tisdag 29 december 2009

And its whispering, telling me things

Jag funderar på det här med spöken. De ger sig ju alltid tillkänna genom att man hör hasande steg och dörrar som öppnas och stängs och liknande fysiska fenomen. Jag får inte ihop det där riktigt. Spöken är ju liksom gjorda av någon slags antimateria och kan färdas lite hur som helst genom tid och rum. Varför i helskotta ska de ge sig tillkänna just genom att gå exakt på det där knarrande trappsteget eller slamra lite klumpigt med någon gammal dassdörr från artonhundratalet? Är det verkligen det bästa de kan åstadkomma ifråga om kommunikation? Och varför är de alltid så djävla dystra? Varför kan det inte komma något glatt spöke, någon som vittnar om att livet efter detta är ett enda stort kalas? Lite som Jesus, fast utan religionens fördömande och förmanande tråkighetsinslag. Och om de nu, spökena alltså, känner ett sådant tvång att hålla kontakt med den gamla världen, kan de inte göra det i form av lite spex och practical jokes istället för att gå omkring och jämra sig och sprida gammal skräck eller varsla om ond bråd död?

Jajaja, jag vet att spöken har något otalt med folk i detta livet och att det är därför de inte riktigt kan gå vidare till nästa. Men för fan, sluta älta och ryck upp er. Det får ju alla andra göra.

onsdag 23 december 2009

Then the childs name will be Snow Gently Falling

Nu premiärbloggar jag från golvet i vårt hus i Ankeborg. Vi har inga möbler, men vi har internet. Vi har ingen mat, men en kompost. Det känns som att väldigt många steg på Maslows behovstrappa redan är uppfyllda.

fredag 18 december 2009

Jag har fått nog, slutar mitt knog, hinner inte gå på krog!

Jag läste ett sånt här spara-energi-tips som gick ut på att man inte skulle duscha för länge, ja, det fattar väl vem som helst att det inte duger att stå och tvaga sig i timmar, men högst 10 minuter var rådet man fick om man ville leva sparsamt.  Jag måste vara väldigt sparsam, för jag fattar inte ens hur man klarar av att fördriva 10 minuter i en dusch. Jag är klar på nolltid, Norman Bates hade aldrig så mycket som hunnit få fram kniven om jag hade fått vara med i dusch-scenen i Psycho.  Fast man står ju inte precis med tidtagarur i duschen, så jag blev lite osäker, tänk om jag ändå är en slösare av vatten och energi av stora mått, utan att veta om det?

Men igår noterade jag att på den tid det tar att sjunga de tre verserna i Knalle-Juls vals så hinner man både ett och annat. Om man kliver in i duschen på Här var det gran och kliver ut ur badrummet, nyduschad, påklädd och kammad samtidigt som Här är trehundra kronor som jag spaaaaaart klingar ut, då är man nog på den säkra sidan. Tror jag.

tisdag 15 december 2009

The naked truth is an unmarked grave between the waves of your radio

Jag vet inte, jag. Förr om vintrarna så snöade det bara. Ibland mer, ibland mindre, ibland inte alls. Men man får väl ändå medge att det rörde sig om en för årstiden högst normal händelse, åtminstone på våra breddgrader. 
Men nu! Nu kan det inte falla så mycket som en flinga söder om Gävle förrän kvällstidningarna slår på domedagsrubrikerna och kallar det för SNÖKAOS ÖVER HELA LANDET.

Någonting har hänt, och jag är inte så djävla säker på att det är till det bättre.

måndag 14 december 2009

Living in a box

Jag ska flytta. När man flyttar är bananlådor hårdvaluta. Det finns ingenting i hela världen som slår en bananlåda när det kommer till att transportera saker. Böcker framför allt. Det där tramset med att böcker transporteras bäst i pappkassar är just bara trams. Pappkassar må vara lätta att bära, men de är värdelösa att stuva in i flyttlass. Och så går de sönder i de mest kritiska skeden, och ens högt skattade böcker ramlar ut på marken. I en lerpöl, alltid.

Detta händer aldrig med bananlådor. Bananlådor är som svarta lådan i flygplan, de håller för allt. Den enda nackdelen med bananlådor är att samla ihop dom. Det vill säga åka till Ica Maxi och proppa sin bil full med inte särskilt många bananlådor. För de tar ju rätt stor plats och man har ju inte flyttlass-storlek på sitt fordon jämt.

Men ibland har man flyt. Plötsligt händer det, som i Trissreklamen. Först kom Patrik med fyra bananlådor, bara sådär. Det var en mycket fin och vänskaplig gest. Och igår kom en ny granne, som håller på att flytta in i huset jag ska flytta från, och erbjöd mig TJUGOFEM (25) bananlådor. Han hade lika gärna kunnat erbjuda GULD.

Det är ju nästan synd att flytta nu när man får så trevliga grannar.

torsdag 10 december 2009

A stethoscophe upon my heart, a hand against my head

Nu börjar det hetta till i tv-programmet jag älskar att hata, Bonde söker fru. Nu är det så pinsamt att man nästan inte kan titta, samtidigt som jag börjar känna mig lite personligt engagerad. Det är så synd om den unge killen som man redan nu vet kommer att bli utröstad i nästa avsnitt. Han ser så snäll ut, och det verkar väl praktiskt med någon som är händig med det elektriska. Särskilt när man är "hästbonde" och har kilometervis med elstängsel där säkerhetsaspekten lämnar en hel del övrigt att önska. Men nähädå, istället går hon och lägger sig på en åker och hånglar med den andre, tråkmånsen med folkvagnsbussen, eller det har ju inte jag med att göra och han är säkert jättetrevlig, men för helvete, inte mitt i det växande kornet! Någon djävla ordning får det väl ändå vara.

onsdag 9 december 2009

And your head feels twice the size

Det återstår att se om det här med att flytta i december går till historien som världens smidigaste händelse. Något som redan på förhand har avslöjat sig INTE vara smidigt är att flytta sin telefon och sitt bredband. I min enfald trodde jag att det så här mot slutet av nådens år 2009 bara var att blippa lite på ett tangentbord så var det fixat. Men så här gick snacket:

Telia-säljare: Om vi rent hypotetiskt säger att du flyttar din telefon den 1/1. Då har du ditt bredband omkring den 7/1 och digital-tv runt den 9/1. 
Jag: Men...varför kan man inte flytta allting på samma gång?
Telia-säljare: Nej, det går inte.
Jag: Varför inte?
Telia-säljare: Det bara är så. 
Jag: Jaha.

Nu har Dan* förklarat för mig hur det går till i den här hemliga världen som vi vanliga dödliga inte har tillträde till. Telefonen flyttar man med lite tangentbordsblippande, eller ja, det var väl inte den ordagranna lydelsen, men på ett ungefär är det så det går till. Men när det handlar om att flytta bredband så måste det åka ut en gubbe till en station och göra saker där rent fysiskt. Men ändå, det ska väl inte behöva ta 7 dagar, det låter ju som ett gammalt räkneexempel från 40-talet. Om 7 gubbar flyttar 7 kablar i 7 dagar, hur snabbt blir då ens bredband efteråt?

* Dan har visserligen varken tv, telefon eller internet i sitt nybyggda fiskepalats. Detta kan inte upprepas nog många gånger.

Loves a silver bullet

Bra saker händer på skräckfronten just nu:

1. John Ajvide Lindqvist kommer med en ny bok. Till våren eller så. Mmm.
2. Stephen King kommer med en ny bok. Det gör han visserligen så gott som varje år, men det är ju alldeles utomordentligt med en så produktiv favoritförfattare. Under the dome heter den senaste, den har alltså redan kommit, men jag som är lite lat och inte orkar läsa på engelska får snällt vänta tills översättaren jobbat sig igenom de där 900 sidorna. Raska på nu för fan.
3. Stephen King ska skriva en uppföljare till The Shining. Det kan ju bara bli lyckat. Eller kanske inte. Jag minns uppföljaren till Rosemary's baby, den var ju...sådär. Eller för att vara ärlig: skitdålig. Bortsett från slutet, som var helt oväntat. Men jag tror inte att Stevie kommer att svika mig. Jag tror helt enkelt att han levererar. Punkt slut.

Midnight blue

Samtal med min 18-åring:

Jag: Vad önskar du dig i julklapp?
Leo: Noter.
Jag: En näve blandade C-moll, eller något mer specifikt?
Leo: Rachmaninovs trea.
Jag: Eh, okej. Den har jag aldrig hört talas om.
Leo: Den räknas som världens svåraste pianokonsert.
Jag: Och den ska du lära dig?
Leo: Just det. Den, eller så Tjajkovskijs etta. Det är också en av världens svåraste konserter.


Själv är man glad att man lyckas tuta fram "Till Paris" på blockflöjt utan att komma av sig. Det här med utmaningar är så individuellt.

tisdag 8 december 2009

Must I prove to you how good we are together?

Plötsligt händer det sig, att James Herriotboken Vår herres folk och fä som jag har letat efter i över 20 år, läggs ut på Tradera till både höger och vänster. Och de har sålts till helt ohemula summor. Typ över 800 kronor. Den måste ha tryckts i världens minsta upplaga, eller så är det en konspiration mot mig. En mäktig fiende som tar det som tillhör mig, bevakar varje tillgängligt exemplar och sätter rena fantasisummor som maxbud. Sådär så att man inte hade kunnat leva med sig själv om man hade fortsatt budgivningen. Man kan undra vad jag har gjort för att förtjäna detta?

