torsdag 31 januari 2008

For your weary toes to be a-touchin

Nu har jag betalat en rätt saftig hög med räkningar, med pengar som egentligen inte finns. Normalt sett brukar jag göra det omkring den 27, men den här månaden väntade jag in i det sista på att a-kassan skulle låta sig bevekas och bidra till mitt uppehälle. Det var förgäves. Jag antar att de tror att man kan tillverka pengar, alternativt att man kan leva i en imaginär och icke monetär parallellvärld tills de behandlat klart ens ärende.

Men nu undrar jag: Vem har tjänat respektive förlorat på att jag betalade räkningar den 31 istället för den 27? Min bank, din bank, jag, du eller ingen alls?

Voogi, du har nog en uppgift här.

Nyss åt jag en apelsin, nu är jag en apelsin.

Idag är det tydligen dags för säsongsstart av "Du är vad du äter". Den svenska varianten, med hälsofascisten Anna Skipper vid rodret.

Jag ser det ibland med skräckblandad förtjusning. Först är det ganska roligt, man får se en eller två personer som i det närmaste ser det som sin livsuppgift att äta kopiösa mängder skräpmat. Man får se dem ligga i soffan och hetsäta pizza, choklad och chips och beklaga sig över att de är tjocka, slöa och inte mår bra. 

Roligast är när en speakerröst ska räkna upp allt deltagarna har ätit under en vecka och blir mer och mer upphetsad ju längre listan lider: ARTON SMÖRGÅSAR, TVÅ PIZZOR, ETT HALVT KILO PYTT I PANNA och TJUGOÅTTA KOPPAR KAFFE! med ett röstläge som möjligen tangeras av han som kommenterade när östtysken föll och Gärderud vann. 

Sedan kommer en solarierostad, botoxstinn men trådsmal Anna Skipper in och röjer i kylskåp och skafferi och lägger upp ett stenhårt kost- och motionsprogram som man i det närmaste måste ta tjänstledigt för att kunna följa. De får en matsedel som i huvudsak verkar baseras på saker man kan hitta i ett akvarium och får börja träna de mest märkliga saker för att få igång flåset.

 
Sedan börjar det bli ganska tråkigt. Man får se deltagarna ulka i sig märkliga dekokter av alger och frön, svettas i roddmaskiner och på dansgolv och misströsta vid köksbordet. Sedan dyker Anna Skipper in i någon slags halvtid och frågar hur det går. Alla säger att det går jättebra, och Anna Skipper plockar då fram en videokamera och visar en filmsekvens där man får se hur deltagarna i smyg frossar i förbjudna transfetter. Efter en uppläxning lovas bot och bättring och slutligen träffas man efter åtta veckor och alla  är stajlade till oigenkännlighet och har gått ner hur mycket som helst i vikt och är jätteglada. Gladast av alla är Anna Skipper, för hon lär ju inte gå lottlös från löneförhandlingarna med TV3.

Jag skulle vilja ha se en uppföljning av den här programidén, eftersom den är så totalt dömd att misslyckas från början till slut. När kamerorna stängs av är det nog ingen som orkar följa Anna Skippers överambitiösa program särskilt länge, och jag är övertygad om att de ljuger när de säger att det är gott att äta gamla alger och slemmiga linfröavkok.

Helst av allt skulle jag vilja att Paolo Roberto gick in och läxade upp Anna Skipper rejält. Gärna med en rak höger. Paolo, jag litar på dig.

Med öppna ögon låt oss se på livets rikedom

Dagens telefonsamtal:

Jag: Jaha, hur gick det när du och Maja var på stan? Hittade ni någon present till er mamma?
Barbie: Ja, vi köpte ett halsband, du vet ett sånt här långt som är modernt nu...Eller nej förresten, det vet du nog inte.
Jag: Nej, förmodligen inte.
Barbie: Nej, dom säljer nog inget sånt på Myrorna.

onsdag 30 januari 2008

"På A säger vi Vänern och på B vet vi inte men vi chansar på myrslok"

Det står med jätterubriker i Aftonbladet att tv-programmet Vi i Femman skakas av en "fuskskandal". Det vill säga, någon i publiken har försökt signalera de rätta svaren till laget och nu måste en kvartsfinal göras om.

Fusk i Vi i Femman låter faktiskt otroligt allvarligt, nästan som att det skulle läcka ut att Harry Potter i själva verket ägnar sig åt att langa heroin till fattiga gatubarn i Peru, eller att Lille Skutt har blivit ledargestalt i Hells Angels.  

Världen är inte längre sig lik.

På fyra ben går den som jag gillar allra bäst

I morse hedrades träningspasset med den tvivelaktiga benämningen MRL med min närvaro. Det befolkades mestadels av damer som fnissade uppspelt över förväntad träningsvärk. Om jag får träningsvärk av MRL blir jag besviken på min allmänkondition. Den som lever får se hur det blir med den saken.

Resten av dagen har jag varit påfallande onyttig och asocial. Den enda och kanske något tvivelaktiga intellektuella stimulansen har utgjorts av att jag har legat på soffan och läst gamla hästböcker, sådana man läste när man var liten. Typ Britta och Silver. Det är väldigt underhållande att läsa dem i vuxen ålder, måste jag säga. De skrevs på sextio- och sjuttiotalet och det är verkligen en hel del detaljer som det inte är någon som helst ordning och reda med jämfört med hur det är idag. Man red barbacka, i jeans och gymnastikskor, eller till och med träskor, i bara grimman ibland, ofta utan hjälm, bara de snobbigaste hade ridbyxor och ridstövlar och figursydd ridjacka. Man red utomhus i ur och skur även om det var mörkt och även om det var en halvmeter snö. Man hade taggtrådsstaket. När man tävlade gjorde man det utan någon som helst urskiljning, ponnyer och hästar på samma tävling, hopp- och dressyrklasser om vartannat på en och samma tävling. 

Det är en hel del som har ändrats, kan man lugnt påstå. Till det bättre, skulle man också lugnt kunna påstå, åtminstone säkerhetsmässigt. Jag har sysslat med hästtävlingar i nästan hela mitt vuxna liv, både som ryttare man framför allt som arrangör. Det finns ett helt annat fokus på säkerhetstänkande i dagens tävlingar, och man svimmar nästan när man läser om, och minns från egna äventyr i fornstora dagar, leriga åkrar som framhoppningsbanor, banor med jättekonstiga hemmabyggda hinder bestående av allsköns bråte, ryttare utan hjälmar, hästar som leds omkring i bara grimmor eller lämnas fastbundna vid något staket medan ryttaren går banan, ryttare som sitter och röker på hästryggen, med mera med mera. Allt var inte bättre förr.

Fast det känns ändå som att det på något vis var roligare förr. Nu har allting blivit så otroligt resultatinriktat redan när barnen är ganska små. När jag red på ridskola som barn var min ridlektion veckans absoluta höjdpunkt. Det spelade inte så stor roll vad vi gjorde, det var ändå alltid jättejätteroligt. Nu står föräldrar på läktaren och följer lektionerna med kritiska ögon och lägger sig i om de tycker att undervisningen inte håller måttet.

När jag red på ridskola som 20-åring kunde man ägna en hel lektion åt att rida i damsadel och göra kaptensvändningar och en massa andra balansövningar tills man var halvdöd av mjölksyra och fnissattacker. Och ridskolehästarna kunde mycket väl vara fd travare, fd galoppörer eller kallblodskorsningar. Nu känns det mer som att folk inte är intresserade av ridlektioner om de inte innebär 100 % kvalitetsträning och det ska vara på skolade halvblod, annars vill folk inte betala. 

Jag var ett så lyckligt lottat barn att jag hade en egen ponny. Varje morgon innan skolan så var jag i stallet, fodrade, bar vatten i hinkar, ryktade och släppte ut min ponny i hagen. Efter skolan mockade jag, red, fodrade, bar mer vatten och pysslade i stallet. Det gjorde alla andra som jag kände som hade egna ponnyer också. Och man tyckte det var roligt. Det fanns liksom inte i världsbilden att det skulle se ut på något annat sätt.

Nu finns det väldigt många barn som har egna ponnyer. Och med dem följer vanligtvis en hel stab som vi kallar De Mockande Mammorna. Det finns för all del en och annan pappa också, men oftast är det mammorna som engagerar sig i ridningen. De skjutsar sina barn till stallet och hjälper först till att göra i ordning ponnyn. Medan barnet rider så mockar de och gör allting annat klart, så att ungen sedan bara behöver ställa in ponnyn i boxen och kliva in i bilen och bli hemkörd.
 
Det är väl en effekt av curlingsamhället förstås, men man undrar ju lite. Vart världen är på väg och sådär. 
Britta och Silver, kom tillbaks, allt är förlåtet.

Dagens i-landsproblem

En sak undrar jag. Varför ska man möblera om i affärer? Jag vill kunna gå omkring i min lokala Ica-butik och veta var allting finns utan att behöva tänka, utan att behöva fråga, utan att behöva leta. Det ska gå snabbt och smidigt att handla, tycker jag och säkert "många med mig", som det brukar stå i de anonyma insändarna i lokaltidningen.

