onsdag 27 februari 2013

Se hur för dig och mig hon får så underbara kläder

Satt en god stund och pillade med min såkallade SMARTPHONE igår för att få den att vilja väcka mig till ljudet av fågelsång och porlande bäckar, men i helvete heller. Den funktionen fanns bara så att den börjar kvittra lite diskret innan det riktiga larmet drar igång, det gick inte att vakna till detta allena. Det finns kanske någon APP som löser detta, men det orkar väl ingen fan hålla på och leta efter.

Löste däremot problemet med att få över en ringsignal från sin dator när dator och telefon inte vill kommunicera. Eller problemet i sig kvarstår väl, jag vet inte riktigt hur alla andra gör, men när jag kopplar ihop dator och telefon så talar datorn om att jag har kopplat in en kamera och frågar om jag vill importera bilder och det är ungefär allt som händer. Så 2013...not. Och som sagt, jag blev helt matt av tanken på att sitta och pilla med minneskort och ha mig igår, så jag gav upp. Men så kom jag på att jag kunde skicka ringsignalen till min gmail, och så öppnade jag mailen i telefonen, klickade upp bifogad fil och VIPS kunde man välja om man ville ha den som ringsignal eller larm eller nåt annat. HA! Kan man bara jobba sig runt problemen så går ju livet som en dans.

tisdag 26 februari 2013

It's not the noise the engine makes

Ännu en sur rövtisdag är snart till ända. Idag med ångestfyllda inslag av det tvivelaktiga månatliga nöjet "betala räkningar". Den här gången var det värstingsummor från Lantmännen och CSN som förstörde det roliga. Det roliga = ha massor av pengar kvar på kontot när räkningarna är betalda. Efter att ha hostat upp en rejäl slant för tre pallar med värmepellets plus de närmare tjugo papp som CSN kräver mig på om året = inte så mycket roligt kvar. Ja, jag vet att man kan betala av studielånet varje månad eller varje kvartal, men det är ju ännu värre. Lika bra att bita en rejäl tugga en gång om året än att hålla på och smånafsa i det sura äpplet stup i kvarten. Enligt mig då alltså.

Känns inte som att jag har gjort något vettigt på hela dagen. Det var plusgrader ute idag, men snön ligger fortfarande kvar och dessutom har jag så SATANS ont i höften att jag bestämde mig för att ställa in dagens promenad, förlåt hundarna (de fick vara ute i trädgården istället) men det räcker med att jag har vaggat omkring som en annan Farmor Anka i åtta timmar på jobbet. Det är nästan så att jag saknar att ha ont i foten. Att ha ont i foten är faktiskt rena barnleken jämfört med att ha ont i höften. Foten gör ju åtminstone bara ont när man går, höften gör ju för fan ont så fort man rör sig, till och med när jag hostar.  Har till råga på allt gjort det ödesdigra misstaget att googla symtom så nu dör jag väl snart.

Försökte mig på att koppla ihop min SMARTPHONE med datorn för att lägga över en låt som jag vill använda som ringsignal. Just nu vaknar jag varje morgon till tonerna av Subhumans People are scared, vilket är en svinbra låt, men jag vet inte om bästa sättet att inleda dagen på är att någon vrålar Nobody says anything on busses and THAT'S WHY PEOPLE KILL THEMSELVES i ens öra. Tror eventuellt att det kan påverka ens sinnesstämning lite för resten av dagen, så jag klippte ihop ett stycke vacker klassisk musik som jag tänkte mig skulle vara fin att slå upp ögonen till. Men inte fan gick det att få dator och telefon att kommunicera med varandra. Eller jag gav upp rätt så fort, orkade liksom inte ens tänka tanken på att pilla ut det där yttepyttelilla minneskortet ur telefonen, sätta i det i min gamla stenålderslur, koppla in den till datorn, lägga över ljudfilen, pilla ut yttepyttekortet och peta in det i smartphonen igen. ORKA som sagt. Ska dock testa någon av Samsungs egna "smarta" larm som är lite som wake up light-lampor. Med fågelsång och porlande bäckar och så. Man kan ställa in det så att det ringer en stund innan ens vanliga larm och tanken är väl att man ska liksom ligga och gona sig lite i kvittret och sväva upp ur djupsömnen i sakta mak innan det verkliga larmet drar igång och förkunnar att allvaret är här, men för mig som blir klarvaken av minsta knäpp var det ju alldeles otroligt poänglöst. Men ska som sagt testa att bara ha fågelsången, utan efterföljande larm. Det borde ju funka. DJÄVLAR vad harmonisk jag kommer att vara imorgon. Återkommer med rapport.

måndag 25 februari 2013

Tänk jag drömde inatt att jag hade en katt och den åt bara sill och potäter

Sitter här och är trött som ett AS. Förkyld som ett svin. Har ont i höften som en...jag vet inte. Pensionär? Jag önskar att jag hade kunnat säga att jag "vred till" min höft på något vis när jag var ute och gick innan idag, men så var det inte, jag bara gick rakt fram på platt mark och så plötsligt gjorde det svinont på ett nytt sätt. Antar att det kan bli så eftersom höften tydligen att betrakta som en slags komplicerad trafikplats med av- och påfarter för snudd på alla kroppens muskelfästen och är det inflammerat på ett ställe påverkar det förstås allting runtomkring också, men jag ÄR SÅ TRÖTT PÅ DET HÄR NU.

Struntade i Brottet 3 igår till förmån för nattsömn. HA. HA. HA. Först kunde jag inte somna. Sedan började Hilding, taxen som helt urskiljningslöst tuggar i sig vad som råkar komma i hans väg, att spy. Mysigt. Not. Sedan drog hjärnan, min alltså, igång på högvarv. Utan att gå in på detaljer så finns det grejer att älta. Ält ält ält, sådär höll hjärnan på större delen av natten. Inte konstigt att man knappt orkar tänka på dagen då.
  
Oskar körde på ett rådjur i morse. Det är mycket ond bråd död just nu, inte bara i Sons of Anarchy. På grund av att han var tvungen att köra till verkstan för ett utlåtande blev vi försenade till vårt byggmöte, som vi skulle ha med firman som ska byta vårt tak senare i vår, men det gick bra att komma lite senare. Jag förväntade mig en butter och fåordig surgubbe i blåställ som skulle ta emot i någon skitig bod någonstans ute i Tjottahejti, men blev synnerligen förvånad när vi mötte upp en social och sympatisk man, något yngre än vi, som visade in oss i ett ljust fräscht kontor där ett exemplar av "Arbetsmiljöboken" låg på skrivbordet och såg förtroendeingivande (om än ganska oläst) ut. Efter besöket kände vi oss nöjda. Om man nu ska bli lurad, för det blir man ju ändå alltid, så betalar ju åtminstone jag hellre skitmycket pengar till någon som är trevlig än skitmycket pengar till ett djävla svin. Alternativen "att inte bli lurad" respektive "betala en rimlig summa" ser jag inte som särskilt realistiska, men den som lever får se.

Nu ska jag surfa på Bokbörsen efter böcker som inte finns i vanliga handeln (måste ju trösta mig med något när det är så DJÄVLA synd om mig och jobbigt allting) och sedan ska jag slänga mig i bingen och förhoppningsvis sova i många långa timmar. Tjo flöjt.

Steg för steg vecka 9

Och det rätta svaret är...Timbuktu.

Tror jag, alltså, har ju bara hört en ledtråd av tre. Kom eventuellt ihåg var ni hörde det först, givet att det är rätt. 

söndag 24 februari 2013

Beslutsamhetens friska hy

Nu sitter jag här och glor på Ponnyakuten och deppar över att helgen är över och en ny lång strävsam vecka tornar upp sig. Sista veckan i evighetsfebruari, sedan är det mars och nästan vår. TACK GODE GUD. Har dock lite halvpanik eftersom jag en gång för cirka tusen år sedan sa att "det kan jag väl göra" när jag blev ombedd att visa lite lydnad och rallylydnad med Remus på en aktivitetsdag. För cirka tusen år sedan tänkte jag att jag hade massor av tid att träna på, men nu när det är en vecka kvar så har jag fortfarande inte tränat ett smack. Min ursprungliga plan var att vi skulle ha vintervila mellan november och någon gång i slutet av januari, sedan räknade jag faktiskt med barmark och att komma igång med hundträningen och att jag skulle ha hunnit köra ett antal träningspass lagom till den här uppvisningen som alltså är om en vecka. Men tji fick jag. Och nej, jag tränar inte utomhus i snö och minusgrader med en hund som fryser så den skakar och inte tycker det är det minsta kul. Och ja, det är klart att det går att träna inomhus, men inte jättebra hemma hos oss eftersom vi inte har några ytor att tala om. Och visst kan man ta sig till ridhus, för det gör ju alla andra eller åtminstone de som är ambitiösa, men ORKA. Där avslöjades min ambitionsnivå just nu. Jaja, det är som det är. Nu får jag försöka träna här hemma - för snön ligger ju fortfarande vit på taken - den här veckan och sedan hoppas att det går att leva på gamla meriter och köttbullars förtrollande inverkan på hundars fokus.

