onsdag 31 oktober 2012

Lå-lå-lå-långledigt

Sitter här och tycker att livet känns lite tomt på något vis nu när vi inte har Brottet att titta på om kvällarna. Därför ska vi börja titta på Sons of Anarchy, för det gör tydligen alla som är tuffa, inne och med i svängarna. Det vill säga inte vi då, egentligen, men det råkade vara rea på första säsongen och det är väl något som tilltalar två snåla småländsk själar. Fast ikväll blir det inte någon premiär, för då är det Bonde söker fru. Hahaha. Måste även se ikapp Ensam mamma söker, känns som att jag har missat cirka tio avsnitt. De ensamma mammorna är kanske inte ens är ensamma längre.

Sitter nu här och göttar mig åt fyra (4) dagars ledighet som ligger utsträckta framför mig som ett gyllene pärlband. Mmm...långhelg. Hör vilket vackert ord. Imorgon ska vi åka till Malmö och jag ska besöka skoaffären Fotkultur för att handla vinterskor/stövlar/whatever som är varmt, vattentätt och skönt. Observera att det är "jag" som ska besöka denna affär, Oskar får helt enkelt hitta på något annat under tiden. Förstår mig inte alls på folk som till varje pris vill ha med sig andra folk när de ska handla något, vad är det den där extra personen ska bidra med?

Har på senaste tid byggt upp helt sjukt höga förväntningar inför detta besök i en affär som "erbjuder ett handplockat skosortiment som ser till dina fötters bästa" och vars innehavare säger sig vara "genuint intresserade av löpning. Som sjukgymnaster har vi genom åren träffat på många som får skador av sin löpträning. Egentligen helt i onödan, för vi är alla skapta för att löpa. Vi har bara glömt bort hur". Det låter ju väldigt bra, fast nu har de ju i och för sig aldrig sett mina Kalle Ankafötter, som kan få den mest förhärdade skoförsäljare att fly skrikande och vilja börja städa offentliga dass som en alternativ födkrok. Det slutar väl med att jag återvänder tomhänt och grymt besviken till Ankeborg, men den som lever får se.

Har för övrigt lyckats med konsten att få ett blåmärke UNDER foten. Så går det när man springer barfota (ja, eller i sockiplast då) på stenigt underlag tre dagar i rad. Bortsett från en viss ömhet som går att relatera till detta så känns fötterna starka, liksom MUSKULÖSA. Lite som jag inbillar mig att David Banners fötter borde kännas när han förvandlas till Hulken. En väldigt märklig känsla, men inte alls oangenäm. 

tisdag 30 oktober 2012

BROTTET

Sitter nu inför den rafflande upplösningen i den danska kriminalserien Brottet. Ja, vi fick bita i det sura äpplet och köpa hela djävla boxen, för på Tradera fick man betala snudd på nypris för HALVA säsongen. Ska sälja vår ofullbordade halva där så vi åtminstone får igen lite av förlusten. Men i alla fall: Fy tjyven vilken bra serie. I 19 avsnitt har vi suttit som klistrade och spekulerat kring vem som mördat Nanna Birk Larsen och framför allt varför. Exakt samtliga manliga rollfigurer i alla yrkeskategorier, från politiker till flyttgubbar, lärare, taxichaufförer, tjänstemän, skolungdomar, psykologen slash polisens pojkvän, ja kort sagt alla utom möjligtvis polisen Jan Meyer och ett par småpojkar i åtta-tioårsåldern har misstänkts till och från i omgångar. Och hade det inte framgått att Nanna blivit våldtagen innan hon mördades så hade vi förmodligen misstänkt varenda kotte oavsett kön, utom Sara Lund då. Härom natten råkade vi vakna till samtidigt, och genast sa Oskar "jamen tror du ändå inte att det är Morten som har gjort det?" och jag bara "men han har väl inget motiv, eller har han det?" och sedan somnade vi om. Helt normalt beteende klockan fyra på morgonen.

Nu är det alltså dags för ALLRA SISTA AVSNITTET, där förhoppningsvis både mördare och motiv avslöjas. Spänningen är olidlig.

Hellre jagad av vargar?

Idag kände jag för att ge mig själv en utmaning. Ja, som ni märker står utmaningarna som spön i backen nuförtiden och mer ska det bli. Den här utmaningen var dock av mer privat karaktär. Som alla vet finns det ett elljusspår här i byn. Detta elljusspår ligger i en otroligt vacker bokskog där det även porlar en stämningsfull bäck. Allt är helt enkelt fantastiskt vackert och skulle ha varit alldeles underbart om det inte vore så att detta elljusspår dessutom är cirka världens mest kuperade och inleds med tre riktiga mördarbackar. Aldrig någonsin har jag kunnat springa uppför alla tre backarna utan att vara tvungen att gå en bit mellan ettan (den värsta) och tvåan (som inte är dålig den heller och då är man ju dessutom trött efter ettan) för att hämta andan. Problemet där är att det är kanske högst 20 meter någorlunda plan mark mellan där ettan slutar och där tvåan börjar, så så värst mycket tid att hämta andan på har man alltså inte. Min största triumf är att jag har sprungit uppför tvåan och trean, som liksom sitter ihop på ett helt bisarrt sätt, utan att stanna på krönet efter trean och samla ihop mig efteråt. Enda anledningen till att jag inte gjorde det var för att det stod ett par gubbar och språkade med varandra just där, och jag ville inte pinsamma mig med att sälla mig till deras lilla skara och stå där och flåsa och verka orkeslös. Så jag segade mig förbi mot alla odds, och sedan går det tack och lov lite neråt ett tag innan det är dags för backe fyra.

Ja, det är ju inte så himla roligt att snudd på se Döden i vitögat varje gång man ska ut och springa, så därför började jag förlägga löpträningen till områden i närheten av jobbet, där marken är betydligt planare och mer lättsprungen. Och nu börjar jag ändå tycka att jag arbetat ihop ett visst mått av kondition, och att det kanske var dags att utmana sig själv lite grann. Ta ett varv på elljusspåret helt enkelt, och INTE STANNA EN ENDA GÅNG. Det var det som var själva utmaningen, och idag var det helt enkelt dags. Kanske var det inte den bästa dagen, för jag är sådär lite halvförkyld. Eller inte ens det. Kvartsförkyld på sin höjd, eller åtminstone på väg att bli. Men sådär kan man ju gå i veckor utan att något händer om det ens händer någonting, så det är knappast någon ursäkt för att inte träna så länge man inte har värre symtom än att det kliar lite i halsen (men går över när man tar en halstablett) och man är lite halvsnuvig ibland (men inte jämt).

Hur som helst. Jag stannade till vid elljusspåret på hemvägen. Skalade av mig alla kläder utom shorts, t-shirt och sockiplast, vilket inte kändes extremt lockande när det var fyra grader varmt ute. Men man blir ju varm när man springer, så jag tog min mördartax och joggade iväg.
Kom väl ett par hundra meter, så mötte jag ett par ungar som var ute och gick med varsin hund, varav den ena, en Siberian Husky, var lös. Den sprang med raska kliv fram till oss och brydde sig mycket lite om vad ungarna stod och vrålade om hundra meter längre bort. Jag ställde mig mellan den och Remus och motade undan den så gott det nu gick tills den ena ungen hade masat sig fram och kopplat den. Jag funderade på att säga att de kanske inte skulle ha hunden lös i skogen om de inte hade mer pli på den, men det var så tricksigt att passera på den smala stigen med både hundar, ungar och hemgjort äppelvin så det blev ingenting alls sagt om någonting.

Joggade vidare i sakta mak och tog mig upp för ALLA TRE mördarbackarna i ett svep. YES YES YES! Fast jobbigt var det. Men sista biten går ju nerför, och efter ett tag så kände jag att "äh, jag tar ett varv till". Så det gjorde jag. Men precis när jag skulle börja samla ihop min mentala styrka för att forcera mördarbackarna en gång till så dök den där djävla Siberian Huskyn upp från tomma intet. Med hela raggen rest och inte en ungdjävel i sikte någonstans. Här fick jag nu ta fram alla mina alfahone-skills, göra mig stor och farlig och morra fram ett NEJ, GÅ HEM. Det sket väl den i, kan man väl säga, den fortsatte bara att svansa runt oss med raggen rest. Så jag gjorde mig ännu större och ännu farligare och röt GÅ HEM MED DIG med dov och ondskefull röst så att det nog hördes ända ner till Ulf Lundell i Kivik. Så om Ulf blivit störd i någon känslig del av den skapande processen idag så kan det mycket väl vara mitt fel. Ja, i alla fall så lommade den iväg efter ett tag, men så fort vi började springa åt vårt håll så vände den och kom tillbaka och hela alfahoneproceduren fick upprepas ett tiotal gånger innan den plötsligt försvann rätt in i skogen med några raska språng.

Kan väl säga att varv två inte var lika avslappnat som varv ett. Remus tvärstannade i någon av backarna och jag lät honom göra det. Mördarbackarna en gång =  jobbigt men okej. Mördarbackarna för andra gången = skitjobbigt och inte lika okej. Inte när det dessutom sprang omkring en lös hund som man kanske måste vara redo att börja maktdemonstrera mot dessutom. Var det så här det var för Paolo Roberto när han var kungen av Kungsan?

ÅNGEST

Slog ju till (innan jag visste att vi hade räkningar för 18000 kr den här månaden) och köpte en snordyr gps-klocka för ett litet tag sedan. Är på det hela taget väldigt nöjd med allting utom med armbandet som är plastigt och ganska fult och som verkar vara tillverkat med en rejäl hamnarbetarnäve som enda mall. Är dessutom skitsvårt att knäppa och knäppa upp, och så kan man ju inte ha det i längden. Så jag köpte (JA! ni hör, Lyxfällan kommer och knackar på dörren vilken minut som helst) därför ett annat armband med kardborrs-mongoknäppning, inklusive ett byta-armband-kit, för en rätt så ohemul summa pengar.
Proceduren med att byta armband tillägnades ett eget kapitel i manualen och det var rätt stränga förhållningsorder där. Eftersom jag inte direkt känner mig som händigast i universum så delegerade jag uppdraget till min händige man med stränga order om att LÄS NU BRUKSANVISNINGEN FÖRST OCH GÖR INGET PÅ EGET BEVÅG. Denne händige man satt sedan och pillade med min klocka i en och en halv evighet utan att ha fått något djävla armband på plats, och jag satt bredvid och åsåg ängsligt hur han bara gick och hämtade fler och fler verktyg istället för att använda sig av det medföljande kitet. Dessutom lyckades han han hela tiden trycka in knapparna så att klockan började surra, starta tidtagning, söka efter satelliter och andra självständiga projekt. Erbjöd mig att stänga av och såg då att han lyckats starta "varv 3" av någon hittills okänd aktivitet. Stängde av, men det dröjde inte många sekunder förrän allt var igång igen och irritationen hängde som ett moln över soffkuddarna. Själv satt jag bredvid och försökte mota bort skräckscenerion där klockan skulle bli demolerad på grund av ovarsamhet. Tror eventuellt att det skulle kunna leda till en äktenskaplig kris av medelstora mått, men tack och lov gick allting bra till slut. Raderade ett antal poster där klockan näsvist upplyste att inte mycket hade hänt och 0 kalorier hade förbränts. Men räknat i svett, svordomar och ren och skär ångest så kan man nog betrakta det som åtminstone ett lättare träningspass.