I alla år har de ekologiska boveteflingorna haft sin bestämda plats längst ner i raden med frukostflingor. Jag har kunnat gå dit i sömnen och plocka till mig ett paket eller två. Men plötsligt är det någon pajas som har bestämt sig för att möblera om, och där mina ekologiska boveteflingor brukade stå står nu någon form av sockrade spannmålshjärtan som jag absolut inte vill äta till frukost, och mina flingor hade flyttat ett par meter västerut.

Alltså, jag fattar ju tanken. Att man ska vimsa omkring och liksom råka snubbla över varor som man i vanliga fall inte ser och på så sätt lockas att köpa sånt man kanske inte riktigt behöver. Men det är så dumt. Sluta genast med detta.

Lost in action

Jag är dagvill, som det heter. Det är jag normalt inte, men nu har saker och ting kantrat en smula.
På fredag ska jag börja jobba igen. Det blir som en måndag kan man säga. Alltså tror jag att det är lördag idag. 
På söndag ska jag vara speaker på en dressyrtävling. Alltså tror jag det är imorgon. 

Det blir någon form av konflikt här. Jobbigt.

Och dessutom har jag glömt vad TV4:s förre handbollsexpert, alltså han som var innan Andreas Larsson, hette i efternamn. Han hette Axel. Någonting. Men vad? Det ligger och guppar precis utanför medvetandet och är så irriterande.

Som en blixt från en klar himmel dyker han upp

Axel Sjöblad! 
Hette han ju.

tisdag 29 januari 2008

Drömmar är ju småkakor

I natt drömde jag att jag var hos tandläkaren. Igen. Ja, att jag var där alltså, inte att jag drömde om det. Fast den här gången rörde det sig inte om någon undersökning, utan vi tittade på skräckfilm. Vi kollade på Stephen Kings Varulvens år (Silver Bullet) på en jättestor bioduk som av någon anledning fanns i undersökningsrummet.
Jag somnade, och vaknade av en filmrelaterad mardröm i drömmen. Dr Kovac var inte till någon som helst nytta i detta sammanhang.

Sedan drömde jag att jag var med i inspelningen av Göta Kanal 3. Den skulle spelas in i Åhus för att Loffe skulle ha ett komfortabelt avstånd till inspelningsplatsen.

Det fanns absolut ingen anledning att sova länge idag.

Now that we have the neutron bomb

Då och då läser jag lite i Pär Ströms blogg. Det får verkligen ransoneras, för det mesta är så dumt att jag skulle kunna ägna all min vakna tid åt att reta upp mig på hans åsikter, och man har ju lite annat att stå i också.

Det senaste jag läste var att han jämförde manlig och kvinnlig könsstympning. Kvinnlig könsstympning vet alla vad det är. Den manliga motsvarigheten till "könsstympning" är enligt Pär Ström manlig omskärelse. Att könsstympning av pojkar inte betraktas som ett problem är ett exempel på att manliga underlägen inte räknas och inte kommer fram i samhällsdebatten, skriver Pär Ström under rubriken "Könsstympning av pojkar tillåts, bara flickor skyddas".

Men Pär Ström: Kvinnlig omskärelse handlar om att man helt eller delvis avlägsnar de yttre könsorganen. Manlig omskärelse handlar om att man avlägsnar förhuden. En könsstympning av män skulle motsvara att avlägsna ollonet. Det finns normalt sett ingenting i den traditionella manliga omskärelsen som hindrar en man från att leva ett fullständigt normalt liv, inklusive ett fullständigt normalt och lustfyllt sexliv, medan könsstympade kvinnor definitivt inte kan det. Manlig omskärelse är helt enkelt inte jämförbart med könsstympning på kvinnor, och att det inte betraktas som ett problem i könsstympningsdebatten beror på att det inte är ett problem när det handlar om könsstympning.

Sedan kan man absolut ifrågasätta vitsen med manlig omskärelse, men snälla, dra det inte i något slags jämställdhetsperspektiv och få det till att det är fuskigt och särbehandlande att så mycket fokus läggs på kvinnor i den här frågan. Det blir bara pinsamt då.

Miss Diss strikes again

För att förströ mig en smula loggade jag in på dejtingsajten för att se om det mot all förmodan låg en prins och ett halvt kungarike i inkorgen. Konstigt nog fanns bara det här:

Hej!!!!
Läget?.....*S*
Lust att snacka med en busig och snäll hane?
Har du msn?......

1. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: överdrivet användande av utropstecken är en styggelse inför vår Herre. Mer än ett (1) utropstecken i text är inte bara otroligt fult utan även snudd på efterblivet.
2. Antingen skriver man TRE (3) punkter...eller en (1). Inte två eller fyra eller sjuttionio stycken. 

3. "Busig" är man på låg- och mellanstadiet. Man kastar papperstussar, lägger häftstift på stolar, luftar cykeldäck och spelar hartsfiol. 

4. Personer som använder ordet "busa" som synonym för "hångla" eller "ha sex" bör ha klart för sig att detta är EXTREMT AVTÄNDANDE. 

5. Hane? Otroligt festligt och originellt eller varför inte "busigt" sätt att uttrycka sig på. Om det hade varit Lunarstorm. 

6. Ja, jag har msn och jag skulle skulle hellre sticka ut ena ögat med en tårtspade än att adda dig.

MRL League

I morgon bitti ska jag och Barbie på premiär. Nu handlar det tyvärr inte om kändismingel, champagne och snittar utan vi ska gå på MRL för första gången. 

Om man googlar på MRL, vilket jag fick göra, så får man en miljard träffar och ingenting verkar ha med träning att göra. Det närmaste jag kom var Maximum Residue Limit, vilket är ett gränsvärde för tillåten läkemedelshalt i livsmedelsproducerande djur, under den biffiga rubriken FAKTA FÖR VETERINÄRER. Ändå presenterades MRL som en "nyhet" på gymmets vårschema. Det kändes lite fel¨på något vis.

Den som, till skillnad från mig, är drillad i Friskis & Svettis-anda förstår förstås genast att MRL står för Mage Rumpa Lår. Nu förstår jag det också, men jag vill ändå invända lite. Vad är det för slags benämning? Det låter ju skitlöjligt, snäppat över husmodersgymnastik. Ungefär som att kalla den kvinnliga klassen i Tjur-Ruset för Kvig-Ruset.  

Idag gjorde jag ett test på Adidas' sajt, där man kunde kolla vilken "löpartyp" man var. Jag var en "Komma först-typ". Karaktäristiska ord för en "Komma först-typ" är, enligt Adidas: Utpräglad tävlingsmänniska, vill vinna, ute i ur och skur, testa gränser, vilja, inre motivation, klara av, självdisciplin. Det finns väl en del att invända mot det där, kände jag, framför allt benämningen "Komma först-typ". Jag är typ aldrig först. Det är ju lika bra att säga det själv innan Christian eller någon annan hugger tänderna i detta ben.

Men resten stämde väl någorlunda. Jag lägger mig oftast på en nivå där döden ibland verkar vara ett schysst alternativ, och då vill jag inte att det ska låta som att jag har varit på någon slags cellulitgympa för kärringar. MRL låter helt enkelt inte tufft nog. Det är för mycket Friskis & Svettis och för lite blod, svett och tårar.
Men jag ska förstås ge det en chans för att visa hur öppensinnad jag är, och för att hålla Barbie sällskap som den goda kamrat jag är. Det kan ju knappast bli mer förnedrande än att ge vattenspinning en chans i alla fall.

måndag 28 januari 2008

Löpsedelslögner

När sanningen uppdagas:

Barbie: Man blir fan alltid lurad! En gång stod det på en löpsedel "Allt om Björn Borg och hans nya kärlek", och så var det att han hade köpt en båt! En lustjakt!
Jag: HA HA HA! En lustjakt!
Barbie: Jag kommer aldrig att komma över det.

Du som värmer din kropp med min ved, jag undrar vem du är

Idag är det dags för ett besök hos tandläkaren. Det är väl få som tycker att det är förknippat med något positivt. Ont gör det och dyrt är det. I vanliga fall har jag en jättehög smärttröskel, men när det handlar om tänder har jag ingen smärttröskel överhuvudtaget. Allt gör svinont. Men nu ska jag försöka vara lite positiv, mest för att undkomma känslan av att Döden står på lur.

Jag, eller rättare sagt Tord, har i alla fall lyckats hitta en riktigt bra tandläkare. Han kan minsann lägga en bedöving som heter duga, tandläkaren alltså, inte Tord. Mina tänders nerver är helt ostrukturerade och tittar fram på de mest ologiska ställen, vilket i sin tur betyder att det krävs 5-6 bedövningssprutor för att bedövningen ska ta överhuvudtaget. Andra snåltandläkare har insisterat på att det minsann räcker med en spruta, som om bedövningsvätskan drogs från deras personliga lönekonto, och viftat bort mina invändningar och jämmerrop. Därför har alla tandläkarbesök genom livet varit kraftigt förenade med maximal smärta. Jag kan säga att det är rätt svårt att vända den trenden bara sådär.

