onsdag 29 februari 2012

På allmän begäran

Ett foto av min nya 21-millimetersfrisyr, eller "ojojoj vad det är svårt att ta självporträtt", som bilden mycket väl skulle kunna ha hetat. Alternativt "influensaviruset har fått ett ansikte". Men ni ser ju själva, det är endast en sångröst som står mellan mig och Sinead O'Connor just nu. Eller som Oskar sa, "du ser ju ut som din bror". Jag väljer att ta detta som en komplimang.
Observera figuren i fönstret. Det är WC-Jesus som håller sin vakande hand över toalettbesöken i det här hemmet. Det kändes lite viktigt att berätta det.

I'm a rebel, don't you just know it?

tisdag 28 februari 2012

Rötter

För ett tag sedan fyndade vi tv-serien Rötter på dvd. Den var ju nämligen ruskigt spännande när man gick på mellanstadiet. Vildar som bodde i hyddor i Afrika och som blev fångade av onda vita slavhandlare! Rymlingen Kunta Kinte som blev piskad för att han inte ville lystra till namnet Toby, som massa döpt honom till! När man skulle hindra Kunta att rymma och högg av honom halva foten! Det är mina starkaste minnen av tv-serien Rötter. 
TYVÄRR har tidens tand tuggat ganska kraftigt på denna produktion, måste jag väl säga. För det första var tempot ursegt. Inledningsscenen visar en krystande kvinnas ansikte i minst en KVART innan lille Kunta föds, och på den vägen är det hela tiden. Nästan hela första avsnittet (1½ timme) handlar om Kuntas födelse och uppväxt (tämligen innehållslös), hur han vaktar getter och blir tränad till Mandinkakrigare (gäsp) och sedan får flytta till en egen hydda när han blir man (15 år) och slutligen hur han fångas och skeppas iväg över havet tillsammans med hundratals andra negerslavar. Nästa avsnitt inleds PÅ BÅTEN, man får se åtskilliga scener där negrer ligger fjättrade under däck, hur de då och då tas upp på däck för att spolas rena, när de försöker göra uppror och döda den vita mannen (dömt att misslyckas), ligga fjättrade igen, tusen scener när kaptenen sitter i sin hytt och talar med styrman om saker som är fullständigt irrelevanta för handlingen. Hade man klippt om avsnitten idag hade de förmodligen kunnat kortas ner till minst halva tiden, om inte mer.

Sedan blev jag helt chockad när det visade sig att alla Mandinka-krigarna i Gambia pratade ENGELSKA, det hade jag inget minne av alls. Det blev ju hur djävla dumt som helst när Kunta Kinte så småningom kom till Amerika och inte förstod "den vite mannens språk". Hur tänkte dom här?
Långt senare handlar det om Kuntas sonson, som är smed. Eller rättare sagt hovslagare. Det är efter inbördeskriget, slaveriet har upphört men vissa vita är missnöjda och drar ihop ett Ku Klux Klan-gäng som rider till "negerbyn" och sätter eld på några hus och förstör skörden för dom. Då kommer hovslagaren på att han ska märka de vitas hästskor med speciella tecken, så kan de se på hovavtrycken vilka som gömde sig under de där vita örngotten när/om de kommer tillbaka, så han till att karva in små skåror i varje hästsko och utarbetade ett speciellt kodsystem för detta.  Man bara: SKITSMART. Den där lilla skåran kommer nämligen att packas full med jord efter cirka tio steg och sedan ska man nog vara kriminaltekniker på CSI för att kunna skilja den ena från den andra. Och för det tredje: Om man är hovslagare och förtjänar sitt levebröd på att sko folks hästar, är det inte ganska sannolikt att man känner igen HÄSTARNA, även om ryttarna har dragit några gamla örngott över huvudena? Så djävla många människor bodde ju liksom inte i nejden. 
Och för det fjärde: Man fick följa Kunta Kinte och hans avkommor i fyra led i sex evighetslånga och seeeeeega avsnitt, och sedan kom en jättesnabb sammanfattning som bara varade ett par minuter: Den gifte sig med den och fick den sonen som gifte sig med den kvinnan och fick den och den och sedan föddes jag, Alex Haley. Och sedan var det slut. Så minns jag det inte alls! Jag vill minnas att det var mycket MER, att resten av släktingarna fick ungefär lika mycket tid som Kunta Kintes barn och barnbarn. Och att det var en himla massa tjat om när Alex Haley själv började släktforska och åkte till Gambia för att träffa Mandinkafolket (minns det som ganska segt och tråkigt jämfört med slaveriet och piskandet och det). Men jag läste i och för sig boken några år senare, så det kan vara att jag blandar ihop det med detaljer från den. Hur som helst var det ju ett otroligt rumphugget avslut för att vara en tv-serie som trollband svenska folket varje vecka. Men eftersom det var alldeles otroligt sega rötter så kanske det inte gjorde så himla mycket när allt kommer omkring.

Dagens klipp

För ett tag sedan hade jag en slags undercover-mohikanfrisyr som gjorde att jag såg ut som en korsning mellan Kurt Cobain och ett penntroll. Sedan tröttnade jag på det och klippte av mohikandelen när det andra blivit tillräckligt långt, och fick på så sätt en kort och rätt så vårdad frisyr. Felet med den var att den krävde lite jobb för att se vårdad ut, och är det något jag inte står ut med så är det att stå och fixa och trixa med någon djävla frisyr på morgonkvisten. Så de senaste veckorna känns det som begreppet "bad hair day" har tagits till helt nya dimensioner. Så kan man ju inte ha det, eller det kan man väl, men grejen är att mitt hår är så extremt tjockt att det är som att ständigt gå omkring med en yllemössa på sig så fort det blir lite längd på det, och nu lackar det ju mot vår och allt. Så idag bokade jag klipptid hos mig själv. Stod en stund framför badrumsspegeln på Salong Sparkling och försökte få till det där lite vårdade som en gång var. Sedan tröttnade jag, ställde in klippmaskinen på 21 mm och skalade av hela rasket på mindre än fem minuter.
Ibland är det så djävla skönt att vara en gammal rebell och bara SKITA I ALLT.

måndag 27 februari 2012

STRESS!

Trodde, eller inbillade mig och fantiserade om att det skulle bli en lugn dag eftersom förra veckans stora jobbstressmoment avslutades i fredags. Men näe, då var det väl en massa ANDRA, tidigare bortprioriterade saker som nu låg där och pockade på väldigt mycket uppmärksamhet istället. Trodde de typ hade försvunnit av sig själv (dream on), men det hade de alltså inte gjort. Stressade med detta hela dagen. Efter jobb och övertid åkte jag hem, stress-gick ut med Remus, tax med rätt att döda, och stressade hem igen för att hinna stresslyssna färdigt på en ljudbok som skulle lämnas tillbaks på biblioteket senast idag. Ja, man kunde ju i och för sig ha lånat om den, men den var så sabla långrandig (Det fördolda, helt okej intrig men alldeles för omständlig) att jag bara ville få ett SLUT på det hela, speciellt som jag hade räknat ut vem mördaren var för längesen. Stressade sedan iväg till biblioteket innan de stängde och stressade hem igen för att hinna börja varva ner. Ska börja med det punkt nu.

EDIT: Såg nyss att jag, förmodligen pga stress, skrivit att boken hette Den fördömde. Det gjorde den alltså inte, den heter Det fördolda, författare är Mikael Hjort och Hans Rosenfeldt. Och som sagt, helt okej, men för långsam och för detaljerad. Plus att man inte fick veta hur det gick för han, loserpolisen som ville bli hjälte men som bara klantade till det hela tiden och som dessutom blev skjuten, men hur gick det med hans karriär? Fick han några barn? OSV.

söndag 26 februari 2012

Game of thrones

Kände pressen att börja titta på The Game of Thrones eftersom det är världens dyraste tv-serie och jag är en sån som snällt betalar tv-licens. Man vill ju ha valuta för pengarna liksom. Samtidigt är det lite jobbigt med fantasy och att liksom vara tvungen att sätta sig in i en helt ny VÄRLD, jo jag vet ju att det är själva poängen med fantasy, men det är ju inte riktigt min grej.
Dessutom: program som sänds klockan 22 en vardagskväll går ju fetbort för folk som går och lägger sig vid 21-hugget även utan influensavirus i kroppen. Men som väl är finns ju svt play. Och SMART SOM JAG ÄR så har jag ju köpt en dator med HDMI-uttag, så att man slipper se denna mäktiga och påkostade produktion på en 13-tumsskärm.

Så nu har vi sett den. Och jadå, den kan nog bli något. Fast det var ju ett förfärligt stort persongalleri att hålla reda på, och intrigerna kändes inte helt igenom solklara. Däremot var det lätt att förstå varför man valt att förlägga sändningarna till klockan 22, för det var ju ett evigt strippande och incestuöst sexande i var och varenda buske stup i kvarten som små oskyldiga barn kanske inte nödvändigtvis behöver ta del av.

Gillade "vätten", drottningens ena bror, bäst. Det är by the way samma skådespelare som spelar huvudrollen i The Station Agent.  Fast hur många dvärgskådespelare kan det egentligen finnas?

lördag 25 februari 2012

God natt

Nej, men hann klockan bli hela 21.40 innan ögonen började ramla igen av sig själv? Det är i och för sig en hel timme senare än igår kväll, så det får väl anses vara ett steg i rätt riktning. Å andra sidan hade jag jobbat igår och det mest ansträngande jag har gjort nu ikväll är att zappa fram några avsnitt av Desperate Housewives från en dvd-skiva. Men det tar visst på krafterna att hålla ordning på alla konflikter som drabbar de boende på Wisteria Lane, så:
God natt jord.

Dagens motion

För ett antal år sedan testade jag, som den blivande pensionär jag redan då förvandlats till, stavgång för första gången, efter ett tips om att det var bra träning för nacke och axlar. Eftersom jag sedan väldigt länge dras med en sjukt trist förslitningsskada i nacken där kronisk värk ingår som en sur djävla bonus, så är jag som en svamp när det gäller att ta till mig tips om hur detta tillstånd kan förbättras. Det finns inte ett liniment eller en smärtstillande salva som jag inte har provat, och detta inkluderar en hel del preparat som är tänkt att säljas till hästar och/eller kor. Jag har även, bortsett från i stort sett samtliga på marknaden förekommande vanliga och ovanliga värktabletter även provat COX-2-hämmande medicin för reumatiker, akupunktur, laserbehandling, anatomiska kuddar, diverse mineral- och kosttillskott, kiropraktik, alla sorters massage, traditionell sjukgymnastik, healing, ultraljud samt antidepressiva tabletter. Jag skulle gärna ställa mig upp och vittna om hur jag hittade RÄDDNINGEN, men det kan jag tyvärr inte göra eftersom inget av ovanstående har hjälpt mer än för stunden.

