fredag 27 november 2009

Show me the difference if you can

Tord hävdar att det finns en skillnad mellan "invite" och "inbjudan". I ordet "invite" ligger det löften om något nytt, häftigt, coolt och IT-relaterat som man blir bland de första att få tillgång till, någonting som liksom skiljer agnarna från vetet på coolhetsskalan. Typ (just nu) Google Wave. Eller (för rätt längesen) Spotify.

Medan en "inbjudan" mer för tankarna till en tråkig söndagseftermiddag hos faster Greta där man tvingas dricka kokkaffe och doppa torra finska pinnar och lyssna på långrandiga och omständliga monologer om avlägsna släktingar och deras krämpor.

Det är skillnaden, bara så ni vet.  

torsdag 26 november 2009

Men här är det bara normalt

Igår tittade jag på fördumnings-tv (Bonde söker fru). Det är en massa reklam då. Nästan mer reklam än tv-program. För cirka tusen år sedan var det lite roligt med reklam på bio, men det var fan i mig otroligt längesen.

Och plötsligt hör man: Tävla och vinn en invite till... [minns inte vad det var och även om jag hade kommit ihåg det så skulle jag aldrig i helvete göra reklam för det här].

Men alltså, "vinn en invite". INVITE? Vad i helvete är det nu för fel på det gamla hederliga svenska ordet "inbjudan"?

Skärpning, kretiner.

tisdag 24 november 2009

Fröna växer sakta under ytan

Nu har begreppet proxykränkt tagits till en helt ny dimension. Nu har ett radioprogram blivit anmält för hets mot folkgrupp för att Glenn Hysén i detta program berättade en anekdot om när Anders Limpar var och provtränade i Liverpool och så var det en annan fotbollsspelare som kallades Digger, men Anders Limpar trodde de andra ropade Nigger, och anammade detta. Hahaha, det var ju ett pinsamt men jätteroligt missförstånd. Tyckte jag alltså. Att upphöja detta till "hets mot folkgrupp" får mig lite att undra vad till exempel apartheid skulle räknas som. Vad raskravaller skulle rubriceras som. Och jag tror att det finns människor som skrattar hela vägen till tredje riket åt att det finns folk som lägger tid och kraft på att JK-anmäla radioprogram eller debattera huruvida det är kränkande att kalla ett bakverk för negerboll istället för att ta itu med de verkliga problemen.

Skärp er för fan.

Helmers hemlighet

Jag har fått ett gäng strumpor av min svärmor. Präktiga, hemstickade sockor som håller i evigheter och som inte går att köpa i affär. Och har man som jag lite klen begåvning i handarbetets ädla konst (jag hade etta i syslöjd) så får man minsann vara mer än nöjd med sådana donationer. Det är jag. Eller nu har jag i och för sig tillbringat en rätt ansenlig tid med att handtvätta dom, för lukten av gammal garderob var rätt så överväldigande, men det ska nog bli bra så småningom.

Strumporna har tillhört en av svärmors äldre släktingar, numera avliden, som enligt utsago var rätt så förmögen när han lämnade in. Han hade till och med lyckats få med sig sitt kassaskåp till ålderdomshemmet. Efter hans död var svärmor med och röjde bland grejorna, och då hittades enligt legenden tusentals kronor instoppade lite här och där i hyllorna.

Men när kassaskåpet slutligen öppnades låg där inte ett öre, däremot en hel säck med hemstickade raggsockor. Resten av förmögenheten hade gubben skänkt till välgörande ändamål. Jag antar på ganska goda grunder att den här upptäckten inte riktigt uppskattades av de kvarlevande släktingarna. 

En del av denna skatt är alltså nu i min ägo och jag hoppas att jag inte väcker ont blod när jag nu börjar använda dessa praktplagg. Jag lovar att jag ska vårda dom med omsorg. Även om jag inte äger något kassaskåp.

måndag 23 november 2009

Coming colours in the air

Världens bästa svenska tv-serie heter Hem till byn, och jag vill särskilt betona att det gäller Bengt Bratts mästerepos, eftersom obildade människor har en tendens att förväxla denna förnämliga underhållning med den engelska evighetsserien Emmerdale Farm, a k a Hem till gården. Och de går inte på något vis att jämföra. 

Ungefär en gång om året ser jag om hela serien, och nu är det alltså dags igen. Nyss såg jag en sekvens där Lars-Erik är och tankar bilen och när han räcker fram en hundralapp som betalning så suckar Willy och undrar om han inte har mindre. Nähä, då får han väl gå och hämta växel då.

