onsdag 28 april 2010

Born with nothing but not in debt

I morse hörde jag på nyheterna att polisen har gjort en razzia hos en äggsamlare och hittade omkring 3000 ägg, många från hotade svenska arter. Till exempel hittade man ägg från svartbent strandpipare som är helt borta ur den svenska faunan.

Funderingar som dyker upp är då:
1. Hur förvarar man 3000 ägg? I äggkartonger? I kylskåpet? Och är det tomma ägg, alltså urblåsta, eller är tanken att man ska kunna kläcka dem och få fram ett eget exemplar av TILL EXEMPEL svartbent strandpipare, och därmed vinna ära och berömmelse i ornitolog-kretsar?
2. Hur lägger polisen upp en sån här razzia? Och hur har de fått nys om detta lite udda brott (brottsrubriceringen var "grovt artskyddsbrott")? Typ Martin Beck: "Jo, jag såg en man som bar på en massa tomma äggkartonger, det verkar helskumt. Kan du kolla upp det, Gunvald?" Och sen kommer en full insatsstyrka med krypskyttar och grejer och bara blåser hela skiten i luften...eller kanske inte. Det går kanske lite mer städat till i verkligheten.
3. Vad händer med de 3000 äggen nu? Det är lite samma fråga som dyker upp när man läser att polisen eller tullen har beslagtagit 60 000 liter svartsprit eller 20 kg heroin. VART TAR DET VÄGEN SEN? Polisens årliga firmafest? Och verkar det inte lite skumt att alla poliser (på film) bara behöver doppa lillfingret i vilket vitt pulver som helst, stoppa det i munnen och sedan självklart kunna avgöra: Kokain. Eller: Heroin. Eller: Amfetamin. Aldrig någon tvekan där. Hur har de fått denna kunskap?

Så många frågor, så få svar.

tisdag 27 april 2010

Röda ledsna gubbar

I morse hörde jag på nyheterna att Sverige har problem med att klara de 16 nationella miljömålen som riksdagen antagit. Som vedertaget är, så var det någon som hade utrett detta. Radioreportern berättade med allvarlig röst att i rapporten hade man satt "små röda ledsna gubbar" på de ställen där miljömålen inte uppnåtts. Och rapporten innehöll många små röda ledsna gubbar, alltså var det genomgående svårt att nå miljömålen.

Men ALLVARLIGT, vad är det här för dagisnivå? Att det stod illa till med ärans och hjältarnas språk visste jag, men att nästa steg var att i officiella sammanhang ersätta det skrivna ordet med symboler hamnade lite utanför min fantasivärld. Det går åt helvete med miljön, men det ska liksom lindas in i saft och bulle, fruktstund och fri lek. Nästa steg blir väl att fylla hela miljöbalken med smileys. Jättebra jobbat, vem det nu är, verkligen.

Just cause because were outlaws

Jag sitter och väntar på att maten ska bli klar. Det låter väl fint, nästan som att man har en egen betjänt. Ett tjänstvilligt väsen som kommer tassande från köksregionerna och meddelar att det är serverat.

Fast så är det inte. Här gör man sitt bästa för att försöka koordinera en måltids olika beståndsdelar, och lyckas för det mesta. Dock inte idag. Potatisen är kokt. Såsen på schalottenlök, vitvin och örter är sjuden och redd. Och så öppnar man ugnen och finner att den så kallat ugnsbakade fisken fortfarande är helt djävla rå.

Sushi? Kan det vara något?

söndag 25 april 2010

When the law can stop the blades of grass from growing as they grow

Nu ska ju Madeleine och Jonas bryta sin förlovning också. Igår hörde vi det på nyheterna, och det var nån pellejöns från rojalistklubben som uttalade sig. Att det snudd på var alla andras fel, för Madeleine och Jonas hade inte fått vara ifred och reda ut saker och ting. Detta mediadrev av Guds nåde var i stort sett skuld till att förhållandet hade kraschat, eftersom de ALDRIG fick vara ifred. Enligt personen som uttalade sig då.

Och man bara, ursäkta mig. Men kan inte Madeleine och Jonas så att säga  bara sitta hemma på kammaren och reda ut sitt, som alla andra gör? Bara för att de är offentliga personer så måste de väl inte reda ut sina problem offentligt? Det är väl inte precis så att Se & Hör lurar i hemmets privata vrå direkt. Okej, det är säkert trist att inte ens kunna gå ner på Konsum utan att det ska bloggas och twittras och pumpas ut i media sekunden efter att kassörskan scannat in en (EN! NU ÄR DET KÖRT!) färdigrätt från familjen Dafgård. Men reda ut sina PROBLEM måste de ju inte göra precis just där och då. Det kan de väl göra innanför hemmets fyra väggar. Kan man ju tycka. Om det nu finns något att reda ut. Man bara: Madde, du är värd något bättre än en otrogen skit. Spola honom.