Imorgon ska vi träffa bygg-gubbar. Dessa bygg-gubbar ska förhoppningsvis och för en förfärlig massa pengar byta ut vårt tak till våren, mot ett som inte legat på plats sedan 1950 och som förhoppningsvis blir liggande resten av vår livstid. Min önskan är att detta byte ska gå smidigt, utan missöden och utan att det kommer att ta hundra år innan de är klara, men: Ha ha ha. Det vet man ju hur hantverkare är. Det är ju inte en slump att alla dom tuffa killarna som satt längst bak i klassrummet och gungade på stolarna och skränade könsord och kastade suddgummin omkring sig, och som man inte skulle drömma om att säga hej till om man så var de enda man mötte efter att ha spolats upp på en öde ö efter ett skeppsbrott, sedan hamnade på bygg- och fordonstekniska linjerna på gymnasiet och idag är mer eller mindre framgångsrika hantverkare i vars giriga labbar man måste lägga sitt liv och sina surt förvärvade slantar vare sig man vill det eller ej. Karma, my ass.Ser inte alls fram mot detta, men alternativet är att göra det själv och det känns ju ännu mindre lockande faktiskt eftersom vi är inflyttade och därför inte har horder med händiga släktingar och vänner som är beredda att strömma till på lediga stunder. Att dra ihop ett gäng för en "takläggarhelg" skulle för all del vara tekniskt möjligt, men då skulle man väl kunna ge sig FAN på att det skulle ösregna hela den helgen och så skulle man få stå där med byggställningar och presenningar över sitt halvfärdiga tak i månader och det kände jag noll sug inför. Faktiskt. 

Nu är den stora frågan om jag ska satsa på att sitta uppe och kolla på Brottet 3 eller satsa på att gå och lägga mig i tid? Vill ju gärna veta hur det utvecklas för Sarah Lund & Co och helst utan att få något spoilat i fikarummet. Å andra sidan är jag ju trött och fortfarande sjuk, så en timmes extra sömn är kanske vad jag borde prioritera. Gäsp. Suck.



Lördagen i ord och inga bilder

Nu är det mer än en vecka sedan monsterförkylningen från helvetet slog till och jag är fortfarande inte frisk. Bättre, så jag kommer att jobba, men fortfarande snorig, hostig och TRÖTT. Vaknade i morse efter mer än tio timmars sömn och funderade ändå på att ligga kvar och somna om och aldrig mer gå ur sängen. Allvarligt, det här är inte jag.

Kravlade mig upp på ren rutin, åt frukost, släpade mig ut på en dryg timmes taxpromenad. Sedan kändes det i och för sig lite bättre, men ändå. Bra är det ju inte. Och nu snöar det IGEN. Det är då själve fan vad den här vintern är tjurskallig och inte vill ge med sig. Och höften är i och för sig bättre, men för den skull inte bra. Försöker "jobba med mig själv" och inse att jag kanske får vara en sån som cyklar och går på tantgympa och håller på, men som inte springer. Det går väl sådär med det mentala. Jag laddade ner appen "Runkeeper" häromdagen, men igår sa jag till Nikky att det var så deppigt att jag funderade på att ta bort den igen. Då skulle hon visa hur man gjorde när man ställde in andra träningsformer, och så valde hon "wheelchair". Jamen lite så känns det faktiskt. Kunde inte ha gjort det bättre själv.

Jaja, det är som det är. Igår skulle Adrian till frisören, men eftersom han är i trotsåldern så fick han en livskris inne hos frisören och inte ett hårstrå försvann. Så istället styrdes kosan hit till Salong Ankeborg, och gårdagens tricks var att trolla fram en kakburk fylld med plastdjur som vi köpte på loppis för ett tag sedan och som Adrian inte sett förut. Sedan höll Oskar och Adrian på och styrde och ställde med djuren medan jag svansade med i rörelserna och klippte lite här och där i farten. Det gick som en dans, den här gången i alla fall. Nästa gång blir det kanske någon annan show, om det blir någon nästa gång alltså. Nästa gång är det kanske frisörsalongen som drar det längsta strået i trotsålderlotteriet, sånt kan man aldrig veta på förhand.

På kvällen drack vi bubbelvin och kollade på de sista avsnitten av tredje SoA-säsongen. Idag fick jag se om det sista avsnittet eftersom jag blev så förfärligt trött av bubblet och det var så komplicerat  med Stahl och Jimmy O och hela alltet. Det här med SoA är något av en hjärntvätt. Från början tyckte jag till exempel att Tig var ett riktigt as, nu är det mer att "jamen han är väl rätt festlig?" och gud vad gulligt att han hade ett foto av en hund i plånboken. Saker som inte ändras är dock att Clay och Gemma är alldeles otroligt vidriga, plus att Jax är en megatönt. Och så undrar man ju hur praktiskt det är med såna där hiphopbyxor där skrevet hänger långt ner i knävecken när man är en tuff motorcykelkille som när som helst måste kunna a. springa för livet, b. hoppa upp på en motorcykel och köra därifrån i ilfart, eller c. dra vapen och skjuta för att döda fortare än någon hinner säga "Harley Davidson"? Det kan ju inte vara direkt hållbart i längden, så att säga. Och vad är grejen med att alla ska trycka ner sina vapen i byxlinningen precis hela tiden, varför vill man ha en skarpladdad pistol i stjärten eller strax intill könsorganet?  Och varför, VARFÖR, tar man in "prospects" som är snudd på utvecklingsstörda? Vad förväntar man sig av dom när de ska bli fullvärdiga medlemmar en dag? VA?

Jaja. Nu ska jag festa loss med en Ipren, en kopp te, en brasa i kaminen och...inget mer. Over and out från sjukstugan.



fredag 22 februari 2013

Game of Thrones

Kollar på Game of Thrones, fast just nu är det tydligen rök- och kisspaus för somliga. Game of Thrones är bra, men det är alldeles för många karaktärer att hålla reda på. Och alla ser ju ungefär likadana ut och  heter konstiga saker som Targaryen och Baratheon och är släkt med eller i fejd mot varandra på de mest invecklade sätt som ingen jävel kan hålla reda på.  "Stannis? Vem fan är Stannis?" "Är det inte han som är oäkta son till kungen"? "Kungen? Vilken kung? Menar du han den tjocka med medeltidsskrattet som dog?" "Ja, och Stannis är väl han som låg med sin syster?" "Sin syster? Du menar blondinen som är morsa till Kung Joffrey? Nej, han heter väl...Jamie? Eller tillhör Jamie familjen Stark? Är det han den där deppgöken...Vad fan heter han? Robb?" Sådär låter det hela tiden när vi försöker titta på denna förnämliga produktion. Det är inte lätt att hänga med i svängarna ens när man är frisk som en nötkärna, och Game of Thrones i kombination med monsterförkylning var verkligen inte så lyckat.

I alla fall, i Game of Thrones är det inte vinter på vanligt sätt. Utan när man säger "winter is coming" så är det en vinter som pågår i åratal. Ungefär som vintern 2012/2013 med andra ord. Man tittar på termometern, ser att det är nollgradigt eller till och med någon enstaka plusgrad. Men den där djävla snön försvinner ju aldrig. Den ligger kvar som ett massivt tjurigt täcke över landskapet och fylls på med jämna mellanrum. Det är ju för fan som i landet Narnia när Vita Häxan styrde. Inte konstigt att man får monsterförkylningar som aldrig går över.

Inget av intresse

Nyss snöt jag mig för trehundraåttiofjärde gången den här timmen. Slängde snytpappret i kaminen. WOOOOOOSSSSCCCCCHHHH så det och började tokbrinna. Vad är det egentligen man snyter ut? Napalm?

ABC LCHF GI SOS

Alltså, alla dom här som hyllar LCHF och GI och alla såna här märkliga bokstavskombinationer som går ut på att man ska eliminera De Onda Kolhydraterna och äta...något annat istället. Ja, var och en blir ju salig på sin tro. Men jag har svårt att tro att det finns något som slår pannkakor med glass och jordgubbssylt när man känner att krafterna har sinat efter en veckas monsterförkylning som tärt på energikapitalet och man inte haft någon direkt aptit eftersom ingenting ändå smakar någonting.

