måndag 31 augusti 2009

After all, tomorrow is another day

Jaha. Jag tänker inte skryta om mitt så kallade resultat i Tjejmilen, för det är helt ärligt ingenting alls att skryta med. Fotskadan från helvetet var tejpad så på ett sätt som fick alla Egyptens mumier att framstå som nudister, men det funkade bara i cirka 4 kilometer., sedan fick jag krypa fram i snigelfart. Men man bryter ju inte ett lopp annat än möjligen på grund av att foten skulle lossna och bli liggandes kvar någonstans på Djurgården. Så jag släpade mig i mål på den förmodligen sämsta tid jag haft i hela mitt liv, men nu talar vi inte mer om det som mormor skulle ha sagt.

Dagens status:
Antal blånaglar: Otroligt nog bara en.
Bitterhetsfaktor: Skyhög.
Sympati i fikarummet: 0.
Förväntad sympati i fikarummet: 0.
Fotsmärta: Cirka 14 på en skala mellan 1 och 10.  Kan den förbannade ortopeden höra av sig snart, tack? Och gärna berätta vad som är fel. Helst någonting som går att åtgärda utan att jag ska behöva "vila" i tusen år.

Nu ska jag bädda ner mig i soffan och vältra mig i självömkan. Imorgon ska jag sluta vara bitter över detta, men än är det fortfarande fullt tillåtet att gnälla hejdlöst.

Mitt liv som väderflicka, eller på ett ungefär åtminstone

Jag är en vinterlöpare. Min inre termostat är helt speedad och jag fryser aldrig så länge jag är i rörelse. Är det minusgrader ute kan jag tänka mig att dra på mig ett par långbyxor, men så länge temperaturen är över nollan så räcker shorts och t-shirt mer än väl.  Med andra ord, sommarens löpträning är förknippad med en värmeutveckling som inte är av denna världen. Så fort solen och värmen sticker fram sina fula trynen så håller jag på att koka bort, förångas, försmäkta och dö. Och när då ens vinterkläder är så tunna och små att de snudd på går att stoppa ner i plånbokens myntfack vet jag inte riktigt vad man ska ha på sig på sommaren. Nästa steg måste onekligen vara att springa naken, men jag får väl medge att jag inte är riktigt där än.


Och det slår ju aldrig fel. VARTENDA lopp jag har deltagit i har bjudit på strålande solsken och högsommarvärme. Jag uppskattar verkligen att springa när det regnar, men nähäe då, solen ska gassa som på Mallorca från start till mål.


Första året vi var med i Humlestafetten så öste regnet ner. Verkligen ÖSTE. Regnmolnen var som massiva grå betongblock. Det regnade så kraftigt att folks nummerlappar regnade sönder under tiden de sprang. Men när det var min tur, då fan bröt väl solen genom ett molntäcke som varit lika ogenomträngligt som Berlinmuren, och hela omgivningen förvandlades till världens största ångbastu på cirka tio sekunder.

Arrangörer, ring mig om ni vill ha vackert väder på ert lopp. Det är ALLTID varmt och soligt när jag är med i startfältet. Humlestafetter, Tjejmilar, Göteborgsvarv, Bockebodarundor, Wallanderlopp, you name it. Så fort mitt namn finns med i startlistan så händer det något med själva meteorologin. Det kan vara ostadigt och regnet kan hänga i luften, det kan till och med dugga lite innan start. Men oroa er inte. Så fort mina Kalle Ankafötter har passerat startlinjen så rasslar det liksom till i troposfären och blir värsta djungelvärmen. Det är som en naturlag.

Jag ska kolla med SMHI om de är intresserade av ett samarbete. De borde vara det, tycker jag faktiskt.

fredag 28 augusti 2009

I take delight in the juice of the barley

Dagens fikarumskommentar:

Jag (bläddrar i lokaltidningen): Kolla, mina grannar har gift sig! Det var som fan...undrar varför de inte bjöd mig på bröllopet*?
Micke: De ville att spriten skulle räcka längre än till klockan 11.
Jag: Vadfan!
Micke: På förmiddagen!