Plättlätt

Kan bara sådär i förbigående meddela att rätt svar på veckans STEG FÖR STEG i P3/P4 ska vara "statare". Ja, ni vet denna numera utdöda och snudd på livegna yrkesgrupp som folk i bästa fall förknippar med Ivar Lo-Johansson, i sämsta fall står som fågelholkar och har aldrig hört talas om. Ja, som vanligt står det var och en fritt att skicka in rätt svar till Vaken-redaktionen och vinna något meningslöst pris, men kom ihåg var ni hörde det först.

måndag 29 oktober 2012

Dagens utmaning!

Jag har fått en utmaning av randigkatt som lyder så här:
Här kommer din nya utmaning! Vi vill helt enkelt titta in i ditt kylskåp! Vi vill veta vilka tre saker som du ABSOLUT MÅSTE HA där inne dagligen. Vi vill dessutom veta vad som är mest onödigt där i kylen....något du trodde att du var sugen på när du var och handlade men så fort du kom hem så gick suget bara över liksom och nu har det gått tre veckor och...ja, du fattar.

Japp, jag fattar. TROR JAG. Här kommer resultatet:

Så här ser det alltså ut i mitt kylskåp. Eller det är en kyl/sval. Gillar kyl/svalkonceptet, fast inte på bekostnad av en frys. Fast nu har vi ju snart en frys i köket också. Så fort Elgiganten har kommit och hämtat den som gick sönder i transporten så.



Här kommer någonting jag MÅSTE ha i min kyl. Matlådor! Är helt djävla besatt av matlådor faktiskt. Varje gång jag lagar mat så tänker jag i termer om matlådor. När jag lagar mat brukar jag göra matlådorna FÖRST och så får man äta det som blir över. Ja, inte när vi har gäster, men annars så. Är helt olycklig om det inte finns matlåda att ta med till jobbet. Vi har även speciellt system för färger på locken. Jag har blåa lock på mina matlådor och Oskar har alla andra färger. Detta har alltså ingenting med politik att göra utan beror på att Oskar äter ungefär dubbelt så stora portioner som jag gör, och att jag vill ha orimligt mycket brysselkål och broccoli i mina matlådor. Och då är det ju förfärligt tråkigt om man skulle råka förväxla lådorna så att jag får en skogsarbetarportion och han får 20 brysselkålhuvuden SOM ÄR MINA!



Här kommer två andra måstegrejer:
1. Apelsinjuice. Ingenting gör mig på så SJUKT dåligt humör som när någon har tagit den sista juicen och inte köpt någon ny. En frukost utan apelsinjuice är ingen riktig frukost. Hela dagen blir helt fel då. Mmmm...apelsinjuice.  
2. Bubbelvatten. Okej, jag skulle kanske inte rädda SodaStreamen först om det började brinna, men det beror mest på att de inte är så himla dyra, men det är en mycket kär ägodel. Älskar iskallt bubbelvatten, älskar att slippa släpa hem vatten från affären. Mmmm...bubbelvatten.


Och slutligen en skämsgrej då:
En gång under semestern köpte jag tzatziki för att vi skulle grilla. Sedan började det väl förmodligen regna, eller så glömde jag bort att ta ut den lilla spannen den gången. Det blev överhuvudtaget inte särskilt mycket grillat den här sommaren, men man kan ju äta tzatziki ändå. Fast det gjorde vi av någon anledning inte. Oklart varför, eftersom det är någonting som vi båda gillar. Spannen blev stående. Länge. Den står bevisligen fortfarande kvar. Bäst-före-datum är någon gång i augusti. Ändå slänger jag den inte. Vill inte öppna den och skrapa ut vad jag förmodar är numera rätt så äckligt innehåll, men det tar lite emot att slänga den i brännbart eftersom den är en plastförpackning plus organiskt innehåll. Är lite, fel, MYCKET rädd för så kallade sopspioner. Att de ska rota genom soptunnan och komma och knacka på och hålla upp tzatzikispannen med bistra miner och ge mig en sträng reprimand.  Därför blir den stående vecka ut och vecka in, inputtad bakom tacosåsburkar och marmeladrefiller. SKÄMS PÅ MIG.



Vad säger du, randigkatt, är du sugen på fler utmaningar?

Mvh
Töntig_68:a

Dagens klagovisa

Här sitter jag och surar på grund av en mängd anledningar. Till exempel:

1. Klockan är cirka 17.00 och det är redan mörkt som i en kolgruvearbetares lunga utomhus. Vad fan liknar detta? Vintertid, normaltid, whatever, JAG VILL INTE HA DET SÅ HÄR! Och det hjälper inte mig ett skit att "det blir ljusare på morgnarna" för 04.30 när jag går upp så är det lik förbannat kolsvart ute.
2. PMS. Så här känns det, för den som undrar: Spänningshuvudvärk från helvetet flera dagar i rad. Trist molande djävla ledvärk i hela kroppen under samma tidsperiod. Diffus rastlöshet i kombination med trötthet. Är det konstigt att man blir på dåligt humör med såna förutsättningar? Va? Va? Va?
3. Den här månaden hade vi räkningar för 18000 spänn i runda slängar. Vafan liksom, man skulle kunna tro att vi står på tur för att vara med i Lyxfällan eller nåt. Fast det är inte så mycket lyx, bara ovanligt många räkningar som liksom har bunkat ihop sig. Bränslepellets  för cirka 7 papp är en av bovarna i dramat.  Så var det vatten och avlopp, sophämtning, bilskatt, bredband, tv, telefon, allt på en gång liksom. Bortsett från de vanliga räkningarna då alltså. Dessvärre har Oskar, som har hamnat "mellan jobb", ett uttryck som någon äckelvidrig fyrtiotalistdjävel som har gått kurs i positivt tänkande har hittat på (gissar jag), inte cashat in en spänn sedan i augusti på grund av att folk som handlägger a-kasseärenden är helt lama i planeten. De har säkert sina små kontor belamrade med skrivmaskiner, telefaxar, flanellografer samt stencilapparater som man vevar fram blåsuddiga kopior på. I alla fall. På Oskars konto fanns 83 kronor. Det är en droppe i havet när man har räkningar för 18000 kan jag säga. Nu ska jag väl även säga att det nog är första gången i världshistorien som vi går med minus en månad, så jag ska väl verkligen inte gnälla för det finns dom som har det värre.  Men jo, det ska jag fan visst det. För på torsdag ska jag åka till Malmö och besöka en skoaffär som enligt sig själva är "butiken för dig som älskar skor med barfotakänsla" och köpa vinterskor. SKÖNA. För första gången i mitt liv. Som det ser ut nu får jag väl stå och titta i skyltfönstret endast. Nädå, fullt så illa är det faktiskt inte. Jag, som H-A-T-A-R att köpa skor, ser barnsligt mycket fram mot detta besök där jag förväntar mig personlig service och att riktigt få tala ut om mina Kalle Anka-fotproblem och så ska de plocka fram jättesköna och varma vinterskor till mig. Hoppas jag.
4. Innan jag kom hem och tog itu med den saftiga högen räkningar, eller rättare sagt insåg vidden av totalsumman, så ringde jag lite glatt till min bilverkstad och beställde tid för 1000-milaservice eller vad det nu är. Sist jag hade den inne för service så satte de ett litet klistermärke på ratten som talade om när det var dags nästa gång, men inte VAD det är dags för. Men det vet väl förhoppningsvis dom, så det gör väl ingenting att jag framstod som mindre vetande när jag ringde och pratade om budskapet på mitt klistermärke som en variant av rösterna i huvudet. Tänkte att när jag ändå ska lämna in den så kan de passa på att byta den spruckna bakrutan på samma gång. Patrik har sagt att bakrutan är en bärande detalj i en bilkaross, så det känns väl lite sådär att ha en gigantisk spricka som går från kant till kant. Plus att det är DJÄVULSKT irriterande att titta på. Bara byte av rutan går på ett par tusen i självrisk, och sedan kommer det väl ett par tusen till för service, PLUS att fläkten har börjat låta konstigt just idag och kanske måste fixas till. Hoppas bara det är något tillfälligt, men fläkten liksom mycket annat i min bil är ju i original från 1990 så att allting ska hålla i evighet är väl att hoppas för mycket. Men jaja. Fick inte tid förrän nästa vecka, så då hinner jag ändå åka till Malmö och bränna pengar på skor först. Så skulle dom ha resonerat i Lyxfällan, deltagarna alltså. Där jag snart är, för de där tusenlapparna att stoppa i min bilmekaniker Salvatores näve lyser med sin frånvaro. VAD FAN, LIKSOM.

Ja, det var väl alla bekymmer för stunden. Nu ska jag elda i kaminen. Vi har i alla fall sjukt mycket ved, det är en rejäl tröst.



söndag 28 oktober 2012

Vintertid, ja jag vet att det heter normaltid men det låter så djävla löjligt

Sitter som klistrad i soffan framför kaminen och nu, efter att ha varit hemma i 4 timmar och större delen av den tiden ägnat mig åt värmealstrande aktiviteter som brödbakning, tedrickning och ärtsoppsätning, börjar jag känna mig varm. Jag är inte överdrivet frusen av mig, men efter att ha vistats i skogen i drygt sex timmar i bistra minusgrader idag så kände jag mig en smula huttrig.

Var inte det minsta pepp på att gå upp i ottan och åka och viltspåra idag faktiskt. I natt låg jag vaken och lovade mig själv heligt och dyrt att aldrig någonsin boka in en aktivitet som innebär ställa väckarklocka och gå upp tidigt när det är omställning till sommar- eller vintertid. STRESSEN! Hur är det nu, ställer mobilen om sig själv eller inte? (rätt svar var: INTE). Spelar ingen roll hur många gånger jag memorerar detta, den informationen är ändå bortblåst ett halvår senare. Bäst att ställa klockradion också för säkerhets skull, men tänk om det blir strömavbrott under natten? Det är fan i mig alltid samma visa. Alla vet ju att människor som missar det här med att ställa om klockan och kommer hastande en timme för sent eller står och väntar på alla andra en timme för tidigt blir ihågkomna och förlöjligade och återberättade som snudd på mindre vetande i decennier efteråt. HO HO HO. Den skammen vill man ju inte utsätta sig för, så därför väljer min hjärna att väcka mig klockan 04.00 för säkerhets skull, och sedan ligger man där och kastar sig genom hela skalan mellan livsviktigt och oväsentligt i tankeväg. Och när både mobil och klockradio ger hals samtidigt några timmar senare är man helt SLUT, trots att man "fått en extra timme". BAH.

Så jag var helt opepp på grund av sömnbrist och oavslutade nattliga imaginära spökförhandlingar med Gud och halva världen. Blev ännu mer opepp när jag tittade på termometern som visade på minus. Blev super-opepp när jag hade skrapat rutor och kört sju mil norrut och upptäckte att det hade SNÖAT där. Snö i oktober kan dom väl ha i Norrland, men om ni frågar mig så kan den skånska myllan få lämnas gråbrungrön året runt.  Opepp var ordet och FAN vad skönt att det åtminstone var sista gången på den här förbaskade viltspårkursen, mutter mutter mutter. Lite så gick mina positiva tankar nu i morse.

Men i alla fall. Remus fick gå prov. Och klarade det! Åh vad jag blev glad, för ÅH vad vi har slitit med detta nu i höst och inte har det gått speciellt bra heller. Man kan väl säga att vi har varit i en liten viltspårsvacka nu i höst. Det vanliga har varit att vi har lunkat omkring i sökrutan och inte hittat spårstarten. Alternativt avvikit från spåret på grund av viltstörning utan att jag har fattat det. Alternativt att Remus har gått tillbaks till mig och tyckt att JAMEN HJÄLP TILL DÅ FÖR FAN! som om jag skulle veta var någon annan har gått och dragit en klöv och stänkt lite blod 24 timmar tidigare. Men den här gången stämde faktiskt allting. Kände mig plötsligt alldeles förfärligt pepp. Solen sken, luften var härligt frisk, alla var trevliga och jag har världens bästa hund. Och viltspår är ju jätteroligt och åh vad synd att kursen redan är slut. Så enkelt var det uppenbarligen att vända minus till plus.

