tisdag 26 november 2013

Winter is coming, nä hoppas inte.

Åkte till helvetet på jorden, a k a Biltema, efter jobbet och införskaffade en ny termometer för 69 riksdaler som ersättare för den som hängde här när vi flyttade in och som säkert hat hängt där i 20 år innan dess och som nu lite egensinnigt börjat hävda att det är flera plusgrader även om man står och huttrar som John Snow och hans vänner när de är uppe i norr i Game of Thrones.  Plötsligt blev det vinter (fast inte som när det blir "winter" i Game of Thrones). Känner dock ett visst hopp för min väder-APP påstår att mildare luft är på ingång.  Sånt vill man ju gärna tro på.

måndag 25 november 2013

Cold winter nights

I morse tittade jag slött på termometern och såg att det var 4 grader varmt. Sen kom jag ut och tyckte att det nog bet rätt bra, men tänkte att det nog berodde på att jag var nyklippt. 21 mm är behändigt och bra på alla sätt och vis, men det värmer inget vidare om man säger så.
Luften var torr, så det fanns inget att skrapa på rutorna och marken var också torr, så det var bara att fräsa iväg. Inte förrän jag körde in på jobbets parkering noterade jag att det var is på de f d vattenpölarna. Is = minusgrader. Men termometern hemma hade ju visat +4ºC? Tänkte att jag nog tittat fel och att jag nog inte sett minustecknet.

Zombietränade efter jobbet. Det var bitande kallt och isen på pölarna hade inte smält fastän solen stått på, så nog var det minusgrader alltid. Nu hade jag faktiskt varit förutseende nog att trycka ner en tunn löparjacka i min gympapåse härförleden, och den kom väl rätt så bra till pass idag om man säger så. Mina ben skiftade däremot i en härligt blåröd nyans efter 50 minuters löpträning i minusgrader plus blåst, för några långbyxor hade jag inte med mig. Men det var inte så farligt och jag frös bara lite om händerna de första 5-6 minuterna men det gick ju att dra ner jackärmarna över dom och sedan var det bara att jobba sig vidare runt Abel Township.

Kom hem och då visade termometern +5ºC fastän det var is på allt vatten som fanns i närheten. Djävla rövtermometer, det kan ju inte stämma. Gick ut och flyttade på sensorn utifall om att den råkat hamna på något ställe där det läckte ut varmluft (våra fönster är gamla), men det hade ingen betydelse. Fem plusgrader var det hur jag än bar mig åt. Antar att detta betyder att jag får införskaffa en ny termometer. Av någon anledning stör det mig sjukt mycket att jag inte vet hur varmt (kallt) det är och har varit ute idag. Som om det hade någon betydelse när jag nu ska kura ihop mig framför brasan, men jag får väl sväva i ovisshet då.  


söndag 24 november 2013

Sic transit gloria mundi

Slöar i soffan som sig bör en söndagskväll och har ett öra på Kalla Fakta som pratar om hur mycket bekämpningsmedel som används vid vinodling och hur mycket rester som finns i själva vinet (om samma halter uppmätts i dricksvatten hade det dömts ut som "otjänligt"). Känner mig just nu mycket nöjd med ett flera år gammalt beslut att endast köpa ekologiskt vin. Nu slår de i och för sig upp det som att bekämpningsmedelsrester kan orsaka värre dagen-eftersymtom som om det vore det värsta med att vinstockarna besprutas så mycket att jorden dör, men det var ju i alla fall inte min avsikt då beslutet togs utan av ren och skär omsorg om jorden och de som brukar den. Det kan man gott unna sig själv i allmänhet och moder jord i synnerhet nu när det inte längre handlar om att klura ut ekvationen "maximalt med alkohol för minimalt med pengar" och där lösningen ofta stavades Kir, Aurora eller Tirnave. Mmm...NOT SO MUCH.

Ikväll är sista avsnittet av Bron. Fasen vilken bra serie det är, det kommer att bli tomt och ödsligt nu på söndagskvällarna framöver och tyst och tråkigt i fikarummet på måndagsmorgnarna där vi stöter och blöter vem mördaren är och vad han/hon kan tänkas ha för motiv. Utan att veta har vi enats om att Lauras pappa måste ha ett finger med i spelet, men det återstår att se.
Och Saga Norén. Älskar den karaktären. Älskar även dynamiken mellan Saga och Martin. Som sagt, det kommer att bli tomt. Det blir väl en Bron 3? Hans Rosenfeldt eller vad du nu heter, sätt igång och jobba om du inte redan har gjort det. Vi är många som väntar.




Bo! Agnes!

