onsdag 31 augusti 2011

Jobbsnack i marginalen

Jag: Alltså, jag tror att jag borde ha någon slags diagnos. Jag tror jag har blivit autistisk eller nåt.
Jenny: Vadå då?
Jag: Jo, jag har bytt till Outlook 2010 och nu mår jag jättedåligt för att det inte ser likadant ut som i min gamla Outlook som jag är van vid. Det är faktiskt jättejobbigt.
Jenny: Ja, men det är inte autism, det är bara åldern! Gamla människor har svårt för det där med förändringar.
Jag: Jamen tack, nu känns det ju mycket bättre. 

Julafton light

Idag kom min nya kamera, och så har jag skördat squash. Så det är lite som julafton idag. Mycket kamera och mycket squash. Det lär inte bli någon Robinson ikväll heller. Shame on me.

tisdag 30 augusti 2011

Från Twin Peaks till Borrby

I somras var det en ung semestervikarie på biblioteket här i Ankeborg Light som var extremt lik han Orson, som Bree gifter sig med i Desperate Housewives (säsong 3, vi har inte kommit längre än), eller så som han skulle ha sett ut om han varit typ 25 (han var däremot inte särskilt lik Dale Cooper i Twin Peaks, men det hör ju inte hit eftersom Coop var en god människa, åtminstone innan han gjorde det där olycksaliga besöket nere i The Black Lodge, men Orson har varit alltigenom ond hela tiden). Han såg alltså ut ungefär som en finnig men välputsad variant av Djävulen själv och han till och med uppträdde inte så lite halvskumt, ungefär som om han mördat bibliotekarien och gömt kroppen lite tillfälligt bakom utlåningsdisken eller nåt. Fast så var det inte, för nu är den riktiga bibliotekarien tillbaka igen, helt oskadd. Så fejk-Orson klarade sig för den här gången och jag får väl skylla hans beteende på att han var lite...hämmad eller något. Såna människor blir ofta mördare senare i livet, kom ihåg var ni hörde det först. 

I alla fall och från det ena till det andra, sist jag var på biblioteket så lånade jag boken Potensgivarna av Karin Brunk Holmqvist. Jag vet flera som läst den och sagt att den är fantastiskt rolig, och (den mirakulöst räddade och återupplivade) bibliotekarien brast ut i en liten spontan lovsång och berättade dessutom att författaren skulle komma med en ny bok nu i höst (vet inte om det är så djävla hett nyhetsstoff, men kom ihåg var ni hörde det först, osv).
Nu har jag läst drygt halva boken, och jadå, den är väl lite halvkul sådär. Och så är det ju kul att det är NÄRMILJÖ, enligt mäklare så bor vi "på randen till Österlen" (fast enligt Björn så kan mäklare få det till att gränsen till Österlen går någonstans i höjd med Växjö, så det är kanske inte så mycket att skryta med när allt kommer omkring). Men jag stör mig något så ENORMT på att författaren växlar mellan presens och imperfekt helt utan skam i kroppen, hela boken är som en stor påse gott och blandat tempus. Finns det ingen som läser korrektur längre? Eller, ännu värre, finns det folk som läser korrektur som inte kan elementära grammatiska regler?
Nåd från Herren Jesus åt alla, eller nåt. 

Jesus loves you more than you will know

Igår började en ny säsong av Expedition: Robinson, för vilken i ordningen vet jag inte. Och jag missade den, för första gången i världshistorien faktiskt. Förr var Robinsonpremiären helig och vi var en liten men tapper skara som samlades för att slaviskt följa denna förnämliga serie och tycka till om (läs: dissa, de flesta) deltagarna. Det var ingenting som man satt och slötittade på i brist på bättre, det var till exempel strängt förbjudet att äta chips eller något annat som knastrade, endast mjuka kakor var tillåtna, åtminstone under örådet.

Men Robinson på en måndag, vad liknar det? Och varje dag måndag till torsdag, som någon slags djävla...Skilda Världar. Det här duger inte, men som sann Robinsonfantast är det väl bara att gilla läget. Paolo är ju kvar åtminstone, då kan det ju inte vara helt genomruttet.
Idag sa jag kaxigt att jag skulle se ikapp gårdagens avsnitt på TV4 Play och sedan kolla på Robinson ikväll. Nu är det 25 minuter tills kvällens avsnitt börjar och jag har fortfarande inte börjat titta på premiären. Det lutar alltså starkt åt att jag imorgon har två avsnitt att titta ikapp. Eller, om jag känner mig själv rätt, fyra avsnitt på fredag istället. Tack gode Gud för play-funktionen säger jag bara. Det blir ju dessutom mycket mer tidseffektivt eftersom man slipper reklamen och kan snabbspola förbi tjugotusen superirriterande: EFTER PAUSEN-spoilers och återblickar till det som hände INNAN PAUSEN som liksom ramar in varenda reklampaus.

