fredag 29 februari 2008

It was in another lifetime

I natt när jag inte kunde somna låg jag och tänkte på intermediära livsformer i plattmaskars reproduktionscykel. Jag kunde inte komma ihåg om schistosomuler var kopplade till den sexuella förökningen och sporocyster till den asexuella eller om det var tvärtom. Och vilket kommer först, miracidium eller redie?

Jag var tvungen att gå upp och slå i lämplig litteratur för att få sinnesro och nattsömn. 
Obs, det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal.

* Så här hänger det ihop: ägg (sexuell reproduktion i huvudvärd) --> miracidium (frisimmande) --> sporocyst (asexuell reproduktion i mellanvärd) --> redie --> cerkarie (frisimmande) --> schistosomul  --> adult mask --> ägg, osv.

Vet du vad kärlek är så säg det nu

I fikarummet:

Jag: I natt satt jag uppe och läste i mitt examensarbete. 
Stefan: Vad var det det handlade om egentligen...någon slags maskar, va?
Jag: Reproduktionsmönster hos plattmaskar. Och jag blev så nöjd när jag läste igenom det i natt, jag tänkte "Fan vilket bra examensarbete det här är". 
Christian: Men för helvete Sparkling, skaffa ett liv...Ring högtalarmannen!

Lost vecka 9

Sådär, då har jag samlat ihop mig en smula och känner mig redo att leverera veckans Lostbetraktelser:

  • Jag vill börja med att ta upp en grej som jag glömde förra veckan och som har stört mig sedan dess. Han Miles, skulle ju vara någon som kunde kommunicera med andevärlden. Och när han var hos den där äldre kvinnan, var inte bokhyllan extremt lättflyttad? Han bara puttade lite på den fastän den var full med böcker, och vips bara gled den åt sidan och blottade en säck med knark och pengar. Det var nästan så att man kunde tro att han fick hjälp av en poltergeist. Eller en inspelningsassistent.
  • Jag förundras fortfarande över att Naomi ser så fräsch ut fastän hon är död. Det har visserligen inte gått veckor på ön bara för att det gjort det i tv-soffan, men ändå. Någon liten fluga kunde väl ändå surra kring liket för att ge det hela lite mer trovärdighet. Och det var ju hemskt vad Sayid håller på och pysslar med henne hela tiden. Hon kanske inte ens är död? Hon vaknar kanske upp ur någon märklig medvetslöshet, som de som höll på att bli levande begravda för ett par säsonger sedan?
  • I övrigt var hela storyn med framtids-Sayid mycket skum. Varför har han blivit lejd till yrkesmördare av BEN av alla jordens människor? Varför sköt han snubben på golfbanan bara sådär? Och vad gjorde han på Saychellerna? Och vad gjorde han sedan, eller tidigare, det är inte lätt att hänga med i alla kronologiska krumbukter, i Berlin av alla jordens städer? Och varför heter alla kvinnliga tyska rollfigurer som medverkar i amerikanska produktioner Elsa och är blonda?
  • Och är det inte märkligt när de ska flyga iväg med helikoptern? De ska flyga över öppet hav och vet att det är något skitskumt magnetfält som gör att plan kraschar och båtar försvinner från radar, osv. Ändå sitter Sayid i världens största dörröppning med fritt blås över hela jättehavet. Han har ju ändå varit med om en flygolycka nyligen. Sätt på dig säkerhetsbältet! vill jag mest av allt ryta.
  • Och varför går Dan omkring i skjorta och slips och ser ut som att han jobbar på ett kontor med luftkonditionering, när alla andra transpirerar kraftigt i djungelhettan och har svettfläckar stora som dasslock?
  • Och den här moderna byn, som the others bodde i...Var är de nu, förresten? De var ju en hel drös, och nu är det bara Ben och Juliet och Alex och Karl kvar. Men allas tvätt hänger fortfarande och fladdrar för vinden, bara så ni vet.

To be continued...

torsdag 28 februari 2008

"Och det vart afton och det vart morgon"

Igår kväll var besökte jag en kompis som jag inte träffat på länge. Vi lagade mat, drack vin och det förekom inte en enda mening som inte innehöll minst en glosa ur vår synnerligen rikhaltiga vokabulär av runda ord.

När jag vaknade i morse var jag i det närmaste ofattbart trött. Jag stiger upp nästan innan djävulens hantlangare börjar blåsa liv i helvetets eldar, så det händer sällan att jag studsar upp med ett leende. Det gjorde jag inte nu heller. Jag fick tänka i evigheter innan jag kom på hur man stängde av larmet på mobilen och jag släpade mig upp och klädde på mig.

För några dagar sedan tappade jag min klocka i ett klinkersgolv så att den stannade, men den gick mirakulöst nog att skrämma igång igen. Men nu visade den 23.50. Typiskt att den ska gå sönder på riktigt just idag, tänkte jag surt. 

Fast sedan var alla andra klockor visst också 23.50. Och min trötta hjärna insåg att det faktiskt inte var morgon än, utan snarare fortfarande kväll. 
Och det var kanske inte så konstigt att jag upplevde det som ovanligt omständligt att stänga av mobillarmet. Det hade ju inte ens ringt.

Teambuilding i praktiken

Vi står på jobbet och pratar om en produkt som utgick ur sortimentet strax innan Jesus red in i Jerusalem på en åsna.

Tord: ...eller hur var det egentligen?
Jag: Ja, titta inte på mig, det var innan min tid. För jag är inte lika gammal som Magnus!
Tord: Inte?
Jag: Absolut inte! Det skiljer så gott som ett decennium mellan oss, kan man säga*.
Magnus: I intellektuell mognad menar du?
Jag: Vadfan!
Tord: Och vem är i så fall den äldre?
Magnus: Jag är den äldre. Även om jag ser yngre ut!

* 3 år. Jag avrundade lite uppåt.

Jag speglade mig i fönstret, såg mitt allra bästa jag

Idag var det dags för ett återbesök hos Dr Kovac, min ruskigt stiliga och nästan onaturligt sympatiska tandläkare. Han tog emot utan munskydd och jag låg som bedövad av hans vackra uppenbarelse och bara lyssnade till hans milda och kloka ord. Han talade i och för sig mest om en porslinskrona som han vill upprätta i min mun någon gång i i framtiden efter nästa tandvårdsreform, men det hör inte hit. Det var enligt mig en mycket förtätad stämning i mottagningsrummet. I alla fall under ett par minuter, tills han satte igång med sina egentliga göromål. Det finns ingenting förtrollande med att ligga med uppspärrad mun och känna sig som en trilskande ponny som blir betslad mot sin vilja. 

Dagens besök var Dr Kovacs eget initiativ, och det syftade till att fylla ut ett mellanrum mellan två kindtänder där det känns som att stora delar av mina måltider fastnar. Det tog cirka en halvtimme. Då fick jag lite bedövning också. Inte för att det egentligen behövdes, för tanden som skulle byggas på och fyllas ut är rotfylld. Men Dr Kovac menade att man kunde bedöva lite ändå, så att det inte skulle ömma i tandköttet. Han är så omtänksam, och det finns ingen som kan bedöva så bra som Dr Kovac. I alla fall ingen som jag har träffat.

Det där med tandläkarbesök tär rätt hårt på min mentala hälsa. Varje gång jag hittills har lämnat Dr Kovacs rum så blir jag stående helt förvirrad och måste fråga honom åt vilket håll utgången ligger. Och det är inte precis någon jättemottagning vi talar om, men hela den del av hjärnan som styr sådant som närminne och lokalsinne blir helt utslagen. Det är rätt förnedrande. 
Idag bestämde jag mig för att verkligen memorera vilket håll utgången låg, så att jag skulle framstå som lite mer intelligent än en gråsten. Jag koncentrerade mig så intensivt på åt vänster, åt vänster, åt vänster att jag glömde min handväska, och Dr Kovac fick ila efter mig i korridoren.

När jag skulle betala trodde både jag och mottagningssköterskan att det hade blivit något fel i systemet. Det stod nämligen Att betala: 0 kr. Sköterskan var tvungen att gå och fråga Dr Kovac om det stämde, för det verkade helt orimligt och det tyckte jag med. Det kostar ju alltid skjortan att gå till tandläkaren även om det bara tar några minuter och man inte har några hål. Och jag hade ju ändå varit där i en halvtimme och fått både bedövning och fyllning och härdning och slipning och ett litet föredrag om hur man tillverkar porslinskronor. Jag hade förväntat mig att det skulle gå på sådär en tusenlapp. Men Dr Kovac vidhöll att det inte skulle kosta någonting. Dagens besök var gratis.

Nu är det ställt bortom allt tvivel att det inte kan finnas någon tandläkare som överträffar Dr Kovac i hela världen.

Jesus var en tomte

Jag tog och tittade till mitt sociala experiment på dejting-sajten lite. En person som gett sig själv nicket "URGULLIG" hade mailat följande uppiggande rader:

Tjingerling på dej du denna Onsdag bara jag som tassar in på din sida,  och kollar läget. När man ändå är här kan man ju passa på och skriva några rader, Just nu är det grått och trist väder ute och regn så vad passar inte bättre än att kika in på din sida, vill samtidigt passa på att önska dej en underbar Onsdag. Och du var rädd om dej. 
Kram

MEN TA BORT. Jag fick hyperventilera en stund över tangentbordet innan jag i rent självplågeri klickade in mig på URGULLIG:s presentation. Där stod det bland annat:

En kille som inte alltid är så himla fräsch och fin som alla andra här tydligen är hela tiden! Vaknar inte på morgonen med ett leende på läpparna. Men rufsigt hår och röda ögon har jag däremot. Dessutom så händer det att jag fiser, petar näsan, rapar och gör allt sånt som man tydligen inte ska! 
Känner mig inte sexig 24/7 heller...Är inte extra charmig och glad...Hmmmm...Kan det vara så att man är ganska normal till skillnad från vissa andra?

