torsdag 26 september 2013

We're beautiful like diamonds in the sky

I morse spelades låten Diamonds med Rihanna på radion. Ja, gissningsvis inte bara i morse för jag tycker man hör den jämt och ständigt. Och maken till tjatig låt får man väl leta efter.  Om man fick en krona för varje gång ordet "diamond" uttalades så hade man väl kunnat säga upp sig och leva på räntan ett bra tag.
Och vad är det för meningslös text? Shine bright like a diamond upprepas cirka tusen gånger och man känner bara att JAHA?

Det här får ju Philemon Arthur and the Dungs texter att framstå som att de innehöll själva meningen med livet. Och mig veterligen sålde de inte direkt platina med sin megahit In kommer Gösta.

onsdag 25 september 2013

Burn

Funderar lite på vad det är med apotekspersonal som prompt måste behandla en som att man fått en väldigt snål tilldelning av förståndsgåvorna. Idag var jag och skulle hämta ut Citodon, som för den oinvigde är receptbelagda värktabletter.

Apotekskärring: Har du haft det här läkemedlet innan?
Jag: Ja.
Apotekskärring: Då vet du att du inte ska ta de här tabletterna ihop med andra värktabletter som innehåller paracetamol?
Jag: Ja, det vet jag.
Apotekskärring: Den här medicinen innehåller kodein...
Jag: Ja, jag vet. Alltså, jag har haft den här i flera år.
Apotekskärring (stendöv, uppenbarligen): Kodeinet kan göra att man blir torr i munnen.
Jag: Jo, jag känner till det.
Apotekskärring: Det kan även orsaka förstoppning.
Jag: Mmm...
Apotekskärring: Var det bra så? Då blir det sjuttiosex kronor att betala i kassan.

Alltså, det är väl bra att de upplyser och informerar och så. Men det känns ju lite väl daltigt att hålla på sådär, som att jag i det närmaste vore förståndshandikappad. Jag ser kanske sån ut. Killen före mig frågade om han skulle ta medicinen i samband med eller mellan måltider, vilket ju kan tyckas vara en rimlig fråga, men till honom sa de bara att det fick han läsa på bipacksedeln.

Har mycket irriterande halsbränna (har dock ingenting med ovanstående episod att göra). Jag har det inte särskilt ofta, så jag ska väl inte klaga, men grejen är att när halsbrännan väl sätter in så håller den på I DAGAR, vilket är mycket irriterande.

Det brukar hjälpa att äta popcorn, så det ska jag göra nu. Slut på extremt viktig information ur mitt spännande liv.

Winter is coming pt 2

Eftersom jag gillar framförhållning så håller jag som bäst på att förbereda mat till helgen, då vi ska ha en försenad taklagsfest/kräftskiva/whatever. Vi bestämde det här datumet för jättejättelängesen och då kunde alla. Sedan smög sig några viltspårsaktiviteter in i kalendern, och därför måste jag börja redan nu med vissa förberedelser.

Stekte fläsk- och kycklingfiléer så det stod härliga till. Det tyckte brandvarnaren också, så den började ge hals mitt i alltihop. Fick slita ut batteriet samt öppna fönstret. Nu är allt stekos utvädrat, men på fönsterbrädan står ett stort fat med stekta köttstycken och ska svalna. Ute är det 6.3 grader, så det går nog rätt snabbt. Dessvärre blev jag tvungen att placera mig själv mellan fatet och två taxar som är "lite sugna" på innehållet och vars uppfinningsrikedom när det gäller att tillskansa sig godsaker inte vet några direkta gränser. Det är riktigt kallt att sitta här och dumsurfa, så jag får väl finta bort dom på något sätt. Sen ska jag titta på säsongsstarten av Bonde söker fru.

Winter is coming

I morse, onsdagen den 25 september i nådens år 2013, fick jag skrapa rutorna på bilen. Detta trista drama utspelade sig i Ankeborg, Skåne, Sweden. Inte, som man lätt skulle kunna tro, bland de sju kungarikena i Westeros.

tisdag 24 september 2013

Sovmorgonen som kom av sig

I morse skulle jag ha sovmorgon. För en som stiger upp innan fan själv gör det varje dag är det nästan en pervers tanke. Ställde klockan på 06.00 istället för 04.30 och unnade mig att för en gångs skull "vara uppe lite längre". Låg på soffan och sträckläste Belinda Bauers senaste (Betraktaren. Alltså, LÄS DEN. Så djävla bra!) till klockan 22 (djärvt, verkligen). Beslöt sedan att boken var så bra att den måste ransoneras för att inte ta slut för fort, så sen gick jag och lade mig och gottade mig åt min härliga SOVMORGON som stundade.