Känner att vi måste tala lite om Så mycket bättre. Det är inget program jag är sådär stormförtjust i. Känns som att allting är väldigt regisserat och uppgjort och tillrättalagt även om själva programidén är lite kul i sig. Men  när det känns som att produktionsbolaget gör allt för att pressa fram någon sorglig ingrediens ur kvällens huvudperson så att denna sitter och bölar och de andra tittar på med vemodiga koögon och detta upprepas vecka efter vecka så blir det lite...krystat. Och sen spelar det ingen roll hur originallåtarna än misshandlas, efteråt sitter ändå originalartisten och är lite rörd och tycker att allting är helt fantastiskt. Fast tja, vad ska de säga? De kan ju inte gärna sitta och skratta och säga att det där var tamejfan det sämsta jag har hört, då skulle det väl bli finsk stämning ända in i  tv-sofforna och det duger ju inte. 

Men i alla fall. Igår var det Ulf Dagebys kväll och eftersom jag gillar Nationalteatern så hoppades jag på lite schyssta tolkningar av bra låtar. Blev nästan lite rädd när jag hörde att Bo Kasper skulle göra Mr John Carlos eftersom det är en av mina absoluta favoritlåtar. Man vet ju aldrig om det blir slakt liksom, vet inte om jag ens hade överlevt att höra om John Carlos'  tragiska öde i lättsmält jazzpop. Men jag blev glatt överraskad av en helt fantastisk tolkning, tack Bo. Fantastiskt, jag menar det verkligen.

Programmet segade vidare med Titiyo och Lill Lindfors och Ken och sen var det dags för Agnes. Nu måste jag först av allt bekänna en sak, och det är att jag inte har en susning om vem Agnes är. Vem fan är egentligen den där Agnes? brölade jag så sent som i fredags när vi var på julfest med jobbet och det var uppträde av Lasse Berghagen, Timbaktu, Brolle, Agnes, Darin, Jill Johnsson och lite annat smått och gott från den svenska kändisdjungeln. Fick väl inget direkt svar mer än att hon var snygg, och lite så har jag tänkt i tidigare avsnitt av Så mycket bättre, att hon är ju snygg och har bra röst, men hon ger mest intryck av att vara ung och inget kunna och inget veta. Ingen personlighet liksom. Och nu skulle hon ge sig på Hanna från Arlöv, som är en annan favoritlåt som ligger mig extra varmt om hjärtat eftersom jag själv har jobbat på ett tvätteri i ett antal år. Tyvärr var tanterna på mitt tvätteri en bunke bittra surkärringar som inte hade en avlägsen tanke på att ställa sig upp och hålla tal på en mangel, än mindre strejka vilt för att få fläktar, utan det enda som verkligen hetsade upp dem var om någon råkat sätta sig på fel stol i fikarummet där somliga hade bestämda platser som man liksom bara förväntades känna till. På den nivån var det, så det där med att någon skulle tala med en om chefens profit och att vi som jobbar skulle hålla samman kändes väldigt avlägset. Men ändå. Här kom Agnes, 17 år (nä, jag vet inte hur gammal hon är, men hon ser ju ut att ha lämnat årskurs 9 ganska nyligen) och ska sjunga Hanna från Arlöv och inledde så smäktande att jag började titta efter skämskudde. Men sedan var det slut med det sockersöta och istället satt jag andlös med gåshud. Herre-djävlar-vad-bra. Tar tillbaks allt ont jag sagt om Agnes, vilket i och för sig inte är så mycket eftersom jag kategoriskt vägrar allt från Idol till Melodifestivalen och därför inte vet någonting om någon som är med där.

Fast nu har jag ju till och med sett henne live, i samband med det där julbordet då. Måste passa på att gnälla lite över julbordet, som var på Ankeborgs Arena. 3000 pers skulle dit och frottera sig under en och samma kväll och låta sig underhållas av diverse artister, se ovan. Och det kändes lite som att de lagt pengarna på löner istället för mat och att ordna det trevligt. Det fanns biljetter i olika prisklasser och vi hade väl nån budgetvariant, för vi fick sitta i typ pingishallen och sedan vallas upp som en skock får på läktaren för att se "showen", och däruppe fick man varken äta eller dricka. Medan de rika hade bord precis intill scenen och fick sitta där och smörja kråset och skåla med Lasse Berghagen under tiden. Och maten, åtminstone den vi fick, kändes lite som att den var gjord i hemkunskapen av klass 8B. Köttbullar som låg i rostfria plåtlådor à la skolbespisning och som simmade i stekfett, Janssons frestelse som mest av allt påminde om pommes frites som man kokat i grädde, ägghalvor som låg slarvigt uppstjälpta i stora tråg och inte ens så mycket som en liten majonnäsklick på. NJA. Gör om, gör rätt.