 

Nu fan är klostret nära.

onsdag 27 februari 2008

And for this gift I feel blessed

Är det inte lite konstigt med folk i ens egen ålder som helt ogenerat uttalar Google som "Goggel"? Verkar det inte lite...retarderat?

Vad säger vett och etikett om hur man bör agera i en sådan här situation? Ska man låtsas som ingenting och därmed riskera att bli tagen för ett riksmongo som inte klarar av att uttala elementära ord? Eller börja artikulera Goooooooooooooooooooogle så att man framstår som ett pedagogiskt vansinne?

Theyre calling, theyre calling, I have to be there

Efter en mycket affekterad jämställdhetsdiskussion i fikarummet, där bland annat medias skeva fokusering av dam- respektive herrfotboll avhandlats:

Jag: Alltså, det är så jävla typiskt karlar...
Stefan: Alltså, jag HATAR det uttrycket!
Jag: Ungefär lika mycket som jag hatar när någon säger att vilket P15-lag som helst skulle slå svenska damlandslaget i fotboll.
Stefan: Nej, men så är det ju inte alls! ...P16 däremot!

Stefan är inte rädd för att dö.

tisdag 26 februari 2008

When you go, will you send back a letter from America?

När vi spelar TP:

Jag: Vid vilken berömd mur ligger Jurij Gagarin begravd?
Min mamma: Kreml?
Jag: Ja! Gud vilka lätta frågor du får.
Mn mamma: Var det rätt? Jag hade tänkt säga Berlinmuren.
Min pappa: Den är ju riven!
Min mamma: Han kan ju ha legat begravd där ändå!
Jag: Men varför i helvete skulle dom begrava en ryss i Tyskland?
Min mamma: Ja, jag tänkte...i Öst-Berlin kanske.

Sara Wedlund: "Satan åt min lilla ponny"

En recension av gårdagen:

Jag: Det blev sådär pinsamt tyst ibland, och då pladdrar man ju på som fan om vad som helst och framstår som inte riktigt klok.
Micke: Ah, du vet såna där starka, tystlåtna män...
Jenny: Men hon* sa förut att han var liggbar!
Magnus (dyker upp från ingenstans, säger ingenting och det blir helt tyst)
Jag (efter en liten stund):
Alltså Magnus, det var inte dig vi pratade om nu.
Magnus (efter ytterligare en stund): Men det kunde ha varit!

* Dvs jag

Gonna give you cowboy dreams

Jobbsnack som spårar ur:

Jenny: Jag tänker godkänna denna, även om det finns en gradient.
Jag: Gradient, det är ett så bra ord! Det har jag nog inte använt sedan jag gick på högskolan. Man borde använda det mycket oftare!
Stefan: Gradient...Jaha. För mig låter det som någonting man lägger överst på toscatårtan.

Vi var starkare än mörkret, vi var snabbare än ljuset, vi var myten om oss själva

Jag håller på att läsa en bok som handlar om självförsvar för kvinnor. Den är uppdelad i tre delar, kan man säga. Första  delen handlar om hur man undviker att försätta sig i farliga situationer, andra delen handlar om verbala strategier, det vill säga hur man tar sig ur en farlig situation utan att använda våld, och tredje delen handlar om hur man rent handgripligen går tillväga för att ta sig ur en farlig situation.

Jag tog mig igenom första delen. Sedan kom jag till "Verbala strategier" och min första tanken var att den biten kan man ju hoppa över. Sedan tänkte jag att så ociviliserad kan man kanske inte vara. Det kändes inte helt igenom bra att vara en sån som vill ta till våld direkt, så jag började läsa om hur man rent teoretiskt skulle snacka sig ur det hela först.

Men det blev så löjligt. Ja, ursäkta alltså, men jag tycker det. Det finns en verbal strategi som sammanfattas som "Namnge - kritisera - säg vad du vill". Om en arbetskamrat tar på dig på ett sätt som känns obehagligt och du vill att han ska upphöra med det, börjar du med att namnge det som händer: "Du tar i mig". Sedan kritiserar du hans handling: "Det känns väldigt obehagligt och jag upplever det som respektlöst". Till sist säger du åt honom vad du vill skall hända: "Jag vill att du slutar med det", står det som exempel på hur man ska bära sig åt.

Men eller hur. Jag tror att den man som tar sig för att tafsa på en utan att man bett om det fullständigt skiter i att man säger att man tycker det är obehagligt och upplever det som respektlöst. Det är fan bara slöseri med tid att stå där och jollra. 
Det stod också att det var väldigt viktigt att kritisera handlingen och inte personen, för om man kritiserade personen så hamnade han i försvarsställning och då hamnade man lätt i en diskussion om huruvida han var obehaglig och respektlös.

Jag hade verkligen inte tänkt lägga en sekund på att diskutera huruvida en man som tar på mig mot min vilja är obehaglig och respektlös eller ej. "Lägg av, ditt svin" följt av en fet jävla smäll är ett budskap som är alldeles övertydligt.

Okej, våld föder våld. Men det var fan inte jag som började.

måndag 25 februari 2008

En sågning av "Östermalmsmorden"

Förra veckan läste jag boken Östermalmsmorden av Lars Bill Lundholm. Eller om det var Lars Bull Lindholm. Det är i alla fall han som har skrivit Skärgårdsdoktorn. Hade jag vetat det innan så hade jag nog aldrig läst boken. Jag har i och för sig aldrig sett mer än enstaka scener ur Skärgårdsdoktorn fladdra förbi i rutan, men jag tycker det verkar vara en skittöntig serie med en målgrupp som är avsevärt mer medelålders än jag. Förlåt alla Skärgårdsdoktorälskare, men så är det.

Men hur som helst, Östermalmsmorden verkade lovande när jag stod på Pocket Shop och skummade baksidestexten. Jag gillar i allmänhet svenska deckare, men den här var verkligen medioker. Intrigen var bara sådär, och resten av boken var rent av störig. 

Det var ett evigt malande om huvudpersonen Axel Hakes onda knä, till exempel. Det var så man trodde att självaste Skärgårdsdoktorn skulle behöva rycka ut, fast det hände förstås aldrig. Men det var ett evigt huggande av smärta och linkande och vacklande och haltande med käpp, sida upp och sida ner. 

Axel Hake hade en hustru som var oootroligt vacker. De var gifta, men bodde inte ihop för det ville inte hon. Fast han ville det. Och hon iväg till Danmark och hade en affär med en dansk och hem igen och bekänna och han blev bitter och sårad men hon log sitt förtrollande leende och så var allt glömt och förlåtet. Typ. Och deras unge, som var cirka 4 år, var ooootroligt snäll och väluppfostrad och sysselsatte sig själv hur länge som helst. Jamen eller hur.
Och när ungen skulle bo hos Axel Hake, vilket hände emellanåt när han inte var upptagen med att vara polis, så fick hon sova på en madrass på golvet. Men hallå, hur svårt kan det vara att fixa en säng?

Och påfallande ofta satt Axel Hake hemma och tog ett glas vin eller en öl och fick sedan rycka ut i polisärenden. Är det ingen som tycker det är konstigt att en polis kommer körande i bil och luktar alkohol? Jag menar, sånt känner man ju.

Axel Hake hade en äldre syster som var tjock och ful. Ändå hade hon haft högar med unga och snygga älskare hela livet. Det lyckas ju knappt folk med som varken är tjocka eller fula, så det verkar ju mycket troligt.

Och vad är det egentligen med deckare, måste alla poliser ha ett specifikt intresse som dominerar hela deras vardag? Ingen kan vara sådär lite måttligt intresserad av till exempel både fjällvandring och frimärken, utan det måste vara ett enda intresse som gränsar  till besatthet. Axel Hake spelade på hästar (fast inte så mycket att det gick ut över hans karriär förstås). Och så simmade han helt frenetiskt, så det var ju faktiskt två saker i och för sig. Men oftast är det bara ett intresse. En annan av poliserna i boken löptränade som en besatt, och en tredje var bara intresserad av dans. Det är som om poliser inte kan vara vanliga människor med vanliga intressen. Men det kanske de inte kan. Jag känner inga poliser, så jag vet inte så noga.  

Ja, men hur som helst så löste förstås Axel Hake mordet genom listigt tänk. Mördaren åkte fast och jag antar att Axel Hake gick och simmade några hundra längder i bassängen eller åkte till Solvalla. Jag hoppas han stannar där, jag är inte vidare intresserad av att återknyta bekantskapen.

söndag 24 februari 2008

How many times must a man look up before he can see the sky?

I fredags blev tåget jag åkte med helt strömlöst någonstans mitt ute i ingenstans, men i relativ närhet av Alvesta. Folk blev helt rabiata och ringde i sina mobiltelefoner och förbannade ödet, vädret, SJ och Gud på löpande band. Om man hade kunnat fånga upp all energi som gick åt till vrede så hade man förmodligen kunnat stänga ner ett medelstort polskt kolkraftverk. Ibland förstår jag inte vad det är för fel på folk, de kan verkligen inte hantera motgångar med någon som helst värdighet. Det var ju inte precis så att vi var ombord på Titanic och måste börja slåss om platser i livbåtarna. 