Men efter en rejäl dos vitt mjöl, socker, fett: AAAAH. Livsandarna återvänder.

torsdag 21 februari 2013

On the float

För en timme sen låg jag på soffan och LED. Och nu menar jag inte belysning, utan plågor som skulle fått Frälsaren uppspikad på sitt kors att framstå som en ren sinekur. Dubbeldundrade huvudvärk, ont i kroppen, näsa som både rinner och är täppt, plus att varje gång jag försökte hosta (=ofta) så kändes det som att lungorna satt fast någonstans långt nere under fotsulorna och höll på att slitas loss och dra med sig hela innanmätet på vägen. Men värst är nog huvudvärken ändå. Det går inte att göra något vettigt när det känns som en styckmördare går loss med en stor köttyxa inne i ens hjärna.

Så när man har tagit en dusch, proppat i sig värktabletter, sprayat näsan full med nässpray och alltihop börjar verka så känns det ta mig fan nästintill som en religiös uppenbarelse. Bara för att man plötsligt kan andas med stängd mun och inte har jävelhuvudvärk som får hela världen att dansa.  Nästan så att man skulle kunna tänka sig att gå med i vilken sekt som helst, bara de utlovade bot.


Statusuppdatering: uttråkad

Alltså det här med att vara sjuk och hemma från jobbet, det är väl ändå ganska överskattat? Det är väl en sak om man har bestämt sig för att man ska vara ledig och bara ska ligga på sofflocket från arla till särla och inte göra ett skapandes grand mer än att glo på fördumnings-tv, sånt där man fantiserar om när man har för mycket att stå i. Men i verkligheten är det ju inte så djävla festligt, för i fantasin så mår man ju ändå BRA när man ska ligga där och päsa, man är bara lat. Men nu! Huvudet är fullt av snor och värk och hjärnan är helt seg av feber och det enda man orkar titta på är på nivå Lyxfällan och Ullared. Det mår man ju inte direkt bättre av. Och dessutom finns det jobbgrejer som inte blir gjorda under tiden som jag ligger här, vilket gör att det blir lite stressigt och frustrerat mitt i alla tröttheten. Men mest är jag uttråkad. Och så är det så träligt när man varken har smak- eller luktsinne och hela tillvaron blir intetsägande och grå. Jag åt matlåda med Leif Mannerströms skrytkycklingrecept till lunch, och även om jag vet att både kycklingen och såsen var to die for så hade jag lika gärna kunnat tugga i mig några bitar stuvad wellpapp, så lite smakade det.

Fördel: torkade upp en hundspya från golvet innan och kände ingen som helst lukt. Inget ont som inte har  något gott med sig med andra ord.

Misery II

Idag är jag s-j-u-k. Ja, det har jag ju varit i cirka en evighet känns det som, men idag är jag sjuk-sjuk, alltså med feber och hemma från jobbet. Steg upp i morse och upptäckte att hela världen gungade i vågor som jag inte hade lust att surfa vidare på. Så jag tog en Ipren och gick och lade mig igen. Somnade om och sov till nio och kände mig nästan frisk när jag vaknade. Sedan steg jag upp och klädde på mig och så fick jag gå och lägga mig på soffan, helt slut av ansträngningen. Så djävla frisk var jag alltså.

ELÄNDE! är ordet. Har dessutom plågat mig själv med att se en massa avsnitt av Farmen på TV4 Play. Alltså trögare samling spånkorgar än dessa deltagare har väl sällan skådats. Nu skulle de mötas i en duell som kallas Tvekampen, som är en frågesport på temat "jordbruk", kan man väl säga. Till sin hjälp har de fått en "bondepraktika", fast jag tvivlar på att det är den riktiga, men i alla fall något slags faktahäfte, där deltagarna ses "plugga" till och från. Alternativt väljer de inte Tvekampen för att de "inte haft tid/möjlighet/ork att plugga". Och så är det frågor som BARN skulle kunna svara på. Typ: Vilka är de fyra vanligaste sädesslagen? Vad heter kons magar? Vad heter det när man rensar bland grönsaker så att de får mer plats att växa på? Vad kallas en ung sugga som inte har grisat? och mer i en stilen. Och ÄNDÅ var det med nöd och näppe som de tävlande kunde skrapa ihop fem rätt. INGEN är värdig vinnare i Farmen 2013. Sådär, nu var det sagt.

onsdag 20 februari 2013

Tournerad potatis in my ass

Jag sitter och vegeterar i soffan med ett öga på Sveriges Mästerkock. Ikväll ska de bland annat tournera potatis, vilket innebär att man skär bort cirka halva potatisen för att den ska vara symmetriskt kantig och därmed "snygg" på tallriken. Vilket DJÄVLA trams om ni frågar mig.  Trodde kockar skulle kunna hushålla med råvarorna och inte slänga hälften i soporna. 

Misery

Den här förkylningen jag har är sannerligen inte att leka med. Nu har jag en röst som om jag har rökt 60 cigaretter om dagen ända sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Bonus på det: Varje gång jag hostar - och det är ganska ofta - så känns det som att huvudet ska sprängas i cirka tvåhundra miljarder små värkande bitar.

Kvällsmat idag blir en kopp te och en Citodon. Smaskens.

tisdag 19 februari 2013

Tisdag = surt

Jamen alltså tisdagar är väl ena djävla rövdagar ändå? Rent generellt sådär. Man har redan glömt vad man gjorde i helgen som gick och det är evigheter till fredag eftermiddag. Den här tisdagen känns extra rövig. Det snöblandade regnet från igår hade frusit i natt och förvandlats till ett krispigt betongtäcke som liksom hade blivit ett med The Queen of Volvo. Har sagt det förut (cirka en miljard gånger), säger det igen: FAN VAD JAG ÄR TRÖTT PÅ VINTERN. Kom till jobbet efter att ha legat och puttrat bakom plogbilen ett bra stycke. Jobbade, men blev fan i mig avbruten hela tiden av än det ena och än det andra, alternativt kom inte vidare för att jag inte fick fram den information jag behövde. Vilken skitdag. Är dessutom på extra dåligt humör på grund av a. höftmuskelinflammation, b. dagisvirus och c. kraftigt reducerad nattsömn på grund av a och b. Först kan jag inte somna för att Oskar snarkar och/eller jag hostar. Sen vaknar jag varje gång jag vänder mig för att det gör ont i höftmusklerna när jag rör mig, och via ett hittills okänt anatomiskt fenomen så sitter de uppenbarligen fast i varenda muskel som finns i hela kroppen. Eller åtminstone känns det så. RÖV är det enda ordet man kan använda i det här sammanhanget för att beskriva känslan av opepp. Sedan kan jag inte somna om för att Oskar snarkar och/eller jag börjar hosta, eller för att Remus har tagit en tur till nedervåningen för att se så att allt står rätt till där, och sedan kommer tassande och ställer sig vid min sida och gnäller för att jag ska lyfta upp honom i sängen igen. Han hoppar obehindrat upp och ner i soffor och fåtöljer utan att tveka, och jag vet att han kan hoppa upp i sängen också, men av någon anledning har han fått för sig att det måste gå till exakt på det här sättet. Det är som i Låt den rätte komma in. Ja, och sen så är det för varmt. Eller för kallt. Eller så börjar tankarna vandra iväg mot ytterst suspekta träskmarker där inget gott finns att hämta.

Tisdag, som sagt. Det är inte ens något bra på tv. Nu är jag tydligen en sån som gnäller över att det "aldrig är något bra på tv" också. Allt är jävelvinterns fel.    


måndag 18 februari 2013

Vi är på gång! Vi är laddade, vi är tända!

Trodde nästan inte mina ögon när flingorna som dalade i morse och som då gick under benämningen "snöfall som skulle pågå större delen av dagen" efter ett tag förvandlades till regn. REGN. PLUSGRADER. När jag åkte hem så tänkte jag bittert att det säkert snöade som fan hemma. Linderödsåsen är en fantastisk skapelse, men den medför bland annat att det ofta är flera grader kallare där vi bor än "i stan". Men till min stora glädje regnade det även hemma i byn. Eller åtminstone "snöblandat", så jag/vi slapp åtminstone snöskottningen även om det inte regnade i sådan omfattning att all snö regnade bort. Hur skulle det se ut redan i februari detta nådens år 2013? Har istället för att skyffla snö legat som en död sill nästan hela eftermiddagen och kvällen och ätit halstabletter, druckit te och glott på Desperate Housewives. Vårdat mig själv, så att säga. Och med detta hoppas jag att dagisvirus och höftmuskelinflammationer och andra ovälkomna gäster tar sitt pick och pack och flyttar ut från min kropp per omgående. Hear my voice.

