tisdag 30 september 2008

Kill all the fags that dont agree

Idag hörde jag på radion att det demokratiska partiets presidentkandidat, Barack Obama, sa att "det är dags att någon vuxen tar ansvar i Vita Huset".

Då blir man ju lite misstänksam mot världen i allmänhet och Amerika i synnerhet. Är det konstigt att det är som det är när hela presidentväsendet framstår som ett besök på Disneyland som spårat ur för att föräldrarna hellre ägnar sig åt att sitta i barer och dricka Frozen Margueritas än att se efter sina barn?

You can go blue in your face talking about the human race

Idag lyssnade jag på radio och de pratade om börsen. För mig som inte begriper mig på ekonomi är "börsen" ett lika diffust begrepp som till exempel "marknaden". Och nu sa de på radion att Tokyobörsen hade sjunkit med två procent, och jag bara "procent av VADÅ?", för det tycker jag är en rimlig fråga att ställa i sammanhanget. Och det var det ingen vid mitt bord i fikarummet som kunde svara på, så jag fick hojta över frågan till ett annat bord, där det satt lite ekonomer och drack kaffe. Dom borde ju kunna svara, men det var ändå en massa hm och nja innan någon till slut kläckte ur sig "det totala värdet på alla aktier...väl?".

Det är kanske inte så konstigt att världsekonomin svajar, så jäkla luddigt som detta verkar vara. Vem bestämmer vad en aktie är värd och vem är det som tjänar på det?

"Were not the same. Im an American and youre a sick asshole"

För några veckor sedan köpte jag filmen Baise-moi, som jag tyckte verkade innehålla lagom rikliga mängder videovåld på hämndtema. En riktig tjejfilm med andra ord. I mitt tycke då alltså. Jag är ju som bekant mycket förtjust i hämnd.

Av olika anledningar blev det inte av att se den just då, men det verkade vara en mycket lämplig film att inviga sin nya fantastiska tv med. Så jag fram med filmen och öppnade den, och inuti ligger - Torsk på Tallinn. Så många svordomar som jag fick in under minuterna som följde är det nog ingen som tidigare lyckats med. Det är inget fel på Torsk på Tallinn, tvärtom. Men det var inte vad jag ville se just då. Och dessutom har jag den redan.

Och kvittot hade jag förstås kastat bort för längesen. Men jag tänkte att man får väl ändå åka till Videomix eller Hemmakväll eller vad fan de nu heter nuförtiden, och tala med dem. Fast vad har man för det, där jobbar ju bara en massa 18-åringar och Videomix själva ville ju inte ens teckna kollektivavtal för sina anställda när det begav sig och de skiter nog fullständigt i att jag vill se franskt videovåld istället för Lasse Kongo. På vägen dit tänkte jag ut en massa härskna argument för varför jag skulle få byta min film utan kvitto, vilket jag var hundraprocentigt övertygad om att jag inte skulle få. Uppfylld av vredesmod och övertygad om att detta var sista gången jag satte min fot på Videomix/Hemmakväll eftersom det bemötande jag förväntade mig krävde minst en livstids bojkott stegade jag in i affären.

Väl framme i kassan kamouflerade jag skickligt min inre Michael Douglas i Falling Down och förklarade situationen och sa att jag ville byta min film fastän jag inte hade något kvitto. Och tjejen i kassan bara "javisst" och langade fram ett ex av Baise-moi och bad om ursäkt i ett och samma andetag. 

Jag blev helt lycklig av ett så trevligt bemötande. Michael Douglas kom helt av sig, kan jag säga. Och inte mig emot. Jag föredrar våld på film, i verkligheten känns det mest besvärligt att iscensätta såna där The customer is always right-tjafs.

måndag 29 september 2008

Turning the blind eye to the lie just to keep it all together

I helgen som gick köpte jag ny tv. Bara sådär liksom, fast handlingen har förstås föregåtts av en lång och plågsam beslutsprocess som jag ska skona er från. Värt att nämna i sammanhanget är att jag är 40 år och det här är första gången i hela mitt liv som jag har köpt en ny tv. Det är inte så att jag har snott tv-apparater tidigare, det förhåller sig mer så att jag påpassligt har fått överta såna som andra tröttnat på. De senaste 10 åren eller så har jag tjurskalligt framhärdat med ett tv-kort i datorn och menat att det går minsann alldeles utmärkt och tv-programmen blir ju inte bättre bara för att man fyller sitt vardagsrum med en massa dyr och onödig teknik.  

Att jag har köpt ny tv är alltså ungefär lika stort som månlandningen. Så fort jag smält detta ska jag återkomma med mer information i ärendet.

Och för den som undrar, jag får nämligen frågan ganska ofta, så JA, jag betalar tv-licens. Jag har betalt tv-licens i alla år, för det tycker jag att man ska göra om man värnar om fria och oberoende tv- och radiokanaler. När jag blir minister ska jag bli känd som den som betalt MEST tv-licens i hela världen i förhållande till antal timmar i tv-soffan. Bara så att ni vet.