Fatta att det har funnits en tid när man kunde tanka många liter bensin, betala med en hundralapp och få pengar tillbaka. Det är nästan som science fiction, fast tvärtom.

fredag 20 november 2009

Rise and shine

I natt drömde jag att jag kunde prata flytande danska. Det imponerade storligen på alla, inklusive mig själv. Orden bara kom, hur naturligt som helst. Det var en mycket bra dröm och jag vaknade med en känsla av välbefinnande.

Det hade varit mycket praktiskt om det hade varit en sanndröm, eftersom vi ska tillbringa helgen i Danmark. Kanske är det med danskan som med tungomål, att det liksom bara kommer till en bara man är mottaglig för frälsningen. Nu tycker jag i och för sig att jag är som mest slängd på danska språket när jag har tagit några glas, men det är kanske också att betrakta som en andlig nådegåva, vad vet jag. 

Hur det än ligger till med den saken så är det i alla fall helg nu. God weekend, som dansken skulle ha sagt.

Ensamhet är kvicksand, det blir svårt att köpa mjölk

Nu är det en politiker som har gjort en "Zlatan-groda". Vad får kvällstidningarna egentligen allt ifrån? Det låter mer som en taxonomisk term. Åkergroda, grön groda, ätlig groda, Zlatan-groda.

Vad är då en Zlatan-groda? Jo, det är när en utbildningsminister inte känner till att Zlatan är född och uppvuxen i Malmö utan tror och säger att han kommer från Balkan.

Men ärligt. Vi pratar ju inte precis om vilken nationalitet Nelson Mandela eller Gustav Vasa har, utan det handlar om en fotbollsspelare. Med ett rätt så klassiskt Balkan-namn. Är det så djävla långsökt egentligen? 

torsdag 19 november 2009

And all roads lead to Tranquility Base

Dagens fikarumssnack:

Jag: Min exman var sjuk den dagen vi gifte oss, så jag fick gå ensam på min egen bröllopsfest. 
Christian: Han var nog inte sjuk...Han ville nog bara vara hemma och planera hur han skulle underhålla kanoterna. 
Stefan: Var bor han någonstans? Vi måste få träffa honom! Han är ju...en FÖREBILD!

Severin, down on your bended knee

Ibland undrar man vart folk egentligen tog vägen. Som Hans Scheike till exempel, honom har det varit väldigt tyst om de senaste åren. Nu har han ju förvisso suttit i fängelse och så, men han borde ju ha kommit ut också vid det här laget. Vad gör han idag? Det är sådant jag funderar på lite då och då, senast för någon vecka sedan.

Idag stod det i Aftonbladet om en kvinna som varit med i Hans Scheikes sekt och som idag var psykiskt instabil (surprise, surprise). Hon hade ordinerats "smiskterapi" av Karolinska sjukhuset. Aftonbladet uttryckte det som att hon "blev slagen på rumpan under morgonsamlingen" och då får åtminstone jag uppfattningen att det var någon annan som utdelade slagen. Typ Hans Scheike Två. Fast när man läste artikeln så framgick det att man istället, i terapeutiskt syfte, skulle slå sig själv. Jag vet inte om jag tycker att någondera metoden verkar vara så tillförlitlig och vetenskapligt beprövad, men jag har rätt mycket fördomar om psykiatrisk vård i största allmänhet och dessutom mot kvällstidningar i synnerhet, så jag väljer att inte kommentera det hela vidare.

Men hur som helst, det ena ger det andra och det visade sig med några flinka tangentbordstryckningar att Hans Scheike minsann fortfarande är up and running.  Jag vägrar länka, ni får själva googla. Nu har jag suttit och läst om så kallat natursmisk. Här får man en hel del så att säga handfasta råd, som det här till den så kallade nybörjarsmiskaren:

Vanligt enkelt handsmäll på den nakna stjärten är ett bra sätt att börja. Och även använda sig av då och då när man kommit vidare. Det kan ju ges alldeles spontant och utan några förberedelser. Både på ett lättsamt, ibland kanske på ett lekfullt sätt, och med mer allvar och kraft när det passar.

Den lite mer erfarne, proffs-smiskaren, kan sedan gå vidare:

När smiskandet blivit mer invant kan man börja använda björkriset. Också här gäller det givetvis att pröva sig fram. Med björkriset kan smisket nyanseras och ges så att det blir skapande och frigörande i alla de olika situationer och sinnesstämningar som kan finnas i smisksituationer.

Smisk med rottingar, ridspön och piskor av olika slag bör man inte ge sig in i förrän den som smiskar blivit mycket van och den som smiskas verkligen längtar efter att få uppleva den krydda som sådant smisk är. Vissa natursmiskare ägnar sig aldrig åt dessa redskap medan andra kan pröva dem då och då.

Jag finner inte riktigt ord för vad jag känner, men det lutar mot att jag snart börjar ifrågasätta om vi verkligen ska ha allmän rösträtt.