Lyckades även köpa handbollsbiljetter. Trickset var tydligen att inte ange exakt summa om man använde sig av tjänsten "Swedbanks e-kort". Biljetter + förköpsavgift kostade tillsammans 340 spänn. En helt ohemul summa för två sketna platser nästan i ett hörn, och det känns som att Barbie och jag förmodligen är de enda personerna i hela Ankeborg som måste betala för att gå och titta på handboll, för över alla andra verkar det regna VIP-kort och gratisbiljetter i strida strömmar. Men skit samma. Om man satte 340 kr som köpgräns, som ju är det helt normala när man handlar med e-kort, så var det kalla handen på den här biljettköpssidan. Man fick liksom lura systemet genom att plussa på en krona, vilket någon himla trögröv på biljettköpssupporten klämde ur sig efter långt om länge. OCH HUR FAN SKA MAN KUNNA VETA DET DÅ? Men ja. Nu är vi på gång, Barbie och jag. Eller matchen är inte förrän den 8 mars, men den som väntar på något gott väntar på oss. Det talas om öldrickande och grejer också. Kan bli mycket spännande det här.

Jamen det går ju bra nu!

Idag för ett år sedan föddes familjens minste prins, Oliver. Igår när vi hade kalas skojades det om att Nikky hade varit tvungen att åka hem från sjukhuset i förtid för att ta hand om DeeWee, som hade fått en killförkylning. Denna killförkylning drabbade sedermera även resten av släkten, och var verkligen ingenting man skojade bort. HE-RRE-GUD vad vi var sjuka. Och nu verkar vi vara där igen. Vecka 8 är inte längre känd som "sportlovsveckan" utan mer som en vecka av snor och hosta och snudd på näradödenupplevelser. I morse tänkte jag att idag ska jag bara jobba, åka hem, gå ut med hundarna och sedan GÅ OCH LÄGGA MIG. Inte göra ett dyft mer än möjligen lyfta armen för att nå fjärrkontrollen. Sedan öppnade jag ytterdörren och upptäckte att det snöade, så förutom ovannämnda kommer även "snöskottning" att stå på dagens agenda. Man kan ju hålla sig för skratt.

Barbie och jag har bestämt att vi ska börja gå på handboll, "nu när det börjar gå lite bra för IFK". Känns som att vi är riktiga medgångssupportrar, men vad fan, då får vi väl vara det då. Vi måste ju hitta nya sätt sätt att umgås på när vi varken bor på gångavstånd eller hänger i stallet längre. Så idag skulle jag gå in på någon rövsida som hette nåt i stil med event.webbiljett.se och boka ett par biljetter, men så lätt skulle det förstås inte gå. Först stod det att köpet "av någon anledning" hade nekats och att man skulle försöka igen, sedan stod det att biljetterna redan var betalda, men de fanns ingenstans, utan man skulle kontakta supporten, men kunde de bjussa på en mailadress eller ett telefonnummer? Nä, det var väl att begära för mycket. Hittade till slut något formulär som man kunde fylla i och skicka, förmodligen rakt ut i tomma intet.

Veckan börjar bra, sa han som skulle hängas på måndagen.

söndag 17 februari 2013

We're not living in America and we're not sorry

Kollar på Molanders på svt play medan jag inväntar Brottet 3.  Generellt gillar jag svenska dramaserier, och den här är inte så dum. Fast jag stör mig så extremt mycket på att mamman i familjen, som ju är läkare och har tonårsbarn och därför rimligtvis borde vara åtminstone 35, ser ut att vara knappt myndig. Inte en rynka någonstans, hon är liten och lätt som en älva, springer milen på 45 minuter och i en scen när hon och hennes cirka 15-åriga dotter badade nakna så hade morsan lätt kunnat passera som en av klasskamraterna i nian. Allvarligt, det är 2013 nu. Är det så DJÄVLA farligt att visa att en kvinna a. ser ut att vara äldre än typ 23, b. har en kropp som förändras med tiden, åldern, barnafödandet? Det är ju inte som att folks näthinnor kommer att frätas sönder bara för att inte allting är slätt och hårlöst och tillrättalagt, ELLÖR?

Lär mig du skog att vissna glad

Igår började vi titta på Åsa-Nisse - wälkom to Knohult. Jag tror att en bit av min själ dog under de tio minuterna som jag av ren slöhet inte reste mig och stängde av tv:n, vilket naturligtvis hade varit det enda rätta. Eller åtminstone byta kanal. Istället gick jag och lade mig i ett fåfängt hopp om att "sova bort" det lilla otäcka dagisviruset som bestämt att min hals är ett trevligt stället att vara på. Naturligtvis gick det inget vidare. Det är Åsa-Nisses fel. Måste vara det.

Vaknade alltså med ännu värre halsont än igår. Tradigt. Gick upp och gjorde en rejäl frukost med bacon och äggröra i ren protest. Bakade bröd. Sedan åkte vi till The Wendels för att fira Olivers 1-årsdag. Födelsedagsbarnet själv slokade med feber och hosta, så det var en ganska avslagen tillställning. Ingen var dock rädd för smitta, för det var ju liksom redan kört. Nu är vi hemma igen. Lagar Leif Mannerströms kyckling som han gör reklam för, ni vet den där han ryter: OCH GOTT BLIR DET OCKSÅ! DET ÄR JU JAG SOM HAR GJORT RECEPTET! Antar att det är hans grej det där med att vara bufflig och otrevlig. Få se nu om hans djävla Guldfågelkyckling med fond blir så god som det påstås.

Ja, det var väl allt för den här helgen. Inte jättemycket att hurra för (bortsett från världens gölligaste ettåring förstås).

lördag 16 februari 2013

Det bruna guldet

Ni vet den där känslan när man sitter och funderar på vad man ska ha till middag? Och så tänker man någonting i stil med "mmm...klyftpotatis, det vore gott". Och så tar man på sig stövlarna, tar grepen i handen, går ner till potatislandet och gräver upp lite av det som en gång var lite sättpotatis och som nu är jordäpplen av prima kvalitet där under snön. Som inte behöver skalas ens en gång, bara borstas av lite precis som nypotatis, fastän det är i mitten av februari. Ni vet, den känslan?

Eller nej, det vet ni kanske inte. Men jag kan berätta. Att det är fan så mycket trevligare än att stå inne på Ica och gräva i en binge med halvskrumpna King Edvard. Ville bara tala om det. 

Bitter and twisted

Var ute och sprang en liten runda i torsdags, var supernöjd med mig själv eftersom jag orkade springa uppför en jättelång backe och tänkte att jag i alla fall inte hade tappat ALL kondition trots att jag varit skadad. En stund senare kände jag pyttelite motstånd i höften, och istället för att tänka att "äh, det går nog över" och köra vidare så slutade jag springa bums och gick resten av vägen. Fast inte fan hjälpte det, så igår var det den gamla vanliga visan: Hej höftmuskelinflammation, min gamla vän. Jag har kommit för att tala med dig igen.

Blir så djävla less att det inte finns ord att beskriva det med. Så därför gör jag inte det heller.

Idag dessutom: irriterad i halsen. Besökte ju de vandrande virusbomberna The Wendels i veckan, så det var väl väntat. Än så länge känner jag mig dock pigg och så, bortsett från att jag har ett rörelsemönster som mer platsar i PRO än någon annanstans. Men det har ju mer med det ovanstående onämnbara att göra än en eventuell dagisförkylning.

Nu ska jag göra en ljusblå prinsesstårta till finaste lillprinsen Oliver, som fyller ett år på måndag. I present ska han få världens gölligaste ryggsäck, Kånken Mini. Det kan även vara världens dyraste ryggsäck sett till tillverknings- och materialkostnader. Endast det bästa är gott nog, som vi brukar säga. 

torsdag 14 februari 2013

Steg för steg vecka 7

Men vadfan, tycker jag liksom har tappat stinget när det gäller att bräcka loss rätt svar i ett tidigt skede av STEG FÖR STEG. Förra veckan var jag ute och virrade på temat "asagudar", fast rätt svar skulle vara "hedning". Det var ju så att säga i samma härad, men ändå. Den här veckan har jag lyssnat och tänkt att jag ska klura på det sen, när jag har tid. Fast "sen" har liksom aldrig riktigt infunnit sig. Är i alla fall rätt så övertygad om att rätt svar den här veckan är: silver. Kom ihåg var ni hörde det först, osv.

onsdag 13 februari 2013

Sons of Anarchy-plöjning

Man får ju ändå på något sätt beundra dom som sitter och kokar ihop manus till Sons of Anarchy. Från början tyckte jag att ÅÅÅÅH vad dom är jobbiga med alla sina vapenaffärer och sina uppgörelser hit och dit. Inte en enda sympatisk person någonstans, helt enkelt. Och egentligen tycker jag ju fortfarande att de är en stor hög med svin och töntar, men ändå kom jag på mig själv med att mot slutet av andra säsongen liksom känna ett slags "JAMEN BRA JOBBAT KILLAR" när de började rusta sig för att täppa till truten för Zobelle och hans nassegäng en gång för alla.

