onsdag 30 juni 2010

"Min häst har blivit sjuk, min mamma går på fenedrin"

Idag är jag så kallat hemma med hantverkare, som i en annan porrfilm. Minus det pornografiska inslaget då. Jag sitter på ovanvåningen och slösurfar och hantverkaren befinner sig i källaren och pysslar förhoppningsvis med det han så småningom ska få betalt för.

Vår värmepanna är rätt gammal och när man ska fylla på vatten så blir det ett projekt som involverar två personer, en hel del svordomar och inte så lite ångest. Man får dra en slang från tvättstugan in i pannrummet, koppla på slangen på pannan - här kommer svordomarna in i bilden, eftersom det kräver en superspecialslangkoppling som alltid försvinner mellan gångerna - och sen får en person stå i tvättstugan och öppna kranen så att det blir tryck i slangen innan den andra personen med en rörtång vrider på en skruv som öppnar ledningen in till pannan, så att vattnet förhoppningsvis rinner in och inte ut. Personen i pannrummet får sedan hålla koll på manometern och gasta STÄNG AAAAAAAV när rätt vattentryck uppnåtts, och personen i tvättstugan måste då med flinka fingrar snabbt som ögat stänga av vattnet så inte systemet blir överfullt. Sedan är det dags för ångestinslaget, då själva öppningen till pannan ska förslutas igen. För gängorna till den här skruven är gamla och slitna och det finns bara ETT läge där den håller ordentligt tätt och det är bara en tidsfråga innan det läget också tillhör historien och hela det vattenburna systemet är ett minne blott. Man måste alltså både vara mentalt stark samt ha ett stabilt äktenskap för att klara av att hantera denna grundbult i själva värmesystemet.

Sen fick jag höra att det finns lata och bekväma människor som har låtit montera en kran på värmepannan. En kran som man bara helt simpelt vrider på när man tycker att vattentrycket är lite för lågt i systemet. Det kändes ju som en betydligt lugnare tillvaro, så jag kastade mig på telefonen och fick i sinom tid tag på en rörmokare. Han kom i tid, men fick omedelbart avvika för att "sticka iväg och hämta grejer", vilket verkar vara en standardhändelse i en hantverkares liv, alternativt en synonym för att åka iväg och ta en kopp kaffe. Nu håller han på och pysslar i källaren, men jag tycker att det är oroväckande tyst. Jag är mer van vid att det är ett djävla liv på hantverkare. Det känns lite som att man får mer valuta för pengarna när det slamras och slagborras och svärs mustiga eder, men det här kanske är ett undantag. Den som lever får se.

måndag 28 juni 2010

Hooked on a feeling

Det går hemskt trögt med bloggandet. Det är nästan så att jag önskar att jag kunde skylla på fotbolls-VM, men jag har inte sett en enda match, bortsett från 10 minuter av Frankrike - Uruguay. Tror jag åtminstone det var. Evigheter sen var det också, dessutom.

Vi har förstås genomfört vårt traditionella fotbolls-tips på jobbet. Jag inledde lite svajande men hämtade mig starkt mot slutet och avslutade med värdigheten någorlunda i behåll, och då kan jag ju ändå inte ett piss om fotboll. Eller jo, jag kan ju reglerna, men jag är verkligen inte insatt i vilka lag som är heta och vilka som är på väg ut i kylan. Jag vet inte ens vilket lag Zlatan tillhör när han inte är i Sverige och sparkar boll.

Andra har inte riktigt samma värdighet i behåll. Det är de som känner till fotboll. Som sitter klistrade match efter match. Som följer ligan (oklart vilken, men det lär ju inte vara Jönssonligan i alla fall) under de tidpunkter som det inte är VM eller EM. Jag nämner inga namn, eller okej, Christian kvalar in i ovanstående kategori. Och ändå lyckades han bara skrapa ihop ett enda fjuttigt poäng mer än jag. För att inte tala om Micke, som hade stolpe ut i varenda match och kom näst sist AV ALLA.

Skadeglädje är för djävla kul.

torsdag 24 juni 2010

So you been to school for a year or two

Nu avskaffas slaveriet för våra värnpliktiga, skriver Metro lite käckt och syftar på att den allmänna värnplikten avskaffas från och med den 1 juli. En tvålfager man i vitt kallar värnplikten för "brutalt tvångsarbete" och anser att militärtjänstgöring innebär "farliga eller förnedrande sysslor". Ja, vad ska man säga? Nu har jag ju förvisso inte själv gjort lumpen, och när man lyssnar på män som minns hur det var, så får det  Bron över floden Kwai att framstå som rena barnkalaset. Särskilt om de som minns gör det i samband med ett visst intag av alkohol. Och ju längre tid som förflutit, desto längre var marscherna och övningarna i fält pågick i princip i flera månader, vintertid givetvis, och hela kompaniet fick bara en gammal självdöd höna att äta på hela tiden. Det var verkligen hårda tider.

