torsdag 30 juli 2009

When I picked the berry I didnt miss the blossom

Jag har inte vad man kallar dåligt ölsinne. Tvärtom. När jag dricker blir jag alldeles oerhört positiv till precis allting. Alla är trevliga, allt är roligt och framför allt verkar allt fullt möjligt att genomföra. Man tycker ju att man borde lära av sina misstag. Det vill säga, aldrig anta en utmaning i samband med alkoholintag, som jag gjorde under julfesten 2007. Man får utstå hån och spott och spe i månader efteråt. Eller år. Fråga mig, jag vet.

Men på årets after work bar det sig inte bättre än att Magnus försökte lura med mig och Christian på Åhus Triathlon. Christian backade direkt, men jag är ju som sagt väldigt positiv till min läggning. Särskilt när jag står i baren på Harrys med en stor drink i handen. Som någon annan dessutom betalat (jag minns inte vem, men tack). Det verkar helt rimligt att kunna simma 400 meter, cykla 2 mil och därefter springa 5 km. De två sistnämnda hade jag kanske klarat, trots att jag inte tagit ett löpsteg sedan lidandet under, men framför allt efter Göteborgsvarvet. Hela sommaren har gått åt till att gå och halta. Men 5 kilometer hade jag klarat på ren vilja, och cykla ett par mil är väl ingen konst. Däremot vet jag att jag ALDRIG har simmat 400 meter i hela mitt liv. Eller ja, kanske sammanlagt då. 10 meter här och 5 meter där blir kanske 400 så småningom. Men mycket till erfarenhet är det ju inte att komma med i sammanhanget. Jag tycker inte ens OM att simma. Eller bada.

Detta bortsåg jag dock från när jag yvigt lovade Magnus att genomföra Åhus Triathlon. Sedan dess har jag haft semester i evigheter och det var inte förrän idag när jag återgick till arbetet som jag blev smärtsamt medveten om detta:

Magnus: Har du anmält dig än?
Jag: Va? Men jag kan ju knappt simma! Jag klarar ju bara typ 25 meter...med dyna!
Magnus: Du har ju två veckor på dig att lära dig.

Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över, som Shakespeare skulle ha uttryckt det. Så efter jobbet fick jag lomma iväg till badhuset och köpa ett 10-kort. Whatever you fear you must face it, som det heter på ren svenska. Nu måste jag bara hitta min baddräkt. Jag var tvungen att köpa en när Barbie tvingade mig att gå på vatten-spinning. Så förutsättningarna är ganska goda.
Fast jag tänker inte ställa upp i Åhus Triathlon 2009. Men 2010 borde det vara rimligt att genomföra. Skam den som ger sig, och observera dessutom att jag är helt nykter nu. 

Frestad, föraktad och ringa, ägandes alls ingenting

Nu har jag blivit så djävla gammal att jag blivit kallad till mammografi för första gången. Eller kallad och kallad, jag fick en "inbjudan" där jag blev "erbjuden" en undersökning. Det lät som det rörde sig om någon form av elegantare tillställning, där vi skulle glida omkring i finkläder och dricka drinkar i pausen. Det vore kanske inte så dumt.

I min "inbjudan" stod det även följande: Undersökningen kostar 120 kronor. Betala helst med kort. Vi tar inte emot kontanter.

Alltså, är det bara jag som tycker att betala helst med kort betyder att det ändå är LITE okej att betala med kontanter om man av någon anledning skulle önska detta? Eller finns det något alternativ till kontanter som inte är kort? Finns det någon som använder checkhäfte fortfarande? I så fall ringde de från 80-talet och ville ha det tillbaka.

söndag 26 juli 2009

WASP, We Are Satans People

Det är ett fantastiskt bärår i år, kan jag meddela för kännedom. Vi är ju mycket för att omvandla frukt och bär till alkoholhaltiga drycker, eller egentligen har vi ju bara testat äppelvin, men med stor framgång. Om vi får säga det själva alltså.

Av merparten av alla smultron vi plockat i år - cirka 10 liter, jag överdriver för en gångs skull inte, har vi gjort likör. Den blev jättebra, utom en flaska som av någon outgrundlig anledning började jäsa okontrollerat och i sinom tid helt sonika exploderade. Det var en stor flaska. Det var många bär i den stora flaskan. Dessa spreds med stor kraft över halva köket. Do not try this at home, säger jag bara. En ommålning av tak och väggar står nu ganska högt upp på dagordningen.

Igår besökte jag förra årets all time high hallonställe. Det vaktades i år av synnerligen ilskna jordgetingar. En gick till attack och stack mig rakt i näsan utan någon som helst förvarning, men med sådan kraft att jag tappade hinken (dock utan att spilla ett enda bär) under min hastiga reträtt. Efter en stund smög jag fram igen för att rädda skörden, men belönades raskt med en ny attack, den här gången rätt i solar plexus. Men ett bakhåll som skulle fått de mest slipade gerillasoldater att blekna av avund lyckades dock bären räddas utan fler incidenter. Det var med livet som insats, för alla vet ju att fler än sju jordgetingstick ofrånkomligen leder till döden.

Jag är lite sur på jordgetingarna nu. Så sent som förra veckan höll jag ett vackert litet försvarstal till jordgetingarnas förmån. Jag sa att de inte alls är mer aggressiva än vanliga getingar*, men det är väl klart att de blir lite sura om man klampar rakt in i deras bo. Ingen skulle väl drömma om att gå fram till ett sån där grått pappbollsbo och stoppa in näven och tro att man INTE skulle bli stucken, sa jag.