Dessutom tog det typ en kvart efter att vi börjat äta innan det kom någon till bordet och informerade om att om man ville så fick man byta sin öl (redan framdukad och öppnad) mot vin eller något alkoholfritt. Jag ville då byta min öl mot ett glas vin, men se det fick jag inte eftersom jag dristat mig att redan hälla upp lite i glaset eftersom jag trodde att det var det enda som fanns att dricka. Amenvadfan liksom. För det första var ölflaskorna redan öppnade när vi satte oss till bords, så det var ju inte så att det gick att spara. Sen förväntar jag mig väl lite att man som julbordsleverantör löser sånt på ett smidigt sätt så att kunden blir nöjd, men nähä, det gick alltså inte. SNÅLT, är mitt omdöme.

Ja, det var väl allt jag hade att rapportera om just för stunden. Har idag promenerat 11.5 km, bakat bröd, klippt ner mitt hår till behändiga 21 mm samt kokar nu kalops. Snart blir det ett avsnitt av Vikings också.



  

torsdag 21 november 2013

Torsdagsslummer

Torsdag. Har fullgjort mina sura plikter, det vill säga lönearbetat samt städat hemmet. Ska strax lyfta på röven och bege mig in till "city" för att gå på jazzkonsert. Eller det är vad jag betalar för, men min egen avkomma ska spela förband och det de tonerna jag är primärt intresserad av, resten kan jag nog överleva utan att höra. Någon speciell mammarabatt verkar inte finnas utan man får köa för biljett som en vanlig dödlig. Undrar om det var så här även för till exempel Bruce Springsteens morsa i början av hans karriär?

Från det ena till det andra. Igår läste jag en resultatlista från ett motionslopp, och då var det en som hade varit med som hette My Assarsson. Det låter inte så konstigt när man uttalar det högt, men när man ser det i skrift undrar man ju lite hur föräldrarna tänkte. Men de kunde kanske ingen engelska alls. Eller så är My Assarsson ett taget namn av en skitfrän person, ungefär som den där bruden i Planet Terror som får benet avkapat och bara trycker dit en k-pist som protes och lyfter på benet och mejar ner fienden utan att blinka.
Så kan det mycket väl förhålla sig.

Ja, det var väl allt för den här 25-öringen, som det hette på den gamla goda tiden när allt var som det skulle och det visades tecknad film någon halvtimma i veckan och inte 24/7 på tio kanaler samtidigt.



 





onsdag 20 november 2013

TABATA

Nu vet jag vad TABATA är. Inte en japansk tortyrmetod, men snudd på. Man gör någon högintensiv övning, till exempel svingar en skivstång upp i luften, över huvudet, bakom nacken och tillbaks till utgångspositionen i ett rasande tempo, i 20 sekunder. Sedan vilar man 10 sekunder. Sedan kör man samma grej igen i 20 sekunder, vilar 10 och håller på så tills man kört 8 st 20-sekundsintervaller. Det är en TABATA.
Sedan vilar man 1½ minut och sedan kör man något annat (eller kanske samma, men vi körde "något annat") på motsvarande sätt i 20 sekunder, 10 sekunders vila etc. Och så kör man ett antal såna TABATAS tills man är död. Typ. 20 sekunder låter ju verkligen inte mycket, det är väl ungefär så lång tid som det tar att hälla upp en kopp kaffe. Men det var asjobbigt. Kanske inte precis i början, men sen. När man kört "vandrande plankan" sju gånger och ska på den åttonde. Då är man inte kaxig, och med "man" menas i det här fallet yours truly.

Fast kul var det. Och idag har jag GRYM träningsvärk överallt. Gillar att ha träningsvärk, så det där att jag jämrar och gnäller är mest spel för gallerierna. Tror att TABATA kan komma att bli ett återkommande inslag i mitt liv faktiskt. Dock måste det stå en levande människa och skrika åt mig att komma igen för HELVETE, det duger inte med någon sumpig youtube-video. 

Däremot var det ju ett spektakel (för att citera någon i Hem till byn) att hitta dit. Sabina och jag kom från varsitt håll och hade stämt träff vid en kyrkogård på ungefär halva vägen för att samåka därifrån. Jag kom dit i god tid. Väntade en stund. Sedan ringde Sabina och undrade var jag var. Vid kyrkogården. Ja, det var hon också. Förvirring uppstod. Det är liksom inte Skogskyrkogården i Stockholm vi pratar om utan en liten kyrka i en liten by, men vi hade lyckats parkera på varsin sida av församlingshemmet och var dolda för varandra. Men men. Så åkte vi till nästa by, lokaliserade skolan och tillhörande gympasal, försökte ta oss in. Det var ytterst oklart genom vilken dörr detta skulle ske, så vi fick fråga och sedan haka på en donna ner i källaren, som skulle kunnat fungera som interiör till valfri skräckfilm. Där fanns cirka en miljon dörrar och korridorer och prång för random mördare att gömma sig bakom, och det var med nöd och näppe att vi kunde orientera oss så pass att vi efter passet kunde ställa tillbaks skivstängerna där vi hade hämtat dem 45 minuter tidigare. Sedan höll vi på att inte ens hitta ut utan en tant fick liksom dirigera oss på rätt håll. Nu är man väl för evigt stämplad som hönshjärna i de sammanhangen, men det är väl inte hela världen. Tycker faktiskt att det är en fin grej det här med att åldras, att man liksom skiter i vad folk eventuellt tycker om en. Min förebild är farmor i Downton Abbey, hon vet minsann hur allt ska vara och bryr sig inte ett smack om vad folk tycker om henne. Sån ska jag bli, tänkte jag mig.

