fredag 27 februari 2009

På fredagskvällen bubblar det i blodet, eller kanske inte.

Det här tycker jag är roligt.Att följa EN blå boll från början till slut är...rogivande. Eller kanske inte.

torsdag 26 februari 2009

Jag borde sagt igår vad jag kom på häromdan

En dålig sak med februari är att man måste betala sitt apröv-studielån, se föregående inlägg. En bra sak med februari är att man kan börja så smått med vårbruket. Eller åtminstone plantera några tomatfrön.

Jag har ingen trädgård, bara en balkong i västerläge där allting man sår dör av uttorkning eller tredje gradens brännskador innan man hinner skörda. Vilket inte på något vis hindrar mig från att göra nya försök varje år. Jag blir glad i själen av att peta ner frön i jord.

Min pojkvän har en trädgård. Jag är så avundsjuk att jag kan dö. Han vet inte riktigt om det än, men jag planerar att typ ta över den till sommaren. Jag ska odla pumpa. Precis som Hagrid i Harry Potter. Pumpa är asballt. Jag är helt besatt av pumpa och squash, men det passar sig dessvärre inte riktigt på balkonger.

För ett tag sedan, när min bror och jag talade om grönsaksodling (han har ett torp, jag är så avundsjuk att jag kan dö, osv) så påminde han mig om en incident som utspelade sig i grönsakslandet när vi var små och fick välja ut och så varsin fröpåse. Jag ska inte gå in på detaljer, men Hagrids pumpaodling framstår som rätt blek jämfört med min om man säger så.

Jag ska kanske låta bli att nämna detta för min pojkvän också.

Nu är jorden en tv där alla är fina

Ikväll hade jag tvättid. Det här med min tvättstuga framkallar alltid pikar och lustiga kommentarer som gränsar till hån, spott och spe från mina arbetskamrater. Allihop sitter och vräker sig med villaägarnas egna tvättmaskinsprivilegier som gör att de kan okynnestvätta alla veckans dagar om de så önskar, till skillnad från mig, tvättstuge-plebejen, som måste planera och styra och ställa för att få ihop det. Jag vägrar att tvätta på helgerna, för det är slöseri med ledig tid. Alltså måste jag tvätta på kvällarna. Eftersom kvällarna är ens enda lediga tid i veckorna så gäller det att inte boka upp sig för ofta i tvättstugan, för det är också slöseri med ledig tid. Alltså är mina tvätt-intervall nogsamt uträknade så att när man väl är tvungen att förslösa sin lediga tid i tvättstugan så ska den utnyttjas maximalt, utan att man för den skull får helt tomt på rena kläder dagarna innan. En knivig ekvation, så mina tvättider är HELIGA.

Ikväll skulle jag tvätta, som sagt. Men när jag kom ner i tvättstugan var BÅDA MASKINERNA TRASIGA! Så här får det bara inte gå till!Reparatör är på väg meddelade en sorglig lapp, men det hjälper ju inte mig.

Till råga på allt råkade jag ut för bostadsrättsföreningens värsting. En tant som inte drar sig för att dra hela sitt livs historia, och den är lång och mycket omständlig, för vem som helst som råkar befinna sig i närheten. Man kommer aldrig därifrån. Jag är rätt väluppfostrad, så jag har lite svårt att avbryta och avfärda gamla människor som jag dessutom tycker lite synd om. Men jag har liksom inget intresse av att lära känna NÅGON av mina grannar, allra minst en tant som är cirka 150 år och berättar anekdoter om sin katt som man redan hört fjorton gånger tidigare.

Nu höll hon en evighetsmonolog som bland annat omfattade tvättmaskinernas tillstånd, vad hon sagt till grannen som tvättade innan, vad han svarat, varför inte grannen som tvättat sista passet igår hade märkt någonting, vilka som slarvade med att städa, att hon inte tyckte att det nya tvättmedlet fick bort kaffefläckar på dukarna, att hon varit förkyld ett helt år. Till sist lyckades jag klämma in att jag skulle gå och boka en ny tid, och så drog jag mig ut mot bokningskalendern och hon efter och fortsatte att avhandla vad läkaren sagt om förkylningen, informera mig detaljerat om sin artros och benskörhet och en släkting med astma, och sedan kom hon in på sitt yrkesliv som låg ett antal år tillbaks i tiden men som hon mindes som om det vore igår. Efter 20 minuters anekdoter från ett norrländskt apotek låtsades jag komma på att jag hade soppa på spisen som jag måste upp och titta till, så då kunde jag slingra mig ur det hela.

Tursamt nog fanns det en ledig tvättid imorgon kväll. Egentligen är det mot mina principer, eftersom fredag kväll räknas till helgen, men nöden har som bekant ingen lag. Och om det inte kommer en reparatör under morgondagen så vet jag inte vad jag gör.

onsdag 25 februari 2009

En orgie i svordomar och könsord

Jag har precis betalat månadens pissiga räkningar, vars sammanlagda summa nästan på öret stämde med min månadslön. INNAN SKATT ska tilläggas. Mars är en bister månad, för det är då man tvingas att leva på luft. Detta beror på att jag hatar att betala tillbaks mina en gång i tiden så surt förvärvade rövknullarpengar från CSN så mycket att jag bara klarar av att utsätta mig för det en gång om året. Och då blir det i februari, eftersom det är då det där kuksugar-årsbeskedet dimper ner och så var den dagen förstörd.