Eller varför inte WHAT? som Puppan skulle ha skrivit.

One ring to rule them all

Jag vill bara meddela, att jag nu, äntligen, efter många om och men och sju sorger och åtta bedrövelser, har läst ut Sagan om ringen. Det tog ganska så exakt 11 månader och 19 dagar innan jag rycktes med i berättelsen, någonstans på sidan 399.De sista knappt hundra sidorna tog typ en kvart.

Nu har jag lagt fram Sagan om de två tornen, lite på försök sådär. Men först ska jag belöna mig själv med lite Långt ifrån landsvägen av Vilhelm Moberg, en favorit i repris. Because I'm worth it, eller nåt sånt.

onsdag 18 november 2009

Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind

Häromdagen var jag i stan för att växla pengar. Det låter både exotiskt och lite exklusivt i dessa tider med monetära unioner och dålig valutakurs. Jag minns att det var ett argument inför EMU-omröstningen, att sen skulle man minsann slippa såna här bekymmer, men jag kan inte påstå att jag någonsin har legat sömnlös för det. Så tillhör jag i och för sig den kategori människor som aldrig har sett Medelhavet. Jag vet faktiskt inte om vi ens är så många att det går att kalla oss "kategori", det är kanske bara jag i hela Sverige som är så djävulskt dålig på att resa. 

Hur som helst, till helgen bär det av till Köpenhamn. Och till det behövs danska pengar. Förra gången vi var i Danmark växlade jag 300 svenska kronor och fick typ 175 danska. Den här gången växlade jag 1000 svenska och fick typ 175 danska. Nej, fullt så illa var det inte, men närapå.
Inne på Forex så satt det gigantiska anslag där Forex själva i rätt så bistra ordalag rådde en att vara ytterst diskret och inte gå omkring och liksom flasha med sina slantar så att andra såg det. När jag skulle få min lilla hög med danska sedlar så frågade Forex-killen om jag ville ha dom i ett kuvert. Det tyckte jag lät som en bra idé, så att man inte av ren distraktion gav bort en dyr dansk tjuga istället för en billig svensk. Och då fick jag en jättestor illgul plastficka med FOREX i jättebokstäver, som riktigt skrek ut att här fanns det stålar att stjäla. Kuvertet var så stort att det inte fick plats i plånboken, så medan jag försökte administrera det här med att snabbt och diskret stoppa undan pengarna så att ingen såg dem undgick det istället knappt en enda människa i hela Ankeborg.

Forex, det här var faktiskt inte särskilt genomtänkt alls.

måndag 16 november 2009

Jojomensan

Här i Skåne har det blivit "enkelt" att åka buss och tåg. Innan, när det var svårt, så hade man antingen ett periodkort om man åkte ofta, eller ett rabattkort, om man åkte lite då och då. Men nu, när det har blivit enkelt, har Skånetrafiken ersatt detta med ett gemensamt kort som har chip och antenn istället för magnetremsa. Jag har haft mitt rabattkort i kanske 10 år utan att det har visat tecken på ålderskrämpor, men det här nya ska tydligen vara ännu mer hållbart. Det kommer förmodligen att komma fram i någon arkeologisk utgrävning omkring år 3047 och fortfarande fungera. Tänk bara på att inte böja kortet, för då kan antennen skadas, råder Skånetrafiken på sin hemsida om man nu mot förmodan skulle drabbas av en galopperande lust att vilja böja sitt kort bara för att det inte längre har magnetremsa.

Det nya kortet heter Jo-Jo-kortet, och det låter som om målgruppen var dagisbarn. Det känns rätt så ovärdigt att gå in på stationen och be att få uppgradera sig till Jo-Jo-kortet, som om ens första resa skulle ha slutdestination Hackebackeskogen eller nåt annat infantilt. Men jag var situationen vuxen och fick därför lämna ifrån mig mitt diskreta grå rabattkort till förmån för ett åttiotalsmintgrönt Jo-Jo-kort i ett grisskärt fodral.

Men jag vet inte om jag är så imponerad av Den Nya Tekniken. Med Skånetrafiken (och kanske lite varstans, jag är inte så insatt i övriga landets kollektivtrafik) kan man ju åka överallt hur som helst inom de zoner man har betalt för, så härförleden klev jag ombord på Ankeborgs lokalbuss och löste en biljett med slutdestination Brösarp. På den gamla goda tiden när allt var som det skulle behövde man sedan bara doppa ner sitt rabattkort i läsaren på nästa buss och så fick man åka gratis, eller det kändes ju i alla fall så.