tisdag 19 november 2013

Another one bites the dust

Breaking news: Ikväll gör vi, det vill säga jag och Sabina, ett nytt försök att träna TABATA. Förra gången blev ju Sabina sjuk och så rann det ut i den berömda sanden lite, åtminstone för mig som inte haft någon sjukdom att ta hänsyn till utan mer "inte hade lust" att åka dit ensam den allra första gången. Tänkte väl att alla andra säkert är unga, slimmade TABATA-proffs och så kommer jag där och framstår som ett oproffsigt gammalt åkerspöke. Fast det stora hindret för mig är ATT HITTA DIT. Nu snackar vi alltså inte ett glassigt gym med skyltar utan...någonting annat. Jag återkommer med rapport om jag överlever det här.

måndag 18 november 2013

Killed by death

På tal om att känna sig som en mördare så körde jag på en ungkanin på väg till jobbet i fredags. Jag gjorde faktiskt vad jag kunde för att undvika det, den satt stilla mitt på vägbanan, jag bromsade in, den rörde sig åt vänster, jag väjde åt höger, då ändrade den sig blixtsnabbt och stack åt höger, rätt in under framhjulet.
Fanns inget att göra och även om det "bara var en kanin" så kändes det ändå ganska olustigt. Var i någorlunda hormonell balans, annars hade jag säkert börjat gråta där över ratten, ackompanjerat av det rätta svaret av veckans Steg för steg på P4 (Jacques Tati).

Och på tal om det. När man åker hem på fredagarna är det inte det vanliga Efter tre på P4, utan innan har det varit Jansson & Wester, som är jätteroliga att lyssna på och något av veckans höjdpunkt, åtminstone radiomässigt. Häromfredagen när jag åkte hem trodde jag först att de höll på och larva sig med Hipp Hipp-karaktären Mike Higgins, för det lät så. Men då var det Tony Irving. Har rätt så diffusa begrepp om vem det är, men tror att han har någonting med Let's Dance att göra. Eftersom jag hellre skulle skära upp pulsådrorna med en svettig balettsko än bänka mig framför denna tvivelaktiga form av underhållning så är det kanske inte så konstigt att jag inte vet vem det är. Men i alla fall. Han malde på om sig och sitt och det kändes som att han skulle kunna prata ihjäl alla som inte tyckte exakt som han, och jag blev extremt uttråkad och dessutom irriterad. Vem är han och vem har bett honom göra radio? Ge hit Jansson & Wester för bövelen!

torsdag 14 november 2013

In darkness

Men alltså FAN vad det är mörkt och dystert nu. Ute alltså. Lite inne också. Satt precis och kollade på ett avsnitt av Sons of Anarchy. Där var det hardcore-pay back time, Jax var tvungen att välja ut en av "the Sons" som skulle dö i en hämndgrej för annars skulle...eh, värre grejer hända. Jag bara: Amen ta XXX (ingen spoiler här) då, han är ju så djäääävla tråkig ändå, det gör väl inget om han dör. 
Känner mig lite som en mördare nu kan jag väl säga.

Igår var jag ute och spårade med taxarna. Inte viltspår utan vanligt personspår. Lade först ett enormt ambitiöst spår med extemt många övergångar till olika underlag plus ett antal spårapporter till Remus och ett lite enklare spår till baby-Hilding. Gick sedan Hildings spår först för att Remus' spår skulle få längre liggtid och på så sätt bli ännu lite svårare. Och trots att vi inte sölade någonstans och ingen av hundarna hade några direkta problem eller avvek från spåren och de enda pauser vi gjorde var när jag stannade och belönade när Remus markerade apporterna (som jag så listigt hade markerat med olikfärgade snitslar för att jag skulle veta var de låg, men i mörkret är uppenbarligen alla snitslar grå så det var tur att han hittade alla på egen hand, någon hjälp av sopiga mig kunde han inte räkna med) så var det ändå svart som i en djävla säck när jag var klar, och då var klockan cirka 17.00. VAD FAN LIKNAR DETTA?