*Det finns ingen som helst anledning. Vi känner inte varandra alls. Om det inte hade varit för deras ovanliga efternamn hade jag inte ens känt igen dem. 

Outdoor Girl

Jag har nyligen ätit en tomat från egen odling. Den har inte varit bekymmersfri, kan jag säga. Jag sådde mina tomatfröer vecka 8, som jag alltid gör. De har blivit ompysslade efter alla konstens regler. Framdrivna under särskild belysning. Omplanterade och nerbäddade med fiberduk och burna ut och in för att skyddas mot stark sol och kalla vindar och daltade med och omplanterade igen. De har fått dyr plantjord, särskild tomatgödsel och blivit ömt uppbundna vid träpinnar. Och visat sin tacksamhet genom att växa så det knakar och blomma som bara den. 

Sedan kom en mindre storm, Gudrun light, och knäckte varenda tomatplanta. Det är ju så att man vill börja gråta, men det gjorde jag inte. Istället planterade jag om dem igen, topparna alltså, vattnade som en djävul, hur nu en sådan vattnar, och hoppades på det bästa. 

Och allihop överlevde. Inte bara överlevde, utan de rotade snällt om sig och satte sedan frukt som om de hade betalt för det. Och idag skördade och åt jag alltså den första lilla tomaten från den före detta skövlade balkongen. Något försenat, men den som väntar på något gott väntar på sina tomater.
Egenodlade tomater...mmm.

Årets överlevartomater heter Outdoor Girl. De är helt sjukt goda. Bara så ni vet.

torsdag 27 augusti 2009

Mental istid

Jag har en telefonsvarare. Inte rent fysiskt, utan som en tjänst från Telia. Det är ändå aldrig någon som pratar in någonting på den, så för ett tag sedan bestämde jag att jag nog kunde ha lite, med betoning på lite, roligare för de där 30 kronorna per månad som den kostade. Eftersom Telia även är min källa till internet och de jämt tjatar om att man ska administrera allt från sin faktura till sitt liv på "Mina sidor" så tänkte jag enfaldigt att man nog kunde gå in där och liksom avmarkera i någon ruta. Det kunde man inte, visade det sig, utan man var tvungen att ringa deras kundtjänst. Det gjorde jag, och så fick jag prata med en dator som menlöst bräkte fram olika alternativ av vilka man skulle upprepa det man tyckte passade bäst in på ens ärende. Detta bekräftades sedan med ett beskäftigt Jaha! Det gäller övriga ärenden! Nu söker jag efter en ledig handläggare, ungefär som att Moder Dator på egen hand lite planlöst började traska omkring i korridorerna för att se om Lennart möjligen hade kommit tillbaks från fikarasten än.

Jaha, men till slut fick jag i alla fall prata med en riktig människa. En som kunde gå in och liksom avmarkera i någon ruta och så plötsligt hade jag ingen telefonsvarare längre. Det kändes lite som att ha tagit sig till en högre nivå i ett dataspel genom några rent djävulskt listiga strategier. Eller nåt.

Och är du hyfsat likadan kan vi gå vilse genom stan

Det går rätt trögt med mitt nyårslöfte, att läsa Sagan om ringen under 2009. Den 6 maj var jag på sidan 59, och för några veckor sedan var jag på sidan 96. Det är jag fortfarande. Och de har för helvete fortfarande inte lämnat Fylke! Oskar påstår visserligen att de ger sig iväg på sidan 97, så jag borde ta tag i det här. Boken har legat i min väska hela semestern, och det har verkligen inte saknats tillfällen, men det tar emot.
 

