lördag 31 augusti 2013

The sun always shine on tv

I det här hushållet prenumereras det på en tv-tidning. För vi slog till på något erbjudande om ett rätt stort kanalutbud en gång i tiden och då måste man väl skapa någon slags överblick över vad som finns att se, tänkte vi väl. Så tv-tidningen kommer som ett brev på posten varje vecka och ligger på soffbordet hemma, som hos ett pensionärspar med extremt mycket tv-tittartid. Varje vecka slänger jag den gamla i pappersinsamlingen och lägger dit en ny. Ofta är den gamla oläst, åtminstone av mig. Åtminstone just nu, när det har tjockat på sig i kalendern (IGEN? Hur fan bär jag mig egentligen åt?) och det känns som att jag aldrig är hemma.

Ikväll är jag dock hemma! Idag har jag hängt med delar av mitt viltspårgäng, och vi beklagade oss samtliga över hur asmycket vi hade att göra. Flera gånger sa jag att jag bara skulle vilja vara hemma och titta på tv någon dag. Eller kväll, för jag tycker inte om att titta på tv på dagen, det får man bara göra när man är sjuk, enligt mig. Så nu slog jag mig ner i soffan och bläddrade lite i den där jungfruliga tv-tidningen. Såg att det fanns små rutor bredvid varje program. Överst på sidan stod dessutom en uppmaning: GLÖM INTE ATT KRYSSA I DINA FAVORITPROGRAM och så en liten bild med en ikryssad ruta, ifall någon mot förmodan inte skulle förstå innebörden i uppmaningen. Här började tanken svindla för mig. Varför ska man kryssa i sina favoritprogram? Är det någon slags statistik i stil med fågelskådning, typ "idag fick jag sex kryss"? Eller för att lägga en linjal vid t ex 20.00 och se hur många kryss/favoritprogram som krockar? Kan man inte se det ändå, även om man inte kryssar?

Känner att jag eventuellt har mycket kvar att lära när det gäller tv-tittarkulturen. Tur jag har så lite tid över för tv-tittande, för om man har femtioåtta miljoner tv-kanaler så skulle det ju ta timmar att sitta där och kryssa varje dag.

torsdag 29 augusti 2013

Of mice and men

Micke har en bekant som nyligen blev av med körkortet för att han körde i 54 km/h på en 30-sträcka. Detta föranledde en diskussion kring hastighetsbegränsningen 30 km/h. De flesta tyckte att det var väl okej vid skolor, för det måste man ju nästan säga om man inte ska bli klassad som Ondskan Själv. "Fast inte vid den där djävla skolan som ligger härborta, för där ser man ju jättelångt", sa Björn. Argumentet "många som går där har ju reflexjackor" kröp också fram som en ursäkt för att slippa lätta på högerfoten vid just denna skola.

Men att ha 30-sträckor där det inte fanns en skola i närheten föll inte i god jord. En bit härifrån är det 30 på ett ställe där det är en ganska skarp kurva och där det i denna kurva ligger en utfart och där sikten är minst sagt dålig. Då är det väl befogat, kan man ju tycka. I det här fallet är man = jag. Bara jag, visade det sig, för karlarna i sammanhanget (obs, drar ingen genusrelaterad slutsats av detta, men det råkade slumpa sig så att det bara var karlar som tyckte till i den här frågan. Ja, och så jag då.) tyckte det var extremt onödigt och löjligt och "så dålig sikt är det faktiskt inte". "Men det har ju varit jättemånga tillbud i just den korsningen", invände jag, för det har jag läst i tidningen, och jag har dessutom läst att tillbuden minskat efter att man satte hastighetsbegränsningen till 30 km/h, så det måste ju ändå ses som en bra sak då ju. Men då kröp det tyngsta argumentet för ökad hastighet på våra vägar fram, nämligen: "Det är fan SVÅRT att hålla 30 där".

Alltså, mycket kan man ju säga om att köra i 30 km/h, men sådär djävla SVÅRT är det väl ändå inte? Åtminstone inte svårt som i "lösa differentialekvationer med Runge-Kuttas metod". Det är väl för farao bara att sluta gasa? Eller trampa på bromsen. Oliver, 18 månader, har ju fattat detta med hur man reglerar hastighet för längesen när han susar omkring på sin Bobby Polisbil, men här stod medelålders kränkta vita män och påstod att det var "svårt att köra i 30". Jag påpekade lite syrligt att det är väl en sak att ha åsikter om hastighetsbegränsningar, men ingen som har klarat körkortsprovet kan väl ändå påstå att det är speciellt SVÅRT att läsa skyltar, bromsa, eventuellt växla ner för att hamna i en hastighet av 30 km/h?

Men johodå, det var visst svårt. För deras bilar hade så stora och starka motorer så det kunde jag som bara körde en gammal Volvo inte ens en gång föreställa mig.
Så nu vet man det. Anledningen till att jag respekterar hastighetsbegränsningar är helt enkelt bara att min bil inte förmår att köra fortare än så. Så om man har en gammal skruttig bil så blir det alltså mycket lättare att köra, nästan lite orättvist faktiskt mot dom som har satsat sina slantar på stora dyra vrålåk. Inte nog med att bilarna är dyrare och de betalar högre bilskatt, de får dessutom en massa fortkörningsböter på grund av att bilarnas mäktiga kapacitet gör att de inte klarar av att gå i så fjuttiga hastigheter som 30 km/h.