Nu är i alla fall helgen slut. Ska dock ha SEMESTER på torsdag och fredag, så det blir en kort och bra vecka. Och - håll i hatten - har INGENTING inbokat den här veckan. FY FAN VAD SKÖNT DET SKA BLI. Bara det nu inte blir som när Raskens Ida räknade ut vad hon skulle köpa för pengar hon skulle få för lingon hon ännu inte sålt och så snodde någon lingonen. En ska aldrig räkna ut'et, som talesättet lyder.

lördag 27 oktober 2012

Saturday night men ingen fever

Var det någon som på fullaste allvar trodde att jag skulle orka sitta och glo igenom ett helt Skavlan igår för att se 5 minuter om författaren till Born to run? Tack GODE GUD för Svt Play så att man slipper ha det som det var när man var liten och var tvungen att genomlida jättelånga stunder av det jättetråkiga programmet Gomorron Sverige för att det kom ett par minuters Hacke Hackspett insprängt någonstans mitt i? Aldrig att de kunde säga hur dags den där djävla Hacke Hackspett skulle uppenbara sig i rutan så att man kunde gå och göra något annat under tiden, nähä då, där var man tvungen att sitta och lida sig igenom allt möjligt vuxentråk.
Till alla som är födda senare än 70-talet: Förr i tiden var de enda möjligheter att se tecknat utöver ordinarie barnprogramstid (som till minst 90 % bestod av icke-tecknade barnprogram) 1. Gomorron Sverige 2. Kalle Anka och hans vänner önskar god jul och 3. en gång per termin när man i skolan fick se en kort stump om indianpojken Hiawatha på en urmodig super-8-kamera, efter att man hade sett någon tråkig dokumentär om sockerbetsodling eller så. Det allra festligaste var när fröken spexade till det och spelade filmen baklänges så att Hiawatha liksom backade upp ur sin lilla kanot. Hela skolan vred sig av skratt. Det här var den allra högsta humornivån på 1970-talet alla kategorier, kan aldrig toppas av Disney Channel och Cartoon Network och allt vad det heter som sprutar ur sig tecknad film twentyfour seven nuförtiden.

I alla fall. Vi har varit på Svensk-Litauska föreningens loppis och handlat billigt. Gjorde tyvärr inte några superfynd värda att nämna, men det var ju trevligt ändå. Sedan åkte vi hem och gick upp till Forsakar med hundarna och hem igen. Sen har vi druckit försenat elvakaffe eller för tidig tretår och läst i loppisböcker. Nu ska jag snart masa mig ut i köket och laga middag och sedan blir det väl en kväll med Brottet. Fantastisk tv-serie om jag inte har nämnt det innan. Imorgon ska jag upp i arla morgonstund och åka på viltspår med Remus och eftersom viltspår verkligen suger musten ur både matte och hund så gissar jag att helgen avrundas med en rätt passiv eftermiddag och kväll.  Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag, så att säga.


fredag 26 oktober 2012

Kvällens ödesdigra misstag

Kom på mig själv med en så kallad #BIGFAIL alldeles nyss. Vi är inte såna som planerar matsedlar för hela veckan, utan jag brukar mer improvisera när jag handlar. Idag improviserade jag fram att det kunde vara gott med hemgjorda hamburgare. Lyxade till det lite och valde kalvfärs istället för vanlig nötfärs som jag brukar. Fast nyss när jag stod och stekte och gottade mig i hur smaskens det skulle bli så kom jag på att jag hade ju handlat på Ica, till råga på allt vanliga sosse-Ica, när varenda människa känner till att den bästa kalvfärsen köper man ju på Jontes. 

#BIGFAIL var ordet, sa Bull. 

MUSÖPPNARE

Idag sa jag till Tord att jag blev lite extra kär i min man igår när jag kom hem från bion och upptäckte att han hade flyttat köksinredningen, sågat av sockeln och puttat in det trasiga frysskåpet där det hela frysskåpet så småningom ska stå, så att inte hela köksarean var ockuperad av ett mitt på golvet stående trasigt frysskåp med tillhörande emballage.  Att uttrycka sig på det sättet är ganska känslosamt för att komma från mig, så jag blev mäkta bestört när Tord kontrade med att det var ju allmänt känt att "renovering och sånt där var en riktig musöppnare". MUSÖPPNARE. Det kan mycket väl vara det äckligaste ord jag hört på länge, och då är jag varken pryd eller direkt oprövad när det kommer till vulgära uttryck.

Blev dissad i ett blogginlägg på grund av att jag dök upp på bion i mina Adidasbyxor igår. Ja, jag erkänner att om jag skulle ha gått på bio på en dejt så hade jag kanske svidat om först, i alla fall om det var första dejten. Men min dotter. Hon har ju snudd på aldrig sett mig i några andra kläder. Skulle jag glida in i foajén i en så kallad kvälls-outfit så hade hon förmodligen inte känt igen mig. Hahaha. 

Vi var alltså och såg Bitchkram igår. Och den var helt okej. Nu var det ju en ungdomsfilm och jag var med god marginal cirka dubbelt så gammal som de andra i lokalen, och därför hade jag väl lite mer rätt än andra att lite tycka att "jamen ååh, varför måste de hålla på och KRÅNGLA TILL allting hela tiden?" Fast så var det ju ofta i tonåren. Tillkrånglat utan att man visste varför. Men ja, den var bra. Inte outstanding, inte banbrytande som Fucking Åmål, men helt okej. 

Var ute och sprang på lunchen och invigde min nya tokfräna GPS-klocka. Den har sjukt många funktioner, bland annat får man en virtuell vän som man kan springa med. Den virtuella vännen hade ett förinställt tempo på 5 min/km, men fick omedelbart finna sig i att bli nedgraderad till ett mer moderat tempo. Så är det att vara virtuell vän med mig.
Så kom jag hem, pluppade in ett medföljande usb-minne i datorn, la klockan på bordet och så bara svirrade det till och vips kom det upp en karta med min runda, hur lång den var, höjdkurvor, pulskurvor samt exakt vad jag och mitt tempo och min puls hade haft för oss varje avverkad kilometer. Sketafränt. Och sen klickade jag på "importera" på Funbeat och så svirrade det till igen och så fanns alltihop där också. Teknik är fantastiskt ibland.

Nu är det äntligen helg. Åkte och handlade efter jobbet. Att åka och handla efter jobbet en fredag är ÖKEN även om man som jag slutar klockan 14. Kan inte sluta förundras över detta. När jag kör till jobbet klockan fem på morgonen är det inte många själar ute och åker. Åtta timmar senare är det lik förbannat en massa folk som strosar omkring på Ica och är hur lediga som helst. Varför är de inte på jobbet?
Åkte hem med mina kassar och greppade dammtrasan och toaborsten istället eftersom städning stod på agendan. Roligare kan man ju ha, men nu är det åtminstone gjort. Nu ska det bara lagas lite mat också så är plikterna överstökade för idag. På agendan utöver det: elda i kaminen, ligga i soffan, titta på Brottet. Plus Skavlan. Gillar inte Skavlan egentligen, tycker att talkshows är forcerat och amerikaniserat, och så tycker jag att själva Skavlan som person är lite obehaglig på något sätt.  Men ikväll ska författaren till Born to run komma dit. Born to run är en bok som handlar om minimalistisk löpning, jag har inte läst den eftersom jag är så djävla lat och inte orkar läsa böcker som inte är översatta till svenska. Men jag tror författaren kan ha en hel del intressanta saker att berätta, om nu inte Skavlan fuckar upp allting med att spekulera i oväsentliga detaljer i författarens privatliv. Om det nu finns några såna.

Fredag alltså. Bästa dagen på hela veckan, åtminstone eftermiddagen och kvällen. Och bäst av allt: imorgon har Svensk-Litauiska Föreningens loppis öppet och det är 50 % på allt. Vi har svår loppis-abstinens så gissa vilka som kommer att hänga på låset.




Lite mer misär, lightversionen

I morse var det mi-hi-hiiiinusgrader. Min vinterjacka hänger fortfarande i garderoben, liksom förra gången det kom en köldknäpp, även om garderobsdörren inte längre är blockerad av ett pågående renoveringsprojekt. Men jag kände ett sådant massivt motstånd mot att gå upp på ovanvåningen, in i en SVINKALL vindsgarderob och plocka fram en SVINKALL vinterjacka att jag hellre slängde på mig min rumstempererade fleecejacka. Som är av märket Helly Hansen, snuskigt dyr (fått i julklapp) och därför avsevärt varmare än de lågbudgetfleecejackor som man kan köpa för ett par hundralappar. Dock inte så varm att man går runt och myser i minusgrader, men är man lat så får man skylla sig själv.

Nu skulle man behövt sina vinterdäck. Svärmor har donerat ett par nästan nya såna där Mud And Snow eller vad det nu heter, dubbfria, i samband med att hon bytte bil. Det skulle bara bytas fälgar så skulle de sitta som en smäck på Queen of Volvo. Men NÄHÄ, då var väl fälgarna till mina vinterdäck av fel dimension. Fälgarna med rätt dimension satt på sommardäcken. Som satt på bilen. Oskar fick åka till skroten för att köpa nya fälgar och vidare till däckfirman för att ombestyra byte. Allt frid och fröjd tills häromdagen då frasen "nä, nu börjar det kanske bli dags att få på vinterdäcken" uttalades. För vid kontroll så hade all luft pyst ur ett av däcken, och det visade sig att ventilen hade kastat in handduken. Ytterligare ett besök hos däckfirman står nu på agendan. JIPPI...not.

Kastade mig in i bilen, även den iskall men jag slapp åtminstone att skrapa rutorna, alltid något. På radions Trafik- och Serviceredaktion läfpade Jan-Olof fram ett långt meddelande om alla trafikftörningar på grund av fnön norröver. Till exempel har dom ftängt av E10 på grund av dåligt väder. Antar att man får vara lite tacksam över att man ändå kan köra till jobbet med fommardäck.

torsdag 25 oktober 2012

F.U.C.K.

Aldrig får man vara ens lite glad. För ett tag sedan beställde vi en frys hos Elgiganten. Äntligen äntligen ska vi kunna ha en frys i köket och inte bara en i källaren så att man måste flänga som en tätting upp och ner varje gång man bara ska ha en nypa dill till fisksåsen, eller en skopa glass till äppelpajen eller något annat som man bara ska ha lite av och därför måste ränna ner och stoppa in i frysen igen. Tack vare listiga rockader här hemma så har vi frigjort utrymme så att ett frysskåp numera ryms i köket. Halleluja. Frysskåp beställdes. Frysskåp var försenat. Vi väntade tålmodigt. Så idag kom den äntligen. Den självavfrostande praktpjäsen från Cylinda. Jag planerade lyckligt för att kunna göra smoothies och grejer utan att behöva ranta upp och ner för källartrappor. När jag kom hem hade Oskar dessutom på egen hand baxat in eländet (mycket imponerad, en frys väger cirka 80 kilo), så slapp jag det böket.

