onsdag 28 oktober 2009

På kurs med Kusse Kurt, eller kanske helst inte

I kväll åker jag till Danmark på kurs. Det är hemskt nervöst, eftersom jag verkligen inte följt min berömda ett-ord-om-dagen-pedagogik. Och ännu har jag inte lärt mig något ord som känns riktigt relevant astt briljera med i jobbsammanhang. Nyligen snappade jag upp kvaeg, som betyder ko. Det var för en gångs skull riktigt lätt, för jag har tidigare lärt mig att på Österlen säger man inte ko utan "kräg" (pressa in en näve diftonger för korrekt fonetik), uttalat lite grötigt sådär. Så det blir nästan samma sak. Men det är ju kanske inget som direkt imponerar på omvärlden.

Och även om jag (numera) kan en del ord måste alla verkligen prata skitsakta för att jag ska ha en möjlighet att hänga med, och det vet jag inte om folk är riktigt införstådda med, så därför framstår jag som lite dum i huvudet. Alltså värre än vanligt, som Christian skulle ha sagt.

Jag har (utan någon som helst framgång) förbjudit Oskar att tala danska med andra danskar när jag är med. För när han (som är halvdansk) talar danska, utgår alla från att vi är ett danskt par, och då talar de till mig som om jag också vore född under Dannebrogen, och eftersom jag inte är det framstår jag istället som i det närmaste sinnesslö. Men det är kanske smällar man får ta här i livet.

Ja, vi får väl se hur det här går. Jag hoppas åtminstone att jag slipper språkliga fadäser i stil med den här.

"Men om lagen kan tolkas som den vill kan vi bränna upp den i en grill"

Ja, och igår var jag på Ica och försökte lösa ut mitt kidnappade brev. Det gick ju sådär, kan jag säga. Jag betalade snällt den sura summa som Posten alltså tycker att JAG ska straffas med för att någon inkompetent idiot inte klarar av att frankera ett vanligt brev, samt en röv-avgift som på något sätt ska täcka Postens lidande. Fick jag mitt brev? Nej, för det fanns inte där, utan det finns tydligen i Postens fängelsehålor i Nässjö. Så istället för ett brev fick jag ett frimärke att klistra på Postens lapp, som sedan skulle läggas på lådan och skickas till Nässjö, och först DÄREFTER ska de börja överväga om de möjligen kan tänka sig att dela ut mitt brev, alltså skicka det från Nässjö till Ankeborg och slutligen kanske det hamnar i min brevlåda om makterna är på min sida.

Någonstans sitter det ju folk och administrerar allt det här. Någonstans i Nässjö har det suttit någon djävla tomte och plockat ut mitt brev och skakat på huvudet och lagt undan det och ordnat med ett brev med krav på lösensumma. Sedan ska någon annan djävla tomte hitta den AV MIG frimärkesförsedda och återsända lappen, konstatera att kidnapparnas krav är uppfyllda (med ett frimärke som dessutom inte går att använda till någonting mer), och sedan trycker han kanske på någon slags grön knapp som ger klartecken till en tredje djävla tomte som ska plocka fram mitt brev ur den svartlistade högen och liksom snärta in det i systemet igen.

Någon ska få sota för detta, sanna mina ord.

tisdag 27 oktober 2009

Echo Three to Echo Seven

Jag har varit lite småhängig i några dagar. Det är väl helt normalt att vara det någon gång då och då, men alla bara: Det är sviiiiininfluensan! Det var det inte. Det var inte ens ett litet embryo-till-griskulting-influensa, såvida inte den ger symptom som är snarlika sömnsjuka.

Jag har med andra ord varit väldigt trött. Såhär i efterhand känns det lite som att jag har sovit bort i princip hela helgen, inklusive den där extra timmen. Därför är det lögn i fan att blogga om helgens filmupplevelse, som var Rymdimperiet slår tillbaka från 1980, eftersom jag somnade redan någonstans i inledningen av den första luftstriden. Det är väldigt tröttsamt med såna där rymdljud, måste jag säga. Jag har rätt svårt att hålla mig vaken även utan tillsats av sjuklig trötthet.  