Fast de är fortfarande svin och töntar. Och kvinnosynen i denna produktion är ju alldeles hårresande. Det hjälper liksom inte att man skapar roller där kvinnor också beter sig som svin, det är väl inte bättre bara för att det är kvinnor? Och när de dessutom ändå måste foga sig i männens beslut så känns det ju helt 50-tal. Är man SoA-kvinna så har man på något sätt, oavsett om man är iskall mördarmaskin eller ett fladdrigt våp, vigt sitt liv åt att sköta hemmet, handla, passa egna och andras barn samt sitta i evigheter på någon trökig mc-klubb och vänta på karlarna medan de är ute och sköter sina viktiga göromål. Detta i kombination med risken att när som helst råka få skallen skjuten i småbitar för att man råkar vara på fel plats vid fel tillfälle i någon av de eviga uppgörelserna om knark, vapen och/eller porr gör ju att livet som någons "old lady" inte känns speciellt åtråvärt om ni frågar mig.

Men beroendeframkallande är det. Nu har vi plöjt två säsonger och har börjat på den tredje. Hur överlevde man oxveckorna innan det fanns dvd-boxar egentligen?

Lasagnen, maten, livet

Jag gillar lasagne. Om jag får säga det själv, och det gör jag nu, så gör jag himmelsk lasagne. Det finns ett enkelt knep och det är att inte snåla med någonting, utan det ska vara mycket av allt. Då blir det också så gott att Frälsaren gråter tårar av avund för att Han bara får sleva i sig nektar och ambrosia dag ut och dag in, medan jag äter lasagne i dagarna tre. Mmm...lasagne.

Gjorde lasagne i helgen. Förutom mottot "mycket av allt" tycker jag även att man kan unna sig att göra mycket lasagne, när man ändå håller på liksom. Överlag är jag  ganska mycket för att laga stora mängder mat, eftersom jag är en smula besatt av matlådor. Vi äter ju normalt inte middag på kvällen i veckorna, så då vill det  till att man får en rejäl lunch istället, och jag utgår alltid från matlådeperspektivet när jag planerar och handlar och lagar mat. Och därför står det oftast tio matlådor i kylen på söndagskvällen, och så är hela veckans luncher räddade. Som tur är så är vi inte så känsliga för det där med variation, utan kan mycket väl äta samma mat flera dagar i rad, givet att det är gott förstås. Och där kommer vi in på lasagnen igen. Har ätit lasagne till lunch i måndags, igår och idag, och nu börjar det faktiskt bli lite tjatigt med hästköttskommentarerna. Kunde väl inte jag veta att man skulle upptäcka hästkött i Findus färdiglasagner exakt samtidigt som jag tillverkade en jättebatch av min egna svingoda lasagne, men så är det. För det första tycker jag att man kan tona ner hysterin när man säger att DET INNEHÖLL HÄSTKÖTT som om det vore giftigt på något sätt, eller moraliskt likvärdigt med att äta spädbarn. Hästkött är ungefär som nötkött, det är inget konstigt alls med det. Att äta alltså, och detta säger jag FASTÄN jag är så kallad "hästtjej" (vet inte vad det heter när man är fyrtioplus, men skitsamma).

För det andra: Ja, men det är väl klart att man härsknar till när det står "nötkött" och så är det inte det. Men vad man framför allt blir, eller åtminstone borde bli upprörd över är att det tydligen går att komma undan med vad som helst bara man är en "livsmedelsjätte" av något slag. Det fuskas och märks om och märks fel med flit och ändå händer ingenting speciellt kännbart alls, fastän man tycker att samtliga inblandade ansvariga borde få skaka galler ett bra tag och sedan få näringsförbud, om det fortfarande finns något som heter så i detta nådens år 2013. Men så går det ju uppenbarligen inte alls till.

Och för det tredje: Om folk överlag kan tänka sig att köpa kött som har transporterats runt halva jordklotet för att slutligen hamna i en kyldisk på Ica eller Coop och därefter på den egna tallriken, och det kan de uppenbarligen eftersom man dagligen och stundligen ser folk rafsa åt sig irländsk köttfärs eller brasiliansk oxfilé bara för att det är billigt. Är man ändå inte beredd att offra eller betala någonting extra för kostnader för kvalitet och spårbarhet och för att transporter och slakt ska ha skett under någorlunda värdiga och etiska former, då kan man kanske inte heller förvänta sig att få veta om det är oxe eller åsna man tuggar i sig. Bara för att det är billigt betyder det inte att det inte är någon annan som får betala, för det är det. På ett eller annat sätt.


tisdag 12 februari 2013

The fettisdag

Det har snöat halva natten och större delen av dagen. Man kan ju sannerligen hålla sig för skratt. Till och med vår granne "Snö-Kuken" börjar ledsna och vill ha vår nu, sa han idag när vi var ute och skottade våra uppfarter sida vid sida som några risfältsarbetare i Demokratiska Republiken Kampuchea.

Idag skolkade jag från tantgympan och åt semlor istället. Är det fettisdag så är det! Nä, men allvarligt. Var hembjuden/kommenderad till The Wendels med semlor efter jobbet idag och när jag hade kommit hem därifrån och tillsammans med Oskar i förenad kraft skottat bort all DJÄVLA snö från uppfarten och gårdsplanen samt burit in ved så var klockan kvart över fem, och då hade jag inte ätit någonting förutom semlan. Tantgympan börjar klockan sex, så det kändes inte som att det skulle bli bra hur jag än gjorde. Äta en banan = blodsockerfall, äta något rejält = spykänsla, var inte sugen på något av detta efter cirka halva passet, så jag stannade som sagt hemma istället. Har laddat ner en tränings-APP som Nikky tipsade om, det borde ju gälla som ett pass. Eller kanske inte.



måndag 11 februari 2013

Winter is coming, dra åt helvete

Imorgon ska det komma mer snö, sa SMHI glatt. Eller kanske inte så glatt, faktiskt ganska neutralt, men ändå. Alltså: Ännu mer snö. Jag ville lägga mig ner och dö en smula, men istället sprang jag en runda. Gillar verkligen inte att springa i snö, men hellre springa i hyfsat lite snö än jättejättemycket snö. Det gäller att passa på. Jag tycker att plusgraderna kan sluta upp med att gå och dra benen efter sig och komma hit, NU. Jag behöver dom faktiskt just punkt nu.


söndag 10 februari 2013

Let the good times begin

I den här familjen förekommer inget nattsudd i veckorna. Eftersom vi stiger upp innan fan själv gör det så släcks sänglampan endast i undantagsfall efter 21.30, och på söndagskvällarna månar vi verkligen om att komma i säng i god tid, så att veckan åtminstone rent teoretiskt inleds med ett plus på sömnkontot.

Men så kommer Sarah Lund och hennes danska poliskollegor och ställer till det för oss genom att Brottet 3 börjar ikväll och ska sändas med start klockan 21.00 tio söndagar framöver. Oskar föreslog förstås att vi skulle se det på svt play, men eftersom cirka halva jobbet är lika Brottet-besatta som vi är så kan man ju inte riskera att någon råkar avslöja detaljer i fikarummet på måndagen. Så nu får vi helt enkelt offra lite av vår skönhetssömn för att styra upp ett och annat danskt mord. Det är vi och Sarah Lund (hon sover ju typ aldrig).

SoA - en snabb kritisk granskning

En sak som jag inte direkt fattar med Sons of Anarchy. Om man är ett sånt där tufft motorcykelgäng, som BARA är i luven med andra motorcykelgäng och när alla dessutom är så djävla snarstuckna så att de bara "alltså, jag såg att du tittade på min motorcykel, så nu måste jag döda dig" så fort någon så mycket som andas. Det verkar ju skitjobbigt. Men jag har lösningen. Varför tar de inte bara och hyr in ett gäng torpeder och liksom mejar ner hela gänget en gång för alla istället för att hålla på med det här fjutt-dödandet hit och dit? Merparten av grabbarna i Samcro sitter ju mest och hänger utanför den där verkstan hela dagarna, det vore ju asenkelt för Aryans eller Mayans eller Niners att bara betala någon för att åka förbi lite snabbt och skicka iväg några rejäla skottsalvor och sedan dra därifrån kvickt som attan. Å andra sidan så kan ju valfri mc-tuffing skjuta besinningslöst mot valfri fiende på max 10 meters avstånd utan att få in EN ENDA TRÄFF. Hur sannolikt är detta? VA?

