fredag 30 november 2007

When you woke up this morning you looked so rocky-eyed

Det var någon pajas på jobbet som hade rattat in en reklamradiokanal i jobb-bilen och jag tvingades därför till konsumtion av detta enfaldiga medium en stund nu på morgonen. Men nyheterna kan man ju alltid lyssna på, tänkte jag enfaldigt. 

Nyhet #1: Det har störtat ett flygplan i Turkiet, 54 personer befaras ha omkommit. 
Nyhet #2: Idol-Amanda ska sjunga Leonard Cohens "Hallelujah" i Idol-finalen och hade enligt uppgift blivit så tagen under genrepet att hon grät och den utsände reportern rapporterade att han var mållös, det var så fruktansvärt bra, låten var verkligen helt rätt för henne, det var "som en naken nervtråd", et cetera och med mera undersökande och kritiskt granskande journalistik. 

Menvadfan, nu får det väl ändå finnas en gräns för hur dumt det får bli. När exakt blev vad som ska hända i ett underhållningsprogram på TV en NYHET? Som dessutom får mer tid än ett störtat flygplan? Va? Va? Va?

Vidare, fast detta var efter nyheterna och när pellejönsarna till programledare tagit över igen, så pratade de om att idag är det Karl XII:s  dödsdag, och då lät det ungefär så här: "Och han var ju kompis med en massa turkar och var faktiskt den som införde kåldolmar till Sverige" och ursäkta mig, men var det inte så att karolinernas härjningar i det Osmanska riket var ett KRIG, hur kompis är man då på en skala?

Och för övrigt kan jag tillägga att det en myt att det var just Karl XII som införlivade kåldolmar i svensk husmanskost, men visst skulle man kunna använda det som propaganda för en god sak, om man nu tror att det är ett argument som skulle kunna omvända en massa 30 november-glorifierande nynazister till att bli goda och samhällsnyttiga medborgare. Fast jag tror inte det hjälper. Jag tror att de fortsätter att lyssna på reklamradio och förblir dumma och oupplysta. 

Ska nya röster sjunga

Jag läser hos Härlig om hennes lillasysters kompis som tyckte att Tutankhamun lät som Tuttan Karlsson, och kom att tänka på följande: 

När Puppan var liten läste vi ofta en barnbok som hette "I naturens riken" och som handlade om Carl von Linné och dennes öden och äventyr. En dag undrade Puppan vad den här Carl von Linné egentligen hette i förnamn, och jag himlade först uppgivet och trodde att alla långdragna sagostunder hade skett för stendöva öron. Men visade sig att hon uppfattat att det korrekta namnet på botanikern var Karlsson-Linné.  

Karlsson-Linné och Karlsson på taket, två lagom tjocka män i sina bästa år som finns i böcker men saknar förnamn. Solklart.

When 2000 years of your time has gone by

Helgen planeras i Villa Sparkling:

Jag: Ska vi träffas i morgon och umgås?
Hacke:
Absolut, det gör vi! Ska temat vara "grotta"?
Jag: Ja! Vi köper sjukt mycket godis och kollar på film!
Hacke: Vi kan ha mysbyxor på oss också.
Jag: Ja, så det riktigt skriker white trash om oss...Har du sett Death Proof förresten? Jag har fått låna den av en på jobbet*.
Hacke: Nej, det tror jag inte?
Jag: Det är Quentin Tarantinos nya film.
Hacke: Men vad bra! Då blir det ju lite kultur också.



* Jag vill härmed påpeka att Christian har sina goda stunder då och då.

torsdag 29 november 2007

Mössor och människor

För ett tag sedan köpte jag en mössa. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men det är det, för jag tror aldrig jag har köpt en mössa i hela mitt liv. Eller, nu menar jag inte att jag är någon slags patologisk mösstjuv som plötsligt kommit på bättre tankar, utan snarare förhåller det sig så att jag inte har använt mössa sedan någon gång i slutet av mellanstadiet eftersom det var hemskt svårt att vara tuff och rebellisk i en hemstickad Stenmarksluva med skyhög töntfaktor. Så gick det till på det bistra åttiotalet, men nu på nollnolltalet verkar det ha blivit tvärtom; ju fulare mössa desto coolare.Så nu har till och med jag fallit till föga och blivit med mössa. Det känns som att jag har mognat.

Min mössa är av märket Seger. Anja Pärson och hela det svenska alpina landslaget har samma märke på mössan, så är väl ingen större skillnad mot den hemstickade Stenmarksluvan när allt kommer omkring. Puppan tycker i alla fall att min mössa är cool, vilket i och för sig inte per automatik betyder att hon tycker att JAG är cool. Gränsen mellan att vara cool och att vara PM (Pinsam Mamma) kan vara hårfin när man minst anar det. 

Med denna mössa på huvudet är jag övertygad om att min karriär som skidåkare kan få en nystart. Förr i världen, under den hemstickade Stenmarksluvans epok, tog jag både snöstjärnan och guldstjärnan och järn- och bronsmärket, och när jag gick i sexan vann jag tjejernas klassmästerskap på 2,5 km och fick en guldmedalj i papp. Visserligen var vi bara tre tjejer i klassen, men ändå. Det var väl ungefär där jag var i toppen av min karriär, sedan gick det mest utför, och då menar jag inte att jag började ägna mig åt störtlopp utan mer att jag lade skidåkningen på hyllan till förmån för att vara tuff. Men nu känns det som att jag är på gång igen, jag har ju både stavar och mössa. Vilket årtionde som helst blir min utrustning komplett igen.


 Fast jag vet inte om jag egentligen tycker att Anja Pärson är så bra reklam för en mössa. Hon är ju ständigt i farten och tränar och ligger i som en räv i backen och anstränger sig som sjutton hela tiden, och då kan man väl ha vilken billig noname-mössa från Ica Maxi som helst utan att frysa. Nu ser jag framför mig en reklamkampanj med en uteliggare i en snödriva, nöjd och glad och varm i sin Segermössa och kanske en flaska T-röd. Det skulle ju vara mer övertygande, tycker jag. 

Det är kanske tur att jag inte arbetar i reklambranschen. 
  

Bitter and twisted

O tempora, o mores...

Tord: Micke är riktigt pysslig...Han har album där han klistrar in konsertbiljetter och sånt. Han är nästan som Ernst Kirchsteiger! Fast mer bitter.
Jag: Bitter-Ernst! Det är ju ett värre skällsord än "hårigt trögdjur".

onsdag 28 november 2007

Man vet när sista ordet är sagt...

Chefens boktips...


Jag (exalterad):
Jag har läst en bok som handlar om genusforskning och jämställdhet, den är så intressant! Den borde alla läsa! Nu har jag lånat ut den till Jenny, men sen kan du få låna den!
Magnus: Då kan du få låna en bok av mig.
Jag: Ja, vad heter den?
Magnus: "Dammexplosioner".

Hos gynekologen

En bekant till mig, vi läste på Komvux ihop för många år sedan, råkade hamna i säng med ett ex och blev gravid och skulle göra abort, också detta för många år sedan. När hon låg och väntade på att bli inkörd i operationssalen så parkerades en annan säng bredvid hennes. Min bekant kastade en blick på patienten i sängen bredvid och upptäckte att det var ingen mindre än vår lärare i religion. 

Det är ju alltid mer eller mindre pinsamt att träffas i såna sammanhang. Man vet aldrig riktigt vad den andre är där i för slags ärende, graviditet eller könssjukdom, eller om man ska gratulera eller beklaga. Man vet bara att alla antingen har gjort eller strax ska göra någonting som man oftast inte är så pigg på att låta andra ta del av detaljerna i.
Mina föräldrars granne är gynekolog, och en gång när min mamma fyllde år så råkade han ha vägarna förbi och bjöd in sig själv, och då visade det sig att alla kvinnorna i rummet utom min mamma var hans patienter. Nu var han förstås professionell och satt inte och kallpratade om folks gonorré och preventivmedel över smörgåstårtan, eller så kanske han helt enkelt inte kände igen folks ansikten, vad vet jag. Men ändå. Hur frigjorda vi än är så går det inte komma ifrån att det blir en rätt så tryckt stämning hos gynekologen. 

Min bekant tyckte det var rätt så pinsamt att ligga i en korridor på kvinnokliniken tillsammans med vår religionslärare. Det är svårt att kallprata i såna sammanhang och hon kände dessutom att hon liksom inte riktigt veta anledningen till varför hon, religionsläraren, som dessutom var gift med en präst, hade hamnat där. Men något måste ju sägas tyckte min bekant, som för stunden var kraftigt påverkad av lugnande medel. Och eftersom vi dagen innan hade pratat om buddhismen på religionslektionen så kände hon att det på något sätt var passande att, i samband med att hennes säng rullades in i operationssalen, glatt hojta Nu du, Ingrid! Nu åker vi raka vägen rätt in i Nirvana! följt av ett vansinnesskratt. 

Med facit i hand kunde vi konstatera att det inte är så man går tillväga för att få femma i religion.

Dan före dan, nästan

Jag skulle ju inte ha några Youtube-länkar i min blogg, men bara för att visa att jag inte är den som är den så gör jag ett undantag och lite reklam för en av Sveriges bästa röster, Dan Berglund: 

tisdag 27 november 2007

Lost in Hässleholm

Idag har det sänts ett nytt och spännande avsnitt i evighetsserien Sparkling kör vilse. Dagens inspelningsplats var Hässleholm och det var en gastkramande thriller.