Något att tänka på för den som funderar på att byta upp sig.

onsdag 28 augusti 2013

Hail hail

Oj, vad dåligt det bloggas. Måste skärpa mig, men det är mycket nu. Fast det verkar vara mycket jämt nuförtiden. Sen sist har jag: varit på jaktmässa och hängt med testosteronstinna gubbs, sprungit (eller kanske snarare "sprungit") Hundlöpet i Malmö, samt jobbat som ett litet as. I dagarna som följer vankas aktiviteter i form av flytthjälp, taxdag och tävling. Fantiserar just nu mest om att bara ligga på soffan och titta på tv. Samt elda upp kalendern och på så sätt undkomma alla måsten.

onsdag 21 augusti 2013

Zombiespringet del 4 och 5

Har tagit mig upp till en ny nivå i zombieträningen. Den här veckan är det 10 minuters gång, sedan 5 x 30 sekunders "slow run", varje trettiosekundersspring följs av 5 "heel lifts" och sen avslutas allt med "10 minutes free form run". Det är väl egentligen inte jobbigare än förra veckan, men jobbigt är det. Och varmt. Och varje gång jag ska stanna och göra "heel lifts" så kvittar det om det så bara finns ett enda hus på den vägen jag går/springer på, nog fan är det precis utanför detta som det är dags att stanna och nog fan så är det alltid någon som står och målar ett plank eller klipper en häck. Eller så väljer man en garanterat obebodd väg, ja men då är det väl någon bonnläpp som står på en åker och mekar med sin skördetröska när det är dags att stanna för "heel lifts". Samtliga borde undra vad det är för en idiot som kommer gående, sedan springer en liten bit och sedan stannar och häver sig upp på tå några gånger innan idioten ifråga fortsätter vidare. Idioten undrar lite exakt hur jobbigt det kommer att bli på söndag. Förr i tiden var 5 km ingenting, knappt lönt att springa ens en gång (åtminstone enligt den kaxiga fikarumsjargongen), men nu känns 5 km ganska långt och väldigt jobbigt. MEN DET SKA GÅ. Idag lade jag till Born to run på min löparplaylist, som en liten pepp. Bruce, nu får du fan hjälpa till lite här.

Två spratt

Ett par gånger har det blivit missförstånd när jag ska rycka in som barnvakt. En gång blev jag sen på grund av omständigheter jag inte själv rådde över, men en annan gång, vilket kändes värre, så trodde jag att tiden som bestämts har varit när jag senast måste vara på plats, men så har det i själva verket varit tiden när Nikky måste vara på plats någon annanstans, ofta "i stan", vilket inkluderar cirka 20 minuters körtid. Då hjälper det ju inte att jag tycker att jag är "ute i god tid" och kommer en kvart för tidigt utan då är jag i själva verket FÖRSENAD. Detta leder förstås till stress och irritation (Nikky) och skuldkänslor och dåligt samvete (jag).

Inför dagens barnvaktsuppdrag har vi gått igenom allt NOGSAMT. Klockan 15.00 ska Nikky vara I STAN. Det innebär att hon måste åka SENAST 14.40 och att jag måste vara i Åhus SENAST 14.30, vilket i sin tur innebär att idag måste jag sluta EXAKT klockan 14.00. Då är jag i Åhus 14.20 och det borde ju funka, eller hur?

Fick lust att skoja lite. Typ skicka ett sms när jag är några hundra meter från Wendels House med ett "ja, då kör jag från stan nu då, dyker upp om 20 minuter eller så". Men jag vågar inte. Vill inte riskera att min dotters blodtryck stiger till ohälsosamma nivåer ens för en kort stund.

Däremot uppskattar jag Tords jobbskoj. Han har bytt ut innehållet i en av Mickes proteinpulverpåsar mot vetemjöl. Micke är periodvis den person som konsumerar mest proteinpulver och energidrycker och "bars" i hela SVERIGE. Så det ska bli spexigt att se hans min när han ska ta sig en stärkande och uppbyggande drink och istället får...tapetklister.

To be continued, som det heter.

Bad excuse

Igår började Hilding skolan. Agilitykurs alltså. Eftersom det var första gången så blev vi ombedda att presentera oss och berätta lite om oss och om det var något med våra hundar som andra behövde känna till. Ordet gick runt, och en käring sa att hon inte ville att andra hundar skulle hälsa på hennes hund, för han "svarade direkt", oklart vad som menades med det. Nu känner inte jag att mina hundar måste hälsa på varenda käft, och speciellt inte när vi håller på och tränar, så det är ju bara bra om andra har samma inställning. Tänkte jag. Sedan när jag höll på och tränade tunnel så dök käringens hund upp som skjuten ur en kanon och kastade sig över Hilding, som med all rätt blev ganska upprörd. Det blev lite turbulens där ett tag, men ordnade upp sig utan att blodvite uppstod och käringen bad om ursäkt och så var det inte mer med det. Eller. Det är ju rätt pinsamt att vara den som uppenbarligen inte har pli på sin hund, men det kan ju hända vem som helst.