Så här var det minsann inte på Harald Treutigers tid. (Nästan) Allt var bättre förr.

söndag 28 augusti 2011

Sådärja

Nu har jag uppdaterat min hemsida litegrann. Det var ju inte en dag för tidigt. Det enda som retar mig nu är att det finns ett stort fotodagboksglapp mellan januari och typ nu. Det är väl kanske inte hela världen, men har man hållit på rätt så kontinuerligt i åtta långa år så känns åtta långa månader som ett hål att fylla.
Men det är inte så att det saknas bilder, de ska bara dateras och sorteras och förses med en liten oneliner och slutligen publiceras. Någonstans. Kanske tar jag en sista html-dödsstöt på den gamla sidan en vacker dag, kanske inte. Just nu är jag ganska mätt.

Nu väntar jag bara på att min nya kamera ska komma, sen djävlar. Jag vet inte riktigt vad som kommer att ske, men det känns som en nystart. Ny kamera och ny fotoblogg. Det blir skitbra.
Over and out.

"Och vilka hjälpmedel är tillåtna på tentan?"

Hittade det här när jag letade efter något helt annat, men det var å andra sidan ganska roligt så jag delar med mig (generös som jag är):

Hur Bibeln varit om studenter hade skrivit den:
  1. Fiskar och bröd hade ersatts med pizza och chips.
  2. De tio budorden skulle varit fem, men sett ut som tio med hjälp av dubbelt radavstånd och större typsnitt.
  3. Den förbjudna frukten skulle ha ätits för att det inte var mat som hörde till det gemensamma köket.
  4. Paulus brev till romarna hade varit Paulus e-post till romarna.
  5. Skälet till att Kain mördade Abel: De delade en lägenhet på 18 kvadrat.
  6. Tiden för världens undergång skulle inte heta Armageddon utan tentavecka.
  7. Det skulle finnas en Formelsamlingsbok nånstans.
  8. Skälet till att Moses gick i öknen i 40 år: Han ville inte fråga någon om vägen och tas som förstaårselev.
  9. Babels torn skulle stämmas för att det krävdes kunskaper i främmande språk.
  10. Istället för att Gud skapade världen på sex dagar och vilade på den sjunde, skulle han ha slappat till kvällen innan, jobbat hela natten och hoppats att ingen märkte någon skillnad.

RÖV

Jaha, men då skulle jag väl ta mig lite tid att fixa igång fotodagboken igen. Eller rättare sagt göra en ny index-sida till min gamla hemsida. En tabell med fyra bilder som var och en var länkade till olika grejer. Hur svårt kan det vara liksom?

Rätt svårt visade det sig. För det första har jag inte html-kodat aktivt på miljoner år, så det var ju lite att fräscha upp. Men det gick rätt raskt ändå om jag får säga det själv, det är väl som att cykla kanske, och det blev till och med ungefär som jag hade tänkt mig. Och så tänkte jag att jag bara skulle kasta ett öga på hur sidan såg ut i Internet Explorer och där liknade den ju RÖV.
Jag har aldrig brytt mig om sånt där innan. Jag har tjurskalligt hävdat att sidan är optimerad för IE och därmed basta och använder du någon annan webbläsare så får du väl skylla dig själv. Men så började jag använda Firefox för ett tag sedan för att min Internet Explorer var gammal och gick inte att uppdatera eftersom min version av XP var ännu äldre, typ en betaversion nästan. Det slutade ändå med att jag fick krypa till korset och installera om hela skiten, men då hade jag redan börjat gilla Firefox så mycket att jag inte kunde tänka mig något annat.

Så nu blev jag trött. Jag skulle ju kunna fortsätta att tjurskalligt hävda att sidan är optimerad för Firefox och därmed basta och använder du någon annan webbläsare så får du väl skylla dig själv. Men nej, det känns faktiskt bara sådär. Ett tecken på mognad kanske. Gör om, gör rätt.

fredag 26 augusti 2011

Impulsköp

Jag har ju en fotodagbok som av flera anledningar ligger i sorglig träda just nu. Den första och viktigaste anledningen är förstås att jag är en lat fan. Med detta följer den andra anledningen, och det är att det helt enkelt känns lite jobbigt att html-koda för hand. Speciellt när man, som jag, inte kan php och andra finesser utan bara kör på som om det fortfarande vore nittiotal. Det funkar bra, men är lite omständligt. Och när man dessutom ligger efter så blir det så himla MYCKET kod att sitta och pilla med. Det var roligt på nittiotalet, men har man suttit och pillat i samma kod sedan 2003 så är det helt enkelt inte särskilt spännande längre.
Den tredje och kanske lite märkligare anledningen är att jag har bytt handväska. Från en modell större där hela ens liv ryms till en modell mindre, där bara det nödvändigaste ryms. I och med det fick kameran inte längre plats i handväskan, och då blev det helt plötsligt ett extra moment, en extra grej att släpa på, och, nä, då får kameran stanna hemma ibland.