Jag satt bredvid en arg tysk som var minst hundra år gammal och hette Heinz. Han var synnerligen bitter över den rådande situationen och påstod att det till och med var bättre i Tyskland under andra världskriget. Fastän man bombade stationerna sönder och samman så gick minsann tågen ändå, och dessutom i tid. Jag funderade helt flyktigt på att kommentera att de flesta verkade ha destination Auschwitz, men avstod av säkerhetsskäl. Tyskar verkar vara så himla snarstuckna och lättstötta.

Av säkerhetsskäl slutade man även att servera alkoholhaltiga drycker i bistron under strömavbrottet. Heinz fick nästan ett slaganfall när detta proklamerades, och röt att om detta hade hänt på kontinenten så skulle tågpersonalen gått omkring och bjudit passagerarna på sprit. 
Jag framkastade teorin att SJ:s personal nog ängslades för att det gamla nordiska vikingablodet skulle komma i svallning och folk skulle börja gå bärsärkargång om man spädde på frustrationen med alkohol. Jag tror inte Heinz tyckte att det var en så bra förklaring. För övrigt var det ganska många som medförde rätt så rejäla kvantiteter av eget dryckjom, så de pytteflaskor som säljs i bistron hade nog inte gjort varken till eller från.

Jag tröttnade ganska snabbt på Heinz’ gnäll. Jag tyckte inte att jag på något sätt satt i sjön eftersom jag var utrustad med vanlig bok, ljudbok, mp3-spelare med bra musik, kortlek samt papper och penna. Dessutom hade jag både mat och dryck och varma kläder och ficklampa. De som det verkligen var synd om var mina föräldrar som i god tid kört hemifrån för att hämta mig vid tåget och som hamnat i världens fetaste radioskugga och inte gick att få tag på utan fick sitta och häcka på Nässjö C i flera timmar en fredagskväll. Roligare kan man ju ha.  
Det är ju tur man har musik och böcker så man kan förströ sig medan man väntar, sa jag menande flera gånger till bitter-Heinz och petade igång mp3-spelaren och slog upp boken. Men han fattade verkligen inte vinken utan bara pågick med sin monolog om Tredje Riket. Nej, det sista var inte sant. Han pratade om allt möjligt. Mest om sig själv.

Till slut kom det i alla fall lite ström någonstans ifrån och tåget kunde krypa in i Alvesta där färden fick fortsätta med buss. I sinom tid nådde jag mitt föräldrahem, som i det närmaste var försatt i undantagstillstånd på grund av stormen. Ingen ström, inget vatten, ingen telefon, ingen värme, inga fungerade toaletter. Det var nästan att komma ner sig ett snäpp, jämfört med att sitta på tåget. Fast jag slapp ju i alla fall Heinz.  

Im feeling pushed again

Efter 41 års äktenskap:

Mor till far: Hämta en Loka Citron åt mig.
Far till mor: Här har du...ditt miljösvin.

fredag 22 februari 2008

You think that this feels good, you aint felt nothing yet

Korridorssnack i arla morgonstund:

Jag: Jag var inne på någon sådan där djurrättsaktivistsida igår. Budskapet var att man inte skulle köpa päls, och för att stödja verksamheten kunde man köpa en almanacka. Och så var det en med nakna brudar! Man undrar ju vad som är mest lämpligt att stödja egentligen, pälsindustrin eller porrindustrin.
Tord: Jamen i porrindustrin är det åtminstone EN part som har fått välja själv.
Jag: Det är det väl i pälsindustrin också i så fall.
Tord: Jamen ingen väljer väl att få en strömförande kolstav uppkörd i sig, som minkarna får.
Jag: Det finns säkert såna porrfilmer också.
Tord: Jamen då är det väl inte riktigt porr...Då är det något annat.
Jag: Det är bara sex!
Tord: Nej, det är kärlek!

Whats hot and whats not

I fikarummet:

Tord: Vilka är era favoritdesigners?
Jenny: Han den här danska, Georg Jensen eller vad han heter.
Tord: Jag menade kläd-designer.
Jag: Jag kan ingen.
Jenny: Inte jag heller.
Stefan: Bengt Dressman!

- Som ålarna i Saragassohavet... - Vad menar du nu?

Nu ska jag resa till internetlöst land några dagar. Om det inte blir storm så tågen står stilla. Det blir i och för sig internetlöst i vilket fall som helst då, men jaja.

När jag återkommer ska jag dissa boken "Östermalmsmorden". Den var sjukt dålig och dessutom, upptäckte jag sedan jag läst ut den, skriven av författaren till Skärgårdsdoktorn. En tv-serie som jag gett en så fet töntstämpel att jag aldrig skulle kunna titta på och sedan se mig själv i ögonen med äran i behåll. Allra minst nu.

torsdag 21 februari 2008

Dust my broom

Den amerikanske skådespelerskan Mia Farrow, känd från bland annat Rosemary's baby, tycker tillsammans med  Steven Spielberg att kungen, vår alltså, ska bojkotta OS i Peking. Anledningen ska vara att Kina är och borrar efter olja och i största allmänhet lägger sig i vad som händer i Darfurregionen i Sudan, där det är krig. Vad kineserna är grymma och elaka, kan man ju sitta i USA och tycka, och gasta om att man måste ta ansvar och ta ställning mot krig och för mänskliga rättigheter.

För USA har ju aldrig haft några ekonomiska intressen i något krigshärjat land eller lagt sig i andra länders inrikesangelägenheter. USA har aldrig velat ha någon annan olja än den som borrats fram på Ewing Oils ranch i Texas. De har aldrig brutit mot någon av FN:s konventioner. Eller?

Skärp er för fan.

Lost vecka 8

Då var det återigen dags att summera ett avsnitt av Lost. Och jag vill bara påpeka att jag inte är så ball att jag laddar ner från USA-tv och ser i förväg och vet allt, jag följer TV4-sändningarna och därmed basta. 

  • Jaha, det här TEAMET nu då, vad var det för pajaser? Först den astuffa Naomi, en förvirrad kille som sitter och gråter framför tv:n, ett halvfyllo till pilot, en exorcist-wannabe och någon slags arkeolog. Och så slutligen Den Mystiske Färgade Mannen som sjasar iväg dem till ön i helikopter. Det var väl samma kille som var och hälsade på Hurley på dårhuset och låtsades vara från Oceanic?
  • Och är det inte lite konstigt att man, när man åker på en sån här FAROFYLLD expedition till en tropisk och konstig ö, är klädd i vit skjorta, slips och väst? Som om man bara skulle ut och fingå till kontoret.
  • Dan verkar för övrigt allmänt förvirrad. Att inte Jack och Kate, som ska föreställa vara så skärpta och misstänksamma, reagerar på att han ljuger som en häst travar och i största allmänhet beter sig som en yr höna övergår mitt förstånd.
  • Det övergår också mitt förstånd hur denna förvirrade människa, Dan alltså, knuffas eller kastar sig ur en skenbart störtande helikopter i fullt tumult och stor dramatik, men ändå har sinnesnärvaro nog att ha pistolen i handen så fort han står på marken? Han verkar ju inte direkt vara killen som är lämpad för strid.
  • Sedan undrar jag hur Miles kunde veta att Naomi var död. Det var ju knappt att gänget på ön visste det. Och var inte Naomi ONATURLIGT vacker som död? Fläckfri och liksom skimrande hy, inte en blod- eller svettfläck någonstans, snygg i håret och till och med kläderna är hela och rena trots att hon fått hela bröstkorgen perforerad av knivar och grenar och gud vet allt. Nu är det ju lite luddugt med tidsperspektivet, men med tanke på att hon legat i djungeln i tropisk hetta så borde väl någon liten fluga surra omkring liket?
  • Och inte blir jag klok på den här öns geografi. Ena sekunden verkar den vara i storleksordning Grönland, men plötsligt är den så liten att folk nästan trampar på varandra trots att har gått i timmar åt helt olika håll. Eller hur förklarar man annars att Sayid och Juliet dök upp EXAKT i rätt ögonblick så att Jack lite snyggt och inte så lite nonchalant kunde säga till Miles och kompani att de skulle lägga ner vapnen eftersom "deras vänner" stod och siktade på dem just då, och så gjorde de det. När alla, inklusive jag, trodde det var en bluff.
  • Och hur kommer det sig att ALLA är så förbaskat bra på att skjuta? Att Sayid är det kan man ju förstå. Han har ju ändå varit yrkessoldat. Men alla andra? Jack och Juliet är ju läkare, för Guds skull.
  • Och finns det egentligen något som Sayid INTE kan? Han kan skjuta och slåss och har fysik som en elitidrottare, han kan precis allt om elektronik och sprängämnen, han besitter till och med obestridliga kunskaper om helikoptermekanik. Han är strategisk och beräknande som få. Han kan triangulera och göra avancerade iterationsberäkningar utan miniräknare. Han är dessutom lite romantisk och en fantastisk älskare. Han har till och med arbetat som kock. Sayid ser ut att vara sådär 25 år. När har han hunnit lära sig allt detta?
  • Och hur mycket stryk ska Ben egentligen tåla? Nu har Sawyer snart slagit ihjäl honom och de har släpat honom efter sig i ett rep runt halva ön. Och han har rätt så nyligen opererat bort en stor tumör i ryggen och varit konvalecent i rullstol. Men han knatar på med en illvillig min i sitt blodiga ansikte och är lika obehaglig som vanligt. 
  • Sedan undrar jag om det bara är jag som stör mig på när Charlotte har fastnat i sin fallskärm och sedan tar sig loss och faller ner i sjön, så är vattnet helt kristallklart så länge hon befinner sig under ytan. Men när hon dyker upp igen så är det helt grumligt överallt. Det var ju inte precis så att hon vadade omkring på botten i timmar och virvlade upp en massa sediment.
  • Och vad har Dharma-initiativet haft i Tunisien att göra? Och varför i herrans namn ska de släpa med sig isbjörnar överallt? Och om de nu vill vara så jädrans hemliga borde de väl låta bli att sätta sina symboler precis överallt?
  • Och vad är det för en man, i maskopi med Ben, som finns ombord på det mystiska teamets båt? Och vad är det för båt, de kom ju i helikopter? Och hur kan Ben ha miljarder kontakter med omvärlden och styra och ställa och konspirera hur som helst när han bott på en så gott som öde ö i princip hela sitt liv?