Jag skriver eländet eftersom man ALDRIG får vara glad. För när vi hade klätt av ett ton emballage så visade det sig att kylaggregatet hade lossnat från sina skruvar och hängde och dinglade lite ledset i sladdarna från taket av frysskåpets inre. Vi blev inte jättesugna på att försöka skruva dit det och tänka "äh, det håller nog" om jag säger så.

Och vad säger fucking djävla kuk-Elgiganten om detta då? Ja, att de kan komma och hämta det "om ett par dagar". Möjligtvis. Vilket i praktiken innebär att vi måste ha ett stort djävla trasigt frysskåp och tio miljoner kvadratmeter wellpapp och frigolit stående mitt i köket* hela helgen och mer därtill. Det är ju PRECIS vad man längtar efter. När man ville ha bär till smoothies och små nypor av dill och enstaka skopor med glass lite lättillgängligt sådär.

Ja, och från det ena till det andra så vill jag passa på att säga en sak till en person i min relativa närhet (som inte kommer att läsa detta, men skit samma): Att om man slevar ut medicin till andra så ska man kanske inte börja gnälla alltför mycket den dag man själv får smaka och upptäcker att det smakar djävligt äckligt. Mmm, sug på den ett tag.


Är mycket bitter. Ska i alla fall bli bjuden på bio av Nikky ikväll som en försenad födelsedagspresent. Jag fyller visserligen år i juli, men vi har inte hittat någon sevärd film förrän nu, när vi ville se Äta Sova Dö. Men det tog ju bara typ en kvart eller så innan den försvann från bioprogrammet på Ankeborgs RÖV-bio. Så därför blir det BITCHKRAM istället. Det kan kanske vara passande en dag som denna.

Dagens och livets motto:  Den som sitter tillräckligt länge vid floden ser förr eller senare sina fiender flyta förbi.



* Att det står mitt i köket beror på att skafferiet måste tömmas och skruvas loss och flyttas en liten bit innan frysen får plats. Plus att en sockel ska kapas och lite annat pill. Detta är alltså inte gjort än, men enligt löfte från Oskar efter ett smärre sammanbrott från mig så ska det ske "i kväll". Hoppas att hans löften inte är lika svävande som Elgigantens.



Calling out your name, five years later

Har fått en alldeles otroligt härsken kommentar på ett inlägg som jag skrev den 25 oktober 2007, alltså exakt på dagen för fem år sedan, där jag gjorde mig lustig över en person som stavade Lars som Lharz. Ja, okej, det är kanske lite taskigt att påstå att man verkar vara mentalt instabil om man presenterar sig med ett "Hej, jag heter Lars med H och Z", men sån är jag. Gör mig lustig på andras bekostnad både hit och dit, so sue me.

Och ja, det mycket väl vara så att det är Lharz' föräldrar som har pådyvlat honom denna bisarra stavning i sann danzbandzanda och Lharz själv inte haft något att säga till om i frågan. Fast om man inte gillar att behöva bokstavera sitt LHARZ både avigt och rätt så kan man utan större möda och via en blankett till Skattemyndigheten transformeras till en helt vanlig Lars om man så önskar. Det är kanske lite värre att heta till exempel Gunnel Blanceflor Bildt och vilja byta namn till Rosa Luxemburg utan att pappa Carl börjar vrenskas och sudda i testamentet. NU SPEKULERAR JAG ALLTSÅ, är det kanske bäst att tillägga så att ingen jävel känner sig kränkt på andras bekostnad. Så kallat proxykränkt, ett av svenskans bästa ord.

tisdag 23 oktober 2012

"Varför springer han så fort? Han ska ju köpa den runda båten!"

Har varit i Göteborg på jobbkurs. Det var väl sådär kul. Jag gillar att gå på kurs, men inte när man framstår som Dummerjöns' syrra, vilket jag rätt ofta tycker att jag gör när jag ska iväg och få lite insikter i EU:s mastiga kemikalielagstiftning. Man presenterar sig lite lättsamt, är rent av lite smårolig, och så visar det sig att de andra är som karaktärer ur Lars Noréns samlade verk. Man berättar att man jobbar med kvalitetskontroll, och då är alla andra miljökonsulter eller chefer. Man har uppgraderat sig och bytt Adidasbrallorna mot ett par lite proprare byxor som ändå är bekväma, lite CASUAL men ändå vårdat sådär, och så kommer alla andra i kostym och små nätta dräkter. Man kommer med sin rejäla väska av handvävd hampa, tillverkad av ett kvinnokollektiv i Tanzania där det råder schyssta arbetsvillkor, och så har alla andra dokumentportfölj eller vad fan det heter nuförtiden i det papperslösa samhället.  Så har jag det när jag är på kurs. Lagom kul.

Dessutom gjorde jag det FATALA misstaget att ta någons plats när vi skulle bänka oss i konferenslokalen. Denna någon hade lagt en penna på bordet för att markera att där skulle hon minsann sitta, men det fattade ju inte jag eftersom det låg både pennor och papper och usb-minnen på samtliga bord.
- Jaha, sitter du där, där hade jag satt mig, sa en kärring snorkigt när hon kom in från fan vet var och upptäckte att någon snott hennes med en penna PAXADE plats och som dessutom hade mage att sitta och fingra på hennes PRIVATA penna för att läsa reklamtexten på den.
- Jaha, jag såg inte det var upptaget, sa jag och gjorde en ansats att resa mig.
- Nejnej, det spelar ingen roll, sa hon fortfarande snorkigt. - Jag tog den platsen för att jag ville sitta ytterst.
- Jaha, men vi kan byta plats om du vill, sa jag och reste mig.
- Nejnej, det går bra så här, sa hon martyraktigt och snappade åt sig sin penna, och jag ville fråga varför hon inte bara HÖLL KÄFTEN om det nu inte spelade någon roll var hon satt någonstans? Men det hade kanske varit ett dåligt sätt att inleda dagen på, så jag knep igen. Det hade jag ingenting för, skulle det visa sig. När vi skulle gå och äta lunch så råkade vi hamna så att vi gick bredvid varandra en stund. Kände att lite kallprat kunde vara på sin plats, så jag sa någonting om att det här var väldigt komplext (för den som inte vet: EU:s kemikalielagstiftning är cirka 1000 sidor lång, och all kringdokumentation i stil med anvisningar, råd och tolkningar, beräknas uppgå till 10 000 sidor) och därför kändes lite svårgreppbart.
- Ja, det här är väl ganska långt över din nivå, sa kärringen nedlåtande och KLAPPADE MIG PÅ ARMEN, lite tröstande sådär, som om jag var en PRAO-elev från särskolan som behövde extra stöd och uppmuntran. Amenvaffan är det för fel på folk? 

När det var dags för eftermiddagskaffe tänkte jag att jag bara skulle ta en slät kopp, möjligen någon frukt om det fanns, men absolut inte slentrianäta en trist Delicatoboll eller någon torr vetelängdsskiva bara för att. Ja, men då hade det väl dukats upp en helt AMAZING kakbuffé med tusen olika små krämiga mousse-kakor med olika sorters såser till. Här är man ju så att säga inte sämre än att man kan vara flexibel. Tog en bild på vägen tillbaks, fast då var det tyvärr rejält avätet. Jag åt fyra sorter (alla var TO DIE FOR) och det fanns minst tio. Så här såg i alla fall delar av kakbuffén ut efter de värsta härjningarna av sockersugna kurs- och konferensdeltagare på Hotell Opalen ut:


 

måndag 22 oktober 2012

Virus, vik hädan!

Vaknade i morse och hade typ pyttelite ont i halsen. Bara precis så lite att man märker att man har ett innandöme i sin hals, så att säga. Nu ska man ju inte träna när man är sjuk, men det här var enligt mig inte att vara sjuk och jag har flera gånger med framgång tränat bort en annalkande förkylning. Och jag menar, kan Lisa Nordén vinna VM i triathlon dagen efter en lång natt med matförgiftning och kaskadkräkningar så kan väl jag springa 5 km med pyttelite halsont. Så Sabina och jag var ute och sprang på lunchen och det kändes hur bra som helst både under tiden och efteråt, och sedan tänkte jag inte mer på min hals annat än att den inte kändes längre, så jag antog att anden hade besegrat kroppen eller nåt sånt där fränt.

Men nu ikväll när jag var på brukshundklubben så noterade jag att det började smyga sig på igen, det pyttelilla ontet. Har verkligen ingen lust att det ska utvecklas till en värstingförkylning som man ska gå och dras med i veckor framöver. Folk som är LB ("lide bissy", måste uttalas på dryg skånska) brukar säga att de inte har tiiiid att vara sjuka, det har väl jag i och för sig just nu, men jag har fan i mig inte LUST. Räcker det inte att jag gick och hostade och kraxade typ två av fyra semesterveckor? Var visserligen inte dödssjuk, men ändå, är inte kvoten fylld för ganska lång tid framöver i och med detta? TYCKER JAG NOG. Fast för säkerhets skull ska jag kanske gå och lägga mig tidigt med Mons Kallentoft. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den, Midvinterblod. Än, men jag har å andra sidan bara kommit typ 20 sidor eller så. Man vet ju aldrig, det kan ju arta sig. Som jag hoppas att mitt halsvirus inte gör.


söndag 21 oktober 2012

Dr Jekyll and Mrs Hyde?

Sitter i soffan och småskrattar åt Hellenius Hörna. I morse körde jag bil och lyssnade på Frukostklubben på P4 och småskrattade då också. Inget av det här är särskilt likt mig. Jag är mer typen som häver upp ett rått och cyniskt hånskratt, som Björn sa en gång. Dessutom snudd på hatar jag talkshows, och radio och jag har med få undantag (Rally och när Kjell Eriksson hade Morgonpasset i P3) aldrig någonsin dragit särskilt jämnt. Men nu sitter jag alltså och mys-skrattar åt ett ett pratprogram på tv och blir sketaglad när jag inser att man kan streama gamla Frukostklubbsavsnitt från SR:s hemsida. Vad är det som håller på att hända med mig?

HJÄLP?

Sluta röka om ni inte kan röka snyggt

Jag har ganska svårt att känna igen folk. Ansiktsblindhet kallas det. Jag tittade precis på första avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar (ja, jag vet, jag är sist i Sverige). Noterade en kille i extremt ful 80-talsfrisyr som tände en cigarett och tog ett bloss. Tänkte "åh vad snyggt han röker, lika snyggt som han i Upp till kamp, det är fan bara han och Bob Dylan som kan konsten att röka så att det ser snyggt ut". Sedan såg jag att det VAR han i Upp till kamp (Simon J Berger). Säga vad man vill om mig, men jag kan verkligen skilja agnarna från vetet ifråga om vem som kan röka snyggt. Det är alltså Bob Dylan och Simon J Berger, alla ni andra kan fimpa för gott från och med nu.

EDIT: Vid närmare eftertanke så rökte Bob Dylan snyggt när han var ung. Nu när han blivit en gammal surgubbe, eller har varit det i rätt så många år, så vete fan. Han kanske inte ens röker längre. Så eventuellt är det bara Simon J Berger som kan röka snyggt i hela världen just nu.