Rätt svar är: Sverige, november. Men hur kul är detta på en skala? Vet i och för sig inte om det är så värst mycket roligare någon annanstans i november, men just nu känns det som att var som helst där det inte råder Josef Fritzl-källarmörker mer än halva dygnet vore ju inte så dumt.


onsdag 13 november 2013

"Plötsligt under intervjun slår Pelles senildemens till"

Dagens demens:

Sms från Leo:
Jag har spelning på Barbacka nästa torsdag kl 19.00.

Mitt svar:
Vad kul! Hur dags?

Eh, jodåsåatt. Här är man skärpt till tusen.

tisdag 12 november 2013

Jojo-mensan

Jaha, men här händer det tydligen grejer utan att jag är medveten om det. Med ens heliga Jojo-kort alltså. För oinvigda, om jag mot förmodan skulle råka ha någon läsare utanför Skånes gränser är Jojo-kortet alltså Skånetrafikens svar på SL-kort eller motsvarande, vet ej vad det heter i andra delar av landet för där har jag inte åkt kollektivt i modern tid eller ens någonsin. Oklart varför det heter just Jojo-kort, men jag antar att tanken är att man ska se det som att det är möjligt att fara som en skottspole fram och tillbaks över hela södra Sverige och halva Danmark. Eller som en jojo då, fast jag har då aldrig hört någon uttrycka sig på det viset. Men Skottspolekort blev väl för jobbigt att säga.

Jag är väl inte den som är flitigast med att utnyttja kollektivtrafiken, det ska jag villigt erkänna. För det första så bor jag på landet och utbudet är skapligt, men ändå rätt begränsat och passar inte riktigt med mina arbetstider. Hade det funnits en buss som stannade i hyfsad närhet av jobbet hade jag ändå kunnat överväga att åka buss, för det är ju hur lökigt som helst att liksom låta sig transporteras fram istället för att köra själv, skrapa rutor, tanka, se upp för älgar och vildsvin och trafikdårar och blixthalka och allt annat som man dagligen och stundligen råkar ut för som bilist. Men som det är nu så tar det alldeles för lång tid. Att gå upp före fan själv gör det på morgonen och komma hem två timmar senare jämfört med när jag rullar omkring i The Queen of Volvo känns inte som ett rimligt alternativ, inte när de där två timmarna bara handlar om att ta sig till och från samt vänta på lokalbussar som inte är synkade. Det blir ju liksom inget vettigt av den tiden, det är ju inte som att man kan läsa eller sova under tiden.

Hur som helst. På fredag ska jag åka buss. Inte på dagen, men väl på kvällen, för då ska jag och Jenny gå på lokal och äta dyrt, dricka gott och prata skit, allt samtidigt. Helt oförenligt med att sätta sig bakom ratten efteråt, däraf bussfärden, så jag in på Skånetrafikens hemsida för att kolla busstiderna. Och då stod det med yttepyttesmå bokstäver att man skulle ta och kolla om sitt Jojo-kort var giltigt, för om det var äldre än fyra år blev det nämligen per automatik ogiltigt av någon outgrundlig anledning (ja, det stod ju inte så, men det stod heller ingen förklaring VARFÖR). Mitt Jojo-kort är hur som helst så gammalt att Jesus skulle kunnat ha fått låna det om Han hade velat ta bussen in till Jerusalem istället för att rida dit på en åsna, så det var förstås ogiltigt. Pengarna på det fick man dock behålla när man besökte någon av Skånetrafikens "serviceombud" för att skaffa ett nytt kort. JAHA. Då måste jag ta mig till ett "serviceombud" någon gång innan fredag. Trodde i min enfald att man skulle kunna fixa det på Konsum hemma i byn, men det finns tydligen gradskillnader i återförsäljarhelvetet, så vårt Konsum är bara "ombud" och inte "serviceombud" och därför kan man knappt göra ett skit där mer än att köpa ett redan laddat Jojo-kort.

Jag antar att jag ska vara glad för att jag upptäckte detta NU, och inte på fredag när jag står på bussen och vill betala med mitt urgamla och ogiltigförklarade Jojo-kort. Vet ej hur man gör när man köper biljetter längre, om man kan betala med pengar eller om begreppet "biljett" ens existerar. Det finns säkert någon app som man kan skaka fram, men orka. Känner i och för sig likadant för att baxa mig in till stan och hitta "serviceombudet" för de bygger om hela Ankeborg och det är snudd på omöjligt att ta sig fram med bil. Och buss går ju inte eftersom mitt Jojo-kort inte gäller. Moment 22, typ. KUL. Not.

När vi var i Stockholm i somras så skulle vi skaffa ett sånt där SL-kort som varade i 72 timmar. Vi fick lägga, och jag skojar inte nu, en halv dag på att gå runt till olika SL-återförsäljare för att hitta ett ställe där inte själva plastkorten var slut. Hade man redan ett kort var det inga problem, men hade man inte, och det hade man ju inte, så var det kalla handen. Och SL ska ju vara DÖDEN att ha att göra med om man bara vill spontanåka lite kollektivt, har jag hört.