Och, SURPRISE, vad tror ni hände? Vem vaknade sin vanliga tid och kunde inte somna om? Nu kan man väl i och för sig invända att det, jämfört med att stiga upp, inte är så dumt att bara ligga i sängen och dra sig i 1½ timme, men ändå. Så djävla ovärt med sovmorgnar som inte vill samarbeta. Tummen ner för dom.

måndag 23 september 2013

BRON

Såg första avsnittet av Bron, säsong 2, igår. Mmm...Bron. Så djävla bra alltså. Även om det igår kändes lite som att manusförfattarna tyckte att man kanske måste friska upp minnet en del från första säsongen. Etablera karaktärer på nytt. Sån här är Saga, sån där är Martin, det här är deras chefer (Deras chefer förresten! Är de inte lite VÄL mesiga? Jag menar, om man har en arbetsuppgift så kan man väl inte bara säga att "nä, men nu ska jag jobba på mordroteln ett tag" och de bara "jaha, okej" ungefär. Så går det väl ändå inte till?), och det hettade liksom inte till och blev spännande förrän precis på slutet. Då blev det ju å andra sidan VÄLDIGT spännande, och det känns som tusen år till nästa avsnitt. Tänk, så här var det ALLTID förr, innan dvd-boxarnas tog över marknaden. För alla unga: en gång i tiden så var tv-serier någonting som sparsamt portionerades ut ett avsnitt i taget och hur spännande det än var fick man ändå besinna sig i en halv evighet för att få reda på vem som sköt J.R. Det var tider det, innan man kunde ladda ner och streama och masskonsumera.

Hörde en polis på radion som sa att Saga hade alla de egenskaper som han efterfrågade när han skulle anställa folk: Noggrann, metodisk, blir inte känslomässigt engagerad. Han medgav dock att det nog skulle bli "problem i teamet" om det fanns en riktig Saga Norén inom polisväsendet.
Men alltså, är det bara jag som tycker att hon verkar rena DRÖMMEN att samarbeta med? Rakt på sak, ärlig, tydlig, effektiv, smart och ödslar ingen tid på meningslöst kallprat. Skulle tusen gånger hellre välja Saga i "mitt" team (om jag hade haft något villsäga) än en socialt välsmord fjant som säger ett och menar ett annat och antyder ett tredje tills man varken vet ut eller in, och som slösar bort en massa tid på teambuilding och beaktande av de mjuka parametrarna i arbetsmiljön eller något annat meningslöst istället för att få något vettigt gjort.

Känner lite nu att min sociala kompetens ligger på samma nivå som Saga Norén. Inte direkt en jättemerit att ta upp i sitt CV.

söndag 22 september 2013

Le dimanche

Sov som en, jag vet inte vad man ska dra till med för liknelse när man sover dåligt, oklubbad oxe? skit samma, INTE BRA, i natt. Drömde en massa drömmar om att min bil gick sönder och inte gick att laga och jag var tvungen att köpa ny. En mardröm på riktigt, sånt är ju SÅ DJÄVLA JOBBIGT och jag fasar när den dagen kommer. Med tanke på att The Queen of Volvo rullade ut från bandet på Torslandaverken anno 1990 så lär ju den dagen inträffa inom en överskådlig framtid även om Linus på verkstan tar Frälsaren till vittne att han har sett exemplar som har rullat upp mot 60 000 mil utan att falla i bitar. Den som lever får se.

Klev i alla fall upp i ottan för att åka iväg på det här förbaskade spårprovet, vars när-var-hur-bekymmer förmörkade hela min lördag. I vanliga fall tar jag alltid med båda taxarna när det ska spåras, men idag tänkte jag bara ta med Remus eftersom det bara var han som skulle gå prov. Hilding ville väldigt gärna följa med, men jag lämnade honom kallsinnigt på ovanvåningen (tillsammans med storsovarna Oskar och Boris, så det var inte så att han var helt övergiven). När Hilding var valp så råkade han nämligen snubbla på sina egna tassar i ett klumpigt första försök att ta sig ner för trappan och sedan dess har han vägrat gå i den, utan får bäras ner och upp varje morgon och kväll. Vi har lockat och pockat med hundgodis och uppmuntrande tillrop, men nix. Han bara tittar på en med jätteledsen blick och går och lägger sig någon annanstans och suckar tungt som om ingen i hela världen har så stora krav på sig som han. Men när det gick upp för honom (vilket inträffar så fort man börjar plocka med termosen, ryggsäcken och spårkläderna) att hans matte och halvmorbror skulle åka till skogen och han skulle inte få följa med så övervann han över ett års ackumulerad respekt för Trappan och dunsade ner för egen maskin. Hade verkligen inte hjärta att lämna honom hemma (fortfarande tillsammans med Oskar och Boris) efter detta hjältedåd, så han fick följa med. Även om det för hans del mest innebar att ligga i bilen så var han ändå nöjd. Och Remus jobbade på bra och spårade upp sin klöv utan några större bekymmer, så alla var nöjda och belåtna faktiskt.