För att summera det hela: CSN suger möglig jaksperma.

Ibland funderar jag på hur det skulle bli rent politiskt i Sverige om det fanns ett parti som lovade att efterskänka alla gamla studieskulder. Tänk om man helt plötsligt stod och lade sin röst på moderaterna bara för att slippa se fler av CSN:s vidriga fönsterkuvert? Eller att man en dag började överväga att gå med i ett parti med högst tvivelaktiga rasbiologiska värderingar bara för att man var så in i helvetes trött på att ens skuld aldrig verkar minska hur mycket man än slantar in på CSN:s förbannade Judaskonto.

Här gäller det att icke låta sig inledas i frestelse. Därför utsätter jag mig bara för detta en gång om året. Ni ser ju själva hur det kan gå annars. Kom inte och säg att jag inte varnat er.

tisdag 24 februari 2009

I was hungry, and it was your world

För ett tag sedan fick jag ett ERBJUDANDE. Det gick ut på att jag skulle få DN på helgerna gratis i sex veckor mot att jag deltog i en undersökning om hur framtidens DN skulle se ut. Allt som är gratis är ju helt förnämligt, eller jag menar självklart känner man sitt ansvar och ställer upp på en sån grej.

En sak som fascinerar mig, fast det ligger nog lite utanför fokus i själva undersökningen, är de människor som ligger bakom raderna under rubriken Efterlysning bland DN:s kontaktannonser. Till exempel är det en som nu i sex veckors tid har efterlyst en karl som bjöd upp henne på Birka Princess en gång i tiden, men som hon inte vågade tacka ja till då. Men nu ångrar hon sig och hon försöker nu på detta sätt få till en andra chans. Good luck, säger jag bara, och skyll inte på mig om du blir mördad. 
En annan gång var det en som ville komma i kontakt med någon han haft ögonkontakt med i en tunnelbaneuppgång en vardagsmorgon. Jag menar, hur stor är sannolikheten för att någon skulle minnas just denna person flera månader senare? Överlag verkar det genomgående vara rent djävulska tidsperspektiv i de här efterlysningarna. Man önskar kontakt med personer som man råkat stöta ihop med för flera ÅR sedan i de mest alldagliga situationer, typ du blonda tjej på stadshotellet i Örebro någon gång sommaren 2006. Våra blickar möttes och vi log mot varandra. Du hade något, hör av dig om du är fri. Sign. Mörka ögon. 

Alltså ALLVARLIGT! Vad förväntar man sig egentligen få för svar? Eller rättare sagt, hur kan man överhuvudtaget förvänta sig något svar? Hur desperat är man på en skala när man börjar inbilla sig att en person man mött helt flyktigt är ens livs stora kärlek? Vad har man egentligen för typ av referensramar då, när det handlar om relationer och förhållanden till omvärlden? 

Men framför allt, om man nu inser att det kanske är läge att försöka ta kontakt med hon den där som funderade på att köpa Inte utan min dotter på Möllers bokrea 2004, exakt hur djävla slö är man om det måste ta ÅR innan den insikten ramlar på plats?

De här människorna diskar aldrig direkt efter maten, betalar aldrig räkningarna i tid, köper julklapparna den 24 december och kommer aldrig att ta initiativet till sex. De har dessutom förmodligen hela trädgården full med nedgrävda lik. Svara inte på de här annonserna!

Som nomader vandrar dom

Samtal mellan mor och dotter anno 2009:

Jag: Du måste ju blogga, så att man vet att du lever!
Puppan: Jag har inte haft tid.
Jag: Vad har du gjort då?
Puppan: Ingenting.

måndag 23 februari 2009

Filmrecension I

Jag och min pojkvän har fått varsitt tremånaders abonnemang på Lovefilm gratis, vilket vi givetvis planerar att utnyttja maximalt som de snikna filmintresserade varelser vi är. Lagom till helgen damp de första filmerna ner, och dem har vi nu tagit oss igenom. Först ut var I skräckens klor (The Incredible Shrinking Man) från 1957, en amerikansk skräckfilm i världsklass...eller kanske inte.
(((SPOILER-VARNING)))
Ja, men det var en kille, Scott, som var ute och seglade med sin väna och kärleksfulla fru en vacker sommardag, och helt plötsligt svepte ett mystiskt moln över båten medan frun var nere i kajutan och Scott blev lite slemmig på bringan, men sen var det inget mer med det och vips hade det gått ett halvår och Scott stod hemma i sovrummet och beklagade sig över att frun fått med sig fel byxor hem från tvätteriet för de var för stora. Och skjortorna var minsann också för stora, fastän de var broderade (förmodligen av den väna och kärleksfulla frun) med hans monogram och alltså inte kunde ha blivit förväxlade på tvätteriet. Det visade sig att Scott hade börjat krympa. Han krympte i rätt så rask takt, typ flera centimeter i veckan, och läkarna stod frågande och maktlösa. Och Scott blev tvungen att sluta arbeta och blev bitter och frun var hela tiden vän och kärleksfull och brydde sig inte om att hennes man blivit typ hela Amerikas driftkucku och hela trädgården var full med nyfikna människor som ville se The Incredible Shrinking Man med egna ögon. Till slut var Scott så liten att han fick bo i ett dockskåp, och det var ju så lagom kul och plötsligt en dag fick katten syn på honom och insåg att det här var ju en kul leksak. Och Scott fick fly för livet och ner i källaren och den väna och kärleksfulla frun trodde att katten ätit upp honom och gick och sörjde, medan Scotts bror resolut bestämde att huset skulle säljas. Och medan de packade och styrde och ställde så slet Scott som ett djur där nere i källaren. Ingen mat hade han ju, men den väna och kärleksfulla frun hade glömt kvar en bit sockerkaka som hon helt omotiverat stått och mumsat på medan hon stod och donade med hushållssysslorna. Nu komplicerades tillvaron en aning av att kakbiten vaktades av en spindel i storleksordning minibuss, men Scott var inte den som stod handfallen utan han bosatte sig i en tändsticksask och tillverkade vapen och klätterkrokar av knappnålar och sytråd och lyckades efter vad som kändes som timmars intensiva klätterscener sticka en synål i hjärtat på spindeln och var därmed både källarens och sockerkaksbitens oinskränkta härskare. Men det var inte slut med det utan nu blev det plötsligt översvämning i källaren, och Scotts bror och fru kom nedklafsandes men varken såg eller hörde Scott där han låg och vrålade i de för honom meterhöga svallvågorna kring golvbrunnen. Sedan stack frun och brodern därifrån och Scott hade nu blivit så liten att han kunde promenera ut i trädgården genom maskorna i ett nätfönster. Och så blev han plötsligt djupt filosofisk och insåg att  han var ett med Gud och så var filmen slut.
Jag är förstummad. Och nu menar jag inte direkt stum av beundran. Inte för att jag hade förväntat mig något mästerverk med tanke på 1957 års filmteknik, men ändå. Ett LITE bättre slut hade de väl ändå kunnat sno ihop? Hur svårt kan det vara?