Enkel matematik säger att om det har tagit 8 månader att läsa 96 sidor så är det dags att dra upp tempot en aning. Jag SKA. Eller jag skulle. Men så kom Stephen Kings nya. Och så började jag läsa-om Alice Hoffmans böcker. Och så ramlade en festlig novellsamling av Fritjof Nilsson Piraten över mig. Och så där håller det på hela tiden.

Och i helgen ska jag ju till Stockholm. I Stockholm finns till exempel Pocket Shop. Det finns inte här. Jag har ännu aldrig lämnat en Pocket Shop tomhänt kan jag säga.
Mmm...Pocket Shop.

Men men. Om vår Herre skapade himmel och jord på sju dagar borde jag väl kunna följa Frodo och grabbarna fram och tillbaks till Mordor på fyra månader. Kan man ju tycka. Den som lever får se.

onsdag 26 augusti 2009

Here comes your ghost again

Varje söndagsnatt envisas tidningsutbäraren med att knöla ner världens största Ica Maxi reklamblad i mitt - och förmodligen alla andra i husets - brevinkast. Trots att vi har postfack i entrén. Man undrar ju lite hur tidningsbäraren tänker. Jag hade tänkt: Postfack, vad smart, man slipper springa i trapporna och jag kommer att bli klar mycket fortare. Men tidningsbäraren i det här huset är liksom inne på någon annan linje, för han eller hon gör som man gjorde förr. Innan postfackens tid. Därför får jag reklam från Ica Maxi varje söndagsnatt fastän jag inte vill ha. Jag har nämligen min Ingen reklam-skylt på postfacket, eftersom jag aldrig får någon post i brevinkastet längre. Förutom på söndagsnätterna då.

Ja, men i allafall så satt jag och slöbläddrade  mig genom Ica Maxis reklamblad. Jag handlar kanske på Maxi en gång per år, så det var ett rent tidsfördriv. En helsida hade rubriken Mycket frukt och grönt att välja på hos Ica! Och så var det en lång radda om hur bra det var att handla sitt frukt och grönt på Ica. Man fick mycket för pengarna. Euroshopper (lågt pris, låg kvalitet, okej det stod det väl inte precis, men underförstått), Ica med gul etikett (bra kvalitet, lägre pris), Ica med svart etikett (hög kvalitet, dyrt som fan, okej det var väl inte heller precis ordagrant återgett, men på ett ungefär), samt Ica I love eco (ekologiskt, dyrt men bra, får man ju åtminstone hoppas).

Jamen det lät ju bra. Sen kom man fram till själva frukt och grönt-erbjudandena. Det var röda äpplen från Polen (billiga), röda äpplen från Frankrike (något dyrare), röda äpplen från Holland (ännu något dyrare) samt ekologiska äpplen från Argentina (lite billigare än kategorin "något dyrare" trodde man först och tänkte att Ica tar minsann sitt ansvar, men sen var det ju inte kilopris utan pris per förpackning (liten), så att de i själva verket var asdyra).

Summa erbjudanden från Ica Maxis så kallade mångfald av frukt och grönt var alltså fyra olika sorters röda äpplen i varierande prisklasser och från varierande länder. INGA SVENSKA ÄPPLEN, och försök inte påstå att det inte finns så här års, för det gör det visst. Jag åt ett svenskt äpple som var inköpt på Tollarps Frukt & Bärcentral häromdagen, bara för att ta ett exempel. 

Man tycker ju att ett hederligt svenskt äpple borde smälla högre än ett ekologiskt argentinskt som har sett mer av världen än vad jag själv har, eller hur förklarar ni detta, Ica Maxi?

tisdag 25 augusti 2009

Were not living in America and were not sorry

I helgen har vi tittat på två filmer, en som var mycket bra och en som var mycket dålig. Jag är ändå lite förtjust i utpräglade B-filmer, så man skulle kunna säga att den som var mycket dålig i själva verket var lite bra, men...ja. Det var den alltså inte.