Så jag har: Ett Jojo-kort som är ogiltigt. Samt ett SL-kort som också är ogiltigt men som kan vara värt sin vikt i guld om plastkortsleverantören fortsätter att vara lika sölig som den tydligen hittills varit. Har i och för sig inga direkta planer på att åka till Stockholm i rappet, men sånt vet man aldrig. Det gäller att vara beredd.



måndag 11 november 2013

With a gun in his hand

SWOOOOSSSSCCHHHH. Var det någon som lyckades fånga det där som for förbi i cirka 190 km/h och som var helgen vecka 45? Inte jag i alla fall. Sitter nu här och suktar efter mer helg som den latmask jag är. Längtar till och med efter JUL, alltså inte efter tomtar och glögg och fet mat med rätt medioker smak, utan snarare efter en längre tids obruten ledighet, med sovmorgnar men utan måsten. Helst utan sjukdom och annat elände som tycks kanta mina ledigheter (sommarsemester med magsjuka hundar och egenodlad borrelia i färskt minne), det är väl ändå inte för mycket begärt? Va? Va? VA?

Längtar däremot inte det minsta efter snö och kyla, så jag hoppas att den här långa milda hösten håller i sig till...mars eller så. Har köpt vinterdäck av märket PIRELLI för snuskigt mycket pengar, men det kan jag ta. Att jag inte får möjligheten att sladda omkring och testa deras braiga egenskaper alltså. Och det spelar ju ingen roll hur vintrarna är, fästingar och mördarsniglar verkar överleva ändå. Nu inbillar jag mig i och för sig att det var något färre mördarsniglar i år jämfört med förra året, men antalet fästingar var ju desto fler. Och måste jag välja så väljer jag mördarsniglar även om jag blir skogstokig när jag kommer på dom med att ligga och rapa av vällust i min plocksallad, men de sprider åtminstone inga (kända) sjukdomar. Och är inte fullt lika äckliga heller, även om de inte direkt kategoriseras som gosedjur.

Vi har börjat kolla på säsong 5 (tror jag det är) av Sons of Anarchy, som har legat hemma i hyllan och pockat på uppmärksamhet ett tag. Men vi hade The Walking Dead och Breaking Bad (säger alltid fel på dom, men det är något med betonigen där, de låter nästan likadant) att kolla på, plus att vi följer Vikings och Downtown Abbey och Bron. Mycket att stå i med andra ord, så Jax & Co fick vänta, men nu är vi färdiga med zombies och har avslutat en säsong av idogt meth-kokande, så igår blev det alltså dags att åter stifta bekantskap med gullgossarna i det kalifornska motorcykelgänget. Eller NJA. Om jag blev ilandspolad på en öde ö och var tvungen att välja någon av SoA-karaktärerna som sällskap för en oöverskådlig framtid så hade jag KANSKE valt Chibs, bara för han har en mysig dialekt och det kan ju vara trevligt om man nu bara skulle ha en enda person att prata med. Fast då hade han säkert visat sig vara en sån där svårmodig fan som inte säger flaska om han inte är hotad till livet, så då hade man lika gärna kunnat sitta där och sura med vem som helst av de andra töntarna.
Hur som helst, om vi lämnar tankeexperimentet med den öde ön och fokuserar på själva serien så tycker jag att det börjar bli lite tjatigt med alla dessa gäng och uppgörelser hit och dit. Mycket att hålla reda på och så plötsligt så jobbar den man trodde var en värstingskurk för FBI och det finns så många skenmanövrar och dolda agendor att hålla reda på att man blir helt matt. Men det var kanske bara för att vi hunnit glömma ett och annat sen vi såg förra säsongen i våras någon gång. Hoppas det. Dvd-boxar ska vara avkoppling, inte som något himla matteprov. Ju.






fredag 8 november 2013

I don't care if Monday's blue

Äntligen blev det fredag. Det är något nästan perverst att gå omkring och liksom haka upp sitt liv på att det ska bli helg, givet att man jobbar måndag till fredag och har lediga helger då (måste sluta använda uttrycket "givet att" eftersom min chef häromdagen påpekade att jag uttryckte mig som Fredrik Reinfeldt, vilket jag inte direkt ser som en komplimang). Tycker det är något allvarligt fel på själva systemet när vissa kan gå utan jobb i åratal medan andra håller på att jobba ihjäl sig eftersom de måste täcka upp för de tjänster som dragits in på grund av besparingar och rationaliseringar. Seriöst, börjar det inte bli ganska mossigt och förlegat med 40 timmars arbetsvecka? Det har väl aldrig funnits så mycket tidsbesparande grejer i arbets- och hemlivet som nu, ändå hinner folk knappt ens med att ta en kopp kaffe. Det känns som att det någonstans har begåtts ett fundamentalt fel.