Så här är det. Jag tycker det är svårt att köra bil i någon annan stad än den jag bor i. Och här är det ju liksom ingen idé, för det går ju lika snabbt att cykla eller gå nästan vart man än ska. Fast hittar gör jag ju i alla fall, oftast och nästan överallt. Men i andra städer känns bilkörning som överkurs, på gränsen till ett rent övermänskligt beteende, och jag kan tänka mig att göra nästan vad som helst för att slippa utsätta mig för detta. 

Andra människor verkar inte se det som ett bekymmer. De hittar överallt med en gång, även på platser där  de aldrig förut satt sin fot. Jag förstår verkligen inte hur de bär sig åt, när jag kör i en stad får jag kortslutning i hela hjärnan. Antingen är det ju alldeles för lite skyltar så att man inte har en aning om vart man är på väg, eller så är det alldeles för mycket skyltar så man inte hinner med att orientera sig. Och hamnar man i en stad där det finns någon slags kringfartsled runt själva centrum så är det kört. Då kommer man aldrig fram. Ser jag en skylt med ordet C-ring så vänder jag och kör hem igen. Nej, det gör jag förstås inte, men jag blir hemskt nervös och stressad. 

Jag har en sån där stressboll i bilen. Eller boll och boll, det är ett litet får av gummi och han heter Lars. Tanken är att han ska vara ett stöd för mig i såna här situationer, men jag har aldrig ens sinnesnärvaro nog att börja krama ihop hans knubbiga lekamen när det så att säga kör ihop sig. Jag tror jag hade varit mer behjälpt av en GPS, men jag vill inte vara taskig mot Lars. Han gör nog så gott han kan och kan ju inte hjälpa att han inte kan tala eller läsa kartor.  

Idag hade jag inte bara ett, utan två ärenden i Hässleholm, varav det ena låg i ett rätt avlägset industriområde och det andra i stadens centrala delar, och till och med jag insåg ju att jag inte gärna kunde köra först dit och sedan hem och ta tåget tillbaks igen för att slippa undan C-ringen. Fast det var en frestande tanke, men nu var det bara att bita i det sura äpplet.

Industriområdet hittade jag hur lätt som helst. Inte för att det fanns så hemskt mycket att välja på i och för sig, men jag blev nästan stursk av övermod och körde vidare mot stället jag skulle till, Sigurdsons Logistik. Det var stora fina skyltar och jag gled majestätiskt fram tills vägen tog slut i en gigantisk asfaltsplan som var gemensam för vad som verkade vara hela södra Sveriges samlade transport- och logistikföretag OCH deras fordon. Där kryssade jag omkring som en liten radiostyrd bil bland enorma pansarfordon ett slag utan att hitta vad jag skulle. Jag körde tillbaks och läste på skyltarna, jomen det skulle ju ligga här. Fast det gjorde det inte. Eller?
Efter några varv vrålade en gubbe i truck åt mig att det var på hörnet. Hur han kunde veta vart jag skulle har jag ingen aning om, men han var kanske van vid att irrande personbilar hade ärende till Sigurdsons. Hur som helst, till sist hittade jag till slut en  minimal skylt som lite diffust gick att tolka som att man skulle kliva upp på en lastbrygga där det i sin tur fanns en liten dörr inklämd bland stora högar av diverse styckegods. Så det gjorde jag, och då kom jag rätt.

Men nu väntade den riktiga skärselden i och med att jag skulle in i centrum. Först körde jag åt fel håll och höll på att vända kosan hemåt igen. Jag tror att det var mitt undermedvetna som fick lite väl mycket att säga till om ett tag. Men sedan gick det oväntat bra, för jag hittade en järnvägsstationsskylt att följa, och det var nästan dit jag skulle. Jag kom till och med ihåg att det fanns en tunnel under järnvägen, så jag kom på rätt sida och allt. Inte illa pinkat av en trähäst, som vi brukar säga.

Värre var det när jag skulle hem igen. För då fanns det helt plötsligt inget annat alternativ än att köra upp på den hemsökta C-ringen, och så var jag på den och hade ingen aning om ifall jag åkte åt norr eller söder eller var jag egentligen skulle svänga av. Jag skulle åka åt söder, eller typ sydost, men det stod inga väderstreck någonstans och plötsligt fick jag en kraftig känsla av att jag var på väg mot norr. Och att vägen mot norr inte hade en enda avfart innan Bjärnum, ungefär. Eftersom jag inte har något lokalsinne alls förstår jag inte varför jag helt plötsligt trodde att jag hade det, men jag bestämde mig i alla fall för att vända. Jag tyckte dessutom att jag kände igen mig, men jag kan aldrig riktigt avgöra om jag känner igen mig som i "känner igen för det var här jag körde på vägen hit" eller känner igen mig som i "känner igen för det var här vi åkte när vi skulle till Magle våtmark för 8 år sedan", det kan vara vilket som.

Så jag vände i en rondell och körde tillbaks och på C-ringen igen och in i centrum och tillbaks till utgångspunkten och åt andra hållet, men det blev inte heller rätt och nu tror jag att jag har varit på varenda gata i hela Hässleholms kommun. Allting i Hässleholm börjar dessutom på Va...Vankiva, Vanneberga, okej, kanske inte allt, men det ställer till det en del för den som inte är så flink i att minnas alla de geografiska detaljerna.

Till slut kom jag i alla fall rätt, fast jag vet inte hur, och jag kunde införliva mig i ledet bland liknöjda pendlare på väg hem. Själv var jag helt lycklig över att få såsa fram mellan långtradare och fartkameror, det känns så tryggt och bra att slippa bry sig och ta ställning till någonting alls. Jag lyssnade på Hayseed Dixie i min mäktiga bilstereo och nickade lite uppmuntrande åt det trinda stressfåret Lars och tyckte att vi kunde enas om att vi hade klarat oss bra. 

Eller, ja. Vi klarade ju oss åtminstone.

Musik- och föräldratips


Rekommenderas:
 
Låten Åkrar och himmel med Björns Vänner

(...) 
Så en morgon när jag vakna’ hade hon sett nåt slags ljus,
Hon sa till mej, du är precis som dom andra, du,
Du ser på mej och du ler och ser ner på mej,
Men nu förstår jag, du är bara rädd att jag ska veta hur du är,
Förstå vad du tänker, stackars lilla du,
Att du bara är en ytlig mansgris, ska jag suga av dej nu?
Dra åt helvete, du, dörren är där! 
(...)


Rekommenderas inte:
 
Att med viss emfas sjunga ovanstående i tron att ingen hör, när ens barn är hemma. De hör, och man hamnar med omedelbar verkan i PM-facket. 

(PM = Pinsam Mamma)

måndag 26 november 2007

Den ofrivilliga golfaren

Idag pratade vi om golf i fikarummet. Eller jag sa inte så mycket, för jag kan ingenting om golf. Dessutom tycker jag att golf verkar vara ett spel för folk med pengar men utan humor. Jag vet att jag generaliserar grovt och har fördomar och att golf är ett spel för vem som helst nuförtiden, men...tja. Jag tycker så i alla fall. 

Stefan sa att han trodde att armarnas längd var ovikdkommande, men att ens förmåga att slå nog kunde försämras avsevärt om man hade lite mage som var i vägen. Det sa han adresserat till och alldeles efter att vår VD hade beklagat sig över att han gått upp i vikt, så nu är vi övertygade om att Stefans karriär är över. Åtminstone som potentiell golfspelare i samma kretsar som VD.

En gång i tiden hade jag en arbetsledare som var domare i bangolf. Förutom att vara arbetsledare alltså, det var inte så att jag var professionell golfspelare. Men i alla fall, det var seriöst värre. Om någon så mycket som bara andades ordet "minigolf" på kafferasten blev han, arbetsledaren, helt rabiat och vrålade Baaaangooooolf, det heter baaaaangoooooolf så det ekade i hela fikarummet. Och en gång råkade jag och några till gå förbi en minigolfbana när det var en tävling och han dömde, och så var det någon som precis skulle till att slå som störde sig på att det gick folk på gatan utanför banan. Närmare ett Freeze! än så har jag nog aldrig varit, vi fick i det närmaste order om att hålla andan också. Fast då blev min exman obstinat, för han hade enormt mycket fler fördomar om folk som spelade golf än vad jag har, att de samtliga var fifflande finansvalpar med silversked i mun och fallskärm på ryggen, och de borde inte få lov att störa det arbetande folket med sina löjliga minigolftävlingar. Så han började demonstrativt prata mycket högt och gestikulera och ha sig, och golfspelaren höll på att få hjärnblödning och jag fick onda ögat av min arbetsledare.

Och om det är sådär kinkigt med minigolf vågar jag inte ens tänka tanken på hur det är på riktiga* golfbanor. Jag håller mig undan för säkerhets skull. 

Nu ska jag bekänna en pinsam sak. Till för inte så värst länge sedan så fattade jag inte varför man helt enkelt inte kunde fylla igen de där dammarna och slänga ner lite gräsfrön i sandhögarna så att man slapp allt det där ojandet om bollar i vattnet och i bunkern. Tills en gång när det var en kille i min klass som höll ett föredrag om golfklubbor. Han berättade att man med klubbor av titan och andra superdupermaterial så kunde man slå mycket längre än man kunnat tidigare, och i förlängningen innebar det att man eventuellt skulle komma att få bygga om alla golfbanor eftersom hindren inte längre utgjorde några kritiska punkter, och jag bara Ursäkta, men vadå för hinder? Jag fattade inte att det var en del av spelet utan tyckte bara det var ytterst konstigt att man inte kunde förlägga golfbanorna på ställen där det inte fanns en massa pölar och gölar och grusgropar och grejer som var i vägen.