Lite senare kom käringen fram till mig och påpekade att hon kände igen mig.
- Jaha, sa jag lite frågande.
- Ja, jag gick en hundkurs tillsammans med din (hon tvekade lite här, eftersom det uppenbarligen är väldigt viktigt att säga rätt civilstånd men bestämde sig slutligen för) sambo i våras, sa hon.
- Jaha, där ser man, sa jag. Fattade fortfarande inte varför hon kände igen MIG då, men världen är ju liten och hundvärlden ännu mindre, så hon har väl sett oss tillsammans någon gång, antog jag.
- Ja, din sambos hund gjorde ju utfall mot min hund på kursen, sa hon anklagande. - Och det var då allting började! Innan dess har han aldrig gjort något mot NÅGON hund. Sen blev han som förbytt efter det!

Som att hennes hund skulle ha gått omkring och varit kränkt i själen över att en annan hund skällt på honom för ett halvår sen, och sedan kände att här har vi minsann en som tillhör samma flock och nu djävlar ska jag ge igen, HÄMNDENS TIMME ÄR SLAGEN. As if, liksom. Det här kan mycket väl ha varit en av de sämsta undanflykterna jag hört i hela mitt liv.

Folk är inte kloka.


måndag 19 augusti 2013

The telex machine is kept so clean as it types to a waiting world

Igår såg vi på film för första gången på vad som känns som en evighet. Vet inte vad det är med sommaren och filmgloende, men det gör sig inte riktigt på något sätt. Igår tog vi oss i alla fall igenom Cowboys & Aliens, en film som Oskar valt och som jag inte tyckte var något vidare. Enda plusset var att Harrison Ford var med. Mmm...Harrison Ford. Eller ja, det där suktandet härrör sig kanske mer från svunna tider om jag ska vara ärlig. 71-åringen Harrison Ford är kanske inte riktigt lika het som...låt oss säga 41-åringen Harrison Ford. Men närapå.

Men i övrigt var filmen ganska lam och förutsägbar, så det var väl lite bortkastad tid. Sånt kan man ju förstås aldrig  veta i förväg, fast när filmen har titeln Cowboys & Aliens så går det ju att räkna ut på förhand att den aldrig kommer att nomineras till några Oscars (vilket i sig inte nödvändigtvis behöver vara ett tecken på bra film enligt mig). Det är svårt att hitta filmer som båda gillar. Oskar gillar ju rymdfilm, eller science fiction heter det väl kanske, medan jag mer går igång på ren misär. Socialrealism is the shit, men då tycker Oskar att sånt har man väl nog av i verkligheten. Borde kanske kombinera dessa genrer,  jag föreställer mig att C-3PO uppviglar de andra protokoll-droiderna i Star Wars till vilda strejker för rätten att få bilda intergalaktiska fackföreningar...eller nä. Känns väl inte så troligt att George Lucas eller någon annan penningstinn filmjätte skulle bli sugen på att sponsra ett sånt projekt. Å andra sidan så var ju Peter Jacksons första  filmer jättebilliga (och även jättedåliga, vilket kanske går hand i hand med den snålt tilltagna budgeten), men se hur det gick för honom sen. HUR gick det till förresten? Först gör man filmer som Bad Taste och Meet The Feebles och sen är det någon som bara: varsågod, du får regissera Sagan om ringen. Någonstans på vägen måste Peter ha gjort något som imponerade stort på någon. Frågan är bara vad. Illuminate me, pls.





lördag 17 augusti 2013

Zombiespringet del 3

Idag betade jag av tredje träningspasset med Run, zombies! Samma upplägg som de två tidigare gångerna, men den här gången blev jag skickad att hämta vapen och inte bara lunka omkring och orientera mig runt Abel Township. Klarade mig med nöd och näppe undan en förföljande zombie! Klarade även med nöd och näppe av "ten minutes free form run", det var varmt och fullt av flugor och eftersom de senaste årens löpträning mest har bestått av vila, igångsättning, nya skador, ny vila och så djävla vidare så är min kondition verkligen ingenting att hänga i julgranen just nu. Men det kan väl bara bli bättre. Känner mig inte så stressad över att jag om en vecka ska springa Hundlöpet i Malmö. Först hade jag tänkt skita i det, men eftersom jag nu ändå har betalt anmälningsavgiften så bestämde snåla jag mig för att vara med ändå, fast låta dagsformen, och i viss mån Remus, styra. Det är ju inte i första hand ett löparlopp utan en kul grej man gör med sin hund, tänker jag mig. Eller så är det bara jag som har den inställningen och sen kommer en massa slimmade typer med greyhounds som försvinner i fjärran i samma sekund som startskottet går och kvar blir jag och kanske någon tant med en fet pudel. Jaja, whatever. Det blir nog bra. Får väl låtsas att jag har zombies i hasorna så ska jag nog ta mig runt.