Jag talade uppenbarligen för helt döva öron, från jordgetingarnas sida alltså. Ordet snarstucken har numera tagits till en helt ny dimension. Jag ville för sjutton bara ha tillbaks de bär som rättmätligen tillhörde mig, men otack är världens lön som det heter.

* För ordningens skull vill jag även nämna att jordgetingar inte är en särskild art, utan bara en benämning på getingar som bygger bo under jord. Med "vanliga getingar" avses härmed de som bygger bo ovan jord.

fredag 24 juli 2009

Mozilla eller Godzilla ellervadfanheterdetnudå?

Jag är sällan först med det senaste. Bland annat har jag en skitgammal version av Internet Explorer med ålderskrämpor. Den går inte att uppgradera, därför att i min dator tickar en gammal rostig betaversion av Windows XP. Utan ett enda servicepack. Det där med att det kommer uppdateringar då och då, till exempel servicepack, slutade fungera omkring år 2001, men jag tycker att det går ganska bra ändå. Eller man lär sig jobba runt problemen. Men utan servicepack 2 står man sig ganska slätt om man vill installera saker, har jag märkt.

Och inte nog med det. Fler och fler sidor jag besöker påpekar i ganska överlägsen ton att jag har en föråldrad version av Internet Explorer. De rekommenderar att jag ska uppgraderaför att kunna använda internet optimalt. Till version 8. Jag vet inte vilken version jag har, men det är på sin höjd 1.0. Om ens det.

Idag gjorde jag ett försök, men det stupade på det där förbannade servicepacket. Då attackerade Puppan och Oskar på bred front och övertalade mig att installera Firefox. Jag har aldrig använt någon annan webbläsare i hela mitt liv och tycker folk som inte kan nöja sig med IE är larviga, så det satt långt inne att klicka på Install. Väldigt långt inne.

Men nu har jag en asmodern webbläsare. Utan att behöva installera något servicepack, vilket i sin tur hade krävt en ominstallation av hela operativsystemet. 

Oj vad jag kan surfa snabbt nu. Bilder visas utan att man måste starta om sin webbläsare stup i kvarten, bara en sån sak. Och jag behöver inte längre ha speciella Jag-har-en-så-gammal-webbläsare-att-jag-inte-kan-hantera-Java-applikationer-program för att saker ska röra sig. Nu ska jag bara vänja mig vid...att saker inte ser riktigt likadana ut som jag är van vid.

Hej framtiden, jag är här nu.

söndag 19 juli 2009

Röksignal från semestern

Det är någonting med nunnor och Psycho som förföljer oss. Nyligen var vi på husvisning med adress: Nunnevägen. Det går ju bara inte, man hade lika gärna kunnat flytta in på Bates motell direkt. Eller nu var ju i och för sig huset på Nunnevägen väldigt murket och förfallet, så det var väl egentligen huvudanledningen till att vi inte ville ha det. Men man får vara på sin vakt.

onsdag 8 juli 2009

A boys best friend is his mother

Det är nästan lite för varmt för att titta på film, men nu har vi i alla fall tagit oss igenom mästerverken Psycho, Psycho II och Psycho III.

Psycho III börjar med att en nunna sitter i ett torn i ett kloster och vrålar att det inte finns någon Gud. Sedan råkar hon knuffa ner en annan nunna från tornet, och hon, den senare dör, och den förra får lämna klostret och man får se henne trava iväg med en resväska. Sedan blir hon upplockad av en kille i bil och hamnar i sinom tid på Bates’ motell, men det är en annan historia.

Dagen efter att vi hade tittat på Psycho III åkte vi på en sådär ödslig landsväg på Österlen. Ut ur skogen, till synes från ingenstans, klev en nunna som släpade på en stor resväska. Hon klev upp på vägen och började gå söderut med raska och beslutsamma steg.

I skräckfilmer förundras man ju ofta över hur erbarmligt korkade folk är. De går helt obekymrat in i mörka gränder, tomma hus och andra ställen där man vet att döden står på lur. Vi var smartare än dom, för vi vågade inte ens en gång vända oss om och se vart nunnan tog vägen. Vi hade ju sett i Psycho III hur sånt kunde sluta. Och eftersom vi körde åt motsatt håll som alla vettiga människor som sett Psycho III skulle ha gjort kommer vi alltså INTE att sluta våra dagar i träsket bakom Bates motell, som somliga andra. 

Survival of the fittest har härmed fått en helt ny innebörd.  Nu ska jag räkna ut hur stora oddsen är att få syn på en nunna som kliver ut ur skogen med en resväska dagen efter att man sett Psycho III. Om det nu går. Jag tror de är så små att de knappt är mätbara.

torsdag 2 juli 2009

Spirited away in the sultry morning

Det är helt sjukt varmt, och jag orkar ingenting. Idag vill jag bara gå hem och lägga mig i soffan i min sjukt varma lägenhet och sätta på min sjukt stora Wallanderlopps-fläkt. Sedan kanske jag tittar på en Wallanderfilm, gärna en där det blåser mycket så att man känner hur de sydskånska vindarna kyler ner en ända in i märgen.

Det känns som en lagom aktivitet. Och jodå, man får visst klaga på värmen. Jag har inte bett om det här djävla djungelklimatet.