lördag 27 februari 2010

Det är då, först då, som saker börjar hända

Idag noterade vi ett mycket viktigt vårtecken. En rätt så tilltufsad vintergäck som trotsigt stack upp sitt lilla gula huvud i en skyttegrav mellan en gigantisk snödriva och husväggen.

Det inger ett visst hopp, måste jag säga. Heja våren.

torsdag 25 februari 2010

The sign of living fast

Det har varit stor dramatik i Ankeborg i natt när två män tog sig in på och hotade med att spränga såväl hela polisstationen som sig själva i luften.

När jag läste artikeln reagerade jag på att det stod Den ene av männen är född 1986, den andre 1987. Jag tänkte att jamen herregud, det är väl inga män, det är ju små BARN.

Sedan tänkte jag en gång till. Det är 2010 nu, och de som är födda 1986 och 1987 är 24 och 23 år. De får rösta, gå på systemet och, uppenbarligen, ha mycket god lust att spränga hela polisstationen i småbitar. Då är man kanske inte så djävla mycket BARN längre.

Men hur gick detta till?

tisdag 23 februari 2010

You live in a fancy apartment of the Boulevard St Michel

Om det mot förmodan skulle ha undgått någon, så råder det vargavinter i hela landet. Och alla har det värst, undantagslöst. Det är som om det vore OS i snö och den som beklagar sig mest över andras sätt att förhålla sig till detta vinner. Är det  två meter höga drivor i Skåne så nog fan står det alltid någon hånskrattande norrlänning och säger att det där är väl ingen riktig vinter, sådär har vi det jämt och det är inga som helst problem. Och då kommer det alltid någon stressad stockholmare och säger att det är väl skillnad i Norrland, för där finns ju ingen trafik, ni har ju inte 700 000 pendlare som ska ta sig genom stan i rusningstrafik varenda dag oavsett väder
Det är bara att konstatera att alla andra alltid har det mycket värre oavsett var de bor, och alla skulle klara av andras väderförhållanden mycket bättre, oavsett vilka omständigheter som råder. Är det inte lite...barnsligt att hålla på sådär?

Och i Stockholm säger SL åt folk att stanna hemma från jobbet. Jag undrar om det även gäller deras egna anställda? För en pendeltågsförare eller en busschaufför är väl rimligtvis också beroende av allmänna kommunikationer och en fungerande snöröjning för att kunna ta sig till jobbet? Eller har jag missat någonting väsentligt här?

måndag 22 februari 2010

Rulltrappan rullar

I helgen ägnade jag ett antal timmar åt att gå igenom och ladda över en hel massa fin musik i min nya och enkla no name-mp3-spelare (RIP, Sony Djävla Walkman). Samtidigt som jag höll på med detta så intensivlyssnade jag på Ola Magnell. Ola är ju en klippa när det gäller att leverera bra musik och nu råkade hans skivor ligga lite lägligt till hands. Majoriteten av våra skivor är fortfarande sorgligt nedpackade i flyttlådor och går inte att packa upp för vi har inga hyllor att ställa dom i, för hyllorna ligger i ett hus som är begravt i de österlenska snödrivorna, och de låter sig inte hämtas särskilt lättvindigt. HYLLORNA alltså. Snödrivor har vi egna.

Ola Magnell lär bo någonstans utanför Tomelilla. Ett tag var vi nästan säkra på vilket hus det var, men det var tydligen bara en produkt av vår egen fantasi, för det visade sig att det bodde en byggjobbare där istället. Men någon gång borde man ju få syn på honom, Ola Magnell alltså, för han måste ju rimligtvis någon gång lämna sitt hem och gå omkring på gatorna som en vanlig man. Problemet med Ola Magnell är att han ser ju ut som vilken medelålders lite halvsleten karl som helst, och han lär ju inte direkt gå omkring med gitarr i handen och tralla på Påtalåten inne på Konsum heller. 

Men vi har kommit på ett dödssäkert knep för att identifiera Ola Magnell, och det är att ställa sig på parkeringen till Bo Ohlsson i Tomelilla* och vråla OLA med sina lungors fulla kraft. Då borde man ju kunna sålla bort rätt så många som inte är Ola Magnell. Vi har i och för sig bara testat det här en gång, och förvisso utan resultat, men vadå då, han var väl helt enkelt inte där just då.

