torsdag 31 mars 2011

I met my love by the gas works wall

Den här åldersförnedringen tar visst aldrig slut. Idag tog jag mina trasiga Kalle Anka-fötter från helvetets sjunde krets och haltade iväg till en ortopedläkare. Det är inte heller särskilt rockn'roll kan jag tala om. Dessutom har jag drabbats av kraftig nackspärr, så min mobilitet känns synnerligen begränsad. Ska det vara så här?

Ortopedläkaren gjorde som han brukade, sprutade foten full av kortison och sa i uppmuntrande ton att "vi" skulle prova denna behandling någon gång till innan "vi" övervägde en operation, men att jag nog skulle kunna bli en smärtfri långlöpare så småningom, 300 spänn, tack och hej. Jag vill gärna tro att han har rätt, men jag är skeptisk.

Mycket snart ska jag sjunka ner i soffan med en bok och en kopp te. Med en värmedyna på min onda nacke och med djävulsfoten i högläge. Det är så lite rock'nroll det kan bli. Jag tänkte jag skulle festa loss på en receptbelagd värktablett, för att åtminstone få in lite droger i det för stunden ack så sex, drugs and rock'nroll-befriade livet, men så kom jag att tänka på att det förmodligen är pensionärer som är toppkonsumenter där också. Det här börjar mest av allt likna en komplott. Det är samhällets fel, eller nåt.

onsdag 30 mars 2011

Eyes wide shut

Idag var jag hos optikern. Jag är närsynt, men det är inget nytt under solen. Men jag har alltid haft supersyn på riktigt nära håll. Det finstilta är så att säga inget problem för mig. Har aldrig varit något problem för mig tidigare alltså. Men för ett tag sedan när jag skulle läsa något pyttesmått på en förpackning så...gick det plötsligt inte längre. Det blev helt blurrigt och suddigt när jag kom för nära, så jag fick förnedringshålla paketet lite på avstånd, sådär som GAMLA måste göra. Nu är jag visserligen 42 och inte 20, så det borde ju inte komma som någon djävla chock att synen förändras, men det gjorde det fan i mig. Det här är inte rock'nroll. Och min optiker tyckte det var nästan opassande lustigt. "Förändringen", som han kallade det, var dock inte så stor att man behövde vidta några åtgärder. Än, lade han till och såg förväntansfull ut inför vad som komma skulle. Det gjorde inte jag.

Bara för att ytterligare bekräfta min kärringstatus så gick jag till Domus och köpte tre tant-bh:ar. Domus är nämligen den enda affär i hela världen, åtminstone här i Ankeborgstrakten, som säljer bh:ar utan byglar. Och eftersom jag vet att bygel-bh:ar är konstruerade i helvetet så får jag shoppa loss på Domus tantavdelning då och då. Förnedringen är total, men jag piggade upp mig själv genom att avrunda med ett inköp av två flaskor champagne*. Mitt enda nyårslöfte var nämligen att dricka mer champagne* under det kommande året, och man vill ju inte framstå som en som pratar till och från, som Raskens skulle ha uttryckt det hela.

* Ok, det var inte champagne utan mousserande vin. Men det är inte så kinkigt, bara det bubblar.

fredag 25 mars 2011

Blixten McQueen

Jag har slitit i dagarna tre med att färdigställa Adrians tårta. Faktiskt! Två tårtbottnar bakades i onsdags kväll, tre i går kväll och den här kvällen har jag ägnat åt resten av pillet. Så här blev resultatet:

torsdag 24 mars 2011

Who'd pull the pint at the local pub?

Jag måste erkänna att jag är en smula förtjust i fördumnings-tv. Alltså program i stil med Lyxfällan, Biggest Looser och Arga Snickaren, där deltagarna i det närmaste är att betrakta som livsformer snäppet ovanför amöbor. Folk som är med där är inte bara idioter, de är dessutom både dumma och lata. Vi brukar i allmänhet kalla den här typen av program för lip-tv, för det går ju inte ett avsnitt utan att någon bryter samman och bölar framför kameran om hur jobbigt allting är och hur djävla synd det är om dom. Själv kan man då sitta i soffan och känna att även om livet kanske vrenskas med en mer än lovligt ibland och även om man emellanåt har fattat mer eller mindre ogenomtänkta beslut så platsar man åtminstone inte där. Det är så man bygger upp sitt självförtroende, jag gissar att tv-licensen är mycket billigare än en privatpraktiserande psykolog så det tipset kan ni ta med er i vardagen fortsättningsvis.