Enda minuset var att jag, när jag kom hem, råkade nicka till en stund på sofflocket. Nu närmar sig klockan läggdags med stormsteg, men jag är fortfarande OTÄCKT pigg. Nu råkar detta i och för sig sammanfalla med premiären för Bron 2, så just idag gör det väl kanske inte så mycket (men imorgon däremot...zzz). Men Bron alltså. Gotta love Saga Norén, länskrim, Malmö. Nu börjar den snart, hej då. 



lördag 21 september 2013

Stoppa pressarna

Fick precis, kl 21.55, svar på det sms jag skickade för kanske en timme sen. Vet nu både tid och plats för morgondagens händelser. Nu kommer säkert själva provet att gå åt helvete bara för det.

Mvh
Positiv_68:a

Hanging on the telephone pt 3

Fortfarande inget besked om morgondagen. Är nu sur på riktigt och tycker snudd på att hela lördagen varit totalt bortkastad. Det var kanske att ta i, men kvällen åtminstone. Hade jag bara vetat hur dags jag skulle gå upp hade jag ju kunnat gå och lägga mig och sova bort lördagskvällen istället för att sitta här som en tvinsjuk ungmö och vänta på ett samtal som aldrig kommer, och dessutom elda upp mig så att jag säkert inte kommer att kunna somna på hundra år. Detta är: Så. Sjukt. Djävla. Ovärt.

Irriterar mig även vanvettigt mycket på att min man tittar på brittisk ståuppkomik på tv. Det är väl inte burkskratt per definition eftersom det är en livepublik, men det låter som burkskratt. Och är det något jag inte kan med så är det burkskratt. Tycker dessutom inte att brittisk ståuppkomik är så värst kul. Det är säkert mycket man missar på grund av taskig översättning, men jag kan, till skillnad från publiken då, lätt hålla mig för skratt. Alla låter helt hysteriska och som om de låg på gränsen till att glida över till den maniska fasen av sin bipolaritet.  Nu är det ju inte direkt någonting som tvingar mig att sitta just här i tv-soffan och surblogga om uteblivna telefonsamtal, men jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Sitter jag i köket eller matrummet så hör jag ändå tv:n och går jag upp på ovanvåningen så vill jag bara gå och lägga mig. Stör mig även på ljudet som uppstår när min äkta hälft äter chips. Det är inte det att jag själv vill ha chips, bara att han ska sluta tugga på sina. Det här med att vänta på telefonsamtal tär verkligen på ens resurser på alla möjliga sätt.




Hanging on the telephone pt 2

Men SERIÖST. Okej att inte alla tycker att 18-hugget (då jag skrev förra inlägget) är "kväll" bara för att jag är med i en himla sömnsekt. Men nu är klockan nästan 21 och om man ska befinna sig i Tjottahejti gissningsvis senast klockan 8.00 imorgon bitti, och dessutom har en bit att köra och dessutom ska hinna med att rasta sin hund ordentligt innan provet, så börjar det väl nästan dra sig mot läggdags nu? Då vore det väl förnämligt om man visste var Tjottahejti låg någonstans, samt en lite mer exakt tidpunkt. Så att man visste vilken variant av "astidigt" man skulle ställa in väckarklockan på.

Är nu mycket sur eftersom jag har tvingats leva i symbios med min mobiltelefon hela dagen och nu inte ens kan gå och duscha eftersom den då garanterat kommer att ringa. Har nu skickat ett sms till någon som är med och håller i trådarna kring detta, eftersom jag, uppenbarligen till skillnad från resten av världen, inte gärna ringer till folk efter kl 21.00 om det inte handlar om dödsfall eller nåt sånt. Har inte fått något svar på sms:et och blir då ännu surare på folk som inte lever i symbios med sina djävla lurar när nu jag har tvingats göra det en hel dag.

SUR! Är ordet, sa Bull. 

Hanging on the telephone

Men alltså vad sur jag blir på folk som inte kan organisera ordentligt. Imorgon ska jag på spårprov. Vet fortfarande inte hur dags eller ens vart fan jag ska åka, har bara fått besked att "din domare kontaktar dig senast lördag kväll". Och nu är det lördag kväll och än har ingen hört av sig. Eftersom jag inte vet vem min domare är kan jag inte heller höra av mig själv, vilket ju annars hade varit ett alternativ. Har dessutom tvingats att ha på ljudet på telefonen hela dagen, vilket nästan gör mig vansinnig eftersom det är en massa blippande och bloppande hela tiden, för att inte missa något samtal. Hatar att behöva ha telefonen nästan dom en djävla LIVBOJ och inte kunna stänga av ljud/lägga den ifrån sig/whatever.

Jag utgår från att det är tidigt, för viltspår innebär nästan alltid "gå upp i svinottan", så det är ju ingen grej i sig. Men jag tycker det är lite sopigt att inte kunna höra av sig och berätta vart man ska förrän i absolut sista ögonblicket, HUR SVÅRT KAN DET VARA, liksom? Provdatumet har varit bestämt i tusen år och i detta nu ska spåren dessutom vara lagda, så det är ju inte så att det slumpas ut ett område någonstans i Sverige.
Hatar att inte veta. Hatar dessutom att någon annan sitter på informationen men inte kan bemöda sig med att sprida den vidare. Ska nu tröstäta svingod fisksoppa, svingott vitlöksbröd och eventuellt avnjuta ett (litet) glas vin. Till det: Sista avsnittet av The Walking Dead säsong 3.