Som sagt, jag håller mig nog undan. Och odlar mina fördomar i godan ro.


* OK, nu trampar jag säkert någon bangolfspelare på tån, FÖRLÅT, jag menar inte att bangolf inte är på riktigt...Eller jo, det menar jag nog.

När pedagogiken får ett ansikte

Vi pratar om cykelhjälmar i fikarummet:

Jag:
Man borde ju faktiskt använda...Men man gör det inte. 
Stefan: Ja, barnen frågar ju, "varför använder inte du cykelhjälm"?
Tord: Vad svarar du då?
Stefan: Då svarar jag "Jaaa..För att...Oj, nu kommer visst glassbilen".

söndag 25 november 2007

Allt kött är hö

I vanliga fall brukar jag gå ut i till exempel skogen på helgförmiddagarna, men nu när jag har blivit utsedd til livlina åt tipspromenadsfuskarna så måste jag hålla mig i närheten av Google och Bra Böckers lexikon. Därför sitter jag här och läser dumheter på aftonbladet.se i väntan på telefonsamtal.

En pojke har hittat ett kycklinghuvud i en påse grillade kycklingvingar, är en av nyheterna som slås upp i storleksordningen inbördeskrig. En 12-årig pojke skulle överraska sina föräldrar och laga middag åt dem, men i påsen med grillade kycklingvingar låg något som från början beskrevs som "en kycklingskalle" och som sedan uppgraderats  till "ett avslitet kycklinghuvud", allt för att få den rätta blodtörstiga och dramatiska touchen på artikeln får man förmoda. Som om man helst av allt ville förmedla en bild av att styckarna på Guldfågel stod och vred nackarna av levande små ulliga kycklingar med stora blodbestänkta händer under gutturala stön och sedan slängde omkring med dem lite hur som helst utan att bry sig om var de hamnade. Nu har kanske inte alla lika lättflyktig fantasi som jag i och för sig, men ändå.

Det roligaste var dock orden "Fredrik är naturintresserad och en riktig fågelkännare. Men några kycklingar vill han inte befatta sig med på ett bra tag". Jag trodde mer att "naturintresserade fågelkännare" var såna som var ute i skog och mark och spanade med kikare och kryssade arter i fågelboken, inte att de var särskilt sugna på att sätta tänderna i en grillad blåmesvinge eller ett lövsångarbröst så länge inga huvuden var inblandade. Men där ser man. 

Ur led är tiden, typ

Det är inte snön som faller...

Jag: Idag är det julskyltning. Förr sammanföll det med första advent, men nu verkar det mer sammanfalla med lönen.
Jeff: Det är nog mer lönen som faller samman p g a julskyltningen.

Words do come easy to me

Jag satt och slöläste i en biologibok och hamnade på ett stycke som handlade om sengångare och myrslokar, vilka båda tillhör ordningen Pilosa, som på svenska heter håriga trögdjur.

Det här låter väldigt mycket som ett skällsord som jag med omedelbar verkan kommer att införliva i min redan rätt så omfattande vokabulär. Det finns väldigt många personer i min relativa närhet som behöver sättas på plats med ett snärtigt tillmäle. 


 

"Det ryckte i baguetten"

Inspirerad av Lussans diskussion kring uttalet av "euro" så vill jag vända mig till den allvetande kretsen av Metrobloggläsare. Vi har nämligen en svår meningsskiljaktighet i vårt fikarum, och vi får ingen ro kring detta. Det rör sig om vilket som är det mest korrekta uttalet av ordet "baguette". 

Den ena falangen påstår att det ska uttalas ungefär som på franska, alltså [bagett], medan motståndarna hävdar att u:et ska höras och att man ska säga [bagu:ett]. 

Vad säger ni?

Noll eller ingenting

Och på tal om vad saker och ting ska heta. Man pratar ju om det glada 60-talet, depressionen på 30-talet, de fula 80-talskläderna och så vidare. Men vad säger man om det som är nu?  

Ställ den frågan till folk och jag lovar att minst 9 av 10 säger "tjugohundratalet" alternativt "tvåtusentalet". Och så får man förklara att man bara avser decenniet mellan 2000 och 2010 och inte resterande 1990 år, och då är det ingen som vet längre. Åtminstone är detta mina erfarenheter, och jag har frågat runt en hel del eftersom denna fråga inför millenniumskiftet var ett större bekymmer för mig än att alla datorer och eventuellt hela världen skulle gå under. 

Man borde haft samma problem för 100 år sedan, tycker man, minus datorerna då. Jag kan ju säga att min pappa är född på 30-talet, men vad säger jag om morfar Nisse (RIP), född 1909? Under vilket decennium är han född?

Det heter nollnoll-talet. Jag har frågat Svenska Språknämnden, så det får väl antagas vara sant även om det inte låter riktigt klokt. Det är inte konstigt att man aldrig har hört talas om det förut, jag tror att folk helt enkelt har låtit bli att tala om sånt som hände under förra nollnolltalet för att det låter så knasigt. Jag tror att många världsomvälvande processer har mörkats ner och så låter man dem dyka upp igen lite senare, när glosorna liksom ligger lite bättre i munnen. 

Allvarligt, hur ser framtiden ut? Det går väl inte att sitta och prata nostalgiskt om saker som utspelade sig på det glada nollnolltalet? TV-dokumentärer kommer aldrig att få heta Jag minns mitt nollnolltal. Och stackars, stackars nollnolltalisterna. De måste ju vara helt vilsna och kan inte få det lätt här i livet. De kommer att gråta sig till sömns varje natt och önska att de hade blivit fostrade av Staffan Westerbergs sociopatstrumpdockor så att de åtminstone fick en identitet av något slag. Nu är de bara dubbelnollor, födda i en tid som ingen vill referera till. 

Vart är världen egentligen på väg? Mot det trygga tiotalet, får man väl förmoda och hoppas på.

   

lördag 24 november 2007

There beneath the blue suburban skies

Igår satt jag och slöbläddrade i den lokala gratistidningen Kristianstadsjournalen och på sista sidan hade ett företag vid namn PMR Telecenter fläkt ut sina erbjudanden i en helsidesannons. Rubriken på övre halvan var Vad alla kvinnor vill ha! och på undre halvan Vad alla män vill ha! 
Såna där kategoriska uttalanden stör mig, och det blev ju inte bättre av att studera annonsen. Alla män anses vilja ha en GPS i julklapp, och hos PMR Telecenter får man dessutom välja mellan tre olika modeller samt köpa den av en snygg tjej. 

För er som inte vet vad en kvinna vill ha, så kan den tvålfagre försäljaren "Björn" på PMR Telecenter berätta att det är en rosa mobiltelefon "med tydliga ikoner på höljet som talar om när det är meddelande eller missat samtal, osv". 

Tänk nu om en man inte önskade sig något annat än en rosa mobiltelefon där det tydligt åskådliggörs "om det är meddelande eller missat samtal, osv". Då får han byta kön, eller skicka sin fru till PMR Telecenter, eller låtsas att det är en julklapp. Och en kvinna behöver nog ingen GPS överhuvudtaget, hon kan väl låta sin man köra istället.   

Jag kastade en blick på PMR Telecenters hemsida och blev inte särskilt imponerad. Så här beskriver de sig själva:

Med dessa meningar vill vi beskriva vårt PMR!

Allt kan sammanfattas i följande "Telestolpar":

  • Högsta graden av Kunskap & Service
  • Snabbhet och Effektivitet
  • Lojalitet & Ärlighet
  • Gemenskap och Kamratanda
  • Ordning och reda
  • Vi är det Personliga alternativet med Det Lilla Extra - DLE

Jag är övertygad om att en normalbegåvad elev på mellanstadiet hade kunnat sätta ihop en bättre presentation, så det är kanske inte konstigt att deras annonskampanj är som den är. De verkar ju inte ens ha någon känsla för det här med gemener och versaler, och på första sidan står dessutom Aktuellt just nu 2007-08-31: PMR Telecenter har ingått ett samarbete med TeleSystem Communication!!! Och den som använder fler än ett skiljetecken efter varandra är i mina ögon klassad som mindre vetande, förståndssvag, retarderad, halvtrög, you name it. 

Jag blev nästan övertygad om att det är där som min nya vän "tokig6" arbetar. Han kanske till och med är ansvarig för sidans utformning och reklamkampanjen. 

Jag ska fortsättningsvis ta en lång omväg när jag har vägarna förbi.

Now I heard there was a secret chord

Aktuell playlist:

1. Håkan Hagegård - Lyss till änglasången
2. Dan Berglund - Hymn
3. Thorstein Bergman - En spelmans jordafärd
4. Håkan Hagegård - Dotter Sion
5. Fred Åkerström - Märk hur vår skugga
6. Håkan Hagegård - O Helga natt
7. Leonard Cohen - Hallelujah


Det gäller att skapa lite förvirring hos grannarna om vem man egentligen är.

Stenålders-BDSM

På aftonbladet.se läser jag att BDSM är på väg att bli "det nya folkhemssexet". Jag höll på att dö av skratt, kan någon vänligen berätta för mig lite mer exakt vad "folkhemssex" innebär? Och det gamla folkhemsssexet, var det någonting socialdemokratiskt som bara Per Albin Hansson och hans hustru och eventuellt några fler ägnade sig åt? 
Vad det än var så är det i alla fall på väg att ersättas med sado-masochism om man får tro artikeln.
Fast man var tvungen att vara "plus-medlem" för att få läsa de snuskigare delarna av artikeln, så jag fick förbli oupplyst. För jag förstår mig verkligen inte på det där, eller så har jag bara varit ihop med träbockar som inte på något vis har tagit ansvar för att lyfta vårt sexliv till något icke-folkhemskt. 

