skarpladdat vapen och döda-mörda-slakta. Inte kycklingarna då, utan ungdjäveln, reklambyrån och alla andra som på något sätt kan hållas ansvariga för denna produktion.

lördag 8 februari 2014

Att icke konsumera

Har skummat igenom ett gäng bloggar och på flera ställen fått ta del av att Ikea tydligen släpper nån "limited edition" av kollektionen "Bråkig" (orkar inte länka) och jag kollade och tyckte att jo, den var väl rätt snygg. Men till skillnad från andra (med risk för att låta dryg) så inte FAN skulle jag sätta mig i bilen och illköra till Ikea bara därför att det fanns snygga kaffekoppar och kuddfodral JUST NU OCH SEN ALDRIG MER VA. Så snygga grejer finns inte, tror jag. Nu hatar jag kanske Ikea något mer än gemene man, men känner lite att det kanske inte är jag som kommer att konsumera Sverige ur krisen. Men det är det ju så många andra som gör så det ska säkert gå bra ändå.

Lördagsfriden sänker sig

Sitter i soffan, har precis slöglott på Sveriges Mästerkock på TV4 Play, fattar inte hur det kan vara så glamouröst att vara kock så att folk håller på att bryta ihop när de riskerar att åka ut. Ja, jag gillar väl också att laga mat, men vet inte om jag är sådär extremt sugen på att ha det skitstressigt, kassa arbetstider och (har jag för mig) rätt dåligt betalt om man inte är någon trendig mästerkock då villsäga. Men de där vanliga dödliga tjänar väl inte storkovan direkt om jag inte är helt felunderrättad.

I detta hem lagas i alla fall mat utan lön, fläskytterfilé som står och gosar i stekpåse. Har skalat potatis som jag ska koka, och sen kommer jag att woka butternut-pumpa, zucchini, rödlök och broccoli. Och så en god sås på det. Mmm...kan knappt bärga mig till det är matdags. Det är det tyvärr inte än på ett tag, men den som väntar på något gott väntar på middagen. 

Kollar på friidrott nu. Jag har, till skillnad från en massa bittra människor i min omgivning, en massa tv-kanaler som visar vinter-OS, men jag är rätt så ointresserad av vintersport faktiskt. Det passar bäst som ljudkuliss när man ligger på sofflocket och läser eller halvsover. Det är tydligen oerhört provocerande nu när OS står för dörren, fortfarande enligt en massa bittra människor i min omgivning. VAD SKA GAMLA MÄNNISKOR TITTA PÅ DÅ? riktigt skrek en insändare i lokaltidningen häromdagen, med anledning av att OS-sändningarna bara visas på TV3 och andra "betalkanaler". Som om samtliga gamla människor hade ett kollektivt intresse för sport samt totalt oförmögna att skaffa ett annat kanalutbud än ettantvåanfyran. Man bara: Gäsp.

fredag 7 februari 2014

Fågelmat med mera

Härförleden hörde jag på radio att det bara är en myt det där att om man väl har börjat mata småfåglar så måste man fortsätta med det hela vintern "för annars dör dom", och jag bara brölade AMEN HERREGUD rakt ut över ratten. Fast det var väl bra att den "myten" blev avlivad då, men alltså allvarligt, är det någon som verkligen TROR att evolutionen gynnar arter som resonerar att "här finns det mat, här stannar vi, ojdå, nu tog maten slut men vi stannar ändå kvar, men hoppsan, där dog vi visst, TOO BAD". Skulle inte tro det, va. Och hur många har på riktigt sett ett rensat fågelbord där svaga och utmärglade fågelstackare ligger på marken under och bara viskar fram små pip efter hjälp till den människa de på något outgrundligt sätt förstått förser dem med föda? Nä, just det, ingen. För när maten är slut på ett ställe så flyger man vidare någon annanstans och letar vidare. Sådan är småfåglarnas, och alla andra arters också för den delen, agenda. Om nu någon mot förmodan fortfarande inte begriper det alltså.