Jag älskar min Olympus SP-565 UZ. Det är den bästa kamera jag någonsin haft. Men den är lite stor och klumpig, det måste erkännas. Så nu har jag impulsköpt en liten, handväsksvänlig kamera. En Canon Powershot. Eller impulsköpt var väl kanske att ta i, men det gick rätt så raskt. Jag har egentligen bara tre krav på en kamera, och det är
1. Mycket zoom
2. Liten närgräns
3. Ska gå på AA-batterier.
Okej, jag hade kunnat tänka mig att rucka på nummer 3, det är inget måste. Men det är förbannat smidigt att slippa tänka på batterier. Eller, det måste man ju förstås göra, men det är fan så mycket enklare att rusa in på närmaste mack och köpa batterier än att ha glömt sin batteriladdare hemma, alternativt sitta och vänta i timmar på något djävla lithium-jon-crap ska laddas klart. Tycker jag alltså.
Men 1 och 2 är inte särskilt förhandlingabara. Minst 10x optisk zoom och absolut inte mer än 2 cm närgräns är mina lägsta krav. Så när jag hittade en kamera med 14x optisk zoom, 1 cm närgräns och AA-batteridrift och dessutom till ett hyggligt pris bara ett musklick bort så tog högerhanden en genväg över förlängda märgen, det behövdes liksom ingen tankeverksamhet alls.

Och sedan ska jag bildblogga, tänkte jag. I samma käcka anda som tidigare. Hejdå html, välkommen 2011. Eller nåt.

tisdag 23 augusti 2011

Deckardrottning söker polis

En sak har jag tänkt på. Det är att poliser (på film och i böcker, jag känner TYVÄRR inga poliser på riktigt. Men jag skulle gärna vilja, eftersom jag då skulle kunna bli tidernas deckardrottning. Alla mina deckaridéer - och dom är många - fallerar nämligen på att jag inte vet hur poliser jobbar och därför inte kan skildra det på ett trovärdigt sätt. Och man vill ju inte tvingas apa efter Henning Mankell eller Camilla Läckberg. Så om någon polis läser detta - fet chans - så hör mitt rop: JAG VILL BLI DIN VÄN!)

Men till saken. När man läser och ser poliser på film och det handlar om pengar så klagar de alltid på sin lön.  Den så kallade polislönen verkar sväva snäppet ovanför socialbidragsnormen. Nu har jag - eftersom jag som sagt inte känner några poliser - ingen aning om vad en polis drar in i månaden. Men alla anser sig åtminstone vara underbetalda.
MEN! Jag har kommit på varför. Och det är för att alla poliser - ja, på film och i böcker då, eftersom det fortfarande inte har dykt upp någon polis i bekantskapskretsen - nästan undantagslöst har en lägenhet i centrala stan där de bor. Oftast stor, eftersom poliser - på film och i böcker - väldigt ofta är frånskilda och bor kvar i den lägenhet de skaffade tillsammans med frun när de var nygifta och lyckliga och nu är de, poliserna, genomgående rätt bittra och desillusionerade och orkar inte flytta någon annanstans eller ta tag i sitt liv, de bara löser mordfall efter mordfall och får dålig hälsa eftersom de bara har tid att äta skräpmat och dessutom sover dåligt.
Lars M Johansson (Leif GW Persson) bor på Wollmar Yxkullsgatan. Evert Grens (Roslund/Hellström) bor på Sveavägen. Wallander (Mankell) bor på Mariagatan  i centrala Ystad. Han i Läckbergs böcker pendlar visserligen till stationen i Tanumshede, men bor i ett pittoreskt trähus i Fjällbacka. Roland Hassel (Svedelid) bor typ på Kungsholmen någonstans, fast han får ju å andra sidan sin lägenhet sabbad och sprängd av skurkar stup i kvarten och måste flytta ungefär en gång var tredje bok eller så. Men aldrig så kallat "utanför tullarna."
Martin Beck är undantaget. Bok-Martin Beck alltså, den ursprungliga. Han bor i någon förort och åker tunnelbana till och från jobbet varje dag. Men film-Martin Beck, Peter Haber, verkar ju bo ett stenkast från själva kärnan i Stockholms innerstad i en välrenommerad gammal fastighet med anor.