Ikväll ska Kanal 5, denna kvalitetskanal, bjussa på en ny "livsstilsserie", nämligen Jobbjägaren. Någon pigg och hurtfrisk typ ska ta sig an trögrövar som aldrig lyft ett finger mer än för att kryssa i sin a-kasseblankett, och med hugg och slag tvinga ut dom i arbetslivet. Jag gissar att det kommer att lipas friskt över denna chockartade händelse och jag kan knappt bärga mig förrän jag får se det med egna ögon. Kvällen är alltså vikt för detta evenemang.

måndag 21 mars 2011

Sudda sudda bort din sura min

Idag kom jag, helt utan vidare sådär, att tänka på luktsuddgummi. Undrar om det finns nuförtiden, det kanske inte ens är någon som skriver med pennor längre. Eleverna får kanske en laptop att ta hem och plasta in istället för böcker och så får de googla veckans ord och maila en länk till läraren.

Men hur som helst. Ett suddgummi är ju en praktisk grej, snudd på oumbärligt när man skriver med blyerts skulle man kunna säga. Och det finns väl ingenting som säger att det måste vara en liten otäck fyrkantig grön bit med en brunaktig rand mitt på, det kan väl få vara i klatschiga färger och former. Men vem i helvete kom på att ett suddgummi skulle lukta annat än kautschuk, kan man ju fråga sig. Hur ser den människan ut som tyckte att det verktyg som är tänkt att användas för att stryka ut stavfel och liknande fadäser ska lukta artificiell vaniljsås? Hur tänkte ni här?
För som alla minns så kunde man omöjligt använda sitt luktsuddi till att sudda med. Det var närmast en statuspryl. Störst och mest luktande suddgummi är klassrummets kung eller drottning. Åtminstone var det så under en period på mellanstadiet, jag har väl kanske inte hittat just denna typ av hierarki i högskolemiljö direkt.

Själv hade jag under en period (på mellanstadiet alltså) ett jättestort grönt suddgummi i form av en mus i naturlig storlek, som jag hade fått av mormor i julklapp. Det var totalt värdelöst att sudda med - ju coolare suddgummi, desto sämre suddförmåga, men som sagt, man använde det ju inte till att SUDDA med - och luktade ingenting, men det ingav ändå en viss respekt. Så mycket respekt att jag lyckades byta till mig klassens mest åtråvärda suddgummiobjekt, en liten vit kanin i storleksordningen femkrona, som luktade underbart. ETT TAG. Efter några veckor så hade lukten liksom avdunstat på något vis, och kanindjäveln var bara en osedvanligt intetsägande bit kautschuk som dessutom lämnade svarta märken på pappret när man använde det att sudda med. Förmodligen var det även Smålands största virushärd eftersom alla på hela mellanstadiet hade tryckt sin näsa mot den ett oräkneligt antal gånger för att känna hur den luktade*. På den tiden den gjorde det alltså..

Han som jag bytte bort mitt gröna mus-suddgummi till är idag en framgångsrik småföretagare. Man skulle väl i princip kunna säga att det är min förtjänst.