Filmrecension II

Helgens andra film var Svenstorp Blues från 2003. Utan att ha sett filmen Plötsligt i Vinslöv (men det kommer kanske, jag har precis lagt till den i min Lovefilm-lista) så gissar jag att den är lite i samma stil.

(((SPOILER-VARNING)))

Ja, eller jag vet inte om man ens kan prata om spoilers här, för det var ju ingen direkt handling att tala om, utan man fick följa tre karlar från Svenstorp på Österlen under typ ett år. Det var Tore som var nybliven änkling, han påtade i sin trädgård och klippte gräset åt grannen Mary som bodde i Stockholm. Det var inte mycket att säga om det. Värre var det med Bernt som körde lastbil och var besatt av amerikanska bilar. Han hade levt ihop med en kvinna, men hon tyckte att det var trist att han var borta så mycket, så de hade separerat, så nu bodde han ensam med katten. Fast sen blev de ändå ihop igen, han och den här kvinnan. Man undrar ju vad en sån kvinna har för ett trist och innehållslöst liv egentligen. 
Bernt ville köpa en amerikansk lastbil och sitta och "torrköra" med hemma på tomten. Men något hakade upp sig i importprocessen, så det slutade med att han fick rama in en bild på lastbilen och hänga upp i uterummet istället för en tavla med landskapsmotiv som hans kvinna hängt upp där för att skapa lite trivsel. 
Men värst av alla var Birger. Birger var syokonsultent och frånskild. Man fick uppfattningen att han typ bott hos sin mamma tills han var i 40-årsåldern, och sedan hade han gift sig, men nu var han alltså skild. Och det var kanske inte så konstigt, för han kunde inte ens diska. Totalt värdelös var han, man ville bara slita ifrån honom diskborsten och köra upp den i den kroppsöppning som befinner sig längst från munnen för att slippa se honom stå där och fumla vid diskbaljan. Som om det inte var nog med det så stod han och övade in Bob Dylanlåtar som han skulle framföra för eleverna på skolavslutningen. Att se en medelålders syokonsulent stå och fullständigt slakta A Simple Twist Of Fate med en GOLVLAMPA SOM LÅTSASMIKROFON i sitt vardagsrum var nästan mer än vi kunde bära. Det är nästan så att man börjar undra om det inte är läge att omvärdera sin personliga inställning till Dylan.
Och så hade han en tonårsdotter, Birger alltså, ja kanske Bob Dylan också, men det är inget jag kommer att gå närmare in på här, och hon i alla fall satt vid köksbordet och pep att hon inte tyckte att han, Birger alltså, skulle träffa en ny kvinna för det skulle "förstöra deras gemenskap" och de "hade det så bra som det var" och en kastrull kokade över på spisen och Birger gastade att han behövde en kvinna som kom och tog hand om alltihop. Observera att detta är en man som har som yrke att lotsa ungdomar ut i yrkeslivet. Det är så man blir mörkrädd.

Som bonusmaterial fick man stifta bekantskap med en annan av Svenstorps ensamma män, han var dansk och hette Egon och var tjock och försökte gå ner i vikt. Sedan åkte han och köpte en fåtölj. Det var väl i stort sett det hela. 