Men stavgång...öööh, vad töntigt, tänkte jag då för några år sedan, men som sagt, prova kan man ju alltid göra och när man är så djävla gammal som jag har man ändå ingen heder att förlora. Men det var en bra grej, upptäckte jag redan på första rundan med lånade stavar. Bättre promenadtempo, ökad blodcirkulation i nacke och axlar, inte alls dumt faktiskt. Så efter att ha kommit över den första SKAMMEN så blev jag en stavgångs-addict av stora mått. Minns inte hur många par stavar jag slitit ut, men det är ett antal. Fast när jag träffade Oskar och blev med hund så rann stavgången lite ut i sanden eftersom stavar och hundkoppel inte är en helt igenom lyckad kombination. Tyvärr.

Men för ett tag sedan slog jag till och skaffade ett såkallat hundförarbälte, där man kan fästa kopplet och på så sätt ha händerna fria under hundpromenaderna. Är mycket nöjd med detta inköp faktiskt. Och i samma veva som händerna inte behövde hålla i ett hundkoppel kände jag hur mycket jag längtade efter att gå stavgång (är det nu man ska spärras in någonstans...?), eller "lågpulsträning" som Magnus så fiffigt uppgraderade denna pensionärsmotionsform till. Det var lite som att ha fantomsmärtor (inbillar jag mig åtminstone, men jag har ju aldrig amputerat någonting). Någonting saknades. Någonting måste göras!

Det hade visst hänt lite grejer på gångstavsfronten, upptäckte jag när jag googlade runt lite istället för att åka till Rusta och köpa ett par för 79 kronor som jag tidigare gjort (däraf det stora antalet utslitna stavar, antar jag). Bland annat har det kommit ett slags fjädrande gångstavar som ska vara ännu bättre träning för hela kroppen. De heter BUNGYPUMPS och kostar TUSEN SPÄNN, löjligt mycket pengar och ändå sa det bara klick och så låg de i min virtuella kundvagn.

Ja, men så blev jag ju som bekant sjuk, och paketet med mina BUNGYPUMPS har stått i hallen och förgäves pockat på uppmärksamhet. Så dagens träningspass bestod i att packa upp BUNGYPUMPSEN och ställa in längden. Testa fjädringen lite. Sedan kände jag mig svettig och lite svimfärdig och fick lägga mig på soffan och vila en stund. Så någon vidare motion blev det ju inte, men jag är på gång! Jag är laddad! Jag är tänd!

...i sinom tid åtminstone. Ska bara döda lite virus först.

Rapport från sjuksängen

Äntligen helg så att man kan få vara sjuk i lugn och ro utan att Luther står där och skriker att man ska skärpa sig. Hittills idag har jag, förutom ätit frukost och läst tidningen och löst ett korsord med temat Sydafrika även städat, burit ner adventsljusstakarna i källaren (WOW...äntligen), rotat igenom frysen efter saker som på enklaste sätt kan omvandlas till middagsmat i helgen, samt kastat ut några gamla vissna krukväxter som jag har retat mig på ett bra tag eftersom de inte gjorde någon människa glad. Allt detta har förvisso skett i slow motion och under avyttrande av ett oräkneligt antal pensionärssuckar, men det blev gjort. Snart ska jag dock inleda min riktiga sjuktillvaro. Ska nämligen TITTA PÅ TV PÅ DAGTID. Det får man nämligen göra när man är sjuk. Pilutta dig, Luther! Hade kanske inte gjort detta aktiva val så tidigt om jag inte råkat se i tv-tablån igår att Tjejen som jobbade skift gick på någon kanal nu idag vid elvasnåret.
Ett erkännande, eftersom jag förmodligen inte kommer att bli invald i Ingmar Bergman-sällskapet i år heller: Jag tycker Tjejen som...-filmerna är jätteroliga. Även om de är otroligt förutsägbara och halvtöntiga och stereotypt könsrollskonserverande. Jag gillar dom ändå. Sådär, nu var det sagt.

fredag 24 februari 2012

Prinsessan med namnet

Jag är kanske inte rojalist såtillvida att jag håller reda på allt som är kungligt och köper Hänt Extra så fort Silvia är på omslaget. Men jag tycker det är ballt med ett kungahus. Nu kommer vissa förmodligen att hävda att det är fan så dyrt och onödigt, och att kungafamiljen parasiterar på samhället och yadayadayada, men TYCK DET DÅ. Jag tycker ändå det är fränt med en kung. Helst hade jag velat att kungen gick omkring i krona och hermelinkantad mantel också, men det får kanske vara någon måtta. Syntetpäls duger gott och väl.

Ja, och så har det ju blivit tillökning nu då, och det var ju så himla fint att se prins Daniel stå där och liksom fånle på presskonferensen. Lipvarning på det, som den blödiga fan man har förvandlats till.

Nu tycker jag dock även att det är omåttligt roligt att Herman Lindqvist går ut och tokdissar namnet och menar på att det är "mycket olämpligt att en framtida svensk drottning heter Estelle", bland annat för att det låter som en "nattklubbsdrottning". Man undrar ju lite vad han har för referensramar egentligen. Själv tycker jag att Drottning Estelle låter alldeles förfärligt pampigt och kungligt och inte alls som att hela monarkin kommer att slätas ut bara för det.  Men så här satt säkert folk på 1600-talet också: Åh nej, inte Karl. Det heter ju var och varannan bonde nuförtiden.  Eller:  Jag tycker inte Bernadotte låter riktigt kungligt om man jämför med Vasa. 

Men gnällrövar har ju funnits i alla tider. Det borde ju Herman Lindqvist om någon känna till.

torsdag 23 februari 2012

I en sal på lasarettet...

...nejdå, skojade bara. Men det här med feber skojar man inte bort. Känner mig mer än halvdöd, typ trekvartsdöd. Tyvärr kan man inte skoja bort sitt jobb heller. Idag har jag varit på jobbet i 11½ timme. MED FEBER. Var delas medaljerna ut någonstans?

När jag kom hem efter jobbet gick jag in i duschen och sedan raka vägen vidare till sängs. Nu ligger jag här med en tax och en dator och hostattacker som skulle fått Henning i Mina drömmars stad att framstå som frisk. Ok, nu skojade jag igen, och om allvarliga saker också. FÖRLÅT.

onsdag 22 februari 2012

I förnekelsen

Igår tyckte jag ju att det började killa i halsen, men så tänkte jag att det säkert bara var på grund av ångor eftersom jag hade tvättat några burkar med T-röd på jobbet. Och så var det ju asjäveljobbigt att springa och då berodde det på att det var så lerigt och tungt i marken. Och så frös jag hela kvällen, men det berodde förmodligen på att pannan inte hade startat som den skulle efter sotningen i måndags. Och så svettades jag som en gris hela natten, men det berodde förstås på att pannan jobbade för högtryck efter att ha varit avstängd. Och så gjorde det ont i hela kroppen när jag steg upp, men det var väl träningsvärk då. Specifikt ont gjorde det i halsen, men det var väl en släng av DeeWees killförkylning bara. Trött som FAN var jag också, men det är väl inte så konstigt när man jobbar och stressar och har sig hela tiden. Så jag svepte en Treo, denna universalmedicin som ju liksom både är uppiggande och smärtlindrande, och så åkte jag till jobbet. Frös som en hund trots att Salvatore har fixat värmen i The Queen of Volvo. Hunden i mitt sällskap frös däremot inte, så här borde man kanske anat ugglor i mossen, men lever man i förnekelse så gör man. Jobbade och tyckte det var motigt och jobbigt och kände mig allmänt TRÖGTÄNKT, värre än vanligt ska väl kanske tilläggas. Dålig deal när man håller på med viktiga och skitsvåra saker som MÅSTE vara klara senast fredag eftermiddag. Och alla kroppens leder kändes som att de hade rostat ihop helt och hållet och var inte alls med på noterna utan tjurade och värkte. Bubblade i mig en Treo till frukostfikat och ytterligare en till lunch, men det hjälpte föga.

Kom hem, fick för mig att kolla om jag kanske hade lite feber, vilket inte har inträffat på åratal, men någon gång ska det ju ske och varför inte nu? Tänkte mig en liten nätt höjning inom normalfördelningskurvan i stil med 37,5, men nähä, 38,8 visade termometern på, trots en rätt så rejäl Treokonsumtion under dagen. Nu ligger jag nedbäddad och tycker livet är djävligt orättvist eftersom jag snudd på är PISKAD att jobba imorgon och på fredag oavsett hur läget är. Det är jag och Martin Luther.

Bra saker just nu: Bärbar dator, trådlöst internet, svt play och en liten tax som har bäddat ner sig själv under mitt täcke.
Dåliga saker: VIRUS. Dessa obligata intracellulära parasiter (bra uttryck som jag snappade upp när jag pluggade biologi) kan ju förslagsvis ta och DÖ. Helst till imorgon. Gud, fixar du? Tack på förhand.

tisdag 21 februari 2012

Fet tisdag

I helgen var vi och hälsade på hos The Wendels, där det visade sig att DeeWee hade drabbats av en riktig killförkylning. Den vandrande virusbomben Adrian sympatihostade lite han med, och nu idag tyckte jag att det började killa olycksbådande i halsen. Sprang min lilla runda efter jobbet och det kändes otroligt motigt, fast jag tror mest att det berodde på att grusvägen förvandlats till en lerpöl, så det var tungt och slirigt och kanske inte riktigt vad man behöver när man är i uppstartsfasen av löpträningen. Gode gud, om du hör det här. Jag har varken tid eller lust eller ork att bli sjuk just nu. SCHYSSTA!

Sur är jag också av cirka en miljon anledningar. Så sur att jag tackade nej till en semla i vredesmod. Det var dumt, men nu är det för sent att backa bandet. FUCK.

måndag 20 februari 2012

Blue monday

Jobbstress. Vad fan. Jag är faktiskt mormor, sedan i lördags dessutom två gånger om eller dubbelt upp så att säga. Och en mormor ska väl ändå inte behöva befatta sig med affärssystem som inte vill kommunicera med andra system, eller trilskande processteknik, eller obegripliga databasmysterier. En mormor ska väl typ vara hemma och koka sylt.
ELLER?

PS. Köpte en trisslott idag. Bad Mats på Konsum att plocka ut en som det var 25 000 i månaden i 25 år på. Ska skrapa den så fort jag får tid. Typ till hösten eller så.

söndag 19 februari 2012

På spåret vecka 7

Vi fick titta på finalomgången av På spåret på svt.play (bästa uppfinningen ever) den här veckan på grund av spänningshuvudvärk från helvetet i fredags kväll. Man måste ju vara skärpt, fast i det här fallet hjälpte det inte eftersom vi bara fick ihop 33 poäng och därför fick spö av Erik & Martina Haag (37 p), men piskade upp Jenny & Niklas Strömstedt (19 p). Musikfrågorna var ju SKITSVÅRA, och vi fick noll poäng på Bollnäs eftersom jag gol GÄVLE i ett mycket tidigt skede utan att lyssna på om man var på väg dit eller från. Så kan det gå. Tog däremot både Dar-Es-Salaam och Marseille på 8 poäng och Oskar hann få ur sig Muhammed Ali sekunden innan Haagarna på Vem Där-frågan (jag satt som vanligt som ett frågetecken), så vi får väl ändå känna oss hyfsat nöjda.

