tisdag 31 juli 2012

POLISVÄNNEN

Idag skulle jag och Christer träffas för att träna lite med hundarna eftersom vi vara med på en uppvisning om cirkus en månad. Vi stämde möte på en brukshundklubb ungefär mitt emellan där vi bor. När vi kom dit var det inte en kotte där, men strax dök det upp en hel drös med polisbilar. Genast tror man ju att det har hänt något spännande, men nejdå, det var bara polisens hundförare som skulle träna lite.

Min dröm är ju att ha en poliskompis som man kan mjölka på saftiga detaljer om hur polisarbetet går till så att jag i förlängningen ska kunna försörja mig på att skriva hårdkokta deckare. Det stupar ju dock alltid på att jag inte känner några poliser och inte har en aning om hur polis och rättsväsende fungerar annat än på film. Men här kom ju ett osökt tillfälle att skaffa nya vänner, så jag slog mig i slang med en polisyngling (när blev poliser såna pojkspolingar?) som var mycket trevlig och vi pratade en del hund (man får ju börja någonstans). DESSVÄRRE så löpte Christers tre tikar och alla som har haft en hanhund bland löpande tikar vet att då är fokus där och ingen annanstans. Så jag fick hela tiden avbryta mitt bondande med polisynglingen för att avstyra tillverkning av taxbarn och sedan kände väl poliserna att de inte var där för att stå och dösnacka bort betald arbetstid, utan nu fick det bli allvar av, så de avvek till en egen hörna på planen.

Men ändå! Halva inne, som man skulle sagt om man varit en skrävlande man som raggade på krogen. Ja, det var väl en väldigt haltande liknelse, men jag skriver detta samtidigt som jag kollar på när Sara Algotsson tar emot silvermedaljen så jag är lite SPLITTRAD som ni förstår.

Hurra, Sverige - Storbritannien 41-19

Ja...det handlade väl inte direkt OM Sverige skulle vinna utan bara med hur mycket. Men det var roligt att se, även om det aldrig var spännande. Men britterna var glada ändå och publiken fantastisk. Där har Balkanländerna ett och annat att lära.

Funderar nu på om jag ska se matchen mellan Serbien och Kroatien också bara för att. Känner mig dock lite SLETEN, inte på grund av OS-tittande utan för att jag har haft det tvivelaktiga nöjet att stiga upp klockan 03.30 två dagar i rad. För att arbeta, ska väl kanske tilläggas. Jaja, det är väl smällar man får ta.

SIlver-Sara

Men alltså, DJÄVLAR VAD NÄRA att det blev svenskt guld i individuell fälttävlan. Satt andlös och kved för varje hinder när Sara Algotsson hoppade. Man visste: Felfritt = guld. Ett nedslag = silver. Två nedslag = brons. Och det gick som en dans OCH SÅ REV HON SISTA HINDRET. Och det var inte ens någon rejäl rivning, utan bommen låg kvar och gled sedan av hållarna nästan i slow motion. Fyfan vad bittert även om det förstås är svinbra att ta silvermedalj i ett OS.

Nu väntar herrarnas handboll, Sverige mot Storbritannien. Det ska man ju inte ens behöva vara nervös för. Även om allting kan hända i handboll så kan det nog inte det mot en ickehandbollsnation. Men man vet ju aldrig förstås.

måndag 30 juli 2012

Fälttävlan

Nu är det OS i fälttävlan på tv. Terrängmomentet, ska väl kanske tilläggas, som är det roligaste eftersom fälttävlan är lite som femkamp där man måste vara rätt så bra på allting, men de där riktigt vassaste prestationerna i hoppning och dressyr uteblir av förklarliga skäl.

Vissa sporter gör sig bättre på tv än live, och fälttävlan är en av dom. På riktigt är det svintråkigt att titta på fälttävlan. Här i närheten finns flera klubbar som arrangerar åtminstone tvåstjärniga fälttävlanstävlingar flera gånger per år, men jag skulle aldrig få för mig att åka och titta, been there done that. Man får positionera sig vid ett hinder ute i bushen och vänta. Efter tio evighetslånga minuter kommer en häst galopperande, hoppar över hindret och försvinner utom synhåll. Så går det tio minuter till innan det händer något nästa gång. Man har ingen aning om ifall ekipaget som kommer ligger bra eller dåligt till i resultatlistan eftersom man inte har sett den tidigare delen av hinderbanan och inte kommer att se resten heller. Och eftersom man står långt ute i tjottahejti så finns det ingen speakerröst i världen som når dit ut. Det gäller att beväpna sig med tålamod, roligt sällskap och en stadig kaffekorg.

Men fälttävlans-tv är skoj. Här snålas det minsann inte på resurserna utan det finns hur många kameror och vinklar som helst. Dessutom går det ju jättebra för Sara Algotsson just punkt nu, och det gör ju inte saken sämre precis. Heja blågult!

söndag 29 juli 2012

HURRA, Sverige - Tunisien 28-21

Aaaaaahhh...äntligen, kan man nu utbrista efter seger i inledningsmatchen i herrarnas handboll i OS. Tyvärr gick det ju inte lika bra för damerna, som förlorade mot Danmark igår, men Staffans och Olas boys visade var skåpet skulle stå. Så ska det se ut. På tisdag väntar match mot Storbritannien, som inte finns i handbollssammanhang överhuvudtaget om det inte vore för att värdnationen får ha med ett lag. Så det ska väl inte kicka igång någon adrenalinproduktion att tala om. Förhoppningsvis, ska jag kanske tillägga, för i handboll kan ju allting hända.

Nu: tömma bilen på all gratis ved som har legat där sen i fredags och liksom bidat sin tid. Ingen rast, bara ro, som galärslaven sa.

lördag 28 juli 2012

Huvudvärk och fransk film

Nu är det åska i luften och här sitter jag med en värstinghuvudvärk och ångrar lite att jag tog ett glas rött till maten. Kollar lite på någon fransk film om som utspelar sig på ett fängelse där huvudrollsinnehavaren påminner lite om fotbollsspelaren Zinedine Zidane. Inte för att jag brukar ha mycket till övers för fransk film i allmänhet eller fängelsekunder i synnerhet, men alltså...Zinedine Zidane. Mmm. Tycker fortfarande att han avslutade sin fotbollskarriär med stil när han skallade han den där dryga italienaren Materazzi och sedan vägrade be om ursäkt till någon annan än de barn och ungdomar som såg matchen. Det kallar jag en snygg sorti.


Plankan

Idag skulle det bli regn och åska, och tidigt i morse kom det en liten skur. När vi sedan masade oss upp sken solen. Det har den för övrigt gjort precis hela dagen, plus att det har varit äckligt kvavt. Gick ut på taxpromenad, men det var nästan att betrakta som djurplågeri. Satt sedan några timmar i skuggan och läste Pythians anvisningar, som är den tredje och förhoppningsvis avslutande delen som inleddes med Kråkflickan och Hungerelden. Alltså, de är ruskigt bra, men det börjar bli lite VÄL många karaktärer och mordoffer att hålla reda på, och när man inte ens vet om det är riktiga människor eller om det är någon av alla multipla personlighetstyper som en av huvudpersonerna har i sitt privata persongalleri så blir det lite jobbigt i längden. Men bra.

Så idag har det inte blivit många knop gjorda. Hoppas att det inte är lika varmt i London som här nu när OS har börjat och allt.  Sitter nu och har ett öga på damernas handboll, Sverige mot Danmark. SPÄNNANDE. Grubbström är bra i målet, men det är många tekniska fel i anfallet och Therese Islas Helgesson har precis burits ut på bår.