Jamen då är det väl inte konstigt att de aldrig har pengar? Jättehöga hyror som de får stå för själva eftersom fruarna dragit, mycket äta ute. Aldrig att man ser eller läser om en polis som sitter i fikarummet med en mikrad lunchlåda med gårdagskvällens falukorv och bruna bönor, nej de tar ALLTID en dagens i polishusets matsal. Om de inte är på krogen alltså.

Så sluta gnäll över era minimala polislöner och ta tag i era liv. Flytta till en förort, börja ta med matlåda till jobbet. Så. Nu var det sagt. Eftersom jag ändå inte känner några poliser så spelar det ju liksom ingen roll vad jag skriver.

söndag 21 augusti 2011

Sannolikhet

Igår var det en rent djävulusisk utryckning här i Ankeborg. Först for alla två bilarna från den lokala brandstationen iväg med ett vådligt tjutande. Efter kanske 10 minuter kom förstärkning från stan, inklusive ambulans och gissningsvis även polis. Det var ett larmande utan dess like. En stund senare for ambulansen tillbaks till stan med någon olycklig stackare. De som är värre drabbade hamnar oftast i Lund, men ligger man i en ambulans på väg mot Kristianstad så kan man i regel trösta sig med att läget är "allvarligt men stabilt".  Tror jag åtminstone.

Vi googlade oss fram till att det var två personbilar och en motorcykel som hade korsat varandras vägar på ett synnerligen olyckligt sätt i Brösarps backar. Oskar blev då helt övertygad om att en av hans kollegor var inblandad, det skulle i så fall inte vara första gången. Jag menade på att det ju trots allt färdas rätt mycket trafik i Brösarps backar sommartid, och alla rimligtvis inte kan vara kollegan A.
Vi slog vad om en imaginär hundralapp, och jag vann. Inte för att någon av oss har pratat med A, men det står i Aftonbladet att bilen som "av okänd anledning kom över på mötande körbana" (läs: någon idiot som ville göra en vansinnesomkörning) var en Porsche. Hur många känner vi som har en Porsche? Svar: 0 st.

Elementärt, min käre Watson.

lördag 20 augusti 2011

Walnut Grove, here am I

Jag fick den danska tv-serien "Matador" på dvd i födelsedagspresent av Oskar. Så nu i sommar har vi helt slaviskt följt familjerna Skjaern och Varnaes och deras ups and downs samt livet i Korsbaek under depression och världskrig. Nu är kriget och tv-serien slut, och det känns...tomt. Vi har liksom vant oss vid att sitta och hänga på järnvägscaféet i Korsbaek tillsammans med Röde, Fede, Larsen, Boldt och Kvik.

Istället har vi börjat titta på Lilla Huset På Prärien, första säsongen. Det är bättre än man kan tro. Pappa Charles är präktig, mamma Caroline är gudfruktig och ingenting kan rubba världen. Pappa Charles har inga kontanter, och som nyinflyttad i Walnut Grove är han inte betrodd med kredit som han behöver för att köpa en plog och utsäde. Så han får jobba som en djävul, först sex timmar på kvarnen och sedan sex timmar med att lägga tak och stapla säckar hos en ond man som säljer jordbruksredskap. men han gör det. Sin lunch - ett torrt gammalt majsbröd - äter han medan han går från det ena stället till det andra. Sen ramlar han ner från ett träd och bryter fyra revben. Han har ingått ett illvilligt avtal med den onde mannen, att om taket inte är lagt på tre veckor så tar den onde mannen hans oxar. Nu är revbenen brutna, Charles kan inte arbeta och den onde mannen kommer och hämtar oxarna. Men Charles låter inte lura sig så lätt! Avtalet löper minsann inte ut förrän midnatt, så än har han några timmar på sig. Han sliter och släpar med säckarna trots sina fyra brutna revben, men han faller ihop av utmattning. Då kommer Laura och Mary och hjälper honom. Och när de andra karlarna i Walnut Grove ser detta så kan de ju inte riktigt med att se Charles ligga där med sina brutna revben, så de ilar till undsättning och Charles får tillbaks sina oxar, sin plog och sitt utsäde.
Nästa avsnitt så står vetet skördemoget och Charles sitter och räknar på hur mycket pengar han ska casha in inom en mycket snar framtid. Men för att citera Raskens Ida, "en ska aldrig räkna ut'et", tji fick Charles för en hagelskur av sällan skådad art förvandlar hela veteskörden till värdelös liggsäd på cirka en kvart. Charles tappar inte humöret för det, utan han bara vandrar iväg 15 mil och tar jobb i något slags stenbrott. Han arbetar så att händerna blöder, men är glad ändå. Pengar tjänar han, och han skickar hem varenda cent till Caroline och flickorna. De sitter inte och rullar tummarna precis, utan de är ute med otympliga gamla träredskap och skördar liggsäden och bidrar på så sätt till överlevnaden. Och sedan kommer Charles hem igen och har tjänat ihop en slant så att de klarar vintern. Happiness!