Skam den som ger sig.

* För icke-skåningar: Ett Ullared i miniatyr i hjärtat av Skåne.

onsdag 17 februari 2010

And when the leaves in summertime their colours dare not show

Igår var det fan i mig plusgrader
Smaka på ordet, P-L-U-S-G-R-A-D-E-R. Det var inte igår, eller ens i år. Och nu menar jag RIKTIGA plusgrader, inte såna som det blir mot väggen när solen står på. För igår var det mulet, men ändå plusgrader. Okej, det var bara en. Eller 0,9 för att vara mer korrekt. Men ändå. Det var inte minus. Det kändes nästan som i Narnia, när det börjar gå trögt för Vita Häxans släde för att snön smälter och man vet att Aslan är i antågande. Något lejon syntes inte till här i Ankeborg igår, men man kunde åtminstone föreställa sig att det kanske inte alltid ska vara vinter. För sedan såg jag jord för första gången på evigheter. BARMARK. Eller okej, det var egentligen på ett ställe där snöplogen hade gått lite för djupt och vårdslöst fram på kanten av en gång- och cykelväg, men ändå. Den skånska myllan, utan det där vita djävla snötäcket i vägen. Välkommen tillbaks.

Ja, sen i natt kom det förstås en decimeter snö, så det var ju inte mycket bevänt med de här vårkänslorna. Men man får gripa varje halmstrå.

"Han kör omkring i en Chevrolet, jag vet inte vad han jobbar med men han säger att han börjat från noll en gång på en brädgård"

Härförleden stod jag i sovrummet tillsammans med en vilt främmande hantverkare. Det hade kunnat vara inledningen till en film med tvivelaktigt moraliskt budskap, populärt kallat pornografi, men nu ska det handla om någonting helt annat.

Hantverkaren, en man som så att säga brann för att renovera skorstenar, hade ett par sekunde tidigare stått och granskat murstocken med argusblick, när han helt plötsligt och fullständigt oväntat ryckte åt sig två böcker - Vredens Druvor och Dracula - ur min bokhylla, spände ögonen i mig och utropade: Vet du vad det är jag håller i just nu?

Jag får erkänna att jag blev lite ställd. Här är man inställd på att prata skorstensrenoveringar och har laddat upp med glosor som insatsrör och rökgaser, och så får man istället värsta litterära kuggfrågan. Eller vad det nu var, jag fann mig inte riktigt så jag fick liksom råma fram ett helt menlöst svar i stil med Öööh...två av mina böcker.  Man har ju aldrig en briljant oneliner till hands när man som bäst behöver den.

Det rätta svaret skulle i alla fall vara "dubbelt så många böcker som jag har läst i hela mitt liv", vilket uttalades i ett snudd på triumferande tonfall. Denna man var i femtioårsåldern och hade under denna hyfsat långa tidsrymd alltså bara läst en enda bok. Detta plötsliga läsryck hade inträffat för några år sedan, men sedan var han tydligen helt nöjd. Jag antar att han tyckte att vi var helt konstiga som har typ böcker överallt. Särskilt nu, eftersom vi inte riktigt har fått alla bokhyllor på plats än.


Men ändå. EN ENDA BOK. Då vill man ju veta vad det är för bok, och jag förväntade mig kanske ett svar i stil med Da Vincikoden eller kanske Män som hatar kvinnor, men helt oväntat var det Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom, som generöst fick omdömet "rätt så hyfsad". Men det hade inte väckt någon direkt lust att resa vidare in i böckernas värld, så något mer läsande hade det inte blivit efter den upplevelsen.

Men han är i alla fall förhoppningsvis bra på att laga skorstenar.