Nu i fredags hade jag lite tid över medan jag väntade på att Skåne-Expressen skulle komma och ta mig från Ankeborg och vidare mot Österlen, och det var då jag fick den (kanske inte så) briljanta idén att uppgradera mitt rabattkort till det där omtalade Jo-Jo-kortet. För säkerhets skull frågade jag om den resa som nu fanns registrerat på rabattkortet så att säga följde med över till Jo-Jo-kortet ihop med saldot, och oh ja, allt följde med, det här var framtiden och mycket enklare. Jag vet inte riktigt hur den är funtad som har tyckt att det har varit "svårt" att åka buss och tåg, men de finns uppenbarligen eftersom det här med enkelhet verkar vara en slagkraftig marknadsföringsgrej. Hur som helst, för säkerhets skull ställde jag samma fråga till busschauffören på Skåne-Expressen och han tog Frälsaren till vittne om att allt numera skulle fungera "mycket bättre", det var bara att hålla fram kortet mot kortläsaren. Och lik förbannat så slafsade den här Jo-Jo-maskinen i sig en ny resa från mitt saldo istället för att fatta att det redan fanns en.

Så mycket för den djävla framtidstekniken. Som tur var hade jag kvar en pappersbiljett från fornstora dagar som kunde bevisa att resan redan var betald, och busschauffören kunde då med några maniska knapptryckningar pytsa tillbaks mina 33 kronor på Jo-Jo-kortet igen. Jag känner mig rätt skeptisk till det här.

Åt var och en hans beskärda del av det växande överflödet, kapitalet åt kapitalisterna och åt understödstagarna understödet

Jag står i begrepp att släppa taget om min beta-version av Windows XP. Jag börjar tröttna lite på att saker och ting inte fungerar riktigt som de ska. Jag är visserligen världsbäst på att jobba runt problem. Det har jag lärt mig på jobbet, för där har jag ingen PC utan är straffad med någonting som kallas tunn klient. Det har varit bistra krigsår, men nu har jag fått en ny och bättre klient, en så kallad tuff klient, och då har i stort sett alla datarelaterade jobbproblem eliminerats och allt är glömt och förlåtet. Det var i och för sig på tiden, Dan har till exempel varit i onåd så länge att det nästan har blivit ett naturtillstånd. Men efter den tuffa klientens ankomst har hans aktier stigit avsevärt. 

I alla fall, om man har haft tunn klient så länge som jag, så blir man en mästare på att jobba runt problem. Det har jag utvecklat även i min hemmiljö, men nu börjar jag som sagt tröttna litegrann. Spiken i kistan var att mitt gamla msn kastade in handduken. När jag skulle uppgradera till en senare version så gick inte det eftersom den krävde att man hade SP 2 installerat. När jag skulle installera SP 2 gick inte det för jag hade inte SP 1, och när jag skulle installera SP 1 så gick inte det heller för jag hade för gammal version av någonting annat, och sådär håller det på. Ett dator-moment 22 utan dess like.

Så nu håller jag på och flyttar över lite grejer till min externa hårddisk, och sen ska jag släppa beta-versions-XP-sargen och komma in i matchen. Det är bara det att den externa hårddisken har USB 2.0 och det stöds inte av mitt beta-XP för just det, USB 2.0 kräver SP 2. Det fungerar ändå, men att flytta några sketna mp3-böcker tar oändligt lång tid.

Så det får väl tugga på i sakta mak. Men vem fan har bråttom? 

söndag 15 november 2009

Mitt samtal med Herren, eller mer en allmän bön kanske, eller varför inte lite hederlig söndagsångest?

Nu är helgen officiellt så gott som slut, och det är jag också. Jag tycker faktiskt att helgen kunde BÖRJA nu istället. Går det att ordna kanske? Någon? Gud, kan inte du fixa? Schyssta?

Nähä, det blev den där djävla Luther som tog tag i det. Att han alltid ska lägga sig i sånt han inte har med att göra. Skitstövel.

torsdag 12 november 2009

Min tv-kväll

Jag erkänner, jag har fastnat framför årets omgång av Bonde söker fru. Det är så erbarmligt pinsamt. Och roligt. Men mest pinsamt.

Igår till exempel, så var det en av bönderna som förevisade sina slaktdjur. Då var det en av de tilltänkta fruarna som nästan började böla och tyckte det var så hemskt att han stod och talade om slakten mitt framför djuren, "det var så respektlöst", och det skulle hon aldrig kunna vara en del av. Men det hade inte förändrat hennes "känslor", hon ville vara ihop med honom ändå! HA HA HA!


Och så var det en annan bonde som erbjöd sitt harem att få döpa varsin kalv, och de stod och pep som tioåringar som får syn på en ny My Little Pony och åtminstone jag kunde i det läget inte föreställa mig hur detta skulle kunna vara förknippat med spirande attraktion, men smaken är ju som bekant olika. Själv tyckte bonden att det skulle vara "hedrande" att få en kalv uppkallad efter sig. Det tycker nog inte jag, men det är klart, det hade kanske varit värre om han hade valt att hedra en genom att döpa en höna.