Söndagsfrid

Sitter i min favoritställning (med fötterna på bordet) i min favorithörna (den vänstra, inte av politiska skäl men...det passar ju ändå rätt bra) i soffan och göttar mig med två trötta taxar. Det gäller att passa på nu för veckan som kommer har ett hektiskt schema. Kurs med Remus imorgon, på tisdag ska jag på jobbkurs i Göteborg, åker tidigt och kommer hem sent, på onsdag är det kurs med Hilding och på torsdag ska jag och Nikky gå på bio. Och sen så är det fredag, då försöker vi igen, som Nationalteatern skulle uttrycka det. Att koppla av alltså. Ja, det var väl inte direkt vad dom menade, men man har ju för väldigt länge sedan passerat det där stadiet då helg var lika med ut och festa som om det inte fanns någon morgondag. Igår hade jag till exempel tänkt se filmen Bröderna Karlsson på Tv4. Tänkte att enkel och gissningsvis väldigt förutsägbar svensk film kunde vara en god avrundning på lördagen som inletts i arla morgonstund med hundutställning. Tröttande för hundar och även för mig uppenbarligen, för jag somnade i reklamen innan filmen ens hade börjat. Så mycket fest i livet alltså.

Idag har vi varit och spårat, Hilding och jag. Eller han spårade och jag följde med. "Se och lär" sa kursledaren till de andra på kursen när Hilding och jag tågade iväg. Då har man väl rätt att känna sig lite mallig. Sedan har han sovit som en gris hela eftermiddagen och jag har småpysslat i köksregionerna och löst korsord. PENSIONÄR stavas en sådan tillvaro.

Har nu stekt finhackad bacon och lök och fyllt kycklingfiléer med detta och chipotle paste. Nu står detta i ugnen och luktar smaskens. Snart ska jag resa mig och koka ris eller bulgur eller vad nu ögat råkar falla först på när skafferidörren öppnas. Skafferi är väl kanske att ta i, för det låter ju som ett sånt där som man kan gå in i (VILL HA VILL HA VILL HA) och det är egentligen bara ett köksskåp, om än från golv till tak, men det låter ju extremt B. Men man kan ju inte få allt här i världen, tyvärr.



Varför det här inte är vare sig en heminrednings- eller matblogg del 110

Kände att bilden av min högt skattade fågellampa från fredagens fotoutmaning blev sådär och bestämde mig för att ta en ny bild. Och här kommer ytterligare anledningar till varför mina bilder inte platsar i Sköna Hem och varför den här bloggen inte är en inredningsblogg ens på temat SHABBY CHIC.





1. Snygg lampa, ok. Men en sladd som ligger i en liten ful krumelur på golvet fular ju till det rätt ordentligt. Och även om det är en förutsättning för att lampan ska lysa så finns det ALDRIG några sladdhärvor med i heminredningsreportage. Här kunde jag ju knölat ihop den lite bakom som jag antar att de gör när de homestajlar.
2. Två hundmatskålar som står mitt på köksgolvet. De matchar inte ens varandra eller har någon charmig patina eller ens en HISTORIA ("i den här matskålen åt min mormors mors första pekineser alla sina måltider") utan är bara rätt och slätt inköpta för att innehålla torrfoder till hundar. 
3. Plastdunk med hemgjort körsbärsvin till höger. Ska man ha bilder på hemgjort vin så ska man åtminstone ha snygga gamla glasflaskor, inte en vit femlitersdunk från Ö&B. Vinet blev dessutom rätt äckligt och ska hällas ut, men lata vi har inte fått tummarna ur.
4. En ANNAN sladd sticker fram sitt fula tryne precis framför dunken. Bortbortbort.

Men lampan är ju snygg.

Har nu utmanat randig katt (se kommentarsfältet från i fredags) att göra lite matbloggande och tänkte att jag skulle föregå med gott exempel.  Inte heller här lyckas jag göra särskilt mycket rätt. Tänkte visa en bild på min härliga nyttiga hemgjorda müsli. Med rågflingor, dinkelflingor, boveteflingor, havrekärnor, valnötter, hasselnötter, pumpakärnor, solrosfrön, russin, torkade tranbär och blåbär samt honung. Inte ett e-nummer så långt ögat kan nå. Fin gammal plåtburk och fin gammal sked i nysilver. Underlaget borde dock ha varit ett rustikt träbord och inte en gratistidning. Plus att Änglamarks russinpaket inte är sådär jättecharmigt. Plus att en tom liten plastspann som innehållit hundgodis inte direkt tillför bilden någonting positivt. Den råkade bara stå på köksbordet just nu.


Trött på mina omkring-detalj-fadäser bestämde jag mig därför att ta en riktig närbild så att bara det aktuella livsmedlet (i det här fallet mitt hemgjorda knäckebröd) kom med på bilden. Det är lika bra att skriva att det är knäckebröd. Det skulle lika gärna kunna vara en bild tagen inifrån en termitstack med diverse ägg och kokonger (men det är sesamfrön och solrosfrön, jag lovar).



Nja. Det lär väl dröja innan Sköna Hem och Allt Om Mat hör av sig när de får brist på fotografer.

lördag 20 oktober 2012

Lördag

Den där "tyskvärmen" som utlovades i helgen känns lite överdriven. Visst är det fina sköna plusgrader, men ungefär fram tills nu har det varit dimma så in i vassen, så en hel del av den härliga brittsommarkänslan har gömts i en våt yllevante.

Steg upp rätt så tidigt i morse och åkte på valputställning med Hilding. Det gick bra och vi kom hem fullastade med priser. Tyvärr vann han en säck foder som vi håller på att fasa ut till förmån för en annan sort, samt en agilitytunnel som vi redan har en av, men det är ju känslan som räknas. Han vann även en leksak som han i detta nu tuffar omkring med här och är mäkta stolt över, och de andra hundarna låter honom för en gångs skull hållas. Annars brukar det ta cirka 10 sekunder innan Remus har omfördelat resurserna, men så är inte fallet idag.

Har precis slängt in en örtkryddad kotlettrad av rapsgris i ugnen. Rapsgrisen som får rapsolja i fodret, ska tydligen bli extraordinärt god på tallriken enligt reklamen. Det är i och för sig rätt svårt att misslyckas med helstekt kotlettrad, men den som lever får väl se om det märks någon skillnad. Ska nu masa mig upp ur soffan och masa mig ner till potatislandet och gräva upp ett kok. GI och LCHF och andra dieter som utesluter potatis kommer aldrig någonsin att slå igenom i detta hem, så mycket kan jag säga utan att ljuga.

fredag 19 oktober 2012

Kul sagt

Hörde idag på radion att det var något dygnet runtöppet dagis/nattis eller förskola  eller vad det nu heter nuförtiden, som ville kalla sig för något i stil med "Förskolan Natt och Dag", och då var det någon surkuk från ADELN som hette Magnus Natt Och Dag som skulle till att stämma kommunen för att de använt deras namn så att det förknippades med något så sosseaktigt som barnomsorg. Man undrar ju lite vad det är för FEL på folk. På radion sa de att det var larv och att han kunde börja kalla sig Magnus Nattis och Dagis. HA HA HA. Jag skrattade högt hela vägen från trafikljuset till Rik-Ica i Åhus.

En liten utmaning i en hast

Fick en foto-utmaning av randig katt, att fotografera det absolut fulaste i mitt hem samt en sak jag verkligen gillar. Den första fula grejen (det finns en del att välja mellan) som ögat föll på var min plastiga och extremt ocharmiga  radio/cd/bandspelare från nittiotalet och On Offs reakorg. Gör sig dessutom verkligen inte bredvid en fin gammal köksvåg från Hugin, men lik förbannat står den i köksfönstret och fular sig.



En sak som jag verkligen gillar är däremot den meterhöga golvlampan som stått i mormors och morfars lägenhet i alla tider innan de fick "flytta hem" (som det hette förr i tiden när någon dog, åtminstone i religiösa Småland) och jag fick överta den. Nu även uppgraderad med modern elsladd så att man kan använda den utan att riskera livhanken. Tyvärr var ljuset inte det bästa nu i kväll, så det skitfräna blad- och storkmönstret på foten kommer inte riktigt till sin rätt.  GÖR OM GÖR RÄTT.


Bonus-gilla-grej: Tavla med religiöst motiv. En likadan hängde i missionshuset (eller var det skolan de stod och sjöng i?) i filmen Så som i himmelen. Inte för att jag direkt följer budskapet, men ändå.

Djurpark

Förra helgen hittade jag en död igelkott nere i trädgårdslandet. Säkert Tengil och Katla som har förgiftat den på något sätt. Den fick gå till de sälla jaktmarkerna på andra sidan staketet mot Körsbärsdalen. Fan vad vi har hivat in döda djurkroppar som vi har hittat på tomten där, känns det som. Rådjur (1 st), fåglar (ett antal), paddan Lynette och så nu igelkotten. Stephen King skulle ha jublat och hoppat jämfota om han hade bott här och kört fast när han satt och skrev på Jurtjyrkogården.

Så kom Oskar hem, glad som en speleman för att han hade hittat en snok ute på gatan. Levande. Den kom han indragandes med som om det vore någonting man skulle vilja ha inomhus. Inte för att jag har något emot ormar och den här var dessutom jätteliten och söt, men som husdjur att betrakta är de väl ändå ganska trista. Rör sig typ en gång i veckan på sin höjd. Så jag påpekade i sno(r)kig ton att alla svenska ormar är fridlysta, så han fick vackert vandra iväg och släppa den en bra bit hemifrån för säkerhets skull. Den blir ju stor någon gång och då kan den gärna få bo någon annanstans, vi har redan sett tillräckligt med snok på vår tomt i år utan att behöva få ytterligare påspädning av reptilfaunan. Även om snokar, som alla vet eller borde känna till, inte är giftiga.

Snok-baby i glasburk. Tillfällig gäst i vårt hem.

I RUT-avdragets anda

Känner mig lite nöjd med att många har googlat på Edit Södergren-citatet "min törstiga själ har en gång fått dricka" och hamnat här. Hon som vann veckans STEG FÖR STEG erkände att hon hade googlat, kanske var det tack vare mig som det rätta svaret uppenbarade sig. Nejdå, jag har inte alls hybris.

Vad folk i allmänhet annars googlar oroväckande mycket på för att hamna här är kombinationen "husneger blocket". Vet att jag vid något tillfälle har skrivit om husnegrer och innan ni sätter PK-kaffet i halsen så vill jag nämna att det med största sannolikhet har varit i ett sammanhang där "Borta med vinden" har varit referensen. Där finns det nämligen både hus- och gårdsnegrer. De förra, som tvättade, städade, serverade och i största allmänhet passade upp på de vita rikingarna, var lite finare än de senare som mestadels var ute på fälten och plockade bomull. Enligt Margaret Mitchell åtminstone, så skyll inte på mig för de här värderingarna.

Men alltså, varför googlar man kombinationen "husneger blocket"? Är det någon som är ute efter riktigt hushållsnära tjänster à la amerikanska södern på 1800-talet, far from kollektivavtal och lagstadgad semester eller vad är det egentligen frågan om?

torsdag 18 oktober 2012

Brittsommar

Idag har det varit nästan overkligt varmt. 17 grader och sol. I oktober. JA TACK, säger jag bara. Jag vill inte vara utan årstider, men snön och minusgraderna kan väl norrlänningarna ta hand om.

Åkte hem från jobbet och städade. Sedan bar och staplade jag ved en god stund, och väckte upp tre getingar som lagt sig för att dö eller gå i vinterdvala i vedtraven. Eller om det var brittsommarvärmen som gjorde det. Tycker getingar är högst meningslösa varelser som inte tillför någonting annat än ångest, så för min del får de gärna dö jämmerdöden.

Jag är trött och rastlös i en trist kombination. Har sagt eller åtminstone tänkt varje dag den här veckan att jag ska baka knäckebröd, men än har det inte blivit av. Skulle hinna göra det ikväll om jag lägger på ett kol, men jag har inte riktigt energi att sätta igång med det. Funderar istället på att gå och lägga mig och börja läsa Mons Kallentoft-deckarna som jag har fått låna av Liselott.