Jaha. Undrar vad man ska göra nu på fredagskvällarna framöver?

1 good 1 bad

Bra saker: PLUSGRADER. Och lite sol. Nästan all snö är borta nu, det snöoväder som i förrgår hotades "skulle drabba hela landet" blev inte mer än ett stilla duggregn här nere hos oss. Man bara: IN YOUR FACE, Kung Bore. Uppskattade också extremt mycket att se norrlänningar i snöstorm på tv-nyheterna, eller det är förstås synd om dom, men det är lite så det ska vara, enligt mig. Snö i norr, plusgrader i söder. Ordning och reda.

Dålig sak: Vår källartrappspadda Lynette hittades död i morse.  Hade hon frusit ihjäl eller var hon bara gammal? Sorgligt i vilket fall som helst. Hoppas det kommer en ny hyresgäst i år. Känner lite skuldkänslor, var det vårt fel? En utvändig källartrappa är kanske inget optimalt vinterställe för en padda, och Lynette hade bara en golvbrunn och ett gammalt bilbatteri som inredningsdetaljer i sitt hem. Det är nästan så att flickan med svavelstickorna hade det lite bättre. Note to self: Homestajla trappan paddvänligt till nästa vinter. Eventuellt: sök hjälp.

Spänstigheten vet inga gränser

Idag stegs det upp i gryning och arla morgonstund, redan vid sjusnåret var jag uppe och studsade och Oskar anslöt någon kvart senare. Så går det när man har blivit så sabla gammal och orkeslös att man går och lägger sig nästan pinsamt tidigt en lördagskväll.
Men så får man saker gjorda också, dagen efter kvällen före åtminstone. Denna morgon och förmiddag har vi hunnit med att äta frukost och läsa alla delarna i Skånska Dagbladet, som låg i brevlådan idag istället för Dagens Nyheter. Kul med omväxling, tyckte kanske tidningsutdelaren. Vi har även stökat undan det trista jäveljobbet med att bära ner tre pallar (sammanlagt drygt 2 ton) pellets i källaren, och under tiden vi slet och släpade med det så det jäste det en bröddeg på spisen. Nu är det snart dags att grädda, och sedan ska vi åka och besöka The Wendels, inklusive släktens senaste nytillskott, Oliver, 1 dag ung, och vi räknar med att landa där innan klockan slagit 12.00. Så går det till när man maximerar sin helg.

Mvh svartpensionär_68.

lördag 18 februari 2012

Two minutes past midnight

Möjligen är jag en smula partisk, men jag tycker nog att världen har blivit lite finare på sista tiden.

Finaste lillprinsen Oliver 

fredag 17 februari 2012

The return of the queen of Volvo

Till dig som googlade på "bilen startar inte" och hamnade här vill jag bara säga: Här finns dessvärre ingen hjälp att få. Om bilen inte startar är jag nämligen tämligen hjälplös. Tur då att man har Salvatore, riddaren i den skinande rustningen, som kan det här med hjärt- och lungräddning för gamla Volvobilar. Eller ja, ridderligheten kan väl diskuteras, riddare gjorde väl en massa ädelmodiga saker på grund av ett slags kall, och här förhåller det sig mer som så att Salvatore är värd sin vikt i guld och vet om det. Så idag fick jag punga ut med närmare femtusen spänn, och då kan man ju verkligen hålla sig för skratt. Det är väl ungefär vad jag skulle få för bilen om jag sålde den på Blocket, inbillar jag mig, till "gatans pris" som en kille på försäkringsbolaget maniskt upprepade när vi hade en diskussion om huruvida det var lönt att ha bilen helförsäkrad eller ej längre. (Svaret var: ej, och det berodde på att man bara skulle bli ersatt med "gatans pris" om något skulle hända, och minus självrisk så var det i princip ingenting. Är det bara jag som tycker att det här med "gatans pris" låter lite väl ghettobetonat och ingen terminologi för en som jobbar på ett försäkringsbolag?)

Men hur som helst, Salvatore ska ju också leva, och eftersom Queen of Volvo har varit så sabla hygglig mot mig i alla år, jag har ju ändå ägt den här bilen sedan omkring 1997 och faktiskt inte behövt lägga ner många kronor på reparationer (förrän nu då), så får man väl ändå tycka att det är värt det. Älskar ju min bil, åtminstone så länge den startar och tar mig från A till B, vidare till C och sedan tillbaks till A igen utan större åthävor.

Det officiella felet på the Queen of Volvo var att bilstereon drog sjukt mycket ström, tydligen även efter att den stängts av, och på en helg kan det mycket väl ladda ur ett batteri helt och hållet (tydligen var batteriet fullständigt urladdat istället för fullständigt fulladdat som vår laddare påstod, note to self: skaffa ny batteriladdare) plus att en kabel till (eller om det var från) batteriet var felkopplad så det blev glapp.
En gång i tiden hade jag en vacker vit bilstereo av märket Nokia. Enda felet med den var att den var av typen "kassettradio", och det var kanske lite ovärdigt att behöva hålla på att spela av skivor och hantera trassliga kassettband när man nyligen överlevt ett millenniumskifte och allt. Och dessutom led mitt ex, som använde bilen ibland, svårt av att det var så undermålig ljudbild, så när han en vacker dag kom dragandes med en flådig Kenwood-bilstereo så protesterade jag väl inte direkt när han ville sätta in den i min bil. Sagt blev gjort och jag var nöjd, men inte mitt ex, för den flådiga Kenwoodspelaren matchade inte de futtiga inbyggda Volvohögtalarna. Och dessutom hade det här med mp3-spelare precis kommit ut på marknaden, och mitt ex kunde inte leva med sig själv om han inte hade Det Senaste inom ljudteknik. Han inhandlade därför en ny och ännu flådigare Kenwoodstereo med mp3-spelarfunktion för helt sjukt mycket pengar, och dessutom utrustades bilen med extra högtalare, basförstärkare, slutsteg och specialkablar för gissningsvis en rätt så rejäl slant. En hel djävla helg gick åt till att koppla ihop skiten, ett antal säkringar small och jag tyckte att man kanske skulle vända sig till en fackman, men mitt ex påstod att han visste precis vad han gjorde och efter mycket pillande och trixande och knapptryckande blev ljudbilden till sist sådan att mitt ex tyckte att den var uthärdlig, och sedan tog vi en premiärtur (under vilken han blev vansinnig för att jag inte insåg SKILLNADEN, eller rättare sagt inte brydde mig om den) och nästa morgon var bilen stendöd. Detta berodde på att mitt ex blandat ihop några sladdar så att fläkten inte längre stängdes av automatiskt när motorn stängdes utan fortsatte att jobba tills batteriet tog slut. Det blev till att memorera att stänga av den för hand, och eftersom inte heller stereon var kopplad via tändningen så blev en liten procedur med knapptryckningar och reglagevridningar ett pris man fick betala för att ha en maffig bilstereo. Jag tyckte det var dumt, men enligt mitt ex så var det istället jag som var dum som hakade upp mig på såna petitesser nu när ljudbilden hade blivit så förnämlig. 

Ja, men för att göra en lång historia kort så var mitt ex otrogen med typ hela Sverige, och utan att gå in på några bodelningsdetaljer (ska spara dom till memoarerna) så befriade jag honom från lägenhets- och bilnycklar fortare än någon kunde säga "Farlig förbindelse" och sedan kunde han FETGLÖMMA att få tillbaks sin djävla bilstereo.

Problemet med fläkten och tändningen kvarstod, men som med så många andra problem så lär man sig jobba runt dom istället för att lösa dom. Men nu har Salvatore, eller egentligen är det hans anställde, kopplat allting rätt igen. Så nu har jag en bilstereo som stänger av sig när man stänger av bilen. Fläktar som startar när man startar bilen. En bil som startar.
Känner mig väldigt nöjd med det, faktiskt. 

onsdag 15 februari 2012

Klockan närmar sig halv sju och jag är nyss hemkommen efter att dels ha jobbat in den timme jag var tvungen att sluta tidigare igår (och kom ändå hem en timme senare än normalt på grund av lokaltrafiken) för att kunna baxa iväg Queen of Volvo till Salvatore Bildoktorn, och dels efter att ha jobbat över pga jävelmycket att göra.


Dessutom ringde dom från bilverkstan och hade inte hittat något speciellt fel på bilen och nu startade den minsann snällt och vänligt varje gång. Det enda som var onormalt var att bilstereon drog jättejättemycket ström, typ 1 ampere per timme. Det tyckte inte jag lät jättejättemycket, men normalvärdet var tydligen omkring 0,02 ampere, så det var väl rätt mastigt i alla fall. Fast då skulle väl batteriet vara URLADDAT istället för FULLADDAT, kan man ju tycka. Gillar verkligen inte den här typen av diffusa fel. Antingen ska saker bara fungera, eller så ska de vara helt sönder och därmed också gå att laga. Inte fungera för det mesta och inte alls ibland.

Fick i alla fall semla av Oskar idag på grund av att vi missade Alla Hjärtans Dag igår eftersom snudd på hela kvällen (kändes det som i alla fall) gick åt till att bogsera bil. Av mig fick han ingenting, om man inte ska räkna att jag gav bort en polotröja (innan jag visste om det här med semlorna). Tror inte det kan räknas som kärleksgåva eller en altruistisk handling, för jag gillar inte polotröjor. Oklart varför jag ens haft en i min ägo, men jag tror den kan ha legat i någon kasse med kläder som jag fått när någon rensat garderoben och så har jag tänkt att den kanske kan komma till nytta när det är riktigt kallt ute. As if. Jag använder ju inte ens halsduk när det är tjugo grader kallt.



Och så väntar jag på det nya barnbarnet. En vecka över tiden idag, är det inte dags att titta ut snart då?

tisdag 14 februari 2012

En liten hyllning till Runåbergs så här på Alla Hjärtans Dag

Beslöt att muntra upp mig själv på den hittills rätt så pissiga alla hjärtans dagen med att beställa lite fröer. Eller det brukar bli rätt så mycket fröer när jag kommer igång. Velade en sekund mellan Runåbergs och Impecta, men även om Impecta är billigare och har ett enormt sortiment så älskar jag Runåbergs av hela mitt hjärta och vill gynna dom i alla lägen. För att de verkar vara såna hyvens typer som, trots att de är en firma som livnär sig på att sälja frön, ändå är otroligt generösa med tips om hur man odlar sina egna fröer och som villigt delar med sig av diverse odlingstips och recept, och som gillar det ekologiska och att bevara gamla odlingsvärda sorter istället för att fylla upp sortimentet med en massa sketna F1-hybrider som, möjligen med undantag av Krösus Sork och Joakim von Anka, inte gör någon människa glad.