På tal om det. Igår satt vi och diskuterade påsken hemma och jag hävdade att det hör till allmänbildningen att känna till att påskdagen infaller första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen, men Oskar påstod att det var 1800-talsallmänbildning och ingenting som en modern människa bryr sig om. Försökte dräpa honom med att täppa till luckorna i hans moderna allmänbildning genom att vidarebefordra det faktum att fettisdagen infaller 47 dagar innan påsk och att pingsten (som firas till minne av att den helige Anden gav sig tillkänna inför apostlarna, vilket få icke troende verkar känna till) firas 50 dagar efter påsk, men jag kände att min 1800-talsapproach snarare fick mer tyngd än att jag fick möjlighet att trycka till honom rent kunskapsmässigt. Sen när är det fel att kunna saker nu helt plötsligt?

onsdag 5 februari 2014

Ett litet inlägg i en hast

Jaha, så fort man inte hade en lista att följa så blev det lite sisådär med bloggandet. Skyller allt på vintern, fast nu har det faktiskt varit plusgrader i flera dagar. Men den djävla snön ligger fortfarande kvar i tjocka och mycket kompakta lager. Ser bilder på Facebook från folk som bor betydligt längre norrut än jag, där det är skitlite snö. Man bor väl i Skåne av någon anledning, men det finns visst ingen rättvisa alls. Nåja, det har ju åtminstone inte snöat på några dagar. Har inte behövt skotta snö och igår sken solen från en blå himmel, så jag är väl ändå någorlunda fridfull och harmonisk i sinnet.

Vi har börjat kolla på en ny serie, Banshee. Det är våld, mera våld och ultravåld, och däremellan sexas det en hel del (det är dock inte samma människor som både slåss och ligger med varandra) i alldeles otroligt vågade scener med moralpaniks-Amerikas mått mätt. Lite märkliga karaktärer och märkliga intriger, men helt okej om man bortser från att huvudrollsinnehavaren borde ha varit död ungefär hundra gånger om med tanke på hur mycket stryk han hittills har fått. Och gett förvisso, men han får ju igen hela tiden. Men han bara biter ihop (fast han inte borde ha en enda tand kvar i behåll) och vacklar vidare i livet med blodet rinnande, i princip direkt i säng med någon yppig blondin av vilka det finns åtskilliga som uppenbarligen inte önskar något högre än att ligga med en karl som är full av fläskläppar och blåtiror.

Ska strax bege mig till Karlshamn för att följa med briggen Charlotta till Amerika med Karl-Oskar och Kristina...nä, såklart inte. Ska på föredrag med Johan Wester. "Jaha, ska ni lyssna på Kajan", var det en som sa till mig igår, kände mig då nödsakad att lite drygt förklara att Kajan är en karaktär som spelas av Johan Wester, och om Johan Wester ska hålla ett föredrag så är det inte nödvändigtvis samma sak som att det ska bli brandövningar på hetsflåsig skånska.  Förväntar mig i och för sig att det ska bli kul ändå, sörjer varje fredag som det inte är Jansson & Wester i P4 utan, som nu, den rätt så dryga gnällgubben Tony Irving istället. Not my cup of tea så att säga.  Jansson & Wester är ju typ roliga exakt hela tiden och det är ju vad man behöver efter en strävsam vecka i grottekvarnen.

söndag 2 februari 2014

Sådan leda bryter ner en bra frisyr

Igår var det visst Mello, som det tydligen heter nuförtiden. Inget kunde intressera mig mindre och i morse låg det bara en förtretlig lapp i brevlådan att tidningen inte hade kommit i tid för att bli distribuerad, så jag vet fortfarande inte vem som har vunnit och även om jag hade vetat så hade jag gissningsvis ändå inte vetat vem det var.

Har ont i ryggen. Tror det är all snöskottning som nu tar ut sin rätt, man är ju ingen ungdom längre. Men idag är det plusgrader! Och solen tittade fram en liten stund för första gången i år tror jag. Jag vet att solen sken den 23 december, för då tog jag en bild och instagrammade något i stil med att 2013 var året då man skottade snö på påskafton och fick vårkänslor till jul. För så var det ju! Efter de senaste veckornas djävla snöande har dock de ganska mycket för tidiga årkänslorna verkligen lyst med sin frånvaro, men februari inleder flott och bjussar på: blek vintersol, takdropp, plusgrader. PLUSGRADER. I love you.