Men min tandläkare snålar i alla fall inte utan bedövar så det står härliga till. Han är dessutom ruskigt snygg, tänk Dr Kovac i Cityakuten. Ni kanske tror att han är hos sin sjuke far i Kroatien, men det är inte sant. Han har bytt karriär och är numera tandläkare i Sverige. Det är bara synd att han gömmer sig bakom ett munskydd större delen av tiden, men det är nog bara för att han inte ska bli avslöjad och skickad tillbaks till Hollywood igen. 
Dr Kovac är även mycket teknikintresserad och har mängder av cool utrustning vid sidan av den gamla äckliga salivsugen och den obligatoriska brickan med tortyrinstrument. Han har till exempel en digital röntgenutrustning och han ritar pedagogiska pilar på röntgenbilderna när han förklarar vad han ska göra. En gång gjorde han en glad smiley på en av mina kindtänder. Ja, på skärmen alltså. Men ändå. Det var väl rart. 

Och i väntrummet finns både bekväma möbler, TV och ovanligt bra tidningar. Typ "Illustrerad Vetenskap" och "PC för alla" istället för halvårsgamla och sönderbläddrade "Hänt i veckan". Min förra tandläkare hade bara informationsbroschyrer om porslinskronor och rotfyllningar, samt en tidskrift som handlade om golf, vilket jag tycker är ett stort minus på väntrumsskalan. Dr Kovac och hans vänner är föredömliga, även om jag alltid är alldeles för stressad för att uppskatta förströelsen efter förtjänst. Egentligen skulle jag vilja slå mig ner i den stora pösiga väntrumssoffan och avspänt bläddra igenom några tidskrifter efteråt, men så gör man ju bara inte. 


Det bästa av alltihop är att man får sina tänder saltblästrade. Hela munnen känns liksom nystädad efteråt. Jag ska fokusera på saltblästringen, för nu kommer jag verkligen inte på något mer positivt att skriva. Men saltblästring is the shit.

När jag nästan var med i ett avsnitt av Cityakuten

Tandläkarmys:

Dr Kovac (med 3 dagars skäggstubb): Jag hissar stolen bakåt lite till...går det bra?
Jag: Ja.
Dr Kovac: Skulle du glida av stolen så hamnar du i mitt knä.
Jag: Det tror jag att jag skulle överleva. 

Hade det varit i Cityakuten så hade jag naturligtvis glidit ner utmed tandläkarstolen och vi hade börjat hångla passionerat med varandra. Men fullt så bra var förstås inte verkligheten, utan jag fick nöja mig med det positiva beskedet om noll hål, samt munhåle-spa i form av härlig saltblästring. Notan slutade på 684 kronor, vilket väl får antagas vara humant.

Och om en månad ska jag på återbesök för att åtgärda ett mellanrum i storleksordningen Grand Canyon mellan två kindtänder. Hela måltider fastnar där. Under årens lopp har jag tandtrådat bort mat som hade kunnat föda en hel by i Afrika i generationer. Nu ska Dr Kovac sätta stopp för det. Det tycker jag är fint. Att han tänker på barnen i Afrika och så.

Dr Kovac är min idol.

Kontaktförsök

Telefonsamtal:

Min syrra: Jaha, vad har du gjort sen sist då?
Jag: Ingenting! Allt har bara kretsat kring handbollen.
[Cirka 10 minuters handbollsprat]
Jag: ...och jag fattar inte varför inte Arrhenius får spela mer! Han borde få göra mer än bara sitta på bänken i den där gröna sönderklippta tröjan och kanske bli en extra utespelare i sista anfallet. 
Min syrra: Jamen han har väl varit inne en del, tycker jag att jag har sett?
Jag: Men inte tillräckligt...Jag är ju lite kär i honom, kan man säga.
Min syrra: Jag känner en som är kusin med honom.
Jag: VAAAA!? Vem är det? Är det någon jag känner?
Min syrra: Det är en mamma till ett av barnen i Fredriks klass.
Jag: Kan du på något vis framföra att jag är singel? 

Everybody hurts

En sak funderar jag mycket över. Det är 2008. Man kan göra hjärttransplantationer och rymdresor och allt möjligt som man inte kunde göra förr. Men fortfarande verkar det inte finnas en metod för att röntga tänder utan att i det närmaste strimla hela gommen. Varför i helvete är röntgenplåtar avsedda att stoppas in i munnen så vassa? Kan man inte slipa av kanterna litegrann?

Det känns som att någon får ta tag i det här. Barbies och mitt alternativ, att göra en datortomografi och få både hjärna, öron-näsa-hals och hela skiten på köpet, kändes lite dyrt. Men nog borde man kunna göra tandröntgen lite mer modern? Lite mer komfortabel? Lite mer high tech? Kom igen nu...någon. Ni kommer att bli rikligt belönade, åtminstone i tanken.

söndag 27 januari 2008

Bekantas bekanta

För ett tag sedan nappade jag åt mig boken "Bekantas bekanta" av Mats Strandberg, den skulle enligt uppgift vara nittiotalsnostalgisk. Jag har lite dålig koll på delar av nittiotalet, faktiskt. Det beror på att jag var småbarnsförälder då. En seg och utdragen period med virusinfektioner, obefintlig nattsömn och Björnes magasin som enda form av kulturell stimulans. Då har man inte precis järnkoll på what’s hot and what’s not, som det tydligen heter i amerikansk fördumnings-tv. När jag hade hunnit lyssna ikapp mig på Nirvana var Kurt Cobain död sedan länge. Typ.

Obs! Nu kommer jag att spoila delar av handlingen i "Bekantas bekanta", så den som mot all förmodan vill läsa den får sluta nu.

Bekantas bekanta på 30 sekunder: 
En brud som är fd fotomodell och fantastisk sångerska, oupptäckt förstås, kommer tillbaks till Sverige och Stockholm efter att ha horat lite i Amerika, vill ha tillbaks sitt ex men inser i sista stund att det är fel, blir "upptäckt", får skivkontrakt, kommer i bråk med skivbolagsdirektören men blir löst från kontraktet genom utpressning och gör eurodisco-karriär. En annan brud flyttar till Stockholm endast i syfte att bli känd, blir känd genom att gå sängvägen, får vara med i rockvideo och blir programledare på tv. Hennes bror, en fet bög, jobbar i videobutik och går omkring och är allmänt olycklig, drömmer om att öppna en klubb. Träffar snygg bög, får pengar av fd fotomodellen som är hans bästa vän, och öppnar klubb som gör succé.
 
Det känns mest av allt som att Mats Strandberg och några till haft brainstorming på tema nittiotal. "Kom igen nu, vad är nittiotal?", och så har man skrivit ner ett antal tidstypiska detaljer på små lappar som han sedan drar en efter en ur en hatt och petar in i texten med jämna mellanrum. Motorola Flair, skriva brev, Minicall, telefonkiosk, Netscape, be att få låna telefonen, såna grejer. Jag är rätt tveksam till om det tillför något extra till den för övrigt otroligt platta och förutsägbara intrigen.

Men som tidsfördriv i ett pågående EM var den väldigt enkel att lägga ifrån sig och ta upp igen när sinnet krävde någon form av enkel stimulans. Typ som när man tittade på Björnes Magasin i början av nittiotalet.

Snart EM-final

Ja, då var det dags för EM-finalen. Danmark mot Kroatien. Hur ska det gå? Balic såg sliten ut igår mot Frankrike, och han fick bra många smällar. Undrar hur han känner sig idag? Danmark såg pigga och glada ut. Lars Krogh Jeppesen grät av glädje efter slutsignalen. Hoppas de är i toppform idag och att Boldsen fått sina hamburgare och att Kasper Hvidt fortsätter att vara lika bra som han varit under hela EM.  

Frågan är bara om man ska se sändningarna på TV4 eller DR2? DR2 är nog roligare. Fast jag förstår ju inte riktigt vad de säger, så det får nog bli TV4 ändå.

Heja Danmark!

Hurra, Danmark - Kroatien 24-20

EM-guld till Danmark.

Ha ha ha åt Kroatien och hurra, Danmark.

Nästan lika bra som om det hade varit Sverige. Fast bara nästan, förstås.

"Jag tror att jag ska zappa över till DR2 ett slag"

Jaha, men nu ska väl allt återgå till det normala igen. Åtminstone fram till OS-kvalet i slutet av maj. Från och med nu och fram till dess ska jag bara skriva om helt normala och icke-handbollsrelaterade saker.

---

Och där tog det stopp.

lördag 26 januari 2008

Snart är det dags, Sverige - Norge

Nu gäller det. Snart. Det är så nervöst och det gäller ju mer än femte eller sjätte plats i EM. Det handlar ju om en plats i VM och även bättre lottning i OS-kvalet. Heja Sverige. 

Det här känns lite tråkigt. För hur det än går så är det över sen, för Sveriges del alltså. Jag kan tillfälligtvis adoptera Danmark i mitt hjärta i brist på annat, men riktigt samma sak blir det förstås inte. Fast jävlar vad jag ska heja på dem i eftermiddag.

Kanske är det tur att hela EM snart är över så att allt kan återgå till det normala. Jag har tappat fokus på precis allt annat. Det som skrivs här är ändå bara ett blekt återsken av verkligheten, där alla som råkar vara i närheten tvingas lyssna på mina omständliga analyser och uträkningar, samt ta del av värdelöst vetande om olika spelare ("Tomas Svensson fick gå upp mitt i natten och säga åt Per Sandström att ta hostmedicin" "Jonas Källman ringde hem till sin mamma för 647 norska kronor"). 