Och på 90-talet, när det skulle bli förbjudet att sälja fröer som inte var registrerade i EU, vad gjorde Barbro och Johnny på Runåbergs då? Jo, de SKÄNKTE bort fröerna istället eftersom förbudet bara gällde vid försäljning, och sedan var det upp till var och en om man skulle råka vilja ge ett högst frivilligt ekonomiskt stöd i samband med sin beställning. ÄLSKAR den sortens civila olydnadstricks, man bara: IN YOUR FACE, EU. (Sen fick Sverige dispens från förbudet, men den är på väg att löpa ut nu och fan vet hur det blir sen, men det blir inte till det bättre för någon, utom möjligen med undantag för Krösus Sork och Joakim von Anka).

Finns alltså alla skäl i världen att handla på Runåbergs, så nu ska jag strax lägga en liten beställning. Viktigast: tomater, gurka, squash, BRYSSELKÅL. Vilken sort? Early Half Tall, Falstaff  eller Darkmar 21? ALLA TRE? Svårt att välja, angenäma bekymmer.

Alla hjärtans dag 2

Nyss återkommen från en resa i dödsrikets dal, snudd på. Hatar att bogsera, hatar att bli bogserad, och då har jag aldrig ens en gång provat att bli bogserad i en strömlös bil, förrän idag då. För vet ni vad som händer då? Det visste inte jag, men jag fick smärtsamt erfara att utan el blir det inget tryck i servosystemet. Och då kan jag säga att det LILLA problemet är att man får ta i som en rysk kulstöterska när man ska svänga. Det verkliga problemet är att man har inga bromsar. När man trampar på bromspedalen känns det som att trampa på ett betonggolv, och det händer ungefär lika mycket. Ett DJÄVLA dilemma för überkontrollmänniskan är väl att uttrycka saken milt.
Andra saker som inte heller fungerar när man är strömlös är vindrutetorkarna. Att bogsera en bil i nollgradigt snöslask utan vindrutetorkare är inte heller någon dans på rosor, kan jag vittna om nu. Efter 100 meter såg jag ingenting. Och då menar jag ABSOLUT ingenting. Allt var bara en grå gröt. Ingen sikt och inga bromsar. Überkontrollmänniskan säger nej tack. Om Jesus hade uppenbarat sig och erbjudit sig att ta över ratten på min strömlösa Volvo 740 där och då så hade jag nästan kunnat tänka mig att bli religiös i utbyte. Nu gjorde Han inte det, så därför kan jag sitta och utlova sånt här i efterhand med gott samvete. Tror Jesus har lite humor. Eller jag hoppas att Jesus har lite humor eftersom jag har en Jesusdocka på toaletten som heter WC-Jesus. Själv tycker jag det är jätteroligt, men det kan ju hända att Frälsaren är av en annan åsikt. Vi får se.

Hur som helst: Överlevde MARDRÖMSFÄRDEN. Nu ska jag elda i kaminen och dricka te för att häva chocken.

Alla hjärtans dag

Alltså inte för att vi brukar "fira" alla hjärtans dag på något speciellt sätt här hemma eller så. Men att tvingas nobba fika-inbjudan med hembakade kärleksmums från The Wendels för att man måste bogsera sin bil till verkstaden känns ju synnerligen B.
B som i Bil. B som i Bogsering. B som i Boring.

måndag 13 februari 2012

Status quo

Status på bilbatteri: Fulladdat. Varmt och gosigt efter att ha stått inomhus och myst hela dagen.
Status på bilstart: Fortfarande totalvägran.

Det enda det där djävla dyra batteriet från Mekonomen åstadkommer är att tända en liten röd lampa som lyser när man öppnar framdörrarna. Det skulle mycket väl kunna vara den mest värdelösa funktionen på hela bilen, men just nu är det det enda som fungerar. SJUKT OVÄRT om ni frågar mig.

Bara att rätta in sig i kollektivtrafikledet med andra ord. Känner mig måttligt nöjd med detta.

Positivt: Att bilen ändå skulle lämnas på 1000-milaservice på torsdag. Kunde ju ha varit: Nej, tyvärr, det finns inga tider på bilverkstan på flera veckor. Även positivt att det bara är några hundra meter till busshållplatsen (härifrån) och att bussen går hela två gånger i timmen (vardagar på dagtid). Kunde ju ha varit många kilometers vandring till en buss som bara gick morgon och kväll två gånger i veckan. TYP. Man kunde även bott i Afrika och fått springa miltals varje dag för att hämta vatten, och på så sätt blivit en världsberömd kenyansk löpare. Olika falla ödets lotter.

BILEN, JAG SAKNAR DIG!

Müslin från himmelriket

Idag prov-åt jag min egenhändigt tillverkade müsli. Den var så god så att Guds änglar satt och grät tårar för att de inte fick smaka. Det här hade jag i:
- Rågflingor
- Havregryn
- Amarantfrö
- Linfrö
- Pumpakärnor
- Solrosfrön
- Tranbär
- Gojibär
- Russin
- Honung

Blandade sedan 50/50 müsli och färsk frukt och täckte hela härligheten med yoghurt. GOTT SÅ DET KNULLAR I TRUTEN, som Nikky med flera skulle ha uttryckt det.

Versalernas dag

Har precis kommit hem efter en djävla skitdag som inleddes med att bilen, the queen of all Volvos, vägrade starta. HATAR NÄR BILEN INTE STARTAR. Inte ett djävla dyft hände när jag vred om startnyckeln, vilket indikerade urladdat batteri och det var väl själva FAAAN, batteriet är nytt sedan i somras och ska väl för farao kunna stå en helg och tåla några minusgrader utan att klappa ihop, men nähädå. HATAR BATTERIER SOM LADDAR UR SIG. Startkablar på, bilen, eller rättare sagt batteriet, vägrade lik förbannat att kommunicera. HATAR KOMMUNIKATIONSSVÅRIGHETER. Jag VET att det är batteriet, för min bilradio är kopplad förbi tändningen och även den, radion alltså, var stendöd, vilket den rimligtvis inte borde ha varit om det till exempel varit fel på tändningen. Blev så arg att jag sparkade på bilen, förlåt bilen men jag HATAR ATT BÖRJA DAGEN MED ATT HA OFLYT. En blick på klockan sade att nu var det bara att välja, lämna eländet och springa till bussen eller stå kvar och försöka sig på att få liv i batteriet via några hemliga Bosse Bildoktortricks. HATAR BOSSE BILDOKTORN. Om det finns några såna tricks så känner i alla fall inte jag till dom, så jag valde att att älga iväg mot busshållplatsen. HATAR ATT ÅKA BUSS. Oskar tog in batteriet och satte det på laddning, och då tjöt det trotsigt att det var fulladdat. HATAR DEN HÄR TYPEN AV FEL. Men det är säkert någon form av SNÖ som har letat sig in till batteriet och fått det att frysa. HATAR VINTERN.

Och så här värdelöst är det att åka buss: Första bussen går halv sex, är i stan klockan sex. Sedan tar det cirka en halvtimme att gå till jobbet från stan. I normala fall gillar jag att gå, men jag HATAR ATT GÅ NÄR JAG HAR EN TID ATT PASSA. Är på jobbet vid halv sju och jobbar då till tre istället för till två som jag är van vid. HATAR ATT INTE FÅ SLUTA KLOCKAN TVÅ. Sedan går det en buss hem tio över tre, den hinner jag inte med eftersom jag inte är i stan förrän halv fyra. Då går nästa buss inte förrän tio i fyra, alltså måste jag vänta, HATAR ATT VÄNTA, samt drälla omkring på stationen och trängas med folk i tjugo minuter. HATAR ATT TRÄNGAS MED FOLK. Sedan kommer bussen som hela djävla världen ska åka med och så ska man låta sig fraktas hemåt och är hemma i runda slängar halv fem, två timmar senare än jag brukar. Det duger inte. Det är för mycket tid som går till spillo, MIN TID. Så kan man väl i och för sig invända att det ligger 2 x 30 minuters powerwalk insprängt i detta onödiga tidsblock och  i vanliga fall när jag kommer hem vid halv tre och därefter utforskar världen tillsammans med Remus, tax med rätt att döda, så är ju klockan kanske nästan lika mycket i alla fall, men det är skillnad. Ett djävla INDUSTRIOMRÅDE där lastbilar dånar fram i parti och minut och stänker ner en med smutsig snömodd uppfyller faktiskt inte mina krav på schyssta naturupplevelser. Och även om det är gott om tid på hemvägen så HATAR JAG FORTFARANDE ATT GÅ NÄR JAG HAR EN TID ATT PASSA.

Nyss ringde Gud och sa att versalerna var tillfälligt slut på lagret, så jag får väl klicka på "publicera" istället.

söndag 12 februari 2012

Flitiga Lisa

Vad som hunnits med så här långt idag:
- Gått långpromenad plus spårat med tax - check
- Bakat bröd - check
- Bakat kakor - check
- Gjort egen müsli - check
- Gjort ett pajskal och förgräddat detta - check
- Sett ett avsnitt av Äkta människor på svt play - check
- Surfat, läst bloggar, uppdaterat fotodagbok - check
- Burit in ved - check
- Skottat bort ett decimetertjockt lager blötsnö från gårdsplan och uppfart - check check CHECK. Det var inte vad jag ville ha på min agenda idag eller någonsin, faktiskt. Misstänker dessutom att vår granne Snökuken är död, eftersom båda deras bilar står på uppfarten men INGEN HAR VARIT UTE OCH SKOTTAT ÄN. I normala fall skulle han stått och finjusterat vinklarna på sina geometriskt fulländade snöhögar vid det här laget. Någonting måste alltså ha hänt.

Men det är i alla fall plusgrader ute. Två stycken. Och nu har det slutat snöa. Och idag blir det brysselkål till middag, ja inte bara det förstås, men som tillbehör. Mmm....brysselkål. Alla goda ting är tre.

Jag tar tillbaks allt

Skulle aldrig ha skrivit det där om bra snö igår, för genast började vädergudarna att gnugga händer och tänka generösa tankar. Vaknade i morse och noterade att världen var avsevärt mycket vitare än igår, och nu, drygt 4 timmar senare, vräker snön fortfarande ner i dasslocksstora formationer. SLUTA GENAST.

Sockertoppen heter denna kulle. Snart med korrekt färgsättning.

lördag 11 februari 2012

Okej vintern

Trodde aldrig någonsin att jag skulle ha något positivt att säga om vintern, men OKEJ. Den här rysskylan eller vad det är, har i alla fall åstadkommit att den snö som fallit är bra snö, i den mån snö nu kan vara bra. Den är fluffig och superlätt och jag vet inte riktigt vart den har tagit vägen, för det känns ju lite orimligt att den skulle ha smält bort när det varit i snitt tio minusgrader de senaste veckorna, men idag när jag var ute på första tvåtimmarspromenaden sedan kennelhostehelvetet började (vilket ironiskt nog var samma helg som första snön föll över Ankeborg), så var det barmark på alla vägar av sig själv liksom. Det är ju lite skillnad jämfört med den vanliga tunga satans blötsnön som man klafsar omkring i och som sedan fryser till stenhårda vallar och formationer som ALDRIG (känns det som) smälter.