Fast sen när man gräver lite under ytan, då var det ju inte riktigt så det gick till, kan en och annan man medge. Man marscherade EN dag av 360. Man åt i matsal och sov i sängar de flesta av dessa dagar. Man var ledig och såg på video på kvällarna och hade permission på helgerna. Fast det är väl inte det man vill minnas när man ska framställa sig själv som en ung soldat som stod sig glad var han sig ställt; i eld, i blod, i frost, i svält*.

Ja, men hur som helst, man kan ju ha sin uppfattning om svenska försvaret och den allmänna värnplikten. Men det känns inte riktigt som någonting som "obarmhärtigt gjorde slut på förhållanden och personliga planer för utbildning och jobb" som den tvålfagre Metroreporten påstår i sin artikel. Och att använda ord som "slaveri" och "förnedring" känns väldigt mycket som att missbruka ord så att de blir helt urvattnade och till slut förlorar sin innebörd. Om detta är förnedring, vad är det då när det är krig på riktigt? Det känns inte precis som att den svenska värnplikten är jämförbar med att tvingas vara med i Röda Khmererna på livstid, ELLER?

* Fritt efter Soldatgossen av Johan Ludvig Runeberg.  

onsdag 16 juni 2010

"I never liked you. You know why? You dont curse".

Vissa dagar känner man att gränsen mellan en själv och Michael Douglas i Falling Down är hårfin. Som idag. Jag åkte till Lantmännen för att se om de hade en skära i sitt sortiment. Det hade de inte, och varför blir man inte förvånad. Så fort någonting är BRA - och en skära är ett alldeles förnämligt redskap, särskilt om man tycker lien är för stor och klumpig, vilket jag tycker - så finns det inte. Vill man ha tag på en skära så får man väl åka till Sovjetunionen, men det låter sig ju inte riktigt göras på 2000-talet.

Hur som helst. Jag stod på Lantmännen och hängde och väntade på att få betala min substitutvara. Framför mig i kön stod två sommargäster. De ville ta sitt inköp på faktura, men det gick inte för de var inte inlagda i SYSTEMET, och här i Ankeborg så är det minsann inte bara att lägga in någon i SYSTEMET hur som helst, man ska helst kunna härleda sin härkomst i den skånska myllan till omkring tidpunkten för slaget vid Helsingborg* för att vara betrodd med att få handla på faktura.

Då hade de här sommargästerna, en kille och en tjej i sådär tjugofemårsåldern, inte kontanter så att det räckte, och inte heller pengar på kortet så det räckte, så då ville de betala lite kontant och lite med kort, men det gick inte heller, för det  var ett nytt SYSTEM som man inte kunde joxa med hur som helst. Då sa tjejen, som för övrigt pratade sån där dryg överklass-skånska som överklass-skåningar som bor i Stockholm gör, att de fick ta det på hennes pappas konto. Ska du inte ringa honom och kolla om det är okej först? frågade det jag förmodar var hennes kille. Jag har ingen täckning på mobilen här, sa hon tvärsäkert utan att så mycket som se efter först. Efter tusen år hittades pappan i SYSTEMET och en faktura kunde skrivas ut.

Sedan stod det en karl och frågade om expediten möjligen mindes vilken färg han hade köpt här förra sommaren, och konstigt nog gjorde han inte det. Så då stod de och dillade om vilken fasadfärg han skulle ha för att det skulle bli så likt som möjligt, i evigheter. Men vad fan. Kan inte folk a, bestämma sig för vad de ska ha och b, ta reda på vad det kostar, eller åtminstone se till att de har pengar med sig, INNAN de åker och handlar. Hur djävla svårt kan det vara?

Själv stod jag där med min substitutvara, en stor och dyr röjkniv från Fiskars. Mycket lik en machete. Det var också mycket nära att jag slet upp den ur sin förpackning och gick loss på idioterna framför mig i kön, som upptog min och alla andras tid på ett sätt som om de ägde hela världen. Men man är ju ett under av behärskning måste jag säga, så när jag hade betalat så åkte jag istället hem och gick loss på kirskålen. Det är kanske inte vad Michael Douglas hade gjort, men han är ju kanske inte heller ett föredöme i krishantering.