För övrigt hoppas jag att Jonas "Youtube tror jag det heter" Källman gör en kanonmatch så han slipper bli utpekad som EM-syndabock av omogna sportjournalister. Och så hoppas jag att Robert Arrhenius får mycket speltid. Typ...60 minuter. Och att han är i bild...ofta. Typ...60 minuter. Mmm.

Fast framför allt hoppas jag på vinst. Heja Sverige. Om Norge vinner blir jag genomdeprimerad.

Hurra i kubik, Sverige - Norge 36-34 EFTER TVÅ FÖRLÄNGNINGAR

Men vilken match! Jag är helt slut efter ÅTTIO minuters oroligt vaggande fram och tillbaks framför sändningarna från Lillehammer. Alla, inklusive jag, andades nog ut lite för tidigt när Sverige ledde med sju bollar, och alla, inklusive jag, förtvivlades när Norge knaprade in på den ledningen. Oavgjort och förlängning och oavgjort efter första förlängningen och så ÄNTLIGEN. Och vad roligt för Johan Pettersson att få avsluta sin landslagskarriär med att sätta en straff när hela det svenska straffskyttet svajar oroväckande. Och Ahlms avgörande sen. Jag gissar att den lokala sportredaktionen jobbar för högtryck nu för att sätta ihop en hyllning till "vår" stjärna.

Vilken dramatik. Vilken lycka, det känns nästan som att Sverige vann hela EM. 

Och som en extra bonus var det som att  TV4:s bildredaktion hörsammade mina böner och smackade in några finfina närbilder på Robert Arrhenius.
Mmm...Robert Arrhenius. Det är en man helt i min smak. Om det nu mot all förmodan skulle ha undgått någon.


Nu hoppas jag verkligen att Danmark samlar ihop sig och ger Tyskland riktigt jävla mycket spö. Eller, det räcker förstås att de vinner. Men helst ska de vinna överlägset. Flinande tyskar har jag fått nog av. Lipande tyskar skulle vara en fröjd för ögat.

Önsketänkande

Så här vill jag att slutspelet blir:

Danmark slår Tyskland
Frankrike slår Kroatien
Danmark slår Frankrike i finalen.

Nu ska jag uppbåda lite ny kraft för semifinalerna. PUH. 
Det är jobbigt att spela soffhandboll.

Önsketänkande II

Normalt sett tycker jag att Robert & Claes är riktigt bra handbollskommentatorer, och jag saknar dem ofta när jag ser matcher live och ingen förklarar avblåsningar och blixtsnabba domslut åt en. För det är de bra på. Ibland kan de vara lite väl gnälliga, men i största allmänhet är det tummen upp för Robert & Claes.

Men det finns vissa saker jag tycker de borde sluta säga precis varenda match.

1. Att Tomas Svensson fyller 40 år i år.
2. Att Oskar Carlén bara är 19 år och son till Per Carlén.
3. Att Ljubomir Vranjes är 168 cm lång.

Okej, nu var inte Vranjes med i detta EM, men snälla, jag vet allt det där utan att behöva få det påpekat flera gånger per halvlek. Och dessutom åskådliggörs det grafiskt inför och under varje match också.

Jag vill ha mer värdelöst vetande, typ att Oskar Carlén bor i Dan Beutlers lägenhet i Ystad eller att Jonas Källman inte riktigt vet hur gammal hans mamma är. Så kallad icke-googlebar information. Skvaller. Hear my voice.

Revision av Önsketänkande II

Önsketänkande II kraschade först, Kroatien slog Frankrike med 24-23 i slutminuten. MEN DANMARK GAV TYSKARNA SPÖ med 26-25, på straff med tre sekunder till godo. Det känns som att det här mest av allt har varit EM i nagelbitning. Mitt nervsystem är helt kaputt.

Men jag är så GLAD att Danmark vann. För om de inte hade vunnit hade jag varit tvungen att heja på Tyskland i finalen, och det vill jag verkligen inte efter den snöpliga förlusten i förrgår. Men man måste heja på vem som än kan tänkas slå Kroatien, som vi brukar säga, för Kroatien gillar vi inte. De har dessutom en sjukt osportslig publik som jämt buar åt allt. Vi var på plats i gruppspelet i EM 2002 när Kroatien mötte Jugoslavien, och det var bland det värsta jag varit med om. Värre än ponnyallsvenskan, och det vill inte säga lite. Om jag hade varit kroat i landslaget så hade jag bett publiken att hålla truten och uppföra sig som folk, men då hade man kanske blivit avrättad på fläcken.

Hur som helst: Heja Danmark i finalen.

fredag 25 januari 2008

Åh nej, Sverige - Tyskland 29-31

Jag är så deprimerad att det inte går att beskriva. Jävla tyskar.  Jag var tvungen att trösta mig med vin för att överhuvudtaget förmås upp ur tv-soffan efter den sura förlusten om semifinalplatsen.

Fast jag tycker Sverige var enormt duktiga. De spelade skitbra, och det var ändå regerande världsmästarna som de mötte. Och de lipade inte efteråt, inte i bild i alla fall. Sånt är viktigt.

Men ändå. Retligt att förlora med så lite. Hade de fått storstryk med 25 mål hade det inte varit mycket att säga om. Men nu kunde de i princip precis lika gärna ha vunnit. 

Jävla tyskar.

Dagen efter

Nu har något av gårdagens monstruösa besvikelse lagt sig. OS-kvalplatsen är ju i alla fall klar, och så får man hoppas på VM-kval imorgon. Fast det blir nog svårt att slå Norge på hemmaplan. 
Jag minns när Norge slog Sverige någon gång under 2005 och driftiga norrmän i publiken höll upp en skylt med texten 100 år utan storebror. Det var lite småroligt, kan jag tycka idag. Fast jag tyckte det var otroligt drygt då. Men i en förlust är ju allting hemskt att se, glada tyskar är till exempel otroligt plågsamt just nu. Hur man kan vara så kaxig när man har förlorat två världskrig, som han sa i Sällskapsresan. 

Jag drömmer mardrömmar om tyska målvakter. Bara att heta Johannes Bitter är ju i sig riktigt illa, snäppet värre än Bitter-Ernst, och att sedan se ut som en galen massmördare är ännu värre. Att ta många svenska skott på mål är förstås värst av allt.

Nu ska jag i alla fall heja som fan på Danmark, som ju spelat otroligt bra i de matcher jag har sett. Drömscenariot var att Sverige skulle slå tyskarna, när det nu inte gick får man sätta allt sitt hopp till grannlandet. Danskt hygge mot tysk bitterhet. Det ska nog gå bra.

Our house in the middle of the street

När man hör och läser om folk som köper hus och bostadsrätter idag så känns det nästan som att man härstammar från apornas planet. Eller någon gammal pilsnerfilm med Edvard Persson där alla är fryntligt godmodiga och lite saktfärdiga. Nu verkar det mest handla om att vinna budgivningen och hur mycket man fick gå upp i pris jämfört med utgångspriset. Att köpa en fastighet till utgångspris utan budgivning verkar möjligen vara genomförbart om det handlar om ett mögelskadat korthus utan vatten och avlopp som ligger långt borta från all ära och redlighet. På sin höjd.

Hur det gick till att köpa hus i början av 90-talet: 

1. Man åkte på visning.
2. Man åkte hem från visningen, ringde till mäklaren och sa att man var intresserad.
3. Mäklaren sa då att en annan familj precis hade hört av sig och "redan var på banken". 
4. Man våndades. Sedan ringde mäklaren igen och sa den andra familjen inte var kreditvärdig*, och sedan fick man köpa huset för det pris som stått i annonsen. 
5. Mäklaren ringde sedan till alla andra som varit intresserade och berättade att huset var sålt.

Hur det gick till att köpa lägenhet i slutet av 90-talet:
1. Man åkte på visning.
2. Man åkte hem från visningen, ringde till mäklaren och sa att man var intresserad, men att priset var lite högt.
3. Man föreslog ett nytt, lägre pris. 
4. Mäklaren ringde och sa att säljaren accepterat det lägre priset.
5. Mäklaren ringde sedan till alla andra som varit intresserade och berättade att lägenheten var såld.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med fastighetsmarknaden sedan dess, när "störst plånbok" blev en synonym till "först till kvarn". Jag har inte hängt med.  Voogi har kanske någon hållbar teori om utvecklingen.

* Punkt 3 och 4 kan upplevas som något ovetenskapliga, men inträffade så ofta för både oss och våra vänner att vi drog slutsatsen att det var mäklarsamfundens psykologiska vapen som skulle förhindra prutning.  

Eru europé? Eru de?

Nu är Europe tillbaka igen, läser jag på aftonbladet, och jag gäspar lite trött och tycker att de gamla rävarna borde kunna leva gott på royalties från The Final Countdown utan att nödvändigtvis behöva känna sig manade att återförenas och tycka att de är bättre än någonsin.

Jag såg Europe uppträda på ett diskotek i Ödeshög i början av 80-talet. Det här var innan de blev sådär jättekända och Ödeshög kommer nog aldrig att hamna på rockmetropolernas världskarta, så uppslutningen var minst sagt mager. Det var kanske 30 personer i publiken denna onsdagskväll, alla tillresta från en radie av säkert fem mil, så det var en stor händelse. I Ödeshög med omnejd. Europe var inte så imponerade.

