lördag 31 mars 2012

Saturday night live

Efter gårdagens pizza och ett glas rött så orkade jag med möda hålla mig vaken under hela Game of Thrones. Roligast var när jag sa: Jamie, är det inte han synthkillen? och Oskar bara: Nej, det är den andre blonde. Roligt att han visste  vem som (inte) var synthkillen alltså, för det har jag bara tänkt för mig själv att han ser ut som en (synthkillen=Viserys Targaryen, den läskige incestprinsen, för den som undrar).

Idag åkte vi på en liten utflykt, som blev förfärligt lång pga att vi bestämde oss för att följa en skylt där det stod Vandringsslinga 5 km. Då tror man ju, enfaldig som man är, att det är en slinga på 5 km som börjar och slutar på samma ställe, men när vi kom till femkilometersskylten var vi cirka hundra mil från startpunkten. Så det blev en rejäl promenad över stock och sten, men det kändes friskt och spänstigt.

När vi kom hem igen så sådde jag persilje- sallads- och morotsfrön utomhus. Sedan började det snöa, så så gick det med med det vårbruket. Nädå, det ordnar sig nog. Persiljefröna ska ju för övrigt ner till helvetet och vända sju gånger innan de gror, så de hinner nog bli varma. Sedan monterade vi ett par fönster på växthuset, nu är det bara gaveln kvar. Eller vi och vi. Jag fick stå och hålla ett par gånger medan Oskar skötte det praktiska. Mellan hållgångerna rensade jag ogräs i min pallkrageodling. Första året med pallkragar hade jag dubbla kragar och inget ogräs. Förra året gjorde jag misstaget att plantera i enkla pallkragar = massor av kirskål och kvickrot. Nu i år tänker jag köra jag dubbla igen, och grundar dessutom med markväv, vilket jag förstås borde ha gjort redan första året, och jag tänkte tanken men för att tala klarspråk så sket jag i det.

Efter lite sinnesfridsgenererande kvalitetstid i den goda jorden så gick jag in och lagade mat. I kväll blir det pannbiff med potatis- och jordärtskocksmos. Till detta ska vi dricka BUBBEL, ty imorgon är det vår bröllopsdag, men vi firar idag också för säkerhets skull. 

fredag 30 mars 2012

Blodsockerblues

Här sitter jag och har varit hungrig i evigheter, men väntat tåligt och tappert på att Oskar skulle masa sig upp ur källaren, där han stått och målat fönster som ska sitta i växthuset, för att han skulle kunna ringa till pizzerian och beställa. HATAR att ringa till pizzerior och beställa, hatar att ringa ganska mycket överhuvudtaget om det inte är till folk jag känner, men pizzerior är värst. Det blir alltid fel, jag förstår inte vad dom säger, dom förstår inte vad jag menar, osv. Det löjliga är att jag inte alls har några kommunikationsproblem med dom på pizzerian när vi möts på gatan som de hundpromenerande grannar som vi också är. Men ringa, nej. Nu får jag istället skylla mig själv eftersom dom, när Oskar till slut kom upp ur källaren och ringde, bara: Det tar en halvtimme! pga att alla andra djävlar i hela Ankeborg råkar vara lika lata som vi ikväll. Så nu får jag sitta här och lida som straff för att jag inte var förutseende och klok nog att ringa själv för en halvtimma sen*.

Oskar fördrev väntetiden med att gå upp på ovanvåningen och spela banjo. För er som inte känner till det är en banjo volymmässigt inte alls bara som en rund akustisk gitarr utan ett beläte som för en djävla massa mer väsen än vad man tror. En banjo lämpar sig verkligen inte för inomhusbruk, den är förmodligen uppfunnen för att svettiga amerikanska bönder ska kunna sitta och spela bluegrass-skalor utan att behöva lätta röven från sin porch och ändå höras över hela Kentucky.  Tror jag. Röt precis åt ena hunden, som gnälligt påpekade att klockan var över åtta**, att vara tyst, och låtsades samtidigt för mig själv att det var adresserat till banjon och dess ägare. MOGET.


* För att skapa lite balans i det här så vill jag påpeka att jag lagar i princip 100 % av övriga måltider som intas i det här hemmet, så det här med att ringa och beställa pizza någon gång i månaden kan knappast ses som BETUNGANDE. Enligt mig.
** Den hunden kan klockan, alternativt är slav under sina vanor: när klockan är omkring 20.00 börjar han gnälla och pipa och stirra uppfordrande på en så att man ska lyfta på röven och öppna ytterdörren. Har ingen betydelse om man har varit ute fram till kl 19.30 eller ej. 

Friday I'm in love

Idag läste jag något reportage i Ica-kuriren om hur man ska bli mer miljö- och klimatsmart. Bland annat stod det att man skulle börja åka mer kollektivtrafik, jodå det låter väl rimligt. Om inte ett av huvudargumenten var typ att "sitta i bilkö varenda dag ger ingen livskvalitet". Jag blir asirriterad när man som journalist bara utgår från sig själv och gör det till en slags allmängiltighet, alla bor faktiskt inte i storstäder. Likadant läste jag för ett tag sedan ett sådant där klämkäckt råd om att ifall man inte hade tid att träna så kunde man minsann "åtminstone gå ut och promenera på lunchen, det fanns inga ursäkter för att inte göra det". Jo, till exempel att alla är inte tjänstemän med flexibla arbetstider och en timmas lunch. På mitt förra jobb hade man trettio minuters lunch, och det ringde en klocka exakt klockan 12.00 och först då fick man börja gå mot matsalen. Sedan tog det kanske 20 minuter att stå i kö till mikron och äta sin mat plus 5 minuter att dricka en kopp kaffe. Klockan 12.28 ringde en ny klocka för att påminna de lata och maskande arbetarna om att man förväntades stå på sin plats och vara redo att börja arbeta igen om ytterligare 2 minuter. Djävligt troligt att man skulle ha tid med någon lunchpromenad då.

Hur som helst. Idag var jag tvungen att jobba över och när jag körde hem strax efter fyra som en vanlig dödlig så hamnade jag faktiskt i en bilkö! Fast den varade bara från 50-skyltarna till första trafikljuset på Långebro, en sträcka på cirka 50 meter, och kön löstes snabbt upp i samband med att ljuset slog om till grönt. Men jag kände hur livskvalitén sjönk i säkert en minut.

Kom hem och var slut som människa. Hela veckan har varit asstressig och då behöver man verkligen inte två timmars förlängning av arbetsveckan på fredag eftermiddag. Jag deklarerade att jag inte tänkte göra ett smack mer än att sitta i soffan och kanske läsa en bok eller blogga lite. Det känns som en lagom nivå.
Tände en brasa för att skapa mysfaktor och för att det kändes lite kallt. Fan vet vad det var för mysko vedträ som gick upp i rök, men det sprakade som värsta tomteblosset. Gjorde misstaget att öppna kaminluckan för att titta (exakt vad jag förväntade mig att få se är lite oklart) och då vällde det in en rejäl rökpuff i rummet. Fick öppna fönstret på vid gavel och vädra, vilket kändes aningens kontraproduktivt, men man vill ju inte att ens lata fredagskväll ska störas av brandvarnartjut. 

Så nu sitter jag här och riktigt proffs-latar mig. Kudde på ena sidan, tax på den andra. Game of Thrones på svt play senare ikväll. Fast jag vet inte, det är väldigt mycket krig och sånt. Eller det är ju inte ens det, bara en massa förberedelser. Mycket snack och lite krig liksom. Nu får det väl ändå se till att hända någonting snart.

onsdag 28 mars 2012

Allting kan gå itu

Nyss skulle jag ta fram en skål ur köksskåpet för att lägga upp en klase vindruvor så att jag kunde äta dom lite civiliserat och inte bara ställa fram ett tråkigt plastemballage från Ica. Jamen då bar det sig väl inte bättre än att jag råkade (fråga mig inte hur det gick till) svepa ner en snygg blå såskanna i äkta Höganäskeramik i golvet. Krasch, så var den ett minne blott. Det var ju förargligt, för jag gillade verkligen den såskannan men jag alldeles för snål för att köpa Höganäsporslin, så nu får jag börja leta på loppis. Enda trösten i tillvaron just nu är att Höganäskannan är snodd från ett ex, och skulle han mot förmodan komma och kräva tillbaks den (vi har inte haft någon kontakt överhuvudtaget sedan cirka 2005 eller däromkring, men man vet ju aldrig) så är det tji bäng. Så djävla rätt åt honom dessutom.

Run runaway

Duktiga Plastmamman har sprungit Premiärmilen, och själv harvar jag på med min långsamma uppbyggnadsfas som i stort sett fick börja om från noll igen efter influensaviruset från helvetet. Idag blåste det hårda västliga vindbyar på drygt 20 meter per sekund enligt SMHI. Smart drag är då att springa på ett helt platt fält där vinden kan friska i från alla håll och kanter. Kände mig dock rätt så nöjd med dagens runda eftersom formkurvan börjar kännas uppåtgående. Eller så hade det bara att göra med att jag dragit på mig shorts. Jag blir ju så sabla varm när jag springer och min gräns för shorts går ungefär vid nollgradigt i vanliga fall. Nu när jag är i min försiktiga uppbyggnadsfas har jag dock inte velat flasha offentligt med mina proffsmärkeslöparshorts eftersom jag inbillar mig att folk skulle tänka om mig som jag hade tänkt om en nybörjarryttare kom till sin första ridlektion i helskodda ridbyxor från Kingsland (=TÖNT).  Men nu har ju vädergudarna bjussat på en liten värmebölja så här i slutet av mars. Soldis och 15 grader varmt, jo man tackar. Nästa vecka ska det visst bli snö, så man får väl passa på att vara glad så länge det varar. I alla fall, när jag sprang i måndags höll jag på att kollapsa av värmeslag i mina Adidasjoggingbyxor, så idag åkte shortsen på.

Efter min lilla slutspurt (måste alltid ha en punkt som är "mål" och så öka farten den sista biten om jag så ska dö på kuppen) stod jag och hängde över en vägbom och hämtade andan. Då kom en sån där frisk västlig vindby på cirka 20 sekundmeter och a. fladdrade upp min t-shirt över halva ryggen, samt b. drog med sig hela Skånes samlade sandpartiklar på en och samma gång. Peeling är för mesar, det här var professionell blästring.

Men bortsett från det var det en skön känsla. Efteråt alltså.

tisdag 27 mars 2012

Isdös

Idag råkade jag använda ordet "som i en isdös" för att illustrera något som var kallt. Oskar bara: Dom ringde från artonhundratalet och ville ha tillbaks sitt uttryck, och dom frågade särskilt efter dig. 

Sen när blev det fel att vara allmänbildad? Han är bara avundsjuk på att jag har ett så rikt ordförråd (med 1800-talsmått mätt).

Rally

Igår började vi en kurs i rallylydnad. Med hundarna, ska väl tilläggas. Rallylydnad är en tävlingsform som går ut på att man tar sig igenom en bana, på banan finns ett antal skyltar och på skyltarna finns symboler som beskriver olika moment som ska utföras.


Det svåraste verkar inte vara att få hunden att utföra momenten (åtminstone inte i nybörjarklass) utan att lära sig att tolka skyltarna. Mycket med höger och vänster att hålla reda på, vilket jag tycker är skitsvårt. Men det ska väl gå att lära sig om man bara tränar systematiskt och håller huvudet kallt. Ja, men då var det väl någon som tipsade om att de här skyltarna gick att ladda ner som en app. Snart tror jag vi är sist i världen med att inte ha luren full av tio miljoner appar med allt från väderkartor till vintips. I framtiden kommer ingen att behöva kunna någonting, man behöver inte ens tala med folk, och orden Ursäkta, men hur går man för att komma till Södergatan? kommer att vara lika mossigt utdöda som Alea jacta est eller Tyke reste stenen efter sin fader Grimbald, den mäktigaste av de manfolk som i Värend levde.