Och den så kallade "hästbonden" (ett ord som jag aldrig kommer att befatta mig med), hon går BARFOTA bland sina hästar. Hon kan ju inte ha så värst mycket innanför pannbenet, eller så har hon aldrig blivit trampad av en häst. Och så hade de stigbyglarna nere när de ledde ut hästarna genom stalldörren, vilket inte heller talar för att säkerhetstänkandet står högt i kurs. Dessutom lade hon rabarbern OVANFÖR pajdegen när hon gjorde rabarberpaj. Det har i och för sig ingenting med säkerhet till häst att göra, men det verkar inte särskilt genomtänkt det heller. 

Man borde kanske även säga någonting om den fjärde bonden, 42-åringen som aldrig flyttat hemifrån, som låter sin gamla mamma laga mat och städa och tvätta åt honom, och som på det hela taget har gett begreppet töntighet ett ansikte man aldrig glömmer, men jag finner inte riktigt ord för detta.  

Jag måste säga att det här verkligen är ett program som jag älskar att hata.

Duvorna går runt och pickar smulor på perrongen där jag går

Jag fattar inte varför det ska vara så klurigt att lära sig vinterdäcksreglerna. Det är två futtiga datum att hålla reda på, vinterdäckskravet mellan 1 december till 31 mars (samt möjligen dubbdäcksförbudet 16 april till 30 september). Lik förbannat står man där och kliar sig i huvudet varje år när det lackar mot vinter (eller vår) och grunnar, hur var det nu igen? Är det 1 november eller 1 december som man måste börja ha vinterdäck? Och när är det nu igen de måste av, är det 1 mars eller 1 april? Ja, ni hör själva. Hur svårt kan det vara?

Nu har jag precis släpat 4 dubbdäck* från källaren till garaget. Jag hatar att handskas med däck, de är så otympliga och klumpiga och SATAN så tunga. Men tidigare i höstas skulle det vara storstädning i vårt gemensamma garage, och då ombads man vänligt men bestämt att flytta alla sina ägodelar, inklusive bilen, ut från garaget under den dagen. Jag hade helt fiffigt tänkt låta vinterdäcken samt min extra uppsättning sommardäck ligga i bilen under den dagen, men Ödet ville annorlunda för Oskars bil ville inte vara med, så han fick låna min och då hade jag helt plösligt ingen bil att lägga däcken i. Därför fick denna oktett av hjul flyttas till källarförrådet istället, och precis när detta var klart, efter mycket svett och möda, så kom ordföranden här i huset och sa Jaså du har flyttat däcken? Vi tänkte ju att vinterdäck och sånt kunde få ligga kvar. Men tack! Så jävla mycket! 

Däcken fick stanna i förrådet tills vidare, men nu är det dags att byta från sommar- till vinterdäck. Så jag har tillbringat en svettig stund med att förflytta däckhelvetena från källarförrådet och tillbaks till garaget igen. Själva bytet är jag ju numera så lyckligt lottad att jag får hjälp med, men ner i bilen ska de ju. Och precis som vanligt var det helt grymt SVINJOBBIGT. Det var mest det jag ville ha sagt.  

* Jag vet att det heter HJUL när det är med fälgar och sånt, men det låter så töntigt.

När jag nästan delade säng med Harrison Ford

Ser vi inte på film nuförtiden, undrar säkert vän av ordning. Och nej, det har faktiskt blivit rätt dåligt med det på sista tiden. Härförleden tittade vi på Darjeeling Limited från 2007. När man för en gångs skull ska se något som inte är en dussinproduktion från Hollywood, så blir man desto mer besviken när det visar sig att filmen ifråga är direkt skitdålig. Det var den här. Jag orkar inte ens lägga ner möda på att såga den i ord. Se den inte, säger jag bara. 

Jag antar att jag måste försöka ta mig igenom Star Wars-filmerna någon gång också. Om det bara inte vore så tröttande med dessa rymdljud, det räcker med några minuters eldstrid så ligger jag i djup koma. Om jag flyttade min säng ombord på Millennium Falcon så hade nog mina sömnstörningar varit ett minne blott. Och det hade kanske inte varit så dumt att dela sovrum med Harrison Ford, men det är ju inte aktuellt längre. Jag är väldigt monogam, och det är säkert han också. Eller så är han inte det och då skulle han säkert hålla på och sliska sig med den där prinsessan Leia, så det hade inte blivit en lugn stund. Det är nog bättre att somna på soffan till C3PO:s snusförnuftigheter och R2D2:s elektroniska blippande trots allt. 