För övrigt anser jag att Kartago borde förstöras. Eller nåt.

Always been the prophets who make the world evolve

Alltså, det här Facebook alltså. Jag vet inte om jag tycker det är så djävla fantastiskt som alla säger. Jag har letat lite efter en kille som jag gick på Komvux med i slutet av 80-talet, men det finns 443 som heter som han på Facebook och jag vet inte om man ska kontakta allihop eller inte. Det lutar åt inte.

Men så hittade jag istället en som var skolans (lågstadiets, inte Komvux) tuffaste brud på den tiden det begav sig (ni vet, eller åtminstone ni som är födda på 60- och 70-talet vet, hon som alltid fick vara Agneta när man skulle göra ABBA på roliga timmen). Hon var bästis med en annan brud (som fick vara Annifrid) och de var liksom skolans DROTTNINGAR. En gång tog jag och min kompis mod till oss och frågade om vi fick vara med och leka häst (vilket i princip betydde att man sprang omkring och gnäggade och gjorde krumsprång och hoppade över hinder samtidigt som man piskade sig själv på benen med en kvist), för de här tuffa brudarna hade byggt en jättestor hinderbana på brännbollsplanen. Eller så jättestor var den väl inte, men det var i alla fall kanske 4 hinder. Och vi tyckte den var jättefin, men vi fick inte ens en gång komma in på brännbollsplanen för de här malliga bruddjävlarna, än mindre vara med och leka häst. Som om deras ihoprafsade bråte på något vis skulle besudlas för att någon annan, dödlig, tog ett skutt över det. Detta har jag stört mig på i mer än 30 år. Vad är det för djävla sätt?

Men nu har jag alltså hittat henne på Facebook. Och hon hade ju blivit både gammal och sleten och såg rätt och slätt ut som en trist och tämligen förgrämd tant. Och det kändes oerhört bra måste jag säga*. Ha ha fucking ha.

* Jag glömmer ALDRIG en oförrätt. Kom ihåg det. 

fredag 23 april 2010

I drank 16 beers and I started up a fight

Min mormor (RIP) var en Fin Dam. När jag var liten och hon kom på besök, från stan ut till oss på landet vid vägs ände, så andades det liksom flärd över det hela. Bilen var blänkade svart, tvättad och nyvaxad, mormor själv hade kappa och hatt och högklackade skor och parfym och smycken i guld. Och så pratade hon skånska, vilket kändes väldigt exotiskt på den tiden*.

Jag  tänkte lite på det idag, när jag sladdade in på parkeringen vid Adrians dagis i min gamla Volvo från 1990 som mest av allt verkar fungera som en slags mobil soptipp. Iklädd oknutna gympaskor, Adidasbyxor, stulna pilotsolglasögon och med Dead Kennedys på rätt så hög volym i bilstereon. Att det är en bit kvar tills det där med flärd känns som ett naturligt inslag i ens liv. Liksom.

* Inte lika exotiskt NU när man själv har bott i Skåne i snart 25 år och hör grötiga diftonger vart man än i världen vänder. Tiderna förändras.

måndag 19 april 2010

Build em up, tear em down

Vi är omgivna av grannar, som de flesta andra människor som har valt att bosätta sig i civilisationen. Eftersom jag hatar 95 % av mänskligheten så skulle jag helst se att jag inte hade några grannar överhuvudtaget, men det låter sig inte riktigt kombineras med kommunalt vatten och avlopp, busshållplats, affär och andra bekvämligheter som jag också uppskattar att ha i min relativa närhet. Så man får ta det onda med det goda.

Vår tomt är hyfsat stor, och den saknar staket på alla sidor utom en. Ett par av grannarna verkar därför  tycka att det är helt okej  att gena över vår tomt i tid och otid, gärna via grönsakslandet, rasta sina hundar på vår gräsmatta, samt helt ogenerat ströva omkring i våra rabatter för att plocka upp efter hundarna i sporatiska ryck av ordningssinne. Ibland gör de ju inte det heller, det är lite som att välja mellan pest och kolera.

Och för fan, sådär GÖR man väl inte. Bara för att de förra ägarna (senildementa, bor numera på hem) inte hade någonting att invända mot att ha halva Ankeborg spatserandes omkring på sina ägor så behöver det ju inte per automatik betyda att VI tycker att det är okej. Men hur det nu är så vill man ju inte inleda sitt nya boende med att dra dit Robert Aschberg och Jonas Gåde och hela TV3:s kamerateam för att inleda en ny säsong av Grannfejden. Man vill ju så att säga vara lite smidig.