Sudda sudda sudda sudda bort din sura min

Nä, men idag var väl inte den roligaste dagen på världskartan. Det djävulska FLYT som jag kände i fredags har nu ersatts av pms, skoskav, dålig nattsömn och JÄVELVINTER i en skön förening. Dessutom så mötte jag Tengil när jag gick ut med taxarna i morse, och att mötas av hans lea och ondskefulla plyte det första jag gjorde muntrade ju inte upp tillvaron direkt. Dessutom var det någon slags aktivitet för funktionshindrade på fritidsgården, och när jag passerade på andra sidan torget för att slänga lite grejer i förpackningsåtervinningen så stod det en utvecklingsstörd på trappan och VRÅLADE att hon ville klappa mina hundar, och när jag inte ville gå tvärs över hela torget för att stå och socialisera med en vilt främmande person så blev hon helt rabiat och fortsatte VRÅLA okvädningsord som om det inte fanns någon morgondag (Nu menar jag inte att alla utvecklingsstörda är elaka och otrevliga, jag antar att Herren strör med sleven som innehåller dåliga mänskliga egenskaper med samma urskillning som hos övriga, det vill säga: vissa är trevliga och andra är det inte. Den här var det i alla fall inte). Och jag kände lite att det här med att bli oartikulerat utskälld efter noter i 200 dB redan innan klockan hunnit bli nio på förmiddagen inte riktigt gav min morgon någon direkt guldkant.

Fortsatte min taxrunda med humöret i botten. Skoskav kan ju få den härligaste promenad att förvandlas till en Golgatavandring, och skoskav hade jag. Jag är nog svensk mästare i att få skoskav, det spelar liksom ingen roll hur sköna och ingångna skor jag har. Och nu på vintern är det värre än någonsin eftersom huden blir torr och spricker, särskilt på fötterna verkar det som, och då räcker det uppenbarligen med att ett litet strumpludd ligger fel så är skoskavet ett faktum. Och så den här djävla snön. Det är ju så JOBBIGT att gå i snöiga backar, och häromkring finns ju bara backar. Och nu: med snö. Man kasar för varje steg och kommer ingenstans och skulle det gå nerför så halkar man istället och riskerar att slå ihjäl sig.

Att gå på taxpromenad är nästan alltid ett sant nöje. Jag går, de följer med. De luktar på allt och stannar och kissar lite här och där, men det är liksom inget som stör utan det händer mer i farten och jag kan gå där och tänka djuplodande tankar om livet och universum och allting. Men kanske en av hundra promenader får titeln OSYNKAD, och varför inte idag, när allting annat redan djävlas med en? Då ska de antingen stanna precis överallt, eller så stannar en och luktar på en fläck i evigheter (oftast Hilding) och den andre stretar vidare (oftast Remus). Och när man har fått med sig den som stannat så kommer den andre på att den nog måste gå tillbaks för att kolla vad det var den andre luktade på, och sedan måste det kissas och sprättas, och alla som har hanhundar vet att kissar en så kissar alla. Eller så tvärstannar de (oftast Hilding) mitt framför fötterna på en så att man håller på att trampa på/snubbla och slå halvt ihjäl både sig själv och dom. Eller så stannar de och nosar på någonting och så vänder man bort uppmärksamheten en sekund och sedan upptäcker man att de står och smaskar i sig något av det äckligaste man kan hitta (kattbajs och döda sorkar står högt på deras önskemeny). Eller så ska de käfta med andra hundar som råkar passera och tala om att DE MINSANN ÄGER HELA DEN HÄR SKOGEN OCH VAD FAN HAR DU HÄR ATT GÖRA? Eller så slår de bara dövörat till i största allmänhet. Idag inträffade väl cirka alla av de ovan uppräknade händelserna och lite till (fast när det gäller "käftandet med andra hundar" så var det faktiskt den andra, en dansksvensk gårdshund, som började). Då är det svårt att vara en bra matte. Det är tur att det räcker med att de hoppar upp och kurar ihop sig som två stora nybakade limpor vid ens sida när man ligger i soffan och surar över sin sketna dag. Då är allt glömt och förlåtet igen.  

Jomen, det har alltså varit en sån dag idag.  Men nu har jag bakat bröd och Oskar har tvättat. Ren tvätt, nybakat bröd, och så börjar Brottet 3 ikväll. Det är 10 avsnitt och vi räknade ut att när vi vet vem mördaren är så är det typ MAJ. VÅR, NÄSTAN SOMMAR. Oh yes.

lördag 9 februari 2013

Lördagsbetraktelser

Igår somnade jag mitt i en kritisk sekvens av Sons of Anarchy. Tror klockan hade passerat 21, men är inte säker. Kvällströttheten har tagits till en helt ny dimension, känns det som. Tydligen hände det dessutom jättejättemycket just igår när jag tyckte att jag kunde blunda lite eftersom de bara stod och gaggade, så nu måste jag se ikapp för att vi ska kunna titta vidare tillsammans.

Dagen bjöd på fallande snö, förstås, vad annars? Tog en långpromenad med taxarna och skottade sedan gårdsplanen och uppfarten när jag kom hem. Åt semla, löste korsord, askade ur kaminen, rensade bort spik ur askan samt tömde nämnda aska över prakthäggmispelbuskarna som vi planterade i höstas mot Tengil och Katlas tomt. Hoppas att de växer sig manshöga i rekordfart. Tyvärr är det typ världens magraste jord här, så om det någon gång blir vår är det jag som köper en säck Blå Korn, helt mot mina principer. Principen är alltså: bara naturgödsel. Men i kampen mot ondskan får man ta till okonventionella metoder ibland om man vill se snabba resultat. Tror inte att Körsbärsdalens folk i första hand tänkte "bra miljöval" i befrielsekampen mot ondskan faktiskt.

Nu ska jag se färdigt den bortsovna sekvensen av Sons of Anarchy och sedan laga världens godaste lasagne. Tjo flöjt.

fredag 8 februari 2013

Min fredagskväll

Sitter i soffan, med fötterna på bordet, har eld i kaminen och Sons of Anarchy i dvd:n. Har precis kokat samt ätit en mycket god och mustig gulaschsoppa, druckit ett glas mycket gott och mustigt rödvin, ätit tre bitar mycket god och mustig mörk choklad med havssalt.

AAAH, vilken förnämlig fredagskväll. Det enda som är synd med detta är att maten, vinet och värmen i kombination med en rätt så snål tilldelning av nattsömnen föregående natt, plus att jag var ute och promenerade med taxarna i snön i cirka två och en halv timme i eftermiddags, har lett till att jag nu har blivit ganska sömnig. För att inte säga helt slut. 

Klockan är dessvärre bara 20.15. Här gäller det att hålla ut åtminstone till efter 21, annars känns det som att jag är en förlorare av något slag.

The flow!

Idag har jag haft nästan osannolikt bra flyt. Visserligen sov jag jättedåligt inatt, men det uppvägdes av att jag vaknade utan att ha det minsta ont i höften efter gårdagens löpning. Bara det i sig kan ju få en på gott humör, åtminstone om man har ett sånt måndagsexemplar till kropp som jag har begåvats med. Sen när jag kom till jobbet så gick det inte att starta vissa program på datorn. Ringde vår helpdesk och efter en stund svarade någon att han höll på att titta på det och skulle ringa tillbaks när det var fixat. Och så gjorde han det. Efter bara typ en kvart eller så. I vanliga fall när man ringer vår helpdesk i arla morgonstund så svarar någon slö imbecill som varken vet eller kan eller har behörighet att göra något, utan man får så vackert vänta tills de riktiga IT-trögrövarna masar sig in med en Joltcola i näven långt frampå förmiddagen. Då möjligen kan man få hjälp, men inte förr.  Så det här var ett stort ögonblick kan man väl säga. Värt att lägga på minnet. Inte nog med det, sedan fick jag tag på vår veterinär på hans ungefär tio sekunder långa telefontid också. Nä, han har en timme, men under den timmen brukar det vara konstant upptaget, hur man än bemödar sig med att slänga sig på luren i samma sekund som klockan blir 8.30 och därefter ringa upp en gång var trettionde sekund eller så, så har jag aldrig lyckats med konststycket att komma fram förut. Men idag: Bingo. "Då är det lika bra att du skrapar den här trisslotten", sa Sabina när jag berättade om mitt enorma flyt och allt detta innan klockan ens hade blivit nio på förmiddagen. Så då gjorde jag det, och skrapade fram trettio kronor. Det hade väl i och för sig inte varit så dumt om det hade varit trettio miljoner kronor istället, men man kan ju inte få allt på en gång.