Det här är...jag vet inte, kvalitet. Eller nåt.

torsdag 18 augusti 2011

Bröd för lata djävlar

Jag tänkte dela med mig av ännu ett latmaskstips, ett brödrecept som alltid blir gott. Det tar visserligen lite tid att baka, men den egna arbetsinsatsen är faktiskt minimal. Ingen knådning, ingen kavling, bara blanda ihop, jäs, häll över, jäs lite till och så skjuts in i ugnen. Håll till godo, slöfockar:

2 latmasksbröd
1 paket jäst
1 liter kallt vatten
1 msk salt
1 dutt agavesirap (eller om man vill, ½ tsk strösocker)
2 dl havregryn
2 dl rågmjöl
2 l vetemjöl (jag brukar ta 50/50 dinkel/vetemjöl och här är det väl fritt fram att experimentera)

Latmaskens arbetsinsats: 

Jag brukar, för enkelhetens skull göra två halva satser i varsin skål. Anledningen till det är att degen, när den är färdigjäst, är både kladdig och seg och därför svår att dela upp i två lika stora delar. Sen får man väl värdera arbetsinsatsen att diska en extra degskål kontra att brottas med en stor och väljäst och liksom levande degklump, men det gör ni som ni själva vill.
Alltså:
Lös upp jästen i vattnet, tillsätt salt och agavesirap/socker. Rör i havregryn, rågmjöl och vete/dinkelmjöl. Rör om tills det blir en ganska lös deg. Smörj två formar med margarin och pudra formarna med lite rågmjöl. Lägg en bakduk över degskålen/skålarna och gå och gör någonting annat i 2 timmar.
Efter 2 timmar hälls degen över i formarna. Sätt igång ugnen på 250ºC och ställ formarna uppe på spisen. Låt degen jäsa vidare i formarna under bakduk i 30 minuter. Sätt sedan in formarna långt ner i ugnen. Grädda i 10 minuter på 250ºC, sänk därefter värmen till 200ºC och låt stå inne ytterligare 20 minuter och sen är det klart.

Man hinner ligga på soffan och lösa bra många deckargåtor under tiden som de små jästsvamparna sliter i sitt anletes svett. Man hinner blogga också. Och sedan säger folk att de inte har tid att baka. Det är alltså lögn bara så ni vet det.

söndag 14 augusti 2011

Potatisodling för latmaskar

Idag har jag skördat samt kokat och ätit min egenodlade potatis. Det smakade utmärkt och kändes förträffligt. Egenodlad mat är bäst. När man läser om potatisodling (inte kommersiell utan på köksträdgårdsnivå) så låter det så förfärligt arbetsamt. Det ska grävas och hackas och rensas och kupas i det oändliga för att det alls ska bli någon skörd, känns det som. Det har inte jag gjort, så här följer nu en spännande berättelse om potatisodling för den late:

Det jobbigaste och mest krävande var att gräva själva potatislandet, eller rättare sagt forcera den gamla sega grässvålen med rikliga inslag av kirskål och annat smått och gott i ogräsväg. Det tog väl ett par timmar allt som allt, hela landet är kanske 20 kvadratmeter och jag grävde kanske en kvart om dagen i några dagar och lade sedan lite tid på att försöka peta bort så mycket kirskålsrötter som möjligt (vilket är omöjligt, som alla vet, men man kan ju åtminstone försöka). Detta gjorde jag i slutet av april/början av maj.

Sedan drog jag fåror i jorden med en hacka och lade ner sättpotatisarna med kanske en halvmeters mellanrum. Mellan varje potatis petade jag ner ett par vaxbönor. Sedan täckte jag alltihop med jord och sedan täckte jag jorden med ett 2-3 cm tjockt lager färskt gräsklipp. Det tog kanske på sin höjd en halvtimme.