Ja, nu har jag i alla fall "vunnit" en av de där ohemula auktionerna. Slutbudet hamnade visserligen inte i åttahundrakronorsklassen, men ändå, jag har betalat mer än vad en ny bok kostar och det svider i det småländska hjärtat. Men jag får väl se det som en julklapp till mig själv, och det är jag verkligen värd. Faktiskt! Och dessutom är min James Herriotsamling komplett nu. Det är så vackert att man vill brista ut i sång.

Fast det är lite att utmana ödet att skriva det här, för än har jag faktiskt inte boken i min hand. Följande scenarior är fortfarande aktuella, för att inte säga högst sannolika:

1. Jag har råkat ut för en Tradera-bedragare som kommer att behålla mina pengar och ge fan i att skicka boken. Då djävlar struntar jag i allt vad karma  heter. Jag kommer inte att lägga fingrarna emellan.
2. Trögrövarna på Posten kommer att slarva bort mitt postpaket bland julkort och reklam. Eller ännu värre, någon kommer att sno min bok. Och lägga ut den på Tradera igen.
3. (Värst av allt) Boken kommer nu, efter mer än 20 år, att tryckas i en ny jätteupplaga, kanske till och med ges ut i pocket och återfinnas i varenda Ica och Pressbyråbutik för en femtiolapp. Jag undrar om man någonsin överlever en sådan smäll. 
4. (Dödsstöten) Jag lyckas med det som jag inte lyckats med trots över 20 års ivrigt botaniserande, att hitta boken på en loppis för en tia.

Allt kan hända. Go ahead punk, make my day.

fredag 4 december 2009

Tre önskningar i ett, eller nåt

Vi diskuterar möjligheterna att framställa ett slags mirakelpiller.

Jag: Lite som Red Bull i tablettform...
Tord:  Ja, och som kronan på verket skulle det vara i form av suppar*!
Jag: Hahaha!
Tord: Det skulle innehålla ett ämne som minskade sömnbehovet...och fullt med vitaminer och grejer som gör hjärnan kreativ! Och dessutom smaka hallon!
Jag: Men det spelar väl ingen roll om det är suppar.
Tord: Jo! 
Jag: Nu vill jag inte veta mera...

* För er som inte HÄNGT MED i språkutvecklingen så är alltså "suppar" samma sak som stolpiller.

Där upproren gjordes, för att man tordes

Häromdagen deltog jag i en opinionsundersökning om inrikespolitik. Där skulle man bland annat gradera de politiska partierna på en skala mellan 1 och 5, där 1 var värsta tänkbara och 5 var bäst.Jag har inte mycket till övers för något politiska parti överhuvudtaget, så det skulle väl bli en enkel match. Trodde jag, alltså.

Först ut var Sverigedemokraterna. De fick en etta av mig. Sådärja, nu är det sagt. Nästa får till rakning var Kristdemokraterna. Då blev det genast lite krångligare. Jag har absolut ingenting, jag säger ingenting gemensamt med KD, men det kändes inte riktigt rättvist att peta ner dom i samma fack som en flock nynazister för det. 

Jag frågade om man fick sätta betyg i stil med 1,25, men det fick man inte. Så då blev jag tvungen att sätta en tvåa bara för att markera att jag tycker att Sverigedemokraterna är värst. Sen kom Miljöpartiet, och då kändes det ännu krångligare. Nu tycker jag inte att jag har så värst mycket gemensamt med Miljöpartiet heller, eller det är ju så klart väldigt viktigt med miljöfrågor, men sen finns det ju en hel massa andra frågor att ta ställning till också, och där känns Miljöpartiet lite luddiga och på gränsen  till borgerliga och det svider ju i hjärtat hos en gammal rebell. Men det är klart att de måste vara lite bättre än Kristdemokraterna i alla fall. Så då var jag tvungen att ge Miljöpartiet en trea för att markera att jag tyckte de var ett bättre alternativ än den kristna högern. En trea, det är mer än godkänt. Helt plötsligt framstod jag nästan som en sabla borgarbracka. Hur gick detta egentligen till?

Allt är Sverigedemokraternas fel. Ja, det var ju inget nytt under solen förstås.

torsdag 3 december 2009

You have been dying since the day you were born

I morse var det tydligen någon slags protest på reklam-radio, så de var alldeles tysta istället för att prata dynga i en timme. Det tycker jag var en mycket bra protest, vad de än protesterade mot så tycker jag de ska fortsätta med det. Att vara tysta, alltså. Jag står nämligen inte ut med reklamradio. Och folk som liksom är Titti, Roger och Gert med Titti, Roger och Gert på det här enfaldiga Rix Morgonzoo betraktar jag i det närmaste som mindre vetande.

Jag lyssnar väldigt lite på radio, och det är reklamradios fel. Samt Ankeborgs lokalradio. För många år sedan jobbade jag på ett ställe där det fanns en centralradio, och den var inställd på Radio Ankeborg. Radio Ankeborg hade, eller har, Sveriges största samling Elvisskivor, frågan är om samlingen inte är större än den som finns (eller borde finnas) i Graceland. På den här tiden hade Radio Ankeborg som gimmick att köra "en Elvis i timmen", och det kunde ju driva en till vanvett. Inte bara på grund av Elvis utan de hade även Sveriges minsta samling övriga skivor, vilken i stort sett utgjordes av en näve artister som kunde tänkas glädja några av de mest sinnesslöa i danzbandz-Zverige allena.

Det var plågsamma år och det har satt sina spår. En gång gjorde jag och en sommarjobbare en djärv kupp genom att smyga ner till radiocentralen och ratta in en annan kanal. Men efter att ha tvingats lyssna på den på den tiden nya och fräsiga hiphopmusiken i en timme så var vi rätt bleka, och jag kan inte minnas att vi protesterade nämnvärt när någon maktperson åter rattade in en Elvis i timmen.

Jag har haft lite svårt för radio sedan dess. Det är så mycket dravel och fördummande prat och usel musik utan själ som liksom bara väller ut utan att man kan göra någonting åt det. Det är nästan så att man kan höra hovslagen från apokalypsens fyra ryttare närma sig. Eller nu kanske jag överdrev en smula, men det ska i såna fall inte vara mycket. 

onsdag 2 december 2009

Free from what we ask

I morse när jag lyssnade på radio så nämndes ordet "body lotion" som om det var en helt normal glosa i ärans och hjältarnas språk. Alltså BODY LOTION. Förr hette det "kräm", och nej, det var aldrig någon som fick för sig att det handlade om att kleta in sin lekamen med jordgubbskräm. Eller det var kanske någon som gjorde det i alla fall, typ prins Carl Philip på konfirmationsläger, men jag har synnerligen svårt att föreställa mig att det skulle kunna gå att härleda till språkförbistrande omständigheter.

Det är så man nästan får lust att ta till vapen, ja inte för att prins Carl Philip har frestats med syltlekar, utan mer på grund av användandet av ordet BODY LOTION. Allt är reklam-tv:s fel.

Ur led är tiden eller växthuseffekten eller något sådant

Idag när jag var ute och gick i skogen så såg jag två vitsippor. Bleka - ja, vad annars? - och liksom lite tilltufsade stod de där i en skogsbacke och såg allmänt vilsekomna ut. Det är väl ändå lite i tidigaste laget? Än är det vinter kvar säger mor.

tisdag 1 december 2009

Månen har en kraft som förnuftet aldrig haft och aldrig får, och därför går det som det går

Dan och jag har köpt hus. Fast inte tillsammans. Dan har nämligen valt att emigrera utsocknes. Enligt en bekräftad uppgift saknas elementära faciliteter som tv och internet, och enligt en obekräftad fikarumsmyt har huset en stomme av gammalt fiskrens.

Oskar och jag håller oss åtminstone kvar i Ankeborgs kommun. Det är rätt bråda dagar nu, oavsett. För stunden äger vi nämligen tre (3) fastigheter, varav två (2) ska säljas och en (1) ska flyttas in i, och allt ska dessutom ske ungefär samtidigt. Det är lite som att spela Monopol, fast på riktigt. Men bara man slipper den ödesdigra lappen Gå i fängelse. Gå direkt i fängelse utan att passera gå, så ska det nog ordna sig.

"Jag minns ett klotter, att dö är inte svårt ,det är bara dagen efter det är lite hårt"

Igår läste Oskar min blogg och påpekade att jag inte hade skrivit någonting om vår Danmarksresa. Det är en helt korrekt iakttagelse som genast måste åtgärdas. Vår Danmarksresa var nämligen helt fantastisk. Vi bodde i Pusher-land och utsikten från hotellrummet var som hämtad ur Vi barn från Bahnhof Zoo. Dödssynderna stod som spön i backen, men vi höll oss sedesamt på den smala vägen och besökte helt beskedligt Köpenhamns Zoo och Danmarks Akvarium istället. Frosseri var väl möjligen den enda last vi hänföll åt, men det är ju så det brukar sluta så fort man sätter foten på andra sidan bron. Den klena svenska valutan (läs: allt var pissdyrt) var väl möjligen det enda som drog ner betyget på vistelsen, men det där är ju världsliga saker.