tisdag 16 februari 2010

Sony Fucking Djävla Kuk-Walkman

Förra hösten eller när det nu var så köpte jag en ny mp3-spelare och tänkte att nu djävlar skulle jag ta mig upp ur no-name-spelarträsket och unna mig lite bra ljud. Så jag slog till på en Sony Walkman med ett fantastiskt bra ljud. Bortsett från det gör den ingen människa glad. Den kan omöjligt fås att samarbeta. Den vill inte ta emot information från mediaspelaren och det går inte att göra låtlistor, utan man får liksom lura systemet genom att skapa mappar och kopiera låtarna dit och sedan gräva sig ner i en filstruktur från helvetet när man vill ha något speciellt tema. Och varje gång man startar så måste den stå och sega sitt Creating library... i flera djävla ÅR. Och har man bett den att slumpa fram låtar så återvänder den lik förbannat till det som den tycker är låt nummer ett varje gång den har varit avstängd. I mitt fall tycker Sony Walkman att Schlampe med Die Toten Hosen är låt nummer ett. Jag tycker den är jättebra, men jag vill inte lyssna på den VARENDA GÅNG jag är sugen på lite musik, och framför allt vill jag inte lyssna på den bara för att något Sony Djävla Walkman-kretskort har bestämt sig för att tvinga mig till det. Istället får jag återigen liksom lura systemet genom att lyssna på alla låtar i kronologisk ordning. Vilket innebär att Sony Djävla Walkman skiter i sin egen filstruktur och spelar alla låtar rakt av. Och eftersom det inte går att göra låtlistor på annat sätt än att kopiera låtar till mappar, så finns alla låtar som ingår i en "låtlista" i minst två kopior. Som spelas efter varandra. Det blir ju lite tjatigt och jag är INTE nöjd. Här har man betalt dyra pengar för att få god teknik och istället får man en stor påse problem.

Nu har den till råga på allt börjat krångla också, liksom sätta sig på tvären som ett barn i trotsåldern. Ladda ur sig på nolltid, stänga av sig själv när den känner för det, sånt där djävla trams. Jag tror det beror på att jag hade den i fickan när jag var ute och gick i någon av den här vinterns otaliga snöoväder. Fickan var lite öppen, så några flingor föll ner på mp3-spelaren och det tålde väl inte den här klena skapelsen. Den har redan gått sönder och fått bytas en gång, men nu tänker jag fan i mig låta evolutionen få arbeta ostört med det här. Sony Walkman rules hell, nu återgår jag till no-name-spelarnas problemfria värld.

måndag 15 februari 2010

"Vadå, tror du att du är författare eller?"

Kultursnack i marginalen:

På radion spelas musikstycket Air av JS Bach.

Oskar: Är det Air den här heter?
Jag: Ja...Air on a G string.
(Tystnad)
Jag (fundersamt):
Undrar vad den heter på originalspråk, det måste ju vara på tyska? Luft någonting kanske...Eller vad det nu kan heta på tyska, men det heter ju Luftwaffe så något i den stilen kanske.   
Oskar (efter en stund): Alltså jaha, jag trodde du försökte skämta om att någon skulle fisa i en stringtrosa.
Jag: WHAT?
Oskar: Jamen jag fattar NU..."on a G string". Jag tänkte ju "jaha, och vad var det för roligt med det?" och så börjar du prata om vad det hette på tyska. Det var ju inte heller särskilt roligt.
Jag: Alltså, här försöker man sprida lite kultur och bildning och så hamnar man direkt på Eddie Meduza-nivå. Det är inte HELLER särskilt roligt.

söndag 14 februari 2010

The birds fly free but in the same cage as you and me

För ett tag sedan var vi på Biltema. Jag tycker Biltema kvalar in som ett av de tristaste ställena i världen, ändå återfinns jag där med ojämna mellanrum. Under protest visserligen, men ändå. Vilken mes jag är.

Hur som helst, om det mot all förmodan skulle ha undgått någon, så råder det ju så kallad vargavinter i vårt land. Om detta kan jag gnälla ungefär hur länge som helst, men nu är det ju inte bara synd om mig utan även om fåglarna. Så vårt besök på Biltema genererade faktiskt väldigt lite varor som hade med bilar att göra, däremot införskaffade vi ett (1) fågelbord, samt en (1) stor säck med solrosfrön. Eller vadå fågelbord, det var mer som ett litet hus med oproportionerligt stora plexiglasfönster som förmodligen var tänkt skulle hängas upp i en medföljande och rätt så tvivelaktig konstruktion, något djävla bord var det ju inte precis tal om.