To be continued...

A priest goes dancing with a whore, you wont be who you were before

Jag ser mp3-hörlurar som en slags förbrukningsvaror och förväntar mig inte att de ska hålla i evigheter. Men nu har jag förbrukat sådär fem par Koss Spark The Plug på ett drygt år och börjar undra om det inte är att överskrida kvoten en aning. Det är sjukt bra ljud, men de håller ju inte för normal användning, det vill säga att alternera mellan att ligga ihopknölade i en ficka eller utsättas för väder, vind och en hel del svett (jag har sladden under kläderna när jag tränar så att den inte ska fastna någonstans, för den i intresseklubben som känner för att göra en liten anteckning om det).

Nu har jag övergivit Koss till förmån för Philips In-Ear, mest för att jag inte orkade gå till Kjell & Co när Clas Ohlsson låg mitt framför näsan på mig. Det känns nästan som ett svek, men Koss får faktiskt skylla sig själva. Nu återstår att se om det lönar sig att vara otrogen.

Sedan satte jag The road to Santiago med Oysterband på repeat hela vägen hem från stan. I min trasiga Kosslur, för alla hörlurar är förpackade i någon slags extremt tjock och seg plast, de är liksom hermetiskt tillslutna och går endast att öppna med hjälp av kärnvapen.

Now young faces grow sad and old and the hearts of fire grow cold

När jag var ung rebell hängde jag jämt med en massa coola människor. Coola enligt oss själva alltså. Nu vet jag inte om det egentligen var så coolt att spraya Vi är varandras fiender, staten & jag utanför kulturhuset (preskriberat), men i början av 80-talet verkade det vara en utmärkt idé.

Några killar i den yttre sfären av bekantskapskretsen hade ett band. Eller vad fan, på den  tiden hade alla minst ett band. Även jag. Även om många kanske aldrig kom ut från replokalen. Det här utspelades på en tid när ingen hade hört talas om Idoljuryn och musik fortfarande var någonting man ägnade sig åt för att man tyckte det var roligt. På spelningarna gick folk omkring och sålde sina egenhändigt komponerade demokassetter och hemmatryckta fanzines och tyckte det var helt fantastiskt att man sålde slut på en jätteupplaga om 50 ex.

Men hur som helst. Det här bandet var rätt så heta där i subkulturen. En dåvarande pojkvän hade gått i samma klass som basisten. Eller hur det nu var, men på något sätt fick vi kontakt i alla fall och det var helt enkelt skitcoolt.

Fast ska jag vara ärlig är det inte särskilt roligt att känna ett helt band där man själv inte har någon funktion att fylla. Man sitter mest och hänger i stökiga replokaler och röker tusen cigaretter och alla i bandet väntar otåligt på att alla ska komma, det är alltid någon som har glömt pärmen med texter eller är och köper cigg, så att de kan börja repa någon gång. Eller så är det någon som har glömt bort att de ska repa och så blir de andra sura. Det är mycket väntan och dötid och väldigt lite glamour och rockn’roll kan jag säga.

Men det är sådant man förtränger med tiden. I ett anfall av medelsvår nostalgi googlade jag på detta band och upptäckte att de fortfarande finns och var aktiva, om än inte i originaluppsättning. Det är inte så förvånansvärt i och för sig. Nuförtiden är det få musiker som dör unga, alla band blir ju skitgamla. Som Lemmy i Motörhead till exempel. Han är i samma ålder som min mamma. Eller Iggy Pop och David Bowie. De måste ju ha supit och knarkat bort varenda funktionsmässig cell i sina kroppar flera gånger om, och ändå bara håller de på.

Det var ju rätt ballt ändå med det här bandet från ungdomen, tänkte jag. Tills jag började läsa om bandmedlemmarna. Eller speciellt en av dem, basisten som var min pojkväns fd klasskamrat. Han, basisten alltså, brukade peppa mig genom att poängtera min pojkväns sämsta sidor när han, min pojkvän alltså, gjort slut och det kändes som att livet var slut, för sådär dramatiskt var det ju på den tiden. Jag minns honom som supertrevlig. Basisten alltså.

Nu kändes det mer tveksamt. Hans presentation av sig själv skulle kunna vara hämtad ur Det Sociala Experimentet. Han särskrev. Han överdoserade utropstecken. Framför allt hade han absolut ingenting vettigt att säga. Han verkade helt enkelt enfaldig.

Och så surfar man vidare och ser att Jello Biafra, en annan gammal hjälte, ska fylla 50 år snart. Nu menar jag verkligen inte att Jello Biafra framstår som enfaldig, tvärtom, men Välkommen till Jello Biafras 50-årskalas, exakt hur fränt låter det på en skala? Det sista var i och för sig bara som jag hittade på. Jello Biafra kanske inte firar sin födelsedag, men tänk om han gör det? Tänk om han önskar sig en motionscykel?

Sensmoral: Vissa saker ska man helt enkelt inte gå vidare med.

onsdag 20 februari 2008

"Här har vi den, och så samma på cd"

Härförleden läste jag om en kvinna, Brita Olovsdotter, som på 1400-talet blev dömd för bland annat högförräderi. Straffet, att bli bränd på bål, omvandlades så småningom till att bli levande inmurad. Det känns lite tveksamt om det var till det bättre. Hur som helst blev hon benådad och fick sedemera gå i kloster.

Brita hade en make, den svenske adelsmannen och riksrådet Ehrengissle Nilsson den yngre Natt och Dag. Vilket namn, det måste ju ha tagit honom en hel vecka att skriva sin autograf. Jag hoppas att han hade ett kort och klämmigt tilltalsnamn. Typ Bo. 

 

Always been the average breaking it down

I fikarummet:

Jag: Alltså, jag fattar inte det här med Nintendo Wii eller vad det heter. Vad är det för något?
Stefan: Amen! Vet du inte det? Då är du halvtrög!
Jag: Men Stefan! Så kan du ju inte säga!
Stefan: HT! Halvtrög!
Jag: Men det kan ju även betyda heltrög.
Stefan: Du kan även vara HB...Helblåst!

Alone but not lonely

I fikarummet del II:

Magnus: Carl är i Indien.
Jag: Jaså? Är han där ensam?
Magnus: Ja.
Jag: Nämen oj! Helt ensam?
Magnus: Alltså...Det bor ju 800 miljoner människor eller så i Indien, så HELT ensam tror jag inte att han är.

Youll never walk alone

Jag läser rollistan för filmatiseringen av Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor" och känner mig tveksam. Noomi Rapace som Lisbeth Salander vill jag väl egentligen inte uttala mig om förrän jag har sett filmen, men hon verkade vara den bästa kandidaten av det urval som presenterades för rätt längesen. 

Men Mikael Nyqvist som Mikael Blomqvist? Nej, nej, nej. Det känns helt fel, och dessutom mår jag lite illa av Mikael Nyqvist och undviker filmer där han är med. Fast det går ju inte nu, den här filmen måste ses. Men man kan undra hur de tänkte. Om de valde honom för att han hette nästan likadant? Det blir billigt, man behöver inte trycka upp visitkort enkom för filminspelningen, det går bra att använda de riktiga och så bara tippexa över några bokstäver.
Dessutom tycker jag egentligen inte att Mikael Blomqvists karaktär är sådär supersympatisk heller. Jag irriterar mig på att han går och lägger sig med allt och alla i böckerna. Så himla snygg och trevlig är han väl ändå inte. Han är ju helt otränad, och så röker han också, som Jenny sa när vi diskuterade saken. Vi är som vanligt stränga men rättvisa i våra omdömen av det motsatta könets tillkortakommanden. 

Och Peter Haber känns verkligen inte som Martin Vanger. Det har tagit mig tusen år att vänja mig vid honom som Martin Beck istället för Sunes pappa. Det är som med Robin Williams. Hur mycket tårar som än fällts över Oh Captain, my captain i Döda poeters sällskap så är han ändå först och främst rymdvarelsen Mork*. TYVÄRR, men så är det.

Jag vill inte se Lena Endre som Erika Berger heller. Om jag hade fått välja så skulle hon fått byta plats med Marika Lagerkrantz i rollen som Cecilia Vanger istället.  Jag försöker föreställa mig Mikael Blom/Nyqvist med liderlig stämma tilltala Erika Berger/Lena Endre med det superlöjliga smeknamnet "Ricky" (Stieg, hur tänkte du här?), men tanken svindlar som det heter. Usch.