Sedan gjorde jag ingenting på flera veckor eftersom både potatis och bönor klarade av att börja spira utan min hjälp. När det gick att urskilja rader så föste jag ihop jag cirka 1 dm höga vallar av färskt gräsklipp runt potatisblasten och bönplantorna. Det tog kanske en kvart. Ett par veckor senare, när blasten vuxit sig hög och det var dags att klippa gräsmattan igen, bäddade jag in varje potatisplanta så den fick liksom en egen krage av färskt gräsklipp. Bönorna fick vid det här laget klara sig själva.

Sedan gjorde jag i stort sett ingenting mer än att gå en vända i gångarna mellan raderna ungefär varannan dag för att kolla läget och trampa ner ogräset som växte i gångarna. Det lilla ogräs som tog sig upp genom gräsklippet i raderna passade jag på att rycka bort när jag ändå hade ryggen böjd för att skörda bönor.

Idag krafsade jag undan gräsklippet från ett par plantor som från början utgjorts av varsin halv sättpotatis, och fick ihop ett helt potatiskok (middagen i dag + till 6 matlådor). Inte en grön fläck någonstans, trots att jag inte kupat, och (jag skojar inte) flera potatisar som var stora som apelsiner, trots att sandjorden här är så mager att inte ens brännässlor trivs. Det låter lite som trolleri men beror förstås bara på att gräsklippet tillför jorden en massa kväve.

Så här rikligt kan man alltså bli belönad för sin lathet. Jag vet inte vad Luther skulle ha sagt om det, men jag tycker det är prima.

fredag 12 augusti 2011

Ett fall för Robert Aschberg?

Häromdagen när jag var ute i trädgårdslandet och plockade lite morötter så dök Katla upp som den eldsprutande drake till grannkäring hon är. Hon frågade i barsk ton om jag var medveten om att jag hade massor av mördarsniglar inne hos mig. Jag medgav att jag hade sett en och annan. Hon sa: Det är för att ni har en massa skit där, och så pekade hon på en del ogräs som jag rensat bort ur trädgårdslandet men som jag låter ligga kvar ovanpå jorden så att de kan brytas ner och åter till jord varda. Jag talade om för Katla att om hon gick ut i skogen och tittade så fanns det fullt med mördarsniglar där också, de finns överallt och inte bara i just vår trädgård. Och här vill jag tillägga att vi inte ens har särskilt många. Jag har hört folk vittna om att de kan plocka hundratals per dag, men vi kanske hittar 2-3 stycken i snitt.
Katla sa i anklagande ton att de hade ätit upp alla hennes astrar, och jag bara: Jaha. Jag menar, vad ska jag göra åt det? Be om ursäkt? Det var uppenbarligen vad Katla förväntade sig, och när denna ursäkt uteblev så fick hon ett utbrott och började lipa och skrek att hon inte orkade mer, här slet hon för att hålla i ordning i sin trädgård medan vissa andra bara skiter i det. Jag tyckte inte det fanns så mycket mer att tillföra, speciellt inte som hon yttrade detta samtidigt som hon gick in i sin håla sitt hus igen, det var ju uppenbart att hon inte ville fortsätta diskussionen och inte mig emot.
Jag ska minsann ringa till Miljö- och Hälsoskyddskontoret om lukten i er trädgård, gastade hon avslutningsvis och jag bara "jajamensan, det är bara att ringa" och det är nästan så att jag hoppas att hon gör det. Fast förmodligen är hon en sån som är ökänd på i alla instanser, dom är liksom urtypen för såna som ringer till TV för att klaga på kanalutbudet eller till SMHI för att klaga på vädret eller till Telia för att klaga på att ingen ringer till dom. Det är aldrig någon - ja, bortsett från Katla och Tengil då - som har tyckt att det har luktat någonting i vår trädgård, så gissningsvis kommer lukten från deras egen trädgård, alternativt deras egen fantasi.

Men ändå. Jag har aldrig varit med om att bli anklagad för att liksom vara The Evil Mother of Skånes alla mördarsniglar. Eller för att ha skit i min trädgård, fast man kan ju tycka att mördarsniglarna skulle trivas förträffligt just där det finns så rikligt med växtlighet jämfört med den sterila trädgårdsfascism som råder på andra sidan staketet. Det är som om en utsvulten skulle rata ett dignande julbord till förmån för att äta några torra dinkelskorpor med Anna Skipper.
Mördarsniglar är trista varelser, men jag har aldrig varit med att någon har börjat lipa över dom. Eller förlorade astrar heller för den delen. Man känner lite så här: Tänk på svältkatastrofen på Afrikas horn en stund.