Mvh
Kontrollfreak_68:a

The Bicycle Repairman

För cirka ett år sen fick jag en stulen cykel av Sabina. Nu är det inte på långa vägar så dramatiskt som det låter, för cykeln stals av någon som dumpade den och några till utanför hennes föräldrars hus, varpå hennes föräldrar lämnade in dom till polisen och efter tre månader så lämnade polisen tillbaks dom, för det var ingen som hade hört av sig och tyckte att det var deras. En av dom cyklarna fick jag. Den har en miljon växlar och kan nog vara ett fantastiskt komplement till den löpträning som jag nu ska försöka att inte forcera. Jag har ju en cykel, men den är gammal och skranglig och växelspaken har rostat fast (på högsta växeln) så den är rätt tungtrampad och passar mer att ta sig fram och tillbaks till Konsum på. Så därför kom ju den andra cykeln som en skänk från ovan. Trodde jag. Jag gillar att cykla, men jag har insett att jag inte gillar att cykla på den här cykeln.

Orsaker:
1. Den hade inget kedjeskydd, så kedjan hugger tag i ens byxor och gör hål på dem. Magnus och Tord, som ägnar sig åt proffscykling, säger att jag ska cykla i tights. Men jag är inte riktigt där än, kan jag väl säga. Oskar har satt på ett annat kedjeskydd, men det passar inte riktigt. Känns som att kedjan skrapar emot någonstans. Det gör den nog inte, men det känns så ändå. 
2. Det liksom hackar i drevet eller navet eller vad fan det nu heter där alla växlarna sitter. Man cyklar på i jämn fin takt. Så plötsligt hugger det till, som om cykeln själv okynnesbyter växel. Fast det gör den inte, men i alla fall, det STÖR att ha det på det viset. Rätt så ofta händer detta, säkert var tionde tramptag. Jättemycket störning faktiskt.
3. Styret sitter lite för långt fram, och sadeln lite för långt upp för att det ska vara 100 % bekvämt. Går ej att flytta längre bak/ner. Oskar påstår att man kan vända styret bak och fram, men nu känner jag lite att det är nog. Det är för mycket jobb och pill och speciallösningar för att få till en normal cykelstandard. Och för att fixa till punkt 2 så krävs gissningsvis att den lämnas in till en cykelverkstad, och det är ju inte gratis även om själva cykeln var det från början. Jag hade kunnat ta det om det inte hade varit för punkt 3, att den helt enkelt är för stor.

Har mest av allt lust att köpa en HELT NY cykel, utprovad att PASSA MIG. Det är man väl för fan värd när man är 45, och snart är det bara en tidsfråga innan jag gör det. Frågan är bara vad jag gör av den stulna cykeln. Har förvisso ett intyg från polisen att den är mottagen i ärlighetens namn, men det känns ändå lite sådär att sälja stulna cyklar på Blocket. Kanske finns det någon i bekantskapskretsen som vill ha en lätt begagnad, fd stulen cykel. Den har dubbdäck och allt. Vet till exempel att det finns en till mig mycket närstående person som ska göra Tjejklassikern nästa år. Då kan man behöva "någonting att träna på". VISST?


fredag 20 september 2013

Leif Mannerström goes Lidl

Idag hade jag det sista av Leif Mannerströmkycklingen i min lunchlåda. Lite innan lunch snodde jag ett tuggummi av Micke. Micke har fått ett storpack jättebilliga tuggummin från Lidl av Lars, som lider svårt av att Micke köper för dyra tuggummin. Oklart varför, men så är det. Snodde i alla fall, eller inte ens snodde utan frågade om jag fick ta ett, tuggummi, och det fick jag. Vilket skulle visa sig vara ett misstag, för den kvardröjande smaken av Lidl-tuggummi i kombination med Leif Mannerströmkryddningen av kycklingen var fan skitäcklig. Det blev någon slags eftersmak av kummin av det, och jag gillar inte kummin. För att bli av med smaken blev jag tvungen att smaska i mig något annat, och det enda som stod till buds var det som återstod av förra årets julgodis, sparat som en form av karaktärsdanande övning fram tills nu då.

Kan tänka mig att förra årets julgodis tillverkades senast någon gång i början av 2012, så jag vet inte direkt om smakupplevelsen blev till det bättre. Kumminsmaken försvann och ersattes av någon slags lätt härsken chokladsmak. Men skitsamma, för nu är det helg. Ikväll ska vi se sista avsnittet av The Walking Dead säsong tre. Tror denna säsongen är den bästa hittills faktiskt. Så djävla spännande hela tiden. Eller, det är ju rätt förutsägbart också i och för sig. Men spännande som sagt. Och så är det ju Glenn. Och Daryl. Mmm...Glenn. Och Daryl.