Vår kursledare hade dock gjort små inplastade kort med de olika symbolerna på. Ingen app, mer en så kallad PAPP.

Helpdesk från helvetet

I morse när jag kom till jobbet kunde jag inte logga in. Provade att starta om, men det enda som hände var att det kom upp en dialogruta som berättade att systemet stod och tuggade på tomgång. Eller nåt sånt. Gav upp efter ett tag och ringde helpdesk. Dom som svarar i telefon på helpdesk vid sexsnåret på morgonen är inte de vassaste knivarna i lådan. Alternativt är de så trötta av att ha suttit och LAN:at hela natten lång att ingen Joltcola i världen kan förmå dem att tänka klart. Killen jag pratade med först verkade i det närmaste lobotomerad. Jag berättade att jag inte kunde logga in, han frågade om internet fungerade. Jag sa att jag inte visste, eftersom jag inte kan logga in och därmed inte heller komma åt några ikoner, till exempel Internet Explorer, han undrade om jag hade provat att gå in på Google. Han frågade om jag inte hade jobbat på länge, jag sa att jag jobbar typ jämt och att allting fungerade som det skulle igår och alla andra dagar. Han bara: Det ser ut som ditt konto är inaktiverat, jag bara: Jamen jag är ju inte inloggad, det är väl inte så konstigt. Han skulle "kolla upp saken" och bad att få återkomma. Så ville han ha mitt telefonnummer, vilket var en rimlig begäran, samt min mailadress, vad han nu skulle med den till, maila en lösning?
Efter ett tag återkom han, då hade han tänkt till lite och frågade om jag inte hade någon kollega på plats, och i så fall om det fungerade för den fiktive kollegan. Jag sa att jag var ensam i byggnaden. Han bara: Du, det kommer en kille här vid sju, han är mer van vid att jobba med er så han får ta över.

Strax efter sju ringde supportkille#2 och ville veta vad problemet var. Jag berättade samma sak som jag berättat för supportkille#1. Supportkille#2 undrade om alla sladdar satt som de skulle, jag berättade att jag hade känt på dem allihop och ja, de satt som de skulle. Supportkille#2 blev nästan gråtfärdig och sa att det var minsann inte lätt att veta i vilken ände han skulle börja felsöka, och  "de verkliga experterna kommer ju inte in på kontoret förrän vid åttatiden".
Jag började ana ett mönster. På IT-supporten får soporna börja jobba vid halv sex, sedan kommer de som är lite smartare vid sju och toppskiktet glider in tidigast vid åttahugget (OBS, PÅ MITT JOBB ÄR DET PRECIS TVÄRTOM).

Hundra telefonsamtal senare blev jag i alla fall informerad om att helpdesken hade kontaktat en annan helpdesk och att den senare skulle kontakta mig. Det gjorde dom inte. När nästan halva min arbetsdag hade gått frågade jag Per, som är IT-någonting, att hjälpa till att skynda på ärendet lite. Han bara: Vad har du för ärendenummer? När man felanmäler till helpdesk får man nämligen ett ärendenummer som man ska uppge när man pratar med helpdesken eftersom trögrövarna där absolut inte kan minnas någonting ens om man pratade med dom för mindre än två minuter sen. Jag hade säkert ett ärendenummer. Problemet är bara att de skickas PÅ MAIL. Kom jag åt min mail? Nej.

Någonting hände förmodligen i tysthet, för redan efter lunch hade systemet producerat en liten inloggningsruta till mig, men allting var segt och systemet stod bara och tuggade och tuggade. Passade på att inventera under tiden, och lagom tills det var dags att gå hem var jag framme. Nähä, men då fick jag inte öppna min mail för jag var "inte behörig". WTF? Ringde Per, berättade läget och sa sen surt att jag minsann inte tänkte sitta och vänta in systemet på övertid, så sedan gick jag hem. Eller det var tanken åtminstone, men ibland kan man ju inte gå en meter i riktning mot utgången utan att det dyker upp akuta jobbsaker i parti och minut.

Jahapp, det var min jobbtisdag det. Oerhört produktiv måste jag säga. Fast jag KAN ju ändå jobba med saker utanför datorernas värld, men tänk om jag till exempel hade jobbat med...bokföring? (hemska tanke).  Då hade det varit kört. Det ska bli spännande att se se vad jobbonsdagen kommer att bära i sitt sköte.

söndag 25 mars 2012

Sommartider hej hej

Sitter här och förundras över att klockan snart är sju och att det fortfarande är så ljust ute. Det är lika chockerande varje år och då borde man ändå ha vant sig efter 32 år med omställning till sommartid, men inte. Nu blir det förstås lite mörkt på morgnarna ett tag framöver, men ärligt, för den som stiger upp 04.30 varje vardag året om är skillnaden inte speciellt stor så här års.

Och äntligen, ÄNTLIGEN har vårbruket kommit igång och tomat- och purjolöksfröerna är i jorden. I år har jag valt Selandia, Sub-Arctic Plenty och Sibirjak som vanliga tomater och Gelbe Dattelwein och Mei Wei som körsbärstomater. Samt Almera som sommarpurjo och St. Victor som höst- och vinterdito.

Mmm...en sallad på egna solvarma tomater. Eller gå ut i landet mitt i vintern och gräva upp en egenodlad purjolök ur snön. Det är grejer det.


Kvar att göra: Betala räkningar. Inte alls lika roligt faktiskt.

Mal nutrition

Idag gick jag som vanligt upp i ottan, åt frukost, satte bröddeg på jäsning och gick ut på söndagspromenad med Remus, tax med rätt att döda. När jag kom hem igen gjorde vi misstaget att dricka elvakaffe och festa till det med några återstående gräddbullar som blev över vid tillverkningen av Adrians tårta. Vi borde satsat på en rejäl lunch istället, för sedan åkte vi på sagda Adrians kalas och konsumerade enbart kaffe och cirka en miljard tomma kalorier. Det var för all del gott, men det går ju tyvärr inte att leva på i längden. Efter kalaset åkte vi till rik-Ica för att handla och då var vi så svaga av allt raffinerat socker utan substans att det var en ren plåga och vi förbannade oss själva för att vi inte hade grundat med lunch. Åkte hem och nu lagar jag middag istället, pasta och en sås gjord på kycklingfilé, ett ton lök, vanlig plus inlagd paprika, chilisås, en halv burk superstark ajvar och lite random salt och kryddor. Stod och nallade av den inlagda paprikan medan jag skar den för den var så god och SALT. Hade nästan kunnat slörpa i mig hela ättikslagen på stående fot om det inte var så att de återstående paprikorna behövde någonting att vila i.

- Vem är det som har gjort tårtan, frågade Adrians farmor.
- Mormor har gjort den och vi har köpt den av henne! svarade detta födelsedagsbarn av sin tid rappt som om det var helt normalt att köpa och sälja hushållsnära tjänster inom familjen. RUT-avdrag på det, någon?

lördag 24 mars 2012

Deutchland über alles, eller kanske inte

Har snöat in på Van Canto. Innan ikväll satt Oskar och jag och dividerade om tysk musik, hur många bra tyska band känner man egentligen till? Ett så stort land och ändå har de inte lyckats att producera mer än cirka en handfull bra band.
Typ:
1. Van Canto
2. Die Toten Hosen
3. Accept
4. Scorpions

Ja, sen finns ju band i stil med Kraftwerk och Alphaville också, men ärligt, det var bra musik vi var ute efter. Inte Nena och vad hon nu hette som sjöng Ein bisschen Frieden i melodifestivalen år nittonhundralängesen. Hur ska man kunna få till ett tredje rike utan bra musik, det fattar väl vem som helst att det inte funkar.

Hungriga spelen

Sitter här och är ashungrig just punkt nu. Har varit och levererat 1 st trolltårta samt placerat ut ljus i densamma. Det krävde ett levande ljus, en bordskniv och lite ingenjörskonst, men resultatet blev godkänt. Hoppas bara att den är god att äta också.


Inväntar en tager-vad-man-haverfiskgratäng i ugnen. Kokade lite fisk, bredde över ett täcke av hackad lök, äpple, sparris och babymorötter, ramade in med potatismos och hällde på en gratängsås på vitt vin och creme fraiche och dill. Plus lite riven ost som blev över från förra helgens lasagnetillverkning. Jag tror det blir bra. Till detta ska vi dricka ett ekologiskt vitt vin från Argentina som jag  har glömt vad det hette, men ekologiskt vin brukar vara gott och vin från Argentina brukar också vara gott, så jag tror det här blir en fullträff. Måltiden avnjuts till veckans avsnitt av Game of Thrones på svt play. Om jag inte svälter ihjäl först vill säga.

T minus nånting

Stressfaktorn har minskat rätt radikalt nu när jag har varit på brukshundklubben i flera timmar samt bakat tårta och klockan ändå bara är ett. Det finns hopp om att tomatfröerna faktiskt kommer i jorden den här helgen.
Annat som behöver göras är: införskaffa sättpotatis och börja förgro dom. Gräva nytt potatisland. Skaffa någon form av markväv att lägga under odlingspallkragarna så att inte 50 % av grödan utgörs av kirskål, som nu. Skyffla bort all jord ur pallkragarna för att få markväven, som ännu inte är införskaffad, på plats. Köpa någon djävla VÄRSTINGGÖDSEL att hälla över hasselbuskarna som vi planterat som insynsskydd mot Tengil och Katlas hus så att de växer och frodas i expressfart. Buskarna alltså, Tengil och Katla kan gärna få krympa till storleksordning Nils Karlsson Pyssling. Tjillevippen. Nähä, det funkade visst inte. 

Fast mycket av det där får bli till nästa helg, för den här helgen är mer vikt åt bakande och kalasande. Och just nu rostar jag müsli i ugnen. Då får man chilla under tiden. Det har Gud bestämt. 

fredag 23 mars 2012

Hungerspelen!

Blir jag först i världen med att blogga om filmen? Troligtvis inte. Men har i alla fall varit på PREMIÄREN, fast det var ju mer för att man har blivit så djävla gammal att det känns säkrast att gå på 18-föreställningen eftersom går man klockan 21 är man ju inte hemma förrän MITT I NATTEN och så är det tveksamt om man orkar hålla sig vaken. Antal pensionärspoäng: 10 000 i runda slängar. Det kändes dessutom som att vi med god marginal var äldst i publiken, som i huvudsak utgjordes av tjejer i 13-14-årsåldern som sprang som tättingar ut och in i salongen med jämna mellanrum. Vad är det med den där veka Pampers-generationen egentligen, kan de inte hålla tätt mer än 30 minuter i taget?

Men i alla fall. Jomen det var en bra film, det tycker jag nog. Fast bitvis ganska jobbigt filmad, med massor av snabba och skakiga kamerarörelser hit och dit. Och hade man inte läst boken, men det hade man ju, så fick man inte speciellt mycket information om övriga deltagare, och själva spelen var ju inte på långa vägar lika fylliga och detaljerade som i böckerna. Överlag tyckte jag att det fattades rätt mycket detaljer, men då hade väl filmen blivit cirkus en vecka lång och det hade ju kanske blivit i mastigaste laget. Däremot såg nästan alla karaktärer ut nästan precis som jag hade föreställt mig när jag läste boken (utom katten Smörblomma, men det går ju att leva med att just den lilla detaljen fallerade).