* Jag vet att det finns människor som anser att man ska skriva "doft" när det är något som luktar gott och "lukt" när det är något som luktar illa. Personligen tycker jag att det går bra att använda "lukta" om allt. Och dessutom heter det inte doftsuddgummi. Och by the way, varför heter det suddgummi när alla människor uttalar det suddigum? Mycket att tänka på här.

lördag 19 mars 2011

Huset fullt av hundar

Jamen jag känner att jag vill tycka till lite om det nya och åtminstone i hundkretsar kraftigt omdebatterade tv-programmet Huset fullt av hundar. Håll i hatten, så här tycker jag:
1. Att det är väl en jättebra idé att försöka hjälpa till att omplacera hundar som av olika anledningar behöver hitta nya hem. Fast om man är så djävla velig att man inte ens kan enas om vilken ras eller ens typ av hund man vill ha (som familjen som var med i veckans avsnitt) så tycker jag kanske att man kan vänta lite med att skaffa hund.
2. Och varför i helvete skulle man trycka in sex hundar samtidigt i denna menlösa familjs hus? Vore det inte bättre om de fick träffa en hund per dag i sex dagar? Alternativt åka och träffa hundarna i deras nuvarande miljö, ungefär så som det går till när man köper hund på riktigt. Fast det hade väl inte blivit lika bra tv av det, antar jag.
3.Och så trodde jag väl i min enfald att man, om man nu var så okunnig och velig som familjen i första avsnittet var, kanske skulle få lite hjälp med att välja ut en passande ras. En barnfamilj behöver kanske inte ha en jakthund eller en vallhund med extremt högt behov av aktivering och mental stimulans, eller en vinthund med extremt högt behov av motion, när det enda de troligtvis kommer att göra med sin hund är att gå koppelpromenander och leka med den i sin pyttelilla trädgård. Då kanske någon skulle kunna hjälpa dom att välja en lite mindre krävande ras, FÖR ALLAS BÄSTA.
4. Det är ju jättebra att man får tips om hur man aktiverar sin hund. Men för mig känns det väldigt opedagogiskt att låta hundarna dra, om än bara små lätta pulkor, och samtidigt säga att "egentligen ska man inte göra det här förrän hundarna är minst ett år gamla och har vuxit färdigt" när flera av de hundarna som var med bara var 5-6 månader. Det finns tillräckligt många människor som inte fattar detta ÄNDÅ, och kommer verkligen inte att sluta med det när de får bekräftat att det är okej för de har sett det på ett "hundprogram på tv". Och tro mig, folk kommer inte att minnas att just de här hundarna bara fick dra en tom pulka som inte vägde någonting.
5. Och de övriga lekarna, kunde man möjligtvis inte börja med lite enklare typer av aktivering eftersom familjen var så okunnig? Typ kontaktövningar eller gå slalom eller en enkel spårövning, någonting som man kommer att ha nytta av i framtiden, istället för att man på nolltid skulle försöka lära hunden att putta på en boll med nosen eller hämta en frisbee?
6. Man kan ju kanske inte klandra en liten unge som helt naivt tror att hunden och marsvinen ska kunna vara kompisar. Men kan ingen vuxen tala om för henne att det FUNGERAR INTE SÅ? Det finns rovdjur och det finns bytesdjur och det kan man inte bortse från hur djävla gärna man än vill att det ska vara på ett annat sätt. Bortsett från vallhunden så var ju alla hundarna som var med i veckans avsnitt jakthundar, Jack Russel är ju för fan till och med framavlade för att jaga råttor och steget till marsvin därifrån känns väl inte gigantiskt. Kan ingen bara säga till den här ungen att NEJ, du kommer aldrig att kunna ha hunden och marsvinen ihop och lita på att ingenting kommer att hända, det är bara att gilla läget.
7. Och sen tycker jag det är ASTRIST med program där man så fort någonting har sagts eller gjorts klipper in inslag som filmats i efterhand där alla ska berätta vad just de tyckte om just den händelsen. Typ först får man se när en hund kissar på golvet. Och sedan kommer ett klipp på pappan när han berättar att hunden har kissat på golvet, och sedan kommer ett klipp på mamman när hon ger sina synpunkter på samma sak och sedan ska ungarna en efter en tycka någonting om det också också, och sådär håller det på HELA DJÄVLA TIDEN. They sing while they slave, and I just get bored som jag och Bob Dylan brukar säga.
8. Sedan tycker jag väl själva idén med omröstning à la dokusåpa var lite löjlig. Eftersom jag har gjort den rättvisa bedömningen att familjen knappast begrep sitt eget bästa så hade jag nog helst sett att det fanns en jury av hundkunniga personer som fick rösta ÅT dom vilken hund(ras) som hade passat bäst. Men det hade väl upplevts som kränkande och överförmyndarfasoner, antar jag.