Fast en grej med Daryl. Det här att han släpar runt på ett gigantiskt armborst hela tiden? Det är ju i och för sig smart att kunna skjuta för att döda utan att dra till sig uppmärksamheten, men det verkar ju så otroligt opraktiskt, aldrig har man händerna fria liksom. Fast för honom är det inte värre än att han flinkt kan trolla fram både kniv och handeldvapen om det skulle krisa, och det gör det ju rätt ofta i The Walking Dead. Fattar inte hur det går till eller framför allt var allt detta förvaras när det inte används, men jag antar att de är skickliga i klippningen av denna produktion.

Längtar hur som helst redan efter säsong 4. Raska på med den nu, tack.

torsdag 19 september 2013

Tramps like us

Man skulle ju kunna tro att en person som jag, vars löpträning de senaste 4½ åren varit i princip konstant kantat av allehanda skador, smärtor och diverse bakslag, kanske skulle börja tänka att det där med löpning kanske inte är någonting att satsa på. Och det tänker jag ibland också. Att näe, nu ger jag fan UPP och håller mig till skogspromenader. Men sen räcker det med ett enda lyckat träningspass så ser jag genast mig själv spränga målsnöret på Göteborgsvarvet (hahaha, AS IF). Och för några veckor sedan sprang jag ju faktiskt Hundlöpet. Eller kanske snarare "sprang", för toppformen lyser ju fortfarande ganska kraftigt med sin frånvaro. Men fastän det var asjobbigt (mest för att det var så djävla VARMT) så var det ändå så himla kul. Älskar motionslopp, det är så bekräftande på något sätt. Hur långsamt man än släpar sig runt så är man ändå någon slags VINNARE i slutändan, om inte annat så jämfört med dom som inte sprungit alls. 

I alla fall. Suget efter lopp har vaknat, kan man väl säga. För det första vill jag ha revansch för mitt senaste Göteborgsvarv eftersom det gick så djävla dåligt. Men det är mer ett långsiktigt mål, typ år 2015. Spanar nu lite efter andra lopp, gärna lite coola såna. För ett antal år sen ondgjorde jag mig ju över Kvig-Ruset. Det gör jag fortfarande. Tjur-Ruset låter så djävla fränt medan Kvig-Ruset mest låter som ett vilsekommet kafferep. Hur som helst är det ju inte aktuellt i år. Men nu har jag hittat ett liknande lopp i Malmö som dessutom bara är 7 km. Eller det är inte så bara, för det är 90 % terräng och bara 10 % stigar, så det är ju inte som att lunka en lätt joggingtur på slät asfalt (vilket i ärlighetens namn kanske är vad jag skulle klara av i nuläget, men men). Och det heter BULLTOFTA BRUTAL. Ett så djävla coolt namn, jag ville anmäla mig på fläcken. Kollade lite på redan anmälda, och då hade någon angett "Military Fitness" som lagnamn (tror jag), så då kände jag att jag nog måste ha någon med mig som lite är på min sopiga nivå. Har därför sått ett frö hos Stefan och ska börja bearbeta Sabina (som är på semester och än så länge lyckligt ovetande) nästa vecka.

BULLTOFTA BRUTAL. Sug på den.

Man bara måste älska Lars Winnerbäck. Man = jag.

Sitter här och lyssnar på Lars Winnerbäcks nya skiva. Ja, jag är så amish att jag köper skivor, fast jag har förbundit mig till ett, gissningsvis, livstids slavkontrakt med Spotify. Hur som helst, Hosianna damp ner i brevlådan idag på ett trevligt nittiotalssätt och nu håller jag som bäst på att lyssna in mig. Känslan hittills (efter 3 genomlyssningar på raken): att den har varit väl värd att vänta på. Läste en recension där det stod att Winnerbäck i sina bästa stunder lät som Thåström. Personen som skrev det måste, enligt mig, ha fått någon enorm variant av vaxpropp, för jag tycker att Lasse levererar en påse prima Winnerbäcklåtar som inte känns Thåström för fem öre (därmed inget ont om Thåström).  Tycker Hosianna generellt påminner ganska mycket om Daugava, och det är ju inte på något sätt dåligt.


Jag ber om ursäkt lite

Har fått ett personligt meddelande från Telia, se kommentar till förra inlägget, och känner mig till lika delar smickrad och paranoid. Fick dessutom akut dåligt samvete för att jag hade skrivit att de var sura. Jag har blivit otrevligt bemött av Telia, fast när jag tänker efter var det faktiskt väldigt längesen, så längesen att till och med en långsint jävel som jag skulle kunna vara beredd att stryka ett streck över det. Så: jag står för att jag tycker att de är dyra och (ofta) ganska svåra att få tag på, men jag tar tillbaks det där med sur. Förlåt Telia. Det var ett något förhastat uttalande.