I dont feel like dancing

Samtal om min nya tv:

Jag: ...och vi undrade vad det var för program som visades och då sa jag "ja, hade det varit den gamla tv:n i datorn hade man ju snabbt kunnat gå ut på nätet och googla vad det var för program" och då sa Oskar "jamen du kan ju kolla på text-tv" och jag bara "VAAA? HAR JAG TEXT-TV? ÄR DET SANT?"
Jenny: HA HA HA! Det här får du ALDRIG berätta för någon. Text-tv är SÅ nittonhundratal!

And we say "Keep in touch"

För en liten stund sedan slog jag på min nya fina tv, bara för skojs skull. Det första som tornade upp sig i rutan var en gigantisk Pernilla Wahlgren som flöjtade fram ett fantastiskt klämkäckt tillkännagivande om att hon hade färgat håret med en helt fantastisk hårfärgningsprodukt. 

Jag blev...chockad, kan man nog säga. Jag var liksom helt oförberedd på denna bryska invasion av tvålfagra reklamfilmer i jätteformat. Min 19"-skärm med sällsynt taskig färgåtergivning var liksom lite mer skonsam i såna avseenden. 

Jag antar att det bara är att vänja sig.
  

fredag 26 september 2008

Putting out the fire with gasoline

Idag flyttade jag på en garderob här hemma. Bakom den hittade jag en gardinstång som varit spårlöst försvunnen i cirka tre år.

Således kunde jag nu hänga upp gardiner i det rum vars fönster varit utan gardiner i cirka tre år. Eftersom det inte funnits någon gardinstång, och "inköp av ny gardinstång" uppenbarligen inte har varit ett högprioriterat ärende. Dessutom är det onödigt att köpa något som redan finns. Jag hade ju bara inte riktigt koll på var.

Så gardiner hängdes upp och jag kände mig riktigt pysslig och mycket nöjd med resultatet. Fast de där home makeover-poängen som jag raskt tilldelade mig själv drunknade snabbt i alla minuspoäng som cirka tre gardinlösa år ger. Antar jag. Men man kan ju inte lyckas med allt.

torsdag 25 september 2008

Sen är det alltid nån annan än ni som får marschera och dö i era smutsiga krig

Aftonbladets skitsajt för kvinnor, Wendela, gastar ut i jätterubriker att kvinnor som har kvinnliga chefer mår mycket sämre än de som har en manlig chef. Det låter ju som en lite märklig slutsats att dra, för det borde ju i allra högsta grad påverkas av vilken typ av arbete man har. Kan man ju tycka. Mycket riktigt står det långt ner i artikeln att en orsak kan vara att de flesta kvinnliga chefer finns inom vård, skola och omsorg, som ju ofta är "underbemannade, underfinansierade och underskattade". I mina öron låter det som en betydligt större anledning till att må dåligt på jobbet än vilket kön chefen har.

Men Aftonbladet i allmänhet och Wendela i synnerhet förnekar sig ju inte. Istället för att då fokusera på varför det fortfarande, tjugohundrajävlaåtta, finns kvinnodominerade så kallade lågstatusyrken, så låter man sin krönikör Malin Wollin* koka ihop någon jävla soppa till krönika, vars enda budskap verkar vara att underblåsa myten om att kvinnligt ledarskap är synonymt med dåligt ledarskap och att alla kvinnor intrigerar och backstabbar varandra så fort tillfälle ges.

Jag vill fan inte höra fler fikarumsmyter och dåligt underbyggda teorier om kvinnligt ledarskap. Särskilt inte i ett medium som påstår sig vilja tillvarata kvinnors intressen. Det är så att man får lust att göra en Michael Douglas i Falling Down. För det här suger fan gammal svettig kamelpenis. Och hör sen.

* Inte för att jag har så enormt höga förväntningar av en som kallar sig själv "Fotbollsfrun", men ändå.

onsdag 24 september 2008

And now selling onions in the richer parts of town

Idag ska vi ha personalaktivitet på jobbet. Man ombads komma med förslag på vad vi skulle hitta på. Patrik och jag föreslog "rida islandshäst". Ingen annan hade några förslag, och därför blev höstens aktivitet "köra gocart".

Fakta 1: Christian vinner alla gocarttävlingar som vi har på jobbet.
Fakta 2: När vi red på mekaniska tjurar klarade Christian bara 23 sekunder medan Patrik och jag satt kvar i över en minut. Var.

Man behöver inte vara någon Sherlock Holmes för att få ihop det här.

tisdag 23 september 2008

I want life

Igår hade jag en så kallad "bad hairday". Jag är van vid att mitt hår liksom tar hand om sig själv. Jag behöver aldrig engagera mig i det förrän det når en viss längd, och då klipper jag mig för att slippa engagera mig även fortsättningsvis. Så enkelt kan det vara, för det mesta.  