* 1710

måndag 14 juni 2010

Fäbodjäntan goes falling down, eller nåt

Idag skulle jag handla lite snabbt på ICA Maxi, för jag hade ett annat ärende till precis-bredvid-ICA-Maxi. Ha ha fucking ha, säger jag bara. Det går inte att handla lite snabbt på ICA Maxi. ICA Maxi är så djävla stort att det tar ett ÅR från det att man passerat deras djävla svängdörrar tills dess att man står på den gigantiska parkeringen och inte minns var fan man ställde bilen någonstans. Och ICA Maxis kundvagnar är så djävla stora att man snudd på behöver skepparexamen för att kunna hantera dom. 

Och så stod jag och rafsade bland påläggen och hittade Rökt Fäbodskinka. Det lät ju genuint och äkta ända tills jag läste det finstilta, att köttråvarans ursprung var Tyskland. Vad trött jag blir. Det finns väl för helvete inga fäbodar i Tyskland heller, och om man nu till varje pris (så djävla billig var inte den här fäbodskinkan heller för den delen) vill sälja kött som inte är svenskt så kan man väl skriva ut det tydligt och klart istället för att nästan mörka det med skitsmå bokstäver längst ner på etiketten. Det är så man vill kalla in Janne Josefsson och hela hans gäng och göra processen kort med ICA Maxi en gång till, eller kanske ännu hellre Michael Douglas som bara går loss med en k-pist under parollen The customer is always right.

Mitt tålamod är inte stort just nu.

onsdag 9 juni 2010

Hämnd skall vara torr, kall och gratis, eller hur det nu var

Jag: Jag sprang på en tjej jag känner lite i helgen. Hon är VÄRLDENS SNÄLLASTE människa, och så för ett par år sedan så kom det fram att hennes man hade varit otrogen. Inte bara en gång, utan han hade haft förhållande med typ hela Sverige samtidigt. Så djävla taskigt! I alla fall så såg jag henne i lördags med en ny man, och jag höll på att knappt känna igen henne. Hon var så jäkla snygg, hon var solbränd och hade gått ner i vikt och var snygg i håret och hade snygga kläder och såg tjugo år yngre ut än när hon var gift med honom. Det var verkligen kul att se!
Susanne: Man får bara hoppas att det har gått åt helvete för han den andre, han som var otrogen.
Jag: Ja, jag hoppas han sitter helt ensam och övergiven. Och att han har drabbats av syfilis eller nåt! 
Susanne: Ja, och så måste han trösta sig med att köpa en sportbil... men allt han har råd med är en Mazda Miata. 
Jag: Ha ha ha, vilken loser.
 

lördag 5 juni 2010

Du kanske ser mig skaka dagen efter när jag letar efter tråden

Min son är ett musikaliskt geni (självklart brås han på mig, även om jag föredrar att hålla en mycket låg profil i det avseendet). Han är så musikalisk att han har fått ett stipendium av Lions. Det skulle delas ut idag, och självklart vill man ju sola sig i glansen av de stora stjärnorna. Dessutom skulle han framföra ett stycke i samband med mottagandet, och det är inte så att musikaliska genin som flyttat hemifrån gödslar ens liv med gratiskonserter, så det gäller att passa på. Han skulle spela ett stycke av Bartok. Om Bartok säger Wikipedia så här: en betydande modernist, och hans musik består av, eller kan efter en analys sägas bestå av, olika modernistiska tekniker såsom atonalitet, bitonalitet, försvagade harmoniska funktioner, polymodal kromatik, mönster av intervall och sekvenser, intervallmönster använda som grund på samma sätt som den liksvävande tolvtonstekniken, en skala med åtta toner, förminskade ackord, med mera. Tunga grejer, alltså. Det vill man ju inte missa.