Katniss var bra. Mer såna förebilder på film, tack. Oskar bara:  Jamen hon den där Winter's Bone-tjejen, hon går ju bara omkring i kängor och säger ingenting i alla filmer, hur svårt kan det vara? Då ska man observera att jag härom dagen kom på honom med att sitta och kolla på den fjärde (tror jag) Dirty Harry-filmen. Frivilligt. Vi kan alltså konstatera att han inte har någon direkt smak ifråga om filmer.

Känner mig på det stora hela mycket nöjd med filmupplevelsen. Jag ger den fyra härmskrikor av fem möjliga. Seså, schas iväg till bion med er nu allihopa.

Brusa högre lilla å

STRESSEN! Fan vad trött jag är. Jobbade som ett as mellan halv sex och tolv bara för att kunna hinna äta smörgåstårta och vara med på mini-kickoff mellan tolv och fyra. Nu: Hemma och astrött, hade helst av allt velat sträcka ut mig raklång i soffan med ett glas rött, men ikväll ska vi på bio så det blir ingenting med den saken.

Imorgon: Upp i ottan, tillbringa förmiddagen på brukshundklubben, åka hem, baka tårta. Eventuellt åka och leverera tårta, beror på hur den blir. På söndag: Kalas. Och sedan är det ju måndag igen.

Känner ENORM stress över mina oplanterade tomatfröer just nu. 

torsdag 22 mars 2012

Trötter part 2

Idag ser ut att bli en upprepning av igår. Jobbajobbajobba, hem och städa, snart ska jag åka till brukshundklubben och tränatränaträna. Det värsta är att alla på brukshundklubben verkar ha enormt mycket tid och vill gärna sitta och fika och vara sociala mellan träningspassen. Och det är väl för all del trevligt, men klockan åtta på kvällen vill man inte höra "nu går vi in och tar en fika och sedan kör vi ett pass till efter det" när man i normala fall ligger i bingen kl 21.

Saker som stressar en aning just nu: Apmycket på jobbet. Sådär mycket så att man får med sig jobbgrejer in på toa för att hinna med. Att gå på toa alltså. Att jag varken hunnit se vare sig 30 grader i februari eller Äkta människor den här veckan. Och imorgon ska vi på bio och då kommer vi att ligga back på Game of Thrones också, för den ser vi på fredagar i vanliga fall. Har inte 3 timmars tv-tid just nu. Och på lördag förmiddag ska jag till brukshundklubben för då är det inskrivning på kurser samt uppvisning som jag och Remus ska vara med på, och på söndag är det kalas för Adrian. Däremellan ska det bakas en festlig trolltårta som ska räcka till cirkus 20 personer. Oklart om det räcker med en, måste kanske göra två? Tårtor alltså. Dessutom har jag fortfarande inte planterat några tomatfrön, och purjolöksfröna borde också komma i jorden väldigt snart. Har dessutom lovat att beställa majs...frön? heter det så? till Deewee, så det ligger också rätt högt på priolistan. Och dessutom måste jag både vila mig och komma i form på en och samma gång. Hur FAN ska det här gå till?

onsdag 21 mars 2012

Dvärgen Trötter

Jag är förmodligen inte alls som dvärgen Trötter, för mig veterligen så FICK han vara en lat fan. Eller nu är jag kanske ute på hal is, jag har nog aldrig sett hela Snövit utan bara det där som går på julafton, kanske var han flitig som få innerst inne. Ungefär som jag då. Men jag känner mig som Trötter, sliten och gäspande. Idag har jag först jobbat, sedan jobbat över. Sedan var jag ute och sprang en runda efter jobbet. Därefter for jag raka vägen till närliggande Ica Kvantum och handlade under tiden som jag eftersvettades som ett klimakterieoffer. Bara tunga grejer stod på inköpslistan dessutom, som  till exempel flera olika sorters mjöl, socker, samt litervis med mjölk, yoghurt, juice, fil. Höll på att bryta armarna av mig när jag skulle bära ut alltihop till bilen. Körde sedan hem, skuttade in på Konsum för att hämta ett paket och vidare till Matöppet för att hämta ett annat. ALLVARLIGT, kan man inte liksom samordna både post och Schenker och DHL så att man kan hämta sina grejer på ett och samma ställe? Hur svårt kan det vara?

Kom så äntligen hem, släpade upp sommardäcken från källaren. Noterade att det var ju hemskt vad mönsterdjupet var dåligt, släpade därför upp ytterligare en uppsättning för att jämföra. De senare var bättre, så de får åka på imorgon. Orkade inte fundera på vad jag skulle göra med de gamla, vad gör man med gamla däck egentligen? Det finns ju något som heter producentansvar, men vad innebär det? Får fråga Patrik imorgon. Patrik är som ett orakel i såna här frågor, han vet allt. De gamla däcken fick ligga i en hög på gårdsplanen, själv gick jag in och packade upp alla tunga saker jag handlat tidigare. Slängde i mig en tallrik yoghurt, fruktsallad och müsli medan jag kollade lite mail och Facebook. Sedan skulle jag boka biljetter till bion. Ja, men då kunde man inte bara reservera biljetter utan var tvungen att betala dom, för reservationskvoten var fylld. Vad är det för djävla trams? Ja, men då fick jag väl lyfta röven ur soffan och gå och hämta mitt Visakort för att betala. Nä, men då fick jag meddelandet "köp medges ej av banken". WTF, ska banken bestämma om jag ska gå på bio eller inte? Pengar fanns ju på kontot, men då visade det sig att jag inte hade aktiverat någon slags Visa Digital Secure-tjofräs som man måste ha för att kunna använda sitt kort på SF:s sida. Normalt när jag betalar på nätet använder jag e-kort, och då behöver man inget sånt, men för att kunna hämta ut sina surt betalda biljetter var man tvungen att komma dragandes med samma kort man betalat med, och då antar jag att det inte duger med en tjänst. Så det var bara att lyfta på röven en gång till och klampa upp och hämta bankdosan och skaffa sitt Digital Secure-skit. Matade sedan in kortnummer, giltighetstid och CVV-kod för vad som kändes som artonde gången, klickade på KÖP och då talade trög-SF om för mig att platserna jag reserverat inte längre var reserverade eftersom jag varit inaktiv för länge. MEN KUNDE NI INTE SAGT DET FRÅN BÖRJAN DÅRÅ? Tillbaks på ruta ett, boka om platser, mata in kortnummer, giltighetstid, CVV-kod, KÖP. Sådär, äntligen.
Och därefter var det bara att lyfta röven för tredje gången och åka till brukshundklubben för att träna. Lovade nämligen i ett svagt ögonblick att vara med på en liten uppvisning nu på lördag i samband med att hundkurserna börjar, och nu var vi fem stycken som skulle träna ihop oss. Det tog evigheter, eller det gjorde det väl egentligen inte, men jag hade bara tänkt vara där typ en halvtimma, och nu blev det istället en och en halv timma.
Körde hem, kastade mig i duschen och här sitter jag nu. Klockan är läggdags. Ska gå upp och läsa lite i Mary Lawsons En lördag i juli när jag var sju år eller vad fan den nu heter. Jag orkar ungefär två sidor per kväll, sedan vilar jag i Morfei armar. Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag.

Film är bäst på bio

Jag gillar att gå på bio, men det blir rätt glest mellan besöken ändå. Oklart varför när man nu har utflugna barn och allt, man skulle ju kunna gå på bio varenda kväll om man hade haft lust. Sist vi var på bio så tror jag vi såg "Avatar", så det var ju ett tag sedan om man säger så.

Men nu kommer ju Hungerspelen som film, och eftersom jag gillade boken ser jag nu fram mot att bli lite besviken på filmen som sig bör. Tycker i alla fall de har lyckats bra med val av skådespelare, för både Gale, Peeta och Haymitch ser nästan exakt ut som jag har föreställt mig dom. Det bådar ju gott åtminstone. Finns inget värre än när folk inte ser ut som man tänkt sig. Eller ännu värre, när de påminner om någon man känner. Han som spelar Brutus Howell i Den gröna milen ser ut som vår truckförare på jobbet. Sånt är ju rent ut sagt skitstörigt. 

Oskar fick nästan tvingas till detta biobesök, och då har han ändå genomlevt mig läsandes Hungerspelstrilogin under ständiga utrop i stil med: Fan vad den är bra! Åååh, nu är det spännande! JAHA! Men hur ska det gå NU DÅ? Hade hade han fått välja hade det blivit Tinker tailor soldier spy...GÄSP. Om jag ska vara ärlig så tycker jag spionhistorier är rätt trista. Spionfilmer och filmer som handlar om maffian = sömnpiller. Och man betalar ju inte 100 spänn för att sitta i biofåtöljen och snarka.

100 spänn förresten. När började det kosta 100 spänn att gå på bio? I min värld kostar en biobiljett cirka 60 kronor, men något har uppenbarligen hänt utan att jag har märkt det.

Punkt se

Varför har man plötsligt fått adress blablaha.blogspot.se? Var det inte .com innan? Eller har jag blivit senildement?

tisdag 20 mars 2012

Shoppinglycka

Man kan väl konstatera så här: Second hand + Lund = DYRT. Eller va? Inte ska väl en begagnad pocketbok kosta 25 spänn? Ett par jeans för 198 kronor? Inget speciellt märke, obs. Överlag kändes det som att utbudet var för litet och priserna för höga, så jag köpte bara lite böcker och några snygga studsbollar. Jenny köpte en redningsbägare, en halsduk och en bok om efterrätter. Sedan var vi i en så kallat privat second handbutik, alltså inte Myrorna eller Erikshjälpen eller Emmaus eller liknande. Där fanns otroligt coola saker, men man fick ju nästan hjärtslag av priserna, så snåla vi lämnade butiken utan att köpa ett dugg. Men men, vi hade i alla fall kul. Lyxigt att sluta tidigt på jobbet och bara swischa iväg på shoppingtur, nu låter det här som ett helt spontant infall och det var det verkligen inte, det har planerats i månader, men fått skjutas upp tusen gånger på grund av sjukdom och vab och jobb och andra grejer. Men nu blev det äntligen av. 

Passade även på att besöka Body Shop. Jag älskar Body Shops grejer, men hatar Body Shop i Ankeborgs personal, så därför försöker jag besöka Body Shop när jag är i andra städer. Det händer ju inte så jätteofta, så det är tur att deras grejer är dryga och varar i cirka tusen år. Dubbel tur, eftersom allt på Body Shop dessutom är asdyrt.

Sedan skulle vi med olika tåg hem, och naturligtvis kom Jennys med en gång medan mitt dröjde 40 minuter. Men då belönade jag mig själv med att gå tvärs över gatan och köpa en Subwaymacka. Mmmm....Subwaymacka. Bästa mackan. Nu är jag mätt och trött.

I shop, therefore I am

Har drabbats av shoppingsjuka. I normala fall spenderar jag /videlar av lönen på mat och räkningar, och det som blir över hamnar på sparkontot. Så småningom omsätts pengarna på sparkontot till något inte speciellt glamouröst (fast det tycker ju jag) som en ny värmepanna. Eller nya takpannor. Inte så flärdfyllt precis.

Men nu verkar jag ha drabbats av shoppingdjävulen. Förra månaden köpte jag ju två par sprillans nya Adidasbyxor, och i fredags köpte jag nya löparskor. Adrian fyller år på söndag, så häromdagen satt jag och klickade hem lite random pussel och spel från lekmer.se, samt som pricken över i, ett toalock med Blixten McQueen. Fast det vägrar jag ge som present, hur djävla kul är det att få ett eget dasslock när man fyller 3?