Nu har emellertid håret nått den där kritiska längden när det börjar göra som det vill, och det är skitjobbigt. I söndags kom jag hem rätt sent, så jag bara duschade och gick och lade mig. Med blött hår. I går morse såg jag ut som någonting som krattats fram ur en lövhög. Och mina morgnar innehåller ingen extra tid för att åtgärda sådant, så jag fick gå omkring med en slags kompostfrisyr hela dagen.

I går kväll kom jag hem rätt sent, så jag bara duschade och gick och lade mig. Med blött hår. I morse såg jag ut som någonting som krattats fram ur en lövhög. 
I kväll kommer jag också att komma hem ganska sent, så jag kommer bara att duscha och gå och lägga mig. Med blött hår. Och i morgon kommer jag att se ut som någonting som krattats fram ur en lövhög. Igen.

Men på torsdag kommer jag kanske att ha tid att göra något åt saken. Den som lever får se.

Där kan vi gå som zombies medan muzaken spyr floder av skit

Men herregud. Nu har Anna Book av alla människor satt ner foten och sagt ifrån att föräldrar minsann måste ta sitt ansvar och säga till sina barn att de inte kan sjunga, innan Idol-juryn gör det. 

 Jag kan inte nog uttrycka mitt förakt för tv-programmet Idol, vilket jag i och för sig redan gjort, men det förtjänar att upprepas och nötas in.

Men Anna Book alltså. Visst måste ungdomar med artistdrömmar få pröva sina vingar. Men det är bara grymt att låta dem med uppenbar brist på talang och sångförmåga att göra bort sig själva i tv. Saknar ungdomarna självinsikt är det en skyldighet för människor i deras närhet, som föräldrarna, att säga ifrån. Många föräldrar idag är alldeles för fega inför sina tonåringar. De vågar inte ta sitt föräldraansvar. Istället tvingar de Idol-juryn att punktera barnens drömmar, med en kraschad självkänsla som följd. Det är bättre att ungdomarna får höra sanningen i köket än att knäckas i tv-rutan. Det är bättre med tårar i vardagsrummet än i tv:n, framför ögonen på hela svenska folket - och skolkamraterna.

Säger Anna Book. Och jag säger men hallå, Anna Book.  Idol är ju knappast ett NYTT program. Fråga vem som helst vad Idol är och du kommer att få ett svar i stil med "ja, det är en talangjakt och det roligaste är i början när det är uttagning och en jury som säger elaka saker till dom som inte kan sjunga, hahaha". Och med  tanke på att majoriteten av svenska folket verkar tillbringa merparten av sin fritid framför fördumnings-tv så förefaller det helt otroligt att det skulle finnas någon förälder som INTE förstår programidén. Som har MISSAT att hela prylen är en elak jury som hånar folk och inte skräder orden när det gäller att få till taskiga oneliners för att beskriva hur sopiga de som inte håller måttet är.

Och jag tror att många föräldrar faktiskt TYCKER att deras barn sjunger bra. Man är liksom genetiskt programmerad att tycka att sin egen unge är bäst, så är det bara. Dessutom är det en helt annan sak när Stina 17 år trallar med i låtarna på köksradion än när hon ska framföra en låt oackompanjerad framför en kritiskt dömande Idoljury med tv-kameror och publik och nerver. Den insikten har man kanske inte som förälder.  Men jag tror faktiskt inte att NÅGON förälder med vett och vilja skickar sin avkomma i gapet på Idoljuryn med tanken att Stina 17 år ska bli bortgjord i tv och uthängd på Youtube och skrattad åt i åratal efteråt.  

För övrigt är det väl allmänt känt att ALLA tonåringar anser att föräldragenerationen är mossig och helt ovetande, utan koll på någonting. Det är möjligt att Anna Book bad sina föräldrar om råd och lydde dem i allt. Jag gjorde det inte. Ingen av mina vänner har gjort det. Ingen av mina barn har gjort det, trots att JAG, till skillnad från mina föräldrar, är med min tid och verkligen har koll på läget. In my dreams, alltså. Det är och har jag inte alls. Jag är en levande fossil som inte begriper NÅGONTING om livet.

Som förälder kan man säga "gör inte det här, för det är inte bra för dig" hundra gånger till sitt barn, och barnet kommer ändå att göra precis  tvärtom förr eller senare. Smygröka. Ha oskyddat sex. Supa sig fulla. Skolka från skolan. Anmäla sig till en talangjakt på tv för att det verkar vara en ball grej. Och så vidare. Det betyder inte att man som förälder ska acceptera detta. Men det ligger i tonåringens natur att testa var gränserna går och sådär jättemycket att säga till om har man inte i alla frågor.

Jag har stor respekt för jurymedlemmarnas förmåga att bedöma vilka ungdomar som verkligen har en chans att lyckas i den tuffa artistbranschen eller inte. Att väcka falska förhoppningar vore det grymmaste av allt. Där tar faktiskt juryn sitt ansvar.