Däremot har jag en bekant som är en väldig BDSM-förespråkare och en gång på en julfest gjorde han ett ihärdigt försök att omvända mig under det att vi med gemensamma krafter tömde en flaska whisky. I vanliga fall brukar ju insikter ramla på plats i linjärt stigande takt med promillehalten, ett tag åtminstone, men när det gällde piskor och läder och lack så blev jag inte det minsta övertygad, och min mest frekventa fråga ("Men varför kan man inte bara knulla som vanligt"?) blev inte heller mottagen med öppna armar av andra sidan.  Vi förstod helt enkelt inte varandra alls.

Fast man kan ju inte låta bli att undra om detta verkligen är grejer som finns med på Maslows behovstrappa. Och tänk om BDSM hade varit folkhemssex på stenåldern, då skulle boken Grottbjörnens folk vara minst tre gånger så tjock. Nu gjorde de ju bara Tecknet och så var det klart på en halv sida eller så, fatta vad omständligt om de skulle bli tvungna att gå ut och flå en mammut och sy läderkorsetter och fläta rep och binda fast varandra i imaginära sängstolpar för att det överhuvudtaget skulle tända till där i grottorna. Fast det där med tecknet var ju i och för sig bara i början, tills Ayla träffade Jondalar eller vad han hette, det var ungefär där jag tröttnade på böckerna för det blev så tjatigt när de skulle ge varandra Njutningen sida upp och sida ner. Tänk om det kommer en uppföljare där Ayla är en barsk domina som bara ger Jondalar Tecknet ideligen, ideligen och han bönfaller henne underdåligt att hon ska hamra fast hans pung med en flintspets. Jag kommer nog inte att läsa den boken.  

På den gamla AB-chattens (RIP) tid så hann man inte mer än logga in förrän man formligen överöstes av skamliga förslag av mer eller mindre udda karaktär. Antingen ville karlarna att man skulle ha lårhöga lackstövlar och läderkorsett, stoppa en pingisboll i munnen och låta sig bindas fast i sängstolparna, eller så skulle man själv vara en bestämd härskarinna och läxa upp och förnedra vuxna karlar med bestämda pisksnärtar medan de krälade och bad om ursäkt. Och var det inte sub/dom-förslag så blev man erbjuden cybersex och telefonsex och camsex och det var nästan så att man framstod som lika religiös som Jesu moder bara för att man inte såg något fel med att göra det på det gamla vanliga sättet. Eller rättare sagt inte alls med med någon som förmedlade runda ord och sexuella fantasier samt erbjöd sig att visa bilder på sitt (eller troligen någon annans) könsorgan helt öppet för vem som helst på chatten.  

Det var kanske inte så konstigt att de stängde detta cyberrymdens Sodom och Gomorra när allt kommer omkring. Och om det är detta som ska vara folkhem i fortsättningen så tror jag att jag vill byta planet.


* Tack vare LUSSAN har jag nu lärt mig göra snygga länkar!

fredag 23 november 2007

Dum, dummare

I fikarummet:.

Jenny: Han är ju lite, vad ska man säga? Förståndssvag, kan man säga så?
Jag: Begåvningshandikappad?
Stefan: Halvtrög!
Jenny och jag: Men STEFAN! 
Stefan: Ja, vadå? Alla såna här uttryck och bokstäver, EFGH, man fattar ju inte vad det betyder. Halvtrög vet man ju i alla fall vad det är.
Alla: *skrattar*
Jag: Man kan använda uttrycket "retarderad".
Stefan: Retarderad! Vad betyder det?
Jag: Öhh...halvtrög. 
Christian:...eller heltrög.
Jenny: Fy fan! Tänk om någon hade hört oss.

Papegojans gåta

När jag var liten läste man Wahlströms ungdomsböcker med de röda och gröna ryggarna, som var uppskattade julklappar och födelsedagspresenter. Min syster hade alla Kittyböckerna och jag hade alla böckerna om Tre Deckare. 

Tre Deckare var tre amerikanska tonårsgrabbar med i det närmaste överjordisk intelligens och förmåga att ta reda på saker. De huserade i Högkvarteret, en gammal husvagn som stod gömd under en massa bråte på ett skrotupplag. Man kunde bara ta sig in i Högkvarteret via hemliga ingångar som hette kryptiska saker som Tunnel Två och Röda Luffarporten, och därinne samlades de och diskuterade fallens ledtrådar och drog slutsatser som inte var av denna världen. Det enda som möjligen hindrade Tre Deckare från att lösa alla gåtor i hela världen var att de tre inte hade körkort, och medan bovarna vroomade iväg med bilarna fulla av stöldgods och kidnappade offer fick Tre Deckare snöpligt trampa efter på sina cyklar. Men tack vare sina öppna sinnen och knivskarpa iakttagelseförmåga så lyckades de ändå lösa vartenda fall, trots att vissa logistiska problem bokstavligt talat satte käppar i hjulen.

Den bästa Tre Deckarboken är enligt mig Papegojans gåta. Den handlar om en engelsk man som kallade sig John Silver, som hade köpt en ful och till synes värdelös tavla föreställande två papegojor åt sin arbetsgivare, konsthandlaren Claudius. Claudius blev helt vansinnig för att John Silver köpt en sådan motbjudande tavla för hans pengar och avskedade hoom på stående fot. Men det visade sig förstås, hur nu John Silver kunde veta det, att under papegojorna fanns det en annan och enormt värdefull tavla målad av någon av de stora Mästarna. Då tyckte Claudius förstås att tavlan var hans, men John Silver höll inte med och schappade till Amerika med tavlan.
 
Knappt hade John Silver stigit i land i Amerika förrän han insåg att han var sjuk och skulle dö inom kort. Claudius skulle få tavlan, så John Silver gömde tavlan inuti ett blyrör som han grävde ner i ett stenrös på en gammal kyrkogård. Sedan köpte han sju papegojor och lärde dem säga en mening var. Varje mening utgjorde en oerhört långsökt ledtråd som skulle leda Claudius till den gömda tavlan. 
Problemet var bara att brevet med meddelandet om John Silvers frånfälle kom var Claudius i Japan på inköpsresa, så när han flera veckor senare kom till Amerika hade John Silvers fattige mexikanske hyresvärd sålt alla papegojorna för att få ihop pengar till begravningen. En internationell konsttjuv hade dessutom på något outgrundligt sätt fått nys på detta och nu vidtog såväl han som Claudius och de Tre Deckarna en febril jakt på papegojorna. 

Efter tusen åthävor lyckades de samla ihop allt fjäderfä och få ur dem ledtrådarna. En papegoja sa till exempel (bland annat) Jag har gömt skatten där döda män alltid ska vakta den, en annan sa Gå till Sherlock Holmes, en tredje Jag är Billy Shakespeare nummer tv-tv-två, och det fattar väl vem som helst att det leder till en kyrkogård med adressen Baker Street 222 och efter lite flinkt bläddrade i alla Kaliforniens kartböcker så hade de hittat den. Och de Tre Deckarna, som nu samarbetade med Claudius, for dit och den internationelle konsttjuven efter och de rantade omkring i tät dimma på denna gudsförgätna kyrkogård och följde de mest kryptiska anvisningar från papegojorna och stegade hit och dit och lyckades till sist hitta stenröset och börja gräva och så kom konsttjuven med två kumpaner och tackade för hjälpen med vägvisningen. Och så grävde de fram en låda och skrockade glatt medan de öppnade den, och i den låg en lapp från John Silver där det stod Ledsen, men du har inte följt anvisningarna rätt. Lång näsa åt konsttjuven alltså, och de Tre Deckarna passade på att fly genom att en av dem drämde till en av kumpanerna med ett blyrör som han råkat hitta i stenhögen de grävt sig igenom, och de kom loss och undkom sina förföljare och for hem och när de satt och deppade i Högkvarteret så ringde konsttjuven och sa att det var snyggt jobbat av dem och att han visste när spelet var förlorat. Och de fattade ingenting, men så råkade de titta på blyröret och insåg att det var där den fantastiska tavlan låg gömd och allt kunde ställas tillrätta.

När jag var liten tyckte jag det var en fantastisk berättelse, och det tycker jag fortfarande. Fast jag måste ju säga att den där John Silver var mer än lovligt omständlig. Det lär ju vara ett väldigt tålamodsprövande och långrandigt arbete att lära sju papegojor att tala. Vilken tid det måste ha tagit, och när han var döende och allt. Och vilken hög osäkerhetsfaktor, tänk om någon av papegojorna glömde sig, eller dog, och tänk om ingen kunde tolka de i sanning dunkla ledtrådarna? Kunde han inte bara lagt tavlan i en förvaringsbox på en järnvägsstation och skickat nyckeln till Claudius eller något sånt, enkelt?

Fast det är klart, då hade det ju inte blivit någon bok. Tänkte inte på det.

Lay down and weep

Hillbillyhumor: 

Jag: Vad ska du hitta på i helgen då?
Barbie: Imorgon ska jag åka till Hjärnarp.
Jag: Hjärnarp! Var ligger det?
Barbie: Tja...Kanske lite norr om Hjärtarp.

torsdag 22 november 2007

" - You know, Ive never lost in mortal combat. - Idiot. If you had, youd be dead "

Idag var vi ute och sprang en runda efter jobbet, jag och karlarna. Som vanligt älgade de iväg med jättekliv och jag pinnade på som ett litet gotlandsruss i deras kölvatten. 