Så, ja. Det går bra nu. Eller egentligen är det väl rätt sorgligt att man ska tycka att man har jordens flyt bara för att saker inte direkt sätter sig på tvären och trilskas, men så funkar ju livet. Idel motgångar och sen plötsligt en liten pust av medvind att minnas.

torsdag 7 februari 2013

The jobbhumor strikes again

Idag satt det en lapp på anslagstavlan på jobbet:

Idag firar vi PROKRASTINERINGENS DAG med tårta och kaffe. Välkomna. 
Uppskjutet tills vidare. 



 När vi har roligt så har vi roligt, så det så.

Run, Sparkling, RUN

Idag kände jag lite panik över vintern som aldrig tar slut, blandat med upproriskhet mot den där DJÄVLA Kung Bore som tycker att han ska styra mitt liv, så idag tänkte jag att näe, nu ger jag mig ut och springer. Och så gjorde jag det, trots snön, trots att jag tidigare sagt att det skulle vara så himla ovärt att halka på en isfläck när man har vilat och rehabiliterat sig i flera månader. Men nu får det fan vara bra.  IN YOUR FACE, Kung Bore, samt: IN YOUR FACE, höftmuskelinflammation.

Kan säga så här:  Det var tur att min kiropraktor har gjort upp ett komma-igång-program åt mig där jag ska börja med löpning varvat med gång. För konditionen var det sannerligen inte mycket bevänt med längre. Tveksamt om jag ens hade klarat av hela rundan ens om jag inte hade haft restriktioner utan att dö på kuppen. Kondition ÄR tyvärr en färskvara med extremt kort bäst-före-datum.

Jaja. Om bara kroppen håller så kan det ju bara bli bättre från här och nu.


onsdag 6 februari 2013

The King's Speech

Nä, men nu känner jag att jag kanske måste skriva om något annat än min nya telefon. Igår gick jag hem från tantgympan och fröjdades åt att det återigen var barmark, eller åtminstone nästan. Jaha, men när jag vaknade i morse så vräkte väl snön ner och allt var vitt igen. Nä, men nu känner jag att jag kanske måste skriva om något annat än vädret och hur mycket jag hatar snön och minusgraderna. Men då blev det



[BLOGGTORKA]



I alla fall: Häromdagen hörde jag på radion att man har hittat Rikard III:s kvarlevor under en parkeringsplats i Leicester, Storbritannien.  Då undrar man ju lite hur man vet att det är just han, om man DNA-testar måste man väl ha någonting att matcha mot, och eftersom Rikard dog redan 1485 och var enligt uppgift den siste av sin ätt (när han dog så swosch gick makten som ätten Plantagenet suttit och gottat sig över i flera hundra år över till ätten Tudor), exakt vad är det man har jämfört DNA:t med? Och hur som helst, varför har man anlagt en parkeringsplats på en kungagrav? Och om man nu råkat göra det utan att veta om det, hur kom man på just NU att det eventuellt skulle kunna ligga en kung begravd exakt just där under asfalt och grejer utanför Leicesters kommunalhus av alla platser på jorden?

Så många frågor, så få svar.






In between

Sms-konversation mellan mig och min man:

Jag: Jag har laddat ner en app som gör att mobilens ficklampa tänds när man skakar telefonen. Skitbra! Mvh Framtiden.
Oskar: När zombieapokalypsen kommer har din telefon legat och laddat ur i väskan. Mvh Verkligheten. 

Ha ha ha. 

tisdag 5 februari 2013

Devil's right hand

Idag satt jag i fikarummet på jobbet och skröt om min nya telefon. Så ringde den OCH JAG KUNDE INTE SVARA. Spelade liksom ingen roll hur och var jag tryckte på den förbannade skärmen.

Pinsamhetsfaktor: Rätt hög.

Set the world on fire

I morse när alarmet på min nya smarta telefon ringde för att väcka mig till ännu en trälig arbetsdag i Martin Luthers anda så fattade jag inte hur man gjorde för att stänga av den. Tryckte och svepte febrilt på pekskärmen helt utan resultat, hittade några knappar att trycka på, men den fortsatte att tjuta ut sitt budskap om att den som inte arbetar ska inte heller sova. Den var dessutom förinställd på en djävulskt hög ljudnivå, så innan jag fick tyst på den så hann jag förmodligen väcka hela byn. Nu har jag läst på i den 160 sidor långa bruksanvisningen, som inte medföljde utan fick laddas ner från nätet, så imorgon kanske jag vaknar utan att få en kraftig överdos av adrenalin och andra stresshormoner redan innan fötterna har nuddat sovrumsgolvet. Tack för det, SAMSUNG.

måndag 4 februari 2013

In the future to come

Breaking news: JAG HAR KÖPT EN NY TELEFON. En sån där smart en. Fick ett infall idag och klev in i en telefonaffär och berättade att jag gissningsvis var bland de sista i Sverige som inte hade en, så please help me. En vänlig försäljare försäkrade mig om att så var inte fallet, och så prackade hon på mig en sån där svart blank sak med jätteskärmen Allan. Sedan när hon skulle trixa med att ändra mitt befintliga abonnemang till ett med surf och grejer så vrålade hon "HAHA, DU HAR JU COMVIQ KNOCK OUT...JA, DET FINNS JU INTE LÄNGRE OM MAN SÄGER SÅ" så att det hördes över hela de centrala delarna av Ankeborg. Tack så mycket.

Jag tecknade mitt Comviq Knock Out-abonnemang cirka 2003. Det var väldigt förmånligt på den tiden. För ett tag sedan när jag åkte tåg i snökaos så var jag tvungen att surfa med mitt Comviq Knock Out för att kolla tidtabellen. Det kostade mig drygt 30 spänn att kolla upp om tåget från Lund skulle avgå i tid eller ej, plus en hel del mental styrka eftersom det gick Så. Djävla. Långsamt. Det var cirka hundra gånger värre än när man surfade uppringt med ett 56k-modem, om nu någon mot förmodan minns hur det gick till på den gamla goda tiden när allt var som det skulle. Hur som helst: Inte så förmånligt längre.

I alla fall. Nu ligger min nya telefon på laddning och jag tycker den tar god tid på sig. Ska det vara så här när man ska ta steget in i framtiden? Va? Va? Va?

söndag 3 februari 2013

Efter Ponnyakuten

Alltså, jag är så sjukt upprörd över hur KASSA och OKUNNIGA de där djävla ungarna är. De har egna ponnyer och påkostad utrustning, men vet inte att man drar upp stigbyglarna när man leder hästen? Det är typ DET ALLRA FÖRSTA MAN FÅR LÄRA SIG när man börjar rida. Och ingen som jag har sett klarar av att rida sin ponny ens i närheten av rätt form. Man undrar lite: TRÄNAR de inte för någon? Som lär ut lite grunder? Det borde de fan i mig göra. Så hade man kunnat lägga ner Ponnyakuten, eftersom 99 % av problemen skulle vara lösta med grundridning, markarbete och lite allmänt sunt förnuft. Men det är ju ingen quick fix förstås, så det går väl inte i detta nådens 2000-tal. 

  

I väntan på Ponnyakuten

Sitter och degar i soffan och kommer mig inte för att göra något annat. Orkar inte. Per Morberg står och lagar mat på tv och jag kommer på mig själv med att tycka att han ändå är ganska rolig. Fastän jag stör mig på att han är i och slafsar överallt och kastar grejer runt omkring sig och på det hela taget är ganska dryg och liksom bossig. Nåde den som har en annan uppfattning om hur man lagar fläsklägg med rotmos, typ. Men ändå. Lite smårolig, upptäckte jag att jag tyckte att han var, och det var väl dagens insikt då.

Min experimentsockerkaka med hackade nötter och mörk choklad blev lyckad, även om det tog en himla tid för den att bli klar. Anledningen till experimentet var att Oskar ville ha en sockerkaka med lite grövre struktur och "inte bara vetemjöl". Som förslag hade han "typ rågmjöl eller nåt", men det tycke jag kändes lite väl söcknigt. Då kan man ju lika gärna ta en macka, typ. Tycker det är kul att experimentera, givet att det blir lyckat förstås. Sist jag gjorde kolasnittar till exempel, så tog jag cirka tredubbel mängd sirap (enbart för att göra slut på sirapen eftersom det kändes så meningslöst att ställa tillbaks sirapsflaskan med typ en matsked kvar) och SABLAR vad gott det blev. Do try this at home. 