Ja, men häromdagen kom det något smaskigt bokreaerbjudande från Bokus som jag inte kunde motstå. Och igår fick jag för mig att jag nog behöver nya hörlurar för det är så kasst ljud i dom jag har nu. Och de som det är bra ljud i sitter inte kvar när man löptränar, och det är cirka störigast i världen att hålla på och pilla med hörlurarna stup i kvarten när man springer. Så då var jag tvungen att beställa ett par som rekommenderades på någon löparsajt. Och på tal om bra ljud så kände jag att jag eventuellt inte kunde leva om jag inte fick köpa Van Cantos samtliga skivor på ett bräde, tur det bara var fyra stycken så att det inte var Ingmar Nordströms Saxparty-plattor jag snöat in på.

Ja, det var väl i stort sett allt. Och idag ska Jenny och jag åka till Lund och gå på second handfyndturné. Här i Ankeborg är ju utbudet lite skralt, så vi får rikta oss mot större städer. Men det är ju välgörenhet, så det kan väl inte vara  fel? Och på fredag är det ju lön. Undan, ur vägen, här kommer vi.

måndag 19 mars 2012

Waiting, hating

Sitter och väntar på en HANTVERKARE som ska komma och titta på vårt tak från 1950, som är i visst behov av förnyelse och då måste man ju begära in prisuppgifter från kreti och pleti och ha sig. BORING. De, hantverkarna, passar ju aldrig tiden, eller dumt nog sa han aldrig riktigt när han skulle dyka upp, bara "någon gång efter fyra", men det innebär ju att han kan stå och knacka på dörren 23.59 i natt. Fast det tror jag väl kanske inte han gör, eftersom det verkar klart smartare att titta på ett tak i dagsljus. Fast Jenny påstår att hela hantverkarstammen utgörs av de killar som satt längst bak i klassrummet och skränade och kastade suddgummin och gungade på stolarna och vägrade ta av sig kepsen, när de inte skolkade och stod i rökrutan och tuffade sig. Jag har en oroväckande känsla av att hon kan ha rätt.

I alla fall. Är det något jag hatar så är det att sitta och vänta på någon som ska komma. Aldrig har man väl haft så många ärenden utanför huset som nu. Aldrig varit i så stort behov av att duscha som nu. Aldrig haft så stor lust att lägga sig ner och ta en tupplur som nu. Och inget av detta kan man göra, eller det är väl egentligen vad man BORDE göra, för då kan man ge sig fan på att de kommer. Sitter man bara sysslolös och inte tycker det är lönt att börja på någonting kan det dröja timmar innan någon dyker upp. Men så fort man har dragit av sig paltorna och står med ena foten i duschkabinen så knackar det på ens lilla dörr, så säkert som amen i kyrkan.

Mitt kraftiga behov av att duscha kommer för övrigt från min nästan-löp-premiär idag. Jag har ju inte sprungit en meter sen innan jag fick influensan från helvetet, och det är EN MÅNAD SEN, och innan dess kunde jag väl inte skryta med någon direkt toppform heller, även om formkurvan var svagt på uppåtgående. DÅ, alltså. Kondition är, som alla vet, en färskvara, så nu var det bara att bita i det sura äpplet och börja om från början igen. Idag blåste det minst sagt friska vindar på det öppna fält där jag numera förlägger de flesta av mina träningsrundor, och det gjorde ju inte saken bättre, men det gick väl ändå någorlunda. Var i alla fall sjukt nöjd med mina My Little Pony-skor, återstår bara att se imorgon vad Kalle Ankafötterna egentligen tyckte.

Nu blev det visst dags att snacka tak. Over & out.

Bearbetning

Ni vet hur det är när man får en låt på hjärnan? Den bara mal och mal och mal och går liksom inte att stänga av. Ofta är det dessutom skitdåliga och jobbiga och töntiga låtar i stil med "Köppäbävisan" eller "Papaya Coconut". Tycker det är väldigt oklart hur hjärnan resonerar kring det här, för inte fan VILL man gå runt och maniskt hysteriskt tralla på Fånt ja e körv så höppe ja i älva både bittida och sent? Men det är väl något djävla överjag som håller på och spökar runt däruppe för att driva en till vanvett.

För ett tag sedan började det en tjej som heter Sabina på mitt jobb. Vi har en hel del med varandra att göra, och nästan varenda gång så går jag och gnolar på Stefan Sundströms "Babyland" en bra stund efteråt. Nu gillar jag Stefan Sundström. Jag gillar till och med låten "Babyland", eller gillade ska jag väl kanske säga. För jag börjar tröttna lite på att ha Stefans lite gnälliga Sabina sa till mej, det är inte hennes grej att åka nittifyyyyyyyyyyyran som sin inre jukebox' enda låt.

Kikki Danielsson, kom tillbaks, allt är förlåtet. Nej, jag skojar bara. Men jag  tänkte att om jag skriver det här så kanske hjärnan byter spår. Hoppas.

söndag 18 mars 2012

I väntans tider

Öppnade källardörren och gastade: MATEN ÄR KLAAAAAR. Fick ett "Jamen det är ju inte jag" till svar. Hur ska man förhålla sig till det? Är det okej att jag börjar äta? Har i och för sig nallat lite av brysselkålen redan, så exakt var måltiden börjar och inte börjar är kanske lite diffus, men det är en rättighet man har som kock, tycker åtminstone jag. Men i övrigt! Ska inte familjen liksom stå i givakt när man tillkännager att måltiden är serverad? Det vore väl inte för mycket begärt?

Mvh
Hungrig_68:a.

Söndag, ingen ångest

I morse vaknade jag pigg som en lärka i arla morgonstund. Studsade upp, gjorde frukost, åt frukost, läste DN, löste korsord, slängde i en maskin tvätt, satte bröddeg och diggiloo-diggilej-studsade sedan ut i naturen med mina nya My Little Pony-färgade skor. Kom på när jag var halvvägs till Vittskövle sågverk att jag visst glömt mina BUNGY-PUMPS-stavar hemma. Så kan det gå. Travade på i rask takt genom skogen och stötte då och då ihop med ett tjugotal dovhjortar som inte fattade hur de skulle förhålla sig till stigen för att undvika människa och hund, utan de brakade bara planlöst fram genom skog och mark cirka femtio meter och stannade där tills vi kom ikapp igen. Denna hunds jaktinstinkt var det inget större fel på, skulle jag vilja påstå, han var minst sagt toppad. Dovhjortarnas överlevnadsstrategi kändes mer tveksam, men det är ju inte mitt problem.

Kom hem, bakade bröden, satte bulldeg på jäsning. Frestade hit The Wendels på fika lagom tills kanelbullarna var färdiga. Fikade, tittade på Lady och Lufsen och spelade spel med Adrian medan Oliver sov/åt sig genom hela besöket. Fick skit för att jag råkade säga till Adrian att vi skulle lägga ut alla dominobrickorna mellan oss för att "skaffa oss en överblick", tydligen får man inte tala så till en treåring i nådens år 2012.

Sedan bytte vi film till Djungelboken (på VHS), det räcker med att den står på i bakgrunden för att Den Stora Tröttheten ska välla in. Kan det vara alla julaftnar när man legat mätt och trött på soffan och lyssnat på Var nöjd med allt som livet ger och allting som du kring dej ser, glöm bort bekymmer sorger och besvääääääär som gör att man känner sig närmast färdig för långvården efter tio minuter? Detta är något av ett mysterium.

The Wendels återvände till Riverhouse och jag röjde upp lite och satte igång med söndagssteken. Oskar tog sin tillflykt till källaren för att skrapa färg till fönster som ska sitta på/i växthuset inom kort. Egentligen hade jag tänkt plantera tomatfrön, men det får nog bli imorgon för nu är det snart dags att göra sås. Älskar att göra söndagsstek-sås och det finns inget godare. Dessutom hittade jag en påse brysselkål i frysen, och därmed kommer måltiden att vara FULLÄNDAD.

Over & out för stunden.

lördag 17 mars 2012

Lördag hela veckan

Idag är det lördag. På en lördag kan man göra följande: äta frukost jättelänge, lösa fredagskorsordet i DN (veckans tema var släktforskning, och det var busenkelt eftersom det var frågor om bland annat Alex Haley, och vi har nyligen sett Rötter på dvd, och om Gamla Riksarkivet, och där var jag ju på skrivarkurs för inte så längesen. Busenkelt som sagt.), gå ett par timmars stavgång, komma hem igen, pyssla med slash öva på Adrians tårtdekoration, bära in ved och lite såna saker. Har nu lagat världens godaste köttfärssås samt världens godaste bechamelsås och ska inom kort slänga ihop världens godaste lasagne. I kylskåpet ligger några flaskor god cider med kort datum som borde förbrukas, men jag vet inte, cider och lasagne? Det borde väl vara ett italienskt rödvin här känner jag lite. Jaja. Vi får väl se.

fredag 16 mars 2012

Ytterligare ett inlägg om mina nya löparskor

Asics GT 2170 heter de, och så här ser de ut.
Extremt fula (enligt mig), men även extremt sköna (också enligt mig). För 1600 spänn blir de dina (enligt Runner's Store). Hej då.

Happy go lucky

Alltså, vilken KANONDAG detta har varit. Nästan allt har gått i min väg faktiskt, eller nja, nu ska vi väl inte överdriva. Till en början med tänkte jag sluta tidigare idag, men det sket sig. Efter jobbet åkte jag till ICA MAXI. Det finns nog inget ställe på jorden som jag hatar så mycket som ICA MAXI. Men nu är det så att Adrian fyller år nästa helg, och det ska bakas en tårta med troll på. Trollen ska man, enligt en bild, tillverka av skumbollar (eller vad fan det nu heter, såna som är kokosbollar fast utan kokos) med ögon av mini-Smarties som på något sätt ska tryckas dit på den supertunna chokladytan som täcker skummet, och så ska varje troll dessutom ha ett ljus nedstoppat i sig. Det känns som ett precisionsarbete på hög nivå, så jag tänkte köpa på mig lite råvaror för att öva innan det blir skarpt läge. Varje gång jag ska köpa någonting som jag inte är hundra på att det finns på vanliga Ica eller Konsum så beger jag mig till ICA MAXI, för deras utbud är ju mastodontiskt. Hela ICA MAXI är ju så djävla stort att man utan problem skulle kunna härbärgera ett par hangarfartyg bara mellan mjölkdisken och grönsaksavdelningen.
Vad som gick snett på ICA MAXI:
1. Det var fredag. Alla vallfärdar till ICA MAXI på fredagarna. Det var knappt det fanns en parkeringsplats ens en gång, och då var jag ändå där vid tvåsnåret. Hela ICA MAXI var fullt av folk som drev omkring som stora zombiegäng och var allmänt i vägen. Hatar sånt.
2. De enda gräddbullar som fanns var i fel form. Köpte dom ändå, får se hur det blir. 
3. Det är fel att tro att bara för att man köper en liten förpackning Smarties så innehåller den mini-Smarties. Det här var vanliga bautastora Smarties som vi redan dömt ut som för stora. Får testa ändå ihop med de felformade gräddbullarna.
4. Glömde köpa tårtljus. Men det har dom kanske på Konsum här i byn. 

HATAR ICA MAXI.  Nästa gång blir det Willys.

Men sedan var jag på massage, och det är ju verkligen ett perfekt sätt att avsluta en sträng arbetsvecka på. 400 kronor fattigare vroomade jag sedan upp på stan. Hittade en helt onaturligt bra parkeringsplats i skuggan (det har ju varit SOL idag, och även om det inte är högsommarvärme är ju hund+bil+sol en skitdålig kombination), där det var lätt att köra in och dessutom extremt nära parkeringsautomaten.