Den mycket dåliga filmen var Thinner. Jag förstår inte riktigt hur Stephen King är funtad. Alltså, han har ju skrivit jättejättemånga böcker, och de flesta är alldeles otroligt bra. Och alldeles otroligt många av dessa böcker har sedan blivit alldeles otroligt dåliga filmer*. Man tycker ju att han borde ha lite inflytande över produktionerna ändå. Eller så är han också lite förtjust i utpräglad B-filmer.

Den mycket bra filmen var Paper Moon från 1973. Den var så bra att jag inte ens tänker berätta vad den handlar om, men den var så bra att jag tar mentala hoppsa-steg när jag tänker på den. Handlingen påminde lite grann om Daisy Fay och mirakelmannen, vilket är en av mina favoritböcker. Se den, se den, se den. Paper Moon alltså, den andra finns bara som bok. Än. 

* JA, det finns många bra också. Nyckeln till frihet, Den gröna milen, Dolores Claiborne, Stand by me, etc. Magnus säger Shining. Jag säger att den hör till de dåliga. Fast den ÄR  bra. Men dålig på samma gång.

fredag 21 augusti 2009

I beg to dream and differ

Snart är det helg, och sen är det en helg till. Nästa helg går nämligen Tjejmilen av stapeln. ÅRETS VIKTIGASTE LOPP, åtminstone enligt Jenny och mig. Det är större än Göteborgsvarvet och Humlestafetten ihop. Igår konstaterade vi dystert att årets viktigaste lopp kommer att sluta med århundradets sämsta tider. Man är rätt långt från Usain Bolt liksom. Fast han har ju inte fått barn i våras (som Jenny) eller har drabbats av fotskadan från helvetet (som jag). Då är det ju lite lättare att slå världsrekord (som han).  

Men i alla fall. Tjejmilen here we come. Snart. Vi har alltid refererat till nästa helg som "när vi ska springa Tjejmilen". För ett tag sedan ändrades jag det lite ödmjukt till "när vi ska vara med på Tjejmilen". Igår bekände Jenny att hon numera talade om nästa helg som "när vi ska åka till Stockholm".

Men det viktigaste är ju i alla fall att inte fega ur. Och att inte bryta. Sen får vi väl se hur det går med resten.

onsdag 19 augusti 2009

Keeping your poop in a jar

Dagens kamratstödjar-samtal i fikarummet:

Jag: Igår skulle jag bara cykla bort till Netto lite snabbt och köpa pålägg, och då hade jag på mig ett par slafsiga och fladdriga byxor. Och dom fastnade i cykelkedjan! Det blev helt tvärstopp och jag var tvungen att kliva av cykeln och slita loss dom så en stor bit tyg lossnade, och detta var precis mitt framför en busshållplats där det satt en MASSA folk och väntade på bussen.
Alla: HA HA HA!
Jag: Men är det inte typiskt! Sånt händer ju aldrig när man är helt ensam och ingen ser en.
Christian: Det kunde ha varit värre...VI kunde ju ha suttit där.
Jag: Ja, herregud. Det tänkte jag inte på.

Sleep mode

I natt drömde jag att jag hittade en ny bok om Britta och Silver. För er som inte är gamla hästtjejer kan jag berätta att de flesta hästtjejer har sträckläst böckerna om Britta och Silver flera gånger om i sin ungdom. Och senare.

Åter till min dröm. Jag hittade en ny bok om Britta och Silver, den handlade om Britta när hon blivit vuxen. (Var inte Britta typ 18 år i evigheter? När man läser böckerna som vuxen förundras man över en hel del, bland annat varför Britta inte bara tar och hånglar upp den där Lasse någon gång, han är ju värsta schyssta killen och hur många hästtjejer har turen att träffa en hästintresserad kille som är heterosexuell? Å andra sidan tror jag det var en sak man gillade med hästböckerna, att de var så befriade från libido och kärlekstjafs och istället kunde man riktigt vältra sig i en beskrivning om hur någon typ hade putsat ett träns som sträckte sig över flera sidor. Beskrivningen alltså. Vi snackar verklighetsflykt som heter duga.)