När jag sprang tjejmilen i somras så hade tidningen Tara lejt en hel drös med stiliga karlar som stod på väl valda ställen utmed banan och höll plakat där det stod TJEJER 40+, VI ÄLSKAR ER! Det gällde ju inte riktigt mig som bara är 39, men ändå, det var väl ett trevligt initiativ. Man blev lite glad och uppmuntrad.

Men när vi tränar efter jobbet så är det bara svett och förnedring, precis som i amerikanska marinkåren. Idag flåsade jag i mål på nytt personbästa, och det enda Christian sa var att jag påminde honom om en av ödlorna i tv-serien V! Och det var inte precis någon snäll och trevlig karaktär heller, utan den ondskefulla ledar-ödlehonan Diana.



Christian ligger för närvarande mycket risigt till. Jag kommer snart att ta av mig människomasken, släpa ombord honom på mitt rymdskepp och döda honom.  

onsdag 21 november 2007

Det sociala experimentet del 512

Saxat från Det Sociala Experimentet på dejtingsajten.

hej här finnes en trevlig man i sina bästa år som söker en tjej som vill ha en man vid sin sida men kanske inte varje dag men när vi träffas så ska det slå gnistor har haft förhållanden som inte funkat pga vi hängt på varann man måste få röra sig lite utanför hemmets väggar jag jobbar med transporter så jag är borta några dagar då o då så en tjej som är lite motorintresserad vore inte fel men det är inget krav jag tycker även om naturen och en massa annat nä nu får ni fråga på så svarar jag mer än gärna kramis alla tjejer

Frågor som hopar sig: 
1. Vad är det för fel på interpunktion?
2. Måste man vara intresserad av någons jobb? "Hej, jag är en kille som jobbar som obducent, så det är ett plus om du är död."

Det var nog egentligen inga fler frågor. För övrigt anser jag att vuxna människor som avslutningsvis, eller någonsin, skriver "kramis", eller ännu värre, "kramizzz", borde ha stryk, samt bli av med både rösträtt, yttrandefrihet och andra fundamentala rättigheter på livstid, eller åtminstone tills de vuxit ifrån Lunarstorm.

...och del 513

Jag känner att det sociala experimentet håller på att spåra ur.

Meddelande från: tokig6 48
Datum: 21/11/07 13:57

Då får vi väl se hur du reagerar på detta... *S*
Tänk va härligt det skulle va att få klä av dej alla kläder... lägga dej naken på sängen... börja slicka insidan på dina lår... fortsätta upp mot din härliga fitta slicka den riktigt blöt... låta min tungspetts vibbrera mot din klitoris... när fittan är riktigt blöt och det nästan går för dej fortsätter jag upp över din fina mage... suger lite på dina styva bröstvårtor...kysser din hals... naffsar lite på din öronsnibb samtidigt som jag lägger mej på dej... du känner hur min stenhårda kuk försöker leta sej in i dej.... plötsligt hittar den rätt och tränger in i dej... knullar dej först sakta... sen fortare och fortare... när vi knullat riktigt länge känner jag hur hela din härliga kropp börjar skaka i en härlig orgasm... samtidigt går det för mej och jag fyller dej med min heta sperma...
Visst är jag en riktig snuskgubbe ... *S*

Jag är förstummad. Och nu menar jag inte precis stum av beundran, utan mer sådär att man vill bita ihop och slå in tänderna på någon. 
Jag begriper mig inte på sånt här, C6 och T6 och hela tanken med att skicka en massa snusk i media. Är det verkligen någon som får såna här mail och tänker "men HONOM skulle jag vilja träffa"? Va? Va? Va?  

Men med lite tur så förlorar "tokig6" och hans anhängare med tiden förmågan att få ihop det med det motsatt könet på annat sätt, och om man bara ignorerar dem tillräckligt länge så kommer det att försvinna en rejäl ansamling av underutvecklat genetiskt material på en generation eller två.   

Så det är väl bara att gå på som förut och inte stanna eller se sig om, som det heter.

...och del 514

Ja, jag vet. Man ska ignorera begåvningsreserven som häckar på dejting-sajter. Fast jag kunde inte låta bli att skicka iväg ett beskt litet mail med orden Lär dig stava, till min nya vän "tokig6". Bara för att han åtminstone inte skulle tro att jag svimmat av lidelse orsakat av hans snusk-mail. 

Svaret lät inte vänta särskilt länge på sig: 

Meddelande från: tokig6 48
Datum:  21/11/07 18:33

Vad gör du här då???  Som du du bär dej åt kommer du aldrig att hitta nån ändå ... för vem skulle vilja ha dej??

Jag blev nästan lite upplivad av all denna bitterhet som flödade över bildskärmen. Nu vill jag påpeka att det verkligen inte berodde på hans ymniga användande av skiljetecken. Frånvaro av interpunktion är förvisso illa, men att använda mer än ett skiljetecken efter varandra är så nära en styggelse inför vår himmelske Fader man kan komma. Det komiska var mer att föreställa sig hur "tokig6" riktigt ansträngt sig för att hitta matchande förolämpningar och hur snabbt det gick för en 48-åring att regrediera till 8-åring. 

Jag skrattade högt och bestämde mig för att låta ett lämpligt svar mogna fram i sinom tid. Till skillnad från somliga är jag ju inte desperat.

tisdag 20 november 2007

Jag tror jag slipar mina vapen när ingen ser

Jag läser på aftonbladet.se att någon fotbollsspelare, jag minns inte vem, råkat säga att Sverige skulle möta Estland istället för Lettland imorgon, och nu har han blivit helt utdömd som en som inte har någon koll. 

Men seriöst, hur många svenskar kan tvärsäkert skilja på vad som är vad bland alla nya länder som har poppat upp i Europa sedan man hade läxförhör i OÄ med Bergvalls röda Atlas som underlag? På jobbet säger vi påfallande ofta Öööh, Estl-nej, Lettl...nej fan, det-var-någonstans-i-Baltikum när det rör sig om export i österled, och då är vi inte ens fotbollsproffs och kan skylla på att talangen sitter någon annanstans.

Jag skulle vilja se den kvällstidningsjournalist som kan peka ut alla nyblivna självständiga öststater på en blindkarta, och som dessutom samtidigt platsar i fotbollslandslaget. Träd fram, var inte blyga. Alla får plats, jag lovar.

När det bara säger klick...

När nya ord uppfinns:

Barbie: Man får väl märka upp det med nån sån där klick-dynamo.
Jag: Klick-dynamo! Vadå klick-dynamo?
Barbie: Jamen du vet, en sån där man hade förr, med ett hjul som man snurrar fram bokstäver på och så klickar man fram dom på en klisterremsa.
Jag: Du menar en dymo-pistol?
Barbie: Dymo-pistol! Så heter det väl inte?
Jag: Jodå, det har alltid hetat dymo-pistol...Tror jag i alla fall. Eller, det heter i alla fall inte klick-dynamo!
Barbie: Nej, en dynamo har man ju på cykeln i och för sig. 


Vid kontroll fick man inga träffar på Google varken på "klick-dynamo" eller "dymo-pistol". Det är inte troligt att de finns med i SAOL heller. Än.

Inflation och lussekatter

Det finns några saker som jag inte förstår mig på och inte heller befattar mig med, fastän många människor har lagt ner stor möda på att försöka förklara det för mig. Det första är begreppet inflation. Det är helt obegripligt, och ändå förstår jag många andra rätt så invecklade saker, som till exempel Euklides' femte postulat och offside-regeln i fotboll. 

Men inflation. Jag förstår verkligen inte varför eller hur en hundralapp kan bli mindre värd bara för att det råkar finnas fler av dem. Jag tror jag fick lära mig fel från början, det var den där bilden i OÄ-boken med tyskar som körde hela skottkärror fulla med pengar till handelsboden för att kunna köpa en limpa bröd, det var ju som hämtat direkt ur Kalle Anka. Och sedan fick man lära sig prisbildning med utgångspunkt från helt barocka exempel om smör och kanoner, så det är väl inte konstigt att hela marknadsekonomin som vetenskap verkar vara helt gripen ur luften.

En annan sak som jag inte befattar mig med är lussekatter. Jag älskar lussekatter. Andras, alltså. Mina blir aldrig goda hur jag än gör, och då finns det ändå folk som blir alldeles till sig av längtan när de tänker på mina övriga bakverk, och nu avser jag inte hemlösa barn i Bangladesh som lever på sopor.  Till och med de hade ratat mina lussekatter, tror jag.

Det kanske lite oklara sambandet mellan inflation och lussekatter är att det alltid finns någon som känner sig tvungen att tala om för en hur saker och ting ligger till. Det börjar med att man helt ödmjukt erkänner. Man lägger korten på bordet och säger Jag förstår inte det här med inflation eller Jag kan verkligen inte baka lussekatter. Och så fortsätter man med att beskriva hur många gånger man försökt förstå inflation och hur många recept på lussekatter man provat utan att lyckas. 

Och ändå hinner man aldrig tala till punkt förrän någon ska pracka på en en miniföreläsning om konsumentprisindex eller ett recept på lussekatter med kesella, tillsammans med en försäkran om hur goda och saftiga de blir. Det är inte det att jag är otacksam för att folk försöker upplysa mig, grejen med lussekatter och inflation är att alla tycks tro att felet är att jag inte provat just deras recept, eller hört just deras förklaring, än. Fast det har jag, många gånger. Men av någon anledning så hjälper det inte att säga det, folk känner verkligen att de måste tröska varje korn ur inflationen och lussekatterna och riktigt trycka ner dem i halsen på mig.