torsdag 15 augusti 2013

Zombiespringet del 2

Igår var en flitens dag. Jobbade, åkte hem, svängde inom (eller för att vara exakt: körde TILL) biblioteket för att hämta del 2 av Belinda Bauers inte-riktigt-en-trilogi-men-böcker-som-ändå-hör-ihop där jag redan läst del 1 och 3. Kom hem, gick på taxpromenad, rekade var korna som betar i Körsbärs/Törnrosdalen (ja, det är alltså inte en omskrivning för "de sälla jaktmarkerna" utan vi brukar säga att vår tomt gränsar till Nangijala på grund av att delar av Bröderna Lejonhjärta spelades in där) höll till någonstans. Kom hem igen, gick ut i en annan del av denna filmiska kohage och lade ett spår till Remus, tax med rätt att döda. Gav mig sedan ut på zombieträning. Upplägget var samma som sist, och det gick bra bortsett från att jag inte plåstrat om mitt skoskav ordentligt. Så när jag plågade mig fram med de sista "10 minutes free running" så skavdes plåsterhelvetet undan och blottade KÖTT. Inte bra i zombiesammanhang, och inte speciellt skönt i övrigt heller. Men det vara bara att bita ihop. Som belöning fick jag, "Runner 5", ärva den "gamla Runner 5":s väska med en sport-bh och några kvarglömda chokladbitar i. Antar att det är hett byte i en zombieapokalyps. ELLER INTE. Det är lite märkligt det där med zombieapokalypser. Eftersom själva grejen är att väldigt FÅ människor överlever så borde det ju finnas enorma lager av precis allting. Ändå går dom, människorna som överlever alltså, nästan alltid klädda i gamla trasiga kläder och får jaga rådjur för att få något att äta. Det är något som inte stämmer här. Likadant med zombies. De har ju knappt någon ämnesomsättning alls, bara precis lite knappt mätbar elektrisk aktivitet som håller igång de allra mest basala funktionerna. Det är därför zombies är så långsamma och tröga (filmer där zombies är blixtsnabba och till exempel gillrar listiga fällor för att fånga levande människor, som t ex I am a legend är FALSK PROPAGANDA). Det märkliga är dock denna extrema hunger, trots avsaknad av ämnesomsättning. Aldrig att man har sett en zombie som rapar belåtet och tänker att nu är det bra, eller låter människor passera med ett artigt "tack, men jag åt nyss". Men filmer är ju inte alltid logiska.

Efter att ha överlevt zombiepasset kom jag hem för tredje gången denna eftermiddag, tog med mig Remus (och Oskar) och gick det tidigare lagda spåret. Kom sedan hem en fjärde gång och kom på att bilen var fylld med ved. Oskars också, så vi höll på en god stund med att bära och sortera till våra olika vedställen (typ: "ved med spik i", "ved utan spik som måste sågas", "ved som går att elda direkt", "ved 2014", osv). En härlig sysselsättning, måste jag säga. Sedan gick jag in och duschade och satte mig i soffan med min bok samt lyssnade till Anna Skippers tvivelaktiga kostråd i bakgrunden. Eller det är klart att hennes råd om vad folk ska äta framstår som bättre än att livnära sig på fett, sött och halvfabrikat. Men ALDRIG att jag kommer att erkänna att kokosfett skulle vara ett bra inslag i ens kostcirkel. Hennes motivering är att det "botar sötsug", men allvarligt, om jag hade vräkt i mig till exempel 1 kilo margarin eller halsat en flaska olivolja så hade jag ju inte varit ett dugg djävla sugen på någonting alls efter det utan bara typ spyfärdig. Så den lätte går jag inte på.

onsdag 14 augusti 2013

Jag hjärta biblioteket

Kan inte nog betona hur kär jag är i biblioteket som företeelse. Alltså bara grejen att någon har bestämt att här har vi en påse pengar, vi köper böcker (och tidningar och skivor och filmer och datorer med internetuppkoppling med mera med mera, men från början var det kanske bara böcker) och låter folk låna dom alldeles gratis. Så djävla bra helt enkelt. Och nu är det ju så lyxigt enkelt allting. Man sitter bekvämt på sin röv och loggar in på sitt lilla konto och reserverar och lånar om och laddar ner e-böcker och gudvetallt. Och sen får man mail eller sms att nu finns boken du beställde, bara kom och hämta. INTE EN SPÄNN KOSTAR DETTA (jo, jag vet att jag betalar detta via skattsedeln, men ändå. GREJEN).

Bibliotek alltså. Måste vara världshistoriens bästa uppfinning, tätt följt av hjulet och färdigskivat bröd.