Men en sak kan jag lova, och det är att det kommer att vara exakt lika mycket mördarsniglar och fästingar till sommaren som alla andra år. Är det en mild vinter så fryser de inte ihjäl som det är tänkt, är det jävelvinter så ligger de och myser under snötäcket istället. Nu har det ju varit rätt så kallt i kombination med ganska lite snö (här) och då kan man ge sig FAN på att det är en ypperlig kombination för överlevnad av enligt mig typiskt onödiga varelser i vilket fall som helst, bara vänta och se och kom ihåg var ni hörde det först.

fredag 10 februari 2012

På spåret vecka 6

Kvällens omgång var sjukt svår, men ÄNTLIGEN lyckades Lag Soffan (33 p) ta och dänga till dom av oss dittills obesegrade Jenny & Niklas Strömstedt (29 p), och även förstås Ylva & Anna-Charlotta (25 p). Vår inledning var svag, Uddevalla klarade vi inte alls, Genua på kanske 4 poäng, men sedan smackade vi in Cambridge på 8.

OCH JAG KUNDE KVÄLLENS "VEM DÄR?" FÖRST AV ALLA. Visserligen var det Sven Wollter och visserligen har jag varit gift med Ankeborgs svar på Karl Marx en gång i tiden, men ändå. Blev nästan euforisk och tyckte att de andra lagen skulle få tre minuspoäng. Och på musikfrågan räckte det med en enda ton på Shine on you crazy diamond för att jag skulle gasta Pink Floyd, och efter ett ackord på nästa låt kom det ett "NICK DRAKE" från Oskar. Hade det varit på tid så hade vi vunnit överlägset, det är jag helt övertygad om.

Nu: Irene Huss-film på kanal 9, sämsta svenska deckarserien ever, vem kom på att LASSE BRANDEBY skulle spela polischef? Det går ju inte att ta på allvar. Men varför slita på så briljanta hjärnor som våra?

Världen är inte längre sig lik

Plusgrader i Lapplandsfjällen stod det på SMHI:s hemsida, en sajt som jag kanske besöker höst en gång varannan vecka under vår, sommar och höst, och minst tre gånger om dagen när det är jävelvinter. Plusgrader i Lapplandsfjällen, jag har väl aldrig hört på maken så löjligt. Vad fan ska dom med dom till? Härnere i söder får vi minsann plågas med utlovade 7-12 minusgrader och då tycker inte jag att det är rimligt att folk som är vana vid att praktiskt taget ha vinter året om ska få glassa i plusgrader sådär helt oväntat redan i februari. DET ÄR MINA PLUSGRADER! GE HIT!

Vårbruk

Okej, man ska kanske inte klaga på vintern när den inte började förrän i mitten av januari. 2010 började den ju till exempel i november och höll på nästan lika länge som i landet Narnia när Vita Häxan hade makten och Aslan var någon annanstans och styrde och ställde. Men jag är så TRÖTT på kylan och snön nu, jag vill ha sol, plusgrader, tussilago och "Aftonbladet testar sommarens nya glassorter" på löpsedlarna. 
Surfar in på Runåbergs och Impecta och kollar runt lite. Snart dags att beställa tomatfröer, brukar beställa cirka TUSEN sorter. Man kan aldrig få för mycket tomater. Förra sommaren fick alla någon sjukdom och dog jämmerdöden. Inte en enda djävla tomat blev det. Och gurkorna var slut redan i september månad, året innan åt vi vår sista hemodlade i början av november. I kid you not.
Mmmm...odla tomater. Då är det vår. Även om det fortfarande är februari.

Det var inte jag, eller okej, det var jag

Till er som var på Ica strax efter 15.00 idag. Hon den där som kom inlufsandes i (nya!) Adidasbyxor och grå luvtröja och illsvettades som en gris, hon var inte i klimakteriet utan hade bara varit ute och sprungit en runda (och var mycket nöjd med det). Och anledningen till att hon bara köpte ett gravljus var inte att någon näradödenupplevelse var förestående, utan berodde på att hennes bästis fyller år idag, och det måste firas även om han ligger på kyrkogården sedan snart tre år tillbaka.
Ifall ni undrade alltså. Det gjorde ni förmodligen inte, men jag berättar det ändå.

Plötsligt händer det...lite

Idag när Stefan och jag var ute och gick vår lunchpromenad så pratade vi nästan oavbrutet om träning, något av ett favoritsamtalsämne faktiskt, och jag beklagade mig nästan oavbrutet hur i helvetes djävla TRÖGT det går med min löpning. Inte trögt som i långsamt tempo, för är det någon som ger långsamt tempo ett ansikte så är det undertecknad oavsett hur vältränad jag är. Jag är helt enkelt inte särskilt snabb, har aldrig varit, kommer gissningsvis aldrig att bli det heller. Jag är mer som ett tjurigt gammalt gotlandsruss som lunkar på i kölvattnet av fullblodslöparna (a k a Tord och Magnus). Men det är inte det som är grejen för mig, poängen är just att bara kunna lunka på, lägga kilometer efter kilometer bakom sig och ändå känna att man kan fortsätta lite till, lite till och ytterligare lite till och ändå ha krafter kvar till en avslutande spurt (mycket viktigt). Det är det som är målet, men det är som sagt helvete vad det går trögt. Jag har ju någon slags minnesbild av hur det var att vara lite mer vältränad, när det var fullt rimligt att sticka ut och springa en mil efter jobbet. Nu verkar det vara en rent övermänsklig uppgift att jogga i lugnt tempo 30 minuter i ett svep utan att vara tvungen att fuskgå lite efter 20. Visst vet jag att kondition är en färskvara och eftersom jag har gått och dragits med min djävla fotskada i nästan 3 år så är det ju som att börja om på ny kula. Men att det skulle vara så satans TRÖGT att komma igång. Och så djävla JOBBIGT! Hade jag vetat det innan så hade jag nog aldrig gett mig på det igen, faktiskt. Det är nästan så att jag börjar tvivla på att jag hinner komma i form till Humlestafetten (som är i maj och jag ska springa 4 km), så fansjävlajobbigt är det.

Sådär gick jag och beklagade mig för Stefan idag på lunchpromenaden, och det var väl inte helt lyckat med tanke på att jag ett par timmar senare stod och snörde på mig mina Saucony och var redo att ge mig ut. Men! Idag tog jag mig runt hela min blygsamma runda utan att behöva gå en enda gång! Jag ska inte säga att det inte var jobbigt, för det var det, men det kändes mer NORMALT jobbigt, inte stannar-jag-inte-snart-så-kommer-jag-att-dö-jobbigt. Men inte heller jag-kan-lika-gärna-promenera-omkring-på-stan-med-en-latte-lätt förstås, utan som ett helt normalt träningspass helt enkelt. Just nu känns det som: I AM BACK!

En puckel är avklarad. Fler återstår, men den första är alltid värst. Känner mig alltså mycket mycket nöjd just nu.

torsdag 9 februari 2012

Hjältar

Satt och slölyssnade på kulturnyheterna som rapporterade från Berlins filmfestival. Där nämndes bland annat den svenska filmen Hjältar, och så visades ett klipp med tjejer och hästar. Googlade lite snabbt och fick fram följande information: Historien utspelar sig i ett förortsstall beläget mellan motorvägar och kraftledningar. Här försöker de unga tjejerna Linnea och Jenny att förena hästarna och stallvärlden med det annalkande tonårslivet. Tillvaron gungar när vänskap ställs på sin spets och rivalitet och maktkamp tar vid och jag bara: ååååh, det här är ju en film helt i min smak, MÅSTE SES! Både socialrealism och hästar och tonårstjejgrejer i en och samma film, det kan ju inte bli annat än lyckat, tänkte jag.
Har i och för sig aldrig sett en "hästfilm" som varit direkt BRA (även om jag förmodligen skrev Svarta Hingsten som "Bästa film jag sett" i någon Mina Vänner-bok när jag var 12). Vet inte vad det är med stallmiljö som liksom inte riktigt gör sig på film, för det är verkligen inte så att det saknas intriger och starka personligheter och dramatik i verkligheten, snarare tvärtom. Men när det ska bli film så är det antingen astöntigt (typ Klara) eller helt overkligt (t ex Flicka, den bruna mustangen eller Mannen som kunde tala med hästar). Eller så gör man helt orealistiska scener bara för att det ska se bra ut på film, typ kommer GALOPPERANDE in på stallbacken, eller sitter av och leder iväg hästen utan att dra upp stigbyglarna först (allvarligt, INGEN gör så på riktigt). Känner att jag nästan har ett kall här, att göra THE REAL HORSE MOVIE, hur svårt kan det vara liksom? Bara i vårt stall finns ju material till att göra en såpa som skulle kunna visas varje dag i ett trettiotal år. Ankeborgs svar på Emmerdale Farm: Hem till stallet.


Har inte vågat mig på Apflickorna än, vill så gärna tro att den är bra (fast voltige är ju...sådär), men alla jag känner som har sett den säger att den är Så. Djävla. Värdelös. Så jag avvaktar väl ett tag, tills jag ramlar över den gratis på något sätt.


Men den här filmen då! HJÄLTAR. Åh, det lät så bra. En film helt i min smak! Ända tills jag fick syn på det finstilta, att det var en kortfilm, bara 15 minuter lång. Då svalnade ju intresset rätt så avsevärt. Kortfilmer är så sabla meningslöst, tycker att folk som gör kortfilm skulle ha spö. Vad hinner man visa på 15 minuter liksom? Fan, det där djävla klippet som visades på kulturnyheterna var ju nästan hela filmen.


MÄÄÄÄH! Besvikelse!

Varför tar det så lång tid på apoteket, VA?

Idag skulle jag till apoteket och hämta ut lite receptbelagt stuff. När man ska göra det får man inte ha bråttom, för allt som händer på apotek sker i valiumtempo. Här i byn har apoteket uppgraderats till Kronans Droghandel, men det är ju samma personal som innan så någon större skillnad märker man inte.