En gång när vi var på en dressyrtävling så råkade vi hamna bredvid Jan Brink på läktaren. Det var mycket praktiskt, man fick som en egen expertkommentator. En elev till honom var med och tävlade och det gick väl sådär, hästen var väldigt sprallig och vid ett tillfälle var ryttaren väldigt nära att ramla av. Dressyrtävlingar är oftast väldigt stillsamma, så det är sånt som livar upp stämningen, åtminstone om det är en konkurrent. Som tränare är man kanske inte fullt lika nöjd, men Jan Brink var ändå positivt inställd och sammanfattade med orden Det var mycket som inte var dåligt. Det tycker jag var ett fantastiskt uttryck. Och så skulle man även kunna sammanfatta vår Danmarksresa. Fantastisk, och det var mycket som inte var dåligt.

fredag 27 november 2009

Show me the difference if you can

Tord hävdar att det finns en skillnad mellan "invite" och "inbjudan". I ordet "invite" ligger det löften om något nytt, häftigt, coolt och IT-relaterat som man blir bland de första att få tillgång till, någonting som liksom skiljer agnarna från vetet på coolhetsskalan. Typ (just nu) Google Wave. Eller (för rätt längesen) Spotify.

Medan en "inbjudan" mer för tankarna till en tråkig söndagseftermiddag hos faster Greta där man tvingas dricka kokkaffe och doppa torra finska pinnar och lyssna på långrandiga och omständliga monologer om avlägsna släktingar och deras krämpor.

Det är skillnaden, bara så ni vet.  

torsdag 26 november 2009

Men här är det bara normalt

Igår tittade jag på fördumnings-tv (Bonde söker fru). Det är en massa reklam då. Nästan mer reklam än tv-program. För cirka tusen år sedan var det lite roligt med reklam på bio, men det var fan i mig otroligt längesen.

Och plötsligt hör man: Tävla och vinn en invite till... [minns inte vad det var och även om jag hade kommit ihåg det så skulle jag aldrig i helvete göra reklam för det här].

Men alltså, "vinn en invite". INVITE? Vad i helvete är det nu för fel på det gamla hederliga svenska ordet "inbjudan"?

Skärpning, kretiner.

tisdag 24 november 2009

Fröna växer sakta under ytan

Nu har begreppet proxykränkt tagits till en helt ny dimension. Nu har ett radioprogram blivit anmält för hets mot folkgrupp för att Glenn Hysén i detta program berättade en anekdot om när Anders Limpar var och provtränade i Liverpool och så var det en annan fotbollsspelare som kallades Digger, men Anders Limpar trodde de andra ropade Nigger, och anammade detta. Hahaha, det var ju ett pinsamt men jätteroligt missförstånd. Tyckte jag alltså. Att upphöja detta till "hets mot folkgrupp" får mig lite att undra vad till exempel apartheid skulle räknas som. Vad raskravaller skulle rubriceras som. Och jag tror att det finns människor som skrattar hela vägen till tredje riket åt att det finns folk som lägger tid och kraft på att JK-anmäla radioprogram eller debattera huruvida det är kränkande att kalla ett bakverk för negerboll istället för att ta itu med de verkliga problemen.

Skärp er för fan.

Helmers hemlighet

Jag har fått ett gäng strumpor av min svärmor. Präktiga, hemstickade sockor som håller i evigheter och som inte går att köpa i affär. Och har man som jag lite klen begåvning i handarbetets ädla konst (jag hade etta i syslöjd) så får man minsann vara mer än nöjd med sådana donationer. Det är jag. Eller nu har jag i och för sig tillbringat en rätt ansenlig tid med att handtvätta dom, för lukten av gammal garderob var rätt så överväldigande, men det ska nog bli bra så småningom.

Strumporna har tillhört en av svärmors äldre släktingar, numera avliden, som enligt utsago var rätt så förmögen när han lämnade in. Han hade till och med lyckats få med sig sitt kassaskåp till ålderdomshemmet. Efter hans död var svärmor med och röjde bland grejorna, och då hittades enligt legenden tusentals kronor instoppade lite här och där i hyllorna.

Men när kassaskåpet slutligen öppnades låg där inte ett öre, däremot en hel säck med hemstickade raggsockor. Resten av förmögenheten hade gubben skänkt till välgörande ändamål. Jag antar på ganska goda grunder att den här upptäckten inte riktigt uppskattades av de kvarlevande släktingarna. 

En del av denna skatt är alltså nu i min ägo och jag hoppas att jag inte väcker ont blod när jag nu börjar använda dessa praktplagg. Jag lovar att jag ska vårda dom med omsorg. Även om jag inte äger något kassaskåp.

måndag 23 november 2009

Coming colours in the air

Världens bästa svenska tv-serie heter Hem till byn, och jag vill särskilt betona att det gäller Bengt Bratts mästerepos, eftersom obildade människor har en tendens att förväxla denna förnämliga underhållning med den engelska evighetsserien Emmerdale Farm, a k a Hem till gården. Och de går inte på något vis att jämföra. 

Ungefär en gång om året ser jag om hela serien, och nu är det alltså dags igen. Nyss såg jag en sekvens där Lars-Erik är och tankar bilen och när han räcker fram en hundralapp som betalning så suckar Willy och undrar om han inte har mindre. Nähä, då får han väl gå och hämta växel då.

Fatta att det har funnits en tid när man kunde tanka många liter bensin, betala med en hundralapp och få pengar tillbaka. Det är nästan som science fiction, fast tvärtom.

fredag 20 november 2009

Rise and shine

I natt drömde jag att jag kunde prata flytande danska. Det imponerade storligen på alla, inklusive mig själv. Orden bara kom, hur naturligt som helst. Det var en mycket bra dröm och jag vaknade med en känsla av välbefinnande.

Det hade varit mycket praktiskt om det hade varit en sanndröm, eftersom vi ska tillbringa helgen i Danmark. Kanske är det med danskan som med tungomål, att det liksom bara kommer till en bara man är mottaglig för frälsningen. Nu tycker jag i och för sig att jag är som mest slängd på danska språket när jag har tagit några glas, men det är kanske också att betrakta som en andlig nådegåva, vad vet jag. 

Hur det än ligger till med den saken så är det i alla fall helg nu. God weekend, som dansken skulle ha sagt.

Ensamhet är kvicksand, det blir svårt att köpa mjölk

Nu är det en politiker som har gjort en "Zlatan-groda". Vad får kvällstidningarna egentligen allt ifrån? Det låter mer som en taxonomisk term. Åkergroda, grön groda, ätlig groda, Zlatan-groda.

Vad är då en Zlatan-groda? Jo, det är när en utbildningsminister inte känner till att Zlatan är född och uppvuxen i Malmö utan tror och säger att han kommer från Balkan.

Men ärligt. Vi pratar ju inte precis om vilken nationalitet Nelson Mandela eller Gustav Vasa har, utan det handlar om en fotbollsspelare. Med ett rätt så klassiskt Balkan-namn. Är det så djävla långsökt egentligen? 

torsdag 19 november 2009

And all roads lead to Tranquility Base

Dagens fikarumssnack:

Jag: Min exman var sjuk den dagen vi gifte oss, så jag fick gå ensam på min egen bröllopsfest. 
Christian: Han var nog inte sjuk...Han ville nog bara vara hemma och planera hur han skulle underhålla kanoterna. 
Stefan: Var bor han någonstans? Vi måste få träffa honom! Han är ju...en FÖREBILD!

Severin, down on your bended knee

Ibland undrar man vart folk egentligen tog vägen. Som Hans Scheike till exempel, honom har det varit väldigt tyst om de senaste åren. Nu har han ju förvisso suttit i fängelse och så, men han borde ju ha kommit ut också vid det här laget. Vad gör han idag? Det är sådant jag funderar på lite då och då, senast för någon vecka sedan.

Idag stod det i Aftonbladet om en kvinna som varit med i Hans Scheikes sekt och som idag var psykiskt instabil (surprise, surprise). Hon hade ordinerats "smiskterapi" av Karolinska sjukhuset. Aftonbladet uttryckte det som att hon "blev slagen på rumpan under morgonsamlingen" och då får åtminstone jag uppfattningen att det var någon annan som utdelade slagen. Typ Hans Scheike Två. Fast när man läste artikeln så framgick det att man istället, i terapeutiskt syfte, skulle slå sig själv. Jag vet inte om jag tycker att någondera metoden verkar vara så tillförlitlig och vetenskapligt beprövad, men jag har rätt mycket fördomar om psykiatrisk vård i största allmänhet och dessutom mot kvällstidningar i synnerhet, så jag väljer att inte kommentera det hela vidare.

Men hur som helst, det ena ger det andra och det visade sig med några flinka tangentbordstryckningar att Hans Scheike minsann fortfarande är up and running.  Jag vägrar länka, ni får själva googla. Nu har jag suttit och läst om så kallat natursmisk. Här får man en hel del så att säga handfasta råd, som det här till den så kallade nybörjarsmiskaren:

Vanligt enkelt handsmäll på den nakna stjärten är ett bra sätt att börja. Och även använda sig av då och då när man kommit vidare. Det kan ju ges alldeles spontant och utan några förberedelser. Både på ett lättsamt, ibland kanske på ett lekfullt sätt, och med mer allvar och kraft när det passar.

Den lite mer erfarne, proffs-smiskaren, kan sedan gå vidare:

När smiskandet blivit mer invant kan man börja använda björkriset. Också här gäller det givetvis att pröva sig fram. Med björkriset kan smisket nyanseras och ges så att det blir skapande och frigörande i alla de olika situationer och sinnesstämningar som kan finnas i smisksituationer.