Något direkt promenadväder är det dock inte. På gångbanorna i byn, där det är plogat, är det isgata. På stora vägen (alltså landsvägen) utanför byn är visserligen hyfsad barmark, men å andra sidan har man ingenstans att ta vägen om/när det kommer en bil, det går inte att kliva ut i dikesrenen som jag brukar göra eftersom den är ockuperad av snödrivor. Och i skogen ligger snön orörd och tung och synnerligen svårforcerad. Det fick bli skogen i alla fall, för jag blir direkt nedstämd av att inte få komma ut och promenera, men jag ångrade mig bittert många gånger. Kasade hit och dit och tyckte inte jag kom någonstans. Och även om man har jättebra och vattentäta kängor så åker ju snön ner i kängskaften och smälter och transporterar väta via strumporna och tyngdlagen så att man blir dyngsur om sina Kalle Ankafötter oavsett. HATAR att vara blöt om fötterna. Taxarna kan inte gå normalt utan får skutta fram i fyrsprång för att överhuvudtaget kunna ta sig genom drivorna, vilket gör att det blir ryck i kopplen när jag inte hänger med, vilket jag inte gör eftersom jag inte får något grepp i blötsnön, och så tvärstannar de och det helst mitt framför fötterna på mig så att jag nästan snubblar på dom och vår lilla procession framstår mest av allt som ett påtänt cirkussällskap. Min förhoppning är att plusgraderna ska jobba på och blottlägga skogen åt mig illa kvickt.

Ligger nu på sofflocket, eldar i kaminen och ska snart läsa deckare, Carin Gerhardsens senaste i den så kallade Hammarbyserien (Hennes iskalla ögon heter den för övrigt) som jag lånade på biblioteket härförleden. Jag gillar böckerna, men ingen av karaktärerna. Kanske är det därför de känns trovärdiga, jag hatar ju som bekant minst 95 % av mänskligheten rakt av så varför skulle karaktärer i böcker vara undantagna? Intrigerna är i alla fall bra och det är ju huvudsaken. Det är ju skittråkigt med böcker där man redan på förhand kan räkna ut vem som är mördaren och varför, men så är det inte här. Är också skittråkigt med karaktärer som är så djävla präktiga och förutsägbara, tänk trötta manliga kriminalkommisarier som dricker årgångswhisky och lyssnar på opera och har ett helt gross trassliga relationer till föräldrar, exfruar, barn och älskarinnor att grubbla över mellan och under tiden de utreder mordfallen som står som spön i backen omkring dom, och så är det inte heller här. Sen undrar jag lite om arbetstidslagen inte gäller för poliser för när det hettar till verkar de ju vara i tjänst typ jämt. Fast det är klart, hur skulle det se ut om de bara stämplade ut och gick hem mitt i en biljakt eller i ett förhör när avslöjandet var nära, bara för att de gjort sina åtta timmar. Det hade kanske inte funkat så bra i verkligheten.

Åter till Hammarby.



 


lördag 1 februari 2014

Hungerspelen

Kokar potatis till potatismos. Kokar linser till någon smaskig linsröra som jag kommer att röra ihop på en höft och som kommer att inbegripa citron, créme fraiche, fetaost och rödlök. Har gjort sallad och ska strax gå ut i köket och steka kabanoss. Är bara så sinnessjukt hungrig att jag inte förstår hur jag ska klara mig i låt oss säga en kvart till. För några timmar sen gjorde jag ett lite smådrygt uttalande om att jag minsann inte behövde äta någon lagad lunch utan bara behövde "något litet, en macka eller nåt" eftersom jag (till skillnad från min man) äter en stadig frukost och därför inte blir lika hungrig. Det var jag inte heller, då. Nu ångrar jag detta uttalande. Kan väl säga att energimängden i den stadiga frukosten, "något litet, en macka eller nåt" plus en apelsin till eftermiddagsfikat inte var fullt ekvivalent med att pulsa i djup blötsnö i två timmar. Där försvann nog en och annan kalori mer än vad jag hade tänkt mig. Nu är jag svag. Måste. Släpa. Mig. Till. Kylskåpet. Nu. Hejdå.

Vendredi eller vad fan nu lördag hette på franska

Idag är det plusgrader. PLUSGRADER. Halleluja. Tog i glädje och övermod med mig taxarna ut i skogen och marscherade en runda som är cirka 8 km, vilket egentligen inte är någonting men nu var det i genomsnitt 2 dm tung blötsnö att forcera så det var rätt mastigt. Somliga (taxarna) tog sig fram lättare än andra (mig). Skyller det på att det på något vis måste vara lättare om man har fyra ben. Oklart varför, för de måste ju bölja fram som mätarlarver genom drivorna, vilket verkligen ser skitjobbigt ut. Men de verkar helt oberörda.


Nu sover de i alla fall gott och själv tror jag att jag ska masa mig ut i köket och baka fullkornsskorpor. Hejpådej.