Kände hur min dåliga ICA MAXI-karma rann av mig och så studsade jag glad i hågen mot mitt nästa mål som var Team Sportia. Skulle nämligen köpa nya löparskor idag, och Team Sportia hade speciella "Asics-dagar". Asics är ju det skomärke som mina Kalle Ankafötter föredrar framför alla andra märken, och skulle det nu dessutom bli lite billigare så gjorde det ju inte ont någonstans, tänkte jag, naiv som jag är. Tänkte dessutom att eftersom jag vet vad modellen som funkar heter så borde det ju inte vara särskilt svårt att hitta något motsvarande i Asics-sortimentet. Borde ha tänkt om där. På Team Sportia jobbar bara snorvalpar som inte vet någonting om någonting. Jag vandrade skoavdelningen runt, scannade av hylla efter hylla med olika Asicsmodeller, men det fanns bara storlek 40 och uppåt och jag har cirka 38½, möjligen 39. Högg en yngling och förevisade mina kära men utslitna Asics Gel Foundation IV och bad att få se på någon liknande modell för breda fötter i storlek 38½ eller däromkring. Det tycker man ju skulle vara en högst rimlig begäran i en sportaffär, men den här killen var förmodligen inte ens född när mina Asics Gel Foundation IV lämnade skofabriken, och när han än var född så var det bakom ett hölass. Han stod där och plockade helt lamt med befintliga modeller på hyllorna och letade helt planlöst efter rätt storlek medan han malde "41...här är en 43:a...42,5...43...nej, den här modellen verkar vi bara ha i större storlekar". Jag förklarade att jag redan tittat på allt som stod på hyllorna och det fanns bara storlek 40 och uppåt. Menlösa killen var ändå tvungen att titta igenom allt för att se det med egna ögon. Jag frågade om de inte hade något LAGER där han kunde gå och hämta fler storlekar, men nääää...det hade de inte, jamade han, eftersom det här var ERBJUDANDEN, i så fall fick man gå till standardsortimentet med normalpriserna. Jag förklarade att priset var oviktigt, det enda jag ville ha var ett par skor som passade. Då försökte han pracka på mig ett par Adidas, fastän jag precis förklarat att Asics är det enda märket jag kan ha.
Kände hur jag härsknade till och sa därför att jag inte hade tid med detta längre, och så gick jag ut på gatan och vandrade hundra meter bort till Runner's Store. Som inte hade några "Asics-dagar", men det var samma försäljare som när jag köpte mina Asics Gel Foundation IV, fast på den tiden var det inte Runner's Store utan Löplabbet. Jag blev ju lite besviken på Löplabbet som prackade på mig ett par kassa Saucony som aldrig varit sköna, men det var också en sån där ung spoling som inte visste någonting om någonting. Men Runner's Store-Magnus kastade en orakelblick på mina skor och fötter, vandrade ut på lagret och återkom med tre par. Första paret klämde på hälen, andra paret var för smala, tredje: BINGO, satt som en andra hud. Det var som att känna Guds närvaro inne på Runner's Store. Jag vägrade ta av dom utan krävde så att säga att få köpa dom på stående fot. Det fick jag. Fick till och med ett par skosnören på köpet, men det kan ju vara en marginell vinst när man köper skor för 1600 spänn.

Fula är de dock, ska tilläggas. Enligt mig i alla fall.  Illblå och illskära och med illgröna skosnören, som om kinesbarnen på fabriken som tidigare tillverkade My Little Pony hade fått ställa om produktionen till löparskor lite snabbt sådär. Dom färgerna är ju inte riktigt jag om man säger så. Men vad fan, man kan ju inte få allt. Sköna skor är mer än tillräckligt för att jag ska vara nöjd, nöjdare, nöjdast. Blev på MYCKET bra humör och firade med att gå till systembolaget och köpa nio flaskor dyrt ekologiskt rödvin, ska dock inte fira med att dricka upp alla på en gång. Men sköna skor måste firas. Jag riktigt diggilodiggilej-studsade fram på stadens gator och torg och kände mig både EUFORISK och OÖVERVINNERLIG. Extra mycket studsade jag när jag passerade Team Sportias mossiga butik, de kan ta sina djävla Asics-dagar och stoppa upp där solen aldrig skiner. Mig ser ni aldrig mer.

torsdag 15 mars 2012

Back on track

Hemma igen efter ett rätt så intensivt träningspass på brukshundklubben. Med tanke på hur vi har slappat oss igenom vintern så gick det faktiskt långt över förväntan. Efter träningspasset fick Remus leka med en 16 veckor gammal schäfervalp, vilket verkligen var göllegöll på hög nivå. De var ungefär lika långa, men schäfervalpen var redan typ dubbelt så hög som den tvååriga taxen. I normala fall är Remus rätt så stöddig mot andra hanhundar, även om de är så stora att han lätt skulle kunna bli förväxlad med en lunchmacka. Men när Remus får träffa valpar så förvandlas han omgående till Bussig Lekfarbror som mer än gärna låter sig jagas, bli omkullvält och tuggad på hur länge som helst. Om man inte smälter när man ser sånt så har man inget hjärta i kroppen.

Här började jag genast drömma om en valp i familjen så att Remus skulle få någon att leka och härja med. Boris börjar bli gammal och trött och tycker mest sånt är ovärdigt och blir förbannad efter cirka 30 sekunder. Här fick jag verkligen stålsätta mig och tänka på hur JOBBIGT det är med valpar, det är ju som att ha spädbarn. Värre. OBS, MYCKET VÄRRE.  Har inte tid med en valp just punkt nu heller. Fast man kan ju få fantisera lite.

Sleten

Sitter här och är helt sleten. Har jobbat som ett as och städat hela huset efter det. Nu skulle man vilja sjunka ner i soffan och tillbringa resten av kvällen där, men se det går inte för ikväll har jag bestämt att jag ska åka till brukshundklubben och träna med Remus, tax med rätt att döda. Det är bara att erkänna att vi har slappat till oss nu under vintern. När det var senhöst och kallt och regnigt och blåsigt tyckte jag att det var okej att ha en liten paus, för vi hade ju ändå tränat både agility och lydnad hela hösten. Sedan fick ju först Boris och sedan Remus kennelhosta, så då var vi isolerade på grund av smittrisken. Visserligen vaccinerar nästan alla sina hundar mot kennelhosta, men det hade ju vi också gjort och se hur bra det hjälpte. Ja, sen fick ju jag en släng av digerdöden och jag skojar inte om jag säger att jag varit klen och orkeslös i veckor. Först NU börjar jag känna mig någorlunda återställd, men så sent som i förra veckan fick jag nästan andnöd av att gå uppför en trappa (för att vara korrekt så var det fyra trappor och jag pratade hela vägen upp nästan utan att hämta andan, men ändå, man är väl ingen himla pensionär heller).

Men nu får det bli ordning på torpet. Har nämligen i ett anfall av hybris lovat att visa upp Remus och hans färdigheter i lydnad på Taxens dag i sommar, och då ska det väl helst finnas något att visa upp också. Ikväll blir det därför inget soffslappande utan jag tänker ansluta mig till träningsgruppen och börja styra upp situationen. Det känns som att det var så längesen jag var med på någon träning att jag eventuellt inte känner en enda människa där längre. Det kanske är lika bra.

onsdag 14 mars 2012

Hair part 2

Man kan ju inte låta bli att ryckas med litegrann i den här hår-under-armarna-debatten. De som är unga, dumma eller båda delarna tycker tydligen att en person som väljer att inte raka sig under armarna helt automatiskt är lika med en person som väljer att inte duscha eller tvätta sig på flera månader. Hår har blivit en synonym till smuts och snusk.

Man bara: va?

Är det den här generationen som ska ta hand om mig när jag blir gammal?

Hit med lite energi, tack

Idag hade jag jättemycket energi på jobbet. Det var ju kul för jobbet, och indirekt även för mig för all del. Fick mycket gjort, blev av med en del av högarna på skrivbordet. Energin räckte även till att åka till macken för att köpa nya glödlampor till Queen of Volvos bakljus, besöka apoteket och Ica, åka hem, gå i Läskiga Skogen en dryg timme samt fixa matlådor för resten av veckan när jag kom hem igen. Men nu är den SLUT. Energin alltså. Så nu sitter jag i soffan och har foten i den patenterade liniment-och-elektrisk-värmedyna-kombinationen. Den känns inte helt hundra, foten alltså, men kanske åttio. Det går ju på rätt håll åtminstone.

På apoteket idag skulle jag köpa fluorsköljmedel som jag får på recept av min tandläkare. Det är inget speciellt superduperfluortantsgift som är hett på svarta marknaden, för det går att köpa receptfritt också, men det blir ett mer förmånligt pris på recept. Enligt min tandläkare, vars ord och visdom jag aldrig någonsin skulle drömma om att ifrågasätta.
Som bekant är det influensatider nu. Tror Oskar och Oliver är de enda i den närmaste kretsen som inte varit sjuka. Än, alltså. Det kanske lönar sig att heta något på O. I alla fall, till apoteket vill man ju absolut inte gå i dessa tider, det är ju som att stiga in i ett djävla virusvaruhus. Men ibland är man ju så illa tvungen, som till exempel när ens tandläkare tittar en djupt in i ögonen och säger med sammetslen röst att Jag tycker du ska fortsätta med fluorsköljningen...Sånt skojar man inte bort. 

Jag klev alltså in i viruscocktailpartyt och tog en kölapp, naturligtvis var det hundra svaga pensionärer med längtande vekhet och sotiga bröst före mig.  Kände inte för att mingla runt, så jag lutade mig mot hyllan med intimprodukter (där var det tomt, till skillnad från hyllorna märkta med "Förkylning" och "Värk och feber"). Bakom mig hörde jag en man hålla en monolog om sin fotsvamp som aldrig ville gå över, trots att han provat "allt". Där stod jag och tänkte: Über allen gipfeln ist Ruh. Fan vet vad det betyder, men det är tyska och det var Goethe som sa det, så nu vet ni det.

Till slut blev det min tur. Jag viftade glatt med min handskrivna gula receptblankett som jag var ensam om i hela lokalen att ha, alla andra hade e-recept. Den blev mottagen av en mindre glad farmaceut, eller vad de nu har för titel, de där som såsar omkring i ultrarapid i vita rockar och Birkenstocksandaler på andra sidan apoteksdisken. Farmaceuten tittade på min gula blankett som om han aldrig sett en sådan förut. Han var ung, så det hade han kanske inte. Han läste den om och om igen (och här ska tilläggas att min tandläkare har en helt läslig handstil, så det kan inte bero på det) som om den innehöll breaking news om senaste utvecklingen i Mellanösternkrisen. Så började han skriva av det som stod på receptet. Där står typ: "Skölj under 2-3 minuter morgon och kväll", inte mer. Men den här killen gick igång som om han vore Fjodor Dostojevskij när inspirationen till Brott och straff flödade som mest. Jag överdriver inte om jag säger att han hamrade på tangentbordet i flera minuter. Sedan skulle han scanna av en streckkod på i tur och ordning receptet, flaskan och etiketten. Läsa vad det stod, dubbelkolla mot receptet, dubbelkolla igen. ALLVARLIGT. Det är väl bra att de är noga, men det här var ju ett receptfritt läkemedel. Jag hade kunnat gå raka vägen till tandkrämshyllan och plockat åt mig litervis med samma produkt utan att någon hade höjt ögonbrynen.
- Kan jag få se på din legitimation också, frågade farmaceuten allvarligt men artigt, och jag langade fram körkortet medan jag funderade på om det här skulle kunna gå att omvandla till någon form av komplimang eller inte. Legitimation för att köpa fluorskölj...troligtvis inte. Så frågade han om jag "använt den här produkten förut". Alltså FLUORSKÖLJ! Det var ju inte precis någon psykmedicin med risk för grava biverkningar.  Jag andades fram ett "ja" och som belöning fick jag ett erbjudande jag inte skulle kunna motstå, en doseringssked i genomskinlig plast. Tackade dock nej till detta, vänligt men bestämt.