onsdag 18 september 2013

Bittersweet memories is all I'm taking with me

Idag när jag kom hem satte jag mig raskt vid datorn för att betala ett par räkningar. Hade en med förfallodatum 24/9 (vad är det för djävla rövdatum när alla, ALLA, eller åtminstone MÅNGA, får lön den 25?) Hade även fått ett par småräkningar på mail och jag hatar att ha räkningar som ligger och skvimpar i mailen, är skiträdd för att jag ska glömma bort att betala dom för att andra, viktigare eller kanske ska jag säga roligare, mail liksom lägger sig ovanpå. Nu tycker jag att "betala räkningar" är ungefär lika upphetsande som "städa toaletten", men båda sakerna måste ju göras och när jag har sånt där tråk hängande över mig så vill jag beta av det DIREKT, så att man är av med eländet sen. Så jag marscherade in, tog inte ens av mig skorna, marscherade upp och hämtade bankdosan, plockade fram datorn, startade, OCH SÅ FUNKADE INTE INTERNET. Jag blev så paff att jag liksom bara satt och glodde. Vi har Telia som bredbandsleverantör, och säga vad man vill om Telia, de är dyra, sura, omöjliga att få tag på osv, men driftstabiliteten är det banne mig inget fel på. På de här snart 4 åren vi har bott här tror jag vi har varit utan internet i typ en kvart. Och skulle det vara något strul så är ju nya datorer så himla moderna att det ju bara är att klicka fram någon felsökningsguide och så reparerar den sig själv på något mystiskt vis. Minns hur det var förr när det var strul med uppkopplingar och man fick hålla på och förnya IP-adresser och ha sig (och de där otäcka sekunderna efter att man skrivit "ipconfig release" och "ipconfig renew", FÖR TÄNK OM MAN HADE FÖRSTÖRT NÅGOT NU?). Det var tider det.

Ja, i alla fall. Nu ville inte internet. Felsökningsguiden föreslog att jag skulle starta om modemet, så det gjorde jag. Internet ville inte nu heller. Jag provade att starta om igen och låta vara avstängt en stund. 10 sekunder, rekommenderade guiden, men jag tänkte att den kanske behövde lite mer tid på sig så jag gick på toa och startade diskmaskinen (inte samtidigt) och lite såna saker. Kom tillbaks och det funkade inte nu heller. VADFAAAAN, är ju känslan som uppstår då. Försökte surfa in på Telias hemsida på SMARTPHONEN för att se om de hade några "kända driftsstörningar" som det brukar heta. För att vara en hyfsat stor bredbandsleverantör har Telia en hemsida som suger gammal åsnepung och som inte är användarvänlig för fem öre. Medan jag satt och svor över den och SMARTPHONENS pyttesmå "tangenter" så började internet plötsligt och oförklarligt att funka igen. HALLELUJA.

Ja, mer spännande än så blir det kanske inte idag. Tänk att så här hade man det jämt förr, på det uppringda internets tid och i bredbandets barndom. Those were the days.

Jackor pt 2

Kollade på Hööks hemsida igår, det verkar som om de bara har jackor som antingen är midjekorta (= frysa om röven, vad är meningen?) eller har kapuschonger försedda med fuskpäls. Tycker fuskpäls är rätt fult samt inbillar mig att det killar nåt DJÄVULSKT om det skulle råka nudda ansiktet. Och det känns ju inte som ingredienser som hör hemma i Den Perfekta Höstjackan. Tack, men nej tack.

Sorry Hööks, ni blev just av med en potentiell kund. JACKten (ho ho ho) går vidare.

tisdag 17 september 2013

Jackor, jackor, jackor

Det börjar hösta till sig på allvar nu. I morse var det till exempel bara 4,5 grader varmt ute. Saknar en bra höstjacka, kände jag då. Jag har flera bra vinterjackor och nån okej sommarjacka, men ingen sån där som man kan ha så här års, mitt emellan varmt och kallt. Härförleden åkte jag till jaktbutiken och rekade, egentligen var jag på jakt - hö hö hö - efter ett regnställ och hittade också ett mycket förnämligt. Tror jag åtminstone, för jag har inte testat det i skarpt läge än. Men det kommer, var så säker. Någon mittemellanjacka hittade jag dock inte, och kruxet med jaktbutiken är dessutom att allting är så djävla stort. I storlekarna alltså. Gjort för rediga karlar, och det kan väl förvisso kännas lite smickrande att nästintill drunkna i storlek XS. Men samtidigt är det inte kul när man ser en vrålsnygg jacka och den minsta storleken är M och i denna skulle typ hela min familj med respektive kunna få plats och det skulle ändå bli plats över för att dansa. Nu såg jag förvisso ingen sådär vrålsnygg jacka, så problemet var bara teoretiskt.  Eller rättare sagt, såg flera vrålsnygga jackor, men det var vinterjackor. Och jag HAR som sagt vinterjackor. Är lite besatt av vinterjackor och är på något sätt alltid på spaning efter en som är lite bättre, lite varmare, har lite fler fickor eller så. Fryser väldigt sällan, så det är inte så att de vinterjackor jag redan har i min ägo är undermåliga på något sätt. De vrålsnygga vinterjackorna i jaktbutiken kostade dessutom runt 3500 spänn styck i runda slängar, så någon okynnesshopping var det inte tal om på grund av ren och skär snålhet.