För att skapa balans i det här borde jag förstås berätta om något mindre lyckat experiment också, som till exempel förra sommaren när jag tänkte hotta upp en linsröra med lite röda vinbär. Det var väl inte direkt äckligt, men inte speciellt gott heller, och dessutom fick den här röran en ganska läskig skär färg som inte på något vis tilltalade den som ville äta med ögonen.

Nä, nu börjar visst Ponnyakuten och sedan är helgen typ slut.





Tomorrow's just another day

Jag är fortfarande sur över att vintern jävlas och att det kom snö på min fina barmark. Men idag sken i alla fall solen, himlen var blå och det var alldeles vindstilla. Så vi kom på att vi skulle åka till havet en sväng. Det var uppenbarligen en idé som vi delade med resten av kommunen, man skulle kunna tro att det var juli månad och folk hade gått man ur huse för att lapa sol. Okej, det var kanske att överdriva en aning, men ändå. Gå hem med er, hade jag lust att snäsa åt alla som stod och blundade mot solen och njöt av vårkänslorna. Gillar inte när naturen är nedlusad med folk (ja, jag vet att jag också är "folk" i andras ögon, men det får ju vara deras bekymmer). Tur man inte är född i Calcutta eller något annat trångbott ställe i alla fall.

Vi åkte hem, åt lunch, tittade på första avsnittet av andra säsongen av Sons of Anarchy. Alltså, i slutet av första så fick jag lite uppfattningen att Samcro skulle ändra inriktning på verksamheten, och det kanske de gör längre fram, det återstår ju att se. Annars tycker jag mest att de fortfarande var rätt så angelägna att pyssla med sina illegala vapenaffärer dagarna i ända. Och nu kommer det ju nazister in i bilden och vill styra och ställa med ett och annat där i Charming, så det där kan de nog inte sluta med i första taget, misstänker jag.

Har bakat bröd, nu står en experimentsockerkaka med hackade nötter och hackad 72-procentig choklad i ugnen. Den verkar aldrig bli färdig, så jag kanske ska betrakta experimentet som misslyckat. Eller inte. Sedan ska jag "passa på när ugnen ändå är varm" och göra en fiskgratäng som vi ska ha till middag ikväll.  Därefter anser jag att flitkvoten är fylld för dagen, så då ska jag gissningsvis avrunda dagen med att kolla på Ponnyakuten och Desperate Housewives. Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag.

lördag 2 februari 2013

När världen utanför har bantats ner till en broschyr och till ett sammandrag på tv klockan sju

När jag vaknade i morse var hela världen vit. IGEN. Det var då själve FAN vad den här vintern inte vill som jag. Visst, det var väl inte mer än några centimeter som kom, så det behövde inte ens skottas, men ändå. Det är barmark jag vill ha. Och plusgrader. Bor ju inte precis i Haparanda, så jag tycker faktiskt inte att det är för mycket begärt. Och nej, en ynklig plusgrad räknas inte när det är snö överallt och vinden blåser så snålt så att man tror att Ernest Shackletons ande ska dyka upp och be en följa med till andra sidan Antarktis för att kalasa på härsket sälspäck. 

Jag samlade i alla fall ihop taxarna, drog på mig gympaskorna (osmart val till snö, men jag är DÖDSTRÖTT på vinterstövlar nu) och marscherade ut i skogen ett par timmar. Kom hem, ställde gympaskorna på tork under elementet, lagade lunch, tittade på gårdagens avsnitt av Farmen på TV4 Play, till min besvikelse så vann den där djävla varbölden Paul tvekampen och blir alltså kvar (minst) en vecka till. Det är ju i och för sig "bra tv", men jag står inte ut med hans extremt självgoda och dryga sätt. Skulle nästan hellre vara på en öde ö med Ola-Conny från Ullared än en vecka på Farmen med Paul. Brr.

Oskar har åkt till Johan för att spela tv-spel, så jag har "egentid" som det heter.  Fast det är lite fejk, för det jag gör, nämligen: eldar i kaminen och tittar på säsong 8 av Desperate Housewives, är inget jag inte skulle kunna göra när han är hemma. Vet faktiskt inte något som jag känner att jag skulle behöva vara ensam hemma för att göra, eftersom vi båda är rätt bra på att sysselsätta oss själva på varsitt håll i huset. Däremot är jag ju en rätt osocial jävel, så det är ju inte så att jag lider av ensamheten, jag tillbringar mycket hellre en hel dag tillsammans med me, myself and I än hänger med andra människor. Sån är jag.

fredag 1 februari 2013

The photochallenge is here

Fick en fotoutmaning av randigkatt för ett tag sen. Som jag tänkte att "den gör jag till helgen". Fast förra helgen blev det inte av eftersom jag barnvaktade. Men nu så. Håll i hatten. Sen vet jag inte varför blogspot väljer att köra världsmästerskap i radbrytning, men det spelar ingen roll hur mycket jag redigerar, det ser likadant ut ändå och nu ORKAR jag inte mer. Scrolla och njut. Eller nåt.


1. Antikrundan kommer hem oanmälda till just Ert hus - ta kort på det föremål som du tror att de skulle gå igång på mest.



Här är vår lilla antika hörna. Bordet är ett sånt där gammalt som är hopfogat med träpluggar, ålder okänd. Telefonen och radion är från tidigt 1900-tal, cirka. Ovanför radion hänger en SKITGAMMAL klocka (Oskar påstår att det är typ 1700-tal, jag vet inte ens om det fanns klockor på den tiden så det får stå för honom) som inte fungerar, men jag tycker inte den är så värst snygg så därför får den inte vara med på bilden. Men man ser loden. Stolen och tavlan är också gamla som gatan. Fotbollen och hundburen under bordet är det dock inte.


2. Lulu Carter eller Ernst Kirschstiger knackar på - ta kort på det ställe som du helst vill att de fixar till.





DET HÄR HÖRNET AV KÖKET, tack. Här stod tidigare två höga nästan-från-golv-till-tak-skåp, vi tog bort det ena för att få plats med en frys. Frysen är 185 cm hög, och nu ser de alltså ut så här. Någon gång ska min man såga av listen och montera dit ett överskåp. Till dess får man gå och reta sig på trasig tapet och en utstickande list som täcker tomma intet. Ernst, kom hit. Eller är det Martin Timell eller Arga Snickaren jag behöver? Jag ser inte på inredningsprogram så jag har bara ytterst dimmiga begrepp om vad Ernst och Lulu pysslar med egentligen.


3. När inredarna och antikexperterna har gett sig av och du tror att du kan pusta ut...DÅ ringer Stilpoliserna på. Jobbigt! Ta kort på det eller de plagg som de kommer bötfälla dig för.

Detta! Fattar inte hur den ens har kommit i min ägo, för jag är verkligen inte typen som har rosa. Ändå ses jag då och då slafsa omkring i en farfarströja i förfärlig 80-talsrosa kulör som på något sätt har krympt på längden och töjts ut på tvären så att den är lika bred som den är lång. Och den är inte så lång heller utan slutar typ i midjehöjd, vilket verkligen inte är smickrande för figuren på något sätt. Varje gång jag har den på mig och råkar se mig i spegeln så tänker jag att den får mig att se ut som om jag vägde cirka 150 kg och samtidigt har drabbats av sjukdom som man blir blek och glåmig av, och då kan man ju undra varför jag helt enkelt inte bara petar ner den här i en klädinsamlingsbox så jag slipper utsätta mig för detta? (Note to self: VERKSTÄLL)


Fel fel fel fel fel fel fel fel

Som jag misstänkte hade jag FEL i veckans omgång av STEG FÖR STEG. Jag gissade på kung, rätt svar skulle vara "blå". Hahaha. Till mitt försvar får jag väl säga att det hintades rätt friskt om blåblodighet, så det var där jag halkade in på fel tankebana. Sen hörde jag dessutom fel. Det pratades om Eugen, Paolo och Harald, som skulle ha anknytning till det efterfrågade ordet. Då tänkte jag på prins Eugen (kunglig), Paolo Roberto (kungen av Kungsan) och kung Harald Blåtand. Klockrent...fast de sa inte Paolo utan Pablo och syftade på Picasso och hans blå period, och Eugen var Eugène Jansson ("Blåmålaren på söder"). Harald Blåtand var i och för sig rätt, men då var det alltså "blå" och inte "kung" som det syftades på. Jaja, shit happens. Man kan ju inte vara bäst på allt.