Ja, det var väl i stort sett allt. Jag kommer alltså inte att följa denna programserie. 

torsdag 17 mars 2011

Majority, the unknown, giving us the rules

Idag när jag kom till gymmet så var det en som hälsade på mig och frågade hur läget var. Jag gnällde lite över att det snöade, för det tycker jag gott att man kan få göra när det börjar gå mot slutet av mars och det har varit jävelvinter sedan i november. Då var det en kärring som stod bredvid som sa helt mästrande: Ja, men det är väl inget du ska gnälla över, tänk på dom i Japan istället.

Och nu är jag väl inte så korkad att jag tror att människor i Japan hade suttit och lipat för lite snö i dessa tider (det gör i och för sig inte jag heller, men ja, ni fattar). Men ändå, jag blir så irriterad. Folk är idioter.. För det första så lägger man sig väl inte i andra människors hälsande och hur-är-läget:ande (det är mest det som stör mig faktiskt). Och för det andra så blir väl inte Japans folk gladare för att jag står och säger att det är jättehemskt i Japan just nu. Och för det tredje så är det väl högst osannolikt att Japans folk ens skulle få reda på att jag står i den skånska myllan och gnäller lite över icke önskvärda sura gamla snöflingor.
Om det finns någon japan som läser detta och får lust att invända mot mitt vädergnäll, var så god. Men okända ickejapanska kärringar på gym ska bara hålla TRUTEN. Så var det sagt.

PS: Jag har en finne på hakan som stör lite också. 

onsdag 16 mars 2011

Roseanna

Jag gillar Beckfilmer. Även om det kanske har börjat vattnas ur en aning nu när det verkar finnas hur många som helst och de är omöjliga att skilja åt bara genom titeln. Eller jag kan inte skilja dem åt i alla fall. Alla heter ju typ Öga mot öga eller Skarpt läge eller något annat lika intetsägande. Och ska man vara ärlig så är ju handlingen ganska likartad. Det är ett mord och Martin Beck och hans gäng är de enda som kan lösa det, och Martin Beck är stressad och lite vimsig (fast knivskarp i huvudet samtidigt) och har det lite trassligt med relationerna och så är det Gunvald med sina sarkasmer och grannen med sin stänkare. Det är liksom ett antal variabler som läggs i en burk och skakas om och ut trillar en ny Beckfilm.

Men jag gillar dem ändå. Så mycket att det faktiskt är direkt pinsamt att jag inte har läst en enda av Sjöwall-Wahlöös böcker. Men härförleden tryckte Oskar Roseanna i händerna på mig, så nu läser jag den. Den gavs ut 1965, och jag kan väl säga att tidens tand har tuggat rätt så bryskt på denna berättelse. Det är landsfiskaler och stadsfiskaler och polissystrar och när Martin Beck ska ringa till Amerika så måste samtalet beställas. Så krångligt var det förr. Och när han lägger på luren så måste han vänta på avringningsplinget. Är det NÅGON (mer än jag) som minns avringningsplinget? Det var på den tiden när alla telefoner var svarta eller grå och ägdes av Televerket. När man hade lagt på så plingade det när den man hade pratat med lade på i andra ändan. Innan avringningsplinget var linjen "blockerad" och det gick inte att ringa någonstans. Ja, sådär gick det alltså till på medeltiden.

Och så är det vid ett tillfälle när Beck och några andra poliser ska gå på lokal och äta biff med lök och ta sig ett järn eller två. Men en polis vill inte följa med, han beskrevs som renlevnadsman. Och i meningen efter informeras man om att han var sparsam med traktamentet, så han livnärde sig mestadels på läsk och varm korv. Jag undrar vilken renlevnadsman som i detta nådens år 2011 skulle komma undan med en diet på läsk och varm korv med äran i behåll, men på 60-talet var det uppenbarligen rena hälsokosten jämfört med vad som intogs på lokal. Jag är dock inte SÅ gammal att jag kan ösa ur mina erfarenheters brunn i just den frågan.