När jag kom till apoteket, sorry, Kronans Droghandel, var det inte en kotte där. Det bådade ju gott, för annars är det ju vanligt att man hamnar bakom någon pensionär som ska hämta ut någon av sina 300 olika hjärt- och blodtrycksmediciner utan att veta vilken och sedan ska det diskuteras "vad doktorn sagt" i evigheter medan man själv långsamt drivs mot vanvettets rand. Så en tom apotekslokal kändes som sagt hoppingivande, det här skulle ju gå på nolltid. Jag stegade fram till kassan, singlade flott över mitt körkort och ordet "e-recept" i en och samma handling. Ett ögonblick, hördes en knarrig vitrocksstämma från andra sidan disken, där stod en uråldrig apotekskvinna som uppenbarligen höll på med något kinkigt moment på dataskärmen och det där med nolltid gick upp i rök ganska så omgående. Men till slut hade hon fått ordning på vad-det-nu-var och då kunde hon minsann ta sig an mitt ärende. Medan hon rörde sig i slow motion mellan disken och de olika läkemedelsförvaringsställena så kom jag på att jag kunde passa på att köpa fluorsköljning, för den är nästan slut. Heter det fluorsköljning eller är det själva verbet för sånt man gör på kommando av fluortanten? Ja, hur som helst, jag menar själva fluoret (låter inte rätt, fluor är ju ett grundämne och jag tror ju inte att det säljs på flaskor på apoteket direkt. Men men.). Min tandläkare är nämligen den nya fluortanten, inte så att han kommer hem till mig med en bricka med plastmuggar på, men han har sagt att jag ska fluorskölja, så då gör jag det.
Jag tog en flaska fluorsköljningsmedel (låter inte heller riktigt rätt) och ställde på disken och väntade tålmodigt på att apotekskvinnan skulle hämta medicin, skriva ut etiketter, dubbel- och trippelkolla allt och sedan scanna in. Så fick hon syn på fluoret. Om man köper en sån får man en sån här tandkräm på köpet, meddelade hon och halade fram en tub med ett för mig okänt märke. Jag tackade och tog emot, även om jag aldrig använder något annat än Dentosal eftersom jag inte står ut med tandkräm som löddrar. Men gratis är gott och den kunde man ju alltid ge bort till någon behövande. Apotekskvinnan scannade in tandkrämen, men på skärmen deklarerades det att den kostade 26 kronor. Det hade jag ju inte lust att betala för någonting som jag inte ville ha, och apotekskvinnan tyckte också det var märkligt. Kanske hjälpte det om jag drog mitt MedMera-kort? Jag provade, men ingenting hände. Då fick apotekskvinnan börja leta i en reklambroschyr, det var ju märkligt, visst var det väl detta märke som hade detta erbjudande, inte kunde hon väl ha misstagit sig så, mumlade hon för sig själv. Men se! Kronans Droghandel var så lömska att det var bara om man köpte fluor med smaken COOLMINT som man förärades med gratis tandkräm, och jag hade valt någon mesigare sort och fick därför vara utan. Ja, det kvittade ju mig, men apotekskvinnan beklagade och så skulle hon få bort de där 26 kronorna från inköpet och det tog ungefär lika lång tid som det gjorde för ingenjör S.A Andrée att nå nordpolen med luftballong. När jag vände mig om fick jag se inte mindre än fem människor som tålmodigt väntade på sin tur i den förut så tomma apotekslokalen, så om ni någon gång undrar vad det är som tar tid på apoteket så är det alltså såna här grejer.

onsdag 8 februari 2012

Pustar ut

Nyss hemkommen från gymmet, är glad att jag gav mig iväg trots att jag helst hade velat stanna hemma och sura i soffan, titta på Desperate Housewives och tycka allmänt synd om mig själv. Nu kunde jag med gott samvete beordra Oskar att koka te och göra en brasa medan jag själv klev in i duschen och förvandlade mig till den skönhet jag innerst inne är när jag inte står i svettiga träningskläder och ojar mig över mjölksyra. Eller: OOOOH, NU KOMMER MJÖLKEN, som en gubbe vrålade på cirkelträningen idag. Älskar min onsdagscirkelträning, det är nästan alltid samma människor och nu har vi liksom tagit oss till en nivå där vi utan hämningar kan stöna och vråla när "mjölken" sätter in och det börjar bli jobbigt.

Träffade Sandra och Mikael på gymmet och fick ta del av lite stallskvaller. Inte mycket hade förändrats där, kan man ju säga. Kanske dags för ett studiebesök snart. Barbie? Vad säger du?

Keep on walking that road and I'll follow

Snart ska jag resa mig från soffan och åka till gymmet. Idag känner jag mig djävulskt opepp och har gått hela dagen och försökt hitta på ursäkter för att slippa. Typ: Men jag har ju lite ont i knät, jag borde kanske vila så det inte blir värre? Och: Men om man tränar fyra dagar i veckan så borde man faktiskt kunna TA LEDIGT när man känner sig så här anti. Sådär gick jag och liksom förhandlade med mig själv, men sedan blev klockan kvart över tre och på mitt gym måste man avboka sitt pass senast två timmar innan, annars får man böta femtio spänn. Och mitt pass börjar kvart över fem, så plötsligt var det helt enkelt för sent. På mig funkar ett sånt system alldeles ypperligt eftersom jag då blir för snål för att backa ur i sista sekunden (typ som nu när jag egentligen måste resa mig och gå och byta om, ÅÅÅÅÅH vad jobbigt det är och vad jag inte vill), medan jag två timmar innan vanligtvis (fast inte idag då) är på hugget och tycker det ska bli kul. Så det är ju smart. Föreställer mig att de som äger gymmet tjänar grova pengar på detta eftersom det är fullt med rikingar som tränar där och för dom spelar nog en femtiolapp hit eller dit ingen större roll när latmasken börjar gnaga. Hemma i Småland däremot, hade man nog inte tjänat en endaste liten krona.

Törstig var hon, törstig är jag, vi är törstiga alla

I morse skulle jag tanka, det gör jag jämt eftersom jag har en Volvo 740 från 1990 som jag uppskattar otroligt mycket, men den är djävulskt törstig. Speciellt så här på vintern när den har stora feta dubbdäck att släpa på och dessutom får stå på tomgång i tusen år på morgnarna medan jag skrapar rutor och borstar bort snö och annat DJÄVULSKAP, det går säkert litervis med bensin per dag bara för den saken.

Förra gången jag skulle tanka så trodde jag ju att någon hade brutit sig in i tanklocket eftersom det inte gick att få i nyckeln och sedan var det ändå öppet fastän jag alltid låser. Eller, tydligen, "nästan alltid låser". Det visade sig inte vara någon inbrottstjuv utan att låset hade frusit, för sedan på eftermiddagen när bilen stått och solat sig ett tag så gick det hur lätt som helst att öppna.

I morse när jag skulle tanka var det samma sak. SMART SOM JAG ÄR så hade jag tagit med låsspray den här gången. SMART SOM LÅSET VAR så gav det fullständigt fan i att jag pssssschhhhhhh:ade ner litervis med vad-det-nu-är-i-låssprayen i låset. Stod där och svor högt (klockan var 05.20 och jag var ensam på macken ska tilläggas) och försökte värma stackars lilla tanklocket med handen, men till sist fick jag ge mig och susa iväg till jobbet utan vare sig barnatro eller jubel i mitt sinn och med endast en handfull komplexa kolväten kvar i tanken.

Strax innan lunchtid tittade jag till mitt tanklock eftersom tankning var ett måste om jag alls skulle kunna ta mig hem, och jodå, nu hade det ju surat klart och gick finfint att öppna. Så nu har tanklocket fått ligga på ett element i ett par timmar, vilket förhoppningsvis drivit ut all fukt, och så har jag sprayat ner i det med något superdupersmörjmedel som jag fick av Patrik och som förhoppningsvis håller framtida fukt borta. Tankade sedan på hemvägen, vilket jag hatar eftersom det alltid är så sabla mycket folk överallt. Gillar att köra tidigt på morgonen när ingen annan är vaken, helst ska det bara vara jag som kör bil i hela världen så jag slipper trängas med andra, släppa fram andra, blända av helljuset osv. Sån är jag. Väg-ego.

Jag och mina Adidas

Jag är en person som snudd på alltid går omkring i Adidasbyxor, bomullsvarianten alltså, inte såna där i blankt syntetmaterial, eller jag har såna också, men dom har jag bara när jag tränar och aldrig annars. Det här är en klädstil som anammats av en hel del stentuffa och spänniga machokillar också (men kom ihåg: jag var först) men det är nog föga risk att någon skulle ta mig för en hangaround till dem. För typ 20 år sen gick det ett rykte om att det fanns ett värsting-tjejgäng i Kristianstad som hette Adidas Kickers och som såg det som sin livsuppgift att slå ner alla blondiner, eftersom...ja, nu minns jag inte riktigt orsaken, men antingen tyckte de att blondiner var fula, eller så var de själva blondiner och såg andra blondiner som ett hot. Tror att det kom fram sen att det bara var ett rykte, men om det sitter någon gammal Adidas Kickers-brud och trycker bland mina läsare så träd gärna fram och avlägg ett vittnesmål.

Hur som helst är nog risken för att någon skulle förväxla mig med en avdankad Adidas Kicker, trots att jag snudd på har Adidasbyxor som livsstil. Enligt mig finns det nästan bara fördelar:
1. Bekvämt. Så in i helvete BEKVÄMT. Spelar ingen roll vad man gör, det är ändå alltid djävulskt BEKVÄMT med Adidasbyxor.
2. Faller inom ramarna för såväl "oömma kläder" som "kläder efter väder" (oftast), vilket innebär att man alltid kan vara med på allt och slipper mesa med "nja, jag kan inte vara med på brännboll eftersom jag inte vill få gräsfläckar på Hugo Bosskostymen". Obra om man nu inte VILL spela brännboll, men då får man helt enkelt hitta på en annan ursäkt = kreativiteten odlas.
3. Om man nästan alltid går klädd i Adidasbyxor så räcker det med att dra på sig ett par jeans för att  folk ska betrakta en som "uppklädd", eller till och med, om det är snygga jeans, "finklädd". Lite jobbigare för dom som går med Hugo Bosskostym till vardags, vad ska man ha på sig när det ska vara "uppklätt"? (Ok, kanske ingen stor sak för den som har pengar och intresse för sånt här, men jag har det inte. Och då är det inte ens pengarna som är den huvudsakliga frågan.)
4. Om man har Adidasbyxor som sin uniform så behöver man aldrig lägga speciellt mycket tid på att fundera på vad man ska ha på sig. Adidasbyxor + nån luvtröja + gympaskor, sen är man liksom dressed for success.
5. Kvalitet. Adidasbyxor håller tyvärr inte i evigheter (se nedan), men i alla fall rätt så länge, och "rätt så länge" är avsevärt längre än billiga noname-joggingbyxor. Och man slipper äckliga noppor och vridna sömmar och annat som hör lågpriskläder till.

Ja, ni ser själva, att man inte infört Adidasbyxor som riksuniform är något av ett mysterium. Det finns väl kanske en och annan invändning också. Typ: faan vad fult. Och lite jobbigt kan det ju vara om man råkar hamna i något sammanhang där alla är uppklädda till tänderna och så kommer man själv hasandes i sin snäppet-ovanför-baglady-outfit. Och det är nog svårt att kombinera Adidasbyxor med andra skor än gympaskor och samtidigt behålla värdigheten. Adidas och lågskor? Nja. Adidas och högklackat? NJA.Osv.