Efter matchen ska vi fortsätta på glidarlinjen och köpa pizza eller nåt från pizzerian här på gatan. Vi var ju ute och åt på ett annat ställe här i byn igår som har ny ägare och som det har skrivits en del om i lokalpressen på senare tid, men det var en förfärlig upplevelse. Eller åtminstone en rejäl besvikelse. Vi beställde planka, och in kom en planka som förvisso såg helt delikat ut. Men skenet bedrog. Potatismoset var helt smaklöst, och dessutom torrt på ytan och innehöll något som i bästa fall var klumpar av halvrå potatis. Köttet var lite senigt och verkade inte heller ha varit i närheten av vare sig salt- eller pepparkar och saknade dessutom varje form av stekyta. Det enda som smakade något var såsen, som dessvärre var generöst applicerad över hela alltet. På vår lokala pizzeria Sankta Klara kan man också beställa planka, och den är svingod. Plus att man får såsen i en liten bytta så man själv kan få bestämma hur mycket man vill ha och var man vill att den ska ligga.
Näe, gårdagens middag var verkligen en besvikelse. Dessutom såg han som tog upp beställningar och tog betalt ut som en blandning mellan Norman Bates och Joker i Rederiet, och det var ju inte direkt en stämningshöjare heller. I fortsättningen ska vi BARA gynna Sankta Klara på det lokala planet. Som ikväll alltså. Hear my voice.

 



fredag 27 juli 2012

Helg!

Sådärja, första arbetsveckan efter semestern avklarad...bara 47 kvar till nästa semester. ELLER NÅT.

Igår sabbades hela jobbupplägget av ett möte som drog ut på tiden. Hade jordens huvudvärk och orkade verkligen inte stanna kvar en sekund längre än de nödvändiga 8 timmarna, sedan svepte jag hem, åt knarkhuvudvärkstabletter och låg en stund på spikmattan. Efter denna omstart av systemet mäktade jag med att såväl betala räkningar som bevista en delikat grillfest i Erik och Lisas hyrda stuga.

I morse ringde klockan vid 03.30. ENJOY, som vi säger. Åkte till jobbet, jobbade som en liten iller och blev klar med allt i rimlig tid. Avrundade dessutom dagen genom att fylla bilen med spillvirke = gratis ved. Åkte hem och möttes av svärmor och hennes väninna. Fick fyra trisslotter i försenad födelsedagspresent och vann inte en spänn. När de hade åkt högg jag ved en stund medan Oskar skrapade färg från fönster som ska målas, en neverending story känns det som. Nu ska det ju dessutom bli regn och åska i helgen, som alltid när ett projekt som omfattar utomhusmålning har påbörjats.  

Nu sitter jag här och väntar på att Erik och Lisa ska dyka upp för vidare färd till en lokal här i byn där vi ska äta middag ikväll. Jag minns knappt när jag lagade mat senast. Eller jo, det är klart jag minns. Men de senaste två veckornas sammanlagda tid vid spisen är lätträknad. En riktig glidartillvaro.

 

onsdag 25 juli 2012

Präktighet vs slöhet

Idag är det den 25:e. Löning alltså, och det är med andra ord även dags att betala sina sura röv-räkningar. Just nu känner jag mig dock som kapten Haddock i Tintin när han utsätts för frestelser. Detta brukar illustreras med att det sitter en ängel på hans ena axel som säger "Låt bli" och en djävul på andra axeln som menar på att man inte behöver lyssna på ängeln. Ungefär så har jag det nu. Gillar inte att skjuta upp saker till morgondagen, men det är ju så sabla trist att betala räkningar och jag känner mig helt enkelt oinspirerad. Varmt är det också (jo, man får visst gnälla på värmen). Speciellt i arbetsrummet på ovanvåningen när solen har gassat på taket hela dagen, vilket den har idag. Dessutom är det snart läggdags, eller ja, det var väl kanske att ta i en smula för klockan är inte ens åtta. Men ni hör själva. Det kommer inte att betalas några räkningar idag. Även om det egentligen inte tar speciellt lång tid egentligen. Har dessutom precis predikat för både kreti och pleti om det här med att skjuta upp tråkiga saker som man intalar sig att man "inte hinner" är rent nonsens i nio fall av tio, för när man sen väl gör det så tar det kanske en kvart. På sin höjd. Men även solen har sina fläckar som ni märker.


tisdag 24 juli 2012

Tuesday wednesday heart attack

Jamen det var väl festligt att vädergudarna klämde i med årets värmebölja i samma veva som min semester tog slut. Fast ärligt talat så är jag inte speciellt jätteledsen över det. Är inte så mycket för värmeböljor faktiskt, blir mest apatisk och bränner mig i solen och får eksem och huvudvärk. Sedan är det väl inte jättekul med dagar när det regnar från arla till särla heller, när alla ytterkläder och skor man äger aldrig hinner bli torra och man måste stå en kvart och torka genomblöta hundar varje gång man har varit ute i mer än 30 sekunder, för att inte tala om hur alla mördarsniglar frodas. Men jag får nog ändå säga att medelvärdet av medelvädret under min semester var rätt okej.  

Lite bittert är det förstås att börja jobba. Hade gärna varit ledig ett antal veckor till, som en lärare eller så. Minus läraryrket. Skulle aldrig klara av att vara lärare, främst beroende på att 99 % av alla lärare man träffar på är helknäppa. Vad pratar man om i lärarrummet med såna, liksom? Det är den typen av tankar som hejdar mig när jag någon gång funderar på alternativa karriärer, ungefär som en gång när jag på ett annat jobb tackade nej till ett rejält kliv i karriären bara för att jag inte kunde komma på vem jag skulle kunna fika med i min nya yrkesroll. Eller det var inte enbart därför, men det hade en viss betydelse.

Sedan verkar ju även 99 % av föräldrarna till de barn man som lärare förväntas undervisa vara ännu knäppare än själva lärarna. Och slutligen så tror jag att jag hade blivit skogstokig om någon slö unge hade suttit och varit helt absorberad i någon djävla Iphonebubbla under lektionstid, så det hade nog tagit en ände med förskräckelse. Hatad av alla, typ. 

Skomakare, bliv vid din läst eller vad det heter.

söndag 22 juli 2012

Söndagsångesten!

Sitter här och försöker vara nöjd med att ha haft fyra softa semesterveckor, det kunde ju ha varit fyra veckors Noréndrama istället. En mäklare sa en gång att det alltid blir mer ruljans på bostadsmarknaden till hösten, för då ska folk skiljas i parti och minut eftersom semesterveckorna prövar det mänskliga tålamodets yttersta gränser genom husvagnssemestrar, Ullaredsbesök och en ensidig diet av lätt vidbränd fläskkarré och ljummet lådvin.
Så har jag alltså inte haft det. Dessvärre är  semestern strax oåterkalleligen SLUT och imorgon är det dags att träda in i grottekvarnen igen. Denna sista dag i frihet tillbringades i Önneköp som är en liten by right in the middle of nowhere. Där kan man sitta  på uteserveringen till Noys Thaikök slash Önneköps Bageri och äta svingod mat samt avrunda med en smaskig bakelse, allt till en förhållandevis billig penning. Behöver man gå på toaletten så får man be att få låna nyckeln till den nedlagda väntsalen vid busshållplatsen hundra meter bort. Pittoreskt, så att säga. Trodde inte ens det fanns en bussförbindelse med omvärlden, men cirka sju gånger per dag kan man ta sig till centralorten Hörby. Vardagar alltså. På lördagar och söndagar måste man först ringa Skånetrafiken för att överhuvudtaget iscensätta någon av de omkring tre helgavgångarna.

Efter att ha smort kråset i Önneköp åkte vi till Christinehofs slott och strosade omkring lite i omgivningarna. Vädergudarna, som nu har ångrat sina tilltag de senaste dagarna, visade sig från sin bättre sida och bjussade på solsken, blå himmel och små vita molntussar. Där gick vi och päste i solen på slottets välklippta smaragdgröna gräsmattor och kände oss som hemma. Sämre avslut på semestern kan man ju faktiskt ha.

fredag 20 juli 2012

Denna dagen ett liv

Idag åkte vi till Snårestad för att besöka kanske världens största koja. Uppskattat av såväl barn som vuxna, även om vissa vuxna hade hjärtat i halsgropen. Dock inte så mesiga som en morsa som stod och efterlyste "maxvikter" fastän det klart och tydligt framgår att man går in på egen risk.