Är lite sur på grund av att Nikky och jag planerade att gå på bio och se Äta Sova Dö i helgen, men den visades bara jättekort tid på Ankeborgs djävla RÖV-bio, och ingen förvarning om att det var sista föreställningarna fick man heller, så nu är det för sent. Nu funderar vi lite på Bitchkram. Den ska tydligen vara lite som Fucking Åmål, läste jag någonstans, och jag gillade Fucking Åmål. Det hade varit lite roligt att se den igen faktiskt. Ja, inte på bio då förstås.
- Det MÅSTE ju inte vara svensk film, sa Nikky när vi diskuterade alternativ till Äta Sova Dö. Men det är för fan bara vi i hela världen som gillar svensk film känns det som. Så det måste bli svenskt.

Är även lite sur för att Oskar och jag har sett 10 avsnitt av den danska kriminalserien Brottet på dvd. Nu idag skulle vi börja med box 2, som innehåller avsnitt 11-20. BORDE HA INNEHÅLLIT, ska jag kanske tillägga, för när vi öppnade den så visade det sig att de två sista avsnitten där man får förmoda att allting nystas upp och mördaren avslöjas, helt enkelt inte fanns med. Dessvärre har vi köpt boxarna på någon loppis för rätt längesen, så det går ju liksom inte att göra något åt det. Men vi måste ju få veta vem som är mördaren! En ny box kostar 249 spänn, och det är fan för mycket pengar för bara två avsnitt. Nu har vi lagt bud på Tradera och hoppas att ingen annan är intresserad så att priset trissas upp till helt ohemula summor.


A walk on the wild side

Inspirerad av en orgie i trista bilder så beslöt jag att föreviga min egen mediokra torsdagspromenad.

Så här ser till exempel vår gata ut. Den slutar liksom i ingenting. Eller rättare sagt i Nangijala. Delar av Bröderna Lejonhjärta spelades nämligen in på andra sidan kullarna bakom träden.










I andra änden av gatan ligger den mäktiga pizzerian Sankta Klara, som vaktas av ett antal fräna gipslejon.



Här har jag tagit mig ut på "stora vägen" (väg 9/19). Här susar den mäktiga Skåne-Expressen förbi på väg mot Simrishamn.



Nu har jag snart passerat "centrum" (Konsum, banken, busshållplatsen). Det är gjort på cirka 30 sekunder.






Som ni ser befinner jag mig mitt i händelsernas centrum. Eller "right in the middle of nowhere". Välj själva.


Viker av från "centrum" och efter cirka en minut är jag hos korna. 



Här är man dessvärre portad under betesperioden, åtminstone om man har hund med sig.



Så vi travar lydigt vidare och hamnar på den gamla banvallen, som nu är gång- och cykelväg.


En bit av f d banvallen går genom ett skogsparti. Jag kallar denna del för Narnia, för den är lite overklig. Om det regnar så är det uppehåll här. Skiner solen är det skugga. Blåser det halv storm så blir det vindstilla när man kommer in här. Det är inte precis magi, utan beror på att träden är höga och trädkronorna täta och att det börjar en ås på ena sidan. Men det blir lite som i att komma in i en annan värld. Om man har livlig fantasi. Och det har man ju.


En liten sjö hinner vi också med att passera. Betoningen ligger på "liten". Man går runt den på mindre än 10 minuter, om man går sakta.


Nu nalkas vi civilisationen igen! På den här gatan finns det dagis och skola.


Här utanför GRANBAREN brukar tuffa högstadieelever sitta och röka på skoltid. Inne på Granbaren har jag aldrig sett en enda betalande gäst.


Nu är det bara macken kvar, sen har vi gjort snudd på hela byn.






På den här bänken utanför det här laxrosa huset brukar det sitta en gaggig gammal gubbe som luktar kiss och vrålglor utan att hälsa. Han var tack och lov någon annanstans idag.



Snart hemma. Jag avrundar med en bild på grannarna Snökuken och Onda Dockans perfekta gräsmatta. Det ser lite stökigt ut, men löven i kanten kommer från träden i VÅR trädgård.
Ser ni den lilla lilla röda pricken ungefär mitt i bilden? Det är den onda grannen KATLA, may she burn in hell, som är ute och inspekterar ordningen i sin trädgård. Man skulle kunna önska att man aldrig behövde komma närmare sina onda grannar än att de var små röda prickar som knappt syntes, men tyvärr gränsar våra tomter till varandra på ett annat ställe så att vi måste dras med dom i naturlig storlek. Jaja. Man kan inte få allt.




tisdag 16 oktober 2012

Tjejmilen 2013

Kände mig så enormt PEPP efter gårdagens löpträning att jag singlade iväg en anmälan till Tjejmilen 2013. Uppfann min egen klubb att tävla för och döpte den till Dachshund Runners, vilket kändes mycket passande när man inte är jättesnabb och dessutom har en tax som träningspartner. Men fler får gärna hänga på. Ja, randig katt , jag tittar på dig nu.

En av medlemmarna i Dachshund Runners.
Får dock ej vara med i Tjejmilen p g a fel kön.

Radioklagan

Dagens radio-irritationsmoment är människor som inte kan uttala bokstaven R. Och nu menar jag alltså inte folk som pratar med skorrande R eller folk som utelämnar R i stil med Bengt Johanssons sätt att säga "gurkburk" (fick inte till det i fonetisk skrift men ni fattar), utan folk som uttalar R som J. Det är ju alldeles förfärligt att höra någon pjata om att de haj tjäffat föjfattajen Bjöjn Janelid. PÅ RADIO. Nu menar jag inte att det måste vara som det var förr då alla var tvungna att prata rikssvenska på Sveriges Radio. Men bajnspjåk någon annanstans än i barnradion borde fan i mig vara förbjudet. Tack föj ojdet.

Dagar och nätter ligger jag och tänker på saker som aldrig har hänt: min törstiga själ har en gång fått dricka

Vill bara nämna i förbigående att rätt svar på veckans STEG FÖR STEG är Edith Södergran. Ni vet: Du sökte en kvinna och fann en själ. Du är besviken.

Det är nu helt upp till var och en att använda den här informationen för att vara med och tävla om något meningslöst pris från Sveriges Radios Vaken-redaktion på fredag. Lycka till!

måndag 15 oktober 2012

Shabby chic heminredning, eller kanske bara shabby

Tog en bild igår som absolut skulle kunna göra sig i ett heminredningsreportage. NOT.
Gjutjärnskaminen från Svendborg är en praktpjäs men den syns knappt för den rätt fula åttiotalsrosa tröjan och de svarta Adidasbyxorna som hänger på tork efter en regnig promenad. Skulle de blå pinnstolarna med vidhängande blöta kläder på något magiskt sätt försvinna så skulle man däremot notera att golvet framför kaminen är fyllt diverse spill från eldningshampan och annat bös. Plus en styck Hilding som är helt utmattad efter att ha spårat i skogen och sprungit på stranden.
I bakgrunden kan man ana ett snyggt gammalt träskåp och en kitschig golvlampa, jag skriver "ana" eftersom bilden nästan helt domineras av en Tomelilla-fåtölj där det ligger ett getskinn och där Oskar dessutom har lastat upp snudd på alla husets kuddar och filtar medan han dammsög och som Remus sedan tyckte var en förnämlig viloplats där han kan ligga och slappa i kaminvärmen och samtidigt ha koll på om det skulle råka komma förbi en katt eller en fågel eller en ekorre på tomten så att han kan tala om det för oss som svävar i ovisshet. Det finns faktiskt en snygg handvävd filt från Skottland som jag fick en gång för att jag hade vattnat blommorna åt några fd grannar som var där på semester, men den syns typiskt nog inte. Men den ligger någonstans under berget av andra filtar i alla fall. Jag vet att den finns.

Ett vardagsrum som man aldrig ser i SKÖNA HEM.
Ja, så här ser det ut hos oss ibland, eller rätt ofta. Väldigt olikt ett heminredningsreportage måste jag säga. Men man får faktiskt stå för hur det ser ut i sitt hem. Inredningsmässigt åtminstone. Voilà, socialrealism.

Dagens glädjestund #1

I fredags när Sabina och jag sprang vår lunchrunda kändes ju allt så HIMLA bra. Man, eller åtminstone jag, blir lite chockad av den känslan eftersom det överlag har har gått rätt så tungt och rätt så trögt trögt rätt så länge nu. Humlestafetten i maj var ett riktigt bottennapp, och efter det har det bara känts som en lång uppförsbacke och liksom inte lossnat riktigt förrän de senaste veckorna eller så. Och i fredags var det som sagt en sån där runda när allting stämde och genast blev alla gånger som det har varit svinjobbigt och skittråkigt att springa som bortsuddade ur minnet.
Trodde det till viss del berodde på att solen sken och  himlen var blå och löven sprakade i alla regnbågens färger (nästan) och luften var sådär härligt höstkrispig. Idag var det väl inte riktigt samma pepp att dra på sig shorts, t-shirt och sockiplast och ge sig ut, men jag gjorde det ändå. Och det kändes exakt lika UNDERBART, trots regn, dimma, lerpölar och åtta plusgrader. Ännu mer UNDERBART var att jag istället för Sabinas och min lite kortare runda klippte till med vår ursprungsrunda, den som vi sprang när vi började träna för första Humlestafetten och som jag inte sprungit överhuvudtaget sedan jag drabbades av fotskadan från helvetet för 3½ år sedan. Och det gick fan i mig hur lätt som helst. Skulle kunna ha fortsatt i evigheter, kändes det som. Lite runner's high-känsla, fast jag tidigare har fått plåga mig igenom 12-13 kilometer av pust och stön innan runner's high behagar infinna sig. Känner mig faktiskt helnöjd. Nu är jag väl ändå värd en svindyr gps-klocka? Va? Va? Va?

Dagens irritationsmoment #1

Det finns mycket att störa sig på i radio mellan fem och halv sex på morgonen. Är det inte det eviga tjatet om den spännande tävlingen STEG FÖR STEG så är det något annat. I morse spelades till exempel en sjukt dålig låt med Veronica Maggio där hon gnällde fram något om hur synd det var om henne som blivit dumpad. GÄSP, liksom. Och han som läste trafik- och servicemeddelanden läspade fram något i stil med att det kunde vara "fvårt att komma fram i födergående riktning på rikfväg 40". Tycker eventuellt att folk som läspar kanske inte nödvändigtvis måste prata i radio om det finns folk utan talfel som kan förmedla samma saker. Men det är väl nån kränkt fan som har rivit upp både himmel och jord via diskrimineringsombudsmannen för att få bli radioreporter till varje pris. I REST MY CASE, som det heter i Amerika.

Jahapp, så här började alltså min vecka.

söndag 14 oktober 2012

I cut a stout blackthorn to banish ghosts and goblins

Jo, Huset som Gud glömde blev faktiskt gårdagens filmval. Jag var tydlig och pekade med hela handen och så satt vi där och mös och bligade på när folk som bott i huset tidigare blev slaktade i sina sängar så att blodet skvätte. Sedan gick det 10 minuter och så hade Johan somnat och Oskar fick 80-talsångest och gick upp på ovanvåningen och spelade gitarr. Det var ju ett snyggt sällskap! Fick avnjuta resten av filmen mol allena. Måste dock säga att jag blev lite imponerad av den obehagliga stämningen som framkallades i det närmaste helt utan specialeffekter. Inte en människa dog (bortsett från inledningsscenerna) eller ens blev skadad (bortsett från en präst som blev blind) och man fick aldrig se några läbbiga spökfigurer i stil med de otäcka Come-and-play-with-us-Danny-tvillingarna i The Shining. Slutsatsen är att på 70-talet kunde man konsten att göra skräckfilm.