Som sagt. Det är inte konstigt att det tar tid på apoteket. Hoppas att inga luftburna viruspartiklar kom i min väg under denna evighet som besöket tog. Eller att mitt immunförsvar är supertaggat, trots att jag inte heter något på O. 

tisdag 13 mars 2012

Big Brother 2012

Igår dristade jag mig till att se ett avsnitt av Big Brother på nätet. Har inte följt denna såpa på många år, första omgången var rätt kul, för då var det ändå förhållandevis normala människor som var med, andra omgången skrattade man lite överseende åt silikonblondiner som Linda Rosing, men sedan blev det ju BARA såna deltagare, och då tröttnade jag. Men igår kastade jag alltså ett öga på ett slumpvis utvalt avsnitt, och herrejävlar vilka spånkorgar det finns. En helt seriös diskussion mellan en kille och en tjej om huruvida tjejen egentligen var man på grund av att hon hade storlek 41 i skor och använde killdeo ("Jamen den är mycket bättre"..."För oss killar, ja"..."Nej"..."Jo"...helt ALLVARLIGT, hade ingen aning om att det fanns särskild "killsvett" utan trodde bara det var lukten och typ designen på förpackningen som skilde sig åt, men man har uppenbarligen SÅ mycket kvar att lära).

Eh, ja. Evolutionen känns rätt misslyckad just nu.

Fotstatus

Igår var min djävla FOT ingen rolig historia precis. Det gjorde till och med ont att ha ett täcke vilande mot fotens ovansida, eller fotryggen, kan det heta så? Vad det än heter så gjorde det ONT. Och detta trots att jag suttit blickstilla i soffan hela kvällen med foten insmord med liniment och inlindad i en elektrisk värmedyna (därav stillasittandet, sladden är bara någon meter lång). Tror mycket på värmebehandling nämligen. I morse kändes det väl sådär, men under dagen tyckte jag nog att smärtan började avta en smula. Hoppas hoppas. Har bestämt mig för att det beror på mina Saucony-skor. Har aldrig riktigt gillat dom. De var inte hundraprocentigt sköna från första början, men jag är ju van vid att skor måste "gås in" med varierad grad av lidande under en period. Enda undantaget var mina Asics Gel Foundation IV, de enda skor som suttit som en dröm på Kalle Ankafötterna från första stund, och naturligtvis utgick de ur sortimentet cirka år 2008. Att man aldrig lär sig. Tyvärr kostade ett par Asics Gel Foundation IV runt 1500 spänn år 2008, så det var ju inte riktigt läge att köpa upp sig på en livstidsförbrukning. Två par fick räcka, två par har jag fortfarande. Ett par använder jag på jobbet, men det är sorgligt trasiga. Det andra paret har jag som slafsa-omkring-i-till-vardags-skor. Rätt så utnötta är de också, så förra gången det var aktuellt att köpa löparskor så lät jag mig övertalas av någon förljugen försäljare att köpa Saucony istället, för de var "bäst för mig".

Vad jag inte gillar med Saucony är att de är för stumma. De klämmer när jag tar dom på mig. Sen när man gått ett tag och de liksom töjt till sig en aning så klämmer de inte längre, men det där initiala klämmandet är tillräckligt störigt för att jag inte ska gilla dom särskilt mycket. Har blivit bortskämd med Asics:arna som suttit som gjutna, även på mina djävla missfoster till fötter. Så nu har jag bestämt mig för att det är Sauconys fel att jag har ont i foten. Hade dom nämligen på mig under helgens 2 x 2,5 timmars raska promenader i Guds underbara natur (i syfte att "gå in dom", en process som sjunger titelspåret på filmen Neverending Story, för de verkar återgå till sin ursprungsform så fort de kommer av foten och nu ger jag FAN I DET rent ut sagt), och de har säkert klämt på något senfäste eller någon nerv eller något sånt där utan att det har märkts riktigt. För jag går inte med på att en fot bara börjar göra värsting-ont helt utan anledning. Så svekfulla och lömska kan inte ens mina djävla Kalle Ankafötter vara.

Så nu hasar jag omkring i mina utgångna Asics. Får sätta upp "skoinköp" på agendan så fort foten slutat ömma, och den här gången tänker jag inte lämna butiken med annat än SKÖNA skor, det är ett löfte. Längtar redan till att våren ska komma igång lite mer så att man kan få dra på sig sina Aqua-Socks och bara GLIDA. Helst smärtfritt också. Okej, Gud? Vi säger så, va?

Hair!

Jamen ni har väl inte missat att det var en tjej som råkade bli så glad när vem-det-nu-var-som-vann-melodifestivalen vann melodifestivalen i lördags så att hon sträckte upp armarna i luften och då uppdagades det att hon hade hår under armarna. Vilken chock, det hade man ju aldrig kunnat tro att sådant existerade PÅ TV OCH I DIREKTSÄNDNING OCH ALLT. Ja, och sen var det någon, förmodligen född på 90-talet (gissar jag), som tog en skärmdump av denna snudd på biologiska sensation och la ut på Facebook, varpå hundratusen andra (också 90-talister gissar jag) uttryckte sin förvåning och äckel över detta tilltag. Att hon inte rakat bort håret under armarna alltså, inte att lägga ut bilder av en okänd kvinnas armhålor på Facebook, vilket kanske borde vara mer naturligt att uppröras över. Snabbt som ögat delades sociala medie-Sverige upp i två läger, för eller emot hår, och man kan ju liksom inte låta bli att förundras över hur folk engagerar sig. Hur kan något så oskyldigt som kroppsbehårings vara eller icke vara bli en så oerhört kontroversiell fråga, kan man ju undra. Det är liksom inte så att man bara kan få tycka att jamen folk, oavsett kön, kan väl få göra som de har lust och så är det bra med det. Nej, men då är väl den som har lust att vara hårig jätteäcklig, och den som inte känner för att vara hårig hjärntvättad av ett onaturligt samhällsklimat som förespråkar att människor ska se ut som Barbiedockor. 

Det är lite som att välja mellan pest och kolera här. Allvarligt. Här borde den gamla devisen "sköt dig själv och skit i andra" åter komma till heders, kan jag ju tycka.

måndag 12 mars 2012

Med solen i ögonen och spilld mjölk överallt

Blev hembjuden till The Wendels efter jobbet idag. Såg framför mig hur vi skulle sitta och päsa i vårsolen på deras jättelika trädäck i västerläge. Så blev det inte riktigt. Oliver sov när jag kom dit, och det fortsatte han med ett bra tag. Sedan vaknade han och skulle äta. Han äter cirka långsammast i världen. Ingen stress där inte, men det är säkert bra. I alla fall, när vi äntligen kom ut på trädäcket hade solen försvunnit ner bakom trädtopparna och vinden friskat i och påminde om att det faktiskt inte är mer än knappt mitten på mars än.

Lekte Djungelboken med Adrian istället. Vi hade en leksaksapa (Kung Louie), en leksaksbjörn (Baloo) och en leksaksleopard (Bagheera, som visserligen är en panter, men såna detaljer behöver man ju inte haka upp sig på). Sen hade vi inte mer djurrekvisita, utan fick använda ett par strumpor för att gestalta Kaa och Mowgli. Adrian bestämde att alla i Djungelboken skulle leka kurragömma, och jag fick den stora äran att gömma Mowgli, som en annan djävla inkarnation av Staffan Westerberg, men det får man väl ta och det är väl bra att barn använder sin fantasi.

En mycket DÅLIG sak är att min fot gör ont. Den gamla krigsskadade Kalle Ankafoten alltså. Bara sådär, helt lömskt och svekfullt. Igår var allting bra, i morse vaknade jag med en helt öm vänsterfot. Inte ont-på-det-gamla-vanliga-sättet i och för sig och förhoppningsvis tack och lov, utan nu gör det helt omotiverat djävulskt ont på en punkt på fotens ovansida.  Ungefär som ett blåmärke, fast det syns ingenting. Ingen svullnad (tror jag åtminstone), ingen värme, bara ont utav bara HELVETE. Har inte gjort någonting som motiverar detta, inte slagit mig, inte vrickat till mig (trampade i och för sig snett igår, men det var med den andra foten och jag tror aldrig någonsin jag har "vrickat" eller "stukat" foten annat än när jag försökte slippa vara med på gympan på mellanstadiet), har inte tappat någonting tungt på den heller. Har visserligen promenerat flitigt i helgen, men det brukar jag ju göra, och om det vore någon form av överansträngning borde det komma smygandes, inte pang bom rätt på sådär bara.

Är helt deprimerad och smått panikslagen pga detta och har utfärdat ett mycket altruistiskt löfte som jag ska infria om det bara går över AV SIG SJÄLV inom kort och helst aldrig mer kommer tillbaka. Återkommer om det blir aktuellt. Nu har jag smort in foten med några av mina tusentals olika liniment, samt lindat in den i värmedyna med hjälp av en halsduk och tänker tillbringa resten av kvällen i stillhet. Vilket inte är lätt när man inte riktigt fått sin dagliga dos av promenerande, men Herren hjälper den som hjälper sig själv, HOPPAS JAG.

söndag 11 mars 2012

Final countdown

Söndagkvällar är lika med Ponnyakuten. Tycker dock att programmet blivit sämre för varje säsong. Man vill ju se tjurkskalliga ponnyer trilskas och bråka och ungar som lipar i vredesmod, jag är INTE intresserad av att se en massa klipp när ungdjävlarna pratar om sig och sitt hela tiden. Som nu. Nu har de pratat i tio minuter om att Sylve Söderstrand ska komma dit och att de ska ha en lagtävling i hoppning. BORING.

Skärpning, SVT. 

Mvh
Målgruppen för Ponnyakuten...eller kanske inte.

Söndagsflit

Det är ju en evig tur att man inte längre orkar vara uppe och röja och ha sig halva nätterna. Hur skulle man annars hinna med att göra allt som man måste hinna med på en söndag? Söndagar är långt ifrån några vilodagar (finns det ens officiella vilodagar längre?). På helgerna måste man, eller åtminstone jag, gå jättelånga promenader för att kompensera att jag inte hinner/orkar gå lika jättelånga promenader i veckorna. Man måste även dricka elvakaffe, en trevlig vana som lantisar från 1900-talet inte har släppt taget om riktigt, åtminstone inte på helgerna. Skulle allt gå rätt och riktigt till så skulle man även dricka tretår kl 15.00, men det har vi av någon anledning rationaliserat bort. Ja, sen ska veckans bröd bakas, ungefär varannan eller var tredje vecka så ska det även bakas bullar eller kakor eller rostas müsli så att det räcker ett tag framöver. DN:s helgkorsord ska lösas. Mäktiga söndagsmiddagar ska lagas (idag: baconlindade kycklingfileér fyllda med soltorkade tomater, fetaost och schalottenlök, och till det ris, lättkokt spenat och sparris samt rödvinssås), och så ska även om inte alla så åtminstone merparten av den kommande veckans lunchlådor tillverkas. Det är ett snärj att hinna med allt, så det är ju en sabla TUR att man är som en orkeslös åldring efter klockan 22.00. Således vaknar man som sitt allra senaste kl 07.30, pigg och alert och redo för nya äventyr.

Lekte nyss med tanken på att det finns folk som inte stiger upp förrän framåt eftermiddagen när det är helg. Som ligger i sängen och drar sig tills solen står högt på himlen. Herregud så ångestskapande, då har ju hela dagen gått till spillo. 
Med vänlig hälsning
Martin Luther 2

lördag 10 mars 2012

If the kids are united

Efter att vi hade avverkat veckans avsnitt av Game of Thrones på svt.play så slöbläddrade vi oss genom kanalutbudet denna lördagsafton. Fastnade helt oväntat på Kunskapskanalen som visade en dokumentär om när Sham 69 turnerade i Kina 2009. Helt galet. Se den! Anbefalls!