Ja, jag har ju sett filmen så jag vet redan vem mördaren är, men det kan väl vara kul att se hur det var tänkt egentligen. Det är mycket grå byråkrati och pärmar och korridorer och blaskigt kaffe och Martin Beck är kroniskt trött och håglös och slarvar med maten och veckorna går utan att man får några som helst uppslag till vem mördaren är. Gissningsvis ganska likt riktigt polisarbete om jag får säga vad jag tror.

tisdag 15 mars 2011

Kick Ass

Jomen jag har faktiskt hunnit kolla på en film också. I lördag, eftersom det är Våga Vägra Melodifestivalen som gäller. Egentligen skulle vi ha gått på bio, men av någon anledning gick det inte att boka biljetter på sug-SF:s sida. Och när man bor på landet så åker man ju inte gärna till stan på vinst och förlust en lördagskväll sådär bara. Eller åtminstone gjorde inte vi det.

Istället såg jag Kick Ass, en film jag inte hade några som helst förväntningar på och därför blev positivt överraskad. Rolig utan att vara pubertalt flåssvettigt amerikanskt hahaha-rolig*, och så en massa schysst videovåld. Ett helt perfekt alternativ till Melodifestivalen, som jag inte sett sen Carola vann med Främling och inte ens då var jag särskilt intresserad. Jag fascineras lite av att folk fortfarande pratar om ifall rätt låt vann och vilka låtar som egentligen var rätt bra men "ingenting man skickar till Tyskland". Juryn finns överallt!

* Vilket är något av det värsta jag vet

Marsförbannelsen

Det är tur att man hinner glömma hur mars är. Jobb-mars alltså. Det är för helvete bara all work and no play för hela slanten, fast jag går ju inte loss med en yxa och slaktar allt som råkar komma i min väg bara för det. Men så jobbar jag ju inte heller på Overlook Hotel. Även om man skulle kunna tro det ibland.

Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det där sista, så jag lämnar det helt enkelt upp till var och en att tolka fritt.

söndag 13 mars 2011

Mystery train

Alltså det är ju jättejättehemskt med den här jordbävningen/tsunamin i Japan. Människor som dör, städer som utplånas, vulkaner som väcks till liv och kärnkraftverk som går åt fanders. För att bara nämna en del av eländet. Men det som jag tycker är läskigast är att det är ett tåg som helt enkelt...försvunnit. Det känns faktiskt helt orimligt. Tåg går på räls, de spårar på sin höjd ur. Men de håller sig på plats. Man hittar alltid det urspårade tåget i rälsens omedelbara närhet. De försvinner inte. Inte i min världsbild i alla fall. Och nu är min världsbild rubbad.
Läskigt. Nästan lite Mary Celeste över det hela.

lördag 12 mars 2011

Take a walk on the wild side

En sak kan man konstatera, och det är att det finns förfärligt mycket vilt i skog och mark, trots jägare och tack vare brist på varg, eller nåt. Men man kan ju undra lite. När dessa vilt ska passera en väg, varför måste det alltid ske med sådana djävla åthävor? Det är inte så att de kan ställa sig lite diskret vid vägkanten och spana. Verkar det fritt? Okej, då passerar vi. Är sikten skymd? Jamen då kan vi ju alltid använda den där superhörseln som Herren har begåvat oss med, och inte passera förrän vi är hundra procent säkra på att det inte kommer någon bil.
Går det till så här? Nähejdå, det gör det verkligen inte. Utan skogarna är full av diverse klövvilt som står och liksom lurpassar i dikena. Och precis när det kommer en bil, då ska de kasta sig upp med full fart och världens dramatik mitt framför intet ont förbipasserande fordon.