Oskar lade ner både hela sin själ och sin eftermiddag på att fästa det här fågelhuset på en pinne samt att med liv och kraft dunka ner sagda pinne i tjälen med hjälp av en jättestor slägga. Hade det varit Mr Bean så hade den jättestora släggan krossat fågelhuset, men det här var verkligheten, så det hände ingenting särskilt. Inte med tjälen heller förvisso, åtminstone inte på ett bra tag, men slutligen var allt på plats och vi kunde fylla huset med solrosfrön och invänta en trevlig pensionärsstund med elvakaffe och bekväm fågelskådning.

Och inte en djävla fågel vågade sig fram. De satt i buskarna runt omkring och surade istället. Solrosfrön från Biltema...nej tack, det får vara, såg de ut att tänka, de otacksamma små asen.  I flera dagar vägrade de att ens närma sig huset. Men till slut bröt en djärv blåmes trenden, och så småningom vågade fler följa efter, lite motvilligt sådär. Men jag är besviken. Inte sitter de där och visar upp sig i timmar som fåglarna gör till exempel hemma hos mina föräldrar. Jag har föreslagit att vi ska bygga ut. Skaffa en sån där amerikansk jätteverandra, ja på fågelhuset alltså, så att det verkar lite mer inbjudande och lite mindre Bates’ motell, men Oskar tyckte att de fick nöja sig med en miljonprogramsbostad så länge.

Idag dök det upp en ny sorts fågel, som efter lite flinkt bläddrande i Europas fåglar kunde identifieras som en bergfink. Vi berättade denna sensation för en fågelskådare i bekantskapskretsen, men han påstod att bergfink var typ Sveriges tredje vanligaste fågel vid fågelbord. Aldrig får man vara riktigt glad. Det är ju typiskt. Aldrig får man vara riktigt glad.

torsdag 11 februari 2010

Oxopropoxy something

Jag skulle googla lite ambitiöst på en kemikalie som liksom fladdrade förbi i marginalen. Den hette tetrakis-(methylene(3,5-di-tert-butyl-4-hydroxy-hydrocinnamate))methane och var lite jobbig att bara skriva ner, än mindre uttala. Döm om min förvåning när jag i Kemikalieinspektionens databas hittade den under: Preferred name: Benzenepropanoic acid, 3,5-bis(1,1-dimethylethyl)-4-hydroxy-,2,2-bis[[3-[3,5-bis(1,1-dimethylethyl)-4-hydroxyphenyl]-1-oxopropoxy]methyl]-1,3-propanediyl ester.

JAHA, liksom. Nu blev ju allt mycket lättare.

måndag 8 februari 2010

När jag blev rik sökte jag upp ditt hus, men modet svek, jag tordes inte knacka på din dörr

Snart är det dags att deklarera. Jag har ju sålt en lägenhet, lite flinkt sådär. Och gjort en liten flink vinst som nu ska beskattas. Det är ju trist, men sånt är systemet, och systemet som sådant är ju så djävla trist att jag aldrig kommer att kunna bli en skattefifflare, jag skulle dö av tristess. Jag bara betalar och sen surbloggar jag om det. Ett mycket moget sätt att hantera det på. Så 2010.

Mäklaren skickade ett ton papper och skrev lite bryskt att Tänk på att summan måste finnas på ditt skattekonto senast den 12/2-10 för att undvika ränta på skatteskulden. Nu börjar den 12 närma sig och jag är mer på nivån Vaaa...har jag ett skattekonto? Har alla det? När hände detta?

Imorgon måste jag ringa Skattemyndigheten för att veta hur jag ska göra, man vill ju inte slanta in sina pengar på ett random-konto, som ett annat Nigeriabrev. Jag har inte talat med Skattemyndigheten på säkert tio år (och jag har aldrig talat med dom så att det har fallit ut till min fördel), tänk om det inte är dom som administrerar sån här skit längre? Det är kanske Ica man ska vända sig till i såna här frågor?

Bää. Vad sånt här är tråkigt.

torsdag 4 februari 2010

Bohemens rapesoda

Jag hörde på nyheterna att flygplanstrafik, eller rättare sagt de som framför densamma, ska få samma alkoholregler som trafiken på marken. Eller regeringen väntas föreslå detta, som det brukar heta när det är något stort och revolutionerande på gång. Ibland blir man helt stum, och nu menar jag inte precis stum av beundran. Här stramas säkerheten på flyget åt så till den milda grad att man knappt får ha med sig sina egna djävla kroppsvätskor ombord utan att bli klassad som potentiell terrorist. Men den person som håller i spakarna kan uppenbarligen ta sig en rejäl bläcka utan att det verkar bedömas som särskilt farligt.