30 personer är förstås inte mycket till publik. Fast ungefär så stor var publiken också en gång när Subhumans spelade i ett garage i Hultsfred, och där höll alla på och knuffades och svettades och krälade omkring bland instrument och sladdar och gamla vinterdäck som en enda stor familj. Inklusive Subhumans själva, som hade parkerat sin turnébuss på garageuppfarten som om de hade flyttat in och stod i begrepp att börja ansa ligusterhäcken och grilla fläskkarré.  

Fast det är väl skillnad på att vara 30 personer i ett garage och att vara 30 personer på ett dansgolv modell större. Fast jag tycker nog att vi 30 gjorde så gott vi kunde. Ystra av insmugglad folköl så sjöng vi med, producerade bestämda nickar i takt med musiken (ett förstadium till "headbanging", ett begrepp som fortfarande befann sig på en mer teoretisk nivå), tände tändare i en ballad och allt sånt där som hör till. Men Europe var märkligt oberörda av den lilla men tappra publiken som gjorde sitt bästa för att få det väldiga diskoteket att verka välfyllt och uppskattande. Deras blickar mot det nästan tomma dansgolvet var direkt fientliga. Dödsstöten kom i påannonseringen av sista låten, när Joey Tempest med likgiltig stämma förkunnade Nästa låt tillägnar vi det här stället. Den heter "Wasted Time".

Ända sedan dess har jag tyckt att Joey Tempest är en stor skit. 
I vissa avseenden är jag rätt långsint.

Jamen nu ska det handla om handboll för ovanlighetens skull

När det inte är någon handboll på tv så får man läsa allt om EM på nätet. Det känns som att jag har gjort det nu. Jag har till och med sonderat terrängen på Johannes Bitters hemsida och tagit del av att han bland annat gillar sovmorgnar, älskar grönkål och inte tror att han skulle överleva en vecka utan internetuppkoppling. Eller åtminstone tror jag det stod så. Min kunskaper i tyska är mycket magra, på gränsen till undernärda.

Så läste jag om Kim Anderssons uppläxning av tyska bänken för att de hånat svenskarna. Jag tänker inte säga vad han sa, för sådana ord ska inte stå i tidningen, säger Kim till Aftonbladet, och det tycker jag är fint. Att han i första hand tänker på oss läsare i en sådan jobbig stund. Svenska handbollsspelare har en avsevärt bättre moral än andra, vanliga, dödliga. Det är vad jag tror.

Som efter matchen. Utan att vara dum i huvudet så kan man ju ganska enkelt föreställa sig att spelarna måste vara dödsledsna och superbesvikna när de spelat som gudar och ändå förlorat, och med så små marginaler. Som grädde på moset tvingas de dessutom, innan de så mycket som ens hunnit hämta andan, att svara på idiotiska frågor om hur det känns och varför vi förlorade. Jag hade bara velat vråla frustrerat, men de svarade så vänligt och inte så mycket som en svordom kom över deras läppar. 
Det tycker jag var duktigt. Jag är mer van vid klimatet i ponnyallsvenskan division II. Där sker temperamentsfulla utbrott som kan få den mest förhärdade brottsling att blekna, och skulle man drista sig att så mycket som titta på en besviken ryttare i fel ögonblick så skulle man få en förbannelse nedkallad över sig och falla död ner.

Alla sportjournalister skulle tvingas närvara vid minst en omgång i ponnyallsvenskan för att lära sig att inte fråga så urbota dumt.

torsdag 24 januari 2008

Dagens i-landsproblem...kanske.

tv.nu har ballat ur. Först stod det att sändningarna från handbolls-EM började typ 14.55, vilket inte stämde med vad Peter Jihde sagt tidigare, men jaha, okej, kanske mindes jag fel, kanske hade Peter Jihde fel för sig. 
Fast nu har de ändrat sig på tv.nu, så nu ska matchen börja 19.20. Det verkar mer rimligt. Men nu var jag ju mentalt förberedd på att det snart var dags.

Vad ska jag nu ta mig till fram tills ikväll? Skicka ut en torped och låta kidnappa Pascal Hens lagom till matchstart verkar till exempel vara en bra idé.

Lilla vredesutbrottet

För att hörsamma den läsare (a k a Tord) som kritiserat den senaste tidens fixering vid handboll så blandar jag ut mina EM-inlägg med en rapport från den pågående dokusåpan "Sparkling vs a-kassan".

Såhär ligger det till: Den 13 december skickades min anmälan till a-kassan, komplett med arbetsgivarintyg och grejer. Sedan hände ingenting och det hände ingenting och det hände fortfarande ingenting, för även a-kassehandläggare firar jul och nyår. Den 11 januari kom i alla fall ett saktfärdigt brev där de informerade mig om att jag var tvungen att förse dem med ytterligare ett intyg, som styrkte vad jag hade gjort innan de senaste 12 månaderna som jag redan intygat, samt påpekade att jag hade glömt att kryssa i huruvida jag fått avgångsvederlag eller ej. Jag har aldrig hört talas om någon säsongsanställd som fått avgångsvederlag, och eftersom det framgick tydligt på mitt arbetsgivarintyg att det var just det jag var så tyckte jag att de väl borde kunna lägga ihop ett och annat för egen maskin. Men nej då.

Jag skickade tillbaks begärda handlingar måndagen den 14 januari. Idag, tio dagar senare, kom ytterligare ett sävligt brev där de berättade att min komplettering till anmälan inte var komplett. Jag hade nämligen inte undertecknat den. 

Men kan ni göra mig en tjänst och gå och dö någonstans. Det är tjugohundrajävlaåtta. Man kan göra nästan allting på internet eller via sms, till och med deklarera. Det är ute med namnteckningar. Och kan ni sluta skicka brev med snigelpost som måste besvaras på exakt samma sätt? Det är helt ute med kuvert och frimärken. Ingen har det hemma längre. Lär er skicka e-post, era förbannade trögrövar.  

Little things I should have said and done

Jag såg precis på ett klipp från en intervju med Jonas Källman och Tomas Svensson. Peter Gentzel hade sms:at Tomas Svensson och skojat om att han, Svensson, hade gett bort sin enda chans att göra mål, "fast han gratulerade givetvis också". 
Källman berättade att gårdagens bästa sms var från hans flickvän som hade skickat typ en Youtubelänk med Källmans FANTASTISKA mål.

Var det inte lite...klent? Om jag hade varit Källmans flickvän så hade jag skrivit något mycket bättre. 

Jag hade kanske skickat en länk till min blogg.

Kort om sportjournalister

Det måste kännas lite otacksamt att vara Patrik Ekwall och vara tvungen att ställa samma enfaldiga inför matchen-frågor till Ingemar Linnell: Hur känns det? Vilka tankar har du? Hur ska vi vinna?
Jag menar, vad ska Ingemar Linnell svara? Det är ju inte troligt att han kommer att bryta ihop och häva ur sig Det här känns för jävligt. Vi kommer att åka på storstryk. Jag vill åka hem. 
Och det måste vara hemskt svårt att hitta på nya variationer på konceptet "göra mål framåt, försvara bakåt, rädda skott på mål, samt göra detta bättre än motståndarna". Det är så man rent generellt vinner matcher, om tv-sportens publik nu ännu inte förstått det.  

onsdag 23 januari 2008

Killed by death

Nu har någon Hollywoodskådis gått och dött. Jag hade aldrig hört talas om personen ifråga, men så har jag inte sett filmen Brokeback Mountain heller. Men han var förstås jordnära, generös, godhjärtad, livsbejakande och osjälvisk som alla andra kändisar som lämnar in.

I det levande livet tenderar vi vanliga dödliga ofta att vara småsura, lätt missunnsamma, halvsnikna och en smula bittra. Så fort man lämnar detta livet blir man omänskligt god. 
Varför är det så?

Dagens i-landsproblem

När man går och handlar får man ofta börja med att städa efter andra. Var och varannan varukorg har en bottenskyla av reklamblad, plastpåsar och gamla inköpslistor. Detta är extremt störigt. Men eftersom så många verkar tycka att det är helt okej att lämna sitt skräp i varukorgen så antar jag att det bara är jag som ser det som en källa till irritation. 

Men ändå. Hur jävla svårt kan det vara att kasta skräp i en papperskorg?

Inför matchen

Nu är det snart dags att börja ängslas igen. Sverige mot Spanien. Jag läser att våra hjältar är slitna och det är inte undra på. Själv blev jag utmattad av att följa gårdagens match från soffan.

Spanien har bara varit sådär hittills i EM, fast de var ju oväntat bra mot Frankrike igår. Jag har inga varmare känslor för spanjorerna, men det var nästan så jag hoppades på att de skulle gå och vinna bara för att mosa till fransmännen litegrann. Fast det gjorde de inte, även om det var bra nära. 

Jag har lite dålig koll på Spanien nuförtiden. Annat var det på Dujsjebajevs tid, men han är ju lyckligtvis inte med längre. 
Jag hoppas i alla fall att de är oväntat dåliga idag. Att de är tröttare och slitnare än svenskarna. Vad som helst, bara Sverige vinner. Om Spanien vinner blir jag superdeprimerad. 