För ett tag sedan var jag ute och körde i mitt vrålåk. Det var stora öppna skånska vidder, hur bra sikt som helst. På långt avstånd såg jag att det stod två älgar på varsin sida om vägen. De stod där i varsitt dike och chit-chattade slappt om väder och vind och gud vilken vinter det har varit och har du hört att Lennart har tappat sitt ena horn? Allt verkade vara frid och fröjd och jag var rätt övertygad om att de ändå skulle ha någon slags respekt för att 1400 kg Volvoplåt närmade sig, när de nu kunde se den nalkas på långt håll. Men i helvete heller. När jag var kanske 5 meter från dem beslöt de att det var läge att steppa upp på vägbanan och valsa omkring där och liksom utmana motorhuven. Nu körde jag ju inte fort, men det var ändå inte särskilt roligt att se närmare ett ton kött dansa omkring framför sig.

Man undrar ju lite hur det står till med intelligensen hos Skogens Konung egentligen. Det där med survival of the fittest verkar ju ha haft en ytterst tvivelaktig genomslagskraft. Eller så var de här individerna helt enkelt trötta på livet och en smula självmordsbenägna. Jamen bit ihop till jakten eller flytta norrut, så ska nog den saken ordna sig av sig själv. TACK!

fredag 11 mars 2011

Go! Go, Johnny, go!

Tack vare Plastmamman så var det ju hur enkelt som helst att snika med sig 1457 st gamla texter från Metrobloggen, så nu ser det välfyllt och liksom produktivt ut här också. Kommentarerna försvann visserligen någonstans på vägen, men det är väl smällar man får ta.

tisdag 8 mars 2011

Where were you hiding when the storm broke?

Ja, men det var väl FAN vilket bök det var med att skaffa en ny blogg då. Tusen år tog det i runda slängar, inklusive en massa databastjafs med Wordpress, ett alternativ som måste vara tillverkat i helvetet. Så det fick bli den här. Helt nöjd är jag väl inte, men beredd att "ge det en chans", som det brukar heta.
Och alla listiga adresser jag provade hade någon annan redan snott. Den här URL:en känns ju en smula...lång, kan man ju tycka, men vad fan, folk är ju ändå så djävla lata att de bokmärker eller googlar allt, det finns ingen som skriver vevevepunktnågonting längre.

Så nu är jag här. Vi får väl se vad det blir av detta då. 

söndag 6 mars 2011

"Han sa han var bror till John Lennon, det är klart att Lennon var den som var bäst"

Men äntligen har det varit lite VÅR i luften, det var ju fan inte en dag för tidigt. Sol och plusgrader i dagarna två, fast i går räknas inte för då tillbringade jag hela dagen inomhus, i ett ridhus. Och alla som är något att räkna med vet ju att ridhus är de absolut kallaste platserna i hela universum. Om man inte sitter till häst alltså, för då håller man ju igång och är varm. Men så fort man sätter sin egen fot innanför väggarna så får man vara beredd på att frysa röven, och en hel del andra kroppsdelar också, av sig. Jag skämtar inte när jag säger att absoluta nollpunkten framstår som ljumma sommarvindar jämfört med det termodynamiska spratt som ett ridhus utgör vintertid. Och höst och vår. Det är väl egentligen bara några få veckor på sommaren som temperaturen är någorlunda dräglig, fast då är man ju inte där, så det kvittar ju.

Och igår var förstås inget undantag. Man fick gå ut och värma sig mellan varven för att inte hela ens organism skulle förvandlas till en isbit. Och när man får gå ut UTOMHUS för att värma sig i början på mars så är det...rätt så kallt inomhus, kan vi väl enas om.

Känner mig dessutom grundlurad eftersom jag i princip har lämnat hästvärlden bakom mig. Men nähä, då visar det sig att man kan ha hundutställningar i ridhus också, så där kom jag inte alls sådär smidigt undan som jag hade trott.

Och idag har jag börjat på hundkurs. Och den var utomhus. I solen. Så värst varmt var det väl ärligt talat inte, men det var i alla fall bättre än ridhuskylan.

torsdag 3 mars 2011

Opium

Idag hade jag ett stort ögonblick på jobbet. Ett problem som har varit så stort och tekniskt invecklat att självaste månlandningen inte har verkat mer krångligt än att vispa ihop en sockerkaka, har nu lösts. Inte av mig förvisso, men ändå. 

Det var så stort och fantastiskt att jag nästan funderar på att grunda en religion för att visa hur mycket jag beundrar den person som ordnade upp kanske inte all världens sorger och bekymmer, men snudd på.