Ja, vad ska man säga? Jag gillar faktiskt såna här filmer. Det är lite oklart varför, men jag gör det ändå. Kanske för att man känner sig förhållandevis intelligent och normal. Det är en upplyftande känsla.

fredag 20 februari 2009

Korridorssnack i marginalen

Tord berättar om ett tv-program som handlar om Knutby:

Tord: ...och han fick bara lindring genom att ha sex, gärna med andra än sin fru. Att ha sex var enda sättet för honom att få frid.
Jag: Men vad fan...han kunde väl ägna sig åt någon slags självbefläckelse då.
Tord: Ja, exakt! Som alla vi andra får göra! Ta en Elloskatalog och var som en man, liksom!

torsdag 19 februari 2009

Här sitter Venus och ser ut att ha fått nog i en underbar barnförbjuden pose

Om någon skulle fråga mig om jag samlade på någonting så skulle jag först svara nej, för det tycker jag inte att jag gör. Fast idag insåg jag att jag nog måste revidera den uppfattningen om mig själv.

Jag har insett att jag nog samlar på små husgeråd med special-användningsområden. Och jag gör det med glädje. Mitt finaste objekt är en tång som man ska använda att krusa band på örngott med. Jag äger inte ens några örngott med band, men det är av underordnad betydelse. För ett par veckor sedan hittade jag en liten liten sax med yttepytteskänklar, som ska användas till att klippa bort vindruvor från klasen, så att man ska slippa slita loss druvorna med våld. En tredje fin sak jag äger är en annan sax som är specialdesignad för att klippa upp kycklingskrov, om man plötsligt skulle få lust med det.

Jag tycker det här är lite vackert på något vis. Någon har bemödat sig med att sitta och tänka ut såna här extremt smala användningsområden. Det här kan bara ha hänt i vad som brukar kallas svunna tider, att någon inser att det finns behov. Kanske har man suttit runt en ostbricka och tyckt att fy vad det ser tråkigt ut med alla dessa avslitna små vindruvskvistar. Man borde ha en liten sax. Det borde alla ha. Ja, men då uppfinner vi det. Och så startar man en liten, troligtvis med betoning på liten, fabrik och tillverkar små små saxar och låter till och med prägla det lilla lilla handtaget med små små vindruvsklasar. Så att man ska förstå vad de ska användas till. Det gjorde inte jag först, så det var tur att någon bemödat sig med att liksom illustrera saxen.  

En annan sak som roar är äggdelare, eller vad det husgerådet nu kan tänkas heta. Nästan alla har en sån i sitt hem, den moderna varianten är en urskålad plastbit som man lägger ägget i och så fäller man ner en metallram med stålsträngar och får ägget skuret i snygga och jämna skivor. För det ser ju så tråkigt ut med osnygga äggskivor, har förmodligen någon tänkt i svunna tider, och så har man startat en liten fabrik.

Idag hittade jag en gammal äggdelare. Den ser lite ut som en rund pepparkaksform på skaft. Med stålsträngar. På sidan kan man läsa de djärva orden ROSTFRITT STÅL - PULLAN - MADE IN SWEDEN PAT. Och bredvid bokstäverna finns det helt otippat en liten liten bild av en riddarhjälm med visir.

Det här sätter verkligen fantasin i rörelse. Vem står bakom den här spännande designen? Vad står riddarhjälmen för? Eller är det möjligen en mycket djärv tolkning av en hönas profil? Varför blev PULLAN blev utkonkurrerad av de fula plast- och metallmojängerna som finns att köpa i varenda livsmedelsbutik? Och vad gör PULLANs skapare idag?

Pullman Bull

Ha! Nu har jag googlat PULLAN. En träff  hänvisade till en sajt som hette vadkallasfittan.se, men den kändes mindre relevant i sammanhanget. Nu vet jag i alla fall att det är, eller var, Nilsjohan, denna husgerådens gigant, som har tillverkat äggdelaren PULLAN. Det borde man ju kunnat räkna ut i och för sig, för Nilsjohan gör, eller gjorde, massor av snygga saker.

Så läste jag följande, och nu citerar jag ur en artikel om retrogrejer*: Det finns vissa saker som vi säljer slut på på en gång, Nils-Johans äggdelare Pullan...

Vid dagens besök i second handbutiken köpte jag några böcker och så hade jag även plockat ihop en handfull grejer till min samling av husgeråd med smala användningsområden, vilket inkluderade PULLAN. De övriga sakerna är fina men lite mer diffusa eftersom jag inte har en aning om vad de ska användas till. Än. Det brukar ge sig så småningom.

Hur som helst, så fick jag husgerådsgrejerna GRATIS av den snälla mannen i affären. Vilken flax. Det här uppväger allt förtret och oflyt jag haft med Tradera-jeansen och Ideal-besticken. Ett tag i alla fall.

PS: Jag har nu insett att riddarhjälmen nog i själva verket föreställer en höna. Det verkar mer rimligt, men ändå. Det hade varit otroligt roligt om det verkligen hade varit en riddarhjälm.

PS2: Jag tar tillbaks. Det ÄR en riddarhjälm. Coolt.

* Vän av ordning, dvs jag, vet ju att "retro" är direkt felaktigt att använda här. Det har jag redan rett ut en gång för alla.

onsdag 18 februari 2009

Ändå styr vi mot reven och jublar när vi strandar

Idag fick jag syn på ett paket kondomer när jag stod och köade på Konsum. Näkken, från RFSU. Men vad är det för djävla stavning egentligen? Jag vill minnas att förr, på den gamla goda tiden när allt var som det skulle, så stavades produkten Näcken och hade någon slags lite dimmig bild av själva killen, Näcken personifierad så att säga. Vackert och stämningsfullt. Nu var paketet mer neongulgrönt och ståtade förutom med den vidriga stavningen Näkken även med en milt sagt klämmiga slogan: Bumpy for pure pleasure. Och så en bild av ett knottrigt hjärta som mer förde tankarna till kondylom än något annat.