Jamen i alla fall, den här boken som jag drömde om var jättesorglig. De hade det inte alls särskilt bra som vuxna, Britta och Lasse (de fick tydligen varandra till slut trots bristen på libido i böckerna). Och Silver fick de avliva, för han var så gammal. Knappt några pengar hade de heller, så det slutade med att de fick flytta utomlands (oklart varför det skulle hjälpa). Och jag bara: Men herregud, hon (och nu menade jag i och för sig Lisbeth Pahnke, böckernas författare, inte Britta) jobbar ju på tidningen Ridsport och hennes man är ju banbyggare, och det är ju allmänt bekant (bland  tävlingsarrangörer åtminstone) att banbyggare är värda sin vikt i guld och vet om det. Ja, men ungefär där vaknade jag och fattade ingenting. Stackars Silver, har jag känt mest hela dagen.

Ska det behöva vara så här?

tisdag 18 augusti 2009

Plötsligt händer det, eller kanske inte.

När man motvilligt har ställt in sig på en helkväll i tvättstugan, och så kommer man hem och upptäcker att ingen bokat passet innan, så att man kan börja tvätta tre timmar tidigare än planerat.

Om man då kommer på sig själv med att bli själaglad och tycka att man har världens flyt, nästan som i Trissreklamen, och man upptäcker att man känner sig helnöjd med tillvaron.

Då kanske man skulle börja fundera över vad det är för ett fattigt djävla liv man egentligen lever.

måndag 17 augusti 2009

And when God saved the queen she turned a whiter shade of pale

Denna dag har bland annat innehållit en proffsfika med kamrat Drakenhierta, vilket, som alltid, var mycket trevligt. Onyttigheter inmundigades, skvaller avhandlades och de 95 procent av ens tillvaro som man av olika anledningar inte är riktigt tillfreds med fick sig en rejäl avhyvling av det samlade föraktets vässade rubank. Och sedan är det bara att ta nya friska tag.

Onkel Kånkel är död, och nu ryktas det om att jag ska skaffa Facebook. Kan detta vara sant?

söndag 16 augusti 2009

Reason why

Spörsmål om söndagen:

Oskar: Vad hette den gatan som vi precis körde förbi? Stod det Katedervägen eller Katetervägen?
Jag: Katedervägen måste det väl ändå ha stått...Katetervägen kan det väl inte heta!
Oskar: Jamen det ligger ju ett äldreboende där nere...

torsdag 13 augusti 2009

Så viker snart ens modlöshet inför insikten om vad vi kan förmå med hjälp av vår samlade kraft

På söndag är det Åhus Triathlon. Som jag inte ska vara med i. Men när man som jag ibland gör storstilade och helt orealistiska uttalanden så får man förstås äta upp dem.

Magnus: Det är inte för sent att anmäla sig! Du sa ju att du skulle vara med!
Jag: Men alltså, det är ju så här...det är inte så att jag har dåligt ölsinne, utan för mig är det precis tvärtom. När jag dricker känns allting möjligt och helt realistiskt att genomföra, jag bara: Tjoho liksom. Och i vanliga fall tycker jag att minst 95 % av alla människor jag träffar är idioter, men har jag druckit tycker jag att är alla skittrevliga och snudd på mina vänner!
Magnus: Kan du inte börja dricka lite mer?
Jag: Då får du nog sponsra en vecka på Nämndemansgården.

Vår herres folk och fä

Just nu är jag direkt deprimerad. I över 20 års tid har jag försökt få tag på boken Vår Herres folk och fä av James Herriot. Jag gillar hans böcker, jättejättemycket. Jag har alla hans böcker. Utom den. Eller jo, jag har den på engelska. Jag har alla James Herriots böcker på engelska och svenska, utom den förbannade ovan nämnda. Den är slut på förlaget. Den går inte att beställa någonstans. Varje gång jag besöker ett antikvariat eller bokloppis, vilket är ganska ofta, går jag allra först till skönlitteratur på H och scannar av. Jag har dresserat folk i min omgivning att göra detsamma. Jag har googlat och sökt på Tradera och stått på antikvariat.net:s intresselista i cirka tusen år. Det är nästan ett halvtidsjobb för fan. Och inget napp någonstans, någon gång. 