tisdag 13 augusti 2013

Zombiespringet del 1

Igår körde jag det första uppdraget i Zombies, run!. Fast så himla mycket "uppdrag" var det faktiskt inte. "De" förklarade för mig, Runner 5, att "de" hade gjort fel med de andra som skulle ha hjälpt dom, så underförstått hade de strukit med varenda en. Men mig skulle de hjälpa att komma i form så att jag klarade av att rädda världen från zombieapokalypsens vedermödor. Och så bar det iväg. Först 10 minuters gång. Det klarar alla. Sen 10 gånger 15 sekunders långsam löpning varvat med en minuts gång. Det klarar också alla, så det kändes inte så mycket utmaning direkt. Fast ett tu tre väste en röst att nu hade jag armar efter mig, och så kom det ett litet zombiestön. Ha ha ha. När detta var avklarat var det "10 minutes free run", och här kom väl utmaningen för mig då, för då hade jag råkat komma fram till den backiga delen av min runda. Men det gick ganska bra, och man fick lite uppmuntrande tillrop då och då i stil med. "halvvägs nu!" och "bara två minuter kvar, kämpa på". Ångrade 1. att jag panikätit en dammsugare innan, och 2. att jag inte tagit strumpor på mig. Det första resulterade i halsbränna och det andra i skavsår. Men 10 minuter kan man ju bita ihop. Sen är jag inte riktigt vän med det här armbandet till SMARTPHONEN. Det går att ha Spotify igång samtidigt som zombieprogrammet när man bara får lite korta uppmaningar i stil med "slow down" eller "run". Men när jag var klar började de prata en himla massa om en "belöning" jag skulle få för dagens vedermödor, och samtidigt vrålade Dr Zeke att Jag ska aldrig dö på Spotify och det var fan omöjligt att höra vad  de sa. Så där missade jag lite. Skulle behövt en snabbknapp för att pausa Spotify i såna lägen, för när SMARTPHONEN ligger inkapslad i det där himla armbandet och sitter PÅ ARMEN så kommer man ju inte åt någonting snabbt. Eller rättare sagt skulle jag vilja att musiken var på en lite lägre volym än pratet. Men det verkar som att om man höjer det ena så höjer man även det andra. Antingen får jag börja springa med telefonen i handen (tradigt) eller så får jag börja lyssna på mindre...skränig musik. Fast det vill jag inte. Vi får väl se hur det här utvecklas.

söndag 11 augusti 2013

Ekorren satt inte i hjulet

Nu är semestern fan i mig slut på riktigt. Bara TIMMAR kvar innan det är dags att hoppa in i ekorrhjulet igen. Eller vadå "ekorrhjul", det är väl hamstrar som springer i hjul, är det någon som någonsin sett en ekorre i bur överhuvudtaget? Det var kanske förr i tiden när man även hade små apor som husdjur, tänk Herr Nilsson. Jag såg förresten en ekorre igår när jag låg på gräsmattan och läste deckare. Då var det något som tjippade (eller hur man nu ska beskriva ekorrsnacket) högt ovanför mitt huvud, jag spanade upp mot tallarnas mäktiga kronor och där satt den. Ekorren. Fri som fågeln (eller ekorren), fjärran från några himla hjul. Sedan kom i och för sig Remus, tax med rätt att döda, och jagade bort den. Eller vad man nu ska kalla det, ekorren satt ju minst 10 meter upp i luften och hundar kan ju som bekant inte klättra i träd. Fast det visste kanske inte ekorren, eller så kände den sig bara djävligt ovälkommen, för den stack i alla fall. Hoppade spänstigt till en annan tallegren, stötte mig veterligen inte till sitt lilla ben, och så var den försvunnen. Fast den kommer kanske tillbaka. Vet inte hur revirbundna ekorrar är, men redan i vintras hade vi regelbundna besök:


Minns ni snön? Det är knappt man gör det längre när man inte en enda gång under 4 veckor har haft på sig strumpor, knappt heller skor och väldigt sällan långbyxor. Nu har jag förvisso pustat och stånkat och gnällt över värmen, men det betyder alltså inte att jag vill ha besök av Kung Bore i rappet. Är en höst- och vårmänniska.

Nu är det snart dags för dagens sista penicillintablett. Önskar att hela kuren vore avslutad redan, för det är ett sånt djävla pyssel. Tre tabletter per dag ska fördelas jämnt över dygnets vakna timmar, minst en timme innan eller två timmar efter måltid. Det krävs ju för fan nästan ett dataprogram för att få ihop detta. Åtminstone nu under semestern när man mer äter när man råkar bli hungrig och inte har så mycket fasta mattider att rätta sig efter. Från och med imorgon blir det förstås andra bullar. Kanske borrelian mår bra av några varv i ekorrhjulet.



onsdag 7 augusti 2013

En liten hyllning till min vårdcentral

Den här semestern (börjar ganska motvilligt att jobba nu på måndag, så den går onekligen mot sitt slut) har överlag varit väldigt bra. Vädret har ju till exempel skött sig väldigt exemplariskt, nu är jag inte typen som solar och badar, men det är ju ändå skönt att det inte har regnat EXAKT VARENDA dag, som det gjorde förra semestern.

Så blev ju hundarna magsjuka och det förtog ju en hel del av Den Perfekta Semestern eftersom Remus först verkade bli bättre och sedan blev jättedålig och uttorkad och fick ligga på djursjukhus och få dropp i sin lilla tass. Det var verkligen JÄTTEHEMSKT, men nu är han hemma och på bättringsvägen, och de andra två är helt friska.

Ja, så för ett tag sedan så fick jag något som kliade på baksidan av låret, precis ovanför knävecket. Ett myggbett, tänkte jag slött och kliade tillbaka rätt så rejält och sen tänkte jag inte mer på det, för det kliade inte mer.  Och jag vet inte hur det är med er andra, men jag går väldigt sällan och spanar in baksidan på mina lår. Ingen annan heller, verkar det som, för då kanske någon hade kunnat upplysa mig om att jag hade en stor röd blaffa där. Den råkade jag få syn på idag när jag skulle kavla upp mina shorts en bit. Vände och vred mig som en mask på kroken, men det satt i någon himla död vinkel så det gick liksom inte att se. Var tvungen att böja upp benet i en för mig mycket ofördelaktig vinkel och fotografera med min SMARTPHONE och kolla för att kunna se hur det såg ut. Ungefär som han i Solsidan som fick hemorrojder, bortsett från att jag åtminstone kunde behålla underkläderna på. Kollade på bilden. Jamenvadfan, det var ju inte bara en röd blaffa utan också en stor röd RING. Och alla vet ju att röda ringar bara betyder en sak: BORRELIA. Fast någon fästing hade jag ju inte sett röken av, men som sagt, i döda vinkeln kan ingen se fästingar krypa.