Sedan for vi in till Ystad för att äta lunch. Eftersom vi inte är rutinerade småbarnsföräldrar så överrumplades vi av det enorma logistikföretaget i att baxa omkring ett följe på sex vuxna, två liggvagnar, en treåring och en sexåring genom en turiststinn stadskärna med sommartrafik och kullerstenar. Men det gick ju vägen utan svinn. Slutligen tog vi oss till Fridolfs café (där Wallander fikar ibland) för att köpa med oss de världsberömda "Wallanderbakelserna" för en snikfika här hemmavid, men då var de slut för dagen. Och då står det ändå en fet skylt utanför med texten Vågar du lämna Ystad utan att ha provat en Wallanderbakelse? Ja, uppenbarligen hade man inget val.

Sitter hemma och pustar nu. Har sett Sverige spöa Norge i Scandinavian Open i handboll och ser fram mot matchen Danmark-Serbien senare ikväll. Vädergudarna har varit ganska schyssta idag, faktiskt. Bara en enda regnskur på hela dagen, man får faktiskt vara tacksam för detta.

torsdag 19 juli 2012

Men det var väl själva FAN

...vad det inte ville sig för Sverige i Scandinavian Open i handboll (Sverige-Serbien 21-23). Att när Sverige presterar fantastiskt både försvars- och anfallsmässigt...ja, då har väl Serbiens målvakt "en bra dag" och tar varenda djävla boll.

SATAN. För att uttrycka det enkelt.

Semesterregnet

Igår kom Erik och Lisa hit och då måste man (=vi) spänsta upp oss och visa upp den bästa sidan av Skåne (försöker nämligen liksom sälja in Skåne så att de vill bo här jämt, året om). Nu kan man ju inte påstå att Skåne samarbetar i det avseendet. Idag har det till exempel hällregnat från arla till särla. Vi tog med oss The Wendels och åkte i karavan och besökte Tykarpsgrottan utanför Hässleholm. Där är det 8 grader varmt året om, och det var väl idag endast en obetydlig avvikelse från den omgivande sommartemperaturen. Åkte sedan för att äta en starkt försenad lunch på något sprättställe i Åhus. Där stod man och dreglade över en meny som liksom dignade av läckerheter, men de började inte serveras förrän efter 17.00. Nähäpp, men då slapp man ju åtminstone den stora beslutsångesten och behövde bara  välja mellan typ hamburgertallrik, räksallad och stekt spätta. Sedan satt vi där på någon slags plexiglasveranda och huttrade oss igenom måltiden. Eller själva huttrandet började väl mer efter att vi hade proppat i oss rikliga mängder glass till efterrätt, men det var så att det kändes varmare när man klev ut i hällregnet än när man suttit "inomhus". Vi fick åka raka vägen hem och tända i kaminen för att inte får permanenta köldskador. Så kan det gå. Annars var det trevligt, men alltså Skåne, skärpning, samarbete, NU. Tack på förhand.



So I give her the car keys and she helps me to the bed

Nyss berättade Oskar en lustig anekdot om någon han kände som hade badat i havet och råkat haft sina bilnycklar i fickan på badbyxorna. Plats för skratt. Jag bara: Vadå?
Min bilnyckel består av en bit metall med ett plastöverdraget handtag. Man kan bada med den, tappa den i golvet, trampa på den, låta hundar och barn leka med och tugga på och dregla i den. Eftersom den går till en bil som är gjord på 1990-talet. Då är det väl inte SJÄLVKLART att man direkt associerar ordet "bilnyckel" till en modern elektronikklump som inte tål någonting alls? Va? Va? Va?

Mvh
Sign. "Det var bättre förr"

onsdag 18 juli 2012

Grillkväll

Idag var första gången på länge som det inte har regnat. Har tvättat och sett vittvätten fladdra i vinden och torka på nolltid. Högg ved i någon timme, så var dagens träningspass avklarat så att säga. På eftermiddagen kom Erik och Lisa med barn, bästa semestersällskapet all time high. Grillen åkte fram, rödvinet korkades upp, vi åt grillspett, potatissallad med egenodlad potatis och som dessert SMULTRONPARFAITEN (svingod) plus en så kallat nyttig chokladkaka med valnötter men utan socker och mjöl. Den var inte så god som den förmodligen skulle ha varit med socker och mjöl, men den tog sig. Eller så var det smaklökarna som blev liksom bedövade av all denna nyttighet, vad vet man?

Nu har de åkt för att installera sig i sin hyrda stuga, och vi sitter här och klunkar vin och tittar på Cops=skitroligt. På allvar alltså.

tisdag 17 juli 2012

ANNA SKIPPER

Har  fått lite tv-vanor under den här semestern...eller vanor var väl kanske att ta i. Men när jag jobbar så fylls eftermiddagarna och kvällarna med ens vanliga dagliga aktiviteter i stil med hundpromenader, träning, socialt umgänge, tvätt, disk, städning, matlagning, ätande, bokläsning och annat pyssel. Sen är klockan plötsligt cirka åtta och har tv:n inte kommit på då så lär den förbli avstängd resten av kvällen.

Men nu när det är semester så hinner man ju göra alla såna där vardagsaktiviteter redan innan lunch. Och inte behöver man gå och lägga sig någon speciell tid heller. Så helt plötsligt kan man sitta där och kolla på en Wallander som man visserligen redan har sett 10 gånger men som ändå är kul att se en gång till, men som man aldrig skulle få för sig att kolla på i vanliga fall eftersom de brukar sändas på TV4 och dessa envisas med att spränga in både reklam och nyheter och väder så att en vanlig 90-minutersrulle varar från 21.00 till strax innan midnatt.

Så: lite halvdant väder i kombination med semester ger ökat tv-tittande, nu är det vetenskapligt bevisat. Vad jag skulle komma fram till var i alla fall att jag flera gånger under den här semestern har kommit i kontakt med Anna Skipper i det hemska programmet Du är vad du äter. Och flera gånger har jag noterat att Anna Skipper dukar fram rent kokosfett och säger att man ska äta det för att bli av med sitt sötsug. Jamen tro fan det. Kokosfett måste ju vara något av det äckligaste som finns. Det är väl inte bara sötsuget man blir av med utan även aptiten i största allmänhet om man skulle få för sig att börja skeda i sig kokosfett i mängd, kan jag föreställa mig (har inte den ringaste lust att prova). Handlar det bara om att säga till folk att äta svinäckliga saker för att bli av med sötsuget så är det väl inget svårt att vara  Anna Skipper. Ät bajs, bli av med din hunger. Typ.

Dagens hat: Katla

Var ute och påtade in trädgården innan idag. Att påta i trädgården innebar idag dels att bära upp en massa ved som låg i vedbacken och var i vägen för gräsklipparen (samt att flytta undan de två paddor som tyckte att det var fint att ligga och trycka i blött gräs under blöt ved), dels att fördela klippet från veckans etapper av gräsklippning (har fått avbrytas flera gånger pga regn) under buskar och i jordgubbslandet. Varför gör man det? Jo, dels för att gräsklipp är fullt av kväve (=gratis gödning av den magra sandjord vi har välsignats med), dels för att ogräs inte växer tillnärmelsevis lika mycket på mark som är täckt jämfört med hur det växer på bar jord.
På andra sidan staketet gick Katla och väste som den eldsprutande drake hon är. Hatar sån där passiv aggressivitet när folk går omkring och fäller beska kommenterar sådär lagom halvhögt så att man inte kan undgå att göra det, men utan att för den sakens skull sjunga ut öppet. Det var "skit" med att folk lade ut en massa "skit" som dessutom luktade "skit". Allt uttalades till ackompanjemang av ljudet av en klippande trädgårdssax som framfördes med en frekvens som fått Edward Scissorhands att bli grön av avund. Tror eventuellt att det har slagits någon form av världsrekord i uttalandet av ordet "skit" från andra sidan staketet idag. Möjligheterna att det kommer att landa ett anonymt hatbrev i brevlådan de närmaste dagarna känns också överhängande.

Retar mig extremt mycket på detta just nu. Tycker att såna där ultrasura och halvsenila och OTREVLIGA gamla kärringdjävlar kan flytta dit pepparn växer (odlar ingen peppar i år som tur är). Men som jag har sagt innan: Är det bråk de vill ha...så ska de inte få det. Hade Cold Silence Treatment varit en olympisk gren så hade vi skördat guld. Sanna mina ord.