Det här var ju direkt avtändande. Snälla RFSU, hur har ni tänkt här? Att själva grejen med att folk inte använder kondomer är för att förpackningen är så trist och svensk? Att det ska kännas lite fräckare, lite mer 2000-tal, att man har slängt in några engelska glosor och en klatschig färg på förpackningen? Att oönskade graviditeter och könssjukdomar ska bli ett minne blott med hjälp av Näkkens bumpy for pure pleasure?

Ge mig ett skjutvapen.

 

tisdag 17 februari 2009

Så fort jag hör ordet kultur så osäkrar jag min ölöppnare

Jag vet inte vad det är med dom här Konstfack egentligen. Först var det nån planta som hade som examensarbete att låtsas vara psykiskt sjuk, och nu är det något annat rövhål som har som examensarbete att spraya ner en tunnelbanevagn. För fan, väx upp och skaffa ett jobb.

Mitt examensarbete handlade om parasitiska plattmaskar. Jag tillbringade cirka ett år av mitt liv med att ligga och kräla i dy och bottensediment i sjöar. Det tycker jag är sunt. Karaktärsdanande rent av. Till skillnad från Konstfacks hittepå.

Och hör sen.

Bestick och brinn

Jag ska köpa nya bestick. Jag har och hatar varje centimeter av Ikeas apfula bestick med ingjutna bubblor i plastskaften. Varje gång jag bjuder någon på något ät- eller drickbart hemma hos mig och tvingas exponera mina white trash-bestick så får jag lust att brista ut i en lång rad ursäkter. Typ att jag var i svår psykisk obalans när jag köpte dem, eller utsatt för hot om våld och ond bråd död. Inget av det här är förvisso sant. Men ändå. Inom en förhoppningsvis inte alltför snar framtid kommer dessa husgerådens exkrementhögar att hamna i soptippens second handbutik.

Fast det underlättar ju om man har nya bestick först. Jag vill ha en serie som heter Ideal. För att komplicera det hela något så slutade den tillverkas någon gång på sextiotalet. De säljs då och då på Tradera till fullständigt ohemula priser. Nu har visserligen Jenny peppat mig med att hennes bestick kostade hundra kronor styck.  Men det känns som att jag är avsevärt snålare än vad hon är, för jag bjöd 200 kronor för 4 gafflar fär ett tag sedan, men lade mig direkt när jag blev överbjuden.

Min dröm är att jag ska hitta en hel drös Idealbestick på någon loppis och köpa dom för sådär en krona styck. Det kommer aldrig att hända. Jag har grävt omkring i loppisbesticklådor i flera år och aldrig sett så mycket som en kaffesked av märket Ideal.

Det är något lurt med det här.

måndag 16 februari 2009

Ashtray dirt

För mindre än ett år sedan köpte jag en ny dammsugare av märket Samsung. Vackert röd, med cyklon. Jag har varit så nöjd med den. Riktigt skrutit med den. Nu är jag inte alls nöjd längre, för igår fick den först hög feber och sedan avled den helt stilla efter en kort tids dammsugning av vardagsrumsmattan.

Det tycker jag var rätt så klent i allmänhet och synnerligen klent för att vara en värstingdammsugare i en rätt saftig prisklass, så jag kontaktade Vitvarumäklarna, där jag beställt den. Och de i sin tur hänvisade till Samsung. Och Samsung slog ifrån sig med händer och fötter och påstod att det var Vitvarumäklarnas ansvar. Så jag pratade med Vitvarumäklarna igen, och de pratade först med Samsung, som knappt verkade veta någonting om hur man skulle gå tillväga, så Vitvarumäklarna rekommenderade mig därför att kontakta Broby Hushållsservice, som är den närmaste serviceverkstaden. 

På Broby Hushållsservice var de mycket vänliga och  hjälpsamma, men kunde tyvärr ändå inte hjälpa mig eftersom de inte fick ta emot ärenden från privatpersoner, utan allt ska gå via Samsung Fucking Call Center. Som ju inte ville ta i min dammsugare med tång, så då blev jag hänvisad till Garantgruppen, som är någon slags riksorganisation för teknisk service. Redan i Garantgruppens telefonväxel blev jag avfärdad i egenskap av privatperson, men jag snirklade mig in genom nålsögat genom att låtsas att mitt ärende var rent administrativt. Där fick jag prata med en rådig kvinna som tyckte Samsung var skit. Hon upplyste mig om att dammsugare och mikrovågsugnar och liknande räknas som "småapparater", och "småapparater" får visst det lämnas på verkstad av privatpersoner utan att man ska gå genom Samsung Fucking Call Center.

Efter detta pratade jag med Broby Hushållsservice igen, och vi svor gemensamt över Samsung och sedan var jag välkommen att komma dit och lämna min dammsugare. Det är ett par mil till Broby härifrån, men den hjälpsamma kvinnan gav mig telefonnumret till en av deras killar, som var i stan och jobbade idag. Så jag fick ringa och stämma träff med honom på lunchen, och dra hela historien en gång till, eftersom han också hade fått lära sig att allt ska gå genom Samsung Fucking Call Center, men till slut veknade han och jag kunde köra och överlämna 1 st död dammsugare, som jag vid det här laget var och är hjärtligt trött på. Det skulle inte förvåna mig om den jäveln är skendöd. Bara för att, liksom.