Så jag ringde vårdcentralen och förklarade läget och förväntade mig att få en tid om ett par dagar, men dom bara: Kom direkt så får distriktssköterskan titta på det. Jag har inte varit hos distriktssköterskan sedan 2008, och då gick det ju sådär, men jag är väl inte den som är den så jag hoppade in i The Queen of Volvo och vroomade iväg in till stan. Kom fram tio i fyra, tog en nummerlapp, slog mig ner och beredde mig på att vänta. Hann inte mer än att slå upp min medhavda deckare (I tystnaden begravd av Tove Alsterdal) så blev jag invinkad till distriktssköterskan som höll med om att det här såg väldigt borrelia-aktigt ut. "Du får en tid hos läkare klockan fem", sa hon och jag gick ut i kassan och betalade 160 kronor och fick sedan sitta i ett nytt väntrum. Tänkte att det var ju tur att jag hade min deckare om jag nu skulle sitta här och vänta i en hel timme, så jag slog mig till ro i en soffa och hann säkert läsa en halv sida innan jag blev uppropad. "Vi har så lite patienter idag så du behöver inte vänta till klockan fem", sa en vänlig själ och slussade mig ner längs en korridor där det redan stod en läkare och tog emot med öppen dörr. Hon konstaterade att min blaffa var ett skolexempel på ett klassiskt borreliautslag, så det var ingenting att dividera om. Tio dagars penicillinkur och receptet var redan skickat till apoteket innan jag hann ut ur rummet. Körde till apoteket, där får man ju alltid vänta så det var ju tur att jag hade min deckare. Tog en nummerlapp, fick 170. Kollade på tavlan, där det i vanliga fall skulle ha stått typ "nu betjänas nummer 129", men nu stod det 170. Det var ju för fan som en DRÖM. Seglade fram till disken, fick min penicillinkur och seglade vidare till kassan (ingen kö där heller), betalade och susade sedan hem. Allt som allt tog det en och en halv timme, och då är det 3 mil till vårdcentralen* och 3 mil hem igen, så där kan man snacka om effektiv vård. Känner mig mycket nöjd. Ja, inte med borrelian då (fast jag känner mig inte alls dålig, möjligen lite huvudvärk som lika gärna kan skyllas på vädret, så det kunde ju vara betydligt värre), men med vårdcentral och dess personal.  Överallt hör man ju om folk som är jättesjuka och ändå får vänta i dagar innan de får tid. Ja, sen fattar ju jag med att det kanske är lugnare under sommarveckorna än under till exempel influensatider. Fast de få gånger jag faktiskt behövt träffa en läkare har jag alltid fått tid väldigt snabbt. Ja, inte den gången 2008 då, se länk ovan, men det var nog undantaget som bekräftar regeln.

* Jo, vi har faktiskt vårdcentral här i byn också. Men jag brydde mig inte om att lista mig där när vi flyttade hit, för jag är a. som sagt väldigt nöjd med min vårdcentral, samt b. jobbar typ 800 meter därifrån, och har man bara någon småkrämpa som man behöver gå dit för så är man ju ändå på jobbet eftersom man har Luthers piska över sig 24/7, n'est-ce pas? 




tisdag 6 augusti 2013

Hotter than hell

Idag har det inte blivit många knop gjorda. Har mest suttit i skuggan under mirabellen och läst en fantastiskt bra deckare, Ni älskar dem inte av Belinda Bauer. Läste Mörk jord förra veckan, de två böckerna stod på en sån där snurra på biblioteket, och jag insåg först när jag börjat läsa Ni älskar dem inte att det är del tre, inte i en trilogi men av en berättelse som utspelar sig på samma ställe och med samma människor, fast några år senare. Grejer har alltså hänt här emellan, mord har begåtts som jag inte känner till, men biblioteket här i byn är stängt på tisdagar och jag kunde inte sluta läsa förrän mördaren var avslöjad. Skitsamma, den går nog bra att läsa "del 2" ändå även om jag nu råkar veta vilka som överlever och vilka som inte gör det. Sånt spelar inte så stor roll om det är en smaskig intrig. Och dessutom har jag blivit extremt nyfiken på vad som egentligen hände i Skuggsida, eller "del 2", som det antyds en hel del om i "del 3", så imorgon är det väl jag som hänger på låset på biblioteket.