Säger Anna Book. Och ja, jag kan hålla med Anna Book om att många föräldrar är för jävla mesiga, och att de inte vågar vara vuxna. I många andra sammanhang. Men min uppfattning är att om Idoljuryn, eller rättare sagt programansvariga, hade tagit sitt "ansvar" så hade en första audition med de här ungdomarna som är så nervösa, så tondöva, så omusikaliska, så fyllda av drömmar, de som är så jättebra förnedrings-tv, aldrig vare sig filmats eller visats i något sammanhang. Om Idol-ansvariga hade tagit sitt "ansvar" så hade de fått framföra sina låtar, fått ett "tack, men du är inte vad vi söker" och så hade det varit bra med det. Och när man sållat agnarna från vetet och bara hade kvar de som man bedömde hade möjlighet att "lyckas", DÅ hade man slagit på tv-kamerorna och börjat göra sitt program.

Fan, då hade ju till och med jag kunnat tänka mig att titta på det. Men som det är nu är det helt omöjligt. För det är förnedring i kommersiellt syfte, det är att spotta folk i ansiktet för Judaspengar, det är skit. Och det vägrar jag ta del av.

måndag 22 september 2008

"Come and play with us, Danny...forever and ever and ever."

Jag har ett sug efter skräckfilm. Dessvärre har jag även en rätt så ymnig fantasi som utan vidare producerar potentiella yxmördare bland folk i  min relativa närhet, samt med lätthet hittar motiv för eller associerar till bestialiska splattermord i de mest vardagliga sammanhang ("-Men kolla, den här macken ser ju precis ut som den macken där Earl slaktar den där killen i Kalifornia för att få pengar till bensin. Här tankar i alla fall inte jag!") som gör att det där suget liksom kommer av sig ibland. Åtminstone när jag är ensam. Att titta på skräckfilm ensam är väl ingenting, egentligen (man kan ju dessutom snabbspola, fast inte hos mig för det är något skit med fjärrkontrollen, men rent teoretiskt klarar man sig rätt bra på egen hand). Men sen ska man ju borsta tänderna och sånt, och då står det någon blodtörstig fan med en yxa i badrummet. Det vet man ju. Och man vet också hur det slutar. Det slutar med ond bråd död.

Därför vill jag gärna ha sällskap i skräckfilmssoffan. Visserligen är det ingen garanti för överlevnad, herregud, Jason slaktar ju hela skolklasser utan att blinka, för att bara ta ett exempel. Men om man ändå ska bli styckmördad kan man ju lika gärna bli det i trevligt sällskap, som jag brukar säga.

I fredags föreslog min pojkvän att vi skulle titta på Omen. Eftersom jag minns den som något av det läskigaste jag sett så blev jag mycket uppspelt och såg fram mot en riktig myskväll med videovåld och andra trevliga inslag. Men vad som en gång i tiden var läskigt för en 14-åring är uppenbarligen inget som får en desillusionerad 40-åring att höja på ögonbrynen. Damiens utbrott inför kyrkobesöket skulle kunna vara hämtat ur Nannyjouren, det var nästan så att man väntade sig att Nanny Anne-Lie skulle komma körande i sin lilla bil och börja prata om regler och vikten av att vara konsekvent. 
I övrigt var det väldigt mycket dialog och lite blod. I Omen alltså, inte i Nannyjouren. Den enda död som var lite makaber var när fotografen (jag menar fortfarande i Omen, inte någon i produktionsteamet kring Nannyjouren) fick huvudet avklippt av en glasruta, men det var nog mest för att han hade en så gräslig Gustav Vasafrisyr.

Annars kändes faktiskt hela berättelsen väldigt krystad. Är det inte otroligt långsökt att 1. slå ihjäl någons nyfödda barn helt slumpmässigt för att sedan 2. övertala pappan att adoptera ett annat barn som 3. är en korsning mellan Satan och en schakal? Gör inte Djävulen det rätt svårt för sig här? Vore det inte enklare att liksom bara göra som i Rosemary’s baby, befrukta en kvinna och slippa allt tjafs med nervklena barnsköterskor som tar livet av sig och desperata fäder som reser jorden runt för att söka svar i gamla gravar? Som för övrigt var väldigt lättöppnade. Inte för att jag någonsin har öppnat en grav, men jag föreställer mig att det är lite mer besvär med det än att typ öppna en dörr till en jordkällare.

Nej, man får väl hålla sig till The Shining. Det minns jag som en verkligt nervkittlande skräckfilm, men minnet är uppenbarligen inte vad det borde vara. Så plötsligt sitter man väl där och tar en imaginär drink med Lloyd i den stängda baren på Overlook Hotel och har det riktigt mysigt medan liken ruttnar och pannan smygökar och det går åt helvete med allt. 
Mysigt var ordet, som sagt.  