Smisk med rottingar, ridspön och piskor av olika slag bör man inte ge sig in i förrän den som smiskar blivit mycket van och den som smiskas verkligen längtar efter att få uppleva den krydda som sådant smisk är. Vissa natursmiskare ägnar sig aldrig åt dessa redskap medan andra kan pröva dem då och då.

Jag finner inte riktigt ord för vad jag känner, men det lutar mot att jag snart börjar ifrågasätta om vi verkligen ska ha allmän rösträtt.

Eller varför inte WHAT? som Puppan skulle ha skrivit.

One ring to rule them all

Jag vill bara meddela, att jag nu, äntligen, efter många om och men och sju sorger och åtta bedrövelser, har läst ut Sagan om ringen. Det tog ganska så exakt 11 månader och 19 dagar innan jag rycktes med i berättelsen, någonstans på sidan 399.De sista knappt hundra sidorna tog typ en kvart.

Nu har jag lagt fram Sagan om de två tornen, lite på försök sådär. Men först ska jag belöna mig själv med lite Långt ifrån landsvägen av Vilhelm Moberg, en favorit i repris. Because I'm worth it, eller nåt sånt.

onsdag 18 november 2009

Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind

Häromdagen var jag i stan för att växla pengar. Det låter både exotiskt och lite exklusivt i dessa tider med monetära unioner och dålig valutakurs. Jag minns att det var ett argument inför EMU-omröstningen, att sen skulle man minsann slippa såna här bekymmer, men jag kan inte påstå att jag någonsin har legat sömnlös för det. Så tillhör jag i och för sig den kategori människor som aldrig har sett Medelhavet. Jag vet faktiskt inte om vi ens är så många att det går att kalla oss "kategori", det är kanske bara jag i hela Sverige som är så djävulskt dålig på att resa. 

Hur som helst, till helgen bär det av till Köpenhamn. Och till det behövs danska pengar. Förra gången vi var i Danmark växlade jag 300 svenska kronor och fick typ 175 danska. Den här gången växlade jag 1000 svenska och fick typ 175 danska. Nej, fullt så illa var det inte, men närapå.
Inne på Forex så satt det gigantiska anslag där Forex själva i rätt så bistra ordalag rådde en att vara ytterst diskret och inte gå omkring och liksom flasha med sina slantar så att andra såg det. När jag skulle få min lilla hög med danska sedlar så frågade Forex-killen om jag ville ha dom i ett kuvert. Det tyckte jag lät som en bra idé, så att man inte av ren distraktion gav bort en dyr dansk tjuga istället för en billig svensk. Och då fick jag en jättestor illgul plastficka med FOREX i jättebokstäver, som riktigt skrek ut att här fanns det stålar att stjäla. Kuvertet var så stort att det inte fick plats i plånboken, så medan jag försökte administrera det här med att snabbt och diskret stoppa undan pengarna så att ingen såg dem undgick det istället knappt en enda människa i hela Ankeborg.

Forex, det här var faktiskt inte särskilt genomtänkt alls.

måndag 16 november 2009

Jojomensan

Här i Skåne har det blivit "enkelt" att åka buss och tåg. Innan, när det var svårt, så hade man antingen ett periodkort om man åkte ofta, eller ett rabattkort, om man åkte lite då och då. Men nu, när det har blivit enkelt, har Skånetrafiken ersatt detta med ett gemensamt kort som har chip och antenn istället för magnetremsa. Jag har haft mitt rabattkort i kanske 10 år utan att det har visat tecken på ålderskrämpor, men det här nya ska tydligen vara ännu mer hållbart. Det kommer förmodligen att komma fram i någon arkeologisk utgrävning omkring år 3047 och fortfarande fungera. Tänk bara på att inte böja kortet, för då kan antennen skadas, råder Skånetrafiken på sin hemsida om man nu mot förmodan skulle drabbas av en galopperande lust att vilja böja sitt kort bara för att det inte längre har magnetremsa.

Det nya kortet heter Jo-Jo-kortet, och det låter som om målgruppen var dagisbarn. Det känns rätt så ovärdigt att gå in på stationen och be att få uppgradera sig till Jo-Jo-kortet, som om ens första resa skulle ha slutdestination Hackebackeskogen eller nåt annat infantilt. Men jag var situationen vuxen och fick därför lämna ifrån mig mitt diskreta grå rabattkort till förmån för ett åttiotalsmintgrönt Jo-Jo-kort i ett grisskärt fodral.

Men jag vet inte om jag är så imponerad av Den Nya Tekniken. Med Skånetrafiken (och kanske lite varstans, jag är inte så insatt i övriga landets kollektivtrafik) kan man ju åka överallt hur som helst inom de zoner man har betalt för, så härförleden klev jag ombord på Ankeborgs lokalbuss och löste en biljett med slutdestination Brösarp. På den gamla goda tiden när allt var som det skulle behövde man sedan bara doppa ner sitt rabattkort i läsaren på nästa buss och så fick man åka gratis, eller det kändes ju i alla fall så.

Nu i fredags hade jag lite tid över medan jag väntade på att Skåne-Expressen skulle komma och ta mig från Ankeborg och vidare mot Österlen, och det var då jag fick den (kanske inte så) briljanta idén att uppgradera mitt rabattkort till det där omtalade Jo-Jo-kortet. För säkerhets skull frågade jag om den resa som nu fanns registrerat på rabattkortet så att säga följde med över till Jo-Jo-kortet ihop med saldot, och oh ja, allt följde med, det här var framtiden och mycket enklare. Jag vet inte riktigt hur den är funtad som har tyckt att det har varit "svårt" att åka buss och tåg, men de finns uppenbarligen eftersom det här med enkelhet verkar vara en slagkraftig marknadsföringsgrej. Hur som helst, för säkerhets skull ställde jag samma fråga till busschauffören på Skåne-Expressen och han tog Frälsaren till vittne om att allt numera skulle fungera "mycket bättre", det var bara att hålla fram kortet mot kortläsaren. Och lik förbannat så slafsade den här Jo-Jo-maskinen i sig en ny resa från mitt saldo istället för att fatta att det redan fanns en.

Så mycket för den djävla framtidstekniken. Som tur var hade jag kvar en pappersbiljett från fornstora dagar som kunde bevisa att resan redan var betald, och busschauffören kunde då med några maniska knapptryckningar pytsa tillbaks mina 33 kronor på Jo-Jo-kortet igen. Jag känner mig rätt skeptisk till det här.

Åt var och en hans beskärda del av det växande överflödet, kapitalet åt kapitalisterna och åt understödstagarna understödet

Jag står i begrepp att släppa taget om min beta-version av Windows XP. Jag börjar tröttna lite på att saker och ting inte fungerar riktigt som de ska. Jag är visserligen världsbäst på att jobba runt problem. Det har jag lärt mig på jobbet, för där har jag ingen PC utan är straffad med någonting som kallas tunn klient. Det har varit bistra krigsår, men nu har jag fått en ny och bättre klient, en så kallad tuff klient, och då har i stort sett alla datarelaterade jobbproblem eliminerats och allt är glömt och förlåtet. Det var i och för sig på tiden, Dan har till exempel varit i onåd så länge att det nästan har blivit ett naturtillstånd. Men efter den tuffa klientens ankomst har hans aktier stigit avsevärt. 

I alla fall, om man har haft tunn klient så länge som jag, så blir man en mästare på att jobba runt problem. Det har jag utvecklat även i min hemmiljö, men nu börjar jag som sagt tröttna litegrann. Spiken i kistan var att mitt gamla msn kastade in handduken. När jag skulle uppgradera till en senare version så gick inte det eftersom den krävde att man hade SP 2 installerat. När jag skulle installera SP 2 gick inte det för jag hade inte SP 1, och när jag skulle installera SP 1 så gick inte det heller för jag hade för gammal version av någonting annat, och sådär håller det på. Ett dator-moment 22 utan dess like.

Så nu håller jag på och flyttar över lite grejer till min externa hårddisk, och sen ska jag släppa beta-versions-XP-sargen och komma in i matchen. Det är bara det att den externa hårddisken har USB 2.0 och det stöds inte av mitt beta-XP för just det, USB 2.0 kräver SP 2. Det fungerar ändå, men att flytta några sketna mp3-böcker tar oändligt lång tid.

Så det får väl tugga på i sakta mak. Men vem fan har bråttom? 

söndag 15 november 2009

Mitt samtal med Herren, eller mer en allmän bön kanske, eller varför inte lite hederlig söndagsångest?

Nu är helgen officiellt så gott som slut, och det är jag också. Jag tycker faktiskt att helgen kunde BÖRJA nu istället. Går det att ordna kanske? Någon? Gud, kan inte du fixa? Schyssta?

Nähä, det blev den där djävla Luther som tog tag i det. Att han alltid ska lägga sig i sånt han inte har med att göra. Skitstövel.

torsdag 12 november 2009

Min tv-kväll

Jag erkänner, jag har fastnat framför årets omgång av Bonde söker fru. Det är så erbarmligt pinsamt. Och roligt. Men mest pinsamt.