Men Peter Andersson kan bli ruskigt bra som Bjurman och Ingvar Hirdvall är alltid bra i allt han gör, från gubben Pettson till Becks knasiga granne och vidare till tjurskalliga bönder i Midvinterduell och Potatishandlaren. Fast Dirch Frodes roll är ju tyvärr inte så framträdande.

Hur ska det här gå? Frågorna hopar sig. Vem ska spela Dragan Armanskij? Varför är inte Reine Brynolfsson med? Och varför i hela friden heter boken/filmen The Girl With The Dragon Tattoo på engelska? Män som hatar kvinnor är en kraftfull titel som utlovar spänning, maktkamp och ond bråd död. The Girl With The Dragon Tattoo låter som ett äventyr med Tintin.

* Detta är en generationsfråga där brytdatum för vilka det berör går någonstans omkring 1970.

Then your head is skewered on a stake

Den ultimata förnedringen:

Min massör: Hur är det med din rygg nu, har det blivit någon förändring sedan sist du var här?
Jag: Alltså, jag var hos kiropraktorn och han sa att det var ryggskott. Men det kan det väl ändå inte vara?
Min massör: Joho då! Du är ju i den åldern nu, när man börjar drabbas av sånt.

Vadfan. Jag tycker att ryggskott är något som drabbar äldre och otränade människor när de skottar snö, flyttar pianon eller puttar igång en bil. Jag är varken otränad eller gammal. Eller åtminstone inte otränad. 

Det här känns skamligt. Som jag föreställer mig att det känns att få diagnos på en könssjukdom.

Alkoholism och ätstörningar innefattar ju även någon som kallas "förnekelse av sjukdom". Från och med för ett tag sedan ingår detta fenomen även i diagnosen ryggskott.

tisdag 19 februari 2008

The way I sleep this bench just cant be made

Här är mobilerna du ska välja i vår, bräker Aftonbladet med rubriker i storleksordning naturkatastrof.

Jag blir per automatik trotsig och tänker verkligen inte välja någonting alls, och framför allt inte någonting som Aftonbladet listat som "het modell".

Fast snart är det väl bara jag i hela världen som tycker att man har en mobiltelefon för att ringa och sms:a och att alla andra så kallade finesser är rena löjan. Det är jag och fyrtiotalisterna som tjurigt håller fast vid våra gamla hederliga tegelstenar och förnekar ny teknik, fast så kan man tydligen inte heller generalisera, för häromdagen satt jag bredvid en pensionär som smackade upp en sån där fetingmobil och började knappa hur världsvant som helst.

Ur led är tiden.

And that time over at Johnnys place, well this chick got up and she slapped Johnnys face

Nu har Fidel Castro avgått efter nästan 50 år som landsfader, bara 81 år gammal. Nu är det lillebror Raul, 76, som får ta över och det känns som att en ungdomlig entusiasm kommer att sprida sig i parlamentet.

De är rätt sega, de kubanska gubbarna. Fast något säger mig att Kuba inom de närmaste åren kommer att få byta president igen.

Finns det kanske något sladdbarn, eller ännu hellre barnbarn, i familjen Castro?

måndag 18 februari 2008

Plancks konstant

Dagens svåraste uppgift var att få Tord att inse att bara för att Jenny och jag delade provhytt när vi provade sport-bh i lördags så fanns det mycket få, för att säga inga alls, gemensamma nämnare med porrfilm.

Det var en fantasi som nog gjorde sig bättre med ett par silikonstinna skådespelerskor istället för två svettiga ingenjörer.

Moi, je suis lantichrist

Jag har precis kastat ett öga på den nya svenska tv-serien "Kungamordet". Lite seg inledningsvis, men den kan kanske bli bra när intrigerna tätnar. Och så är ju Reine Brynolfsson med, och det är verkligen inte att förakta. Jag tycker Reine är en av Sveriges bästa skådespelare, han är liksom komplett och behärskar hela registret från pajas till iskall sadist.

Många andra skådespelare har liksom bara ett läge på något vis. Helena Bergström kan bara spela hysterika, Mikael Persbrandt kan bara spela machotyper och Sven Wollter kan bara spela Sven Wollter. Men Reine kan allt.
Heja Reine säger jag bara. Eller viva la Reine, som fransmännen skulle säga. Fast det är kanske inte så smickrande. För Reine alltså.

söndag 17 februari 2008

Med vapen stolt i sin hand drog han ut i krig för sitt land

Jag läser just nu en deckare som handlar om en brud från Östermalm som blivit mördad och så har någon skrivit "slyna" med läppstift på en spegel. Föräldrarna påpekade att det verkligen inte fanns något fog för ett sådant uttalande, men obducenten hävdade att det  fanns det visst. Hon hade minsann varit mycket sexuellt aktiv hon. För han, obducenten, hade hittat ett ärr på hennes tunga, och detta ärr kom från en piercing. Och man piercar tungan för att öka stimulansen av mannens penis vid oralsex. Och därför kunde han dra slutsatsen att hon hade varit mycket sexuellt aktiv. Och ingen av poliserna kom med några som helst invändningar.

Nu har jag ju aldrig känt någon större lust att pierca tungan. Men jag föreställer mig att man i första hand gör det för att vara lite ball. Inte att det primära syftet är att tillfredsställa en man.  Och inte att det skulle vara ett tecken på att man knullar runt som om det inte fanns någon morgondag. Eller va, va, va?

Här var jag tvungen att djupandas och tänka Det är bara en booook

Snart ska jag läsa vidare och eventuellt elda upp mig själv lite till.   

"When you snat the dajm, you just snat it and run"

Idag har jag GÅTT hela vägen till Åhus. Det är mer än  två mil dit. Kallt var det också, och blåsigt. Och Åhus är en jävla pissort att hitta i. Det finns liksom ingen struktur att tala om och inga kartor eller informationsskyltar heller. Man får gå in på någon mack och fråga efter busshållplatsen och får i bästa fall en diffus handviftning av en finnig 18-åring som inte ser ut att kunna hitta rätt i sin egen jackficka ens en gång. 
Det är dessutom något fel på Åhus. Alla vägar leder till och slutar vid Vin & Sprit. Inte konstigt att Christian är som han är, när han bor i en sådan miljö.

Om man går in på Vin & Sprits hemsida så möts man av texten Vinsprit.se innehåller information om alkoholhaltiga drycker och vänder sig till dig som är över 20 år. Vänligen fyll i ditt födelsenummer nedan. Som om sidan innehöll en mängd information som borde undanhållas minderåriga, till exempel var man lämpligast får tag i polsk smuggelvodka som en ingrediens till den perfekta fjortisfyllan. Och som om den minderåriga som mot all förmodan skulle vilja ta del av rubriker som "Ekologiskt sortiment" och råd om vilket vin som matchar olika maträtter inte skulle ha vett nog att fejka ett födelsenummer.

När jag blev trött på Åhus, och det tog inte så lång tid, satte jag mig på bussen och var hemma igen på en kvart. Det kändes rätt fjuttigt när jag travat landsväg i fyra timmar. Jag kände mig nästan som Karl Oskar i Utvandrarna, Vad tjänar det till att sträva?

Stentrollet från Västergötland

Idag har jag haft en finfin handbollseftermiddag. Först var det Champions League på DR1, och sedan var det herrarnas elitserie på SVT24.

Sämre söndagar kan man ha. 

Sedan kollade jag min mail och då hade jag fått 12 olika erbjudanden om att förstora min penis. Då blev världen lite mer som vanligt igen. Lite solkigare och  mer...söndagskvällstrist. 

lördag 16 februari 2008

Först tar vi Malmö och sen tar vi Berlin

Idag har Jenny och jag drabbat Malmö. Eller om det är Malmö som har drabbat oss. Syftet med denna resa var bland annat att införskaffa varsin superbra sport-bh. De sport-bh:ar vi har är bara sådär. Mina består i alla  fall inte några halvmaratondistanser med någon större bravur, och det känns viktigt att vara korrekt rustad för kommande kraftmätningar.

Vi hade blivit tipsade om Shock Absorber. Den skulle vara så jävla bra och "reduces bounce by up to 74 %" (av vadå, kan man fråga sig, men men). Shock Absorber tillverkas i olika "support levels" beroende på kupstorlek och vilken typ av sport man ägnar sig åt. Det hela är mycket vetenskapligt och man får avläsa sin "support level" i en matris. Sin bh-storkek känner man ju till, och vi rekommenderades "support level 4" i en skala från 1-4. Rent teoretiskt var det utmärkt. Men som alltid när teori och verklighet möts blir det en kraftig kollision.

Har man fött barn och ammat och haft sig så ska man antagligen inte ägna sig åt, enligt Shock Absorber-matrisen, "extreme activities" som löpning. Det finns förmodligen Shock Absorbers i storleksordning 75D i kombination med "support level 4". Någonstans. Kanske i någon provkollektion som tillverkats exklusivt för Dynamo Moskva. Men inte i någon av de butiker vi besökte. Det fanns bara klena "support levels" och minimala kupstorlekar för spinkiga tonårstjejar, och det känns inte som att de är i något större behov av "Shock Absorbers" i alla fall. 

Vi dristade oss att prova en 75B och höll på att få klaustrofobi. Det var en sådan där modell man drar över huvudet. Den gick precis att dra ner över axlarna, sedan var det stopp. Man fick liksom lyfta upp brösten och pressa in dem med våld underifrån för att alls kunna fortsätta. Det hela var mycket förnedrande.