Så nu har vi satt upp ett staket. Det var ett Djävulens göromål med att slå ner stolpar, jag är helt LAM i ena armen efter att tillsammans med Oskar och Johan ha svingat slägga så att svetten stänkte i något som nästan kan beskrivas som tvåtusentalets motsvarighet till bärsärkagång. Man har i och för sig aldrig hört talas om bärsärkar som hade träningsvärk, men det har jag. Så in i vassen. Och då är det hela inte ens klart, utan en sida av tomten är fortfarande stolplös. Istället valde vi att prioritera att sätta upp nät på den sida som vetter mot grannarna som inte har vett att respektera en tomtgräns som är väl markerad med både buskar och träd. Nu får de plocka hundbajs från sina egna pyttesmå uteplatser. Och det känns ju för djävla bra helt enkelt.

tisdag 13 april 2010

Det är bara att gå på som förut och inte stanna eller se sig om

Jamen jag måste bara få klaga lite. I söndags var jag hos min ortoped, eller min och min, han tillhör väl vem som helst som känner för att hosta upp 350 spänn för ett besök, men ändå. Ortopeden som jag går till för att behandla min undermåliga Kalle Ankafot. Och det är väl jag och Foppa och Zlatan som får tider en söndag. Eliten, så att säga. Eller nåt.

Ortopeden insisterade på att få trycka in ett par nya kortisonsprutor bland mina inflammerade senor och ben. För att slippa sticka två gånger sprutade han först in halva dosen på första stället, och sedan vred och bände och grävde han raskt och utan någon större skam i kroppen sig vidare med nålen inne i foten tills nålspetsen hade hamnat rätt och han kunde tömma sprutan helt på nästa ställe, vilket var en bra bit från det första stället. Jag tror ett nålstick mer eller mindre är en bagatell i det sammanhanget, faktiskt. Det gjorde duktigt ont då, och det gör ännu ondare nu. Det är illa nog att ha begåvats med Kalle Ankafötter, men man ska väl för farao inte behöva vagga fram som Mårten Gås bara för det, tycker man ju. Däraf min klagan.

Dessutom har jag råkat stuka ett finger när jag skulle - hör och häpna - öppna ett plastlock. Som man visserligen kunde misstänka hade blivit stängt av en tyngdlyftare proppad med ryssfemmor, men ändå. Att bara råka slinta till i en sådan situation borde verkligen inte orsaka att fingrar svullnar till dubbel storlek, gör svinont samt inte går att böja. Det är ingen ordning med någonting nuförtiden. Kan man ringa Sverker?

fredag 9 april 2010

Fästingfestligheter

I år ska det bli ett extra djävligt fästing-år, enligt Aftonbladet. Fast ska man tro kvällstidningarna så är vartenda år ett fästingår eller ett musår, eller så kommer myggplågan att bli ovanligt stor framåt sommaren. Oavsett hur vintern har varit. Har det varit en mild vinter så har fästingarna orgier och blir bara fler och fler, men har det varit kallt så är det ändå inte tillräckligt kallt under snön, alltså nya orgier. Fryser ihjäl gör de tydligen aldrig. Och när det är kallt så söker sig mössen inomhus, är det varmt söker de sig fanimig OCKSÅ inomhus, för då är är klimatet så gynnsamt att konkurrensen hårdnar. Regnar det kommer myggen att bli fler än någonsin, men är det för torrt så kan man väl ge sig fan på att de fåglar som i vanliga fall livnär sig på mygglarver har emigrerat till en bar i Malaga, eller något sådant. Hur man än vänder sig har man ju sin breda röv där bak, som jag brukar säga.

Men Aftonbladet älskar att skriva om fästingplågan, nu värre än någonsin (gäller alltid, oavsett vad man jämför med). Men det roligaste av allt var deras omröstningsfråga, Har du vaccinerat dig mot fästing?   Eller roligt och roligt, jag vet inte. I skrivande stund har totalt 11000 personer uppgett att de har vaccinerat sig (23,1 %), kommer att vaccinera sig (20,7 %) alternativt inte tänker vaccinera sig (56,2 %). Man undrar ju varför inte någon av de här 11000 personerna har ifrågasatt hur det går till när man "vaccinerar sig mot fästing". Alltså SERIÖST. Man vaccinerar sig mot TBE, eller, som det korrekta namnet lyder, mot fästingburen encefalit. Men man kan väl för farao inte skriva att man vaccinerar sig mot FÄSTING? Som att vaccinet i sig garanterade att inga blodsugande av Djävulen utsända spindeldjur skulle få för sig att besudla ens egen organism med sina otäcka små uppenbarelser. Den som lyckas ta patent på DET vaccinet skulle ha både sin egen och sina arvingars ålderdom tryggad intill tidens ände, men så roligt ska vi inte ha det.