Funderar nu på Hööks, som öppnade här i Ankeborg för ett tag sen. Rätt längesen faktiskt, men jag har ännu inte blivit färdig till att åka dit. Hästaffärer är ju annars kända för att saluföra bra jackor, men ja är rädd för att jag är för sent ute. Man ska väl köpa sin höstjacka mitt i sommaren, för nu är väl butikerna fyllda med vinterkollektionen, men sån framförhållning har ju inte jag. Ett loppisfynd hade förstås varit det bästa, men till det måste man ha tålamod, och det har inte jag när jag huttrar i 4,5 graders "värme" klockan fem på morgonen. Åtgärd krävs omedelbart.









söndag 15 september 2013

Leif Mannerström my ass

Nu står Leif Mannerströmkycklingen i ugnen och jag håller på att bli tokig för det luktar så gott. Kokar även brysselkål och håller på att bli tokig eftersom det är så gott. Jag äter typ en hel påse brysselkål (vad kan det vara i, 500-600 gram?) per vecka, är det normalt? Obs, håller inte på med någon low carb/LCHF/whatever-konstig diet utan har det som lite extra tilltugg till allting annat. Mmm...brysselkål. Så himla gott.

Ja, sen ska inte surmuppen Leif Mannerström ta åt sig äran bara för att hans namn råkar stå med på kycklingpaketet (extrapris, däraf inköpet). Så här gjorde jag: Brynte filéerna i smör i en stekpanna, lade dom i en form, hällde över en blandning av kycklingfond (medföljde), creme fraiche och mango chutney och sen skjuts in i ugnen. Ska strax hälla av vätskan från filéerna och koka en sås på detta och spetsa med rödvinsskvätten som blev över igår. Vet inte vad Mannerström skulle säga om detta tilltag, men jag tippar på att det blir ASGOTT.

I feel like Buddy Holly

Idag känns som första riktiga höstdagen. Igår var det sol, blå himmel och 23 grader varmt och höstkänslan ville inte riktigt infinna sig om man säger så. Men idag! Regn och rusk och gula löv. Jag har köpt ett seriöst regnställ i en affär som säljer jägarkläder, men dumt nog tog jag inte på det när jag gick ut på taxpromenad för jag trodde bara det skulle dugga lite lätt. Gjorde det inte, kunde jag konstatera efter ett tag, men då var det ju för sent att gråta över glömda regnställ. Kom hem efter 2 timmar och var blöt ända in, som det heter på fackspråk. Men då är det ju extra mysigt att dra på sig torra kläder, tända i kaminen, dricka en kopp te, lösa korsord och bara slappa. Så det gör jag nu. Bakar även bröd. Igår gjorde jag cannelloni eller hur fan det nu stavas, med en tomatsås som var TO DIE FOR. Idag ska jag göra Leif Mannerströmkyckling med rödvinssås. Det har inte Leif Mannerström kommit på, men det blev en skvätt över igår och man behöver ju faktiskt inte stå och krama ur bag-in-box-påsen som om man led av svår anemi och den innehöll den sista blodplasman som gick att uppbringa.  Lite värdighet kan man ju kosta på sig, och därför blir det någon form av rödvinssås till Leif Mannerströmskycklingen idag, bestämde jag igår.

Stör mig för övrigt lite på fenomenet surmulna gubbar i tv. Alltså typ Per Morberg, Leif Mannerström, Leif GW Persson och liknande. Som liksom har tagit sig/fått rätten att att vara hur arroganta och otrevliga som helst och folk verkar bara tycka att de är så roliga och så härligt ärliga. MEN ALLVARLIGT. Det stör mig. För det första hade en kvinna aldrig någonsin kommit undan med att hålla på sådär utan att bli sågad som labil klimakteriekossa och så var hon ute ur rampljuset fortare än någon hunnit säga "sauterad vildsvinstunga". Och för det andra så finns det väl ingen djävla anledning att buffla på och behandla samtliga i sin omgivning som om de vore ytterst svagbegåvade och knappt ens värda att få tömma ens utedass. Sluta upp med det där. Genast.


torsdag 12 september 2013

Idag är det torsdag. TORSDAG.

Jag brukar normalt sett inte reta mig på mina medtrafikanter, men vad är det med folk som ligger och puttrar i 65 km/h på en 90-väg, men så fort man kommer till någon schysst raksträcka där man skulle kunna köra om så trampar de gasen i botten? WHY?

En sån hade jag framför mig idag på väg till jobbet. Och på Trafik- och Serviceredaktionen rapporterade mitt hatobjekt om "nattens ftörningar". Blev så till den milda grad provocerad av hans röst att jag var tvungen att vrida ner volymen till 0. Missade således eventuella rapporter, men jag tycker att det så dags på dagen ändå oftast handlar om att det är en älg på fel sida viltstängslet någonstans i Norrland eller att 300 abonnenter strax söder om Gävle är utan telefon och ingenting som berör mig där jag plöjer fram i den skånska myllan, så jag chansade på att dagens rapport bara handlade om "löffpringande vildfvin på Nynäfhamnfvägen utanför Ftockholm".