Länge leve Jordbruksverket

För ett tag sedan sökte jag tillstånd att få lägga ut blod i Guds gröna natur. Med detta avses här " blod av livsmedelskvalitet för träning och bedömning av hundar för sökning efter skadat vilt", som det heter på byråkratspråk, eller "viltspår", som vi vanliga dödliga säger. För det är inget man får göra hur som haver utan till detta krävs att man ansöker om ett särskilt tillstånd hos Jordbruksverket. Så för några veckor sedan fyllde jag i en riktigt maffig blankett och skickade in tillsammans med ett kvitto på att jag betalt 300 spänn, för det är vad tillståndet kostar på en treårsperiod. 

Idag fick jag mitt tillstånd. Det var ett A4 med tättskriven text på båda sidor som på ett otroligt omständligt sätt berättade att Jordbruksverket hade bifallit min ansökan, registrerat mig som driftansvarig och gett mig ett tiosiffrigt registreringsnummer att hålla reda på. Sedan följde en halv sida villkor för tillståndet, till exempel att "materialet endast får användas för det ändamål som detta beslut omfattas" och liknande. Sedan följde en liten berättelse om på vilka skäl Jordbruksverket hade grundat sitt beslut (artikel 17 och 23 (EG) nr 1069/2009). Sedan fanns ett stycke om hur jag skulle gå tillväga om jag av någon händelse skulle få lust att överklaga att Jordbruksverket gett mig det tillstånd jag ansökt om, och slutligen en halv sida med "övriga upplysningar", vilket bland annat omfattade namngivning av beslutsfattande personer (2 st). 


Mäktigt, eller hur? Det är inte slut än. Fick dessutom med detta en ny blankett där jag ska fylla i att och vid vilket datum jag har mottagit "handlingen", och denna skall skickas tillbaks till Jordbruksverket inom en vecka. Jag fantiserar nu lite om att Jordbruksverket ska skicka en blankett till mig för att bekräfta att de har tagit emot min bekräftelse, och så ska vi hålla på så i evigheters evighet. Ja, men det är väl så här man skapar arbetstillfällen kan man väl tänka.

måndag 16 juli 2012

Dagens

För ett tag sedan såg jag Jamie Oliver göra något gott, av vilket jag bara minns bönor på burk, tomater och lite worchestershiresås av receptet, men det var ju förstås mer. Tänkte göra detta goda, men så fort man googlar på Jamie Oliver och recept får man fler träffar än om man googlar på porr. Improviserar istället. Lök, tomater, kikärter, ett halvt äpple och lite röda vinbär kokar ihop i en gryta. Nu ska jag tärna i lite överbliven squash som gömde sig bakom det där halva äpplet i kylskåpet.

Grävde även fram de första potatisarna ur landet. Två plantor räckte till ett kok. Tror det blir en förnämlig middag idag faktiskt.

EDIT: Det blev gott. Mixade kikärts-tomat-etc-röran med vitlök och turkisk youghurt. Åt nypotatisen ihop med ugnsstekt baconlindad kycklingfilé som jag fyllde med en överbliven grillad tysk korv av något slag som jag finhackade och blandade med hackad lök.  TO DIE FOR, som jag brukar säga.

BPH

Igår var jag i Bjuv och gjorde BPH, Beteende- och Personlighetsbeskrivning Hund, med Remus, tax med rätt att döda. Testet bestod av åtta olika moment. Främmande person, föremålsintresse, matintresse, överraskning, skrammel, närmande person, underlag, skott.

Första momentet började med att man skulle vandra runt en liten folkskara, sedan ställa sig vid en kon och vara passiv, och från en annan kon sådär 10 meter bort skulle en främmande person närma sig stegvis. Slutligen skulle denna främmande person stå axel mot axel mot en och därefter hälsa på hunden. Sedan skulle man överlämna kopplet till den främmande personen och så skulle denna vandra iväg med ens hund 10 meter, vända och gå tillbaka. Slutligen skulle den främmande personen visitera hunden, lyfta på tassar och titta på tänderna och liknande.
Detta var vardagsmat för Remus. Han är ju utställd med jämna mellanrum, så han är van att folk glor på hans tänder och petar både här och där. Han följde villigt och glatt med den främmande personen en bit, sedan undrade han lite vart jag tog vägen och fick bråttom på vägen tillbaka.

Andra momentet började med att jag skulle stå och bolla lite med en medhavd favoritleksak och sedan kasta iväg den. Sedan skulle jag göra likadant med ett spengummi (av alla föremål...alltså ett sånt man har till mjölkningsmaskiner. Vet inte hur de tänkte här) och slutligen skulle den främmande personen gå iväg med spengummit, bolla med det i luften och sedan försöka locka till sig hunden och kampa med sagda spengummi.
Remus tyckte det här var jättekul, han kilade glatt iväg och hämtade både sin egen leksak och spengummit. Han rusade även glatt iväg till den främmande personen och bet lite i spengummit utan att direkt kampa.

Tredje momentet gick ut på att testledaren (fd främmande personen) visade hunden att hon hade godis i handen. Sedan gick hon bort till tre skålar (en öppen, en med ett löst liggande lock och en med fastskruvat lock) och lade godiset där tillsammans med tre korvbitar, och kom sedan tillbaka och visade att hon inte hade något godis kvar, och sedan skulle hunden släppas lös i 60 sekunder.
Det här tyckte nog Remus var det bästa momentet. Han kilade glatt bort och smaskade i sig ur den öppna skålen, petade undan det lösa locket och kalasade vidare, och sedan ägnade han resten av de 60 sekunderna åt att försöka lära sig  att skruva av ett gängat lock. Tror nästan han hade lyckats om han fått lite mer tid på sig. Efter 60 sekunder skruvade testledaren av locket, så det blev fest än en gång. Det hade dessutom regnat i skålarna, så här kunde man ju även dricka vatten som smakade korv och köttbullar. Festligt värre!

Fjärde momentet gick ut på att man skulle promenera mot en platta där en figur låg nedfälld och när man var någon meter från figuren så slets den upp med en djävla fart. "Figuren" såg för övrigt inte riktigt klok ut:
Bild från Bjuvs BK:s hemsida
Remus brydde sig först inte eftersom han var så upptagen med att gå och nosa i gräset att han inte såg vad som hände. Men så råkade han titta upp och se denna halvmänniska stå där det nyss inte fanns någonting. Då skällde han ut den, dock utan att morra eller resa ragg utan mer Hallå där! Du stod inte där förut, var kom du ifrån? Sedan skulle testledaren och jag gå fram och "prata" med halvmänniskan, och då kom han tassande och muttrade lite för att markera att han nog ändå inte riktigt tyckte att den skulle vara där, men i övrigt var han ganska opåverkad. Marken där det gått hundar och även harar på innan var betydligt mer intressant! Sedan skulle han och jag promenera förbi halvmänniskan på båda sidor (innanför pinnarna på bilden) och det gjorde han utan knot.

I nästa moment skulle man traska mot en metalltrumma i vilken det låg några kättingar, och när man var precis intill så började trumman rotera så att det blev ett djävla liv. Eftersom jag har haft med mig Remus på jobbet ända sedan han var liten så tror jag att han är van vid att det är ett djävla liv lite då och då och utan förvarning, för han brydde sig inte alls utan gick fram och nosade på trumman så fort den hade slutat låta. Sedan skulle vi promenera förbi den ett par gånger och det var inte heller några problem.

Nästa moment var "närmande person". Då var det en som hade klätt ut sig i lång mörk rock, slokhatt och mörka solglasögon, som plötsligt dök upp ur en buske och närmade sig lite ryckvis. Först tittade Remus bara, men när den här mystiska personen började komma lite väl nära tyckte han nog att det var bäst att tala om att det här inte var riktigt som det skulle. Sedan fick han själv gå fram, och då sa han: Jaså var det bara DU...dig känner jag ju!, när han upptäckte att det var en person som han hade hälsat på 10 minuter tidigare. Och sedan tog hon av sig "förklädnaden" och då blev han nästan löjligt glad i sina översvallande hälsningar.