Så här gick diskussionen dagen efter:

Jag: Han Solo kommer att få ihop det med prinsessan Leia, va?
Oskar: Det säger jag inte.
Jag: Jo, det tror jag i alla fall. Det märktes på det där sättet som hon avfärdade honom på. När de är sådär i filmer så betyder det att hon är tänd på honom innerst inne. 
Oskar: Hon kysste ju Luke Skywalker!
Jag: Jamen dom är ju syskon!
Oskar (tiger demonstrativt).
Jag: För det är dom väl?
Oskar (tiger ännu mer demonstrativt).
Jag: Fast det kanske dom inte vet om än? Dom har kanske inte googlat sig själva?

måndag 26 oktober 2009

Tvi dig värld, eller nåt

Under rubriken "utbildning" kan man i dagens metro läsa om att det är viktigt att ens skriv- och språkförmåga kan vara avgörande för studierna och karriären.

Ja, det är ju en vacker tanke. Särskilt när bildtexten till artikeln lyder som följer: Fredrik Lundin älskar att skriva och ska bli svenskalärare*.

Den som gjort karriär som korrekturläsare på metro har uppenbarligen inte tagit till sig av artikelns pigga råd. Jag blir så trött.

* Det heter alltså SVENSKLÄRARE och inte svenskalärare. Av samma anledning som det till exempel heter strumpbyxa och inte strumpabyxa.

All is quiet on new years day

Det går alldeles ohyggligt trögt med mitt nyårslöfte om Sagan om den där djävla ringen. Jag har nu kommit till sidan 150 eller så, men jag har liksom ingen lust. Det borde rulla på, men det gör det inte.

Igår hade jag en läskris. Det var Sagan om ringen eller Flicka i april av Kerstin Thorwall, som jag ryckte åt mig på en loppis där de sålde 5 böcker för 10 kronor. Jag och min mamma har en överenskommelse när det gäller loppisar. Hon letar efter Vår herres folk och fä åt mig, och jag letar efter alla böcker av Ed McBain som hon inte har åt henne. Jag går därför ständigt omkring med en lista på olästa äventyr i 87:e distriktet i min plånbok, ty jag är en god dotter.

I helgen gjorde jag inte mindre än fyra (4) Ed McBain-fynd åt min mamma, och inget åt mig själv. Men eftersom det var 5 böcker för 10 kronor ryckte jag av ren snålhet åt mig en bok på vägen mot kassan. Det var Flicka i april, av en anledning som jag inte riktigt själv kan redogöra för.

Igår kväll stod alltså valet mellan den och Sagan om ringen. Det borde ha varit Sagan om ringen, men det blev Flicka i april. Flicka i april handlar om en förfärligt präktig flicka som heter Lena, som reser till Stockholm för att bli modetecknerska. Den är kanske rolig som ett tidsdokument, men knappt det ens en gång. Ålderstigna uttryck som "sicken konstig brallis" och annan pilsnerfilmsjargong varvas med allsköns förfasningar över unga flickor som röker, till och med "öppet på gatan", och som flirtar skamlöst med unga män. Utom Lena dårå, som är präktig och lite kristen men som brottas med allsköns inre frågeställningar och som när en helt okritisk avståndsförälskelse till den snygga och lite farliga reklamkillen Mikael (som naturligtvis faller för den präktiga och lite kristna Lena, verkar det som nu i alla fall, trots att han omger sig med dussintals unga, snygga och vågade brudar).  HERREGUD.

Nja. Jag får kanske ge Frodo och dom andra en ny chans.