Nu kan väl dagen bara bli bättre? JAJAMEN.

måndag 9 september 2013

Lite zombiesnack

Ja, men nu har vi börjat kolla på tredje säsongen av The Walking Dead. Spännande, speciellt som jag håller på med zombiespringet samtidigt. Eller inte samtidigt förstås, utan mer parallellt i tid och rum. I alla fall. Nu har det gått ett halvår sen sist, i The Walking Dead alltså. Ricks fru är höggravid. Den enda doktorn, som i själva verket är veterinär, har blivit biten i benet av en zombie, så Rick amputerade benet på stående fot för det var det enda man kunde göra, visste han tydligen. Fast jag fattar inte. Om alla redan är smittade, varför är det då så himla farligt att bli biten eller riven av en zombie NU? För övrigt så verkar de inte så himla noggranna med hygienen. Det stöts pinnar och knivar i zombieskallar mer frekvent än det uttalas repliker, och kroppsvätskorna skvätter hej vilt över allt och alla. Risken att bli "sjuk" av att få zombiegegga i ögonen eller munnen borde vara cirka tusen gånger högre än att bli smittad genom att bli biten, kan man ju tycka. Men de som gjort manuset har väl inte läst på om det här med vätskeburen smittspridning.

I övrigt tycker jag alla är fräscha och välnärda efter vintern. Deras kläder är hela och hyfsat rena och trots att de varit på flykt i månader har de uppenbarligen ändå tagit sig tid att ansa frisyrerna och raka sig med jämna mellanrum. Allas kläder passar finfint, även om de måste låna av andra. Men Ricks höggravida fru går omkring i ett par lågt skurna jeans, samma som hon haft hela serien, där magen väller ut som en stor Ica-kasse. Kan ingen stanna till vid någon himla klädaffär och skaffa henne ett par djävla mammabyxor?

torsdag 5 september 2013

Den lugna hemmakvällen som kom och gick

Såhär i efterhand kan man väl konstatera att min LUGNA HEMMAKVÄLL gick det väl lite sådär med. Oskars hundkurs var av någon oklar anledning inställd, så han kom hem igen nästan med en gång. Inte för att han för något himla liv direkt, men han ville titta på nyhetssändningarnas rapporter om president Obamas besök i Stockholm, så det distraherade ju en aning även om han hade hörlurar på sig. Själv hade jag letat upp tv-serien Sparvöga, för den har jag fått för mig är både a. snygg och b. bra. Såg den aldrig när den gick, när det nu kan ha varit, men Öppna Arkivet levererar ju. Där blev jag inte besviken, men själva serien...Nää. Jag har läst böckerna för hundra år sedan, och nu mindes jag att jag kände lite "nää" om dom också. Så djävla deppigt och bittert att hälften kunde räcka. Stör mig dessutom på att folk som är sjukliga och klena alltid ska framställas som lite förfinade, och så ska de hålla på med dikter och svårmod. Inte fan höll Henning i Mina drömmars stad på sådär inte. Skärpning här.

Ja, där rök i alla fall en hel timme av min LUGNA HEMMAKVÄLL, så jag fick nästan stressa i säng för att hinna ligga och läsa deckare. Håller just nu på med Pojken som slutade gråta av Ninni Schulman, och den är väl bra, men just nu är det lite segt. Det är väldigt mycket med relationer, fnurror på trådar och ledsna skilsmässobarn och så. Ja, så det tog väl säkert fem minuter innan ögonlocken började kännas blytunga och då var det bara att kasta in handduken, släcka lampan och låta sig omfamnas av Morfeus. Ska kvällen summeras så var den i alla fall stillsam.

Hörde på nyheterna i morse att två män hade blivit skjutna i Biskopsgården. "Polisen fick ett stort antal anmälningar om skottlossning från allmänheten" bräkte nyhetsuppläsaren och fick det att låta som om att folk gått man ur huse med vapen i hand. Det där med syftningsfel är tydligen ingenting man tar upp på journalisthögskolan nuförtiden. TUR ATT MAN SJÄLV ÄR SÅ HIMLA BRA.






onsdag 4 september 2013

När polisen sprängde lönnkrogen sa jag "Skål för friheten"

Ikväll har jag en LUGN HEMMAKVÄLL. Oskar och Boris är på hundkurs. Taxarna och jag ockuperar varsin soffa (Hilding och jag) samt en fåtölj (Remus). Har följande planer för kvällen:
1. Titta på tv
2. Dumsurfa
3. Äta popcorn
4. Ligga i sängen och läsa deckare

Planerar även att 5. elda i kaminen. Inte för att det direkt behövs, men för att man kan. Och för att vårt vardagsrum börjar likna en sopstation efter en lång varm sommar som har ackumulerat grejer som går att elda upp utan att de har eldats upp. Men nu är det kalla nätter, lika bra att smygelda lite så att man kommer in the mood.