Igår till exempel, så var det en av bönderna som förevisade sina slaktdjur. Då var det en av de tilltänkta fruarna som nästan började böla och tyckte det var så hemskt att han stod och talade om slakten mitt framför djuren, "det var så respektlöst", och det skulle hon aldrig kunna vara en del av. Men det hade inte förändrat hennes "känslor", hon ville vara ihop med honom ändå! HA HA HA!


Och så var det en annan bonde som erbjöd sitt harem att få döpa varsin kalv, och de stod och pep som tioåringar som får syn på en ny My Little Pony och åtminstone jag kunde i det läget inte föreställa mig hur detta skulle kunna vara förknippat med spirande attraktion, men smaken är ju som bekant olika. Själv tyckte bonden att det skulle vara "hedrande" att få en kalv uppkallad efter sig. Det tycker nog inte jag, men det är klart, det hade kanske varit värre om han hade valt att hedra en genom att döpa en höna.

Och den så kallade "hästbonden" (ett ord som jag aldrig kommer att befatta mig med), hon går BARFOTA bland sina hästar. Hon kan ju inte ha så värst mycket innanför pannbenet, eller så har hon aldrig blivit trampad av en häst. Och så hade de stigbyglarna nere när de ledde ut hästarna genom stalldörren, vilket inte heller talar för att säkerhetstänkandet står högt i kurs. Dessutom lade hon rabarbern OVANFÖR pajdegen när hon gjorde rabarberpaj. Det har i och för sig ingenting med säkerhet till häst att göra, men det verkar inte särskilt genomtänkt det heller. 

Man borde kanske även säga någonting om den fjärde bonden, 42-åringen som aldrig flyttat hemifrån, som låter sin gamla mamma laga mat och städa och tvätta åt honom, och som på det hela taget har gett begreppet töntighet ett ansikte man aldrig glömmer, men jag finner inte riktigt ord för detta.  

Jag måste säga att det här verkligen är ett program som jag älskar att hata.

Duvorna går runt och pickar smulor på perrongen där jag går

Jag fattar inte varför det ska vara så klurigt att lära sig vinterdäcksreglerna. Det är två futtiga datum att hålla reda på, vinterdäckskravet mellan 1 december till 31 mars (samt möjligen dubbdäcksförbudet 16 april till 30 september). Lik förbannat står man där och kliar sig i huvudet varje år när det lackar mot vinter (eller vår) och grunnar, hur var det nu igen? Är det 1 november eller 1 december som man måste börja ha vinterdäck? Och när är det nu igen de måste av, är det 1 mars eller 1 april? Ja, ni hör själva. Hur svårt kan det vara?

Nu har jag precis släpat 4 dubbdäck* från källaren till garaget. Jag hatar att handskas med däck, de är så otympliga och klumpiga och SATAN så tunga. Men tidigare i höstas skulle det vara storstädning i vårt gemensamma garage, och då ombads man vänligt men bestämt att flytta alla sina ägodelar, inklusive bilen, ut från garaget under den dagen. Jag hade helt fiffigt tänkt låta vinterdäcken samt min extra uppsättning sommardäck ligga i bilen under den dagen, men Ödet ville annorlunda för Oskars bil ville inte vara med, så han fick låna min och då hade jag helt plösligt ingen bil att lägga däcken i. Därför fick denna oktett av hjul flyttas till källarförrådet istället, och precis när detta var klart, efter mycket svett och möda, så kom ordföranden här i huset och sa Jaså du har flyttat däcken? Vi tänkte ju att vinterdäck och sånt kunde få ligga kvar. Men tack! Så jävla mycket! 

Däcken fick stanna i förrådet tills vidare, men nu är det dags att byta från sommar- till vinterdäck. Så jag har tillbringat en svettig stund med att förflytta däckhelvetena från källarförrådet och tillbaks till garaget igen. Själva bytet är jag ju numera så lyckligt lottad att jag får hjälp med, men ner i bilen ska de ju. Och precis som vanligt var det helt grymt SVINJOBBIGT. Det var mest det jag ville ha sagt.  

* Jag vet att det heter HJUL när det är med fälgar och sånt, men det låter så töntigt.

När jag nästan delade säng med Harrison Ford

Ser vi inte på film nuförtiden, undrar säkert vän av ordning. Och nej, det har faktiskt blivit rätt dåligt med det på sista tiden. Härförleden tittade vi på Darjeeling Limited från 2007. När man för en gångs skull ska se något som inte är en dussinproduktion från Hollywood, så blir man desto mer besviken när det visar sig att filmen ifråga är direkt skitdålig. Det var den här. Jag orkar inte ens lägga ner möda på att såga den i ord. Se den inte, säger jag bara. 

Jag antar att jag måste försöka ta mig igenom Star Wars-filmerna någon gång också. Om det bara inte vore så tröttande med dessa rymdljud, det räcker med några minuters eldstrid så ligger jag i djup koma. Om jag flyttade min säng ombord på Millennium Falcon så hade nog mina sömnstörningar varit ett minne blott. Och det hade kanske inte varit så dumt att dela sovrum med Harrison Ford, men det är ju inte aktuellt längre. Jag är väldigt monogam, och det är säkert han också. Eller så är han inte det och då skulle han säkert hålla på och sliska sig med den där prinsessan Leia, så det hade inte blivit en lugn stund. Det är nog bättre att somna på soffan till C3PO:s snusförnuftigheter och R2D2:s elektroniska blippande trots allt. 

You shall not pass

Alldeles alldeles strax ska jag avverka dagens tjugo sidor i Tolkiens värld. Det går långsamt framåt, men jag tycker att de har varit i Elronds hus i en hel evighet nu. Jag blir lite matt när jag tänker på att den här boken faktiskt inte alls slutar med att Frodo slantar ner ringen i Mordor och så levde de lyckliga i alla sina dagar allihop (utom Sauron och hans gäng då). Det är ju typ slutet på själva trilogin. Det är långt dit.Det är däremot inte så värst långt kvar av 2009, som är den tidsrymd under vilken jag ska ha tagit mig igenom denna bok.

Jag antar att jag får läsa Sagan om de två tornen år 2010 och Sagan om konungens återkomst 2011 för att få frid i själen. Det är ju fan vad man kan ställa till det för sig.

tisdag 10 november 2009

Träsket där de krälande reptilerna av stål ruvar sina ägg som ska förgöra allt till kol

Det är mycket fester som kommer framöver. Min festgarderob lämnar en hel del övrigt att önska, vilket beror på att jag nästan aldrig går på fest. Eller åtminstone inte uppklädd. Folk som känner mig förväntar sig ändå inte att jag ska komma i något snitsigt designplagg, så i såna sammanhang räcker det nästan med att jag tar på mig något som inte är Adidasbyxor och gympaskor så är jag att betrakta som finklädd.

Men nu hägrar en rad tillställningar med folk som INTE ALLS känner mig, och då får jag en kraftig känsla av att det här snäppet-över-baglady-stuket som jag kör med kanske inte är så fruktansvärt gångbart ändå. Så idag tog jag en titt på min så kallade festgarderob. Den blängde hotfullt tillbaka utan att bidra med någon som helst inspiration.

Sånt här gör mig så trött. Vad är det förresten för fel på Adidasbyxor och gympaskor? Kan inte någon trendputte dra på sig en sån outfit så att det blir hett och inne och jag slipper bry mig om såna här djävla futtigheter? TACK.

måndag 9 november 2009

Kopparslagare, bliv vid din läst eller nåt

Aftonbladet förnekar sig ju aldrig. Just idag vräkar de ut i en jätterubrik att Koppar stoppade influensaspridning, med det efterföljande Kontor i Texas bytte alla handtag till kopparhandtag -  "99 procent av bakterierna dör inom två timmar".

Det är väl allmänt bekant att koppar har en bakteriedödande effekt. Eller okej, det är kanske inte jätteallmänt, men JAG känner i alla fall till det. Däremot borde det vid det här laget vara allmänt bekant att influensa orsakas av virus. På vilka inga bakteriedödande medel, vare sig det är koppar eller antibiotika, biter. För att det är virus. VIRUS. Inte bakterier. Hur djävla svårt ska det egentligen vara att få in att det inte är samma grej?

The chains are on

Idag när jag kom hem låg det ett brev från ortopeden i min brevlåda. Min fot har känts rätt skaplig sedan jag fick de där kortisonsprutorna inpetade mellan mina inflammerade mellanfotsben. Nu har jag i och för sig inte sprungit en meter sedan Tjejmilen, utan snällt hållt mig till cykling och promenader, men ändå. Eftersom det inte har gjort särskilt ont och jag inte heller hört något från ortopeden så har jag nästan börjat tro att det nog inte var så farligt. Så jag öppnade brevet från ortopeden för att liksom bekräfta det jag redan trodde mig veta, jag förväntade mig nämligen att det skulle stå att det inte var något större fel på min fot.

Det gjorde det inte. Brevet var en hel djävla roman som handlade om nedtrampat fotvalv och benpålagringar och förslitningsskador och Gud vet vad, förutom hallux valgus och sånt som jag redan visste. Och så ombads jag i rätt så bryska ordalag att snarast kontakta ortopeden igen för att "diskutera vidare åtgärder".