Inte fanns det någon att fråga om råd heller. I sportaffärer arbetar bara karlar som inte förstår problemet, eller tjejer i 20-årsåldern som inte heller förstår problemet. Men vi ger oss inte. Vi ska beta av stad efter stad och tvinga dem att ta hem stadiga sport-bh-modeller. Eller så får vi förnedra oss ytterligare och besöka en bh-affär. En tant-affär.

Karlar förstår inte hur bra de har det.

Aint no use turning on the light

Hur vi tänkte oss dagens lunch:

Jenny: ...och så kan vi gå och äta lunch på något mysigt ställe, lite annorlunda liksom. Det finns ju massor av såna ställen i Malmö!
Jag: Oh vad spännande det låter! Det gör vi!  

Hur det i själva verket blev:

Jag: Vad säger du, ska vi äta något nu?
Jenny: Det låg en Subway därborta.
Jag: Subway! Fan vad gott! 
Jenny: Alltså, vi har ju ingen fantasi. Gå till Subway, det kunde vi ju ha gjort i Kristianstad liksom. Det här får vi aldrig berätta för någon.
Jag: Nix, locket på!

fredag 15 februari 2008

Love hurts

Jag har ont i ryggen. Kiropraktorn säger att det är ryggskott. Jag vägrar tro på det. Ryggskott får gamla gubbar på 75 år som försöker flytta pianon. Typ.

Ryggskott är en myt. Eller?

"Hans mamma var en sten, det kan du slå dig i backen på"

Idag slirade jag in på Ica Maxi efter jobbet för att frottera mig med andra trötta fredagshandlare. Jag stod en lång stund i kyldisken och letade efter yoghurt samtidigt som jag blev knuffad hit och dit av stressade nutidsmänniskor som framförde sina kundvagnar som om de vore stridsvagnar.

Jag köper alltid Yoggi Smultron/Jordgubb, men den verkade ha utgått ur sortimentet. När den är slut brukar jag ta Yoggi Jordgubb/Vanilj, men den syntes inte heller till. Det har aldrig hänt att både Smultron/Jordgubb och Jordgubb/Vanilj har varit slut samtidigt och jag irrade trött med blicken över de till synes oändligt långa hyllorna i Ica Maxis kyldiskar.

Så fick jag syn på dem. Där stod de, sida vid sida. Någon svagpresterande jävel på Yoggis marknadsföringsavdelning hade kommit på att Yoggi Smultron/Jordgubb och Yoggi Jordgubb/Vanilj skulle lanseras i en ny fräsch förpackning. Den var ljusblå. Hur många förknippar färgen ljusblått med smultron och jordgubbar, räck upp en hand. Ljusblått har man väl för fan till blåbärsyougurt. Och liknande produkter.

Skärpning.

torsdag 14 februari 2008

Ill never be your Valentine

I dagens lokaltidning fanns en liten bilaga där man publicerade en stor mängd insända sms med Alla Hjärtans Dag-hälsningar. Bland annat fanns följande exempel att beskåda:

1. Pjuss och kjam Ingela från Tjuren i Lyngby. 

2. Till min älskade mammut Sven. Hälsningar från Mammutan.

Jag är kanske en smula fördomsfull, men jag tycker ju att den som kallar sig själv för "Tjuren i Lyngby" borde befatta sig med ett mer vuxet språk än "pjuss och kjam". 
Och jag funderar även över om det verkligen upplevs som positivt när man använder ett utdött jättedjur som förstärkning av "älskade".

Männniskors vokabulär är helt enkelt häpnadsväckande.

How to celebrate

När vi diskuterar exempel på värdelöst vetande:

Dan: Jag kan fortfarande minnas hur alla satt i klassrummet när jag gick i nian!
Christian: Jaja...Det var väl inte så många som gick i obs-klassen.

Lost vecka 7

Äntligen var det dags för säsongsstart av Lost igen. Det var ju på tiden om man säger så. Men:

  • Jag måste börja med att undra följande. Jack är hemma i sitt vardagsrum, i den eventuellt imaginära framtiden då vissa blivit räddade från ön, och häller upp en grogg och tittar på nyheterna. Och på nyheterna visar man en värstingbiljakt och säger att polisen har jagat en röd Camaro från 70-talet i över en timme. Och då vet Jack DIREKT att det är Hurley som är inblandad. Är det inte lite väl långsökt? Jag vet inte hur många röda Camaro:ar från 70-talet som finns i Amerika, men det känns som att det skulle kunna vara en del.
  • Och är det inte lite VÄL optimistiskt av Hurley att tro att han kan springa ifrån poliserna? Hurley borde ju ändå väga bortåt en 150 kg och det borde inte komma som en överraskning för honom att han inte är snabb, kan man tycka.
  • Och vad menade Hurley när han sa "I’m one of the Oceanic six"? Att bara sex stycken kommer att bli räddade? Och av de sex är det BÅDE Hurley OCH Jack, trots att Hurley senare bad om ursäkt för att han INTE följde med Jack, då när gänget splittrades när Jack ville vänta på Naomis båt och Hurley var inne på Charlies linje att Naomis räddningsexpedition var en bluff och istället följde med Locke. Det här är skumt.  
  • Sedan undrar jag varför Kate plötsligt börjar mesa sig, "ska vi verkligen åka hem nu" när de inte har gjort annat än att försöka ta sig från ön i 90 dagar och ÄNTLIGEN fått kontakt med någon slags omvärld. Hon har ju tassat som en skugga efter Jack precis hela tiden, så varför ska hon vara så tveksam till hans beslut nu?
  • Och är det inte konstigt att Naomi, som fått en stor fet kniv i ryggen och legat avsvimmad på marken framför Gud vet hur många människor, helt obemärkt kan vakna till liv, smyga sig därifrån, lägga ut ett villospår för att ingen ska leta efter henne och sedan gömma sig i djungeln, klättra upp i ett flera meter högt träd trots sina dödliga skador, utan att någon enda människa märkt ett enda dugg? 
  • Och är det inte lika konstigt att Kate omedelbart misstänker att Naomi lagt ut ett villospår, trots att den naturligaste frågan i världen borde vara hur Naomi överhuvudtaget kan vara vid liv efter att ha fått hela hjärt- och lungpaketet punkterat med Lockes fetingkniv.
  • Och varför snodde Kate telefonen från Jack och gav sig iväg helt mol allena ut i djungeln? Det verkar ju urkorkat. Där går hon och blir uppringd (och har täckning dessutom) av den mystiske "George" som säger att frekvensen på telefonen måste ändras. Ned från trädet dimper den halvdöda Naomi, som inte är värre däran än att hon kan pressa en kniv mot strupen på Kate och tillskansa sig telefonen, ändra frekvensen och sedan dö.
  • NAOMIS död. Varför kan folk inte bara dö lite vanligt, MÅSTE de väsa fram budskap i stil med "säg till min syster att jag älskar henne" innan de drar sina sista suckar? Och hur komiskt var inte diskussionen kring huruvida Locke dödat Naomi eller ej? "Han dödade henne" "Nej, det gjorde han inte" och så kommer Kate utklivandes från sina äventyr i djungeln i PRECIS rätt ögonblick för att höra vad som sägs och komplettera med sitt "Jo, det gjorde han". Jättesannolikt. Eller kanske inte.
  • CHARLIES död. Det var jättesorgligt när Claire skulle få veta att Charlie var död. Men kunde ingen framföra budskapet lite mindre teatraliskt än Hurley? Det var ju ett pekoral som hette duga. Skona mig. 
  • Och är det inte lite konstigt att Hurley, efter 90 dagars vistelse på ön, har en till synes sprillans ny t-shirt på sig? Det är nog inte vanligt att man HITTAR nya kläder i storlek XXXXXXL på en öde ö, tror jag. Och när han gjorde "kanonkulan" så var vattnet plötsligt skitdjupt precis vid strandkanten, MEN ELLER HUR?
  • Och vad ÄR det för klimatzon på ön egentligen? Jag har förvisso ingen erfarenhet av tropiskt klimat, men jag har ändå svårt att föreställa mig att det ständigt slår om till supermonsunregn från en sekund till en annan. Aldrig att man ser ett duggregn, nej det är full kran i samma nanosekund som man anar första åskmullret. Kan det inte få DUGGREGNA någon jävla gång?
  • Och vad är det för märkliga antydningar som görs på mentalsjukhuset, "är de fortfarande vid liv", "tänker du berätta"? "den vill att vi kommer tillbaks"? Vilka "de"? Berätta vad? Och varför vill "ön" (antar jag) att "de" ska komma tillbaks? 
  • Och vad är det som får Jack att rasa ihop så kapitalt senare, i samband med att han odlat sitt planerade skägg, som man fick se i slutet av förra säsongen? När han hälsade på Hurley på sjukhuset såg han ut att må strålande. 

To be continued...
 

Ack vi som älskar oss själva och går i psykoterapi

Idag tog jag mig på nytt en titt på Det Sociala Experimentet.  Det är svårt att låta bli att förundras över människor. 

Först var det en karl som skickade ett mail med en s k fräckis. Han var enligt uppgift 46 år och jag kan inte låta bli att tycka att om en karl är 46 år så borde han väl kunna ha lite mer finess i sitt kontaktsökande än på nivå Eddie Meduza, men uppenbarligen inte.