I morse sov jag orimligt länge (men så var jag också vaken till närmare MIDNATT igår) och sedan åkte vi till havet och tog en promenad i regn och rusk. Åkte sedan hem och bakade bröd och den sortens kaka som andra kallar "kärleksmums" eller "snoddas", men som i min familj alltid har gått under namnet "Ingers kaka". Fan vet vilken Inger som avses, men vem hon än är så anses hon vara upphovskvinna till detta bakverk. Sedan fikade vi. Nu ska jag dumsurfa en stund och sedan laga middag. Ska göra svingod pastasås på tacosrester från i fredags. Ser fram mot veckans luncher med matlådor som innehåller långkok och svingod pastasås med tillbehör. Jag tycker lite synd om människor som går på en massa konstiga dieter och som därför måste avstå från så mycket gott. Men det är ju deras val.


lördag 13 oktober 2012

Lördagskväll=filmkväll?

Det mustiga långkoket har nu avätits, som väntat var det DELICIOUS. Det pratas om att det ska tittas på film om en stund och i så fall vad. Jag röstar på åttiotalsnostalgi i form av Huset som Gud glömde, vi får väl se vem som får sista ordet. Tycker jag har haft väldigt lite att säga till om när det gäller filmval på sista tiden, har ju snudd på blivit tvångsmatad med Arn och all möjlig skit, och aldrig att vi ser Järnvägare (Navigators), en film om privatiseringen av British Rail i regi av Ken Loach, som jag haft i pipelinen i evigheter. Men eftersom Oskar hatar socialrealism så misstänker jag att jag får se den i min ensamhet vid något väl valt tillfälle.

Lördag pt 3

Sitter i köket och har sett Ensam Mamma Söker. Tydligen såg jag denna  veckans avsnitt i tron att det var förra, så idag fick jag alltså se förra veckans avsnitt och låtsas att det var denna för att slippa se speedwaydejten, hemma-hos-föräldrarna-dejten och det andra som jag såg tidigare i veckan en gång till. Inte för att skillnaden blev sådär enorm. Idag var det till exempel en kille som valde att åka hem frivilligt istället för att en skulle bli utröstad, enligt egen utsago för att de rätta känslorna inte hade infunnit sig. Ja, då var det väl en av de ANDRA killarna som började lipa och alla sa "oj vad det här blev känslosamt" och gruppkramades och torkade tårar och hade sig. Alltså allvarligt, hur länge har de "känt" varandra, två veckor? Jisus.

Från det ena till det andra. Häromdagen var jag ute och gick med Hilding, taxvalp med rätt att döda. Mötte tre bröliga tonårskillar som gick en bit från en gymnasieskola och blossade på cigaretter, knuffades och tuffade sig i största allmänhet. När jag gick förbi sa två av dem helt otufft Ååååh vilken söt valp, får man klappa den? Det fick de. Den tredje gick vidare och låtsades som ingenting.
- Han är rädd för hundar, han har blivit biten, upplyste den ena tuffingen som en förklaring.
- Ja, det är ju...började jag.
- AV EN CHIHUAHUA, brölade den andre tuffingen "hjälpsamt" och så bröt de ihop i en gemensam skrattsalva som helt dränkte den tredjes försök att berätta att det faktiskt var en rottweiler som hade bitit honom, så det så.

Tonårshumor. Alltså. 

Lördag pt 2

Oskar och Johan bestämde sig för att tröska igenom en massa vinylskivor och jag masade mig ut i köksregionerna med Sju Sorters Kakor. Slängde lite snabbt ihop en sats chokladsnurror samt något jag tror är motsvarigheten till danskarnas KRANSEKAGE, men det uppstår alltid en sån sabla språkförbistring varje gång jag tror jag äter detta bakverk i grannlandet. Jag frågar: Är det detta som är KRANSEKAGE? och får en strid ström av dansk gröt till svar. Kan betyda ungefär vad som helst. Men ja. Vi får väl se. Gott blir det nog i vilket fall som helst.

Lördag, so far

Lyckades tack vare taktiksovandet att hålla mig vaken ända till 22.30 eller något sånt igår. Inte mycket att skryta med, men varför ska man egentligen sitta uppe och uggla när det är så mycket skönare att gå och lägga sig?

Vaknade i morse av att regnet öste ner. Oskar åkte iväg för att hämta häckplantor, jag tog med mig taxarna ut i skogen. Kom hem och var dyngsur. Oskar kom hem med häckplantorna, Johan anslöt för att hjälpa till med planteringen, av dessa och jag satte en miljon lökar som förhoppningsvis visar sig som pingstliljor, tulpaner, pärlhyacinter och krokus till våren. Sedan gick vi in för att dricka ett starkt försenat elvakaffe, då slutade det regna som i ett trollslag och vädret blev nästan fint. Men alla kläder och skor är genomblöta så nu blir vi inomhus resten av dagen. Åtminstone jag. Har satt igång ett långkok, just nu puttrar högrev i porter och ska så göra LÄNGE till, och ibland går jag förbi och slänger ner någonting. En hackad lök, en skvätt vin, någon random rotfrukt, en burk krossade tomater, en näve jordärtskockor, lite grädde. Det blir alltid bra i slutänden. Mmm. Älskar långkok. Sedan blir det nog reprisen av Ensam Mamma Söker, för att komma i fas och kunna förfasa sig. Joråsåatt, som det tydligen är coolt att avsluta ett blogginlägg med.


fredag 12 oktober 2012

Devoutly to be wished. To die to sleep, To sleep, perchance to dream; Aye, there's the rub,

Idag har jag taktiksovit en stund efter jobbet, eftersom det annars är det stört omöjligt för mig att hålla mig vaken efter klockan 21.00 en fredagskväll. Egentligen gillar jag inte att sova på eftermiddagen, för det tar evigheter att vakna till liv igen. Sova mitt på dagen är okej, men inte senare. När jag vaknar på morgonen är jag alltid varm. När jag sover på eftermiddagen och vaknar så fryser jag alltid som om jag hade legat i en snödriva en hel natt. Hatar att frysa, så bara det är ju skäl nog att hålla sig vaken egentligen. Idag kom jag ner efter en timmes skönhetssömn och huttrade och muttrade om att det måste eldas i kaminen. Sedan satt jag som en lobotomerad i soffan en lång stund och försökte frammana värmen och livsandarna. Det tog säkert ett par timmar. Men nu är jag nyduschad, varm, maten är snart klar, vinet är luftat och jag är PIGG. Jaja, det varar nog inte så länge, men jag noterar för stunden. Halleluja och carpe fucking diem eller nåt.
 

ÄNTLIGEN FREDAG

Sitter i soffan och njuter av fredagen, kaminvärmen och en helg där man (jag) inte behöver ta ett steg utanför byn om jag inte känner för det. Olästa deckare har jag också. Samt osedda avsnitt av den danska kriminalserien Brottet. Mmmm. Känns som ett finfint upplägg.
Visserligen ska det regna och ruska hela helgen, och vi ska plantera både häck och lökar (utrymme för HÖ HÖ HÖ för den som önskar) i trädgården. Häcken ska vi placera på den del av tomten som vetter mot Tengil och Katlas tomt. En friväxande häck av prakthäggmispel som förhoppningsvis växer upp med rekordfart och blir lika tät och ogenomtränglig som den som växte runt Törnrosas slott. Förhoppningsvis retar det de onda gamlingarna så att deras blodtryck stiger till ohälsosamma nivåer och de flyttar i vredesmod. Förra hösten planterade vi några beskedliga hasselbuskar och bara det gav upphov till sura miner och härskna ögonkast från andra sidan staketet. Grejen är den att de retar sig på att vår trädgård ser slarvig ut, men samtidigt så stör det dom enormt mycket att inte ha full insyn till densamma. Ja, vad säger man? VÄRLDSKLASS.

Måste ju tyvärr rapportera om nederlaget i vår löpträning. Eller det måste jag väl egentligen inte alls, men jag gör det ändå. Sabinas, min och Remus' lunchrunda är nämligen inte alls drygt 4 km som jag lyckades mäta den till, utan bara 3,7. Och vi var inte alls så snabba som vi trodde heller. Enligt Tords proffsklocka höll vi ett ytterst moderat och på gränsen till söligt tempo. Lite kan man bortförklara med ett par stopp för naturbehov (Remus, goddammit!) som drar ner snitt-tempot, men det rör sig inte om några långa stunder. TYVÄRR. Fast skit samma. Idag sprang vi igen, och det var så HIMLA skönt. Solen sken, himlen var blå, luften var sådär klar och hög och när vi kom ut ur skogen så kändes det som att vi LÄTT skulle kunna ha tagit minst ett varv till utan problem. Det är mer den känslan jag är ute efter. Så jag är nöjd ändå. Och att springa i sockiplast är GULDKÄNSLA. Trodde inte att det fanns någonting som kunde toppa AquaSocks, men de gamla hederliga sockiplasten visade sig vara snäppet bättre för Kalle Ankafötterna.

Idag har jag dessutom skänkt 50 kronor till Världens Barn. Har blivit fullständigt hjärntvättad av Lotta Bromé som har malt på om detta på P4 Extra varje dag när jag har kört hem från jobbet så idag kapitulerade jag och ringde. Det dyra numret, för man vill ju inte framstå som snål. Fast jag fattar inte. Om man ringde det billiga numret så kostade det 9.90 och då gick 9 kronor till Världens Barn. Om man ringde det dyra numret så kostade det 50 kronor och 45 kronor gick till Världens Barn. Okej att det är en viss administration kring detta, men hur kommer det sig att det kostar 4 kronor MER bara för att det är ett annat nummer?  Här är det någon som skor sig på andras bekostnad på ett sätt som inte känns särskilt okej.
Innan frågade Oskar om vi skulle se på Brottet ikväll och jag bara: Ja, om vi inte ska se på galan för världens barn, det är både Peter Jöback och Wisex...och sedan kunde jag inte hålla mig allvarlig längre.  Där går ju gränsen för hur lågt man kan sjunka en fredagskväll, måste jag säga.








Ensam mamma dejtar

Jag är ju lite efter med Ensam mamma söker, vilket beror på att det inte börjar förrän klockan 21.00 och därför slutar alldeles för sent för den som stiger upp klockan 04.30 och behöver sin skönhetssömn. Så jag får nöja mig med reprisen eller TV3 Play. Nu i veckan avverkade jag alltså förra veckans avsnitt, det när "singelmammorna" (men vilket DJÄVLA ord) skulle besöka "killarna" i deras hem. Hatar för övrigt när folk omnämner andra i bestämd form plural på det där sättet, eller ibland går det förstås inte att undvika av praktiska skäl, och det är väl en sak om det handlar om en grupp människor som man inte känner eller har någon slags anknytning till. Det som stör mig allra allra mest är när folk pratar så om sina barn, typ "nu ska jag skjutsa tjejerna till fotbollsträningen", eller "jag och killarna ska gå på bio ikväll". Hur jobbigt är det egentligen att säga till exempel "Lisa och Lotta" eller "Bill och Bull" istället för det här eviga "tjejerna" slash "killarna"? Inte nog med att det låter väldigt enfaldigt, det är ju dessutom som om ens barn vore helt namn- och identitetslösa i övrigt. #BIGFAIL eller vad det heter på sånt där modernt twitterspråk.