söndag 25 oktober 2009

We know how the story goes

Jag har fått en lapp från Posten, eller vem fan det nu är som delar ut brev nuförtiden när ingenting är som det ska. Ica kanske? Ja, hur som helst har jag fått en lapp att de har kidnappat ett brev, adresserat till mig, med ofullständig frankering. Det var väl kanske inte den helt ordagranna lydelsen, men det var i alla fall innebörden, och nu måste JAG gå till Ica och hosta fram några surt förvärvade slantar i lösensumma för att få något som rätteligen tillhör mig. Precis som i de flesta gisslandraman känns det här helt fel. Det är väl inte JAG som har snålat med portot? Nu vet jag i och för sig inte hur Posten, eller om det är Ica, skulle kunna hitta den snåle fan (jag vet inte heller vem det är) som har fusk-frankerat mitt brev, för personen ifråga lär ju, precis som i de flesta  gisslandraman, inte direkt skylta med sitt namn och sin adress. Men ändå, jag tycker att Posten, eller kanske Ica, skulle kunna vara lite mer överseende i såna här frågor. Det måste ju kosta mer att administrera sånt här minimalt portofusk än vad de får in i slutändan, kan man ju tycka. Får in AV MIG, dessutom, som är helt oskyldig. Det kan verka helt snålt att kontakta portofuskaren i efterhand och kräva tillbaks 11 kronor, men det tänker jag göra om det så blir det sista jag gör.

Ja, man kan ju i och för sig skita i att gå till Ica och betala. Då åker brevet åt helvete och jag får aldrig veta vem i min bekantskapskrets som är en sån komplett oduglig idiot att han eller hon inte klarar av att frankera ett vanligt djävla brev. Och sånt vill man ju gärna veta.

Going down the old mine with a transistor radio

Ja, och för alla er som legat sömnlösa och undrat hur det gick med mina slånbär, så kan jag meddela att de blev plockade. Ingen annan hade hunnit före, så på ett par timmar fick jag ihop drygt 7 liter. Det var med livet som insats, för de allra bästa slånbärsbuskarna fanns i en kohage. Med kor. Jag har inte koskräck, men det gick en rätt maffig tjur där också. Och när cirka ett ton kött närmar sig och lite bryskt undrar vad i helvete man gör i hans hage så är åtminstone inte jag jättekaxig. Bärdjävulen i mig däremot, blängde utmanande tillbaks, så köttberget resignerade och vandrade långsamt bort till sin flock igen utan att vidtaga några åtgärder, och jag kunde lugnt plocka vidare.


Så lugnt det nu kan gå till med alla helvetiska taggar som ett slånbärssnår producerar. Det ser ut som att jag har försökt fånga vildkatter med bara händerna.
Men är det inte lite modernt? Lite 2009? Lite emo, liksom? 

fredag 23 oktober 2009

Better far instead on the rocky road

Jag är lite besatt av att plocka frukt och bär. Det är inte så hemskt noga exakt vad som händer med skörden (den tenderar allt som oftast att omvandlas till alkoholhaltiga drycker, ty vinet ädla känslor föder som det heter), men att bara lämna Guds gåvor vind för våg åt fåglarna eller - ve och fasa, åt andra bärplockare - är så nära en styggelse inför vår Herre man kan komma. Anser jag.

Det är ett fantastiskt bärår i år. Det ställer till det om man är besatt som jag. Igår var jag ute och gick och fick syn på ett helt fantastiskt slånbärsställe. Nu skulle man ju kunna invända att jag ju tillbringade flera timmar med att plocka slånbär förra helgen, men det hör inte hit.

Dessvärre - för mig - hade jag lovat att passa Adrian, så jag fick lämna bären åt sitt öde. Men idag ska de plockas. Jag känner en oro i kroppen. Tänk om någon annan redan har varit där?

torsdag 22 oktober 2009

Med gamla Highland Rover, en båt från Aberdeen

Jamen jag hinner ju aldrig blogga. Men i fredags var vi i alla fall och tittade på Flickan som lekte med elden. På Bio Rio i Tomelilla, biografen som lider av städ-dille. Den här gången hade de fått tekniska problem, så alla vi 11 personer i salongen fick sitta och vänta i halvmörker i sisådär en kvart medan en svettig tekniker brottades med trilskande sladdar på andra sidan väggen.

Men till slut kom filmen igång och den var riktigt bra och inte alls så seg som andra påstått att den var, jag tycker det var bra tempo rakt igenom. Mest gillade jag han som spelade Jan Bublanski. Och Paolo Roberto som Paolo Roberto är ju...Paolo Roberto. Say no more.