Walk along and talk along and live your lives quite freely

Någonting som aldrig kommer att upphöra att förvåna mig är varför folk som beklagar sig över att det är så tråkigt/jobbigt/tidsödande att shoppa med sin partner överhuvudtaget följer med till affären? Varför stannar ni inte bara hemma? Kom för fan inte och gnäll över att ni "tvingas" bära kassar och vara smakråd och påstå att ni "måste" följa med för husfridens skull. Det måste ni nämligen inte alls. Ni är väl för fan vuxna människor, och om ert äktenskap står och faller med ett besök på Väla Centrum så är det inte mycket att hänga i julgranen. Kan jag ju tycka.

När man, för att låna ett uttryck av kamrat Drakenhierta, besöker den lokala stormarknaden från helvetet, ser man ofta hela familjer i upplösningstillstånd. Barn som skriker som stuckna grisar och föräldrar som grälar över frysdisken. Alltså allvarligt, varför utsätter ni er för detta? Om man nu ÄR två vuxna personer i hushållet, varför stannar inte den ena hemma med barnen och den andra åker och handlar i lugn och ro? Ingen kan väl ha något nöje av detta jävla trauma?

Skärpning, kretiner.

torsdag 18 september 2008

Stackars barn men snart blir det varmt

Telefonsamtal mellan mig och min mamma:

Min mamma: Och så cyklar du inte till jobbet nu när det är kallt och du är förkyld!*
Jag: Amen herregud, det är ju bara 800 meter!
Min mamma: Det är som den där låten med han den där Thåström!
Jag: Den heter 800 GRADER!
Min mamma: Jaså.

* Jag är inte förkyld, men det stod liksom och vägde. Nu har det vägt tillbaks igen. Viktig info eftersom jag ser förkylningar som PERSONLIGA NEDERLAG.

onsdag 17 september 2008

Thats my girl

Msn-samtal mellan mor och dotter:

Puppan säger: 
Du vet den där bloggen jag visade dig, hon som skriver som ett sär med en massa punkter överallt och en massa utropstecken?Sparkling säger:
Ja?
Puppan säger: 
När jag sa till Emily att jag tyckte det var jobbigt att läsa eller nåt sånt för att hon skriver som en apa

Puppan säger:så fattade hon inte varför.
Sparkling säger:HA HA HA!
Puppan säger: Hallå! ALLA måste ju förstå att det inte är korrekt att skriva så!
Sparkling säger:
Exakt!

tisdag 16 september 2008

Well, Harry doesnt mind if he doesnt make the scene

Jag vägrar låta nageltrånget från helvetet underminera min konditionsträning. Går det inte att springa så får man helt enkelt bita ihop och träna något annat. Typ step up. Eller om det heter bara step nuförtiden, jag vet inte.

Man kan ju verkligen undra vad det är som är så roligt med att stå och kliva upp och ner på en låda, och jag kan inte svara på det. Men roligt är det. Jag är sämst i Sverige på koordination, så förmodligen är det även roligt för de som till äventyrs skulle råka få syn på mig under ett pass. Själv är jag så upptagen med att hålla reda på höger och vänster och alla glosor som betyder olika steg  hit och dit att jag inte märker ett skit av omvärlden förrän passet är slut. Jag måste dessutom illstirra på instruktören precis hela tiden för att hänga med i svängarna. Förmodligen hade det varit bättre att hålla blicken på lådans kant, men jag har starka och bra fotleder som tål en hel del snedsteg.

För övrigt har jag fortfarande inte fått någon kallelse till någon läkare. Enligt vårdgarantin ska man få det inom sju dagar, men nu har det gått typ tre veckor. Jag antar på goda grunder att den senildementa distriktssköterskan glömde bort mig och min tå i samma sekund som jag lämnade undersökningsrummet, men för den som är intresserad kan jag meddela att man kan avlasta trycket med sporttejp och man kan få nageln att ändra tillväxtriktning med hjälp av mera sporttejp. Sporttejp is the shit, det hjälper mot allt.

måndag 15 september 2008

Death Magnetic

Förhör i fikarummet:

Jag: Christian, har du betalat för din nya Metallicaskiva?
Christian (efter en lång paus): ...jag betalar för min bredbandsuppkoppling.

Driving my car so far

Idag var det dags för det årliga besöket på Svensk Bilprovning. Både jag och min mytomspunna bil har alltså blivit ett helt år äldre. Dessutom bloggade jag om detta redan förra året och det känns inte som särskilt längesen. Tiden går fort när man har roligt, uppenbarligen.

Det var nervöst, som vanligt. Patrik föreslog att jag skulle distrahera personalen på bilprovningen genom att börja snacka, så att de liksom rycktes med i min aldrig sinande svada av ord och glömde vad de skulle titta efter, men det händer något konstigt med mig i miljön på Svensk Bilprovning. Jag blir helt katatonisk och kan knappt kommentera vädret ens en gång.

I flera dagar har jag yppat min oro inför besiktningen för i stort sett alla människor jag träffat, och ALLA svarar typ "jamen det är väl aldrig några problem med en gammal 740". Jag gillar verkligen min bil, vad jag inte fattar är varför inte alla människor i hela världen kör omkring i världens mest problemfria bil? De är visserligen inte snygga, men man har väl inte en bil främst för att vara snygg? Och för övrigt så klär ju allting en skönhet. Och så vidare.