Och sen tittar man på sina egna blommor som inga mördarsniglar har tuggat på och, tja, hånskrattar bakom Katlas rygg.

torsdag 11 augusti 2011

Och Herren såg att ondskan på jorden var stor

Det här måste vara sämsta augustivädret i mannaminne. Augusti brukar ju vara fint, sådär lagom tills det är 364 dagar kvar till nästa semester. Men det här liknar ju mer...november. Jag är ingen soldyrkare, så mig gör det inte så jättemycket egentligen.  Men nu tycker alltså till och med jag att det kan räcka.

Dessutom ska jag tävla lydnad med Remus imorgon. Det är tillräckligt nervöst i sig själv, men Remus hatar verkligen regn. Han hatar dessutom att sitta och ligga i blött gräs, och eftersom ALLA moment innehåller någon form av sittande och/eller liggande så känns det ju lite sådär just nu.

SLUTA REGNA FÖR FAN, är vad jag vill ha sagt helt enkelt. Nu ska jag tända en brasa i kaminen, enda fördelen med det här vädret är att man kan elda.

lördag 6 augusti 2011

Klent

Idag skulle jag skoja lite med Tord, som har genomfört en Iron Man, så jag bildgooglade ordet "klen". Men istället för veklingar så var det här den mest frekventa träffen:
För er som liksom jag inte är så bevandrade i fiskvärlden så är detta alltså en färna, en karpfisk som ser ut som ett mellanting mellan karp och id. Anledningen till alla träffar är att det kroatiska ordet för färna är just "klen". Så går det till på Google Translate i nådens år 2011.

torsdag 4 augusti 2011

I Törnrosdalens skugga

Eftersom vi bor alldeles i närheten av en plats där man spelade in delar av Bröderna Lejonhjärta så har vi döpt våra grannar till Tengil och Katla. Vi har flera grannar, de flesta är trevliga eller åtminstone neutrala, men så har vi det här bittra och elaka och missunnsamma gamla paret, Tengil och Katla alltså. De är trädgårdsperfektionister. I deras trädgård växer inte ett grässtrå snett, blommorna står i givakt och det finns inte ett ogräs att skåda någonstans. Deras gräsmatta är platt och fyrkantig och rabatterna är nog ritade med linjal. Vår trädgård är mer bångstyrig, den lutar både hit och dit och saker växer lite som de vill och det finns liksom inte en rät vinkel någonstans. Jag är mycket nöjd med vår trädgård och skulle inte vilja att den såg annorlunda ut. Men det vill Tengil och Katla. De vill att vi också ska ha en fyrkantig fascistträdgård med spikraka rabatter så att de får något fint att titta på när de sitter i sin trädgårdsmöbel och pustar ut efter dagens ogräsjakt. Nu är ju inte vi så särskilt intresserade av att ha dom gloendes in till oss, så vi har planterat buskar mot den del av tomten som gränsar till deras trädgård. I höst ska jag gödsla dom med supergödsel så att de växer fort som bara den.

Andra saker som Tengil och Katla tycker om är att anklaga oss för olägenheter som de drabbas av. Det började med att de tyckte det kom en obehaglig lukt "inifrån oss", eller rättare sagt från vår trädgård. Vi kände ingen lukt, men de framhärdade och påstod att de inte ens kunde vistas utomhus på grund av lukten. Vi ifrågasatte huruvida vi i så fall överhuvudtaget kunde befinna oss i vår trädgård om det nu luktade så mycket från den, och erbjöd dem att komma in på vår sida och peka ut var det luktade någonstans. Men det ville de absolut inte, och sedan dess har saken inte nämnts med ord, trots att den nyss varit så besvärande att det inte gick att vara utomhus.

Nästa grej som var vårt fel var att en igelkott gick och bajsade i deras trädgård om nätterna. Den kom "inifrån oss", visste de med all säkerhet. Igelkottar har ju i och för sig sina revir, men jag har aldrig hört talas om en igelkott som bor på ett ställe och anlägger en toa någon helt annanstans. Men vi hade tydligen begåvats med en alldeles osedvanligt illvillig igelkott, synd att vi nästan aldrig själva träffar på den.

Nästa dråpslag var MULLVADEN. En mullvad är ju nästan en dödsstöt i en gräsmatta, det kan ju även jag hålla med om. Plötsligt en dag var det en mullvadshög i vår gräsmatta. Så en till, närmare tomtgränsen. Efter några dagar hade den flitiga mullvaden grävt sig in till Tengil och Katla, som höll på att bryta ihop. Fällor införskaffades i såna mängder att ingen mullvad gick levande ur den trädgården. Slutet gott, allting gott (utom för mullvaden förstås), men det hela var förstås VÅRT FEL, eftersom mullvaden hade kommit "inifrån oss".