Jag har bara en enda önskan inför tredje filmen, och det är att få SLIPPA se fler närbilder av Mikael Nykvist/Blomkvists ludna bringa på bioduken. Tack på förhand. 

måndag 19 oktober 2009

Please be tender, Im in your hands

I helgen har jag plockat slånbär, med varierand framgång. De buskar som jag var som mest attraherad av var inte det minsta attraherade av mig. Det är väl allmänt bekant att slånbärsbuskar är taggiga, vresiga och på det hela taget rätt ogästvänliga, och de buskar som jag tänkte vittja växte dessutom i en fasansfullt brant slänt. Men bärdjävulen i mig skördade med livet som insats. Resultatet ska vi omvandla till likör, men köpespriten räckte bara till ungefär en fjärdedel av bären. Det kanske är dags att börja bränna själv. Jag har redan brutit mot allemansrätten* genom att plocka varenda hasselnöt på hela Österlen, så det är en förhärdad brottsling ni har att göra med. Vi ses på Hinseberg.

* För er som inte känner till FAKTA så är hasselnötter alltså undantagna i allemansrätten och man måste ha markägarens tillstånd för att plocka dem. Det skiter jag i. Dessutom får man, enligt Östgöta- och Skånelagarna, plocka hatten full upp till brättet, eller vanten ända upp till tumöppningen (minns inte vad som gällde i vilket landskap), men det står ingenting om hur stor hatten eller vanten får vara. Tror jag. Jag skiter i det med. SO SUE ME! 

The future is history

Det händer en massa skumma saker när vi ser på film. Härförleden såg vi De tolv apornas armé* från 1996. Där åker Bruce Willis fram och tillbaks i tiden för att ordna upp ett och annat som ställer till det för människorna i framtiden. Och i dåtiden träffar han en läkare, som naturligtvis inte tror på att han är från framtiden. Vid ett tillfälle lyssnar de på nyheter som handlar om en pojke som ramlat ner i en brunn och det är en väldig uppståndelse, men han, Bruce Willis alltså, bara: Nähäedå, det är inte sant, han gömde sig i en lada, det såg jag på nyheterna när jag var liten. Och hon bara: Amen lägg av, du är ju dum i huvudet. Men i nästa nyhetssändning säger de att pojken aldrig varit i brunnen utan hade gömt sig i en lada, och då fattar hon att Bruce Willis verkligen ÄR från framtiden och känner till ett och annat om hur tillvaron kommer att gestalta sig. Och att det kanske är dags att sluta avfärda honom som mentalsjuk och börja lyssna på vad han har att säga.
Jaha, och sedan händer det här. I verkligheten då, inte i filmen. Okej, det var ingen brunn och ingen lada. Men en heliumballong och en låda på en vind och en liten pojke som väcker väldig uppståndelse på nyheterna. Och nya virus är ju snudd på vardagsmat nuförtiden.
De tolv apornas armé står i princip och stampar i farstun.
* En mycket tråkig film där Brad Pitt är skitjobbig och Bruce Willis från framtiden och båda uppför sig mer eller mindre som mentalsjuka. Se den INTE, är mitt mycket goda råd.

fredag 16 oktober 2009

Only fools rush in

Ikväll ska vi gå på bio och se Flickan som lekte med elden. Jag gillade Män som hatar kvinnor, mycket, men jag tror nästan att man har mer ut av att se filmen om man INTE har läst boken först. För som det var nu så, javisst, det var en välgjord film, men jag VISSTE ju hela tiden att

(((SPOILER-VARNING)))

det var Martin Vanger som var den onde och att Lisbeth Salander skulle dra en golfklubba i huvudet på honom i ett kritiskt skede och att Harriet Vanger var i livet och hade befunnit sig i Australien i alla år. Så det var ju inte sådär jättejättespännande som det skulle kunna ha varit om man inte satt inne med denna förhandsinformation.

Inför kvällens biobesök måste jag alltså försöka glömma bort handlingen i Flickan som lekte med elden. Det känns inte som att det ska vara några problem med det. Just nu minns jag knappt vad jag åt till frukost i morse.