Och allt detta har gjort att jag verkligen inte haft tid att kontakta DHL:s utlämningsställe angående jeansen och konstnärsmaterialet och allt det där. Man får ta ett helvete i taget och imorgon är en annan dag.  

söndag 15 februari 2009

DHL, NHL, whats the point...

Den här historien med DHL verkar dra ihop sig till en neverending story av sällan skådat slag.

Jag och min pojkvän susade iväg till DHL-utlämningsstället från helvetet i lördags. Jajaja, jag VET att folk i Norrland måste åka omkring hundra mil varje gång de ska någonstans överhuvudtaget, men jag bor i Skåne och behöver inte bry mig. Hur som helst. Vi kom fram till DHL-stället, a k a den lokala Ica-butiken. Jag stegade in och blev hänvisad till att ställa mig och klämta i en stor mässingsklocka utanför lagret. Jag gjorde så. Ett tjänstvilligt väsen dök upp från ingenstans, och jag visade en lapp med kollinumret, som hon viftade bort och bad om legitimation istället.

Jaha, så fick jag mitt paket och någon slags fraktsedel. Jag noterade lite slött att det stod mitt andranamn istället för mitt förstanamn. Men personnumret stämde, så jag skrev på och vandrade ut ur butiken och in i Volvon och vidare i tillvaron.

Väl hemma blev jag lite fundersam. För när jag tittade närmare på paketet så satt det en faktura utanpå. Och när jag tittade närmare på fakturan så stod det inte alls mitt namn på den, eller jo, mitt andranamn då, men adressen stämde inte. Och framför allt innehöll paketet inte alls mina jeans, utan konstnärsmaterial för åtskilliga hundralappar. 

Så: Inte nog med att mitt paket hamnat på fel utlämningsställe. När jag väl hämtar det så får jag dessutom FEL PAKET med mig hem. 
Man finner inte ord. Och så FAN heller att jag tänker åka till Ica i helvetet en gång till. Dom får väl skicka någon praoa med flakmoped för att rätta till det här, kan man ju tycka.

Och jag undrar vad mitt alterego, konstnärssjälen, säger när hon öppnar SITT paket och hittar ett par begagnade jeans från Tradera istället för apdyr färg och andra konstnärsgrejer? 

Någon ska få sota för det här. To be continued, som det heter i Amerika.  

 

fredag 13 februari 2009

I fikarummet

Vi pratar om att blykromat fortfarande används i vissa sammanhang i England:

Jag: Det här är ju finfina grejer för min deckare*, jag riktigt känner hur den tar form! Magnus, jag måste nog åka till England och göra lite research!
Magnus: Vad har det med mig att göra?
Jag: Ja, jag tänkte att du kunde få betala. Du kan få bli bokens hjälte!
Christian: Vi kan nog skramla ihop...till en enkel biljett.

* Ett fantasiprojekt som någon gång ska bli verklighet

Living after midnight

Nu har jag fått ett halvsnorkigt mail från DHL, som påstår att de inte alls kan omdistribuera mina jeans till civilisationen eftersom det är avsändaren som bestämmer till vilket DHL-utlämningsställe ens försändelse ska hamna hos. Men allvarligt, hur svårt kan det vara för ett fraktbolag att ta med sig ett paket från A till B, när de ändå är ute och kör? Det är ju för fan det enda de sysslar med hela dagarna.

Och vad är det för jävla planta som a. skickar ett par jeans med DHL när de utmärkt väl går att skicka som stort brev med posten, och b. väljer ett DHL-ställe på en annan ort än den jag bor på? 


Jag ska hämnas på den här personen. Jag ska lura henne att bjuda på mina Tradera-auktioner och sedan ska jag skicka godset som en DHL-försändelse till Svalbard

torsdag 12 februari 2009

Att komma hem är som att resa i tiden

Nu har det varit tyst och stillsamt här i nålsögat några dagar. Det beror på att jag har varit utomlands. I Norge. Det ger kanske inga skyhöga globetrotterpoäng, men man får ändå beakta att svensk-norska unionen ändå har varit upplöst i mer än hundra år. Så Norge är jättemycket utomlands. Jättemycket snö var det med, utomlands. Sådär så att man nästan kände sig som Amundsen vid Rossbarriären. Sedan kom jag hem, och då var det jättemycket snö i Skåne också, så där hade man inget tufft att komma med från sin utlandsresa.

På jobbet är vi mycket för att skapa gemenskap genom förnedring. Så vi har kastat yxor och skjutit med pilbågar och prövat styrkan i kast med stora mjölkkannor. Man riktigt känner hur testosteronet och vikingablodet börjar svalla och det är nästan så att man blir sugen på att dricka mjöd och plundra kyrkor och gå bärsärkargång.

Tur man inte är utomlands oftare, säger jag bara.

Evert fick en sopkvast, och det kan han gott vara värd

Jag gillar Tradera. Inte så mycket att jag sitter och bevakar auktioner mitt i nätterna och höjer budet in absurdum under de sista skälvande slutminuterna, utan mer så att jag någon gång i månaden går in och klickar runt lite här och där och hittar jag något jag gillar så lägger jag ett bud, och sen får jag ett mail om att jag antingen blivit överbjuden eller har "vunnit". Det är lite oklart varför man använder uttrycket "vinna", för man får ju lik förbannat betala, och är det någon som är vinnare så är det väl snarare den som sålt, samt posten.