Och så idag satt jag och tittade på min fina samling av James Herriotböcker. Kände det gapande hålet. Googlade av gammal vana och fick oväntat en träff på Tradera. Kände pulsen öka, för att sedan nästan stanna helt, av besvikelse. För vad skådade min hoppfulla blick? En auktion som avslutades för bara ett par veckor sedan. Och detta dessutom till ett skrattretande löjligt lågt pris.

Alltså, det här är fan INTE rättvist. Annars när man googlar på denna bok får man bara träffar från olika biblioteksdatabaser. ALDRIG någon annanstans (förutom idag då).

Enda utvägen verkar vara att låna boken på biblioteket, skita i att lämna tillbaks den och betala böter istället. Det är i nuläget mycket frestande. Jag upprepar, mycket frestande.

Men så gör man ju bara inte. Eller?  

tisdag 11 augusti 2009

Det bruna guldet

För ett tag sedan bestämde vi att vi skulle gå och titta på ett stort majsfält, helst innan skörd, och gärna ta lite bilder också. Vi är nämligen lite fascinerade av Children of the corn, och enligt Oskars utsago så fanns det i vår relativa närhet ett fält som var helt i klass med de där Han Som Går Bakom Raderna så att säga går bakom raderna. Coolt.

I helgen rustade vi oss med varsin kamera och traskade iväg. Vägen till majsen går genom en liten ravin i en skog. Vi gick där tidigt i våras, det var en baggis. Att gå där i tropisk högsommarvärme var...lite jobbigare, kan man väl säga. En vänlig grönskas rika dräkt har inte bara smyckat dal och ängar utan mer eller mindre kvävt all framkomlig mark. Dessutom var det väldigt varmt, och vår i detta avseende ändamålsenliga klädsel visade sig vara rätt oförenlig med en mer eller mindre igenvuxen stig där nässlorna växte manshöga och björnbären skickade ut lömska revor var och varannan meter. Ett jordgetingbo lyckades vi också lokalisera, men den här gången gick det att passera utan  incidenter.

Jaha, men efter en strapatsrik färd genom urskogen så kom vi i alla fall fram till slut. Gravt nässelbrända, helt genomsvettiga och allmänt sönderrivna klättrade vi mödosamt upp ur ravinen som Stanley och Livingstone ur Afrikas djungel. Bara för att upptäcka att på förra årets majsfält växte det i år...sockerbetor.

När man förväntade sig lite skräckfilmsstämning men upptäcker att Han Som Går Bakom Raderna i själva verket håller på med gallring blir man lite besviken. Det här borde tas upp i något lämligt forum. Kanske kamrat Drakenhierta kan lämna ett insidertips till tidskriften Betodlaren? 

måndag 10 augusti 2009

Jesus walks in Idaho

Det där med simning är inte så lätt som man skulle kunna tro. Eller rättare sagt hur man ska bete sig i badhus. Mitt största problem just nu är att jag inte riktigt vet var jag ska göra av handduken medan jag simmar. Att lägga den vid bassängkanten känns uteslutet. Där blir den ju blöt, och själva poängen med en handduk är ju att kunna torka sig på den. Att torka sig på en blöt handduk känns direkt olustigt. Att hänga handduken en bit ifrån känns inte heller så lockande. Där kan den ju bli stulen. Inte för att jag tror att just min handduk skulle vara så himla attraktiv, men man vet ju aldrig. Folk är idioter, och idioter skulle mycket väl kunna få för sig att stjäla en handduk om de råkat glömma ta med en egen. Tror jag.