Men nu är det som det är, och nu är det fredag och det stavas GÖTT. Ikväll ska vi äta hämtmat och titta på COPS. För den som inte känner till det är COPS den amerikanska motsvarigheten till "112 på liv och död" minus ambulans och brandkår. Och mycket värre förstås. Det börjar alltid med att någon polis råkar få syn på en bil med en trasig baklykta och så stannar de den och ber att få se körkort och frågar lite i förbigående om föraren och/eller passagerarna har något på sig eller i bilen som de inte borde ha. Och alla blånekar till allt, men sen slutar det ändå med att poliserna hittar en pistol under förarsätet eller står och halar ut crackpipor och plastpåsar med illegala substanser ur byxfickorna på tjocka amerikanska gangstas och så visar det sig att bilen var stulen och körkortet indraget och personen ifråga är efterlyst i minst sex olika delstater för diverse våldsbrott och "112 på liv och död" framstår helt plötsligt lite som ett avsnitt av Vi på Saltkråkan i jämförelse

Tja, det är väl ungefär allt vad man orkar med en fredagskväll. Det känns liksom inte ens lönt att kika i tv-tablån efter program som börjar efter 21.00, för där orkar man väl max en halvtimma innan Morfeus sveper in en i sin barmhärtighetsdimma. Ska i och för sig upp svintidigt på lördagen och träna viltspår, så det är väl lika bra att man får sin skönhetssömn.

  

torsdag 7 november 2013

Bonde söker fru

Som vanligt sitter jag som klistrad framför rutan när Bonde söker fru visas. Fast den här omgången är något av en besvikelse. Tycker det är förfärligt slätstruket och inga karaktärer som sticker ut någonstans överhuvudtagets. Än så länge inte heller någon direkt dramatik, allt bara puttrar på. Lite omdömen so far:

1. Marlene. Ja, det känns ju inte som att hon direkt har plockat russinen ur kakan. Fyra karlar varav en som spyr när han ska mocka (efter en HÄST. Hästskit luktar väl ingenting i jämförelse med vad andra djur lämnar ifrån sig), en som försover sig och obekymrat sover vidare trots att ett helt tv-team står och filmar, en som är allergisk och en som säger inte ett knäpp. Tycker dock ändå att hon ska satsa på tigaren.
2. Mikael. ZZZzzzz. Här händer inte mycket direkt. Åtminstone inte sen han skickade hem det där rivjärnet som tyckte hon kunde allt om livet på landet i allmänhet och vad han "behövde" i synnerhet, men sen inte ens kunde plocka ett ägg utan att riva ner himmel och jord för att hönan pickade åt henne. En sån där människa som bara hör sin egen (gälla) röst och vill styra och ställa med allt och liksom göra om andra människor så att de passar henne. Gillade henne INTE och skulle förmodligen kunna göra mig till ovän med henne för tid och evighet, men det var bra tv. Nu återstår tre blyga violer som inte gör mycket väsen av sig. Boring.
3. Per? Pär? Han den unge mjölkbonden. Hade jag varit 20 hade jag nog blivit lite kär i honom. Nu är jag 45 och blir inte det, men helt ärligt så är det inte mycket action på den gården heller. Han ska vara så neutral och ingen ska känna att någon annan är favoriserad och när de pratar så är det mest olika varianter av "det känns så bra att få vara här på gården". ZZZZZzzzzzzz.
4. Nils...med dubbelnamnet, nånting. NISSE. Här händer väl inte heller jättemycket, och ja, det är charmigt med dialekter och nej, man kan inte hjälpa hur man pratar, men HERREGUD vad det är osexigt med någon som på riktigt pratar som Roland i Torsk på Tallinn. Fast det verkar ju inte "hans" tjejer tycka. Man vänjer sig kanske. Eller inte. Brr.

Japp, vi får väl se hur det här utveckas. Som sagt, än är det inget som direkt imponerar.