Men i alla fall. Runt sekelskiftet (visst låter det längesen?) köpte jag på mig fem par träningsbyxor. Två par svarta Adidas, ett par grå Adidas, ett par svarta Nike och ett par blå Peak Performance (här kan man ju undra varför jag inte var konsekvent och köpte fem par Adidas när jag nu har predikat dess förnämlighet, och svaret är: REA på de övriga och jag är snål). Hur som helst är det dessa byxor som har utgjort själva stommen i min slacker-outfit. Och så har det varit i tolv år, men nu stundar nya tider. Här är mina träningsbyxors olika livsöden:
De båda svarta Adidasbyxorna och de svarta Nike-byxorna är nu så trådslitna att de inte längre går att laga om man inte sätter lappar. Och även om jag inte bryr mig speciellt mycket om min utstyrsel så känner jag lite att lappade träningsbyxor kan man på sin höjd ha hemma i trädgården, men kanske inte "bland folk". De gråa Adidasbyxorna och de blå Peak Performance-byxorna är inte fullt lika slitna, men däremot är det sjukt många små hål i dom på grund av närkontakt med revor i lömska björnbärssnår. MORMORS BYXOR ÄR SÖNDER påpekade Adrian en gång, och nästa gång lät det MORMOR HAR ANDRA BYXOR SOM OCKSÅ ÄR SÖNDER, och eftersom man inte vill att folk ska tro att man är någon djävla Kulla-Gulla som framlever sitt liv i armod och fattigdom så får väl även dessa byxor förpassas till enbart på hemmaplan.
MOWGLI INGA BYXOR INGA STRUMPOR INGEN TRÖJA, löd för övrigt Adrians smått förundrade recension första gången han sett Djungelboken. Vaken kille det där, så här gäller det att passa sig.

Återstår alltså att efter TOLV (12) år köpa nya byxor. Faaan vad jobbigt. HATAR att köpa kläder i allmänhet och byxor i synnerhet. Dyrt är det också, fast när man har använt dom så gott som dagligdags i tolv års tid så kan det kanske få kosta lite. Första paret köptes redan förra året, men jag blev lite bitter över att det inte fanns några VANLIGA, såna med revärer, utan de här var svarta och så stod det Adidas tryckt som en revär. Inte snyggt, men just då till extrapris, så jag slog till och sedan tryckte jag bara in dom längst in i garderoben och så fick de ligga där, för förra året höll de gamla fortfarande ihop någorlunda. Men nu när alla träningsbyxorna ligger i högen med kläder som ska lagas blev de nya synliga, och tur var väl det. ETT par Adidasbyxor är dock en droppe i havet, så idag samlade jag ihop mig och skenade in på Intersports jävelrea på hemvägen. Galopperade förbi alla klädsnurror med reaskyltar och hittade Adidashörnan. Hittade ett par svarta med revärer för 400 och ett par svarta utan revärer för 350, hade turen att båda fanns i min storlek, älgade bort till kassan och betalade och var ute i bilen igen innan låten dom spelade på radion när jag gick in hade tonat ut. Så handlar jag. 750 spänn rakt av på ingen tid alls. Det är tur att det inte blir oftare än sisådär vart tolfte år eller så.

DISCLAIMER eller vad det heter

Efter mitt lilla missöde på isen häromdagen så har ett antal människor sagt "Hoppas du inte blir förkyld nu då" till mig, och jag bara Nej men alltså, man blir ju förkyld av virus. Virus i kombination med stress!  Det första är ju så att säga vetenskapligt bevisat, det andra är väl kanske inte lika avhandlat, men jag tror bergsäkert på att stress underminerar immunförsvaret så det bara visslar om det. Men när jag kommer med såna här uttalanden så tittar folk ofta på mig med viss skepsis eftersom alla "vet" att man visst blir förkyld av att kylas ner, vetenskapliga bevis är ingenting att komma dragandes med när man hör på själva ordet förKYLD att det är själva minusgraderna som är orsaken. Fast vi är ju inte växelvarma. Man klarar ju av att ha en innertemperatur på omkring 37 grader oavsett om det är minus tjugo eller plus fyrtio utanför, så jag förstår inte riktigt vad själva kylan skulle ha med saken att göra, såvida man inte är ute i dagar och är allmänt försvagad förstås. Men det är ju en annan femma.

Det tråkiga nu är att jag är ganska stressad pga jävelmycket att göra på jobbet, och dessutom utsätts jag för kontinuerlig tillförsel av smittämnen eftersom flera på jobbet går omkring och snorar och nyser, och för att ytterligare spä på det hela så hängde jag en stund med den vandrande virusbomben Adrian (snart 3) igår. Blir jag förkyld nu så kommer alla att tro att det beror på att jag har gått genom isen, MEN DET ÄR INTE SANT, bara så ni vet det.

Tänkte bara berätta detta viktiga.

måndag 6 februari 2012

Desperat

Man vet om att man är desperat när man surfar in på SMHI:s vädersajt ett par gånger per dag och klickar in sig på sin "favoritort" och lusläser temperaturerna för de närmaste fem dagarna, hittar bara minusgrader, går in på tiodygnsprognosen och blir nästan lipfärdig av glädje för att det ska vara nollgradigt någon gång mitt på dagen nästa onsdag.

Då är man rätt trött på vintern som den ser ut just nu. Jag upprepar: Fem plusgrader och barmark är bra vinter. Jag är fullkomligt nöjd med det och klagar inte över att det är grått och trist, FÖR DET ÄR DET INTE. Det är grönt och skönt och jättebra vinterväder och hör sen.

JÄVELVINTER

Idag bestämde jag mig för att den hostande taxen Remus var såpass frisk att han nog klarade av att gå lite längre än bara det vi kallar "runt kyrkan" (som alltså inte menas att smyga runt ytterväggarna på Herrens hus, utan en liten runda där man passerar kyrkan och som tar cirka en kvart att gå i normalt tempo) även om det fortfarande är rysskallt utomhus. Så efter jobbet tog vi en runda i Körsbärsdalen, eftersom det snöat i helgen och det var fullt med spännande spår att följa.
Det rinner en liten å genom Körsbärsdalen. Ni vet, där Jonatan och Skorpan sitter och metar. I höstas svämmade denna å över vid själva inloppet och däromkring, så att man inte riktigt kunde gå torrskodd hela vägen runt dalen. Detta hade jag glömt bort, men ett tu tre stod jag där och blickade ut över den fd översvämmade ån som numera frusit och förvandlats till en plats där Nangijalas Ishockeyklubb kunde ha haft sina träningsmatcher om Astrid Lindgren hade haft lite mer fantasi.

Jag gillar inte is mer än möjligen i ett drinkglas. Jag hatar att åka skridskor, och jag tycker överlag att is är ett skumt medium att ha att göra med. Kallt och hårt så man slår halvt ihjäl sig när man ramlar, men ändå så djävla bräckligt och instabilt och farligt, jämt hör man ju om folk som går genom isen och drunknar, och när jag gick i femman så ramlade min kompis Gunilla och slog ut båda sina framtänder  för att hon hade råkat köra på en kvist som stack upp ur isen när vi åkte skridskor, så det var kanske inte isens fel i sig, men det hade ju aldrig hänt överhuvudtaget om det hade varit plusgrader. Och isberg är inte heller någonting att skoja om, ja ni hör, exemplen kan göras många. Jag gillar alltså inte is. Jag undviker att gå på is om jag inte är bergsäker på att den håller. Bergsäker på att den håller = att typ 100 ryska kulstötare står och hoppar på den samtidigt. Då kan jag möjligen överväga att ta några steg.

Nu fanns inga ryska kulstötare närvarande, överlag så lyste folk med sin frånvaro, men Remus (matchvikt 9 kg) skuttade morskt ut över den tillfrusna översvämningen. Jag (matchvikt > 9 kg) följde efter lite mer tveksamt, men så tänkte jag att herregud, det har ju varit rysskyla i evigheter och hur djupt kan det egentligen vara här, någon decimeter på sin höjd, klart att det måste vara bottenfr...och DÄR brast isen och jag stod till KNÄNA i iskallt vatten, för det var nämligen STRÖMT där och det hade ju korkade jag inte tänkt på. Och fastän det inte varit en människa i närheten sekunden innan så dök det plötsligt upp två stavgångare som fick bevittna mina förnedrande kliv upp ur detta isbad. Om någon vill veta hur fort vatten fryser till is så kan jag berätta att om det är nio grader kallt ute så går det snabbare än någon hinner säga "Titanic". Mina Adidasbyxor förvandlades på nolltid från sköna slappa bekväma till en slags rustning av plåt, från knäna och neråt då ska väl tilläggas.

Ja, det var inte mycket annat att göra än att vända om och skramla tillbaka hem igen, enligt alla naturlagar skedde detta lilla missöde naturligtvis vid promenadens point of no return så att längden på återfärden i nysnö och minusgrader i kombination med dyngsura skor, dito strumpor och Plåtmans isbyxor riktigt maximerades. Det var väl inte fullt lika illa som när Raskens bytte bort sina storstövlar till den värdelösa suputen Johan Klang och förfrös foten på köpet, men snudd på.

Har jag nämnt att jag HATAR vintern?

söndag 5 februari 2012

PMS blues

Det här med hormoner skojar man fan inte bort alltså, och jag blir så irriterad över att ingen bara kan hitta nåt enkelt djävla anti-pms-piller, HUR SVÅRT SKA DET VARA? Jo, jag vet att det finns nåt hormontjosan, men det måste man ju tydligen äta i månader innan det gör någon effekt, och jag vet att det finns dom som säger att de blir hjälpta av så kallade lyckopiller, men jag är inte sugen på något av ovanstående. Vad jag är ute efter är någonting i stil med en huvudvärkstablett, eller varför inte Viagra. Omedelbar lindring eller effekt så att säga. Hur svårt kan det vara, om det hade varit män som hade lidit av pms, osv.

I brist på detta piller får jag nöja mig med en tax. Som hoppar upp bredvid en i soffan och gräver ner sig under filten tillsammans med en. Som ligger där och värmer ens fötter och håller en sällskap medan man själv tittar på I rymden finns inga känslor och smålipar i smyg. Buhu.

lördag 4 februari 2012

Friskytten

Funderar på om jag är ensam i Sverige om att kolla på filmatiseringen av Carl Maria von Webers opera Friskytten ikväll? Har inte sett på melodifestivalen sen Carola vann med Främling och tänker alltså inte börja i år heller.

Soffslappardag

Inte många knop har presterats idag. Läsa bok, dumsurfa, titta på tv har stått på agendan så här långt. Tidigare idag bestämde vi att vi skulle ha "småplock" till middag, dvs man får själv rafsa ihop valfritt ätbart, som kan bestå av vad som helst som inte kräver jättemycket tillagning. Själv har jag precis slängt ihop en gigantisk salladstallrik med rikliga inslag av stark ost och inlagd paprika, plus gjort ett par tonfiskssmörgåsar. Oskar ska gissningsvis komponera någon slags ostbricka eftersom han köpte typ ett ton mögelost till extrapris häromdagen.