I nästa moment skulle man först gå fram och tillbaks på en bred gungbräda som vippade över när mitten passerades, och sedan fram och tillbaks på ett korrugerat plasttak. Remus tyckte att det var lite sådär när gungbrädan vippade, men inte mer än att han stannade och tog spjärn precis i vippmomentet Taket (som alltså låg på marken) knatade han över utan några större åthävor.

Sista momentet skulle vi gå mellan två koner och så avlossades först ett skott när vi gick och sedan ett när vi hade kommit fram till konen och stod stilla. Remus brydde sig inte ett dugg mer än att han tittade upp lite för att se om någon förväntades av honom.

Alla reaktioner och händelser och ickehändelser i dessa moment registrerades, och sammanfattningsvis fick jag veta att Remus på det stora hela är en trygg, positiv och energisk hund som är glad i människor, beredd att jobba för att få det han vill ha, som inte reagerar på skott eller plötsliga ljud, och som blir måttligt "arg" i främmande/hotfulla situationer. Inget av detta kom som någon direkt överraskning, men det var ändå kul att få det testat "på riktigt". 





söndag 15 juli 2012

Vissa är myggornas bästa vän

Jaha, det var väl det jag trodde. Aftonbladet, denna källa till kunskap och visdom, skriver att mygg väljer offer efter blodgrupp. Och såklart och som väntat var det Type 0 Negative som var myggornas svar på det ultimata smörgåsbordet. Det vill säga den blodgrupp jag har.

Alla är bra på nåt!

Mvh sign
sönderbiten_68:a

lördag 14 juli 2012

Build 'em up, tear 'em down

Innan satt jag och googlade efter ett recept på omelett med enbart äggvita eftersom serietillverkningen av smultronparfait genererar äggvitor i en aldrig sinande ström och det finns gränser för hur mycket maräng man kan baka.Om jag hade haft en stor rostfri skål så hade jag kunnat göra franska chokladmaränger, men det har jag inte. Jo, en, men det är hundarnas vattenskål och det känns lite sådär att stå och vispa marängsmet i vattenbad i den, även om den är aldrig så diskad. Note to self: Titta efter stor, rostfri skål på nästa loppis.

Hur som helst, när jag googlade på äggviteomelett så hamnade jag på något bodybuildarforum. Och där var det en som hade köpt en dunk äggvita och undrade hur den skulle tillagas, för "fram tills nu har jag druckit typ 4-6 dl om dagen rått" och då trodde man ju i sin enfald att den här personen ville laga till det för att det var så djävla ÄCKLIGT att gå och klunka i sig dessa enorma mängder av rå äggvita dag ut och dag in, men nejdå, då var det för att kroppen tydligen inte tog upp mer än 50 % av proteinet i den råa äggvitan. Ja, i alla fall så var det en massa som frågade om var man kunde köpa äggvita på dunk, för "det var ju så jobbigt att hålla på och knäcka en massa ägg".

Amen HERREGUD! Här ska folk bygga upp kroppen så de ser ut som Hulken, och så orkar de inte ens knäcka några ägg. Att stå på ett gym och lyfta hundratals kilo med skrot timme ut och timme in är uppenbarligen inga problem, men att separera vita från gula är tydligen en bodybuilders absoluta Akilleshäl. Så nu vet ni det.

Marknad

I morse när jag var ute och spatserade så noterade jag att det var rent DJÄVULSKT med trafik på "stora vägen", som vi säger här på landet, alltså genomfartsleden also known as Väg 9/19. Ja, då visade det sig att det var marknad i byn. Den har vi lyckats missa alla andra år eftersom den sammanfaller med bluegrassfestivalen som Oskar i år besöker själv. Kan för övrigt inte med ord beskriva hur enormt lättad jag är över mitt beslut att stanna hemma i år, eftersom det visade sig att tältpinnarna fortfarande ligger kvar i källaren, 40 mil från tältet. Vet inte hur de löste det, men jag är däremot helt övertygad om att jag skulle fått ett nervöst sammanbrott...FEL. Ett raseriutbrott är nog närmare sanningen. Om jag hatar att sova i tält är det ingenting mot vad jag hatar att tvingas övernatta i en bil.

Jag är dock inte speciellt mycket för marknader. Trångt är det och det säljs ändå mest skit. Har aldrig ens en gång funderat på att besöka Kiviks världsberömda marknad fastän jag har bott i Skåne i över 25 år. Jag känner däremot en som är över sextio år och som bara har uteblivit två gånger i hela sitt liv. En gång kom det ett avloppsgrävande emellan, minns inte detaljerna men det gick i alla fall inte att utebli från detta, och en annan gång skulle det födas barn och då var det väl inte heller riktigt passande att vilja prioritera sockervadd och karuseller.

I ALLA FALL så tvingades jag passera genom helvetets förgård för att komma till elljusspåret, som var min destination. Som väl var hade kommersen inte riktigt kommit igång än eftersom det fortfarande var i relativt arla morgonstund. Knatade hemåt igen, tvättade lakan, utmanade ödet och hängde ut dom på "tork" (ska bli regn senare idag), klippte gräset, högg lite ved, röjde undan några irriterande almskott med min 50 centimeter långa röjkniv. Älskar min röjkniv, känner mig lite som Indiana Jones när jag går loss med den bland ogräs och sly. 

My precious.
Sedan tränade jag lite med Remus, tax med rätt att döda. Håller på med ett ASTRÅKIGT moment som heter "sändande med ställande" och just nu funkar det väl kanske 7 gånger av 10 och det är möjligen okej, men absolut inte mer. Men det är ju bara att traggla vidare. Sedan fick han "leta" efter hundgodis som jag hade "gömt" i en hoprullad handduk och sedan roade han sig själv en god stund med att jaga, döda och nedlägga ett märgben medan jag kollade Facebook och läste andra nyheter.

Nu ska jag baka kakor. Skurna chokladbröd och jitterbuggare. Hej 50-tal.

fredag 13 juli 2012

Husligheten huserar

Idag är det OF (OskarFritt) här, han har nämligen åkt på bluegrassfestival. Jag har följt med flera år, men i år kände jag att NÄE. Pallar inte att tälta bland en massa überhurtiga människor som spelar ståbas till klockan fyra på morgonen en meter från ens tält. Pallar inte med att tälta ens om det INTE finns überhurtiga människor som väsnas i närheten (vilket det alltid gör). Det är så djävla obekvämt. Nu finns det visserligen stugor att hyra i närheten, men dom stugorna ägs av STEFAN OCH KRISTER. Eller åtminstone någon av dom. Och jag hade hellre skurit upp pulsådrorna med en slö tårtspade än att låta mina surt förvärvade slantar hamna i fickan på en som producerar mästerverk i stil med "Snålvatten och jäkelskap". ÖVER MIN DÖDA KROPP säger jag bara. Några principer får man faktiskt ha.  

Och bluegrass...ja, det har väl sin charm. Men alla låtar låter faktiskt nästan exakt likadant och jag kände att jag faktiskt inte pallade med 48 timmar av nonstop banjospel och stämsång. Så Oskar fick ta med sig Johan istället. Det värsta är att på den här bluegrassfestivalen kommer det samma människor år efter år, och de kommer nu att tro att Oskar har lämnat mig för en annan man. Jaja. Det är smällar man får ta. Att de tror det alltså.

Hittills idag har jag varit så extremt huslig. Har tvättat och hängt ut tvätt eftersom det är solsken igen efter att det har regnat i dagarna två. Har gjort dubbel sats av min SUPERGODA smultronparfait och fryst in i praktiska portionsförpackningar (muffinsformar). Har även bakat piroger, en syssla som kräver a. tålamod, b. tid och c. att man inte är eller blir hungrig under tiden som man håller på. Det är inte så ofta som a, b och c sammanfaller, men plötsligt händer det, som i Trissreklamen ungefär.

Jättemånga och jättegoda piroger.

Jättemycket och jättegod smultronparfait på väg mot frysen. 