You shall not pass

Alldeles alldeles strax ska jag avverka dagens tjugo sidor i Tolkiens värld. Det går långsamt framåt, men jag tycker att de har varit i Elronds hus i en hel evighet nu. Jag blir lite matt när jag tänker på att den här boken faktiskt inte alls slutar med att Frodo slantar ner ringen i Mordor och så levde de lyckliga i alla sina dagar allihop (utom Sauron och hans gäng då). Det är ju typ slutet på själva trilogin. Det är långt dit.Det är däremot inte så värst långt kvar av 2009, som är den tidsrymd under vilken jag ska ha tagit mig igenom denna bok.

Jag antar att jag får läsa Sagan om de två tornen år 2010 och Sagan om konungens återkomst 2011 för att få frid i själen. Det är ju fan vad man kan ställa till det för sig.

tisdag 10 november 2009

Träsket där de krälande reptilerna av stål ruvar sina ägg som ska förgöra allt till kol

Det är mycket fester som kommer framöver. Min festgarderob lämnar en hel del övrigt att önska, vilket beror på att jag nästan aldrig går på fest. Eller åtminstone inte uppklädd. Folk som känner mig förväntar sig ändå inte att jag ska komma i något snitsigt designplagg, så i såna sammanhang räcker det nästan med att jag tar på mig något som inte är Adidasbyxor och gympaskor så är jag att betrakta som finklädd.

Men nu hägrar en rad tillställningar med folk som INTE ALLS känner mig, och då får jag en kraftig känsla av att det här snäppet-över-baglady-stuket som jag kör med kanske inte är så fruktansvärt gångbart ändå. Så idag tog jag en titt på min så kallade festgarderob. Den blängde hotfullt tillbaka utan att bidra med någon som helst inspiration.

Sånt här gör mig så trött. Vad är det förresten för fel på Adidasbyxor och gympaskor? Kan inte någon trendputte dra på sig en sån outfit så att det blir hett och inne och jag slipper bry mig om såna här djävla futtigheter? TACK.

måndag 9 november 2009

Kopparslagare, bliv vid din läst eller nåt

Aftonbladet förnekar sig ju aldrig. Just idag vräkar de ut i en jätterubrik att Koppar stoppade influensaspridning, med det efterföljande Kontor i Texas bytte alla handtag till kopparhandtag -  "99 procent av bakterierna dör inom två timmar".

Det är väl allmänt bekant att koppar har en bakteriedödande effekt. Eller okej, det är kanske inte jätteallmänt, men JAG känner i alla fall till det. Däremot borde det vid det här laget vara allmänt bekant att influensa orsakas av virus. På vilka inga bakteriedödande medel, vare sig det är koppar eller antibiotika, biter. För att det är virus. VIRUS. Inte bakterier. Hur djävla svårt ska det egentligen vara att få in att det inte är samma grej?

The chains are on

Idag när jag kom hem låg det ett brev från ortopeden i min brevlåda. Min fot har känts rätt skaplig sedan jag fick de där kortisonsprutorna inpetade mellan mina inflammerade mellanfotsben. Nu har jag i och för sig inte sprungit en meter sedan Tjejmilen, utan snällt hållt mig till cykling och promenader, men ändå. Eftersom det inte har gjort särskilt ont och jag inte heller hört något från ortopeden så har jag nästan börjat tro att det nog inte var så farligt. Så jag öppnade brevet från ortopeden för att liksom bekräfta det jag redan trodde mig veta, jag förväntade mig nämligen att det skulle stå att det inte var något större fel på min fot.

Det gjorde det inte. Brevet var en hel djävla roman som handlade om nedtrampat fotvalv och benpålagringar och förslitningsskador och Gud vet vad, förutom hallux valgus och sånt som jag redan visste. Och så ombads jag i rätt så bryska ordalag att snarast kontakta ortopeden igen för att "diskutera vidare åtgärder".

Det där sista låter läskigt. Eller ja, hela brevet kändes synnerligen läskigt. Hade jag varit en häst hade jag för helvete blivit utdömd. Eller åtminstone triangelmärkt, och sedan såld "till sällskap" på Blocket för en spottstyver. Nu är jag ju ingen häst, men ändå. Det här var fan inte roligt alls.

söndag 8 november 2009

Plötsligt händer det, Trissreklam från Ankeborg

Jag gillar purjolök. Eller porre  som dansken säger. Igår när jag stod och lagade middag så noterade jag att mitt purjolöksbestånd i kylskåpet började tryta, så jag antecknade detta på min lista-där-jag-skriver-upp-saker-när-de-börjar-tryta-så-att-man-kommer-ihåg-att-köpa-hem-dem-sen, för jag är inte en person som lämnar saker och ting åt slumpen och så står man där sen utan sin purjolök när man är sugen. På purjolök alltså. Att äta alltså. 