Och här kommer ett erkännande: När jag säger att jag förstår, så betyder det verkligen inte att jag gör det. Det betyder mer att jag är dödligt uttråkad och inte orkar lyssna längre. Och om jag säger att jag ska prova superlussekattsreceptet så innebär det inte alls att jag kommer att göra det, jag vill bara byta samtalsämne. 

Jag tror vi löser det här genom att någon helt enkelt bjuder mig på lussekatter och så kan vi prata om annat. Inflationen kan vi strunta i. Jag tror nämligen mer på lussekatter än på inflation.





 

måndag 19 november 2007

Mister, youre a better man than I

Löpträningsdiskussion i fikarummet:

Stefan: Jag är lite orolig för mitt knä...
Jag: Men du måste ju stretcha!
Stefan: Äääh...Kenyanerna stretchar aldrig.
Jag: Fast dom är nog byggda på ett annat sätt...
Stefan: Det är jag också!
Jag: *skrattar*
Stefan: Jo, men allvarligt. Jag känner mig som en vit neger när jag springer!

Ge mig en svårknäckt nöt, sötare gröt, djupare dopp i grytan

Det lackar mot jul, vilket bland annat kan mätas i högarna av reklam. Jag är en sån där människa som alltid tänker att jag ska sätta upp en Ingen reklam, tack-lapp på ytterdörren, men som aldrig riktigt kommer mig  för att göra det. Det är hemskt dumt, jag vet, och jag tänker ofta att jag ska ta tag i det. Men sedan fick vi postfack, för här i huset vill vi skona brevbärarnas trötta fjät, och då hette det att alla måste ha likadana Ingen reklam, tack-lappar för att det skulle se snyggt ut. Och nu vet jag inte riktigt hur de där lapparna ska sa ut för att inte störa postfacks-esteterna och man vill ju inte stöta sig med grannarna i onödan och sätta upp en ful lapp som någon ska gå och reta sig på, samtidigt som det känns lite larvigt att gå till STYRELSEN och liksom be om råd i ett sådant fjuttigt ärende. 

Fast jag kanske passar på när jag ändå ska felanmäla min porttelefon, vilket årtionde som helst alltså. Å andra sidan vet jag inte om jag ska felanmäla porttelefonen till styrelsen eller Telia, så det slutar väl med att jag ringer Telias kundtjänst och undanber mig smaklösa reakataloger från Jysk och sedan ber jag brevbäraren laga porttelefonen.

Det påminner lite om en bekant från min ungdom, som gick ekonomisk linje, som det hette på den tiden, på gymnasiet och hade fått en uppgift som medförde att hon skulle ringa runt till stadens bankkontor. Min bekant ringde med gott mod upp den första banken, presenterade sig själv och sitt ärende med ett klämkäckt Hej, jag heter Malin och jag går ekonomisk linje på gymnasiet. Nu är det så att jag har i uppgift att jämföra några olika banker med varandra, går det bra om jag ställer några frågor till dig? Den trevlige mannen som svarade försäkrade att det enbart skulle vara förknippat med nöje från hans sida, och intervjun påbörjades under stort gemyt. Den trevlige herren fortsatte att vara mycket trevlig, men efter ett tag tyckte Malin ändå att han var väldigt svävande på målet i de allra enklaste frågor. Typ: - Hur hög är den högsta sparräntan? - Ja, du...Kan det vara 8 %? - Är det några avgifter om man vill växla till utländsk valuta? - Nää...det kan jag väl aldrig tro att det är? och så vidare i den stilen. Malin tyckte att han verkade mer än lovligt virrig, men plöjde tappert genom sin lista med frågor. 
Till slut kom de till något ämnesområde som den trevlige herren absolut inte hade en aning om, och efter att ha suttit och spånat en stund klämde han slutligen ur sig med lätt förtvivlan i rösten: Det kanske är bättre om du ringer till en bank och frågar  det här? Det visade sig att Malin hade slagit fel nummer och hamnat hos en privatperson istället. Hon hade ingen aning om hur folk på banker svarar i telefon, och den trevlige herren i sin tur trodde att han skulle få vara med i någon slags opinionsundersökning. Så kan det gå.

 Det skulle visst handla om julen, men jag kom av mig. Jag återkommer i den frågan, för där finns mycket att säga.

Hur Sveriges danskaste stad blev svensk - i princip.

"Härlig" skriver om stadsslogans (vilket ord), och jag är inte sen att haka på. Jag var först lite osäker, för jag tycker att Kristianstads slogan är så vag och luddig och liksom inte alls i stil med, låt oss säga "Hylte - Sveriges första vildmark" eller något liknande, lite fräckt och utmanande, kan man åtminstone föreställa sig att de har tyckt, kommungubbarna som jag gissar har hittat på alltihop för att sätta lite fräs på turistnäringen. Jag trodde först jag hade missuppfattat vad som egentligen var Kristianstads slogan, men det hade jag tyvärr inte.

Kristianstads försök att liksom sätta en rejäl torva av den goda skånska myllan på världskartan heter Spirit of Food. Det tycker jag är ett direkt larvigt uttryck, som om man trott att den engelskspråkiga delen av världen ska vallfärda hit, lockade av regionala specialiteter som Tollarpskorv och spettekaka, och att man dagligdags går omkring och yvs över att här finns minsann både Scan och Kronfågel och Skånemejerier. Det ni.

Jag läste på någon kommunsida att Spirit of food står för känsla och passion för mat. Vår profil ska synas och verka både nationellt och internationellt. Därför har vi ett engelskt uttryck. Det låter som att de är försvarsberedda från första stycket. Med all rätt, kan jag tycka. 

Förr hette det "Kristianstad - Sveriges danskaste stad". Nu är det ju några år sedan freden i Roskilde och sådär, men nog låter det lite festligare än Spirit of Food i alla fall. Jag gissar att det satt en riktig danskhatare i kommunfullmäktige en gång i tiden när man bestämde sig för att byta slogan, och nu var han extra bitter efter den gången 1992 när Danmark vann fotbolls-EM fastän de egentligen bara hade halkat in på ett bananskal för att UEFA bestämde sig för att utesluta Jugoslavien på grund av situationen i Balkan. Annars skulle det säkert ha varit Brolin och Dahlin och Ravelli och resten av Sverige som hade stått där med alla guldmedaljerna nu, tänkte han bittert och vredgades och kände att nu minsann, nu ska danskstämpeln bort från Kristianstad en gång för alla. Vi ska visa de där opassande glada rödvita reservskåningarna att vi är mycket bättre på...någonting. Och så drog han sig till minnes en gång när han varit sjösjuk på färjan efter en blöt natt i Köpenhamn, och så här i efterhand var det lätt att skylla på smörrebröd och röda pölser istället för sjögången på Öresund. Mat får det bli, tänkte han förstrött och eftersom det var strax innan lunch och alla var lite småsugna så föll förslaget i god jord. Nu visar vi danskarna var skåpet ska stå, nickade hela fullmäktige som en man, och sedan gick man ut och åt en brakmiddag på Restaurang Kong Christian. Och där var det några japanska turister som undrade vad de firade, och då fick de ju översätta lite hastigt till engelska. We are celebrating "Spirit of Food" instead of "The Most Danish Town In Sweden", sa de och japanerna log uppmuntrande utan att förstå ett dugg, men resten är historia som det brukar heta.

Jag tror det gick till ungefär så här. I stora drag åtminstone.

söndag 18 november 2007

Kalle Anka satt på en planka

Idag när jag var ute i skogen så trampade jag på en gren. Som gick av. Som klämde min stortå så att det kändes som om den låg lös och badade i sitt blod. Det gjorde den inte, visade det sig. Men nu är jag, om inte lytt så åtminstone halt. Hade jag varit häst hade jag fått boxvila och ingen havre, men nu fick nöja mig med att tigga skjuts av Frida in till Domus som en annan pensionär. Det var för övrigt bara pensionärer som handlade på Domus idag, och så jag då. Jag haltade omkring mellan kålrot och palsternacka och kände mig inte heller särskilt ung.

På bussen hem var jag den enda som var svensk. Man skulle ju kunna tro att stämningen skulle vara livad och glad då, eftersom det alltid heter att "vi svenskar" är så himla tråkiga, men de som åkte med Vitlöksexpressen från stan idag kl 13.11 var, sitt ickenordiska ursprung till trots, inte det minsta uppsluppna. De enda som överhuvudtaget pratade var två karlar som satt och jämförde sina mobiltelefoner. Alla andra teg och tittade ut genom fönstren med dystra miner, som om det var Mulla Omar som körde bussen och han just tillkännagett att vi skulle köra raka vägen till Afghanistan. 

Eller så var det fler än jag som hade klämt sin stortå idag.

Hur det i princip gick till när Runeberg blev känd.

Jag läser i aftonbladet.se om Ulla, 51, som jagade tre rånare ur sin butik med endast en smörkniv som vapen. Och detta fastän rånarna var beväpnade med både Morakniv och yxa så sprang hon efter dem i vredesmod och riktigt läxade upp dem. Det kallar jag rejäla tag. 