Häromdagen såg jag en annons med en uppmaning att skänka en "minnesgåva" till Alzheimerfonden. Jag undrar om de själva såg ironin i den formuleringen.

tisdag 13 oktober 2009

God afton i stugan min nådiga fru, får en främling gå över tröskeln?

I natt vaknade jag av att det var en mygga i mitt sovrum. Man kan ju tycka att det är lite löjligt att vakna för så lite, det var ju inte precis ett trettio vagnars godståg lastat med stenkol som passerade mig, men är man lättväckt så är man.

Och man undrar ju vad det var för en seg och uthållig myggpensionär som liksom lever på övertid så här i mitten av oktober. Jag var inte direkt full av beundran, jag ville mer sova, men mygghelvetet fortsatte att frambringa irriterande ljud så det lät sig inte göras. Till slut gav jag upp och offrade ena armen, eller slängde ut den utanför täcket. Ett myggbett mot min nattsömn, det kändes som ett rimligt byte i det läget.

Men det lilla aset var helt otacksam över denna gåva och bara fortsatte att gnälla omkring i luftrummet runt mina öron och höll så på ända tills klockan ringde. Eftersom det bara är honor som suger blod så antar jag på ganska goda grunder att detta var en manlig individ. Say no more. Min nattgäst var en gammal gubbe i en myggas skepnad. Jag har varit med om bättre.  

Tre av de fyra årstiderna

Det går rätt så långsamt med mina så kallade studier i det danska språket, men i helgen snappade jag upp ett och annat fotbollsrelaterat, för vi såg MATCHEN på dansk tv. Det var lite roligare än på svensk, eller nu betyder ju i och för sig roligt lugnt, men det var väl just vad det var i det svenska laget.

I alla fall lärde jag mig också att förår betyder vår. Efterår är höst, och logiskt sett borde ju då sommar heta år, kan man ju tycka. Men det gör det inte, för det heter sommar. Och höst betyder istället skörd, eller skördetid. Här gäller det fan i mig att hålla tungan rätt i mun.

måndag 12 oktober 2009

If there was no police force then tell me what youd do if thirty thousand rioters came running after you

Jag medger att jag inte alltid är först med det senaste. Idag hörde jag på radio att man numera rekommenderar folk att inte lyda jeanstillverkarnas rekommendationer att låta bli att tvätta sina nya jeans i ett halvår. Jag som köper mina jeans på Myrorna har helt missat detta tvivelaktiga råd, men det verkar ju ha gått bra för mig ändå. Så intervjuade de några människor, rätt unga får man väl förmoda, som vittnade om att de inte hade tvättat sina jeans på 150 dagar, ett år, alternativt "aldrig, och jag har haft dom i två år".

Jag höll på att dö, hur djävla äckliga får folk vara egentligen? Där jag växte upp fanns en gubbe som hette Erik i Hänge, eller det var väl inte hans dopnamn direkt, men alla kallade honom för det när de talade om honom. Till honom var det aldrig någon som talade, för han bodde i en liten koja långt bort i skogen utan el och rinnande vatten och andra tekniska finesser, och han luktade därefter. En gubbe som Erik i Hänge kan möjligen vara ursäktad för att inte tvätta sina jeans. Ni andra är det inte. Ni är bara äckliga.

Och ni som tror att ni får snygg passform och coolt slitage av att gå i era snuskiga jeans dag ut och dag in, ni får dessutom allergi och cancer av att exponeras för formaldehyd och andra kemikalier som de nya jeansen är impregnerade med. Pilutta er, eller nåt. Ta nu och masa er ner till tvättstugan och gör någon djävla nytta istället för att tro att ni är tuffa. 

söndag 11 oktober 2009

"So youre a fisherman, ha? What do you catch mostly?" "Fish"

Häromdagen såg vi filmen Blood Diamond från 2006. Jamen den var väl inte alls sådär bra som alla påstår. Här följer en liten betraktelse.