Jag hade varit lite slarvig med att samla in information kring detta arrangemang. Man har ju liksom inte riktigt rutin på sånt här med Lions och stipendium, och det musikaliska geniet har väl inte precis strött några detaljer omkring sig heller. Så jag trodde lite slarvigt att det nog bara skulle vara en enkel ceremoni. Oskar frågade lite diskret om det inte kostade inträde, eftersom Lions sysslade med välgörenhet och någonstans fick de ju sina pengar ifrån, men jag svarade bestämt att det kunde jag verkligen inte föreställa mig att det skulle göra, oklart vad denna känsla kom ifrån för när vi kom dit så visade det sig att det kostade 125 kronor per person. Som vi dessutom inte hade, men det musikaliska geniet hade varit vänlig nog att lägga undan gratisbiljetter till sin moder och sina systrar, så vi kom undan med hälften och blotta förskräckelsen. Det var pinsamt nog ändå att stå där bland sociteten och gräva i plånbokens alla fack, iklädd shorts med gräsfläckar och oknutna gympaskor, när själva stipendieutdelningen visade sig ramas in av en konsert med symfoniorkester och solister och resten av publiken var alldeles otroligt medelålders och högtidsklädda representanter från socialgrupp ett. TYP.

Men hur white trash:ig och hillbilly:ig jag än kände mig så har jag i alla fall en son som spelar piano som en gud. Så, nu vet ni det.

fredag 4 juni 2010

Heja SJ

Det är aldrig någon som säger något snällt om SJ. Inte jag heller, men idag ska jag. Det bestämdes lite hastigt och lustigt idag att jag ska åka till Göteborg på måndag. Eftersom jag är en sann miljövän, och framför allt för att jag blir helt sjukt stressad av att köra bil i städer i allmänhet och storstäder i synnerhet, så var det inget svårt beslut att välja tåg. Men oj vad dyrt det kommer att bli, tänkte jag som är van att boka 90 dagar innan för att det inte ska svida så mycket i min småländska själ och plånbok.

Men ibland blir man glatt överraskad. Tur och retur gick endast löst på 543 slantar, så då tyckte jag till och med att jag kunde unna mig en sittplats för 43 spänn.  586 kronor för nästan 60 mil, billigare än att ta bilen. Och framför allt slappare. Och så slipper jag äventyra mitt psykiska välbefinnande samt förnedringen att köra varv efter varv i rondeller för att jag inte vet vart jag ska, eller att tvingas bli nerslussad i Tingstadtunneln för att jag är för mesig för att byta fil när det är fler än tre bilar i sikte. Tåg är bra. Och billigt. Tack, SJ.

tisdag 1 juni 2010

Jesus gick på vattnet, jag var inte han, jag fick min första kallsup två meter ifrån land

Det här med allmänbildning alltså. Innan 11 september 2001 hade åtminstone jag aldrig hört talas om vare sig al-Qaida eller Usama bin Ladin, eller ja, något av namnen hade kanske fladdrat förbi i marginalen på någon nyhetssändning, men det var inget direkt som jag hade lagt på minnet. Och det var inte precis något som folk gick och pratade om heller. Förrän efter den 11 september 2001, då var terroristnätverk något alla kände till och de flesta hade i princip hade gått i samma klass som Usama bin Ladin på högstadiet. Så väl kände de till honom helt plötsligt. Lite konstigt att INGEN har talat om detta innan 11 september 2001 kan man ju tycka. Men men, det är väl bara jag som är oallmänbildad då.

Och sen kom den här brottningsmatchen i OS 2008, där han Ara slängde sin medalj på golvet i vredesmod. Rätt så osportsligt gjort, kan man ju tycka, men nejdå, då visade det sig att brottning är en sport som präglas av mutskandaler och allmänt tvivelaktiga domslut. Det visste alla helt plötsligt. Även folk som aldrig sett en brottningsmatch i hela sitt liv och än mindre begriper hur bedömningen går till. Men de var djupt insatta i hur korrupta de där kubanska domarna var i den där specifika matchen. Åter får man stå där med dumstruten på för att man inte har hängt med i svängarna och satt sig in i internationella brottningsförbundets insideraffärer. Illa. 

Och så nu då, när Israel har dummat sig och angripit de här Ship To Gaza som kommer lastade med förnödenheter. Helt plötsligt talar alla om att de nar bordat på internationellt vatten. Och det får man inte. Och jag bara, vadå borda? Vad är det för ett ord, och vad menas med det? Gå ombord? Det låter ju som att israelerna är passagerare och att det snart ska dyka upp uppassare och fråga om de vill ha Gin & Tonic eller Frozen Marguerita innan supén. Men alla uttalar sig så tvärsäkert om den här bordningen att jag knappt törs säga att jag aldrig någonsin använt detta ord förut. Och då har jag ändå ett ganska välfyllt ordförråd, trodde jag. Men uppenbarligen finns det hål att täppa till även där.

Sådärja. Nu var det sagt.