Längst ner i artikeln står det De tre misstänkta männen, en 17-årig gotlänning och hans två kompisar, 15 och 16 år gamla, greps och anhölls samma dag. Männen? MÄNNEN? Ursäkta mig, men när blev småpojkar som varken får rösta, köpa cigaretter eller gå på krogen män? De är inte män, vilket naturligtvis inte är en ursäkt för att uppföra sig som män  hur som helst, och det är fortfarande skitballt att den 51-åriga Ulla jagade bort dem och skällde "som en morsa" så att de inte vågade annat än springa därifrån. Det kallar jag lämplig förnedring för små gossar.

Man skulle nästan kunna tro att det är Johan Ludvig Runeberg som har skrivit artikeln från andra sidan graven. För er som inte hänger med så syftar jag nu på inledningen av dikten Soldatgossen

Min far han var en ung soldat, den vackraste man fann,
Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man.
Hans hela värld var ärans fält,
Där stod han glad, var han sig ställt
I eld, i blod, i frost, i svält;
Han var min fader, han
 
Jag antar att det är mer befogat att kalla en soldat i finska kriget för "man" än en nutida sillmjölke vars meriter enbart härrör sig från highscorelistan i Unreal Tournament. Man får förmoda att Fänrik Stål och hans vänner är av annat virke än ynglingar som låter sig jagas bort av ilskna kvinnor med smörkniv i hand. 

Fast man vet aldrig, Runeberg kanske skrev om sådant i början av sin karriär. Små lyriska dikter om veka unga män med sorgsna blickar som ryggade bakåt och sprang hem till mor med tårar i ögonen när de fick gevär i hand. Vackert, tyckte Runeberg och rördes själv till tårar och så skickade han iväg sina alster till olika förlag för att få dem utgivna och bli nationalskald, men det gick trögt. Refuseringarna haglade och Runeberg hade hustru och åtta barn att försörja, så hustrun Fredrika slog näven i bordet och röt  Johan Ludvig, nu får det sannerligen vara nog, se till att skriva något ordentligt för en gångs skull istället för att bara gå här och dra! Och Runeberg flydde upp på kammaren och satt där och mödades över sin pulpet tills han en dag kom på att han skulle skildra finska folket som karga och hårdföra män som tappert dog för ädla sår i fält. 

Och på den vägen är det, som det brukar heta. I stort sett i alla fall.

lördag 17 november 2007

Where do we go from here?

Jag tittade till mitt sociala experiment på dejting-sajten helt kort idag. Nu hade jag fått ett mail från en 48-årig bisexuell man som sökte en kvinna som täckmantel för att få hoppa i säng med en karl. 

Är det meningen att man ska bli smickrad nu, eller?

Det spelades bättre boll på gräsplanen hemmavid

Ikväll är det fotboll, Sverige-Spanien. Egentligen borde man kanske titta, om inte annat så för att kunna hänga med i snacket. Annars kan det låta som det gjorde för ett tag sedan:

Jag: Jag har nog inte sett på fotboll sedan den där matchen mellan Sverige och Danmark, när det nu var...
Stefan: ...när Gre-No-Li spelade? 
Jag: Ja...ungefär då. 

Det känns ganska osannolikt att jag kommer att följa kvällens match. Jag tycker inte fotboll är spännande annat än i anfallssituationer, och det är ju förfärligt lite anfall i förhållande till tiden som läggs på att harva fram och åter på mittfältet. Jag har dessutom redan bränt allt mitt nationella krut på kvalmatcher till handbolls-EM. Man skulle nästan kunna säga att det är min förtjänst att Sverige åter är med i leken i handbollssammanhang, så någon annan får faktiskt ta ansverat för fotbollen. Jag kan ju inte sköta allt.

En gång var vi några stycken som satt och bevittnade hur Sverige fick pisk av Holland i en av kvartsfinalerna under fotbolls-EM 2004*. När det stod klart att Sverige var utslaget ur mästerskapet, så ville jag i all välmening försöka visa lite positiv anda och muntra upp karlarna i sällskapet, för de var ju i det närmaste beredda att utlysa landssorg. 

I tv-soffan minuten efter slutsignalen:

Karlarna (unisont): Fy fan, det är för jävligt, helvete också, fy fan alltså...
Jag (överslätande och käckt): Men man kan ju heja på Danmark istället! 
Danne (upprört): Vad i helvete är det med dig? ÄR DU INTE SVENSK DIN JÄVEL? 

Det där med fotboll är uppenbarligen allvarliga saker. Så allvarliga att jag överlåter dem åt någon annan.


* Här vill jag lämna det hela öppet för tolkningar. Det KAN ha varit något annat år. Det KAN ha varit VM också. Det KAN ha varit någon annan än Holland som Sverige mötte, och det är inte heller säkert att det var i en kvartsfinal. Men att Sverige var med, det är jag helt säker på. Och att de blev utslagna i just den här matchen. Mer vet jag egentligen inte.   

fredag 16 november 2007

"-Ja, ångerfull och ångerfull, det beror sig på vad man menar med ångerfull. -Ångrar du dig? -Jaja."

Nu börjas det. Nu är det den tid på året då alla människor ska träda fram ur sina gömslen och vittna om hur fantastiskt gott det är med pepparkakor i kombination med grönmögelost.

Jag tycker det låter helt barbariskt, ungefär som att kombinera kokt pepparrotskött med vaniljsås, men då säger folk Nej, men du måste verkligen prova för att förstå! i en ton som att man är helt dum i huvudet bara för att man inte oreserverat bejakar denna tvivelaktiga kombination. Inte ens om man säger att man varken gillar vare sig mögelostar eller pepparkakor* så får man vara ifred, det finns alltid någon som känner någon som tidigare vigt hela sitt liv åt att riktigt proffshata såväl det ena som det andra, men som en gång övertalats att smaka och som nu blivit helt omvänd och överhuvudtaget inte livnär sig på något annat mellan november och april.  Halleluja.

Det är hårda tider nu.

* Jag ska inte säga att jag direkt OGILLAR pepparkakor. De är, med undantag för min mammas, bara inte särskilt intressanta. Grönmögelost däremot, det är nog inte riktigt människoföda. Och ja, jag HAR provat kombinationen pepparkakor-grönmögelost, och jag TYCKER inte det är gott. Så.

Jag lovar att vi möts, för jorden är rund

Idag råkade min blick svepa över Barnkanalens tv-tablå. Fråga mig inte varför, för här är det ingen som tittar på barnprogram längre. Men av någon anledning fick jag för mig att jag skulle studera utbudet lite närmare.

Det känns nämligen ibland som om jag tillhör en helt annan generation än dagens småbarnsföräldrar, även om många är i min ålder. När mina barn var små var ganska mycket som när jag själv var liten. Som förälder kunde man till exempel mycket väl säga "gå ut och lek" till sina barn utan att riskera att någon kontaktade socialen. Barn fick även gå eller cykla själva till skolan och fritidsaktiviteter även om det kunde röra sig om hundratals meter. Det fanns nog både data- och tv-spel, men av någon anledning tyckte man i allmänhet att det var lite osunt att barn satt för mycket framför tv:n och konsumerade dumhet.   

Mig veterligen fanns det inga tv-kanaler som pumpade ut barnprogram från arla till särla, och jag är inte helt övertygad om att utvecklingen har gått till det bättre. Det fanns inte heller något morgon-Bolibompa som man kunde fuska sig till sovmorgon med. Fast det är nog bara i min fantasi som dagens småbarn sitter och hjärntvättas framför dåligt tecknade Disneyplagiat i 150 dB medan föräldrarna ligger och drar sig i timmar på lördagar och söndagar. I verkligheten tvingas de, föräldrarna alltså, förmodligen upp upp i gryningen för att skjutsa till alla innebandyturneringar och fotbollsträningar och simskola och gymnastik som verkar späcka helgförmiddagarna och spräcka de få tillfällena till vila och rekreation man har.

Men hur som helst. Min blick föll över tv-tablån och jag särskådade utbudet. Och jag såg till min fasa att man visade programmet Joelbitar. Inte bara en gång, utan det loopades liksom var tredje timme eller så. Jag kände hur jag blev blek och kallsvettig. 

Helt allvarligt, vem tittar på Joelbitar? Vem har någonsin tyckt det varit roligt, spännande, underhållande, fascinerande, tänkvärt? Jag trodde det var ett program som var dött och begravet sedan 15 år tillbaks, men någon har uppenbarligen väckt det till liv igen. Det här är så nära apokalypsens fyra ryttare man kan komma, tror jag.

Är det meningen att alla ondskefulla barnprogram ska återkomma i cykler? Säg till när det är dags för clownen Manne och Slas så rymmer jag till en annan planet.

Ge mig sex, droger och rocknroll

Dagens pris i kategorin "dummaste kvällstidningsrubrik" måste vara: Sötsug kan vara vuxen-adhd. Den vetenskapliga artikeln och ett seriöst självdiagnostest där man kan "kryssa och se om man är i riskzonen", med  ytterst luddiga kriterier som i princip kan passa in på precis vem som helst, ligger dessutom under avdelning "Hälsa och skönhet", bland rubriker som Humor skyddar mot influensa och 9 sätt att önska sig lycklig. Det här känns jättebra. Eller kanske inte.

Snart finns det nog ingenting vanligt som inte kan vara ett tecken på någonting annat, ovanligare, hemskare, värre. Vanlig trötthet kan vara dold folksjukdom. Vanligt vatten kan vara cancerframkallande. Vanlig huvudvärk kan vara hjärnskada. Vanlig förkylning kan vara HIV. Vanlig kvällstidningsjournalistik kan vara ren idioti. 

Men det värsta är att jag tror att det finns folk som tar det här på allvar. Som hänvisar till att det är sant för det har de "läst någonstans". Man kan lätt föreställa sig att det tryckta ordet måste ha haft en oerhörd respekt genom tiderna. 