En polis berättade en gång (på en föreläsning om droger och idrott, inte i tjänsten, obs) att i ungefär 12 % av alla bilar som kör omkring är föraren påverkad på något sätt. I klartext innebär detta att ungefär lika ofta som man ser en taxi (detta har alltså ingenting med taxichaufförers alkohol- och drogvanor att göra, det är bara en jämförelse), lika ofta ser man någon som inte borde sitta bakom ratten som lik förbannat gör det. Det kan man ta och tänka på. Och om man sedan funderar vidare, hur vanligt är då så kallat flygfylleri, som uppenbarligen inte alls är lika reglerat och där det tydligen är helt okej med skål och botten upp bakom spakarna? Helt plötsligt uppstår tänkbara förklaringar till varför piloten alltid låter sådär sluddrig när han säger att vi strax är framme i [valfri ort] där vädret är [djävligt ointressant]. Jag trodde det berodde på att högtalarsystem var nedprioriterat till förmån för annan teknisk utrustning ombord, men nu uppenbaras nya sanningar. Och att flygvärdinnor alltid verkar vara så djävla trevliga känns inte heller så konstigt längre. 

Det finns en naturlig förklaring till allt, uppenbarligen.

 

tisdag 2 februari 2010

"Istället för gravsten har han en antenn, på den står det ristat: Tv:n var min enda vän "

Jag är helt sjukt trött på vintern nu. Less på snö och kyla helt enkelt. Det behöver inte alls vara sommar jämt, men jag vill ha vår. Fort som fan. Helst nu.

Idag sken solen i cirka fem minuter och det blev plusgrader. Snödropp. Vårkänslor. I cirka fem minuter alltså. Sedan blev det mulet och flingor började dala och nu väntas en ny snöstorm. Aldrig får man vara riktigt glad.

Men! I min väderkalender kan man läsa följande visdom denna dag: Snö denna dag bådar en snar sommar. Det låter ju alldeles förträffligt. Jag sätter all min tillit till väderkalendern. Den har väl aldrig haft fel?

måndag 1 februari 2010

Evig är den striden, bara vår fred är kort min kära

Nu när jag har flyttat händer det att jag lyssnar på radio på vägen till jobbet. Innan var det inte lönt eftersom jag bara bodde 800 meter från min arbetsplats. Men nu vidgas mina vyer på mer än ett sätt.

Varje morgon, i programmet Vaken som sänds av P3 och P4 (den dag jag frivilligt börjar lyssna på reklam-röv-radio tänker jag be att få en fet djävla lobotomi bekostad av förslagsvis Rix Morgonzoo), så är det strax efter klockan fem en tävling som heter "Steg För Steg". Man får en ledtråd per dag i tre dagar, sedan körs alla tre ledtrådar den fjärde dagen och den sista dagen, fredagen, så dras en lycklig vinnare som får bli uppringd av en klämkäck radioreporter och säga rätt svar i direktsändning. 

Ja, det är ju för all del harmlöst, och hittills har jag kunnat alla svaren. Fast jag är en sån som nästan aldrig skickar in några tävlingsbidrag någonstans, hur säker jag än är på svaret, för jag inbillar mig att de, tävlingarna alltså, är uppgjorda på förhand. Att priserna fördelas mellan tidningsredaktionens (eller motsvarandes) vänner och bekanta och att de inskickade bidragen oöppnade förpassas till pappersinsamlingen. Men alla tänker ju inte så, och i Steg För Steg finns det ju alltid någon som är beredd att kraxa fram rätt svar med rosslig morgonstämma och får inkassera ett litet pris. 


Jag har trott att man kanske vinner typ en biobiljett eller kanske ett presentkort på en skiva. Men så idag avslöjades vad man egentligen vinner, och det var ett tandborst-kit. En tub med tandkräm och en tandborste som det står "Vaken" på. Alltså seriöst. Det var nog det fjuttigaste pris jag någonsin sett, eller jag har ju inte ens sett det, men hört talas om. Det tog så att säga priset. Det är väl därför man kan vinna det. Ingen i redaktionens bekantskapskrets vill väl ha det, får man förmoda på ganska goda grunder.