(((SPOILER-VARNING)))



Jo, det är Leonardo DiCaprio, han spelar en ond fd legosoldat som ägnar sig åt illegal och oetisk diamantsmuggling och han är helt känslokall och totalt utan skrupler. Och så är det en kille, Solomon, som är tillfångatagen av ett gäng soldater i inbördeskriget i Sierra Leone (som beskrevs i rätt så dimmiga begrepp så jag vet inte riktigt vilken sida som representerades här) och typ slav hos diamantletarna som hittar en skitstor rosa diamant som han gräver ner lite flinkt vid sidan av en flod. Och just den skitstora rosa diamanten får alla nys om, och alla, särskilt Leonardo DiCaprio, vill åt den, för den är värd multum. Jaha, men så träffar han en skitsnygg brud som är journalist och hon ska göra ett grävande reportage om den här oetiska diamanthandeln, och Leonardo bara: Far åt helvete, först, men sen behöver han hennes hjälp för att snoka rätt på Solomons familj som har blivit tillfångatagna och hans fru och döttrar sitter i något flyktingläger och hans son har blivit hjärntvättad till barnsoldat. Och Leonardo har lovat Solomon att hjälpa honom att hitta dem mot att Solomon visar Leonardo var den skitstora diamanten finns. Så han tar kontakt med den skitsnygga journalisten igen och tycke uppstår (förstås, jag skulle vilja se den film där den skitsnygga journalisten ersattes av till exempel en lite halvtjock tant i sina bästa år, men det låter väl inte göra sig i Hollywood). Ja, och sen håller de på och springer kors och tvärs överallt och hukar för skottsalvor minst en gång var femte minut, och folk splatterdör runt omkring dem hela tiden, men som genom ett mirakel undgår nyckelpersonerna Leonardo, den skitsnygga journalisten och Solomon att bli träffade. Och man får dessutom intrycket att Afrika nog inte är mycket större än en ordinär svensk villaträdgård, för de kommer bort från men hittar varandra PRECIS HELA TIDEN. Först kom de till ett flyktingläger och de bara frågade efter frun vid grinden och så kom hon dit efter någon minut, som om alla vakter visste vem hon var, och trots att det enligt uppgift fanns EN MILJON flyktingar där. Och barnsoldaten hittade de med precis hur snabbt som helst och han råkade dessutom helt lämpligt befinna sig i den by där den skitstora diamanten låg gömd. Och Solomon hittade den skitstora diamanten kvickt som bara den, trots att han inte alls hade märkt ut platsen där den låg nedgrävd, och så var det mer skottlossning och dödande och de, Solomon och Leonardo och ungen, lyckades fly upp i bergen där de skulle bli hämtade av ett plan. Men Leonardo råkade bli träffad, så han blödde strida strömmar ur armhålan och Solomon bar honom, men så plötsligt fick den onda och känslokalla före detta legosoldaten bara nog, så han bara: Solomon, här får du diamanten, och sen satte han sig ner och ringde ett känslosamt telefonsamtal till den skitsnygga journalisten och sedan dog han lite snyggt där vid en klippa under Afrikas sol. Och Solomon han åkte iväg till London och sålde den skitstora diamanten till några av Leonardos kontakter och fick en saftig summa pengar, samtidigt som den skitsnygga journalisten smygfotograferade transaktionen och skrev ett avslöjande reportage grundat på detta och på uppgifter som Leonardo lämnat ifrån sig i ett tidigare skede av filmen, när han började bli lite blödig (det blir alltid såna där stentuffa killar när de träffar skitsnygga journalister, då inser de med ens att hela deras liv varit FÖRFELAT och att SANNINGEN är viktigare än den egna snikenheten), så alla de onda killarna åkte fast och Solomon fick träffa sin familj igen och den skitsnygga journalisten fick väl något fint journalistpris eller nåt.  THE END.
Fan vet om världen blev något bättre av den här filmen.

torsdag 8 oktober 2009

I must admit I felt a little uneasy when she bent down to tie the laces of my shoe

Dan och jag letar hus. Fast inte tillsammans, utan var och en för sig. Eller nu låter det ju som att Dan och jag har varit gifta i hundra år och ska skiljas. Det ska vi inte. Eller nu låter det som att vi planerar att fortsätta det äktenskap vi faktiskt aldrig någonsin haft några planer på att ingå. Det ska vi inte. Eller nu låter det som...ÄH!
Vi letar hus. Dan och hans flickvän för sig, och jag och min pojkvän för sig. Sådär, nu var det utrett en gång för alla.