Kollade på två Desperate Housewives-avsnitt i ett svep innan, och såg nog att SVIKAREN inte kunde låta bli att snegla lite då och då i ögonvrån. Ha! Han är mer fast än vad han vill erkänna.

SVEKET!

Plötsligt hände det. Mitt i sjätte säsongen av Desperate Housewives så bestämde sig Oskar helt svekfullt för att HOPPA AV vårt gemensamma tittande. Jamensådärgörmanvälbarainte! Här har vi tröskat avsnitt efter avsnitt och följt Bree, Susan, Lynette och Gabrielles öden och äventyr i minst ett ÅR, tror jag. Då kan man väl inte bara sluta titta! Orsaken sades vara, citat att "det händer ju ändå ingenting hos dom där bindgalna kärringarna", slut citat, vilket i mina öron låter som århundradets lamaste bortförklaring. Det händer ju saker i ett och folk dör ju snudd på som flugor bakom de ståtliga husfasaderna på Wisteria Lane.

DÅLIG STIL kallar vi sånt. Nu får jag titta vidare själv. För det finns väl ingen annan i västerländsk civilisation som inte har hunnit längre än till sjätte säsongen? Va? Va? Va?

Mvh/
dagens-ilandproblem_68

Lördag

Idag är det sådär 15 grader kallt ute. Har ingen lust att så mycket som sticka näsan utanför ytterdörren idag, men har ändå gjort det när jag 1. gick ut med matrester till komposten och fåglarna, 2. hämtade in ved och 3. gick till det lokala bageriet och köpte semlor. Av de sistnämnda fick jag halsbränna pga för mycket kardemumma i bullarna, så mycket för att vilja stötta det lokala näringslivet alltså.

Det är väl allmänt känt att man liksom blir blödigare med åren, men idag har det eventuellt slagits någon form av rekord när jag nyss blev helt djävla tårögd av att kolla på en reklamfilm för Trisslotter. 27 sekunden, glad tax som rullar runt i gräs = BÖÖÖÖL (eller snudd på åtminstone). Är inte måttet på något sätt rågat då?

fredag 3 februari 2012

På spåret vecka 5

Jaha, veckans avsnitt av På Spåret är härmed avverkat och Lag Soffan (40 poäng) var överlägsna Carl-Johan och Johanna (25), men fick se sig besegrade på mållinjen av Erik & Martina (41). Irriterande nog rycktes vi med i ALLAS hjärnsläpp och trodde vi hade plockat Glasgow på 10 poäng när man i själva verket var på väg därifrån. Retligt, annars hade vi ju haft 50 poäng. Fast då hade Erik & Martina haft 51, så det hade ju inte spelat någon roll SÅ.

I övrigt har eftermiddagen och kvällen förflutit som planerat. Massage - check. Slappande i soffan - check. Kinamat - check. Enda störningsmomentet var att massagen utlöste en synnerligen jobbig huvudvärk, vilket händer kanske en gång av tio. Inbillar mig att det är en massa spänningar som släpper taget och sedan slår sig ner någon annanstans för att vila en stund på vägen bort och att det på sikt alltså är bra, men det är ju inte desto mindre träligt medan det pågår.  Men visst, har man inte mer på agendan än att ligga och slappa på soffan och elda i kaminen och äta hämtmat så är det ju inte mycket att lipa över även om det gav DEN FULLÄNDADE SLAPPARKVÄLLEN en liten spark på smalbenet.

Hört på väderleksrapporten

Från väderleksrapporten:

-Den gångna natten var det nedåt minus 42,7 grader i Kvikkjokk. Det är säsongens hittills lägsta temperatur och kommande natt kan det bli åtminstone lika kallt. 

Eh. Ja, bortsett från att jag inte ens vill tänka tanken på hur kallt minus 42,7 grader är så låter det väl ändå lite enfaldigt att säga "nedåt minus 42,7 grader" när man i vanliga fall anger grader i heltal. Nedåt 43 grader låter kanske inte bättre ur köldsynpunkt, men språkligt. För övrigt tror jag inte någon skulle märka skillnad på -42,7 och -43 grader, det är väl bara jävelkallt i största allmänhet.

Här är det för övrigt bara åtta minus nu. Rena värmeböljan med andra ord.

Frrrredag

Känner mig sjukt trött på den så kallade rysskylan, men ändå väl till mods. Anledningar:
1. Var ute och sprang i morse. Fjorton minusgrader, kolsvart, underbart. Åtminstone ett tag. Jäveljobbigt efter ytterligare ett tag, men det går väl ändå på rätt håll. I alla fall. Dagens träning avklarad, bara att kasta sig i soffan och slappa så fort jag kommer hem.
2. Var ute och promenerade raskt på lunchen, i sällskap med hostande Remus, Stefan, Katarina, Sabina och Andreas. Obs, det var bara Remus som hostade. I alla fall. Dagens hundmotion (blygsam nu under kennelhostan) avklarad, bara att kasta sig i soffan och slappa så fort jag kommer hem.
3. Massage direkt efter jobbet. Perfekt avslutning och nedvarvning efter arbetsveckan, och efter massage SKA man ju ta det lugnt, så det är bara att kasta sig i soffan och slappa så fort jag kommer hem.
4. Städdag igår, alltså nystädat idag, dessutom handlade jag på vägen hem igår och behöver således inte göra det idag, alltså är det fullt möjligt att kasta sig i soffan och slappa så fort jag kommer hem.
5. Oskar har lovat att åka och köpa takeaway från China Wall, dvs god mat kommer att stå på bordet utan minsta lilla ansträngning från mig där jag ligger i soffan och slappar, vilket jag förhoppningsvis har gjort ända sedan jag kom hem.

Ja, ni ser mönstret va? LIGGA I SOFFAN OCH SLAPPA is the shit om ni frågar mig. Nu vill jag verkligen inte att något av följande ska hända:
1. Någonting går sönder. Finns ingenting som kan få mig på så dåligt humör som det. Topp tre: värmepanna, vattenledning, bil. Dyrt och jobbigt.
2. Vi blir osams över något löjligt, typ "men varför har du inte köpt någon sötsur sås". Inte över något allvarligt, typ "vem var blondinen med DD-kupa som du köpte flygbiljetter till Bahamas med" eller "varför är alla våra bankkonton tömda" heller förstås.

Det är väl inte för mycket begärt? Tack på förhand.

torsdag 2 februari 2012

Tipspromenad

Stefan och jag gör tipspromenadfrågor på temat Sverige och Norge, målgrupp: svenska och norska personer. 

Stefan: Man kan inte ha med någon fråga om Utöya, va?
Jag: NEJ!
Stefan: Typ: "Hur många dog?"
Jag: NEJ. Absolut NEJ. 

Det här med mötesdemokrati är bara skit. Här gav jag mig själv vetorätt.

onsdag 1 februari 2012

Kvällsgnöl

Jamen ska det vara så här: jobbajobbajobba, åka hem, gå ut med hund, äta, tränatränaträna, komma hem, duschaduschaduscha och sen är det fan i mig snudd på dags att gå och lägga sig. Eller ja, nu är väl inte VARJE dag konstruerad så, utan egentligen är det bara onsdagarna och det är bara för att jag tränar dubbla pass och det beror på att det är så roligt att träna för Malin, som är Åhus svar på Paolo Roberto. Så det är ju a. roligt, b, självvalt och c. ingenting att gnälla om. Däremot är sannolikheten för att jag klistrar fönster i sovrummet just ikväll ganska liten, för att inte säga obefintlig. Men det är väl inte heller något att lipa om, det är ju nyttigt att sova kallt.

Och imorgon till exempel. Då står det bara handla och städa på schemat efter jobbet, så då kanske man kan få lite tid över att...eh, titta på tv. Har inte sett en nyhet på tusen år, har ingen aning om vad som hänt i världen om det inte står med jätterubriker på aftonbladet punkt se. Vill dessutom gärna se den där nya tv-serien om robotmänniskor, hubotar eller vad de heter, som började på svt förra veckan. Med ett dubbelavsnitt, vilket innebär att jag har tre avsnitt att se ikapp. Helst innan någon avslöjar hela intrigen för mig.

Är dessutom småsugen på att göra egen müsli. Jag är lite trött på att det alltid liksom ska snålas på det goda i köpemüsli och att det aldrig finns EXAKT den kombinationen som jag vill ha (mycket bär, pumpafrön och valnötter, men utan exotiska inslag av torkad banan och kokosflingor), och nu har jag fått ett recept av Nikky som enligt uppgift ska vara sjukt gott, som jag tänkte modifiera till THE ULTIMATE MÜSLI PRODUCTION (TUMP).
Min hemkunskapslärare på högstadiet sa att man gjorde müsli genom att lägga havregryn och nötter i en plastpåse och sedan körde man över påsen ett par gånger med bilen, men jag har aldrig hört talas om någon som har tillämpat den här patenterade tillverkningsmetoden i praktiken. Ärligt talat tror jag inte att den är att rekommendera och jag undrar vad som hade hänt om detta hade lärts ut idag, det hade väl blivit ett ramaskri utan dess like och fröken Cedergren hade väl minst fått sparken för att hon i förtäckta ordalag uppmanat omyndiga elever att köra bil, samt att slösa på ändliga resurser i form av plastpåsar och fossila bränslen. Man vill kanske inte riktigt ha tillbaks den gamla goda tiden när yrkestitlar som "skolläraren", "klockaren", "handelsmannen" och "prästen" var maktfaktorer att räkna med, men jag misstänker att det var...enklare att vara lärare förr i tiden, innan man började bli tvungen att liksom avväga FN:s barnkonvention och mänskliga rättigheter och fan vet vad för att inte riskera att någon lipsill upplever matteläxan som en kränkning.

Ja, men någon form av müsliproduktion kommer att ske i detta hem inom kort, för att återgå till det ursprungliga ämnet. Innan jag hetsar upp mig så till den milda grad över skolor och lärare och elever och FÖRÄLDRAR att jag riskerar störningar i min skönhetssömn. Får inte ske. Over & out.

Februari

Jaha, men februari började ju inte speciellt mycket bättre än vad januari slutade. Fortfarande jävelkallt och nu snöar det dessutom, flingor stora som dasslock för den som är intresserad. Är inte ett dugg road av detta, faktiskt, så snart ska jag trösta mig med att åka till gymmet och köra en omgång core och sedan en omgång cirkelträning. Sedan lär jag väl vara tillräckligt varm och endorfinfylld för att stå ut med snön.

Igår kom jag att tänka på en konsert med The Nomads som jag var på cirka 1984. INTE IGÅR om man säger. Så idag så fläkte en av mina facebookvänner ut sin spotify-spellista med...The Nomads. Oddsen på det? The Nomads. Det är ju inte ABBA precis.