Nu är det lunchdags. Var jag inte hungrig innan så är jag det i alla fall nu.

torsdag 12 juli 2012

STÖRIGT

För ett tag sedan köpte jag en kamera. I vanliga fall är jag sjukt petig när det köps kameror. Eller egentligen bryr jag mig inte ett dugg om finesser och pixlar och grejer, bara det är mycket zoom och liten närgräns. Nu blev jag så trött när min senaste kamera (16x optisk zoom, 1 cm närgräns) på något sätt fick en fet djävla smäll på objektivet och lade sig ner och dog att jag impulsköpte en billig fan med typ 10x optisk zoom och 10 cm närgräns. Dessutom har den världens minsta on/offknapp, JÄTTEMYCKET bläddrande i menyer för att växla till makroläge eller stänga av/sätta på blixten, den känns helt enkelt allmänt osympatisk. Den kommer naturligtvis inte att gå sönder förrän prinsessan Estelle kliver upp på tronen.

Däremot är jag helt oförmögen att hitta laddaren. Jag har använt den en gång, när kameran var ny, och sedan dess är den spårlöst försvunnen. Nu är batteriet nere på halvt. Är det mitt undermedvetna som viskar till mig här? Som säger: KÖP EN BÄTTRE KAMERA FÖR FAN? Jag bara undrar.

onsdag 11 juli 2012

Strawberry fields forever

Har precis sett filmen Där som rosor aldrig dör, en dokumentärfilm från 1980-talet som är gjord av Colin Nutley och som inspirerade till inspelningen av Änglagård-filmerna. Det här var dock far from Änglagård, även om man lätt kan se varifrån vissa scener är hämtade. Det här var snarare en tvättäkta gubbfilm. Och eftersom jag är gubbfilmsfrälst så satt jag som klistrad och bara njöt. Mmmm...gubbfilm. Så sjukt avkopplande. Det var dessutom väldigt befriande att se en film av Colin Nutley där Helena Bergström INTE står och fontänbölar hysteriskt i var och varannan scen. Det är det inte alla som har fått uppleva, törs jag nästan lova.

Har plockat en dryg liter smultron idag igen, och det värsta är att det är jättemycket kvar att plocka. Det är nämligen både jobbigt och tidsödande att plocka vildväxande smultron eftersom de inte precis radar upp sig på plockvänlig höjd, utan där får man kliva omkring dubbelvikt och spana och speja efter det röda guldet. Men å andra sidan är ju smaken to die for, så då får man ju helt enkelt offra sig. Det bli inte samma sak med smultronen som växer hemma i trädgården. Inte ens om man flyttar hem plantor från skogen och planterar på sin naturtomt. DET BLIR ALDRIG SAMMA SAK. Oklart varför.

Funderar nu på vad jag ska göra med dagens skörd. Mer parfait, eller kanske något annat? Är inte så förtjust i att koka sylt eller marmelad på just smultron, för jag tycker smaken förstörs lite. Likör har jag ett par flaskor kvar från Det Stora Bäråret 2009. Jaja, det där löser sig alltid. Nu är det visst någon form av mord på tv, så jag ska nog kasta ett öga på det.

Somliga går med trasiga skor, andra har trasiga fötter redan från början

Sommaren är här, och med den blir jag och mina AquaSocks ett. Älskar nämligen att gå barfota, men gillar inte känslan av: vassa stenar, tallkotte i hålfoten, glasbit i hälen, metallspån på trampdynan. Med AquaSocks känns det exakt som att gå barfota, minus ontet som blir när man trampar på något av det ovanstående. ÄLSKAR AQUASOCKS!

Tyvärr finns det en och annan nackdel också. Typ att om man går väldigt länge, typ tvåtimmarspromenader varje dag, i sina AquaSocks så blir det en del friktion mot väl valda delar av fötterna. Särskilt om de, AquaSockorna, är blöta, och/eller det råkar komma in ett litet gruskorn innanför neoprenhöljet. Då blir det så småningom AquaSKAV och det känns väl ändå måttligt roligt.

Här kommer en bild på mina skinnflådda Kalle Ankafötter. Bilden gör inte plågan någon vidare rättvisa. Röda partier = AquaSKAV. Nu på alla tår utom den mellersta. Plåstret på vänster fot är till för en sprucken vattenblåsa på undersidan av foten. Jo, jag vet att det finns förnämliga skavsårsplåster, är nog något av en Compeed-expert faktiskt, men man vill ju ändå tro på luft och ljus som helande faktor.




Thunder and lightning

Idag har det regnat, så idag kan även jag gnälla på vädret! Har förstått att det är många som har haft en blöt semestervecka, dock inte jag. Förrän idag då. För en stund sedan drog ett rejält åskoväder förbi, vilket medför att en av två hundar här hemma fick frispel och ylade och skällde och pep och försökte krypa in och gömma sig på de mest bisarra ställen. Hund nummer två, den livsnjutande taxen, gjorde det istället extra skönt för sig bland filtar och fårskinn i soffan, och sov sig sedan igenom både blixt, dunder och en flockmedlems totala sammanbrott. Hade han varit människa så hade han förmodligen satt sig framför brasan, tänt en pipa och läst en god bok.

Nu tittar dock solen fram lite försiktigt, så nu är det väl läge att gå ut i trädgården och plocka mördarsniglar. 

tisdag 10 juli 2012

Lejter

Sådär. Dubbel sats smultronparfait står i frysen och en plåt med väldigt många små maränger står i ugnen. Däremellan trollade jag ihop en middag bestående av ugnsrostade rotfrukter, varmrökt lax och spenat. Aaaah. Laga mat är kanske någon form av hobby ändå. Känner mig extremt tillfreds när jag får stå vid spisen och skapa göttigheter. Så länge det inte är under tidspress och med sviktande blodsocker och någon annan är i vägen. Det där med att stå och laga mat tillsammans med andra har jag aldrig begripit mig på. Sånt händer bara i romantiska komedier, och på hemkunskapsundervisningen på högstadiet, och hur kul var egentligen det senare*? Möjligen hade det gått för sig om man hade haft ett jättestort kök, men de flesta kök av idag** är ju inte speciellt jättestora pga funktionalismen, så därför står man där och slabbar och trängs och går in i varandra och den ene måste hela tiden ha någonting i exakt den lådan som den andre precis ställt sig framför. NÄE. Jag fattar inte grejen, som sagt.








* Svar: Inte kul alls. Jag hade en hemkunskapslärare som förmodligen var släkt i rakt nedstigande led med Martin Luther. Man skulle äta sitt rätt så äckliga bröd i sitt anletes svett och vad det än stod för vätska i ett recept så kunde man ta vatten istället. Ingenting fick kosta någonting, ingenting fick vara gott. Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?

** Och nu menar jag kök som är byggda förra seklet, innan det blev poppis med s k öppen planlösning och köksöar och grejer. Min önskedröm är ett sjukt stort kök med massor av ytor och ännu fler skåp, vedspis (OCH elektrisk) och ett skafferi man kan gå in i. Men det låter sig dessvärre inte göras i detta hus som är byggt 1950, när man tyckte det var en välsignelse att ha kök i storleksordning garderob för att spara husmors trötta fjät. Mycket var bra med 50-talet, men köksstandarden är väl bara SÅDÄR, om ni frågar mig.

Semester dag 15 eller nåt

Slappar i soffan. Just för stunden alltså, innan idag så har jag bakat bröd och varit i världsmetropolen Tollarp och handlat lite. Eller rätt mycket. Konsum här i byn är nog bra på alla sätt, men det är inte direkt där man storhandlar, utan då får man ta sig till någon form av centralort. Vilket jag alltså gjorde. Glömde lik förbannat att köpa vispgrädde, men jag får väl stödhandla här på Konsum då. Ska nämligen göra parfait av de jättemånga smultronen som jag plockade igår. Känner att jag gärna vill kunna slänga fram en egenhändigt tillverkad smultronparfait ur frysen om vi skulle få oväntat besök. Väntat besök går också bra. Alla måste smaka.