Stort jävla JÄTTEHURRA, Sverige - Spanien 27-26

Men ååååh, vilken match, vilken spänning, vilken dramatik, vilken räddning av Svensson när det var 4 sekunder kvar och VILKET MÅL AV KÄLLMAN när det var 2 sekunder kvar.

Jag började nästan gråta så glad blev jag. Vad roligt för Källman, vad roligt för Sverige. Men gud, jag är helt slut. Mina nerver tål inte sånt här, det är 60 minuters tortyr. Man förstår ju att spelarna blir trötta på plan när jag blir det i soffan.

Nu måste jag lyssna på eftersnacket.

tisdag 22 januari 2008

As the last ship sails and the moon fades away

Min farmor hade en gungstol. Varenda gång jag tänker på min farmor så tänker jag mig henne sittandes i sagda gungstol, vilket ger en otroligt felaktig bild henne eftersom hon var väldigt strävsam, i stil med Raskens Ida. Det var ytterst sällan någon satt i gungstolen överhuvudtaget, den bara stod där i ett hörn i finrummet och var blänkande svart och skräckinjagande med sina krumma medar.

Gungstol verkar vara en möbel som gått ur tiden. Man hör sällan ungdomar som står i begrepp att flytta hemifrån säga att de ska åka till IKEA för att se ut en passande gungstol till sin etta. Eller att folk känner att de vill förnya sitt hem och köpa en gungstol och ställa i det där hörnet av vardagsrummet. Det verkar också sällsynt att folk grälar om vem som ska få gungstolen vid skilsmässan. Och det verkar otänkbart att ge bort en gungstol i present även till de som sägs har allt. 

Men ändå. Någon gång måste det ju ha varit riktigt hett att äga en gungstol. Jag försöker föreställa mig hur det skulle gestalta sig. Entusiastiska diskussioner om färg och medarnas krökning och var den skulle stå. Gräl om vems tur det var att sitta i gungstolen. Sådana saker, som verkar höra till en svunnen tid.

Jag undrar om den tiden kommer tillbaka. Jag hoppas inte det. Jag tycker gungstolar är riktigt otäcka. Jag litar inte ett ögonblick på deras konstruktion utan tror att de kan komma att slå över och bryta nacken på mig. De är inte bekväma och de tar löjligt stor plats. 

När min äldsta kusin fyllde 40 år fick han en kristallkrona av släkten. Jag var vid den tidpunkten kanske 23 år, och tanken på en kristallkrona i hemmet kändes vid den tidpunkten mycket avlägsen, ungefär som när min farfar fyllde 70 och fick ett gökur i present av samma släktingar. Jag var typ 7 år och fattade inte hur man kunde bli glad över ett extremt fult gökur, och jag fattar det fortfarande inte. Det känns helt enkelt inte som om släkten är att lita på när det gäller val av presenter.
Om släkten får för sig att uppvakta mig med en kristallkrona eller ett gökur framåt sommaren så vet jag inte riktigt hur jag ska tackla det hela. Eller ännu värre, tänk om jag får en gungstol i 40-årspresent? Då kan man nog hälsa hem.

Lite handbollsuppladdning

Jag laddar upp inför kvällens viktiga handbollsmatch mot Ungern med att gotta mig åt att Danmark för närvarande spelar skjortan av Kroatien. Jag kom in i matchen precis lagom för att se en skymt av min favorit Lars Krogh Jeppesen, men eftersom kameran var placerad på planens högra sida och Lars spelar på vänsterkanten så var det lite snålt med ögongodis i det avseendet. 
Däremot fick jag många fina närbilder på Kasper Hvidt, som var rent kusligt bra i mål. Och han är ju inte heller fy skam att vila ögonen på. 

Handbollsspelare är nästan alltid vrålsnygga, åtminstone på landslagsnivå. Svenska landslaget består uteslutande av puddingar, och de danska ligger inte långt efter. Man undrar nästan om det är ett krav från de nationella handbollsförbunden, inte bara att de ska spela bra utan även att de ska se bra ut på tv.
Mmm....handbollsspelare.

Men för att återgå till sporten så beundrade jag en del snygga räddningar, ännu snyggare anfall och vrålsnygga mål, inklusive en kroatisk japan, och de danska kommentatorernas svada försatte mig i ett i det närmaste meditativt tillstånd. Plötsligt hade en dansk fått rött kort utan att jag hade reagerat, eller jag såg ju att en dansk försvarsspelare drämde till en kroat, ungefär som den smällen som däckade penntrollet Jernemyr mot Frankrike, men jag måste säga att de danska kommentatorerna hade dåligt med variationer i röstläget. Inte så mycket som en oktav höjdes även om jag lyckades urskilja ordet "katastrof" ur den fonetiska gröten. 
Fast danska har en extremt förlamande effekt på min hjärna. Den stängs liksom av. Fatta vad jobbigt det är att kommunicera med danska kollegor, jag måste hålla mig helskärpt till och med under kallpratet för att inte falla i koma.

De danska kommentatorerna berättade även att den kroatiske spelaren Balíc aldrig åt någonting annat än kaffe och smörrebröd. Det känns som en lite undermålig kost för en professionell idrottare, så jag antar att det var min svårighet att förstå danska som gjorde sig påmind även här.

Hjälp vilken rysare, Sverige - Ungern 27-27

Herregud. Jag dör. Sverige, gör inte så här mot mig. Min puls är skyhög och när Lennartsson satte sista målet så andades jag ut med sådan kraft att jag råkade blåsa ut fem av åtta värmeljus en meter längre bort. 
MEN VILKEN SPÄNNING. Heja Sverige. Och vad bra att de "nya" kantspelarna fick komma igång när Pettersson och Källman vajade som sjögräs på kanterna utan att få till det. 

Och så fick jag ju se Robert Arrhenius i slutminuten. 
Mmm...Robert Arrhenius.

Nu ska jag titta på eftersnacket.

Hotell på Norrmalmstorg, 40 000.

Jag läste att Magnus Jernemyr tyckte att Dan Beutler var den som var mest disträ i landslaget. Han vet knappt vad som är upp och ner och han går vilse i korridorerna, avslöjade penntrolletJag kan bara säga att jag vet hur det känns. Jag har enorma svårigheter med att bo på hotell, jag går alltid vilse och har allvarliga problem med att hitta till rummet, tillbaks till rummet och framför allt till matsalen och den till lika delar hägrande och gäckande frukostbuffén. Det spelar ingen roll hur väl skyltat det är, jag går ändå alltid fel minst en gång.

Och det är även något lätt kusligt med hotell, när man går där och irrar i de till synes ändlösa korridorerna. Som att man tror att de där läbbiga döda tvillingsystrarna i The Shining ska dyka upp bakom varje krök och bara Come and play with us med sina spökröster. Värst var det på Selma Lagerlöfs spa i Sunne, som är snudd på en kopia av Overlook Hotel och man riktigt väntade på att Jack skulle hoppa fram och börja röja loss med yxan, vilket försvårade den där avkopplande känslan som jag tror är själva poängen med att åka på spa. Jag kan säga att man dessutom känner sig lite i underläge när man såsar omkring i badrock och tofflor och inte riktigt vet var man är. Om det dessutom skulle visa sig att man var tvungen att slåss för livet med en badtoffla som enda försvarsvapen.

Jag hoppas inte Dan Beutler har det problemet. Jag tror inte det. Han delar ju rum med Magnus Jernemyr, så han är säkert i gott förvar.

måndag 21 januari 2008

Dagens horoskop stämde nästan

Idag har jag arbetet för första gången på sisådär en månad. Idag stod det i mitt horoskop, under rubriken "Arbete": Du blir uppskattad på jobbet, framför allt för ditt ständigt lika goda humör!

Då känns det lite opassande att få ett megautbrott för att någon under min bortovaro passat på att fylla skrivaren med ohålat papper. Jag hatar ohålat papper och har tidigare utkrävt snudd på dödsstraff eller åtminstone lång och plågsam tortyr för den som lägger ohålat papper i skrivaren, men när katten är borta dansar råttorna på bordet. 

Som den smidiga person jag är anpassade jag mig till innehållet i horoskopet och nöjde mig med att fälla en besk kommentar. Eller högst två.

Outsiders

Nu har jag kastat ett öga på Outsiders. Det får en att känna sig så normal. Ungefär som att titta på en dokusåpa. Då känner man sig också normal, och dessutom väldigt intelligent. 

Kvällens avsnitt handlade om missbruk. En var sexmissbrukare, en annan spelade dataspel nästan dygnet runt och en tredje var fullkomligt besatt av choklad. Jag förstår inte riktigt varför människor med den här typen av problem vill tala ut helt öppet i tv. Hur pinsamt är inte det, "Men kolla, där är ju min granne/arbetskamrat/dagisfröken/min gamla klasskompis' flickvän/hon som sitter i kassan på Konsum, jaså är hon sexmissbrukare och har raggat karlar på löpande band och haft cybersex med folk hon träffat på Lunarstorm? Jaha, där ser man". Eller: "Men kolla, där är ju hon som sökte jobb här förra veckan, jaså hon sitter och spelar World of Warcraft hela nätterna, ja då ska vi kanske inte anställa henne, hon kommer säkert att försova sig ofta."
Blir man inte stämplad för livet efter ett sådant program så vet jag inte hur man ska bli det.