Det där sista låter läskigt. Eller ja, hela brevet kändes synnerligen läskigt. Hade jag varit en häst hade jag för helvete blivit utdömd. Eller åtminstone triangelmärkt, och sedan såld "till sällskap" på Blocket för en spottstyver. Nu är jag ju ingen häst, men ändå. Det här var fan inte roligt alls.

söndag 8 november 2009

Plötsligt händer det, Trissreklam från Ankeborg

Jag gillar purjolök. Eller porre  som dansken säger. Igår när jag stod och lagade middag så noterade jag att mitt purjolöksbestånd i kylskåpet började tryta, så jag antecknade detta på min lista-där-jag-skriver-upp-saker-när-de-börjar-tryta-så-att-man-kommer-ihåg-att-köpa-hem-dem-sen, för jag är inte en person som lämnar saker och ting åt slumpen och så står man där sen utan sin purjolök när man är sugen. På purjolök alltså. Att äta alltså. 

Ja, men hur som helst så tog vi en kvällspromenad några timmar senare. Och där, på gatan utanför huset där jag bor, låg en purjolök. Eller en porre, som dansken skulle ha sagt. Förmodligen tappad ur någons kasse på vägen hem från affären. Det var nästan som när Lotta på Bråkmakargatan helt otippat hittade en julgran när de var slutsålda i hela stan dagen före dopparedagen, och säga vad man vill om mitt liv, men det har nog aldrig förr påmint om en saga av Astrid Lindgren. Det var riktigt vackert.

Lotta behövde en julgran, jag behövde en purjolök. Vi gjorde båda vad som måste göras. Det är ju helt fantastiskt hur saker och ting kan ordna upp sig ibland. Det här var nog belöningen för min karma-godhet.

fredag 6 november 2009

There the hemales and the shemales paraded in style

För ett tag sedan hamnade jag i ett sammanhang där det fanns en man som hette Tintin. Det är ju inte sådär jättevanligt, men när jag i förbifarten har nämnt detta för människor i min omgivning så säger nästan alla Va, jag trodde bara det var tjejer som kunde heta Tintin.

Men hallå, den riktige Tintin, originalet så att säga, han med Milou. Det är en MAN, om än i en pojkspolings kropp. Ta och skärp er för bövelen.

torsdag 5 november 2009

Som en pacemaker som tickar för oss

Igår var Jenny och jag på Myrorna i Malmö. Innan vi klev in genom himmelrikets portar talade vi med varandra om att prova lite nya stilar. Att man kanske inte per automatik bara ska köpa luvtröjor (jag) och toppar med psykedeliska mönster (Jenny), utan rent av börja tänka i helt nya banor. Alldeles otroligt djärva och nyskapande kände vi oss, och jag rörde till och med vid en tröja utan luva som var randig i rosa och rött och som såg ut att ha tillhört en Waldorfpedagog.

Men någonstans får man väl ändå dra gränsen, och min gick vid att se ut som en antroposof. Och efter att ha avverkat både Ystadvägen och Södra Förstadsgatan och kommit därifrån med nya luvtröjor (jag) och toppar med psykedeliska mönster (Jenny) så insåg vi att vi inte alls var särskilt djärva och nyskapande. Men varför ska man ändra på ett vinnande koncept, liksom?

"Allt är bara plast och faktiskt föga intressant"

Snart ska jag avverka dagens tjugosidiga Tolkien-kvot. Igår fuskade jag, men idag ska jag skärpa mig, för sedan är jag ju ledig i flera dagar. Från Sagan om den djävla ringen alltså. Oskar sa häromdagen att jag ju faktiskt inte MÅSTE läsa den om det nu bär mig emot så mycket, men det måste jag nog visst. Ett löfte är ett löfte, och jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag inte klarade av detta. Jag läste ju för farao hela Mobergs Utvandrarsvit när jag gick på mellanstadiet, då borde jag väl klara tjugo sidors kvoterat Ringbärande per dag när jag är 41.

Men man kan ju börja tvivla för mindre. Den förra kvoten handlade enbart om ett sår som Frodo hade fått av en svart ryttare. Alltså ALLVARLIGT. Tjugo sidor om hur såret kändes, vad de andra gjorde, hur Vidstige gick efter örter, mera om hur såret kändes, mera om vad de andra gjorde (med Frodo alltså, det var ju inte precis så att de satt och spelade kort för att fördriva tiden medan Frodo låg avsvimmad, eller åtminstone nämndes det inte) och sen kom Vidstige tillbaks med sina gamla örter. Jag vet inte, men jag tycker inte att Tolkien är riktigt ingenjörsmässig i sitt författande. Man* vill liksom bara ryta fram ett Men kom till saken någon djävla gång!

Det finns en författare som heter Jared Diamond, han skriver jättejätteintressanta böcker om evolution. Men han är precis som Tolkien, inte särskilt ingenjörsmässig. Hans böcker är snudd på omöjliga att ta sig igenom. Vi** har försökt och misslyckats flera gånger. Det är lite pinsamt, men så ligger det till.

* Man i det här fallet = Jenny och jag.
** Vi i det här fallet = Jenny och jag.

"Jag hyr det här rummet möblerat av en crackneger från Landskrona"

Jag har nu fått reda på vem det är som inte klarar av att frankera ett djävla brev ordentligt, så att man tvingas betala helt ohemula lösensummor till Posten. Det var tack och lov ingen i min bekantskapskrets, såna vänner vill man ju inte ha liksom, utan den skyldige var en som jag köpt en grej av på Tradera. Han hade fuskat, säkert helt medvetet, och använt ogiltiga frimärken, såna som inte gäller längre. Han har säkert snott dom dessutom, kunde jag nästan känna på mig. Jag kände på mig en hel del annat angående hans intelligens och livsföring i största allmänhet också.

Jag satt där och vässade tangentbordet i mitt vredesmod och stod precis i begrepp att skicka ett mycket skarpt mail till honom och påtala hans dumheter. Läxa upp honom liksom. Samt kräva ersättning för mina utlägg och nästan för sveda och värk också.

Men plötsligt kom begreppet karma för mig. Jag har nog inte tänkt på det sedan religionsundervisningen i sjuan eller så, där man fick lära sig att om man gjorde lite goda gärningar så slapp man återfödas som insekt, en kunskap som alltså legat i träda sedan 80-talet. Men plötsligt nu  i nådens år 2009 blev jag helt blödig och tänkte att det kanske ändå fanns en naturlig förklaring till det här portofusket. Han kanske ändå har handlat i god tro.  Kanske har han varit inspärrad på mentalsjukhus de senaste tjugo åren och det här med att börja sälja saker på Tradera är hans enda länk till Världen Utanför. Den enda gången han har fått permission i modern tid så irrade han omkring i blindo i mer än ett dygn för att försöka hitta ett postkontor från en svunnen tid. När allt kommer omkring kanske det inte är så konstigt att han har snott frimärken i den där lådan med överblivet kontorsmaterial i sjukhusförrådet, så himla lätt är det faktiskt inte att räkna ut att Ica är Posten Två.  

Så jag beslöt att att jag skulle göra en god gärning. Låta udda vara jämt. What goes around comes around eller vad det nu heter. Det här känns väldigt ovant. Men bra, väldigt bra som vi brukar säga.

onsdag 4 november 2009

Fikarumssnack

När vi pratar om veckans avsnitt av Grannfejden:


Jag: ...och den där käringen, hon var ju ändå hästmänniska själv! Och så gnällde hon över grannens hästar.
Stefan: Jamen är inte hästmänniskor lite speciella sådär?
Jag: Ja, det värsta är att dom är ju det! Eller i alla fall väldigt många. Jag skulle nog kunna räkna upp minst tio såna käringar i min bekantskapskrets.
Christian: I vår bekantskapskrets finns det bara en...

Fikarumssnack II

När kamrat-andan får en röst:

Jag: I Kinnarps Arena lutar raderna jättemycket. Om man lutar sig lite framåt tror man nästan att man ska ramla ner på planen!
Stefan: Om man är framtung, ja!
Jag: Men Stefan!
Stefan: Jag trodde mer att du var baktung.

tisdag 3 november 2009

Take not thy thunder from us, but take away our pride

Jag har reviderat gårdagens målsättning till 20 sidor om dagen. På fyra dagar blir det ju i alla fall 80 sidor, under förutsättning att jag inte ger mig själv dispens.

Det värsta är att Jenny och jag ska åka till Malmö imorgon. På Malmö C finns Pocket Shop. Jag har ännu aldrig kunnat passera Pocket Shop utan att gå in där och jag har heller aldrig lämnat Pocket Shop tomhänt.

Som ni säkert förstår finns inte Pocket Shop här i Ankeborg.  Det gäller ju därför att passa på så att säga.

måndag 2 november 2009

The walls of gold entomb us, the swords of scorn divide

Jag har börjat med en ny strategi för att kunna ta mig genom Sagan om den djävla ringen innan året är slut. Trettio sidor om dagen måndag till torsdag, sedan får jag vara ledig över helgen. Typ. Jag funderar även på att stoppa in en motivationshöjande Dumleklubba mellan sidorna längre fram, som jag får som belöning när jag tagit mig genom ett extra mastigt stycke, men det är kanske att ta i.

Den är ju egentligen inte alls dålig, men det har låst sig på något sätt. NU, efter 200 sidor, har de kommit fram till värdshuset Stegrande Ponnyn, och det gör de ju på typ en kvart i filmen. Ja, nu är det kanske inte normalt att läsa 200 sidor på 11 månader, men ändå.