För någon vecka sedan fick jag i alla fall ett mail att jag hade "vunnit" ett par jeans. Jeans är det ultimata att köpa begagnat . Åtminstone om man som jag är så snål att man hellre skulle se helvetet frysa till is än att betala de helt ohemula priser som ett par nya jeans kostar. Jag har faktiskt aldrig köpt ett par nya jeans i hela mitt liv, och tror därför att folk skämtar när de berättar att de kostar typ 800 kronor. Och de tror i sin tur att jag skämtar när jag berättar att jag nyligen betalade 75 kronor för ett par Diesel på Röda Korset.

Men hur som helst. Jag slantade in en hundring på någons konto och förväntade mig att det skulle landa ett paket i brevlådan inom en vecka. Det gjorde det inte. Men idag fick jag ett mail att mina jeans anlänt till ett av DHL:s utlämningsställen som ligger flera mil härifrån.

Alltså ALLVARLIGT. Jag bor i en stad. Det FINNS ett DHL-utlämningsställe här. Jag ska väl inte behöva åka fyra mil tur och retur långt ut på LANDET för att hämta ett par jeans, som med lätthet hade kunnat få plats i min brevlåda om snillet hade skickat det med POSTEN istället.

Nu ska jag maila DHL och kräva att de omdistribuerar mina jeans till civilisationen. Någon jävla ordning får det väl ändå vara.

måndag 9 februari 2009

Dom som skulle vara fredssymboler skiter på perrongen och jag förstår

I helgen såg vi den svenska filmen Pingpongkingen från 2008. Och det var framför allt en titel som hade otroligt svårt att fastna, det blev mest Kingkongpungen och Kingpin-ungen eller Men-vad-fan-hette-den-nu-igen-då.
Och var den bra då? Jag gillar ju svensk film, men ibland känns det som att man borde dra öronen åt sig när det handlar om prisbelönta filmer och bara slappna av framför lite schysst videovåld utan pretentioner istället. Men på något sätt intalar man sig ju ändå att det här med prisbelöningar ska borga för någon slags kvalitet. Och den här hade ju till och med vunnit pris i Sundance Film Festival. I Amerika. Det borde ju inte vara fy skam, kan man ju tycka.
Fast vad amerikaner har sett för bra i den här filmen kan man ju fråga sig. Jag tycker att den var lite sorglig, sådär så man fick ont i hjärtat. Det tafatta känsloregistret träffade klockrent, och brödernas karaktärer och dialog kändes naturliga. Det var väl det som var bra. Men själva storyn i sig kändes inte som någon höjdare. Och jag irriterade mig otroligt mycket på att nästan alla verkade ha varsin dialekt. Och på att färgsättningen i fotot var direkt motbjudande menlöst pastellfärgad och liksom mjölkig. Och nej, det är inte tufft att klä sig i samma nyans som ett hus och det är inte ens snyggt på film.
Och sådär jävla bra pingis var han faktiskt inte heller. Och då kan jag tillägga att jag minsann också har genomlidit en och annan sportlovsturnering i mina dagar. Och jag vill särskilt påpeka att bordtennissektionen i Ölmstad IS mig veterligen aldrig har fostrat några Stellan Bengtssöner, men lite mer klass på spelet än det man fick se Pingpongkingen var det faktiskt. De kunde ju inte ens en gång skruva en serve.
Skärpning, Amerika.

torsdag 5 februari 2009

Sonny Mountain Walkman

För ett tag sedan köpte jag en ny mp3-spelare. En Sony Walkman. Det tror man ju ska vara bra, men jag vet inte om jag är sådär jättenöjd faktiskt. Tidigare har jag haft en superbillig no name-spelare vars enda funktioner var "play" och "stop" och "lägg till i spelningslista". Det räcker jättebra för mig, och enda anledningen till att jag köpte en ny var att jag ville ha mer minne och möjlighet att göra låtlistor som innehåller mer än 30 låtar, vilket var no name-spelarens begränsning.

Men i Sony Walkmannen har jag ännu inte lyckats hitta funktionen "lägg till i spelningslista" utan det verkar som att man måste skapa sina jäkla spelningslistor i någon jäkla mediaspelare och liksom exportera den till den jäkla mp3-spelaren via den jäkla datorn. Men vadfan, hur krångligt får det bli? Och dessutom verkar den inte förstå vad "shuffle" är. Eller jo, den slumpar fram låtar, det gör den. Men varje gång den har varit avstängd så börjar den spela den låt som hamnat som nummer 1. Jag tycker inte att min mp3-spelare ska få bestämma sånt själv.

I min mp3-spelare är den första låten Schlampe med Die Toten Hosen. Vilket innebär att det vrålas GET MIR EIN NEUES LEBEN i mina öron varje morgon när jag cyklar till jobbet. Jag vet inte om det är så uppbyggligt, faktiskt. Jag tror det kommer att påverka min sinnesstämning på sikt.