Men i alla fall. "Singelmammorna" (är så chockad av programmet som sådant att jag inte ens kan ta in vad de heter) skulle dejta varsin kille i hans hem. Och då gjorde "killarna" förstås allt vad som stod i deras makt för att imponera. Eller inte. En hade hyrt en helikopter för att visa hur Jönköping med omnejd såg ut från ovan. En annan hade förlagt den romantiska dejten till en speedwaybana. En tredje tog med singelmamman hem till sina föräldrar. Man bara: WHAT? Nä, då imponerade faktiskt den fjärde killen mest, 20-åringen som hade hyrt in två kockar som stod och svängde ihop en exkluxiv trerätters brakmiddag hemma i sitt eget kök. Det hade jag ju föredragit på en dejt, hellre än att sitta och skrika till varandra i en helikopter, provåka speedway eller dricka kaffe med någons föräldrar. Eller alltihop är förmodligen påhittat av TV3 för att det ska bli "bra tv". Herre min SKAPARE säger jag bara. To be continued.

torsdag 11 oktober 2012

The winter is coming

I morse fick jag skrapa rutorna på bilen. Den elfte oktober. Vad är detta, fucking Norrland eller?

Jag skulle egentligen behövt ha min vinterjacka, men den är i garderoben och p g a ett litet renoveringsprojekt så står det för närvarande en bokhylla framför garderoben så att dörren inte går att öppna med mindre än att man flyttar hyllan, inklusive böcker. Så jag får väl huttra vidare i min fleecejacka tills det blir klart.

BURR.

onsdag 10 oktober 2012

Sockiplast

Har köpt sockiplast. Jag har inte använt sockiplast sedan jag gick på lekis, cirka. Provade dom igår och det kändes ungefär som jag mindes det. Det saknades bara en röd gympadräkt i baddräktsmodell med halvlång ärm och en liten volang. Samt ett bomullsband tvärs över överkroppen för att markera vilket lag man tillhörde. Går det ens till så nuförtiden?

Sockiplast i alla fall. Ska inviga dom på riktigt idag under lunchlöpningen. Då ska även saker och ting ställas på sin spets. Sabina och jag (och Remus) har en runda som vi har sprungit några gånger nu. Jag har mätt upp den på karta och fått den till drygt 4 km. Vi har tagit tiden och kommit fram till ett tempo som känns rimligt och på gränsen till bra. Men enligt Sabinas APP, Runkeeper, så är den bara 3,7 km. Vilket inte bara innebär att vi springer en kortare sträcka, utan dessutom att vi är betydligt söligare än vad vi fått för oss. Bortsett från det så stör det mig sjukt mycket att jag helt skulle ha tappat förmågan att bedöma tempo. Så idag ska jag låna Tords GPS-klocka igen och så får vi se hur det egentligen ligger till. Beroende på vilket resultat som är mest gynnsamt så ska jag sedan investera i antingen en GPS-klocka eller en smartphone. Haha, nej, skojar bara.

Sabina och jag ska i alla fall inviga våra nya egendesignade tröjor idag. Kommer ju aldrig att göra en Iron Man, men den kvinnliga motsvarigheten är gissningsvis lite enklare att få till.




tisdag 9 oktober 2012

Acne

För att ytterligare spä på tisdagsmisären så har jag fått cirka en miljard finnar. Eller åtminstone tre, men det känns som en miljard för jag brukar ha noll. Och det ruskiga är att jag tror att det finns ett samband mellan detta och att jag köpte och konsumerade cirka ett hekto smågodis i lördags. Köper och äter i princip aldrig smågodis, men i lördags var jag så trött och frusen efter att ha suttit och häckat i skogen hela dagen att jag förmodligen inte var vid mina sinnens fulla bruk, för jag vet inte riktigt vad som tog åt mig. Hux flux stod jag därinne bland plastbaljorna på Konsum och skyfflade ner diverse crap i en påse. Ja, det är väl inte hela världen I OCH FÖR SIG. Men det här med finnarna då. Jag har nämligen alltid hävdat att man får finnar av hormoner, inte av choklad som somliga påstår. Beviset för det är, enligt mig då, att barn inte har finnar oavsett hur mycket lördags-, påsk-, Halloween- och övrigt godis de proppar i sig. Finnar dyker inte upp förrän hormonerna börjar leva rövare i de små späda liven, och det alldeles oavsett om det konsumeras noll eller tvåhundra gram Marabou Mjölkchoklad per dag.
Men eftersom uppdykandet av mina tre finnar  skedde i så omedelbar anslutning till min sällsynta godiskonsumtion så känns det som att det ändå borde finnas någon form av samband. FAN OCKSÅ. Nu måste jag erkänna att jag eventuellt kan ha haft fel. Tompa, jag riktar mig främst till dig, den stora förespråkaren av man-får-finnar-av-choklad-falangen. Vi får väl ta en ny diskussion om det här vid något lämpligt tillfälle. Amen. 

Boredom boredom

Idag har jag mestadels gjort tråkiga saker. Vad kan man vänta sig när det är tisdag? Hatar tisdagar. Har haft småtråkigt på jobbet. Fått köra omvägar hem på grund av vägarbete. Har skurat bort en hundspya från en matta. Kul. Suttit i soffan och kollat priser på vitvaror, vi ska köpa ny frys. Gäsp. Installerat Bank-ID på laptopen. Snark. Kollat på olika modeller av avfuktare som vi ska köpa till tvättstugan. Upphetsande. Eller inte. Bara en massa BULL. Det roligaste hittills idag har varit att gå ut med taxarna samt stapla ved. Sedan kom Oskar och anmärkte på mitt sätt att stapla. Fattas bara att taxarna ska börja klaga på sin promenad också, så att tråkighetskvoten blir riktigt välfylld.

Nä, så illa är det väl inte riktigt. Vad som återstår idag: Elda i kaminen. Duscha. Titta på Brottet, dansk kriminalserie. Kanske börja läsa i en av de tre Mons Kallentoftböcker som jag har fått låna av Liselott. Stör mig dock på att han stavar Mons med O, ser inte det för djävla fjantigt ut? Fast det ska man kanske inte haka upp sig på. Först måste jag dock springa ut med Hilding, världens största taxvalp. Igår fyllde han 4 månader och han är redan lika stor som Remus (2½ år). Dock har han fortfarande typ världens minsta kissblåsa, så det gäller att vara på hugget om man inte vill torka pölar i parti och minut. 

söndag 7 oktober 2012

Material girl

Är sugen på att utöka min löpargarderob med 1. sockiplast och 2. gps-klocka. Orsaker: 1. Har ju helt och hållet slutat använda löparskor till förmån för AquaSocks. Inget fel alls på AquaSocks, tvärtom. ÄLSKAR AquaSocks, men det känns som att sockiplast är ännu tunnare, ännu närmare barfotakänslan. Så jag är sugen på att testa. 2. Vill kunna mäta mina rundor, vill kunna springa out of the blue utan att behöva oroa mig för att inte hitta tillbaka igen, vill NÖRDA med diagram och statistik och grejer. Ja, allt det där kan man ju göra ändå, men det är ju betydligt mer omständligt. Plus att jag tack vare Tords generösa utlåning har upptäckt hur fiffigt det är när man lägger viltspår och ska ha koll på hur långt man har förflyttat sig i Herrens mest oländiga terräng.

Kostnad för det här är: 1. 119 kronor. 2. Cirka 3000 spänn (finns förvisso billigare, men det här var modellen jag föll för). Inte så svårt att motivera 1, men 2 får nog den inre snåljåpen jobba en stund till med. Det är lite för mycket pengar för att man bara ska hiva fram Visakortet och gasta BECAUSE I'M WORTH IT. Fast det är jag ju, om jag får säga det själv alltså.

Luther skulle fan i mig ha varit nöjd med mig

Vaknade i morse, närmare bestämt kl 03.15, av att HUVUDVÄRKEN FRÅN HELVETET hade bosatt sig bakom mitt vänstra öga, vilket är något av ett favoritställe från huvudvärkens sida räknat. Inte från min.  Stapplade upp, stapplade ner, grävde fram KNARK ut badrumsskåpet, stapplade upp igen, försökte somna om. Lyckades tydligen, för nästa gång jag vaknade var klockan 08.15 och huvudvärken från helvetet berättade att den var kvar, om än i något mesigare version. Stapplade upp, stapplade ner, stapplade ut med hundar, stapplade in med tidning, åt frukost, svepte en dubbel treo, borstade tänder, gick ut i skogen med bröderna tax. Började efter en stund känna mig som en människa igen. Solen sken, höstlöven hade snygga färger, bröderna tax skuttade fram så förnöjt och glatt på den lilla skogsvägen. Livet lekte en stund. Sedan kom snudd på halva Svenska Jägarförbundet körandes på den lilla skogsvägen där det aldrig syns en människa, och plötsligt var skogen ockuperad av SUV:ar och jeepar och män i orange och gröna kläder. Och gevär, även om älgjakten mig veterligen inte börjar förrän imorgon. Men de var kanske ute efter  annat klövvilt, vad vet jag. Hade i alla fall ingen lust att promenera i skottlinjen, så jag tog mina små vänner och traskade hem igen.

Väl hemma väntade tre pallar med pellets på att bli nedburna i källaren. En SKITTRÅKIG uppgift för villaägaren, men det är inget att be för. Kruxet är att det inte får regna under tiden, för då kommer det in fukt i pelletssäckarna och då faller pelletsen sönder till sågspån, vilket är DÖDEN för brännaren. Eller åtminstone för verkningsgraden i pannan. Är det något de senaste veckorna har bjudit på så är det just regn, men för stunden var himlen blå så vi satte igång och fick ner alltihop på nytt personbästa. Inte illa. Sedan fortsatte jag av bara farten att köra ner ved från vedbacken till carporten vedporten för vinterförvaring. Hängde tvätt som fladdrade i vinden, grävde upp potatis från potatislandet, skördade en gurka i växthuset och höll allmänt ångan uppe.

Sedan kom Adrian, som hade bokat passning idag. Han hade gjort upp en agenda över vad han ville göra, så det krävdes ingen ansträngning för att sysselsätta honom. Han ville leka med tågbana, titta på Pippi Långstrump och lägga pussel.  Samt klappa hundar. Allt detta är väldigt enkelt att genomföra i detta maison. Jag stekte cirka 300 köttbullar och lagom tills allt var klart ramlade resten av The Wendels in på en spontan söndagsmiddag. Fick låna Nikkys s k ungdomstelefon och övade mig i att bläddra på skärmen, vända på skärmen samt skriva bokstäver ifall jag någon gång - hemska tanke - skulle bli tvungen att skaffa mig en sådan. Eller ja, det är väl bara en tidsfråga. Säkrast att vara beredd. Ställde idiotfrågan "det kostar väl ingenting nu om jag går in här på Aftonbladets hemsida?". Min mormor (RIP) skulle kunna ha sagt exakt samma sak. Vi ska alla den vägen vandra.

När var och en åkt hem till sitt, som det heter, röjde jag undan medan Oskar var ute med hundarna. Har nu landat i soffan och kommer inte att lyfta röven ur densamma förrän efter att Solsidan har varit, och tja, sedan är väl den här helgen i princip över. Den har varit helt okej, men alldeles för kort. Har inte hunnit läsa något, har slappat för lite, har missat reprisen av Ensam mamma söker.  Det här duger inte riktigt. Är det inte hög tid att helgen liksom uppgraderas till att bestå av åtminstone tre dagar? Are you with me?