Sedan gick det ungefär 30 sekunder, så kom ett nytt mail från samma karl. Det innehöll följande rader:

du är såååååååååååååååå söt

ett hjärta till dej
på alla HJÄRTANS dag
puss

Menvadfan ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK? Finns det verkligen någon som tror att man har den minsta lust att besvara ovanstående? Och vad är det egentligen meningen att man ska svara? Tack för komplimangen, och förresten, vilken skojig fräckis du mailade nyss. Bättre Alla hjärtans dag-hälsning har jag aldrig fått. PUSS PUSS.


MEN ELLER HUR? Jag vill helst av allt ta till vapen.

onsdag 13 februari 2008

Gåuppgåtilljobbetjobbajobbaheladan

Man ska ju inte tro att Lennart på a-kassan sitter sysslolös om dagarna. Igår fick jag ett brev av honom, och vad är det med Lennartar på a-kassor egentligen, varför kan de inte använda telefon och e-post som andra människor gör på 2000-talet?

I alla fall, under min 6 veckor långa arbetslöshetsperiod, som för övrigt tog 8 veckor att handlägga för beslut om ersättning, hade jag dristat mig att arbeta fyra dagar. Tre dagar i december och en dag i januari. Och så gör man inte, enligt Lennart. Nu måste jag snarast skicka ett anställningsbevis till honom.

Alltså, jag begär ju ingen ersättning för de här fyra dagarna, så jag förstår inte vad Lennart har med att göra vad jag har gjort överhuvudtaget. Nu måste jag be lönekontoret skriva ett anställningsbevis för fyra dagars arbete för att jag ska få ut min resterande ersättning från a-kassan. Det är ju skrattretande.

Det var nästan bättre när Lennart bara satt och fikade och lade Harpan hela dagarna.

Lay down your soul to the Gods rocknroll

Ibland blir man ju verkligen fundersam. I DN finns en kontaktannons som lyder som följer: 

Jag söker en man på exakt 150 cm som resesällskap. Jag ska åka på studiebesök till Bergen-Belsen den 28 september 2008.

Då börjar man ju undra lite. Man blir nästan lite nervös. Varför exakt 150 cm, och varför just Bergen-Belsen? Efter lite flinkt googlande hittade Tord och jag en uppgift om att Joseph Goebbels var 150 cm lång, vilket skulle kunna antyda ett slags samband med val av resmål.

Fast då blir man ju nästan ännu mer nervös. Vad är själva tanken egentligen, ett slags rollspel? "Du får vara Goebbels, själv ska jag vara Hitler och sedan tar vi livet av oss?"Vid närmare eftertanke vill jag nog inte veta.

För övrigt läste vi att Goebbels även hade klumpfot och gick under öknamnet "Poison Dwarf". En missbildad gnom känns ju som ett verkligt föredöme för den s k ariska rasen.

Theres a new kid in town

I kväll har vi på jobbet varit och bowlat.

Jag är helt sinnessjukt värdelös på bowling. Till en viss del kan det förklaras med att jag kanske har bowlat totalt 5 gånger. Utslaget på hela livet blir det ungefär en gång var åttonde år. Det är inte mycket att skryta med. Sedan har jag absolut ingen talang heller. Jag är helt enkelt inte särskilt bra på att träffa saker. Jag är en sådan som mycket väl kan missa ett öppet mål, så det där med bollsporter är inte riktigt min grej. När jag spelade fotboll i min ungdom var jag den sämsta vänsteryttern genom tiderna. När jag spelade handboll fick jag vara målvakt.  

Hur som helst. Nu hamnade jag i samma lag som vår VD. Han var helt löjligt duktig och slog strike efter strike medan jag då och då lyckades träffa en och annan kägla. Christian och Stefan höll till på banan bredvid och det var ju synd att säga att mina tillkortakommanden undgick dem. 
Fast det hade kanske sett illa ut om jag hade spöat vår VD med hästlängder. Han kunde ju ha fått komplex för livet. Jag tycker jag var ganska omtänksam istället.  

Efter halva tiden gick mekanismen som lyfter upp käglorna på vår bana sönder. Det gick inte att laga, så vårt spel fick TYVÄRR avbrytas. Jag var inte det minsta ledsen för det. Som tröst fick vi ett presentkort på en timmes bowlingtid. 
Det är inte troligt att jag kommer att utnyttja det i rappet.

tisdag 12 februari 2008

Sådan leda bryter ner en bra frisyr

Björn: Var är säcken?
Tord: Just nu är den bakom Sparkling.
Jag: Det där låter ju som en pedagogisk övning från Fem myror är fler än fyra elefanter, "säcken är BAKOM Sparkling".
Björn: Min dotter tittar mycket på det där just nu...det där 4-5 elefanter eller vad det heter.

Fighting for democracy

Jenny (kl 08.00): Jag skickar ut en inbjudan så kan vi gemensamt gå igenom offerterna...så det inte blir att det bara är du och jag som bestämmer och kör över de andra precis som vi brukar göra! 
Jag: Du är så omtänksam!

Jenny (kl 12.50): Jag hoppas det blir stor uppslutning på mötet nu klockan ett så vi kan bestämma någonting.
Jag (kollar min Outlook-kalender): Var det nu klockan ett? Jag har inte fått någon inbjudan.
Jenny: Vadfan...nej men jag har ju glömt att skicka den! Jag har bara bjudit in mig själv! 
Jag: Jaja...Om ingen annan kommer så kan vi ju alltid bestämma själva och säga att det inte var någon annan som brydde sig om att komma på mötet!

"Dom kallar mej fula Olle. Ingen tjej vill vara med mej"

Korridorssnack:

Jag: Men varför ska man sikta så lågt? Varför ska man fantisera om en 80-årig miljonär med svagt hjärta när man lika gärna kan satsa på en snygg och rik 25-åring som dessutom är en fantastisk älskare?
Tord: Vad finns det för ord som motsvarar "gubbsjuk" när det handlar om kvinnor?
Jag: Intelligens!
Jenny: Kvalitetsmedvetenhet!

Inför den nya säsongen av Lost

I morgon är det säsongsstart av Lost, tv-serien jag älskar att hata och som jag följt slaviskt sedan avsnitt ett. Jag brukar roa mig med att göra små betraktelser efter varje avsnitt, och för att komma i stämning så här inför den nya säsongen så redovisar jag här sista avsnittet av förra säsongen. Hääääng med:

Lost vecka 24 2007:

  • Jag måste börja med att säga att Jack i första scenen hade en gigantisk svettfläck på sin tröja. I nästa scen, som skulle föreställa typ några minuter senare, så var svettfläcken mycket mindre. Nu skulle man kunna säga att jag har fokus på fel saker, och det är sant. Men det är sådant som stör mig.
  • Jag måste också säga att jag tycker att Naomi är VÄLDIGT pigg för att alldeles nyligen ha fått lungan punkterad av en gren. Det är inget man märker av precis. Samma gäller Locke, som ju travar omkring helt obehindrat, trots att han nyss låg medvetslös och nedskjuten, och dessutom förlamad, i en grop i skogen. Men bara för att man har ett arbete att uträtta sätter man sig tydligen över vissa kroppsliga hinder.
  • Varifrån får de saker som batterier  till sin walkie-talkie? Jag kan liksom inte föreställa mig hur det har sett ut när The Others kom till ön. De måste ju haft med sig stora tankbåtar med förnödenheter, mat och annat. Som till exempel batterier.
  • Om nu The Others vet precis ALLT om de överlevande från flight 815, varför säger de att de fångat "Jarrah, Kwon och tandläkaren"? Han heter ju Bernard, jag vet inte vad han heter i efternamn, men jag vet att The Others vet. Han har väl inte precis karaktäriserat sig som tandläkare på ön?
  • Men hur COOLT var det inte när Hurley bara kom fräsande i den gamla Dharma-folkabussen och bara mejade ner The Others på stranden och räddade hela gänget? Det var verkligen skitballt, men jag undrar ändå: Hur mycket bensin fanns egentligen i den där bussen från början, de körde ju ändå omkring med den ett bra tag när de hittade den. Och borde inte batteriet vara i ganska kasst skick? Men det är väl petitesser förstås.
  • Och var kom WALT ifrån helt plötsligt? (Och vad vuxen han såg ut, fast jag får medge att det var så längesedan jag såg honom att jag nästan glömt bort honom. Och självklart har det ju gått mer än 90 dagar i VERKLIGHETEN än på ön, det fattar ju t o m jag.)
  • Märkligt det där med Bonnie och Greta i "Spegeln". Mikhail skjuter på supernära håll, den ena dör direkt, den andra dör inte fastän man måste vara i det närmaste blind för att inte skjuta ett dödligt skott på det avståndet. (OK, Mikhail har ju i och för sig bara ett öga, men ändå). Fast det måste ju vara någon som överlever en liten stund, så att denna kan väsa fram viktig information innan den dör.
  • Mikhail är verkligen en seg rackare. Inte nog med att han ljudlöst kan ta sig loss när han är slagen medvetslös, samt bunden till händer och fötter som vi sett tidigare. Han överlever även supersonic-staketet, trots kramper och fradgetuggning. OCH han överlever även ett fett knivhugg i bröstet och en gigantisk blodförlust. Han har sinnesnärvaro nog att smyga därifrån helt ljudlöst, och Des och Charlie märker INGENTING. Jaja.
  • Och även om Charlie är musiker, är det inte lite VÄL overkligt att kunna ta ut en kod som utgörs av melodin till "Good Vibrations" på en knappsats utan att trycka fel ton EN ENDA GÅNG? Och den här drunkningen...Borde han inte ha kunnat simma ut genom fönstret. Jag hoppas att han kommer på det under säsongsunderhållet. Jag ville inte att Charlie skulle dö.
  • Och vad gör PEN där-någonstans-på-andra-sidan-kontrollpanelen? Har hon inget annat att ta sig för än att sitta och anropa Desmond jämt och ständigt? Han har ju varit borta i ÅRATAL för Guds skull.
  • Och när Jack slutligen fick prata i Naomis supertelefon och fick kontakt med om omvärlden...Så fort de-han-pratade-med sagt "Vänta där, vi kommer snart" (eller vad de nu sa) så började ALLA sorla och le och se upprymda ut, trots att det rimligtvis bara var Jack som kunde höra det.
  • Och vad i HELVETE var det här för parallellhistoria med Skägg-Jack (och varför har han inte skägg på ön förresten? Han har gått och haft hela världens bekymmer på sina axlar, men ändå haft sinnesnärvaro nog att raka sig sådär varannan dag) och Kate? Skulle det föreställa FRAMTIDEN? (Men om det var framtiden, varför hänvisade Jack vid två tillfällen då till sin pappa, som ju dog innan planet störtade, det var ju själva anledningen till att Jack åkte med flight 815 från början). Och vem var det som, i framtiden, dog, vars begravning-eller-vad-det-nu-var Jack besökte? Och varför är han olyckligt kär i KATE nu helt plötsligt? Och varför vill HON inte träffa honom? Vem är hon ihop med som inte tillåter henne att träffa Jack (jag hoppas på Sawyer). Varför super Jack och vill ta livet av sig? Och varför förfaller han som ett vrak, men plåstret han har i pannan är som nytt hela tiden?