måndag 4 november 2013

Fickorna på TV2

Om någon mot förmodan skulle undra så kör jag på med min zombielöpträning. And I'm loving it. Från början var det väl mest lite en kul grej, men nu: Så himla skönt med lite struktur. Någon som säger åt en när det är dags att springa, dags att öka, dags att sakta ner. Idag både blåste och regnade det och det var inte jättemysigt att stå  på en parkeringsplats och skala av sig till shorts och t-shirt men när jag väl började springa var det fantastiskt. Bortsett från en sak. Jag har ett antal korta löpartights i min ägo. Problemet med dom är att fickan rymmer ungefär en bilnyckel och inte så mycket mer.  Jo, min pyttelilla mp3-spelare fick också plats, och eftersom musik är ett extremt viktigt inslag i min löpträning så är det av stor betydelse. För sen jag skaffade SMARTPHONE och Spotify så krävs en något större ficka. Vägrar nämligen ha en sån där blaffa på armen. Inte nog med att det både känns som och ser ut som att man springer omkring med en djävla blodtrycksmanschett, det är så himla opraktiskt om man behöver fippla med sin lur under tiden man springer. Åtminstone klarar inte jag av det utan att stanna, lirka upp SMARTPHONEN ur sin hållare och göra vad-det-nu-är-jag-vill-göra (oftast växla mellan Spitify och zombiespringprogrammet för att höra vad som sägs). Har därför fram till nu sprungit i ett par avklippta och upplagda mjukisbyxor p g a 1. fickor och 2. stretch. Stretch är nämligen ett annat måste, hatar när det liksom tar emot när jag springer. Och det har väl funkat "sådär", men ej optmalt. De hasar ner, fladdrar och om det regnar så blir de liksom tunga och det känns på det hela taget ganska ovärdigt att löpträna i någon slags uttjänt 70-talsoutfit. Ja, men det kan väl inte bara vara jag som har önskemål om korta löparbyxor i funktionsmaterial utan fladder och med fickor? Tänkte jag helt enfaldigt och stegade rätt så självsäkert in på Intersport, Team Sportia och Stadium, i nämnd ordning. Men tji fick jag förstås. Fickor och shorts och löpning är uppenbarligen en ekvation som saknar lösning. Antingen får man nöja sig med en sån där minimal ficka i storleksordning liten tändsticksask. Eller så sladdriga fladdriga modeller i grälla neonfärger som möjligen passar till redskapsgymnastik i årskurs 7. Eller byxor i material som skulle kunna marknadsföras som kevlar, helt stumt. Eller så långbyxor, men om jag springer i långbyxor så dör jag av värmeslag så länge det är plusgrader. Nehe, då blir man hänvisad till att ha telefonen i "jackfickan". Men seriöst, om jag dör av värmeslag  av att springa i långbyxor är det väl inte så djävla sannolikt att jag spurtar omkring med en JACKA? Ett annat piggt alternativ som nämndes var "magväska". Min spontana känsla på det: LÄGG ÄGG! Lösningen blev att jag köpte långbyxor (på rea)  med fickor och nu ska Oskar sy om dom till löpartights åt mig.  Är mycket tacksam över att ha en sykunnig man, men allvarligt: ska man verkligen behöva slakta felfria långbyxor för att kunna ha någonstans att stoppa sin SMARTPHONE detta nådens år 2014? Va? Va? Va? PS: har skrivit detta inlägg på sagda SMARTPHONE och det verkar ju inte direkt gå att göra radbrytningar, men nu orkar jag inte pilla mer med detta ikväll. Over & out.

söndag 3 november 2013

Ha-ha-ha-handboll

Sitter med fötterna på bordet och kollar på handboll, Sverige mot Egypten. Den egyptiska målvakten är rätt kraftig, för att inte säga lönnfet. Eller stryk lönn och tänk fet, åtminstone med tanke på att det här är elitidrott. Nu springer man väl inte ihjäl sig som målis, men det ser lite kul ut med en kille med kerubkinder och plutläppar som med jämna mellanrum måste dra ner tröjan över kalaskulan under en match i Super Cup. I skrivande stund (halvtid) leder Sverige med 18-15, så uppenbarligen funkar det ändå hyfsat.

I morse regnade det så mycket att hundarna inte ville gå ut. De stod och tryckte på tröskeln i en surmulen flock när jag inbjudande slog upp ytterdörren till världen. Några minuter senare vägrade de att gå in, för det hade inneburit att de tvingats lämna sitt egenutnämnda regnskydd, en stor cypress, och blöta ner sig på de kanske tio meterna till ytterdörren. VEKT. De har inga problem med att gå långpromenader i ösregn, men vara ute i trädgården på egen hand är uppenbarligen ett öde värre än döden. Så kan det vara.


Nu är det snart dags för andra halvlek så det är väl bäst jag fokuserar.

fredag 1 november 2013

Hej NOVEMBER

Gav mig själv en ledig dag i novemberpresent och uttalade igår att mina planer för dagen var att inte så mycket som skulle passera tomtgränsen. Det löftet är redan brutet eftersom det väl skulle vara tekniskt möjligt att gå långpromenad i trädgården, men det skulle bli förfärligt enahanda att trava runt varv efter varv.
Dagen har alltså bjudit på: Sovmorgon. Långpromenad. Matlåda till lunch. Reprisen av Bonde Söker Fru. Kvar på att-göra-listan är bland annat: Läsa böcker. Lösa korsord. Laga sjukt god mat. 

Lata mig, om man ska fortsätta på temat "saker som börjar på L". Långpromenaden var visserligen en dryg mil, så jag "är i min fulla rätt" som det heter.  Hej Luther, du ska nog gå nu.