Jo, sen fick de svampar i gräsmattan. Det kan ju hända vem som helst och är rätt svårt att göra någonting åt eftersom själva svampen växer och sprider sig i jorden (det man ser är en fruktkropp). Denna svamp kom förstås också "inifrån oss", och Katlas teori var att det var fåglar som plockade svampen inne hos oss (där den för all del växer lite här och där) och sedan med berått mod flög över och släppte ner den på deras gräsmatta.

Ja, och så är det förstås MÖRDARSNIGLARNA. Jo, jag erkänner. Vi har mördarsniglar i vår trädgård och det är väl inget vi gillar, men det är ju som det är. Vi mördar alla vi hittar, men det är inte så djävla lätt att hitta alla kan jag berätta. De gömmer sig på de mest illvilliga ställen och de finns ju för fan ÖVERALLT, inte bara i vår trädgård. Men nu härom dagen så berättade en annan granne att Tengil och Katla hade hittat mördarsniglar inne hos sig, och att de visste att de kom "inifrån oss". Jag tycker det här är helt fantastiskt. Vi har en stor, vildvuxen och lummig trädgård med massor av buskar och snår och höga träd och blommor och bin och hela rasket. Vi anstränger oss till och med för att göra det lite trevligt för fåglar och paddor och igelkottar och nyckelpigor och andra små varelser i vår Herres hage (med undantag för mördarsniglarna då). Och ändå vallfärdar det vilda djur i stor mängd "inifrån oss" till Tengil och Katlas lilla monokulturella trädgårdsmardröm. Vår trädgård är liksom bara en genomfartsled för onda varelser som vill förstöra och skapa kaos i två bittra pensionärers liv, de väller in som zombier i en skräckfilm med siktet inställt på att förorena, stöka till, gräva ner, äta upp och bringa allmän oreda. Det är något som inte riktigt stämmer här, tycker jag.
 
Det enda som är bra med Tengil och Katla är att de är gamla, på gränsen till uråldriga. Hon är typ 75 och han närmare 80, så det känns ju som att det bara är att vänta ut dom. Det är inte så att jag direkt önskar döden på dom, men kanske någon liten krämpa som gjorde att en plats på servicehem lockade mer än att bo i egen villa. Tyvärr verkar de vara friska som nötkärnor, och det är ju så djävla typiskt. Snälla människor dör i förtid men de elaka lever i evigheter.

måndag 1 augusti 2011

Breaking news my ass

Kvällstidningar är mycket för det här med återvinning. Så fort det inte har hänt någonting spektakulärt på ett tag så slänger de in den här typen av breaking news. Det vill säga saker som varenda människa känner till, men som ändå presenteras som att det vore heta och revolutionerande nyheter som ingen människa hört talas om förut. Det kommer varje år. Jätterubriker i stil med Så undviker du att drabbas av [vinterkräksjuka, matförgiftning, influensa eller vilken sjukdom som helst som mer än 1 svensk har drabbats av den senaste veckan]. Eller så är det hur man förbättrar sin vardagsekonomi, och då är det alltid "experternas tips" i stil med att man ska ta med matlåda till jobbet istället för att äta lunch ute varje dag. Så idiotiskt.
Hur som helst, dagens återvinningsreportage handlar om "toasnusk" där en av "USA:s mest kända läkare" varnar för att man kan bli sjuk om man spolar med toalocket uppfällt. Eh, ja, det var ju verkligen Det Senaste, att om det finns bakterier i vattnet så sprids de om vattnet skvätter omkring. HUR FAN SKULLE DET ANNARS GÅ TILL MENAR NI? Att E. coli och hans vänner gör sig tunga som bly och sjunker till kloakernas botten så fort någon nuddar spolknappen? Idioter.

Men det värsta av allt var ändå "svarta listan i badrummet" där någon skarphjärna har listat sju snuskpunkter som "kan göra dig sjuk" och som alltså bör undvikas om man vill behålla hälsan och förståndet. Som punkt 2 anges "återanvända smutsiga kläder från tvättkorgen", och jag citerar: Handen på hjärtat – hur många av oss har inte plockat några nästan helt rena underkläder från smutskorgen, i brist på bättre alternativ? Här kan jag ärligt svara: INTE EN ENDA DJÄVLA GÅNG. Man lägger nämligen inte "nästan helt rena" kläder i smutstvätten, man använder dom (en dag) och DÄREFTER lägger man dom i tvättkorgen och då är de SMUTSIGA och inte på något sätt ett alternativ till att sätta på sig. Det är ju helt obegripligt hur det skulle kunna gå till på något annat sätt. Men det är det jag alltid har sagt, folk är inte bara idioter, de är dessutom både dumma och lata.

Skärpning, kretiner!