Killen på bilprovningen berättade dock i förtroende att 1990 var en av "de bättre årgångarna", nästan som om det vore en flaska vin. Till skillnad mot sina föregångare har 1990 års modell ett förbättrat rostskydd i form av till exempel galvaniserat underrede och balkar. Bara så att ni vet, ni som ligger sömnlösa och undrar vad det är som skiljer en 90:a från till exempel en 87:a.

Och för övrigt tyckte killen på bilprovningen att min bil var "helt perfekt". Och där var vi helt överens, han och jag.

torsdag 11 september 2008

Dagens fråga, fortsättning

I morse när jag satt i fikarummet och underhöll mina bordskamrater med en miniföreläsning om skillnaden mellan mördeg och smördeg så sa Linda "men filodeg då, vad är det"?

Och det var det ju ingen som visste. Nu kan jag berätta att filodeg görs på olja, vetemjöl, salt och vatten. Om man istället för vetemjöl använder rismjöl kan man göra vårrullar.

Google är bra för själen.

Let there be chaos

Idag har jag lyssnat på radio. Jag är ganska dålig på det, men försöker bli bättre. Jag blir ledsen i själen av reklamradio och mainstreammusik, så därför väljer jag P1 istället. För att kunna vidga mina vyer en smula.

Fast ibland undrar man ju. Idag var det en programledare som uttryckte sig som följer:

...man arbetar mot nazism och främlingsfientlighet i skolorna, så att det inte blir liksom Hitler igen.

Men alltså, allvarligt, "så det inte blir liksom Hitler igen"? Borde man inte ha bättre ordförråd än så när man jobbar på radio? Kan man ju tycka.

Another institution, another cross to bear

Aftonbladets nya kvinnosatsning, Wendela, är skitirriterande. Nu kan man naturligtvis invända att det ju bara är att låta bli att läsa så är problemet löst, men jag har svårt att bara ignorera sånt som stör mig. Och stör ni er på det är det ju bara att låta bli att läsa.

I alla fall, en artikel som retade gallfeber på mig häromdagen var Bråkar ni ofta i videobutiken? Sluta med det. Här är tjejfilmerna även killar gillar. När det för husfridens skull är dags att ge med sig och slopa action för lite romantik finns det nu några säkra kort. "Fyra bröllop och en begravning" är den bästa tjejfilmen - om killarna får välja. Den hamnade överst på listan om vilka romantiska komedier killar faktiskt kan tänka sig att se igen. Flickfavoriten Hugh Grant har huvudrollen i fyra av filmerna på topp tio-listan som sammanställts av www.onepoll.se.  
- "Fyra bröllop och en begravning" är jättebra. Den är inte en typiskt töntig tjejig romantisk komedi, säger talesmannen John Sewell till Daily Star.

Om killarna själva får välja:

  1. Fyra bröllop och en begravning  
  2. Titanic
  3. Love Actually
  4. Ghost 
  5. Pretty Woman
  6. Bridget Jones dagbok
  7. Notting Hill
  8. Dirty Dancing
  9. Vad kvinnor vill ha
  10. Jerry Maguire

Vad lär vi oss då av detta?

  1. Alla tjejer gillar enbart romantiska komedier.
  2. Alla killar gillar enbart actionfilm.
  3. Om tjejer inte får se romantiska komedier tillsammans med sina pojkvänner då och då äventyras "husfriden".
  4. Typiska "tjejfilmer" är töntiga.
  5. Alla tjejer, och många killar, älskar Hugh Grant.
  6. Film kan inte bara vara film, utan måste könsgeneraliseras på ett sätt som känns otroligt förlegat.

För helvete, Aftonbladet. SKÄRP ER.

 

 

Dubbelfel

Med risk för att, verkar det som, göra mig ovän med hela svenska folket, ska jag nu bekänna en sak. Jag hatar Jojje Wadenius. Eller kanske inte honom som person då, men hans musik. Det hjälps inte att han är en duktig musiker och representerar allt som alla påstår var så trevligt från sjuttiotalet. Jag hatar ändå alla läten han någonsin frambringat så mycket att jag skulle kunna skära upp pulsådrorna i takt med signaturmelodin till "Kalles Klätterträd".

Och en som jag också hatar är han den där djävla James med "Älgarna demonstrerar" och "Hur ska jag göra för att komma över vägen". Jag känner så mycket äckel vid blotta tanken på dessa alster att jag inte finner någon rimlig jämförelse. TA BORT!

Idag stod jag på Åhlens och bläddrade bland skivor, om någon skulle råka dra sig ett sådant 1900-talsfenomen till minnes, så hittade jag en skiva som James och Jojje gjort tillsammans. Det måste ju vara en produktion som härstammar raka vägen från HELVETET, med Den Onde själv vid mixerbordet. Och jag tog i den.