Lördagsbiten

Igår när jag skulle somna, eller falla i koma på grund av enorm trött- och mätthet så var det väl en djävla MYGGA i sovrummet. Naturligtvis höll den på och iiiiiiiiiiii:nade runt runt runt, och det finns bara en sak som är värre än det ljudet, och det är när det ljudet plötsligt TYSTNAR och man vet att man snart kommer att ha en ilsket kliande blaffa någonstans. Fast jag tror jag klarade mig faktiskt, även om jag inte lyckades med konststycket att dräpa det lilla aset med ren tankekraft.

Idag har jag spänstat runt i skog och mark med Remus, tax med rätt att döda, i två och en halv timme. Svetten lackade, det börjar nog bli dags att lägga av vinterjackan snart. När vi kom hem tömde jag bilen på spillvirke och sågade upp det FÖR HAND i ytterligare ett par timmar. Då lackade svetten igen, men jag gillar att såga ved för hand. Man tänker så bra då. När man sågar med motorsåg så kan man, eller åtminstone jag, bara tänka på den sjukt störda familjen Sawyer i Motorsågsmassakern och det genererar väl inte direkt några stora och djuplodande tankar som kommer att förändra världen till det bättre.

Ja, det var väl ungefär allt jag hade att säga om denna dagen så här långt. Om en stund ska vi äta pizza och se på Game Of Thrones på svt play. Resten av kvällen ligger öppen så här långt, men det blir i alla fall inte Mello, den saken är jag rätt så övertygad om.

fredag 9 mars 2012

På fredagskvällen bubblar det i blodet

Idag bjöd Björn på fest hemma hos sig efter jobbet. Björn har pratat om att ha fest hemma hos sig efter jobbet sedan 2003, men vi är ganska tålmodiga. Först var det inflyttningsfest som aldrig blev av, sedan var det diverse andra anledningar till att ha fest som på något vis rann ut i sanden. Men nu slog han alltså till och bestämde att vi skulle ha avskedsfest för Jenny.

Saker och ting gick inte riktigt min väg på jobbet idag, så istället för att åka hem, lämna Remus plus en massa spillvirke som snälla personer på jobbet samlar ihop åt mig och som jag just idag fyllt min bil med, samt svida om till något lite mer presentabelt så fick jag åka till Björnfesten direkt från jobbet, med tax och bilen fylld av ved, iklädd mjukisbyxor och luvtröja. Ja, nu ser vi ju varandra på jobbet varje dag, så det var kanske inte hela världen i och för sig, men ändå.

Vet inte riktigt vad jag hade väntat mig hemma hos Björn, men kanske något i stil med att vi skulle äta pizza och snacka lite skit, men ack vad jag bedrog mig. Först fick vi bubbel och tilltugg. Sedan serverades fisksoppa med hembakat bröd. Därefter entrecote med potatisgratäng och gorgonzolasås. Till dessert var det hemgjord pannacotta med färska hallon och slutligen kaffe och kladdkakemuffins med vispgrädde.

Trevligt var det också. Är just nu så sjukt mätt att jag knappt orkar röra fingrarna över tangentbordet. Och trött. Jag minns knappt hur det var att INTE vara halvdöd av trötthet klockan 22 en fredagskväll. Har det ens hänt att man en gång i tiden kunde få för sig att GÅ UT klockan 22 en fredagskväll, och dessutom röja runt på stan halva natten? Den personen är inte längre jag.

torsdag 8 mars 2012

Vet hut Pizza Hut

En gång för flera år sen var Oskar och jag i Malmö i något ärende, och bestämde oss då för att ta en lunch på Pizza Hut. Ni som bor i storstäder och lever i sus och dus vet kanske hur det går till på Pizza Hut, men det visste inte vi. Vi blev stoppade i dörren av en anställd som bryskt frågade oss om vi tänkte äta från buffén. Vi var väl inte riktigt beredda på att det snudd på skulle tändas förhörslampor när man öppnade portarna på Pizza Hut, så vi svarade lite svävande att vi inte riktigt visste.
- Ja, för buffén gäller bara fram till klockan två, påpekade Pizza Hut-människan snäsigt, och så visade det sig att klockan var 13.58 eller däromkring.
- Jaha, men då äter vi väl inte från buffén då, sa vi lantisar lite menlöst och blev därmed anvisade ett bord och en meny. Pizzorna var sjukt dyra. De kostade typ runt hundralappen om jag inte minns fel, och då var det här ändå några år sedan. Men vi var hungriga, så vi bet i det sura äpplet och beställde in varsin dyr-pizza. De kom in. Bara pizzorna.
- Ingår det inte någon sallad, undrade snikna vi då.
- Den kostar 25 kronor extra, ska ni beställa eller? snäste Pizza Hut. Det skulle vi inte, bestämde vi. Vi åt upp våra dyra pizzor och drack kranvatten och kände oss lurade. Sedan beslöt vi att vid något tillfälle gå till Pizza Hut i god tid innan klockan 14 och se till att vara riktigt djävla utsvultna, och sedan äta så mycket att de åtminstone började förlora pengar på oss.

Det har nu av olika skäl aldrig blivit av att vi har gjort det. Vi är inte så ofta i städer där det finns Pizza Hut för det första, och när vi väl är det så har vi väl inte varit pizzasugna, alternativt tillräckligt hungriga. Så hämnden har fått ligga på is ett tag, kan man väl säga.

Igår när Micke och jag hade jobbat färdigt så hade vi planerat att åka till Gardermoens flygplats och äta något litet trevligt där i lugn och ro i väntan på planet hem. Dock kom vi inte iväg i tid och så var det snökaos och tjockt med trafik, så vi hann bara precis sladda in på Avis' parkering och lämna tillbaks världens fulaste hyrbil och sedan skena till säkerhetskontroll och incheckning. SEDAN blev det stiltje, och då stod det väl ett djävla Pizza Hut Express där och frestade våra tomma magsäckar med lömska dofter. Ett erbjudande om en pizzaslice och juice eller vatten för 49 norska kronor visades på en skärm och vi beslöt oss för att stärka oss med lite kalorier så att vi skulle stå oss hela vägen hem. Så vi ställde oss tappert i världens längsta kö, blev tilldelade varsin slice vid någon slags värmebänk och slussades sedan vidare till kassan hundra mil längre bort. Ja, och då visade det sig att erbjudandet var en BARNMENY, och vi som var vuxna fick inte lov att köpa Pizza Huts djävla BARNMENY utan fick betala, och nu skämtar jag inte, ÅTTIONIO DJÄVLA NORSKA SPÄNN för en handflatestor bit pizza och ett glas juice. Man tror ju inte att sånt existerar, det är nu man vill ha lite av Falling Down-Michael Douglas The customer is always right-attityd och bara gå loss med en k-pist inne på Pizza Hut. Men vi a. hade passerat säkerhetskontrollen och hade därför inte så mycket som en nagelsax att tillgripa, samt b. var trötta, hungriga och för mesiga för att ställa till en scen framför 100 mils köer, så vi bara surade ur ett "jaha, OKEJ då" och betalade. Ibland blir man förvånad över sig själv.

2-0 till Pizza Hut, det känns inte bra. Men hämnden kommer, var så säker.

Roadtrip

Micke och jag har varit i Norge ett par dagar. Därför är jag något SEG idag, eftersom jag kom hem klockan 23 igår kväll och steg upp klockan 04.30 idag. Har sedan dess jobbat, promenerat med tax, spårat med tax, städat, burit in ved och nu känner jag att jag inte riktigt har någon bloggenergi. Men några bilder kan ju säga mer än tusen ord har jag hört.

Dagen inleddes i arla morgonstund med att vi åkte först buss och
sedan tåg. Miljövänligt!
Vi hamnade på Kastrup för att flyga vidare till Norge (Nu var det
inte lika miljövänligt längre). Vi festade till det med en sjukt
god (och även sjukt dyr) juice på "Joe and the juice". Mmm.
Sedan flög vi till Norge och hyrde en bil. I Norge finns
extremt många och långa vägtunnlar. Jag är lite rädd för
tunnlar. På film blir folk alltid jagade av onda personer
i den här typen av tunnlar och det är nästan aldrig någon
som klarar sig undan med livet i behåll.
Vi körde med en GPS som var helt motsägelsefull. Den uppmanade
oss  helt skamlöst att svänga höger och samtidigt ändå hålla
till vänster. Inte konstigt att vi körde vilse! Men till sist kom
vi i alla fall fram till Moss och kunde börja jobba.
Sedan åkte vi till Sarpsborg för att bo. Micke var lat och
ville bara ligga på hotellrummet och titta på fotboll. Jag var
spänstig och tog en promenad istället. Så spänstig att jag ger
mig ut på is blir jag nog aldrig.
Såg en norsk katt och en övergiven men välbevakad prästgård.
Jag kan inte bo på hotell utan att få den där otäcka Come and
play with us Danny...forever and ever and ever
-känslan.
Dag två, vi jobbar vidare. Fabriken i Moss ser lite ut som ett legohus.
Det snöar och vi har världens fulaste hyrbil.
Snökaos på E6:an. No fun!
På Gardermoens flygplats kontrolleras toastädningen digitalt.
Det känns modernt.
Planet kunde inte lyfta i tid pga is på vingarna och snö på
startbanan. Sedan landade det på fel ställe på Kastrup så vi
fick stå och vänta i tusen år på att få gå av. På grund av
det missade vi tåget och fick vänta en halv evighet på
nästa. Roligare än så här blir det inte just nu.
Väntans tider.
Till slut kom vi fram till K-stad. Micke åkte hem till sig,
jag fick gå och drälla i ytterligare 50 minuter innan bussen kom.
Även bussen var försenad, men busschauffören var lika glad
för det. En busschaufför, en busschaufför, det är en man med
glatt humör.

måndag 5 mars 2012

Jobbajobbajobba

Idag har jag varit på min arbetsplats i 11 ½ timmar, och jag kan utan att överdriva säga att jag skulle kunna ha fortsatt i ytterligare 11½ timmar utan att bli klar. Men ska det VARA så här? Tänkte gå på spinning idag för  första gången sen jag blev sjuk för snart två veckor sedan, men det blev ingenting med den saken eftersom jag loggade ur systemet och släckte skrivbordslampan ungefär samtidigt som spinningen började. Någon borde verkligen ta tag i Kaluza-Klein-teorin för extra dimensioner i tid och rum, för jag tror att inte ens Luther är riktigt nöjd med det här upplägget.
RÖV! Sådär, nu var det sagt. 

söndag 4 mars 2012

Orientering

Idag har jag varit ute och traskat i skog och mark sedan arla morgonstund, kom dessutom hem med årets första fästing. Vårkänslorna kom av sig en smula, kan jag ju säga, men jag dräpte den skoningslöst innan den hade hunnit bita sig fast.
Någon jag inte stötte på var Anders Gärderud, eller inte vad jag vet i alla fall. Jag har ju ingen aning om hur han ser ut och har inte sett honom sedan tv-sändningarna från OS i Montréal 1976. Han måste ju vara typ 65 år vid det här laget, och jag har förvisso stött ihop med ett antal seniga gråsprängda orienteringsgubbar i tights idag. Någon av dom var kanske Anders! Jag tycker att om man är kändis så borde det framgå lite tydligare. Skärpning!

Orientering verkar för övrigt vara lite roligt. Kanske en sport jag ska ägna mig åt när jag blir pensionär, jag som gillar att svettas och smutsa ner mig. Idag när jag var ute och strosade i markerna så såg jag stora skyltar med glada och ledsna gubbar som markerade var man skulle respektive inte skulle springa.
Pedagogisk orientering.