Skärpning, kretiner. 

onsdag 7 april 2010

"Han skrev hem till sin far och mor som långt bort i en stuga bor, att om jag dör på ett våldsamt vis så dör jag dock som en svensk polis"

Igår slölyssnade jag på lokalradion när jag körde hem. De pratade om mordet i Landskrona, alltså det där en ung spoling nu är häktad och misstänkt för att i affekt och vredesmod över att ha blivit tutad på på en parkeringsplats gick till handgripligheter mot ett äldre par så att tanten stöp i backen och dog på kuppen. Sorgligt. Som jag redan tidigare sagt så begriper jag inte vad det är MED folk och deras hämningslösa raseri så fort de har en väg under och en kaross omkring sig. Besinna er för fan.

Ja, men hur som helst, igår var det en (manlig) polis som talade om detta mord. Och han antydde att det här var någonting som man mer eller mindre fick räkna med skulle hända förr eller senare. Det är män, och det är bilar...Då kan precis vad som helst hända.

Så nu vet ni det.

söndag 4 april 2010

From glen to glen and down the mountainside

Det har lovats och skrutits både vitt och brett om den här påsken, eller om vädret rättare sagt. Solfest, värmechock och jag vet inte allt. Kan man bli mer än nöjd med sådana utfästelser när man har huttrat och lidit som i Vita Häxans Narnia en hel jävelvinter som denna? Jag tror inte det.

Då blir man ju extra bitter när man vaknar och det är mulet och svinkallt både ute och inne (i en kombination av ystert övermod och småländskt ekonomitänk ställde jag om pelletsbrännaren till "sommarläge" igår, vilket med facit i hand kanske var en aning förhastat, men nu får jag stå mitt kast, att ändra tillbaks skulle vara ett nederlag). Ute var det visserligen plusgrader, men de var fan inte många. Och regnet var på gränsen till snöblandat. Det duger fan inte. Skärpning, vädergudar.

Bara på ren jävelskap åkte vi på konstrunda. Här i närheten av Ankeborg ställde Loffe ut sina tavlor. Janne Loffe Karlsson alltså. Jag har lite svårt för Loffe, så fort jag ser eller hör honom så associerar jag till buskis. Och buskis är den underhållningsform som jag finner mest outhärdlig i hela världen. Jag vet precis hur helvetet är konstruerat, det är inte alls brinnande svavelsjöar och djävlar med jagar på en med glödande eldgafflar ända tills Frälsarens nåd kommer, det är att tvingas sitta och titta på Snålvatten och jäkelskap intill tidens ände.

Ja, nu fattar jag ju att Loffe inte alls behöver vara som en buskisskådis privat bara för att han har valt att ha som yrke att vara Sveriges största pellejöns*. Men när han var med i Stjärnorna på slottet så framstod han som Skånes största gnällröv, och då är Skåne ganska välfyllt av gnällrövar, skulle jag vilja påstå, så man borde ju vara härdad. Och kombinationen gnällröv och buskis känns som att man i det närmaste måste vara sociopat för att kunna hantera, men vad vet jag.

Jamen hur som helst, vi åkte dit och tittade på lite tavlor. Och i ett hörn satt Loffe och såg trött och rätt bakfull ut och läste kvällstidningarnas sportbilaga och såg ut som att han helst ville vara någon annanstans. Jag har aldrig tidigare varit på konstrunda i hela mitt liv, och det är jag oerhört glad för, för jag kände genast att jag också helst skulle vilja vara någon annanstans. I samma lokal som Loffe ställde en annan konstnär ut sina verk, han måste ha haft många oförlösta inre trauman och han tassade omkring och ville knyta kontakt och bonda, kändes det som. Och det blir man ju inte precis gladare av. Utanför, i snålblåst och hällregn, stod några tappra tanter och sålde lotter och var redo att grilla korv om någon mot förmodan skulle visa intresse för det, vilket det inte var.

Nä, fy fan vad deprimerande. Vi åkte hem och byggde hyllor istället. Det är mer livskvalitet, måste jag säga.

* Jo, jag vet att han är en aktad musiker också, Hansson & Carlsson och allt det där. JAG VET.

lördag 3 april 2010

Hear my voice

Jag lyssnar på Dan Berglund, den svenska artisten och geniet som släpper en skiva var tionde år eller så. Nu är det tidigt 70-tal med klämkäcka jävlaranammatexter i stil med Minns du gosse, säg mig minns du det, eller har din bakdel blivit alltför bred?

Det känns fint i själen. Det görs för lite sån musik idag. Faktiskt.