När man gör parfait så går det åt äggulor. Alltså måste man baka maränger också, för att äggvitorna inte ska förspillas. Slit och släp mest hela tiden. Men gott blir det.

måndag 9 juli 2012

Dagens i-landsproblem

Måste vara när reklamen på TV4 är så satans mycket högre än ljudet på filmen (Wallander nånting), och så orkar man inte sträcka sig efter ljudfjärrkontrollen eftersom då måste man lyfta ner fötterna från bordet = asjobbigt.
Och varför har man så SATANS många fjärrkontroller? En till tv:n, en till ljudet, en till boxen. Eller det finns väl såna där universal-allt-i-ett som man kanske borde införskaffa, men jag har svårt att förstå att en sån skulle kunna fungera.

På tal om ingenting så såg jag The Girl With The Dragon Tattoo igår. Måste säga att det var en märklig upplevelse. Jag trodde det var en amerikansk version av Män som hatar kvinnor, eller det var det ju. Men jag trodde den skulle vara liksom omstöpt så att den utspelade sig i Amerika och med amerikanska karaktärer. Fattar inte vad det ska vara för vits med att det ska vara i Stockholm/Sverige, och att Mikael ska heta Mikael och inte Majkel och att alla skådespelare ska prata engelska med kass skandinavisk brytning fastän de födda och uppvuxna over there.

Gissar även att den här filmen har haft en rätt smaskigt tilltagen budget och då är det väl kasst att först är det vinter, sedan kommer en scen i flammande höstlöv och sedan är det vår. Nog borde de haft råd att avlöna någon som kollade att klippen kom i rätt ordning rent årstidsmässigt KAN MAN JU TYCKA. Men det är som med allting annat, om man inte gör det själv så blir det fan i mig inte ordentligt gjort.

Long time no seen

Oj, här var det dött på bloggfronten. Det beror delvis på att jag besökt en internetlös del av Småland, delvis på lättja. Jag har ju semester. Har dessutom TOPPENVÄDER. Varmt, men inte stekande sol jämt och ständigt (har ändå lyckats få ihop till både en saftig bondbränna samt soleksem och mer än så blir det inte), och regn på nätterna så man slipper hålla på och vattna och ha sig. Har gått ett antal mastodontlångpromenader utan strumpor så nu har jag två stora vattenblåsor under vänster fot, varav en som gör skitont. Det ska ju alltid vara nåt.

Idag besökte jag ett av mina smultronställen för att vittja skogen på det röda guldet. Plockade väl en dryg liter, sedan lämnade jag motvilligt kvar hur mycket som helst eftersom a. burken jag plockade i var full och b. jag var tvungen att åka hem för vi skulle åka till Lantmännen innan dom stängde. Lantmännen här i närheten är nämligen i första hand till för bönder och har därför öppet mellan 7-16. De har dessutom lunchstängt, oklart varför, för när vi var där idag så räknade jag till minst ett tiotal anställda så man tycker ju att det borde finnas utrymme för att äta i skift och ha öppet även mellan 12 och 13. Så här under sommaren är det dessutom tjockt med Österlenturister som ska Martin Timellfixa med sina sommarstugor, så det finns ju mängder av cash att håva in. Kan man ju tycka.

Här är i alla fall dagens skörd:


torsdag 5 juli 2012

Regntunga skyar

Regntunga skyar var precis vad som skådades i morse. Dock inget regn. Gick en långpromenad i Läskiga Skogen, som verkligen var läskig idag. Ett stort moln med flugor plus, tror jag, några bromsar, surrade runt huvudet på mig för varje steg jag tog. Okej, kanske inte läskigt, men irriterande. Vad är det med såna flugor som liksom ska hänga med en och inte ger sig fastän man viftar som en vettvilling? Såna finns det i alla fall extremt gott om i Läskiga Skogen. 
Såg dessutom en död orm. Inte heller så läskigt, men man vet ju aldrig. Kanske var det en smart orm som låg och spelade död för att snabbt kunna slå till när ett byte passerade? Nu är jag i och för sig ganska övertygad om att det inte ens var en orm utan en kopparödla (benlös ödla som ibland kallas "kopparorm", vilket alltså är helt fel), så det var inte direkt någon omedelbar och överhängande fara för någons liv.

Jag kom hem och bestämde mig för att åka till stan och förära stora biblioteket ett besök. Mmm...bibliotek. Man bara måste älska bibliotek. Tog med mig Remus, tax med rätt att döda, eftersom det var gråmulet och ganska svalt. När jag åkte. Tjugofem minuter senare och knappt tre mil längre norrut så var det strålande sol och blå himmel, och alla vet ju att hund+bil+sol är en skitdålig kombination. Eller åtminstone BORDE alla veta det. Fick köra och ställa mig på den enda skuggiga platsen i hela Ankeborg City, nämligen parkeringshuset under Domus, en helvetesavgrund som har en interiör som är som hämtad ur Vi barn från Bahnhof Zoo. Läskigt, med andra ord. När jag var på väg tillbaks från biblioteket (till fots) så var jag tvungen att stanna för att släppa fram några bilar innan jag kunde passera nerfarten till parkeringshuset, och jag hade inte blivit förvånad om någon av dom hade stannat och frågat hur mycket jag tog för en avsugning. Fast det var det ingen som gjorde. Kanske var det min intellektuella kasse med biblioteksböcker som skrämde bort denna lite oväntade möjlighet att dryga ut semesterkassan.

Åkte sedan vidare till Riverhouse och mötte upp med 75 % av The Wendels. Åkte till torget och köpte Ottoglass. Mmm...Ottoglass. Man bara måste älska Ottoglass. Vet inte hur spritt Ottoglass är i resten av landet, men är det inte det så säger jag bara STACKARS ER. Så, nu är det slut på reklamen.

Sitter nu i soffan och slösurfar medan Oskar dammsuger och står i. Känner mig lite som en 60-talsman med hemmafru, det beror gissningsvis på att vi precis har börjat titta på Mad Men.


tisdag 3 juli 2012

Semestertisdagen och ett recept

Idag fick jag oväntat besök, och bjöd inte ens på Gevalia trots att jag hade en påse Gevalias ekologiska och fairtrademärkta snabbkaffe i skåpet. Så djävla oväntat var besöket förvisso inte, eftersom Barbie och jag hade bestämt detta redan igår. Det oväntade inslaget bestod i Eve, som är den tredje medlemmen i det som internt går under namnet Familjen, som utgörs av Barbie, Eve och undertecknad med våra (numera vuxna) barn och (ibland, men långt ifrån alltid) "respektive", som det så flott heter (om sådan finnes).

Numera är det väldigt sällan Familjen träffas i sin helhet, inte ens vi tre grundpelare lyckas få till det särskilt ofta. Eve är dessutom alltid så SABLA busy att det nästan är lättare att få audiens hos kungen än att få till en fika med henne, därav det oväntade i hennes närvaro idag. För idag strålade vi alltså samman för några timmars umgänge och skvaller, och det var inte alls dumt. Visade de lokala sevärdheterna, som bestod av 1. Körsbärs/Törnrosdalen och 2. Tengil som stod och krattade framför sitt hus. Sedan åt vi lunch, jag hade gjort en paj och här kommer receptet:

PAJ FÖR LATA DJÄVLAR:
Den här pajen kräver inte speciellt stor arbetsinsats. Pajdegen behöver till exempel inte förgräddas, vilket det nästan verkar vara lag på när man läser receptböcker, vilket åtminstone får mig att känna att nää...vad jobbigt det verkar. Men här behövs det alltså inte. 

Pajdeg:
125 gram smör, gärna the real shit, alltså inte margarin
2 dl rågmjöl
2 dl dinkelmjöl
1 äggula
2 msk kallt vatten

Lägg smöret i pajformen och mikra i 20 sekunder. Häll på övriga ingredienser och blanda till en ganska fast deg. Ta mer mjöl om det behövs. Tryck ut degen direkt i pajformen och låt stå kallt en stund. Här har vi sparat disk och resurser genom att inte använda en extra skål att göra pajdegen i. 