Det här känns faktiskt som rena rama medeltiden.

torsdag 15 november 2007

Är det mörkret eller stressen eller vintern eller Stockholm eller livet?

Så fort mobiltelefoni som fenomen kommer på tal så är det nästan alltid någon i sällskapet som ondgör sig över att folk pratar i mobiltelefon överallt. På bussar och tåg och i kön till kassan på Konsum, och de pratar om allt, precis allt får man höra fastän man inte på något sätt bett om det. Det är så himla irriterande, säger någon i sällskapet, och alla håller med. Utom jag, för jag tycker det är våldsamt spännande att lyssna på andra människors samtal, men jag har ju å andra sidan inget liv, antyds det då i sällskapet.

Men i alla fall. Man kan fråga sig om det är lika störigt om två personer hamnar bredvid varandra på tåget eller i Konsumkön och börjar prata med varandra. Ska man inte få det då? Jag kan väl förstå att det är irriterande när folk skriker och väsnas när man vill ha lugn och ro, oavsett om det är till varandra eller i mobiltelefon, men prata måste man väl få göra utan att folk sitter och retar sig på en? Eller? Och är det samtalet i sig som retar folk, eller är det att de använder mobiltelefon? Och om det är mobiltelefonen som är irritationsfaktorn, varför är det så? 
Och varför får folk helt plötsligt rätt att döma ut värdet i andra människors samtalsämnen bara för att de avhandlas i mobiltelefon? Visst, jag skulle väl inte heller få för mig att ringa från Konsum och fråga om om det behövs handlas mjölk, men vad fan spelar det mig för roll om andra gör det? Är det inte upp till var och en? Var kommer all denna trångsynta irritation ifrån?   

Nu blev det mycket att tänka på.

När katten leker med råttans rep.

I lokaltidningen finns någonting som heter Jourhavande Reporter. Till denna instans kan man vända sig om man vill sprida ris och ros, samt efterlysa sin, alternativt upplysa om man hittat någon annans, bortsprungna katt.

Idag var det en man, som valt att vara anonym, som ondgjorde sig över att man utsett GPS som "årets julklapp". 
Hur kan man tycka så? Det är ju inte klokt. Det finns så mycket som skulle kunna bli "årets julklapp", en bok eller vad som helst. Har folk inget bättre för sig än att tycka att GPS är det bästa? lyder den anonyme mannens synnerligen bistra uttalande, som om "årets julklapp" vore ett påbud som alla i hela världen måste gå ut och införskaffa med omedelbar verkan. 

Det är så man får lust att ringa och fråga om mannen själv inte har något bättre för sig än att undra ifall folk inte har något bättre för sig än att tycka att GPS är årets julklapp. Sedan kan väl någon skriva ett blogginlägg och ifrågasätta om inte jag har något bättre för mig än att skriva blogginlägg och att undra ifall han inte har något bättre för sig än att undra ifall folk inte har något bättre för sig än att tycka att GPS är årets julklapp. 

Vilken strålande idé...kanske.

Vad sägs om kåt, glad och tacksam?

Idag kom vi att prata om det här med att uttrycka känslor, eller rättare sagt det här med att man säger att små pojkar som kastar snöboll, knuffar omkull eller säger taskiga saker till små flickor egentligen gör det för att de tycker om dem, innerst inne.

Jag blev, sådär 30 år för sent, himla arg på det där i mina ögon helt efterblivna påståendet som man JÄMT fick höra när man var liten och bölade för att någon hade tvättat ens ansikte med grusig snö eller snott ens mössa och slängt upp den i ett träd eller sagt att man hade fula gummistövlar och knuffat omkull en i skolgårdens största vattenpöl. Och så gick man till någon vuxen för att få tröst och det enda man fick höra var Jamen de gör det bara för att de tycker om dig! 

Det är ju synnerligen klena kärleksyttringar skulle jag vilja säga, och dessutom helt undermåliga sätt att förmedla dessa känslor på, och ännu konstigare är det att vuxna människor liksom upprätthåller ett helt system på grottmänniskonivå fastän vi lever på 2000-talet när män också får gråta och visa känslor även när det inte är fotbolls-VM. 
Jag blev helt upprörd över att man fortfarande använder den typen av uttryck som en slags ursäkt för ett taskigt beteende, och jag bestänkte mina arbetskamrater med yppiga slängar av en bitterhet som legat i träda i cirka tre decennier. Jag var nämligen, i dra-i-håret- och snöbollsekvivalenter uttryckt, mäkta populär som barn, och jag är sedan dess kraftigt allergisk mot frasen Han gör det bara för att han tycker om dig.

Men förmodligen har evolutionen räknat ut att det ska vara inrättat på det här viset. Ribban för ömhetsbetygelser läggs så himla lågt från början för att man några år senare ska bli tacksam över att en finnig 15-åring i målbrottsfalsett frågar om man har lust att gå och se Alla Helgons Blodiga Natt II  eller bli skjutsad till kiosken på en trimmad Puch Dakota. Då blir man lite glad för att han i alla fall har slutat stoppa snö innanför kragen på en, och vips är Homo Sapiens fortlevnad säkrad ytterligare någon generation.

Så måste det helt enkelt vara.

onsdag 14 november 2007

"-Du fick svart. -Det passar ju bäst så, inte sant?"

Dagens fikarumssnack:

Jag: ...eller som med Ingmar Bergman då. När han dog stannade ju liksom hela världen. Han var ju gammal! Det var väl inte konstigare att han dog än vilken annan gammal gubbe som helst.
Dan (lite dämpat): Jag var faktiskt på Fårö den dagen när han dog...
Jag: ...och det var du som dödade honom. Erkänn!
Stefan (med inlevelse): TACK!

Lite senare:
Dan: Han [Bergman] var ju mycket större utomlands. Vi [Sverige] fick ju till och med telegram från Albanien när han hade dött.
Stefan: Jajaja...men från VEM i Albanien? Det var väl knappast han, Nisse på sjuan, som skickade det.

Missa gärna de här böckerna

Varning: Texten kan innehålla s k spoilers för böckerna "Jag går bara ut en stund", "Sen tar vi Berlin" och "I en klass för sig". 
Men det är ingen fara, ingen av dem är särskilt bra. 
  

Jag tycker jag har haft lite otur med mina bokupplevelser på sista tiden. Det ligger nära till hands att skylla på praorna på adlibris, men inte ens jag kan med gott samvete påstå att det är de som har valt böcker åt mig. Jo, den där boken av Klas Östergren som de skänkte bort. Jag har inte börjat på den än, den ligger och pockar på lite uppmärksamhet, men jag känner inget större sug. Klas Östergren verkar så tråkig, men jag ska ge honom en chans så småningom, förstås.

Men först var det Jack, då. Det var ju ingen särskilt festlig kille precis. Sedan, eller jag läser alltid flera böcker parallellt så det är ingen direkt kronologi i den här texten, läste jag en bok som hette Jag går bara ut en stund. Den handlade om ett par som hade svårt att få barn, men så blir hon gravid men barnet visar sig vara gravt missbildat och hon får göra abort (återberättat som "när jag dödade min dotter") och allt är nattsvart och tungt och hon får ångest och blir deprimerad och botar det genom att gå ut och knulla runt med andra karlar i parti och minut och sedan får hon och hennes man göra en provrörsbefruktning och så blir hon gravid och frågar sin man varför han inte frågade mer om vad hon gjorde, och då säger han något i stil med "för jag tror du har kommit tillbaks nu" och sedan var boken slut. Misär sida upp och sida ner och sen får man inte ens veta hur det går.

Och nu läser jag en som heter Sen tar vi Berlin, som handlar om en ung brud som bor i Malmö och är vilsen och lätt deprimerad, så hon och hennes lesbiska väninna åker till Berlin och bor på kvinnohus och super kopiöst mycket och grottar ner sig i existentiell ångest varvat med barndomsminnen från BUP, men så kommer hon på att hon också är lesbisk och blir kär i en f d hora, vars hallick slagit ihjäl hennes syster mitt framför ögonen på henne och horan har i sin tur skjutit ihjäl hallicken, och de båda brudarna är olyckliga och osäkra och svartsjuka, det är liksom ingen ände på misären. Just nu är det ett stort svartsjukedrama i samband med att de varit på fest där horan dristade sig att byta några ord med sitt ex Hartwig och jag bara dör.

Och samtidigt håller jag på med en som heter I en klass för sig, som skulle vara "en insiktsfull, hjärtslitande och rolig uppväxthistoria, likväl som ett skickligt utforskande av klass, ras och kön i ett drivhus av tonårsångest, sex och ambition" men som hittills bara har handlat om en trög brud som går på internatskola och som har kraftiga slängar av existentiell ångest och som i ett irriterande saktfärdigt tempo återberättar varje detalj allt från hur böcker står placerade i bokhyllan till hur milkshaken ser ut och smakar, och jag bara dör här också för det är så tråkigt.

Jag känner att jag kasta ifrån mig de här intetsägande berättelserna och istället sträckläsa Vilhelm Mobergs Långt ifrån landsvägen och uppföljaren De knutna händerna. Då känner man att man lever, vilket i och för sig är enormt motsägelsefullt för det är sida upp och sida ner av sann misär som grundar sig på rejäla smällar, det är tungt och tröstlöst och ett evigt strävande och oändliga motgångar och inte en gnutta ljus i sikte någonstans. Men bra, väldigt bra, som vi brukar säga.

Skulle man inte kunna kvalitetssäkra elände?