Men skam den som ger sig. Nu ska jag strax avverka dagens 30 sidor. Det ska ske samtidigt som jag ska hålla ett öga på något som verkar ta fördumnings-tv till helt nya dimensioner: en reality-såpa om ULLARED. Jag finner inte ord, och då menar jag inte direkt att jag är stum av beundran.

söndag 1 november 2009

Ganske gratis

Jag har varit i Danmark på kurs, vilket var helt uttröttande för hjärnan. Så mycket danska överallt, utan någon som helst hänsyn till en halvtrög svensk. Jag trodde att jag skulle bli knäpp av alla ordmassor som bara vällde fram från alla håll. Sen sa Oskar att knäppe betyder knulla, och nu sitter jag och undrar om jag har råkat säga något oanständigt till någon. I så fall var det fan inte meningen.

onsdag 28 oktober 2009

På kurs med Kusse Kurt, eller kanske helst inte

I kväll åker jag till Danmark på kurs. Det är hemskt nervöst, eftersom jag verkligen inte följt min berömda ett-ord-om-dagen-pedagogik. Och ännu har jag inte lärt mig något ord som känns riktigt relevant astt briljera med i jobbsammanhang. Nyligen snappade jag upp kvaeg, som betyder ko. Det var för en gångs skull riktigt lätt, för jag har tidigare lärt mig att på Österlen säger man inte ko utan "kräg" (pressa in en näve diftonger för korrekt fonetik), uttalat lite grötigt sådär. Så det blir nästan samma sak. Men det är ju kanske inget som direkt imponerar på omvärlden.

Och även om jag (numera) kan en del ord måste alla verkligen prata skitsakta för att jag ska ha en möjlighet att hänga med, och det vet jag inte om folk är riktigt införstådda med, så därför framstår jag som lite dum i huvudet. Alltså värre än vanligt, som Christian skulle ha sagt.

Jag har (utan någon som helst framgång) förbjudit Oskar att tala danska med andra danskar när jag är med. För när han (som är halvdansk) talar danska, utgår alla från att vi är ett danskt par, och då talar de till mig som om jag också vore född under Dannebrogen, och eftersom jag inte är det framstår jag istället som i det närmaste sinnesslö. Men det är kanske smällar man får ta här i livet.

Ja, vi får väl se hur det här går. Jag hoppas åtminstone att jag slipper språkliga fadäser i stil med den här.

"Men om lagen kan tolkas som den vill kan vi bränna upp den i en grill"

Ja, och igår var jag på Ica och försökte lösa ut mitt kidnappade brev. Det gick ju sådär, kan jag säga. Jag betalade snällt den sura summa som Posten alltså tycker att JAG ska straffas med för att någon inkompetent idiot inte klarar av att frankera ett vanligt brev, samt en röv-avgift som på något sätt ska täcka Postens lidande. Fick jag mitt brev? Nej, för det fanns inte där, utan det finns tydligen i Postens fängelsehålor i Nässjö. Så istället för ett brev fick jag ett frimärke att klistra på Postens lapp, som sedan skulle läggas på lådan och skickas till Nässjö, och först DÄREFTER ska de börja överväga om de möjligen kan tänka sig att dela ut mitt brev, alltså skicka det från Nässjö till Ankeborg och slutligen kanske det hamnar i min brevlåda om makterna är på min sida.

Någonstans sitter det ju folk och administrerar allt det här. Någonstans i Nässjö har det suttit någon djävla tomte och plockat ut mitt brev och skakat på huvudet och lagt undan det och ordnat med ett brev med krav på lösensumma. Sedan ska någon annan djävla tomte hitta den AV MIG frimärkesförsedda och återsända lappen, konstatera att kidnapparnas krav är uppfyllda (med ett frimärke som dessutom inte går att använda till någonting mer), och sedan trycker han kanske på någon slags grön knapp som ger klartecken till en tredje djävla tomte som ska plocka fram mitt brev ur den svartlistade högen och liksom snärta in det i systemet igen.

Någon ska få sota för detta, sanna mina ord.

tisdag 27 oktober 2009

Echo Three to Echo Seven

Jag har varit lite småhängig i några dagar. Det är väl helt normalt att vara det någon gång då och då, men alla bara: Det är sviiiiininfluensan! Det var det inte. Det var inte ens ett litet embryo-till-griskulting-influensa, såvida inte den ger symptom som är snarlika sömnsjuka.

Jag har med andra ord varit väldigt trött. Såhär i efterhand känns det lite som att jag har sovit bort i princip hela helgen, inklusive den där extra timmen. Därför är det lögn i fan att blogga om helgens filmupplevelse, som var Rymdimperiet slår tillbaka från 1980, eftersom jag somnade redan någonstans i inledningen av den första luftstriden. Det är väldigt tröttsamt med såna där rymdljud, måste jag säga. Jag har rätt svårt att hålla mig vaken även utan tillsats av sjuklig trötthet.  

Så här gick diskussionen dagen efter:

Jag: Han Solo kommer att få ihop det med prinsessan Leia, va?
Oskar: Det säger jag inte.
Jag: Jo, det tror jag i alla fall. Det märktes på det där sättet som hon avfärdade honom på. När de är sådär i filmer så betyder det att hon är tänd på honom innerst inne. 
Oskar: Hon kysste ju Luke Skywalker!
Jag: Jamen dom är ju syskon!
Oskar (tiger demonstrativt).
Jag: För det är dom väl?
Oskar (tiger ännu mer demonstrativt).
Jag: Fast det kanske dom inte vet om än? Dom har kanske inte googlat sig själva?

måndag 26 oktober 2009

Tvi dig värld, eller nåt

Under rubriken "utbildning" kan man i dagens metro läsa om att det är viktigt att ens skriv- och språkförmåga kan vara avgörande för studierna och karriären.

Ja, det är ju en vacker tanke. Särskilt när bildtexten till artikeln lyder som följer: Fredrik Lundin älskar att skriva och ska bli svenskalärare*.

Den som gjort karriär som korrekturläsare på metro har uppenbarligen inte tagit till sig av artikelns pigga råd. Jag blir så trött.

* Det heter alltså SVENSKLÄRARE och inte svenskalärare. Av samma anledning som det till exempel heter strumpbyxa och inte strumpabyxa.

All is quiet on new years day

Det går alldeles ohyggligt trögt med mitt nyårslöfte om Sagan om den där djävla ringen. Jag har nu kommit till sidan 150 eller så, men jag har liksom ingen lust. Det borde rulla på, men det gör det inte.

Igår hade jag en läskris. Det var Sagan om ringen eller Flicka i april av Kerstin Thorwall, som jag ryckte åt mig på en loppis där de sålde 5 böcker för 10 kronor. Jag och min mamma har en överenskommelse när det gäller loppisar. Hon letar efter Vår herres folk och fä åt mig, och jag letar efter alla böcker av Ed McBain som hon inte har åt henne. Jag går därför ständigt omkring med en lista på olästa äventyr i 87:e distriktet i min plånbok, ty jag är en god dotter.

I helgen gjorde jag inte mindre än fyra (4) Ed McBain-fynd åt min mamma, och inget åt mig själv. Men eftersom det var 5 böcker för 10 kronor ryckte jag av ren snålhet åt mig en bok på vägen mot kassan. Det var Flicka i april, av en anledning som jag inte riktigt själv kan redogöra för.

Igår kväll stod alltså valet mellan den och Sagan om ringen. Det borde ha varit Sagan om ringen, men det blev Flicka i april. Flicka i april handlar om en förfärligt präktig flicka som heter Lena, som reser till Stockholm för att bli modetecknerska. Den är kanske rolig som ett tidsdokument, men knappt det ens en gång. Ålderstigna uttryck som "sicken konstig brallis" och annan pilsnerfilmsjargong varvas med allsköns förfasningar över unga flickor som röker, till och med "öppet på gatan", och som flirtar skamlöst med unga män. Utom Lena dårå, som är präktig och lite kristen men som brottas med allsköns inre frågeställningar och som när en helt okritisk avståndsförälskelse till den snygga och lite farliga reklamkillen Mikael (som naturligtvis faller för den präktiga och lite kristna Lena, verkar det som nu i alla fall, trots att han omger sig med dussintals unga, snygga och vågade brudar).  HERREGUD.

Nja. Jag får kanske ge Frodo och dom andra en ny chans.

söndag 25 oktober 2009

We know how the story goes

Jag har fått en lapp från Posten, eller vem fan det nu är som delar ut brev nuförtiden när ingenting är som det ska. Ica kanske? Ja, hur som helst har jag fått en lapp att de har kidnappat ett brev, adresserat till mig, med ofullständig frankering. Det var väl kanske inte den helt ordagranna lydelsen, men det var i alla fall innebörden, och nu måste JAG gå till Ica och hosta fram några surt förvärvade slantar i lösensumma för att få något som rätteligen tillhör mig. Precis som i de flesta gisslandraman känns det här helt fel. Det är väl inte JAG som har snålat med portot? Nu vet jag i och för sig inte hur Posten, eller om det är Ica, skulle kunna hitta den snåle fan (jag vet inte heller vem det är) som har fusk-frankerat mitt brev, för personen ifråga lär ju, precis som i de flesta  gisslandraman, inte direkt skylta med sitt namn och sin adress. Men ändå, jag tycker att Posten, eller kanske Ica, skulle kunna vara lite mer överseende i såna här frågor. Det måste ju kosta mer att administrera sånt här minimalt portofusk än vad de får in i slutändan, kan man ju tycka. Får in AV MIG, dessutom, som är helt oskyldig. Det kan verka helt snålt att kontakta portofuskaren i efterhand och kräva tillbaks 11 kronor, men det tänker jag göra om det så blir det sista jag gör.