Ja, men hur som helst så tog vi en kvällspromenad några timmar senare. Och där, på gatan utanför huset där jag bor, låg en purjolök. Eller en porre, som dansken skulle ha sagt. Förmodligen tappad ur någons kasse på vägen hem från affären. Det var nästan som när Lotta på Bråkmakargatan helt otippat hittade en julgran när de var slutsålda i hela stan dagen före dopparedagen, och säga vad man vill om mitt liv, men det har nog aldrig förr påmint om en saga av Astrid Lindgren. Det var riktigt vackert.

Lotta behövde en julgran, jag behövde en purjolök. Vi gjorde båda vad som måste göras. Det är ju helt fantastiskt hur saker och ting kan ordna upp sig ibland. Det här var nog belöningen för min karma-godhet.

fredag 6 november 2009

There the hemales and the shemales paraded in style

För ett tag sedan hamnade jag i ett sammanhang där det fanns en man som hette Tintin. Det är ju inte sådär jättevanligt, men när jag i förbifarten har nämnt detta för människor i min omgivning så säger nästan alla Va, jag trodde bara det var tjejer som kunde heta Tintin.

Men hallå, den riktige Tintin, originalet så att säga, han med Milou. Det är en MAN, om än i en pojkspolings kropp. Ta och skärp er för bövelen.

torsdag 5 november 2009

Som en pacemaker som tickar för oss

Igår var Jenny och jag på Myrorna i Malmö. Innan vi klev in genom himmelrikets portar talade vi med varandra om att prova lite nya stilar. Att man kanske inte per automatik bara ska köpa luvtröjor (jag) och toppar med psykedeliska mönster (Jenny), utan rent av börja tänka i helt nya banor. Alldeles otroligt djärva och nyskapande kände vi oss, och jag rörde till och med vid en tröja utan luva som var randig i rosa och rött och som såg ut att ha tillhört en Waldorfpedagog.

Men någonstans får man väl ändå dra gränsen, och min gick vid att se ut som en antroposof. Och efter att ha avverkat både Ystadvägen och Södra Förstadsgatan och kommit därifrån med nya luvtröjor (jag) och toppar med psykedeliska mönster (Jenny) så insåg vi att vi inte alls var särskilt djärva och nyskapande. Men varför ska man ändra på ett vinnande koncept, liksom?

"Allt är bara plast och faktiskt föga intressant"

Snart ska jag avverka dagens tjugosidiga Tolkien-kvot. Igår fuskade jag, men idag ska jag skärpa mig, för sedan är jag ju ledig i flera dagar. Från Sagan om den djävla ringen alltså. Oskar sa häromdagen att jag ju faktiskt inte MÅSTE läsa den om det nu bär mig emot så mycket, men det måste jag nog visst. Ett löfte är ett löfte, och jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte klarade av detta. Jag läste ju för farao hela Mobergs Utvandrarsvit när jag gick på mellanstadiet, då borde jag väl klara tjugo sidors kvoterat Ringbärande per dag när jag är 41.

Men man kan ju börja tvivla för mindre. Den förra kvoten handlade enbart om ett sår som Frodo hade fått av en svart ryttare. Alltså ALLVARLIGT. Tjugo sidor om hur såret kändes, vad de andra gjorde, hur Vidstige gick efter örter, mera om hur såret kändes, mera om vad de andra gjorde (med Frodo alltså, det var ju inte precis så att de satt och spelade kort för att fördriva tiden medan Frodo låg avsvimmad, eller åtminstone nämndes det inte) och sen kom Vidstige tillbaks med sina gamla örter. Jag vet inte, men jag tycker inte att Tolkien är riktigt ingenjörsmässig i sitt författande. Man* vill liksom bara ryta fram ett Men kom till saken någon djävla gång!

Det finns en författare som heter Jared Diamond, han skriver jättejätteintressanta böcker om evolution. Men han är precis som Tolkien, inte särskilt ingenjörsmässig. Hans böcker är snudd på omöjliga att ta sig igenom. Vi** har försökt och misslyckats flera gånger. Det är lite pinsamt, men så ligger det till.

* Man i det här fallet = Jenny och jag.
** Vi i det här fallet = Jenny och jag.

"Jag hyr det här rummet möblerat av en crackneger från Landskrona"

Jag har nu fått reda på vem det är som inte klarar av att frankera ett djävla brev ordentligt, så att man tvingas betala helt ohemula lösensummor till Posten. Det var tack och lov ingen i min bekantskapskrets, såna vänner vill man ju inte ha liksom, utan den skyldige var en som jag köpt en grej av på Tradera. Han hade fuskat, säkert helt medvetet, och använt ogiltiga frimärken, såna som inte gäller längre. Han har säkert snott dom dessutom, kunde jag nästan känna på mig. Jag kände på mig en hel del annat angående hans intelligens och livsföring i största allmänhet också.