Rogerismen, från och med nu. Amen.

tisdag 1 mars 2011

15 minutes of fame?

Den minnesgode läsaren kan kanske erinra sig om hur det gick till i somras när jag aktiverade mina okända superkrafter och pajade bakrutan på bilen. Det blev en rätt dyr historia, trots försäkring. Och dessutom blåljög jag på verkstan och sa att jag inte hade en aning om hur det hade gått till. Jag tror inte att de trodde på mig, men de brydde sig väl inte om det så länge försäkringsbolaget betalade. Nu har jag för säkerhets skull bytt till ett annat försäkingsbolag för att sopa igen spåren efter min korta bana som urkundsförfalskare, eller vad det nu kan tänkas heta. Eller okej, det var väl inte enbart därför, eller för att vara mer korrekt så var det inte alls därför, utan för att jag fick ett bättre pris av ett annat försäkingsbolag, men medge att det lät lite mer spännande?

Hur som helst. Jag kände lite att det kanske började dra ihop sig till någon slags service på bilen. Den är ju ändå rätt gammal och förtjänar lite kärlek och omvårdnad av någon annan än mig. Jag ville även diskutera med någon bättre vetande om det möjligen var dags för kamremsbyte, så jag körde inom verkstan för att boka en tid. När det handlar om bilar så känner jag att det är bäst att liksom stå öga mot öga med experterna, för då kan man, eller dom, peka och visa. Annars riskerar man, eller åtminstone jag, att bli bortkollrad fortare än någon hinner säga Bosse bildoktor.

Ja, så jag svepte inom verkstan. Hade en mycket förtrolig diskussion om kamremmen med en bilmekaniker. Kamrem är ett laddat ord. Få människor som inte är bilmekaniker vet ens hur den ser ut, men det känns inte som att ett kamremsbyte lämnar någon oberörd. Jättejobbigt och jättesvårt och jättedyrt är glosor som brukar förknippas med ett kamremsbyte. Även av bilmekaniker, fast den här hade en mer lättsam inställning. En kamrem till en Volvo kostar 173 kronor och är inte alls särskilt svår att byta, menade han på. Nu tror jag kanske att det beror lite på VEM det är som utför den här operationen, men det är ju bra om han tycker att det är lätt när han ska på min bil. 

Ja, så vi bokade en tid, och när jag sa mitt registreringsnummer så liksom studsade han till. Var det din bil vi bytte bakruta på i somras? undrade han, och jag fick medge att det var det. Jag trodde att sånt där var vardagsmat för bilmekaniker och inget man lade på minnet direkt, men en bakruta på en 740 spräcker man inte hur som helst, uppenbarligen. Då blir man ihågkommen, listad och påmind till döddagar.

Eller ska jag se det som att mina 15 minutes of fame är här?

Leif GW Persson som sömnpiller

Jag håller lite på att kopiera mina gamla inlägg, utifall om att jag någon gång får igång en ny blogg någon annanstans. Det gick inget vidare med Wordpress, kan jag avslöja. Det var ju så sabla klurigt med databasanslutningar och sån skit, jag vill ju mest bara ha något som fungerar och är enkelt att använda.

Men hur som helst. Jag kopierar gamla inlägg och klistrar in i ett mäktigt Worddokument, om nu Metrobloggen skulle få för sig att lämna in trots allt. Just nu är jag på 2007, så jag har en bit kvar. Den 16 oktober 2007 skrev jag om Leif GW Perssons bok Linda som i Lindamordet, som jag har som ljudbok. Då var jag på första CD:n, när Linda var precis nymördad.

Idag, den 1 mars 2011, i runda slängar 3½ år senare, har jag kommit till femte CD:n och jag har fortfarande ingen aning om vem som har mördat Linda, för varje gång jag försöker mig på lite schysst polisarbete så faller jag i sömn. Hela boken är på 15 CD-skivor, så det går ju inte så värst fort framåt, måste jag medge. Jag blir nog klar omkring år 2020. Det är nästan som med Palmemordet faktiskt.