Jag antar att det var för de yngsta tävlande, men det var ju väldigt pedagogiskt och lite gulligt. När jag var liten, vilket för övrigt inträffade ungefär samtidigt som östtysken föll och Gärderud fick sitt OS-guld, så skulle jag prova på att orientera, för i den idrottsförening där jag är fostrad skulle alla prova allt. Det är ju inget fel i det, men metoden lämnar kanske en del övrigt att önska om syftet är att man ska komma fram till vad man vill satsa på. För här var det minsann inga skyltar med glada och ledsna gubbar att följa, utan man tilldelades helt enkelt karta och kompass och skickades ut i skogen med en upplysning om att "nålen pekar mot norr" och sedan fick man ta sig runt efter bästa förmåga. Så där snubblade man fram på lingonröda tuvor och villande mo helt ensam, vändandes och vridandes på den där djävla kompassen utan att begripa hur den skulle läsas av (begriper jag för övrigt fortfarande inte). Jamen hur kul var det på en skala? Inte konstigt att jag tröttnade efter cirka tre gånger. Sedan provade jag orientering en gång på högstadiet, fast då var man mer inriktad på att gömma sig i snåren och tjuvröka än att jaga kontroller och stämplar.

Sedan dess har orienteringskarriären stått helt stilla för mig, men idag blev jag ändå påverkad av den glada och positiva andan, och ännu mer efter att ha pratat med en entusiastisk funktionär som menade på att det här var sporten där ALLA kunde vara med. Men så är det ju det här med kompasserna då. Jag FATTAR helt enkelt inte hur dom funkar, och ärligt talat så trodde jag att man åtminstone hade uppgraderat sig till att använda GPS inom orientering, men nejdå, alla sprang fortfarande omkring med en sån där liten plastrektangel runt halsen. Där tappade jag ju en stor del av den lust jag arbetat upp när jag strosat omkring i skogen och tittat på kontroller och roliga skyltar, för jag fattar ju fortfarande inte det där med att nålen alltid pekar åt norr, det säger mig ingenting. Men när jag blir pensionär har de säkert kommit på något enklare. Annars får jag börja med lobbying inom Orienteringsförbundet, om det nu heter så, och kräva skyltar med glada och ledsna gubbar även för vuxna. Det ska nog ordna sig på något sätt.

Jag = miljösvin

Ok, jag erkänner. Jag har varit dum mot miljön idag. Det är nämligen så, att någon gång innan jul fick jag en t-shirt av Stefan. Han hade i sin tur fått den gratis från transportföretaget DHL, men eftersom den var  knallgul och i storlek medium så var Stefan uppenbarligen inte sugen på att se ut som en korsning mellan Sporty Spice och Barbazoo. Jag hyser dock inga såna betänkligheter, utan tycker mest att gratis är gott.

Problemet var bara den Barbazoo-gula kulören. Man såg direkt på den att den skulle fälla i tvätten. Jag gillar inte kläder som fäller i tvätten. Eftersom jag köper 90 % av mina kläder på second hand så är det ett litet bekymmer, och eftersom de återstående 10 % till 99 % är svarta eller mörka kläder så kan man säga att jag har jobbat mig runt problemet utan att anstränga mig särskilt mycket. Jag tvättar nämligen bara i kategorierna "mörkt" eller "ljust". I "ljust" ryms vitt, ljusgrått och beige, allt annat är "mörkt". Oskar är mer sån att han kan tvätta till exempel bara röda kläder. Men då tar det ju hundra år innan man får ihop till en full maskin och jag har kanske inte lust att vänta ett helt sekel innan jag kan använda min röda  favorit-fleecejacka nästa gång. Dessutom är det slösaktigt att inte tvätta fulla maskiner, och inte ens Pol Pot hade väl BARA röda kläder i sin garderob?

Men hur som helst. Min plan var att tvätta den kanariegula gratis-t-shirten ihop med "mörkt" för att den skulle kunna fälla av sig utan att det gjorde något. Problemet med kategorin "mörk" är dock att den bland annat innehåller till exempel blått. Och alla vet ju att blått och gult blir grönt. Det är inte önskvärt. Eller rött. Rött plus gult blir orange. Det vill man kanske inte heller. Så därför har den där djävla Barbazootröjan blivit hängande på kanten av tvättkorgen i EVIGHETER i väntan på att rätt fördelning av kläder i kategorin "mörk" ska dyka upp. Vilket aldrig verkar ske.

Idag har jag tvättat. Blängde surt på Barbazootröjan, som diskvalificerat sig själv från tvätt än en gång eftersom jag hade en blå tröja i kategorin "mörkt" som jag ville skulle förbli samma kulör även efter tvätt. Insåg att så här kommer jag att få hålla på till döddagar om inget drastiskt görs. SÅ NU TVÄTTAR JAG BARBAZOOTRÖJAN HELT ENSAM I TVÄTTMASKINEN. Mår lite dåligt i mitt miljösamvete nu, men å andra sidan så köper vi ju vår el från våra andelar i ett vindkraftverk (miljövänligt) och inte från några polska kolkraftverk, så det kanske inte var så djävla farligt när allt kom omkring. Men ändå. Det kändes inte bra. 

Ringduvan Andrew

Utanför vårt hus står en rätt stor cypressliknande buske och förra våren var det ett par ringduvor som tyckte att det var lämpligt att inreda den som barnkammare. Sagt blev gjort och Mamma och Pappa Ringduva for som tättingar (haha) in och ut i den busken under några månaders tid. En dag när jag kom ut i trädgården i sällskap av Remus, tax med rätt att döda, så visade han ett ofantligt stort intresse för vad som försiggick i cypressen. Han ställde sig på bakbenen och stack in resten av kroppen i grenverket och påpekade med hela sitt väsen att här fanns EN INKRÄKTARE. Och ett tu tre damp en inte speciellt flygfärdig Baby Ringduva i backen och undgick med en hårsmån att förvandlas till tax-snacks, tack vare kombinationen av mattes närvaro, blixtsnabba reflexer och en hyfsat befäst inlärning av ordet NEJ. 

Baby Ringduva, a k a Andrew.

Vi döpte Baby Ringduva till Andrew (efter Desperate Housewives-Brees just då rätt odräglige son som ville flytta hemifrån fastän han inte var mogen för det). Vad gör man med en ganska stor och rätt ful och klumpig men inte flygfärdig ringduva i en trädgård som befolkas av två hundar som mycket väl skulle kunna se Andrew som sin personliga bitleksak? Vi visste inte vad ringduve-vett-och-etikettboken sa om sånt här, så vi stoppade helt enkelt tillbaks honom i det av Mamma och Pappa Ringduva (som nu för övrigt lyste med sin frånvaro) omsorgsfullt inredda boet högt uppe i cypressen och hoppades på det bästa.
Vi såg aldrig Andrew igen, varken död eller levande. När vi tog en titt någon vecka senare var boet i alla fall tomt så jag hoppas att han lärde sig flyga och har hittat en annan cypress att bosätta sig i.

Nyligen tittade jag ut genom fönstret och såg då en okänd ringduva brotta sig in i cypressens täta grenverk. Jag funderade på om det kunde vara Andrew som kom tillbaks för att återse sitt forna barndomshem, fast nää...sånt händer väl bara i sånger av Björn Afzelius? Mer troligt att Mamma och Pappa Ringduva är ute efter att inreda en ny barnkammare, och inte mig emot. Däremot hade Fru Skata mycket att invända, så för stunden är det världens fight om rättigheterna till cypressen. Man kan riktigt höra dialogen:
Mamma Ringduva: Det här är vårt ställe!
Fru Skata: Jag var här först!
Pappa Ringduva: Men vi bodde ju här förra året!
Fru Skata: Det var då det. Nu är det här mitt ställe. Inte för att det är mycket till ställe...se bara på det här skruttiga boet. Helt ostädat var det också!
Mamma Ringduva: DET ÄR VÅR SONS BARNDOMSHEM DU PRATAR OM. Om du inte gillar det så är det bara att välja ett annat träd.
Fru Skata: Nix, jag har alltid drömt om ett ställe med husutsikt. Ni får väl skylla er själva, är man flyttfågel och tillbringar vintern på annat håll kan man faktiskt inte räkna med att få behålla "sitt" bo nästa år.
 Pappa Ringduva:  Typiskt stannfågelsnack! Ni tror att ni är nåt bara för att ni sitter här och huttrar hela vintern.
Fru Skata: Tja, jag kan väl inte vänta på att ni mesiga flyttfåglar ska komma tillbaks och bestämma er för om ni vill ha kvar ert träd från förra sommaren eller kanske bygga nytt bo i år. Nu har jag faktiskt flyttat in här och jag tänker lägga mina ägg snart, så LÄMNA MIG IFRED, TACK.
Mamma Ringduva: Det var det fräckaste! Jag ska minsann också lägga ägg snart, och jag tänker lägga dom i vårt gamla bo, som vi har byggt med våra bara näbbar, bara så du vet det!
Fru Skata: Försök bara! JAG VÄGRAR FLYTTA PÅ MIG.
Pappa Ringduva: SEE YOU IN COURT!

Så går det till på landet. Inte en lugn stund.

lördag 3 mars 2012

Life on mars

Ikväll är det OF (Oskarfritt) eftersom densamme packade en väska full med Playstationspel och gav sig iväg för att leka med och sova över hos en kompis. Förr i tiden, när barnen var små, var en kväll ensam hemma något av en våt dröm, men nuförtiden är det inte någon stor grej precis. Det enda spektakulära jag har gjort idag är väl att gråta en skvätt till en känslig scen i Desperate Housewives (Lynette föder barn när hon hålls som gisslan av en massmördare, som i själva verket är en ensam och missförstådd och mobbad ung SNÄLL (när han inte mördar vill säga) och känslig kille som bara vill ha en mamma som bryr sig pyttelite om honom...BÖÖÖÖÖL), vilket jag gissningsvis hade gjort även om Oskar varit hemma, men kanske lite mer i smyg.

Innan idag gick jag en sväng i byn för att spana efter kändisar. Det pågår nämligen en (tydligen) jättestor orienteringstävling här denna helgen, och hela Körsbärsdalen var full av kontroller på de mest ohemula ställen. Kändisarna lyste dock med sin frånvaro eftersom tävlingarna tydligen börjat i arla morgonstund, men då var spänstiga vi ute och vandrade i Läskiga Skogen istället. Läskiga Skogen ägs av Vittskövle Gods och är full av små vägar som ingen människa verkar färdas på (men de finns där ändå, precis som i en skräckfilm), samt ett oräkneligt antal jakttorn.  En del är proffsbyggda i tryckimpregnerat virke och har små metallskyltar där det står DETTA TORN TILLHÖR BENGT ANDERSSON OCH KENNETH PERSSON (obs, fingerade namn).

Orienteringstävlingar klaras uppenbarligen av på några timmar på förmiddagen, för av lukten att döma så satt alla orienterarna och grillade korv vid sitt basläger (skolan) så här när det led mot eftermiddag och jag ville ut och mingla. Endast ett fåtal okända män i tights sågs stå och betrakta någon form av informationstavla och det var ju lite fattigt, jag hade ju spetsat in mig på att få stöta ihop med självaste ANDERS GÄRDERUD, 1976 års OS-guldmedaljör på 3000 meter hinder, som enligt ryktet skulle göra en insats för orienteringssporten här och nu. Av honom syntes inte ett spår, men jag hoppas på en ny chans imorgon.

Östtysken faller, Gärderud vinner.


Ja. Det är väl ungefär allt som händer just nu.