Mycket annat blir det väl inte gjort. Det är för djävla varmt och man orkar inte tänka, annat än för att lösa mordgåtor då. Det kanske är dit all energi går. Men det är faktiskt helt onaturligt varmt, som om växthuseffekten har slagit till med full kraft. På tal om det så beklagade vi oss igår över att det går så trögt med skörden, men idag så hittade jag en två decimeter lång gurka i växthuset som hängde mitt framför ögonen på mig, om än halvt dold av ett jättestort gurkplantsblad. Och en tomat börjar faktiskt skifta i rött. Det tar sig, sa han som hade eld i håret. Och salladen, som tidigare i somras var hårt åtgången av mördarsniglarnas framfart (de ertappades när de låg och tuggade och rapade, jag svär) har återhämtat sig fantastiskt och växer snabbare än man hinner äta, och då är jag ändå rätt förtjust i sallad. Så torkan har väl ändå fört något gott med sig, åtminstone för vår salladsodling. Och för ordningens skull vill jag poängtera att vi vattnar med (tidigare uppsamlat) regnvatten och slösar alltså inte på något grundvatten. Vattnar enbart på kvällen, samt har jorden täckt för att ytterligare minska avdunstningen som sker när solen steker på. Det här tror man ju är elementär kunskap som alla känner till, men uppenbarligen inte, det räcker att åka förbi valfritt lantbruk häromkring så har de sina jättespridare igång från arla till särla istället för tvärtom.

Sitter just nu och lyssnar på otroligt enerverande tv-spelsljud från min äkta hälft. Ja, det är ju alltså tv-spelet och inte han själv som frambringar ljuden, men ändå. Tror jag ska förflytta mig innan Grand Theft Auto 3 äter sig in i min hjärnbark och förintar den till stoft. 

Over & out. 


måndag 5 augusti 2013

Zombiespringet del 0

Jaha, då skulle jag taggad till tusen ge mig ut på mina zombieuppdrag. Det gick väl SÅDÄR, kan jag väl säga. För det första var det skitsvårt att höra vad som sades när jag hade Spotify igång. Stängde av Spotify med följden att det blev helt tyst mellan varven. Det kändes ju sådär, speciellt som jag nu - mycket motvilligt - både har skaffat Spotify samt investerat i en sån där extremt ful armbindel att stoppa SMARTPHONEN i och som det känns som att man är en knarkare som ska stasa fram en lämplig ven att skjuta heroin i när man ska sätta den på sig. Inbillar jag mig alltså, har aldrig injicerat heroin. Eller intagit det på annat sätt heller för den delen, bäst att vara tydlig här.

Hur som helst. Beslöt mig för att tänka om. Fokusera på träningsprogrammet och UPPDRAGEN. Ska ju rädda världen från en zombieapokalyps. Först satt man i en helikopter. Den kraschlandande, men "jag" överlevde. Tydligen hade jag ett headset på mig och tydligen kunde andra människor både kommunicera med mig samt se mig på någon övervakningskamera. Nu skulle jag gå mot något torn. MOVE, röt dom plötsligt och jag tänkte att det är väl nu om någon gång det är läge att börja springa. Så jag började springa. När jag hade kikat på träningsprogrammet så bestod första dagen av 10 minuters promenad, därefter (15 sekunders löpning/1 minuts gång) x 10, därefter 10 minuters "free run". Jaha, när jag hade blivit uppmanad att MOVE så började jag alltså pinna på. Länge. Betydligt längre än 15 sekunder, men det var kanske en minut? Hur lång kan en minut vara? Sneglade på klockan, bestämde mig för att springa en minut till från och med då. Fortfarande inga instruktioner, så jag saktade av och började gå. Gick ett tag, då blev jag helt plötsligt uppmanad att gå till något himla sjukhus och hämta "medical supplies". Fast sen var det någon annan som bröt in och sa att det var alldeles för farligt. Sen var jag uppenbarligen inne på sjukhuset I ALLA FALL, och plockade upp någon låda. Fick lite beröm av radiorösterna. Blev döpt till "Runner 5", fast samtidigt fick jag veta att det hade funnits EN ANNAN "Runner 5" tidigare (varför fick jag då inte heta "Runner 6" kan man ju fråga sig, men det ger sig kanske längre fram). Den gamla "Runner 5", hon var minsann både snabb och modig och bäst på alla sätt och jag tänkte att det kanske är meningen att man ska bli lite taggad här.  Fortfarande fattade jag inte när jag skulle springa och när jag skulle gå och tyckte att upplägget var helt kasst. Jag menar, om jag själv måste kolla på klockan och hålla reda på när jag ska börja och sluta springa så behöver jag ju knappast ha någon app till det, eller hur.

Ja, i alla fall. Jag lunkade fram där, ömsom springande, ömsom gående. Nu kom det i alla fall lite zombies! De följde efter mig, men de här okända människorna som såg mig och kommunicerade med mig skulle komma och möta mig med gevär. Alldeles bakom mig var tydligen "the old Runner 5" och nu kom det lite zombiestön i lurarna.  Kanske var "the old Runner 5" extra förbannad på mig som var "the new Runner 5"? Plötsligt var jag i säkerhet och uppdraget var slutfört. JAHA? Fattade ingenting. Sen kollade jag och då var det något djävla INTRO, där man tydligen mest skulle strosa omkring och bekanta sig lite med omgivningarna, vilket framgick om man hade orkat läsa igenom hela texten i början, men det sket jag ju uppenbarligen i.