Fyllning:
Här kan man ta lite vad man känner för. Idag stekte jag 1 paket bacon och 1 gul lök och blandade detta med 1 litet broccoli...huvud, eller vad det kan heta, en sån där stjälk med 5-6 buketter i toppen*. Jag skar buketterna i mindre delar, lade allt i pajformen, hällde över lite riven ost och toppade med skivade körsbärstomater. Men ungefär vad som helst går bra. Random grönsaker om man vill ha nåt vegetariskt. Resterna av gårdagens tacomiddag om man vill bli av med den. BARA FANTASIN SÄTTER GRÄNSER, som man brukar säga om man är medelålders kvinna som gillar Waldorfpedagogik och håller kurser i hur man förverkligar sig själv (iofs inte riktigt JAG då, men ändå).

Äggstanning:
3 ägg + äggvitan som blev över när man gjorde pajdegen.
3 dl mjölk
1 tsk salt
½ tsk av någon krydda, typ chilipulver, cayennepeppar, paprikapulver.

Vispa ihop (här blir det tyvärr en skål att diska) och häll över fyllningen, strö över lite riven ost och svartpeppar. Grädda mitt i ugnen 225 grader i cirka 45-60 minuter (ugnar är individer). Täck eventuellt med folie mot slutet om det börjar se mörkt ut på Kameruns avbytarbänk. Ät med någon smaskig sallad.
BON APPETIT!

*Obs. Spara stjälken. Den kan man strimla och woka, gott, billigt, nyttigt.

Vi måste prata om Almedalen

Alltså, är det bara jag som tycker det här med Almedalsveckan är så S-J-U-U-U-K-T långtråkigt? Man kan inte öppna en tidning eller slå på en tv utan att det är någon präktig reporter där och rapporterar vad politiker si har sagt i fråga så.

Så. Djävla. Boring. Dessutom begriper jag inte varför de måste åka till Gotland för att prata med varandra, kan de liksom inte bara göra det på plats i Stockholm? Det är väl ändå där de har sin arbetsplats? Vem kom på att alla måste åka till Gotland och sitta där och gagga dagarna i ända i en hel vecka? Vad leder det till och vem är det som tjänar på det?

Lite så tänker jag om Almedalsveckan. Nu är det sagt.


I väntans tider

Sitter här och väntar på Barbie som ska komma hit och leka med mig. Gårdagens inlägg uppfattades tydligen som ett desperat rop på hjälp av en som håller på att drunkna i tristessens djupa träsk, och så var väl inte fallet. Men det är ju ändå trevligt med vänner som sträcker ut en hjälpande hand och kommer och hälsar på här ute i den idylliska landsbygden. Eller vad man nu ska kalla det, omgiven av onda grannar och döda färghandlare som man är.

På Barbies Facebook kan man för övrigt läsa följande: Sebbe fick sitt körkort igår kvart i tolv. Har varken sett till honom eller bilen sen dess. Undrar om han körde till Norrland :)) 

Så nu har Sebbe också blivit stor, han som alltid varit minst av alla barnen. Fattar inte hur det här gick till, om någon frågade skulle jag säga att han var cirka tio år gammal. 

Återstår hur som helst att se om Barbie kommer med buss eller bil.

måndag 2 juli 2012

Semestermåndag

Vad gör man på sin semester när man har semester ensam och inte tillsammans med sin man? kan man fråga sig eftersom vi bara har två veckors gemensam semester i år, och Oskar fortfarande måste stiga upp och åka iväg och löneslava. Har egentid, är väl svaret. Inte för att jag har ett jättestort behov av egentid, eller JO. Det har jag. Som fan. Men just egentid är inget som jag måste jobba aktivt för att få till i min vardag. Egentiden kommer när barnen har flyttat hemifrån, en liten tröst till er småbarnsföräldrar som skulle kunna hugga av ena armen för en sovmorgon eller ett toabesök utan att någon står och rycker i dörren och kräver uppmärksamhet. Er tid kommer, om arton år eller så. HÅLL UT.

Idag i alla fall. Då steg jag upp vid halv nio. Åt frukost i godan ro medan jag läste en artikel om växter som är giftiga för hästar.  Startade sedan datorn, vilket jag normalt inte ingår i mina morgonbestyr, men nu hade jag fått för mig att jag hade skickat ett svar på ett mail till mig själv istället för till min bror (har nämligen kopplat ihop mina två andra e-postadresser på ett djävulskt sätt så att alla ska hamna i min g-mail, men det funkar tydligen inte om man först har läst dom i Outlook, så därför vidarebefordrade jag ett mail därifrån till min g-mail och ja, så fick jag för mig att jag hade svarat till mig själv eftersom det var vidarebefordrat från mig själv. Fast det hade jag i alla fall inte gjort. Intresseklubben kan sluta anteckna nu). Sedan tog jag min tax och min kamera och min mp3-spelare och strosade ut i Guds gröna natur i omkring en och en halv timma. Kom hem, tränade pilates, åt en banan. Gick ut i trädgården, rensade ogräs (vad Tengil och Katla än tror så händer det faktiskt ibland) samt lade gräsklipp (det gröna guldet) i jordgubbslandet. Lagade lunch, åt den. Läste sedan hundra sidor i Magiker och glas eftersom denna sommar ska bli sommaren då jag följer Roland av Gilead hela vägen till det mörka tornet. Alltså, jag gillar ju Stephen King SOM FAN, och jag sträckläste de två första delarna. Sen dröjde det ju för fan nästan tjugo år innan resten av serien kom ut på svenska, och vid det laget hade jag glömt rätt mycket, för att inte säga det mesta, av handlingen. Och så blev det plötsligt lite jobbigt att ta tag i detta. Har nämligen en tröskel av motstånd när det gäller fantasy, men kommer jag bara över den så går det oftast bra. Nu tog jag mig över med hjälp av ljudböcker, så då går det bra att fortsätta att läsa. För naturligtvis har jag köpt böckerna i samma sekund som de kommit ut, och är för närvarande bara ett musklick bort från att beställa Nattsvart, stjärnlöst. På tal om att vara besatt av att äga allt som Stephen King gett ut, på svenska åtminstone.

Ja, det var väl allt så här långt. Sitter nu och mobiliserar kraft för att åka till Riverhouse och ta hand om The Wendel Boys en liten stund. Har precis börjat känna mig återställd från min helvetesförkylning, så då kan det väl passa bra med en ny dusch av potenta dagisvirus. Tjo flöjt. Eller nåt.


söndag 1 juli 2012

Söndagskväll

Har nu bänkat mig framför EM-finalen i fotboll. Jag vet, är lite förvånad själv faktiskt. Jag tycker fotboll är förfärligt långsamt och segt, men jag planerar att pyssla med annat under tiden, man har ju ändå gott om tid att lyfta blicken eftersom kommentatorerna och publiksorlet intensifieras så fort någon gör en ansats till att sparka bollen i riktning mot mål. Och egentligen gillar jag inte något av lagen heller, men av två onda ting ser jag med knapp marginal hellre Spanien som segrare än Italien. 

För ett  tag sedan var jag på en studentmottagning och råkade hamna vid ett bord där så kallad finsk stämning härskade. Alla satt tigande och lite besvärade och tuggade i sig av maten och ingen kom på något att säga. I såna lägen brukar stora idrottsevenemang vara gudagåva, dessutom skulle Sverige möta England i gruppspelet senare samma kväll, så jag hävde ur mig någonting i stil med Jaha, då får man väl se hur det går för Sverige i fotbollen idag då, som en liten icebreaker. Fick dock ett avsnoppande Jag tycker fotboll är ungefär lika intressant som maginfluensa till svar, så det var ju att kasta pärlor för svin. 

I övrigt är jag REJÄLT less på mitt dagisvirus nu. Först var det lite ont i halsen och extrem trötthet, sedan gick det över. Sedan var det nysningar och en näsa som rann som en kran i ett par dagars tid, sedan gick det också över. Och slutligen fick jag i fredags kväll asont i halsen och nu låter jag som The Marlboro Man i slutstadiet av livet. Hostattacker som liksom börjar i tårna och fortplantar sig genom hela kroppen för att slutligen kännas som att lungorna är på väg att lossna från sina fästen.  Nu väntar jag mig att detta tillstånd ska lämna min kropp med raska kliv så att jag kan bli FRISK. Tack på förhand.