Jag ska, så fort jag får tid, plöja igenom den 126 sidor långa bruksanvisningen för att se om detta går att åtgärda på något sätt.

onsdag 4 februari 2009

Jag reglar dörren för varje missionär

Då och då dimper det ner mail som erbjuder mig att vara med i olika undersökningar, och så får man svara på frågor om allt mellan himmel och jord. Nu har jag precis fyllt i en klurig enkät om hur jag förhåller mig till de företag som sponsrar svenska skidlandslaget. Det gick ju sådär, kan jag väl säga. Mot slutet av de här undersökningarna kommer en lite lättare typ av frågor, som brukar handla om ifall man är man eller kvinna, hur gammal man är, hur många personer hushållet består av, vilken typ av boende man har, hushållets sammanlagda bruttoinkomst och vad man har för typ av utbildning. Den här gången ombads man även klicka i vilket län man bodde i, och så kom en lista med alla Sveriges län. Allra längst ner fanns alternativet "Vet ej".

Allvarligt talat. Finns det folk som inte VET VAR DE BOR?

Jag är förstummad.

tisdag 3 februari 2009

"If he doesnt listen, tell him about the daisies"

I helgen började vi titta på The Langoliers från 1995. Jag är mycket förtjust i nästan allt som Stephen King skrivit, vilket inkluderar Langoljärerna, men filmatiseringen av hans verk blir ju sällan sådär superlyckade. Undantag finns förstås, Nyckeln till frihet, Den gröna milen och Dolores Clayborne är exempel på svinbra filmer, men de flesta är faktiskt inte det. Men Stephen är något av en husgud i min bokhylla, så jag kan inte låta bli att titta på hans filmer i alla fall.

Man borde dra öronen åt sig när man inte känner igen en enda skådespelare i rollistan. Man borde dra öronen åt sig när det hänvisas till andra produktioner som dessa okända skådespelare varit med i, och man inte känner igen dem heller. Man borde dra öronen åt sig när man inser att det man trott var en film i själva verket är en avdankad tv-serie som är över tre timmar lång. Kom igen för fan, Langoljärerna är en novell. Visserligen en ganska lång novell, men ändå, det är tveksamt om ens själva flygturen, som är en mycket central del av handlingen, tar tre timmar. Det tar framför allt inte tre timmar att läsa sagda novell. 

Jag drog inte öronen åt mig, trots ovanstående, och vi blev därför mot bättre vetande serverade en ytterst medioker B-film som vi inte orkade se klart. Än, i alla fall. För den var ju som sagt över tre timmar lång, och jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att någon skådespelarinsats var särskilt lysande. Och jag blev särskilt besviken på att de lite mer färgstarka karaktärerna var synnerligen urvattnade. Craig Toomy framstod visserligen som en jobbig jävel, men man fick inte ta del av hans inre galopperande galenskap. Och Nick Hopewell kändes mest som Mr Vem-Som-Helst med en fjäderlätt anstrykning av politiskt inkorrekthet.

Men Langoljärerna kändes ändå som ett bättre val än Så som i himmelen, som visades på tv. Herregud vilken smörja.

Spikmatta or die

Idag skrev jag en kom-ihåg-lista till mig själv över saker som jag ska ta med till jobbet imorgon. Den löd som följer:

1. Tandborste
2. Spikmatta

Anledningen till 1 är att jag skulle besöka min förnämliga tandläkare efter lunch och då vill jag visa mig från min allra bästa sida, åtminstone inuti. Munnen alltså. Anledningen till 2 är att Fredrik går i spikmattefunderingar, så han ska få prova min ett tag innan han slår till och köper en egen. Jag rekommenderar spikmatta till alla människor som har någon form av ont någonstans i sin kropp. Det finns inga om, bara när man ska införskaffa den. Spikmatta is the shit säger jag bara. Hear my voice.

Nu ringde dom från tandläkaren och ändrade tiden på grund av sjukdom. Så min ta-med-till-jobbet-lista innefattar numera bara spikmatta. Det blir ju lite lättare att komma ihåg.

måndag 2 februari 2009

"Kom inte med något kretsloppstrams, att allt börjar om nån annanstans"

Men vad fan är det egentligen med apelsiner nuförtiden? Det är snudd på omöjligt att äta en apelsin med någon slags värdighet i behåll. Det kladdar och rinner apelsinsaft som om det inte fanns någon morgondag, klyftorna sitter ihop som en jäkla mutation och i bästa fall kan apelsinen delas i kanske tre jättestora delar som man får trycka in i gapet medan apelsinsaften droppar. Och mitt i hela skiten sitter den här värdelösa mini-apelsinen, som oftast är liksom integrerad med skalet och därför inte kan ätas. Vilket är slöseri med apelsinresurser.

Man är bara snäppet ifrån Valter, ni vet killen i Soldat med brutet gevär, som fick en apelsin av någon socitetsfröken och inte ville visa sig tappad bakom en vagn bara för att han aldrig hade sett en apelsin förut, så han åt upp hela, med skal och allt.

Så här var det aldrig förr. Någonting har hänt med apelsinodlingarna, förmodligen har de gamla bra sorterna konkurrerats ut av någon lönsam, snabbväxande F1-hybridiserad jävel. 

Tro inte att ni kan lura mig, jag har fullt med vackra apelsinminnen. Och dom ska ingen ta ifrån mig.

söndag 1 februari 2009

Allons, enfants de la patrie, 24-19

Ja, då var VM över och Frankrike vann i en kusligt spännande och jämn match där jag hejade på Frankrike och nu gick det ju efter senaste veckans oflyt lite mer som jag ville. Nästan vem som helst får bli världsmästare så länge inte Kroatien blir det. Tycker jag.

Och nu ska livet återgå till det normala. Det så kallade icke-handbollslivet. Så tomt det känns.