Nu känner jag mig oren. Besudlad. 

Usch.

Och dessutom är det otroligt fult att stava sitt namn med två j. 

onsdag 10 september 2008

Det blev sommar för fröken Svår

Kamratandan i fikarummet:

Jag: Det var ju många många år sen man fick ge upp det här med att "spela svår"...Det är ju ändå ingen som fattar vad man menar! 
Björn: Om du ÄR svår, så är det väl sin sak. Men man behöver ju inte låtsas att man är svår.
Jag: Jamen jag tycker inte att jag är det minsta svår.
Tord: Nej, inte svår...men lite kärv!
Christian: Och dryg!

Dagens fråga

Idag i fikarummet kom vi att diskutera skillnaden mellan mördeg och smördeg. Ingen visste säkert, alla gissade friskt och jag bestämde mig för att innan dagen var till ända och innan natten fallit på så skulle detta mysterium vara löst.

Nu har jag läst på. Det förhåller sig som så, att en mördeg är söt och en smördeg är inte söt. Av mördeg gör man småkakor och av smördeg gör man napoleonbakelser. Typ.

Så var det med den saken. Om det var någon mer än jag och mina kollegor som undrade, alltså.

Sov i ro uti din grift

Jag har sorgliga nyheter. Den imaginära personen Torr&Trång har lämnat detta livet. Hon har blivit avstängd från dejting-sajten för "spridande av vilseledande information" eller något liknande, och eftersom hon bara existerade där så är hon nu att betrakta som hädangången. Förmodligen var det någon av alla miljoner karlar som träget uppvaktade henne som tröttnade på hennes eviga förhalningsteknik när det började handla om att webcamma eller träffas för lite het och kravlös sex.

Miss E ringde och överlämnade dödsbudet, och även om jag inte riktigt har haft tid att hänga med i Torr&Trångs öden och äventyr på sista tiden känns det ändå lite tomt utan henne. Nästan lite sorgligt. Vi får se om hon dyker upp i en ny skepnad vad det lider.

R.I.P.

tisdag 9 september 2008

I gideoniternas tjänst

Fikarumssnack:

Jag: Man undrar ju varför det finns just Nya Testamentet på alla hotellrum.
Stefan: Va?
Jag: Ja, på alla hotell finns ju alltid ett exemplar av Nya Testamentet. Man undrar ju varför det är just Nya Testamentet, varför det inte är Gamla Testamentet eller hela Bibeln? Eller, det har i alla fall jag funderat på.
Christian: Har du aldrig lagt märke till att det finns tv på hotellrummet?

They dont give a damn about any trumpet playing band

Aftonbladet har startat en ny sajt som heter Wendela och riktar sig till kvinnor. Jag är i allmänhet rätt skeptisk till sånt som riktar sig specifikt till kvinnor. Eller specifikt till män. Det blir så stereotypt och löjligt, och Wendela är tyvärr inget undantag. Det hade jag i och för sig inte väntat mig heller, men ändå. Någon gång tror man ju att ett mirakel ska inträffa.

Man säger sig vilja lyfta fram det som är roligt, viktigt och mest engagerande, men med rubriker som Het och härlig höst? Kolla ditt sex- och kärleksastro för september eller Plocka höstens godbitar - trendiga höstskor fixar fina fötter så tycker inte jag det är särskilt konstigt att ingen tar kvinnofrågor på allvar, om det är det här som ska föreställa vara viktigt och engagerande.

Låt mig för helvete slippa ännu fler media som innehåller modereportage, relationsråd, bantningstips eller förslag på hur man piggar upp sitt sexliv. Om ni inte kan skriva om något vettigare så låt för fan bli. I’ve had enough.

måndag 8 september 2008

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras

Och man hinner knappt öppna tidningen innan man hittar nya språkliga våldtäkter. Idag såg jag att Sibylla gjorde reklam för "köttbulle MEAL".

Vad i helvete är det frågan om? Sibylla är ett svenskt företag, köttbullar är svensk mat, eller nu kommer väl någon säkert att hävda att det är det inte alls, det är kanske som med kåldolmarna, men i alla fall, det känns inte som att köttbullar är en exportvara från Amerika i alla fall. Och ordet måltid är etablerat sedan hundratals år tillbaks. Varför väljer man att kalla detta för MEAL?

Det är så man borde matvägra utanför Sibylla i ren protest. Och så kan man undra varför det heter just Sibylla, är det så oklart vad maten innehåller att man måste ta en spådam till hjälp? Men så var det inte, namnet går att härleda till arvprins Gustav Adolf, ni vet han som aldrig hann bli kung för han dog i en flygolycka. Men hans fru hette Sibylla och därför döpte man en korvkiosk efter henne. Hur smickrande det nu kan tänkas vara. Men enligt uppgift hade hon svårt att lära sig svenska, så det ligger kanske mer bakom det här med "köttbulle meal" än vad man kan tro.

fredag 5 september 2008

Till mästerskapet gives blott en bana

Felstavningar är aldrig vackra. Det är väl en sak om man råkar slinta på tangentbordet i sann 2000-talsstress. Det kan hända även den bäste. Dvs, det har till och med hänt mig. 
Men när man stavar fel för att man inte begriper bättre tycker jag att det är att våldföra sig på ärans och hjältarnas språk.