Återstår omklädningsrummet. Vid duscharna finns speciella hyllor för handdukar, men det är ju samma sak där, någon idiot snor den. Eller okej, badhus är kanske inte precis fullproppade med handdukstjuvar, men det finns åtminstone folk som tar fel, och så får man stå där och vänta i tusen år för att se vems handduk som liksom blir över istället. Det känns ju inte så lockande.

Det enda rimliga alternativet som jag ser det är att förvara handduken i sitt låsta skåp. Vilket innebär att man får stå där och droppa på golvet medan man låser upp. Och sedan får man byta om stående i en liten pöl och slutligen bli blöt om strumporna. Jag hatar att bli blöt om strumporna, så det känns också som ett dåligt alternativ. Sista alternativet verkar vara att vänta med att ta på sig strumporna tills man kommer utanför omklädningsrummet. Men så har jag aldrig sett någon annan göra.

Det känns som att det borde finnas något slags KNEP. Något ytterst elementärt som alla fattat utom jag. Illuminate me, pls.

söndag 9 augusti 2009

"It would be stupid to rob your own bank"

Igår såg vi den danska filmen Pusher från 1996. Säga vad man vill om danskar, men de kan göra film. Och nu menar jag verkligen inte dogma och annat skumt Lars von Trier-trams, men dansk action brukar vara finfint att smaska i sig. Och Pusher var inget undantag. Och det var ju inte klokt sån otur han den här Frank hade med precis allting. Fast han fick förstås skylla sig själv. Vi bara: Frank, GÖR DET INTE. Men han lyssnade förstås inte utan bara fortsatte med sitt, och då gick det ju som det gick. Våldsamt, spännande, småroligt och lite sorgligt* på en och samma gång. Bättre kan det ju knappast bli.

Nu måste vi få tag på Pusher II fort som bara den.

* Nu menar jag inte att jag känner medlidande med Frank, för han har fan i mig bara sig själv att skylla. Men Vic var det lite synd om. Jag antar att hon OCKSÅ har sig själv att skylla, hon måste ju inte hänga med Frank när han är en sån taskmört. Men ändå. Deras relation fick mig att känna mig en smula illa till mods.

torsdag 6 augusti 2009

Det sägs att man kan kompostera en wettextrasa

Eftersom min onda fot vägrar att samarbeta har jag tvingats krypa till korset och hitta alternativa träningsmetoder. I måndags var jag på simhuset för första gången sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Jag är tveksam till vatten. Väldigt tveksam. Första året jag gick på simskola när jag var liten så vågade jag varken dyka under en flytande rockring (för att man skulle tvingas doppa HELA huvudet) eller koka kaffe. Jag satt mest och grät i bastun, och lite på den nivån är jag fortfarande. Mentalt åtminstone. Jag blir lite gråtfärdig av badhus. Det är något ondskefullt med vattnet. Och så är det så jobbigt med folk som inte håller sig på avstånd i bassängen så att man plötsligt får någons äckliga fot rätt i ansiktet. Eller såna som ska träna crawl som om de siktade på nästa olympiad och plaskar fram som om det gällde att tömma bassängen på kortast möjliga tid. För att inte tala om alla idioter som tvunget ska hoppa i från bassängkanten precis framför en och stänka upp vatten i ens ansikte. Sånt får mig att vilja lämna bassängen och gå och sätta mig i bastun och gråta lite. Men eftersom jag inte längre är 5 år så får jag nöja mig med att blogga om det istället.