Jag satt där och vässade tangentbordet i mitt vredesmod och stod precis i begrepp att skicka ett mycket skarpt mail till honom och påtala hans dumheter. Läxa upp honom liksom. Samt kräva ersättning för mina utlägg och nästan för sveda och värk också.

Men plötsligt kom begreppet karma för mig. Jag har nog inte tänkt på det sedan religionsundervisningen i sjuan eller så, där man fick lära sig att om man gjorde lite goda gärningar så slapp man återfödas som insekt, en kunskap som alltså legat i träda sedan 80-talet. Men plötsligt nu  i nådens år 2009 blev jag helt blödig och tänkte att det kanske ändå fanns en naturlig förklaring till det här portofusket. Han kanske ändå har handlat i god tro.  Kanske har han varit inspärrad på mentalsjukhus de senaste tjugo åren och det här med att börja sälja saker på Tradera är hans enda länk till Världen Utanför. Den enda gången han har fått permission i modern tid så irrade han omkring i blindo i mer än ett dygn för att försöka hitta ett postkontor från en svunnen tid. När allt kommer omkring kanske det inte är så konstigt att han har snott frimärken i den där lådan med överblivet kontorsmaterial i sjukhusförrådet, så himla lätt är det faktiskt inte att räkna ut att Ica är Posten Två.  

Så jag beslöt att att jag skulle göra en god gärning. Låta udda vara jämt. What goes around comes around eller vad det nu heter. Det här känns väldigt ovant. Men bra, väldigt bra som vi brukar säga.

onsdag 4 november 2009

Fikarumssnack

När vi pratar om veckans avsnitt av Grannfejden:


Jag: ...och den där käringen, hon var ju ändå hästmänniska själv! Och så gnällde hon över grannens hästar.
Stefan: Jamen är inte hästmänniskor lite speciella sådär?
Jag: Ja, det värsta är att dom är ju det! Eller i alla fall väldigt många. Jag skulle nog kunna räkna upp minst tio såna käringar i min bekantskapskrets.
Christian: I vår bekantskapskrets finns det bara en...

Fikarumssnack II

När kamrat-andan får en röst:

Jag: I Kinnarps Arena lutar raderna jättemycket. Om man lutar sig lite framåt tror man nästan att man ska ramla ner på planen!
Stefan: Om man är framtung, ja!
Jag: Men Stefan!
Stefan: Jag trodde mer att du var baktung.

tisdag 3 november 2009

Take not thy thunder from us, but take away our pride

Jag har reviderat gårdagens målsättning till 20 sidor om dagen. På fyra dagar blir det ju i alla fall 80 sidor, under förutsättning att jag inte ger mig själv dispens.

Det värsta är att Jenny och jag ska åka till Malmö imorgon. På Malmö C finns Pocket Shop. Jag har ännu aldrig kunnat passera Pocket Shop utan att gå in där och jag har heller aldrig lämnat Pocket Shop tomhänt.

Som ni säkert förstår finns inte Pocket Shop här i Ankeborg.  Det gäller ju därför att passa på så att säga.

måndag 2 november 2009

The walls of gold entomb us, the swords of scorn divide

Jag har börjat med en ny strategi för att kunna ta mig genom Sagan om den djävla ringen innan året är slut. Trettio sidor om dagen måndag till torsdag, sedan får jag vara ledig över helgen. Typ. Jag funderar även på att stoppa in en motivationshöjande Dumleklubba mellan sidorna längre fram, som jag får som belöning när jag tagit mig genom ett extra mastigt stycke, men det är kanske att ta i.

Den är ju egentligen inte alls dålig, men det har låst sig på något sätt. NU, efter 200 sidor, har de kommit fram till värdshuset Stegrande Ponnyn, och det gör de ju på typ en kvart i filmen. Ja, nu är det kanske inte normalt att läsa 200 sidor på 11 månader, men ändå.

Men skam den som ger sig. Nu ska jag strax avverka dagens 30 sidor. Det ska ske samtidigt som jag ska hålla ett öga på något som verkar ta fördumnings-tv till helt nya dimensioner: en reality-såpa om ULLARED. Jag finner inte ord, och då menar jag inte direkt att jag är stum av beundran.

söndag 1 november 2009

Ganske gratis

Jag har varit i Danmark på kurs, vilket var helt uttröttande för hjärnan. Så mycket danska överallt, utan någon som helst hänsyn till en halvtrög svensk. Jag trodde att jag skulle bli knäpp av alla ordmassor som bara vällde fram från alla håll. Sen sa Oskar att knäppe betyder knulla, och nu sitter jag och undrar om jag har råkat säga något oanständigt till någon. I så fall var det fan inte meningen.