Dan har haft ett hatobjekt bland Ankeborgs mäklare, och nu har även vi haft den tvivelaktiga förmånen att få träffa honom. Mäklaren alltså, inte Dan. När Dan har berättat om honom i fikarummet så tänkte jag först att han, Dan alltså, nog var lite överkänslig, för mäklare brukar ju mer uppföra sig och låta som att de riktigt längtar efter att få kyssa marken där man går. Men i så fall är vi också överkänsliga, för den här mäklaren stod liksom i givakt i köket på huset där det var visning och påminde mer om en representant för Waffen-SS än en mäklare. Han riktigt fräste fram vem han var och att om vi hade några frågor om huset så kunde vi ställa dom till honom. Eftersom vi precis stigit innanför dörren så hade vi ju knappt ens hunnit se oss omkring, än mindre generera några frågor. Då riktigt vrålade han att grovköket var om- och tillbyggt -87, samtidigt som han liksom heil:ade ut rätt riktning. Det var nästan så att vi trodde att man hade att välja mellan att bli avlusad eller få gå till ugnarna direkt, men vi klarade oss undan med blotta förskräckelsen.

Idag har jag pratat med en annan mäklare i ett annat ärende. Och han var så mild och god att Herren Jesus framstod som en skränande drinkare i jämförelse. Och vad man än sa till honom, mäklaren alltså, inte Frälsaren, så lät han som att jag hade gett honom en jättefin present.

Det tycker jag faktiskt är lite trevligare. Om än en smula onaturligt.

Did you just say something? It must have blown away.

Precis nyss tittade jag lite på A-Ekonomi. Hela tiden (flera minuter) tänkte jag på hur vuxet det kändes. Ända tills jag hörde och läste ordet budget-trix nämnas flera gånger. 

Alltså seriöst. Budget-trix? Är det en glosa man använder med värdigheten i behåll? Det låter ju mer som något slags spex man anordnar på institutionen för ekonomi. Nollning med budget-trix, ungefär.

Skärpning, A-Ekonomi. Jag är mycket besviken. Ni är inte vuxna.

tisdag 6 oktober 2009

Fire walk with me

Det där med att lära sig danska går ju bara sådär. Jag har uppenbarligen inte tillräcklig disciplin för den beprövade "ett ord om dagen". Sedan sist har jag bara snappat upp ett och annat könsord, men i helgen lärde jag mig regnorm. Det låter skitfarligt, men betyder daggmask. 

Pedagogiken att hämta glosorna från Pusher-trilogin samt ur boken Ökologisk haveodling är kanske lite tvivelaktig. Men man gör ju så gott man kan.

måndag 5 oktober 2009

Ett sött och billigt vin i dyr karaff

För ett tag sedan resignerade jag som bekant och började cykla istället för att vara bitter över över fotskadan från helvetet. Det går rätt bra, eller det beror väl på vad man menar med bra. Men det blir ändå ett antal mil ett antal gånger i veckan i ett för mig rätt så friskt tempo. Det tycker man ju ska göra någon form av nytta, åtminstone jämfört med att bara sitta och gnälla över sin kraschade fot. Åtminstone efter ett tag, och nu har jag hållt på med detta ända sen Tjejmilen, det vill säga lite drygt en månad

Och i lördags när jag skulle knäppa en regnjacka jag inte använt på ett tag upptäckte jag att min bakdel hade ökat i omfång. Notera detta, ökat. Allting annat är som det brukar eller mindre, men röven har växt. Ska det verkligen vara på det här viset?

torsdag 1 oktober 2009

Maybe I could be the one you adore

I natt har jag lyssnat på Lars Winnerbäcks nya skiva två (2) gånger. Samt läst fem (5) noveller av Fritjof Nilsson Piraten. Dock inte samtidigt.

Jajaja, jag vet att man ska sova på nätterna, helst åtta (8) timmar. Kan någon vara vänlig och upplysa min hjärna om detta också, pls.