söndag 26 september 2010

In sickness and in health

Jag är sjukt förkyld, eftersom jag har umgåtts med den vandrande virusbomben Adrian (1.5). Det är priset man får betala när man inte kan låta bli att pussa en liten prins. Innan Adrian föddes var jag inte förkyld en enda gång på över FYRA (4) år. Sen räcker det med EN (1) dagishämtning så kraschar hela djävla immunförsvaret. Så kan det gå.

Sedan smittade jag Oskar, så nu går vi omkring och hostar lungorna ur oss och det känns, eller åtminstone låter, som att vi bor på ett sanatorium. Eller där låg de ju mest och vilade i sängar, enligt vad man har sett. Det gör inte vi, vi ligger i soffan och tittar på en sinnessjuk kannibalfilm från tidigt 70-tal. Det finns sämre sätt att tillbringa sina dagar på. Men det här med att vara sjuk känns ändå väldigt överskattat om jag får säga min mening. 

tisdag 21 september 2010

Theyre coaches, businessmen and cops

Jamen man måste ju ändå kommentera valet. Och det är ju för djävla sorgligt, alltså det här med Sverigedemokraterna. Det är så att man börjar undra om man verkligen ska ha allmän rösträtt, när folk ändå är så djävla korkade som de uppenbarligen är. 

Dessutom: För skojs skull googlade jag namnet på vår gata. Och nästan den första träff som kom upp var en länk som hette Lär känna dina lokala Sverigedemokrater, och se där, där dök en av grannarna upp! Visserligen har vi, Oskar och jag, redan dömt ut honom som rätt så dum i huvudet, men ändå. Det räcker gott och väl med grannar som så att säga är lite lagom naturkorkade, såna har vi nämligen också. Men att ens trevliga lilla gata ska behöva bli besudlad med någon slags variant av Örnnästet? Va? Va? Va?

Skärpning, kretiner.

torsdag 16 september 2010

And the band played Walzing Mathilda

Man måste älska Google Translate. Jag fick ett mail som avslutades med en polsk glosa som jag inte förstod. Och det vill man ju gärna, förstå alltså. Eller åtminstone ha en uppfattning om ifall det rör sig om en förolämpning eller en komplimang.

Ord: Pozdrawiam
Översättning från polska till svenska enligt Google Translate: Yours.

Ärans och hjältarnas språk är inte så högprioriterat, känns det som.

fredag 10 september 2010

Lobotomy gets them home

Härförleden var vi och biblioteksröstade, som det antagligen heter nuförtiden, när Kungliga Postverket har gått i graven för längesen och online-röstning fortfarande ligger och ruvar någonstans i framtiden. Vi dråsade in på biblioteket klockan 17.58 och det stängde 18.00, så det var inte direkt tid till någon beslutsångest.

Vi var de enda besökarna. Det var vi, och en bibliotekarie slash röstmottagare, som förmodligen ville gå hem i rappet. Vi, alltså Oskar och jag, stod en kort stund vid bordet med alla valsedlar och talade rätt så öppet om vad vi skulle rösta på. Eller vi stod väl inte och basunerade ut det, men det var inte så att vi viskade och smusslade heller. Men när det var dags gick vi stramt åtskilda och i tur och ordning in och gömde oss i röstbåset för att stoppa i valsedlarna (som vi burit helt öppet genom hela biblioteket) och försegla kuverten. Som om hela biblioteket vore smockat med människor i allmänhet och SÄPO i synnerhet, som hade till enda uppgift att snoka rätt på smaskiga politiska detaljer i vårt liv som skulle kunna komma att användas emot oss i något sammanhang, om vårt liv av någon anledning skulle bli en politisk thriller. Fast det känns väldigt osannolikt.

Vanans makt är stor, uppenbarligen.

I-landsproblem #1

Samtal mellan mor och dotter anno 2010:

Jag: Måste du ha en så stor bild överst på din blogg?
Puppan: Jag vet inte hur man ändrar!
Jag: Det är ju jättedumt, man ser ju inte direkt när du har skrivit nåt nytt, utan man måste scrolla en mil för att kolla.
Puppan: Jamen URSÄKTA då att jag tröttar ut ditt pekfinger.

tisdag 7 september 2010

The priest goes dancing with a whore

Det är i gryningen, på väg till jobbet, som de stora frågorna i livet uppstår och börjar pocka på lösning. Till exempel i morse när jag tankade, då åkte det förbi en polisbil. Och då kom jag på att jag aldrig har sett en polis stå fylla tanken med blyfri 95-oktanig (eller vad nu polisbilar dricker) på någon mack, varken på film eller i verkligheten. Hur kommer sig detta, de kör ju bil JÄMT? Finns det hemliga bensinmackar i de underjordiska polisgaragen (som jag inte är helt säker på existerar i verkligheten, men på film finns de och det lurar alltid skurkar med skjutvapen där, hade jag varit polis hade jag alla gånger parkerat på gatan för att få ett långt och lyckligt liv), eller finns det tjänstvilliga väsen inom poliskåren som helt enkelt tillbringar sina dagar med att fylla och släpa hem otaliga bensindunkar? Ett slags polisens egna husalfer som arbetar i tysthet och möjliggör skyddandet, hjälpandet och ställa tillrättandet?

Så många frågor, så lite svar. Precis som vanligt med andra ord.