Det är två sorters felstavningar som jag tycker sämre om än andra felstavningar. Den första är när man stavar ord med två j. Till exempel "hajjar" eller "grejjer". Det finns INGA ord som stavas med två j. 
Det andra är när man stavar "pub" med två b. Särskilt i bestämd form. "Vi tog en öl på pubben" är nog den mest avtändande mening jag sett i hela mitt liv.

Det här duger fan inte. Skärpning, kretiner.

torsdag 4 september 2008

Delmängdsaxiom, my ass

Ibland kan man göras uppmärksam på frågeställningen Om ett träd faller i skogen och ingen hör, låter det då? 
Vad är det för djävla fråga egentligen? Vem har kommit på tanken, och vad är det för mening med att spekulera i det?

Jag funderade på detta i videoaffären, dit jag styrde mina Kalle Ankafötter efter jobbet. På radion slaktade Håkan Hellström Jag ger dig min morgon och detta i kombination med ovanstående ledde till att jag kände mig tvungen att impulsköpa filmen Baise-moi. Nu har jag läst ungefär femtiotusen recensioner som sågar den som skräp och porr. 

Det här kan ju bli riktigt spännande.

onsdag 3 september 2008

Kingdom of the blind

Jag har påbörjat en liten nätbaserad högskolekurs i kvalitetsteknik. Kursen börjar den här veckan, och istället för att traska iväg till en föreläsning så får man  logga in på en plattform, vilket verkar vara en synonym för "förvandla ditt bredband till ett 28k-modem", men det kan ju ge en angenäm känsla av nostalgi, kanske.

Jag loggade in och kollade runt lite. Bland annat finns en "e-portfolio", där tanken är att man ska presentera sig själv. Eftersom jag inte har sökt till den här kursen för att få kompisar så har jag inte brytt mig om att göra det. Nu har jag fått ett mail från läraren, där hon bland annat skriver Var nu vänlig och lägg in lite uppgifter om dig själv i din ePortfolio som du hittar i översta menyraden. Jag är nyfiken på din bakgrund. Min uppfattning är att alla studenter har något att tillföra, inte bara läraren!

Sådana där käcka uppmaningar får mig att vilja kaskadkräkas över tangentbordet. Jag vill bara maila mina sura inlämningsuppgifter och få ett betyg, inte fläka ut mitt privatliv till kreti och pleti. Speciellt inte till en lärare som jag aldrig har sett och som tränger sig på och liksom läxar upp en det första hon gör. Jag är rätt avogt inställd till lärarkåren i allmänhet, även om det finns undantag.

Man kunde ha en blogg på sin e-portfolio också. Jag funderar på att länka till den här istället.

tisdag 2 september 2008

In the silence of a graveyard, someones talking to himself

Om jag påstår att det gick bra att springa Tjejmilen med nageltrång och såriga fötter så ljuger jag. Askungens systrar hade förmodligen klarat av det både snabbare och bättre än vad jag gjorde, men så är jag ju också osedvanligt långsam även när jag är så kallat skadefri (läs: aldrig). Men i mål kom jag i alla fall. Jag hade ägnat timmar åt att i förebyggande syfte tejpa, plåstra om samt klippa till och klistra på små skyddande filtremsor på mina sargade fötter. Det var nästan lite hemtrevligt, eller när jag tänker efter var det kanske mer som att ha doktor Mengele som slöjdlärare. Men fötterna höll åtminstone...ett tag. Inte hela milen, men gott och väl halva, och sedan var det bara att bita ihop och fortsätta. Man är väl en viking.  

Nu mår mina Kalle Ankafötter om möjligt ännu sämre, men det dröjer å andra sidan ganska länge till nästa lopp så det ska väl ordna upp sig så småningom.

Dessutom har jag investerat. Vi skulle egentligen bara gå in i första bästa affär för att fråga efter vägen till närmaste apotek. Den första bästa affären råkade vara Runner’s Store, och det blev ett dyrt besök. Jenny köpte nya skor och själv kostade jag på mig ett par fantastiska X-socks Sky Run för 200 spänn. Jag fick dessutom den fantastiska möjligheten att beklaga mig över mina fötter i evigheter för en mycket trevlig och förstående tjej som jobbade där. Det var nog avsevärt billigare än att gå och tala ut hos en psykolog, vilket jag har god lust att göra när anden är stark men Kalle Ankafötterna svaga.

På Baker Street

Förhör:

Herr C: Jobbar du över?
Jag: Nej, jag började lite senare idag.  
Herr C: Och så har du kört bil hit...Du har alltså haft sex i morse, erkänn!