Så det blev lite av ett antiklimax. Men jaja, det blev ju lite springande i alla fall om än inte under speciellt kontrollerade former. To be continued...




söndag 4 augusti 2013

Inför zombiespringet

Idag är det sista semesterdagen för Oskar, MEN lyxiga jag har ju en vecka till. För ordningens skull skall tilläggas att lyxiga Oskar började sin semester en vecka tidigare än jag. Så att ingen tror att jag ohämmat vältrar mig i lättja och låter honom slava ihop till brödfödan och amorteringarna.

Idag har det varit sketavarmt, fast inte så varmt som igår. Igår var det så äckligt varmt att det knappt gick att vara vare sig ute eller inne. Panikkänslorna på det, som det heter nuförtiden. Idag har det varit något svalare, fast ändå något för varmt för min bekvämlighet. Har därför mest legat inomhus och läst deckare och då och då surfat på min SMARTPHONE för att kolla hur det gick för Mikael, som sprang Stockholm Ultramaraton idag, vilket liveuppdaterades efterhand som timmarna gick. Stockholm Ultramaraton = TIO MILS LÖPNING. Och inte bara TIO MILS LÖPNING utan även TIO MILS LÖPNING I STEKANDE SOMMARVÄRME. Extra knäckande är att Mikael springer TIO MIL I STEKANDE SOMMARVÄRME med en kilometertid som jag aldrig ens är i närheten av om jag så bara ska springa 5 km en sval och krispig höstdag. Mina kilometertider imponerar inte på någon, men min kilometertid när temperaturen kryper över 20 grader är nästan jämförbar med att gå i raskt tempo. Om man är pensionär och har rullator och är på väg till Konsum för att handla gårdagens kaffebröd till extrapris. Får trösta mig med att Mikael är ung (typ 28) och jag är gammal (45 år och snart 2 veckor). Don't mention Evy Palm. 

Jaha, jag vågar väl knappt säga det här, men mitt djävla knä, som har bråkat och krånglat och gjort ont ända sedan Kristi Himmelsfärd (detta året alltså, inte när Frälsaren uppsteg till sin Faders sida år 33 e Kr, även om det nästan känns som att det har varit så länge) nu känns i det närmaste helt återställt. I morgon ska jag därför börja med ett träningsprogram som heter Zombies, Run!. Det är alltså en app som jag har laddat ner, och där "är" man "Runner 5", som ska hjälpa världen att överleva efter zombieapokalypsen och där man får olika uppdrag som på något fiffigt sätt införlivas i ens träning, hur vet jag inte riktigt. Men jag tror på ett träningsprogram. Mitt problem är att det uppenbarligen går mycket snabbare att träna upp konditionen än löparmusklerna, och så fort jag får upp lite flås så tycker jag det är så fantastiskt att jag PANG bara ökar både distans och frekvens samtidigt, och så kommer det nån djävla skada som ett brev på posten. Så nu har jag bestämt mig för att för första gången följa ett PROGRAM till punkt och pricka. Tycker generellt att program är tråkiga och innehåller alltid en massa "fartlek" och "intervaller" som inte intresserar mig. Fast det är säkert bra, det är mest det att jag inte vill behöva hålla reda på en massa grejer medan jag springer, till exempel hur "fort" jag springer.  Därför tänkte jag att en zombietwist kunde pigga upp.
Jag återkommer med en rapport.



lördag 3 augusti 2013

Den tredje lyckan

Hittade av en slump den gamla godbiten Den tredje lyckan på SVT:s öppna arkiv. Alltså...AAAH. Så djävla bra detta är. Ridskola, hästar, 80-tal, ung "snygg" ridlärare i jättetajta ridbyxor som avslöjar hela klockspelet, arga punkare som kommer till skoldansen och slåss. Sånt görs inte längre.

Missa inte denna fantastiska serie.

torsdag 1 augusti 2013

En man som heter Ove

Läser just nu En man som heter Ove. För den ska ju vara så bra och så jätterolig, säger alla. Fast först blev jag inte så imponerad, gillade språket men tyckte att dialogen i första kapitlet, mellan Ove och försäljaren, var mer än lovligt stolpig. Fortfarande tycker jag dialogen bara är sådär. Den känns liksom inte speciellt naturlig, även om män som Ove kanske inte är naturliga i sitt sätt att tala. Men alla i boken talar på ett sätt som åtminstone jag tycker låter lite uppstyltat. Men skit samma, för resten är faktiskt jättebra. Bra språk (bortsett från dialogen då) med helt outstanding jätteroliga liknelser, och jag gillar verkligen det där återkommande "ja, vad annat kan man vänta sig av folk som kör BMW/inte kan backa ett släp/gör allt på data"-resonemanget. Det är jätteroligt. Men sådär rolig vet jag inte om själva berättelsen är. Jag vet inte om det är åldern eller hormoner eller VAD DET EGENTLIGEN BEROR PÅ, men jag känner mig lite sorgsen i hjärtat när jag läser om Ove. Jag tycker synd om honom även om han förmodligen hade varit fullständigt vidrig att ha som granne IRL. För även om jag bara har läst en tredjedel av boken (vill sträckläsa men ransonerar så att den ska räcka längre) så fattar man ju att Ove innerst inne i sin surmulna och vresiga paragrafryttarsjäl har ett hjärta av guld.

Missa inte den här boken.