Fast det är ju bra att de finns. Så man kan få känna sig lite normal.

Lite handbollssnack

Imorgon gäller det, igen. Sverige - Ungern. På skanskan.se klickade jag ystert på rubriken "Matprogrammet för mellanrundan", allvarligt intresserad av att ta del av vad landslaget ska äta för att komma i toppform nu inför kommande ödesmatcher. Fast det skulle vara "matchprogrammet", så jag fick ingenting veta om det kulinariska.

Då och då fnissar jag när jag kommer jag att tänka på att Andreas Larsson på extremt missnöjd västgötska kallade den slovakiske tränaren för "jävla surgubbe" i direktsändning. Tur han har en bror som är gladiator, Andreas alltså, om den slovakiska tränaren skulle råka få reda på det och härskna till över att han fått den kanske inte så smickrande utnämningen "Matchens örfil".

Just nu önskar jag mest att massmedia ska sluta uppföra sig som om EM-guldet redan vore säkrat om bara Stefan Lövgren kunde masa sig upp från sin tyska soffa, kasta handbollsskorna i en bag och ta första bästa plan till Norge. Jag har absolut ingenting emot Lövgren, tvärtom, men jag tröttnar fort på den här fokuseringen på enskilda individer när det handlar om en lagsport, och Lövgren har väl för övrigt gjort en och annan bitter förlust med landslaget han också. Fast det är det ingen som verkar minnas nu. Och det gnälldes kopiöst på Bengt Johansson för att han inte ville byta ut sina gamla spelare i tid, och nu när det är ett nytt och ungt landslag så är det fan inte heller bra. Men bestäm er någon gång.

Fast något måste de väl skriva för att fylla ut spalterna, antar jag. Fast då kunde de väl lika gärna skrivit om maten.

söndag 20 januari 2008

Det blåser från Sahara och himlen står i brand

Dagens samtal, hittills:

Barbie: Nu ska vi åka till Paris, med Maja! Eller så ska vi åka till Göteborg och se på Lena Ph och Robert Wells.
Jag: Jaha.
Barbie: Du ska också med!
Jag: Va, ska jag?
Barbie: Japp, du och jag och Maja.
Jag: I så fall får det blir Göteborg...trots Lena Ph och Robert Wells.
Barbie: Men fan vad tråkig du är!
Jag: Men fatta om vi blir av med Maja i Paris! Om hon helt plötsligt försvinner till en förort med någon indian i polotröja! Det är ju inte som att bli av med henne i Kristianstad precis. 
Barbie: Nej, det har du förstås rätt i. Det tänkte jag inte på.
Jag: ...för vi räknar ju med att hon ska försvinna?
Barbie: Jo.

Den intergalaktiska tvättkrisen

I en av världens bästa böcker, "I muséets dolda vrår" av Kate Atkinson, finns det ett par som är förlovade. Hon vill hemskt gärna gifta sig och han vill egentligen inte gifta sig alls, men svår sexuell frustration tvingar honom att bestämma ett datum för bröllopet och han drar då till med ett datum så långt fram i tiden han anständigtvis kan med, vilket råkade vara den 30 juli 1966, utan att veta att det var den dagen England skulle möta Västtyskland i VM-final i fotboll. Nu ska jag inte avslöja några detaljer, men det var ett bröllop med vissa komplikationer i alla fall.

Jag kom att tänka på det idag, när jag insåg att min tvättstugetid, bokad i slutet av förra året, kommer att kollidera med Sveriges match mot Slovakien i handbolls-EM. Att boka om tiden är inte att tänka på, nu har jag fulat omkring med de intergalaktiska fyllestrumporna i tre dagar. Eventuellt kan Sveriges förlust mot Frankrike igår bero på detta, så jag får faktiskt ta mitt ansvar. Men det kommer att bli splittrat. Det känns inte bra.

Inför matchen

Nu är det snart dags, och det är nervöst. Det känns som att det kan gå hur som helst, även om Slovakien "ska" vara det sämre laget. Men man vet ju aldrig. Det jobbiga med handboll är att det är så oförutsägbart. Och bland det bästa med handboll är att det är så oförutsägbart. Vad som helst kan hända.

En god granne var i alla fall klar tidigt i tvättstugan, så jag kunde börja tvätta lite i förtid. Nu jag tajmat in så att det ska passa precis mellan studiosnacket och startsignalen. Reklam-tv är dumt, men i det här fallet får jag väl säga att det passar mina syften.

Hurra, Sverige - Slovakien 41-25

Det här är handboll när den är som bäst. När Sverige leder precis hela tiden och man bara kan koppla av och se snygga mål och fantastiskt försvarsspel...Mmm. Gött mos! Så ska en slipsten dras. "Osv" "Osv"

Lite snack om gårdagens match:

Barbie: Men vilka jävla domare sen!
Jag: Ja, fast nu ska man ju inte skylla resultatet på domarna.
Barbie: Jo.
Jag: Nej, det sa Boqvist, "Det är inte vår uppgift att ha åsikter om domarna".
Barbie: Men vad fint sagt! Vad duktig han är...både på att spela handboll och säga fina saker.
Jag: Exakt.

Jag tycker att Barbie och jag hade passat som expertkommentatorer på TV4.

I åa ä e ö

Speakerröst: Sändningarna från handbolls-EM presenteras av [diverse produktnamn] och Ö o B - ÖverskottsBolaget.

Men vad är det för en slags förkortning? Ö o B? Överskotts och Bolaget? Om det heter ÖverskottsBolaget, vilket det uppenbarligen gör eftersom de säger det, så ska det väl inte förkortas Ö o B? Och man SÄGER väl ändå inte Ö o B? Man säger väl att man ska till ÖB för att handla något billigt. Alla fattar väl för fan att man inte menar att det är ÖverBefälhavaren som har garageloppis.
 
Eller?

lördag 19 januari 2008

Jo, men så är det nog

När vi dricker vin och dippar morots- och gurkstavar:

Barbie: Men kolla här. Denna gräddfilen är 10 % fett...Men sedan tog jag en 8 %-ig matlagningsyoghurt och en 2 %-ig creme fraiche och blandade ihop...Men jag tog bara hälften av varje burk, och så inbillade jag mig att det blev 4 + 1 %, alltså viktväktarmat!
Jag: Fy fan, det är ju värsta Eve-uträkningen, hahaha.
Eve: Va, vad menar ni nu?
Barbie: Och då fick jag ändå lika mycket mängd som den dubbla fettprocenten! 
Jag: Ok...?
Barbie: Eller nåt. Skål för fan.

Lets dance för fan

Igår tittade jag för första, och förmodligen sista, gången på Let's Dance. Eller, jag såg kanske ett halvt avsnitt förra omgången, avsnittet då Paolo Roberto blev utröstad.  

Det är klent med kunskapen rörande "nöjes-Sverige" i mitt fall. När deltagarna presenterades lät det mest så här:

- Karl Petter, vem är det?
- Han har varit med i Bonde söker fru.
- Jaha, det har jag inte kollat på i år. Vem är den där Danny då?
- Men ååh, han var ju med i Idol.
- Men jag tittar väl inte på Idol! Matte då, vem är det?
- Jamen det är ju han som är med i Bygglov.
- Jaha, det har jag heller inte sett. Är det där Uffe Larsson, vad gammal han har blivit. Vem är han den andre skallige?
- Han kör speedway.
- Men gud vad tråkigt, jag känner ju inte igen någon. 
- Men Mat-Tina har du väl hört talas om i alla fall till?
- Ja, det är klart. Vem är hon den andra blonda?
- Det är Linda Lampenius, hon spelar viol.
- Viol? Du menar väl violin? Eller fiol?
- Nåt sånt. Och där är Susanne Lanefelt.
- Hon var sig lik. Herregud, hon måste ju vara äldre än Gud. Vem är hon i rött då?
- Där är programledaren, Jessica Almenäs.
- Men henne kan jag, det är ju hon som är ihop med Tony André Hansen. 
- Vem är det?
 

Ja. Det var väl i stort sett hela upplevelsen av Let's Dance. I övrigt tycker jag alla såna här jury- och ring-in-och-rösta-tillställningar är outsägligt tråkiga. Det är inte konstigt att folk tycker att de har så ont om tid om de måste sitta klistrade vid sånt här kväll efter kväll.

Sanningen

Bag-in-box-talk med landstinget:

Eve: Alltså, dom på akuten är ju ena jävla fil-smiskare!
Barbie och jag: Exakt vad är en fil-smiskare?
Eve: Eller jag menade smilfinkar. 

Så nu vet ni det, om ni skulle råka hamna på akuten någon gång. Fil-smiskare var ordet, sa Bull.