Ja, man kan ju i och för sig skita i att gå till Ica och betala. Då åker brevet åt helvete och jag får aldrig veta vem i min bekantskapskrets som är en sån komplett oduglig idiot att han eller hon inte klarar av att frankera ett vanligt djävla brev. Och sånt vill man ju gärna veta.

Going down the old mine with a transistor radio

Ja, och för alla er som legat sömnlösa och undrat hur det gick med mina slånbär, så kan jag meddela att de blev plockade. Ingen annan hade hunnit före, så på ett par timmar fick jag ihop drygt 7 liter. Det var med livet som insats, för de allra bästa slånbärsbuskarna fanns i en kohage. Med kor. Jag har inte koskräck, men det gick en rätt maffig tjur där också. Och när cirka ett ton kött närmar sig och lite bryskt undrar vad i helvete man gör i hans hage så är åtminstone inte jag jättekaxig. Bärdjävulen i mig däremot, blängde utmanande tillbaks, så köttberget resignerade och vandrade långsamt bort till sin flock igen utan att vidtaga några åtgärder, och jag kunde lugnt plocka vidare.


Så lugnt det nu kan gå till med alla helvetiska taggar som ett slånbärssnår producerar. Det ser ut som att jag har försökt fånga vildkatter med bara händerna.
Men är det inte lite modernt? Lite 2009? Lite emo, liksom? 

fredag 23 oktober 2009

Better far instead on the rocky road

Jag är lite besatt av att plocka frukt och bär. Det är inte så hemskt noga exakt vad som händer med skörden (den tenderar allt som oftast att omvandlas till alkoholhaltiga drycker, ty vinet ädla känslor föder som det heter), men att bara lämna Guds gåvor vind för våg åt fåglarna eller - ve och fasa, åt andra bärplockare - är så nära en styggelse inför vår Herre man kan komma. Anser jag.

Det är ett fantastiskt bärår i år. Det ställer till det om man är besatt som jag. Igår var jag ute och gick och fick syn på ett helt fantastiskt slånbärsställe. Nu skulle man ju kunna invända att jag ju tillbringade flera timmar med att plocka slånbär förra helgen, men det hör inte hit.

Dessvärre - för mig - hade jag lovat att passa Adrian, så jag fick lämna bären åt sitt öde. Men idag ska de plockas. Jag känner en oro i kroppen. Tänk om någon annan redan har varit där?

torsdag 22 oktober 2009

Med gamla Highland Rover, en båt från Aberdeen

Jamen jag hinner ju aldrig blogga. Men i fredags var vi i alla fall och tittade på Flickan som lekte med elden. På Bio Rio i Tomelilla, biografen som lider av städ-dille. Den här gången hade de fått tekniska problem, så alla vi 11 personer i salongen fick sitta och vänta i halvmörker i sisådär en kvart medan en svettig tekniker brottades med trilskande sladdar på andra sidan väggen.

Men till slut kom filmen igång och den var riktigt bra och inte alls så seg som andra påstått att den var, jag tycker det var bra tempo rakt igenom. Mest gillade jag han som spelade Jan Bublanski. Och Paolo Roberto som Paolo Roberto är ju...Paolo Roberto. Say no more.

Jag har bara en enda önskan inför tredje filmen, och det är att få SLIPPA se fler närbilder av Mikael Nykvist/Blomkvists ludna bringa på bioduken. Tack på förhand. 

måndag 19 oktober 2009

Please be tender, Im in your hands

I helgen har jag plockat slånbär, med varierand framgång. De buskar som jag var som mest attraherad av var inte det minsta attraherade av mig. Det är väl allmänt bekant att slånbärsbuskar är taggiga, vresiga och på det hela taget rätt ogästvänliga, och de buskar som jag tänkte vittja växte dessutom i en fasansfullt brant slänt. Men bärdjävulen i mig skördade med livet som insats. Resultatet ska vi omvandla till likör, men köpespriten räckte bara till ungefär en fjärdedel av bären. Det kanske är dags att börja bränna själv. Jag har redan brutit mot allemansrätten* genom att plocka varenda hasselnöt på hela Österlen, så det är en förhärdad brottsling ni har att göra med. Vi ses på Hinseberg.

* För er som inte känner till FAKTA så är hasselnötter alltså undantagna i allemansrätten och man måste ha markägarens tillstånd för att plocka dem. Det skiter jag i. Dessutom får man, enligt Östgöta- och Skånelagarna, plocka hatten full upp till brättet, eller vanten ända upp till tumöppningen (minns inte vad som gällde i vilket landskap), men det står ingenting om hur stor hatten eller vanten får vara. Tror jag. Jag skiter i det med. SO SUE ME! 

The future is history

Det händer en massa skumma saker när vi ser på film. Härförleden såg vi De tolv apornas armé* från 1996. Där åker Bruce Willis fram och tillbaks i tiden för att ordna upp ett och annat som ställer till det för människorna i framtiden. Och i dåtiden träffar han en läkare, som naturligtvis inte tror på att han är från framtiden. Vid ett tillfälle lyssnar de på nyheter som handlar om en pojke som ramlat ner i en brunn och det är en väldig uppståndelse, men han, Bruce Willis alltså, bara: Nähäedå, det är inte sant, han gömde sig i en lada, det såg jag på nyheterna när jag var liten. Och hon bara: Amen lägg av, du är ju dum i huvudet. Men i nästa nyhetssändning säger de att pojken aldrig varit i brunnen utan hade gömt sig i en lada, och då fattar hon att Bruce Willis verkligen ÄR från framtiden och känner till ett och annat om hur tillvaron kommer att gestalta sig. Och att det kanske är dags att sluta avfärda honom som mentalsjuk och börja lyssna på vad han har att säga.
Jaha, och sedan händer det här. I verkligheten då, inte i filmen. Okej, det var ingen brunn och ingen lada. Men en heliumballong och en låda på en vind och en liten pojke som väcker väldig uppståndelse på nyheterna. Och nya virus är ju snudd på vardagsmat nuförtiden.
De tolv apornas armé står i princip och stampar i farstun.
* En mycket tråkig film där Brad Pitt är skitjobbig och Bruce Willis från framtiden och båda uppför sig mer eller mindre som mentalsjuka. Se den INTE, är mitt mycket goda råd.

fredag 16 oktober 2009

Only fools rush in

Ikväll ska vi gå på bio och se Flickan som lekte med elden. Jag gillade Män som hatar kvinnor, mycket, men jag tror nästan att man har mer ut av att se filmen om man INTE har läst boken först. För som det var nu så, javisst, det var en välgjord film, men jag VISSTE ju hela tiden att

(((SPOILER-VARNING)))

det var Martin Vanger som var den onde och att Lisbeth Salander skulle dra en golfklubba i huvudet på honom i ett kritiskt skede och att Harriet Vanger var i livet och hade befunnit sig i Australien i alla år. Så det var ju inte sådär jättejättespännande som det skulle kunna ha varit om man inte satt inne med denna förhandsinformation.

Inför kvällens biobesök måste jag alltså försöka glömma bort handlingen i Flickan som lekte med elden. Det känns inte som att det ska vara några problem med det. Just nu minns jag knappt vad jag åt till frukost i morse.

Häromdagen såg jag en annons med en uppmaning att skänka en "minnesgåva" till Alzheimerfonden. Jag undrar om de själva såg ironin i den formuleringen.

tisdag 13 oktober 2009

God afton i stugan min nådiga fru, får en främling gå över tröskeln?

I natt vaknade jag av att det var en mygga i mitt sovrum. Man kan ju tycka att det är lite löjligt att vakna för så lite, det var ju inte precis ett trettio vagnars godståg lastat med stenkol som passerade mig, men är man lättväckt så är man.

Och man undrar ju vad det var för en seg och uthållig myggpensionär som liksom lever på övertid så här i mitten av oktober. Jag var inte direkt full av beundran, jag ville mer sova, men mygghelvetet fortsatte att frambringa irriterande ljud så det lät sig inte göras. Till slut gav jag upp och offrade ena armen, eller slängde ut den utanför täcket. Ett myggbett mot min nattsömn, det kändes som ett rimligt byte i det läget.

Men det lilla aset var helt otacksam över denna gåva och bara fortsatte att gnälla omkring i luftrummet runt mina öron och höll så på ända tills klockan ringde. Eftersom det bara är honor som suger blod så antar jag på ganska goda grunder att detta var en manlig individ. Say no more. Min nattgäst var en gammal gubbe i en myggas skepnad. Jag har varit med om bättre.  

Tre av de fyra årstiderna

Det går rätt så långsamt med mina så kallade studier i det danska språket, men i helgen snappade jag upp ett och annat fotbollsrelaterat, för vi såg MATCHEN på dansk tv. Det var lite roligare än på svensk, eller nu betyder ju i och för sig roligt lugnt, men det var väl just vad det var i det svenska laget.

I alla fall lärde jag mig också att förår betyder vår. Efterår är höst, och logiskt sett borde ju då sommar heta år, kan man ju tycka. Men det gör det inte, för det heter sommar. Och höst betyder istället skörd, eller skördetid. Här gäller det fan i mig att hålla tungan rätt i mun.