Nu har jag haft tur, för de två (2) gånger jag varit på simhuset så har det varit väldigt lite folk där, så jag har kunnat konfrontera vattnet som ett ensamt obehag. Tord har lärt mig ett knep, och det är att man ska använda simglasögon. Så jag gick och köpte mig ett par röda hos Sport-Åke, och faktiskt blev vattnet lite mindre otäckt då. Och idag var det några ynglingar som ville börja dyka i från kanten på min bana. Den var ju inte mer min än någon annans förstås, men eftersom det endast var tre (3) personer i hela bassängen, så tycker man ju att de kunde valt någon av de tomma banorna istället. Ynglingar i badhus är ett djävla gissel. De kan liksom inte umgås med varandra på ett normalt sätt, utan håller hela tiden på att tvångsmässigt knuffa på varandra och brottas vid bassängkanten och flatgarvar och skriker med målbrottsröster och uppför sig på det hela taget rätt så primitivt. Sånt är så tröttsamt, och jag ville verkligen inte ha dem i min närhet. Jag blängde på dem med mördarblick genom mina röda simglasögon, och de försvann som oljade blixtar. Jag visste inte att jag kunde se så skräckinjagande ut på 25 meters håll, men uppenbarligen har jag en del dolda talanger. Simglasögon is the shit.

tisdag 4 augusti 2009

Fifty thousand kisses later she was a housewife

Jag satt och hade ingenting speciellt för mig. Och så flög följande tanke förbi, nej, om man skulle ta och titta till sitt pensionssparande lite...

Men hur gick detta till?

måndag 3 augusti 2009

By the way

Ja, och sen när man väl kom till mammografin så kunde man inte betala med kort, för deras kortläsare fungerade inte. Så man fick med sig ett gammalt hederligt inbetalningskort från 80-talet istället.

Så kan det gå.

Harry Boy

Tittar vi aldrig på film nuförtiden, frågar sig vän av ordning, och svaret är: Nej, inte så värst. Filmtittande hör mer den mörka årstiden till. Men vi har i alla fall betat av Psycho-filmerna samt modstrilogin av Stefan Jarl nu i sommar. Kenta pratar för övrigt precis som krokodilen, jag minns inte vem som var vem, i Drutten & Jena.Så nu vet ni det, ni som inte sett modsfilmerna. Eller barnprogram från helvetet, jag menar 70-talet.

Men för ett par veckor sedan masade vi oss i alla fall iväg till Bio Rio i Tomelilla för att se Harry Potter. Det var en mycket snygg film. Snygg och välgjord. Men jag vet inte, jag tyckte nog det var lite bättre förr. När de var lite yngre, Harry och hans vänner. De var lite gladare på den tiden. Och filmerna var liksom lite spexigare, typ att någon råkade säga lite fel i en trollformel och så blev det helt tokigt. Nu är allt så väldigt mörkt och dystert och Harry är så tyngd av allvar över att vara Utvald.

Diskussionen efteråt (pytteliten spoilervarning) löd så här:

Jag: Men alltså allvarligt, hur kunde familjen Weasleys hus bara brinna upp sådär? De är ju TROLLKARLAR. Kunde de inte bara...liksom trolla till det så att elden släcktes?
Oskar: Men åh, det var ju MAGISK eld fattar du väl.
Jag: Ja, vadå då?
Oskar: Ja, men den kan inte släckas hur som helst.
Jag: Men dom kan ju TROLLA. Det borde väl finnas NÅGON slags formel som släcker magisk eld också. HUR SVÅRT KAN DET VARA?

Ashtray dirt

Jag tittar på Upp till kamp på dvd. Det kan mycket väl vara det snyggaste som någonsin har gjorts.

Och så är jag lite förtjust i Simon J Berger, som spelar Erik. För han har ett så otroligt snyggt minspel. Han till och med röker snyggt. Det måste ha gått åt en miljon cigaretter vid inspelningen, för det finns knappt en tagning där det inte bolmas som om världen skulle gå under inom en mycket snar framtid*. Jag hatar verkligen när folk röker, men när Simon drar ett halsbloss är det bara estetiskt tilltalande. Bara Bob Dylan rökte snyggare, fast det var när han var ung. Att jag ens skriver detta beror på att lukt-tv inte är uppfunnet än.

* Detta har jag redan bloggat om så att säga i realtid.