Vredens druvor

Dagen-efter-snacket:

Barbie: Helvete vad Eve blev arg igår!
Jag: Jaa, herregud, jag blev helt chockad!
Barbie: Hon var vansinnig! Jag trodde nästan hon skulle börja gråta, så arg var hon!
Jag: Ja, men det är så typiskt henne! Så fort vi inte tycker som hon så blir hon arg! Fast varför blev hon arg igår egentligen?
Barbie: Ja...Vad var det vi pratade om?
Jag: Eeh...Var det om bussresan till Göteborg Horse Show?
Barbie: Nej, då var jag ute och rökte, det måste ha varit något annat.
Jag: Jaha...Vad kan det då ha varit?
Barbie: Var det det där om division 1?
Jag: Nej! Det tyckte vi ju likadant om! 
Barbie: Ja, det gjorde vi ju...Nej, då minns jag inte vad det var.
Jag: Inte jag heller. Fan vad störigt.
Barbie: Men arg blev hon!
Jag: Ja, fy fan.

Oh where have you been, my blue-eyed son?

Jag läser i Pär Ströms blogg att män har många underlägen. Inom allt som har med barn att göra, exempelvis, är männens underläge enormt. Jag får mängder med epost från förtvivlade män som gråter om kvällarna och ser sitt liv som förstört för att de blivit berövade rätten att umgås med sina högt älskade barn av en expartner som anser att hon äger barnen och får stöd för den attityden från en socialtjänst där det råder matriarkala värderingar, skriver han. 

Jag vet inte precis om jag är beredd att hålla med. Om man antar att ens verklighet är ett någorlunda representativt tvärsnitt av samhället i största allmänhet och generaliserar utifrån den så vill jag påstå att de föräldrar som "berövar den andre föräldern rätten att umgås med sina barn" utgör en minoritet och att det är lite väl magstarkt att grunda generella påståenden utifrån extremfall.

Det är klart att en separation aldrig, eller åtmiminstone väldigt sällan, är smidig. Men jag känner inte en enda människa som vägrat låta sin expartner träffa de gemensamma barnen bara för att man är bitter och besviken för att förhållandet har kraschat. Det betyder förstås inte att inte detta förekommer, och när det förekommer utan att det finns skälig grund  för det, är det förkastligt, den lägsta och smutsigaste sortens maktkamp man kan ägna sig åt. 

Men jag blir så trött på att det alltid jollras om hur synd det är om de påstådda horder av pappor som ondsinta kvinnor förvägrar umgänge med barnen. Jag vägrar tro att de utgör en majoritet av frånskilda fäder, och att, i förlängningen, frånskilda kvinnor skulle vara så allmänt missunnsamma och ogina och inte ha sina barns bästa för ögonen. Ge mig en siffra på i hur många fall den "matriarkaliskt värderade socialtjänsten" utan saklig grund har nekat en pappa umgänge med sina barn. Kom igen, Pär Ström, om det nu är såna massor som skickar tårfyllda mail till dig. Det måste ju kunna gå att få fram om det rör sig om en eller tio eller sjuttiotre procent kan man ju tycka. 
Men om det inte utgör en majoritet så anser jag inte att det skulle vara ett bevis på männens av Pär Ströms påstådda enorma underläge "inom allt som har med barn att göra". 
 
Däremot känner och känner jag till ganska många barn som inte får träffa sina pappor, av den enkla anledningen att papporna av olika anledningar faktiskt skiter i sina barn. Och då menar jag inte på grund av att de super eller sitter i fängelse, utan för att de till exempel har träffat en ny partner, för att de bildat ny familj, för att de prioriterar sin karriär, skälen är många. Men det låter förmodligen bättre att säga att en ondskefull exkvinna sätter käppar i hjulen än att man tycker att en ny kvinna eller en glassig tjänst på kontoret i Bryssel är viktigare än sina barn. 

Och av någon anledning känner jag bara till män som gör på det här viset mot sina barn. Jag påstår inte att det handlar om alla män, det handlar lyckligtvis inte om en majoritet av männen heller, men män är det. Och jag vet inte om det är den här kategorin som sitter och snyftar över tangentborden när de mailar Pär Ström om kvällarna. Jag hoppas inte det. Jag hoppas verkligen inte det.  

Inför matchen

Snart är det dags för handboll, Sverige - Frankrike. Nervöst är bara förnamnet även om Sverige imponerade i torsdags. Men Frankrike är ju Frankrike, även om de INTE imponerade i torsdags.

Men ändå. Otäckt just nu: Karabatic. Dinart. Narcisse. 
Spännande och lite läskigt på samma gång, som vi brukar säga.  


Åh nej, Sverige - Frankrike 24-28

Jag är deprimerad. Och helt slut efter 60 minuters nervtortyr.

Inte för att man ska skylla något resultat på domarna, och det gör jag inte heller, man kan ju verkligen undra hur det ryska domarparet resonerade när i princip hela vagnslaster av blödande svenskar vacklade av planen utan så mycket som ett gult kort visades annat än mot den svenske sjukgymnasten som protesterade mot sin helt orimliga arbetsbörda. Det svenska försvarsspelet var inte precis mesigt det heller, fast det tycker man ju inte är lika farligt, och det var i alla fall inget blodbad. Robert och Claes undrade lite försynt om domarna möjligen brukade döma hockey i vanliga fall, men det tror inte jag. Jag tror deras referensramar härstammar från arbetsläger i Sibirien och att de ville se den svenska flaggan färgas Sovjetröd av blod.  

Magnus Jernemyr ser precis ut som ett penntroll. Nu blev han dessvärre ett skadat penntroll, och det enda positiva med det var att Robert Arrhenius fick spela istället. Jag har ett väldigt gott öga till Robert Arrhenius och jag tycker alltid han får för lite speltid i landslaget. Förutom att han är en mycket duktig handbollsspelare så ser han så jättejättesnäll ut. 
Jag kan tänka mig honom som en lämplig kandidat till att beskydda mig mot vampyrer, så Robert, om du läser det här och är i Sverige i april så kan du väl hänga med mig och se "Låt den rätte komma in". 

Slutligen kan man inte låta bli att imponeras över handbollsspelare i största allmänhet. Där är det inte tal om att gnälla för lite. Dalibor Doder låg i målgården med blodet rinnande ur munnen, men det var bara ut och sy ihop sig lite och sedan på det igen. Det kallar jag rejäla tag. 

Det är tur att det inte är fotbollsspelare som är handbollsspelare, för då hade planen varit helt avfolkad efter typ en kvart.

 

fredag 18 januari 2008

Chit lit-frossa

Förra sommaren eller när det var, köpte jag en bok som hette "Smultron och svek" i pressbyrån för att ha något att förströ mig med under en bussresa. Den var sådär, otroligt förutsägbar och det ljögs och bedrogs och flirtades och gjordes karriär, sida upp och sida ner. Det åts och dracks även en hel del, och intrigen drygades helt oväntat lite då och då ut med recept som hette saker i stil med "Svekfull mozzarella-caprese" och "Ångerfyllda hallon med zabaione under marängtäcke". Det är kanske ett nytt och piggt sätt att fånga läsare på, jag vet inte så noga.

Alla de vanliga chick lit-ingredienserna fanns med: huvudpersonen är en halvdeppig kvinna med lite dålig självkänsla, hennes make bedrar henne och när hon upptäckt och snyftat över det en stund tänker hon "nä nu jävlar" och så gör hon istället en fantastisk karriär och får en massa kredd och maken kommer tillbaks och bedyrar sin kärlek och så är allting bra igen. Alternativt kommer maken inte tillbaks, men då träffar hon en annan man som är yngre, snyggare, sexigare, gladare, bättre. 

Häromdagen stod jag i en bokhandel i Lund och kom på mig själv med att stoppa på mig uppföljaren, "Vinbär och vemod". Och så följde ett par hundra sidors skamlöst frossande i karriär och svartsjuka och relationer, av vilka jag förutspådde två flera kapitel innan de dök upp i intrigen.  

Jag borde skämmas som läser sånt, och det gör jag också, fast bara lite. Däremot har jag fortfarande bara tröskat mig igenom drygt 100 sidor i "Vete, vapen och virus" som ligger som ett stort dåligt samvete på soffbordet. Det skäms jag mer för.  
Och i kväll ska Barbie, jag och Eve dricka vin och lösa världsproblemen, så morgondagen lär få reserveras åt aktiviteter som inte kräver så stor intellektuell kapacitet. Typ...chick lit.

Ute och inne

Alex Schulman har gjort en inne- och utelista över "nöjessvenskar", läser jag på aftonbladet.se. För att få ta del av hela denna livsavgörande sanning måste man dock vara plusmedlem, alternativt köpa papperstidningen. Dock avslöjades det på nätet vad Alex hade för personlig åsikt om Carolina Gynning, Niklas Strömstedt och Arja Saijonmaa, och det räckte för att jag skulle känna att jag absolut kan överleva utan låtsas-Alex’ listor.

Och alltså, det här med inne- och utelistor, är det inte väldigt mycket Vecko-Revyn och Fucking Åmål? (-Jag vill gå på rave... -Det är ute med rave! Det har stått i Vecko-Revyn!) Jag trodde inte att vuxna människor ägnade sitt liv åt sådant, men uppenbarligen. Och någon har uppenbarligen betalat honom för att han ska göra det också. Jag hoppas verkligen att Alex Schulman och Aftonbladet känner att de har bidragit till att världen ska bli lite bättre nu.

För fan, Alex. Skärp dig. Börja sälja Bingolotter åt en idrottsförening eller vad som helst, men gör något nyttigt.