Jag ser väldigt mycket fram mot den nya säsongen. Jag hoppas att många frågor ska besvaras, men att ännu fler ska uppstå.

Det är så jävla enkelt att vara svår

Jag har precis sett kanske 10 minuter av ett program som hette "Hasses brorsas låtsassyrras kompis" och som verkade vara någon slags uppföljare till gamla hederliga "Bullen". Men istället för trygga Martin Timell och Cissi Elwin så återfanns Kitty Jutbring som programledare.

Kitty Jutbring har jag sett fladdra förbi i Big Brother och hon har väl inte direkt imponerat på mig, jag tycker hon verkar ganska tillgjord, rätt hysterisk och inte så smart, men jag kan ju ha fel, kanske fejkade hon alltihop i Big Brother och är i själva verket en riktig djuping. 

Nu satt hon i alla fall och försökte vara någon slags vuxenkompis till "panelen" och prata med dem om sex och samlevnad. "Panelen" bestod av två småkillar som såg ut att på sin höjd gå i sjuan, och de spred värsta Mitt Livs Novell-tonårsråden: "Var dig själv" "Bry dig inte om vad andra tycker" "Tänk positivt" och så vidare, ivrigt påhejad av det tvivelaktiga föredömet Big Brother-Kitty. Det var så pinsamt att jag höll på att avlida.

Så försökte jag föreställa mig att någon av killarna jag umgicks med i tonåren skulle sitta med i en sån panel och ge goda råd. Det var omöjligt. Om man kommer från en liten håla där alla har känt alla jämt och han där är min kompis' kusin och där går hon som är ihop med min förra kille, så pratar man verkligen inte om känslor. Man samlas vid kiosken på fredagen eller lördagen, till en symfoni av målbrottsskratt och trimmade Puch Montanor och dricker folköl och det slutar med att man känner sig tvungen att ha sex med Kenneth i 8C eller Roger i 9A och så blir man kallad hora på måndagen, eller så har man inte sex med Kenneth i 8C eller Roger i 9A och blir utfrusen för att man är en jävla mes istället. 
Att föreställa sig Kenneth i 8C eller Roger i 9A sitta i en mysfåtölj i en tv-studio och säga "Känn ingen press bara för att du är den enda som inte hånglat" eller "Ljug inte om att du har gjort vissa saker bara för att verka mer erfaren", det finns inte på världskartan. Det är helt enkelt omöjligt. Kenneth och Roger och deras vänner kan på sin höjd sluddra fram Ska vi knulla eller? och är definitivt inte förmögna att analysera några känslolägen ovanför den mest basala nivån på Maslows behovstrappa. I alla fall inte så att det märks.

Man kan ju hoppas att tiderna förändras. Fast jag tror inte det. 
Det kanske är tur att jag inte blev programledare i "Hasses brorsas låtsassyrras kompis".

måndag 11 februari 2008

Så länge skutan kan gå

Jag tog och tittade till Det Sociala Experimentet lite. Det kändes inte som att det går framåt med stormsteg precis, snarare blir man väldigt betänksam när man börjar fundera över vad det är för uvar som sitter och häckar lite varstans det råkar finnas en bredbandsuppkoppling.

I anslutning till sin presentation kan man se vilka som är de 5 senaste besökarna på ens sida. Där återfinns ständigt samma man, en mespropp i 50-årsåldern som har en fullständigt menlös presentation och som regelbundet skickar fullständigt menlösa mail i stil med Hej, hur mår du idag? Är du också ledig idag? Kram Peter, mail som jag aldrig någonsin besvarat eftersom jag inte ser mig själv som internetversionen av Jourhavande Medmänniska. Så elak är jag nämligen ibland.

Och man kan ju undra varför den här personen ständigt besöker ens sida och ständigt skickar nya mail, när han inte fått ett enda svar på de 478 tidigare mailen. Man undrar lite om det bara är mig han riktat in sig på, eller om det finns 478 andra trötta damer som skiter i honom på varsitt håll.  

Dagens mail innehöll en förfrågan om vi skulle träffas och fika. Har jag uppmuntrat honom på något sätt?

"Spelar du rollspel eller?" "Ja." "Då ska du få så jävla mycket stryk!"

Metro skriver att den som har svårt att hitta motivation till att träna kan precis lika gärna ha sex, för det är ungefär lika effektivt som ett gympass.

Eftersom jag nyligen ratat en potentiell sexpartner enbart på grund av att han var särskrivare så antar jag att det är en djävla tur att jag är motiverad att träna istället. Sublimering is the shit.

Bengt var en vanlig kille, han var varken dum eller snille

Jag är sjukt dålig på tyska. I och för sig har jag bara läst två terminer på Komvux för jättemånga år sen, men ändå. Jag kan bara säga Heil Hitler och Wienerschnitzel. Typ.

Därför får jag förhålla mig lite försiktigt till grupper som Rammstein och liknande, för även om jag gillar musiken så förstår jag ju bara på ett ungefär vad de sjunger om. Och det vore ju rätt pinsamt om jag gick och trallade på en låt och så kanske den handlar om att man helst av allt vill ha strypsex med stympade trädgårdstomtar i små naziuniformer. Det mesta som uttalas på tyska låter ju dessutom mer eller mindre perverst, så det känns inte alls särskilt långsökt. Eller nu undrar ni kanske vad jag har för märkliga referensramar. Det undrar jag själv också, faktiskt.

Fast medge att det ligger någonting i det. Ska man beskriva någon märklig sexuell böjning så gör det sig ännu bättre om man bryter på tyska. Det låter inte riktigt lika udda om man fick för sig att bryta på låt oss säga kinesiska. Jag har faktiskt hemskt svårt att föreställa mig små kinesiska läderbögar med piskor och kedjor och latexkläder. Fast jag antar att de finns.

söndag 10 februari 2008

Bohemens rapesoda

Igår gick jag på en gata där det har legat en cykelaffär sedan urminnes tider. Om Jesus hade använt cykel istället för åsna då han red in i Jerusalem, då hade han förmodligen köpt den hos Cykel-Jonny. Cykeln alltså, inte åsnan.

Och så igår var den borta. Cykelaffären alltså, inte Jesus’ cykel, eller hans åsna. Vadfan, så här får det väl inte gå till? Saker och ting ska ligga där de alltid har legat och inte hålla på att flytta omkring hur som helst. Och frågar man Dagens Ungdom var Cykel-Jonny kan tänkas hålla hus nuförtiden så har de ingen aning om vad man pratar om, för Cykel-Jonny har gått i pension och överlåtit affären till sin bror Nils-Erik. Cykel-Nils-Erik låter faktiskt inget vidare, så han marknadsför sig under ett annan namn och man får helt enkelt fråga efter "cykelaffären". Och det skapar förvirrning, för det finns fler än en, fast bara en som ligger i stan. Eller har legat då, tills nu.

Efter lite efterforskningar fick jag reda på att cykelaffären numera ligger "du vet, där Happy Baby låg förut". Ingen vet var Happy Baby ligger nu. Det är i och för sig ganska osannolikt att jag kommer att göra mig ärenden till en barnvagnsaffär, så det kan ju kvitta. Men ändå. Det minsta man begär är väl att man ska kunna orientera sig i sin egen hemstad, och det duger inte att hålla på att flytta omkring affärer som om man deltog i ett urflippat parti Monopol.  

Igår passerade jag även en symaskinsaffär som ligger mitt i stan. Det känns väldigt...olönsamt. Det måste ju ändå kosta en del att hyra en butikslokal, och exakt hur ofta köper folk nya symaskiner egentligen? Det känns inte som att symaskinsägarna är extremt angelägna om att byta upp sig till senaste årsmodellen eller så. Och en symaskin håller ju i minst tusen år. Jesus kunde mycket väl ha köpt en symaskin i den affären och Han skulle fortfarande kunna sitta och fålla mantlar åt lärjungarna med den.