söndag 30 september 2007

Dom sa: Vad gör du här? Jag sa: Här får man stå.

Idag gick jag till stan och hem igen i hällande regn. Jag stötte jag ihop med en granne utanför sophuset och hon berättade att hennes man gått i pension och att de hade hemskt ont om pengar nu.
 Jag försökte se deltagande ut och samtidigt mörka att påsen som dinglade från min hand innehöll vad som känns som marknadens dyraste choklad när hon själv höll soppåsar i sina. Det gick sådär. Det var nästan som i den där dikten "Spela kula" av Sten Selander som min pappa, och även jag, brukar deklamera vid väl valda tillfällen: Vi spelade kula på torget en dag, en liten folkskolegrabb och jag. Jag hade väl femtio och han hade fem, vi spelte och han förlorade dem. 

Jag vill i alla fall göra reklam för Equale mörk apelsinchoklad med 58 % kakao som är precis lagom mörk utan att vara bitter och har precis lagom mycket apelsinsmak utan att man får alltför många associationer till romerska bågar. Och så är den rättvisemärkt. Det tycker jag är viktigt, jag kan upplysa om att det är många barn som äventyrar sin hälsa när de tvingas bespruta kakaoträd med miljögifter under helt omänskliga arbetsvillkor bara för att du ska få glufsa i dig ett Marabou Mjölkchoklad. Ta nu lite ansvar som konsument för fan.

För ett tag sedan när jag och kamrat Drakenhierta var och fikade och det var lång kö på vårt stamställe så läste jag i en broschyr från Valrhona, som är någon slags chokladens Rolls Royce, om hur det går till att tillverka choklad. Och det var minsann inte bara så enkelt som att gå och plocka en kakaoböna och tugga i sig om man blev lite sugen. Nej, först så skördar man en kapsel från kakaoträdet, den innehåller 20-40 kakaobönor. Sedan ska kapseln öppnas och bönorna först jäsas och sedan torkas och därefter rostas. Sedan krossas bönorna och så mals de och när man separerat fettet, a k a kakaosmöret, så återstår kakaopulvret som man sedan blandar med kakaosmör och socker i olika proportioner för att få fram olika sorters choklad. 

Själva kakaobönan naturell smakar i princip ingenting, och nu kan jag inte sluta fundera över vem i hela världen som varit så finurlig att den kan räkna ut att om man jäser och torkar och rostar och mal någonting som inte smakar ett dugg så kommer slutprodukten att bli jättegod? Eller är det en slump, precis som med penicillinet? Är det någon som råkat slänga en frökapsel från kakaoträdet på komposten en gång och sedan har råkat komma förbi 8 månader senare och krafsat fram en föregångare till Aladdinasken? Snälla, ge mig ett svar.
 
Sånt här övergår mitt förstånd. Fast man måste kanske inte veta allt, huvudsaken är nog att kakaoarbetarna har det bra. Jag har idag gynnat ett kakaokooperativ i Bolivia och ett rörsockerkooperativ på Filippinerna genom mitt val av choklad. Den ska jag äta nu samtidigt som jag tycker lite synd om grannarna.

lördag 29 september 2007

När Rob Halford var på soptippen...eller åtminstone nästan.

Idag lyckades jag observera när mätaren på min bil slog om från 12999,9 till 13000,0. Det kändes som ett stort och viktigt ögonblick. Eller kanske inte. Eventuellt är det i sådana situationer som man ska börja fundera på om ens mentala tillstånd är sådär stabilt som det borde vara, eller om ens liv verkligen är rikt på händelser värda att lägga på minnet.

Denna fantastiskt spännande tilldragelse inträffade när jag var på väg hem från soptippen. Eller "kretsloppsparken" som det heter här. Och det är hemskt dumt att åka dit på en lördag för det gör alla andra, och jag har sällan eller aldrig något sug efter att trängas med medelålders män i urblekta träningsoveraller som har hyrsläp med trädgårdsavfall efter sina blänkande nya penisförlängar-bilar. Men jag var så trött på att inhysa en elektronikkyrkogård bestående av en bänkdiskmaskin, ett tangentbord, en telefon och slutligen en router av märket D-link-för-dig-som-vill-ha-många-problem som jag många gånger sagt att jag rituellt ska bränna på bål, men det är inte så lätt såhär i sopsorteringens tidevarv. Så jag packade in allt i mitt vrålåk, grannarna frågade om jag skulle flytta och jag valde att inte lägga in en hoppfull ton i deras fråga eller besvikelse i deras ögon då mitt svar blev nekande. 

Besöket på kretsloppsparken påminde för övrigt inte så lite om filmen Jurassic Park. Minus dinosaurier, Sam Neill och irriterande lillgamla barn, så det var kanske inte så likt när allt kom omkring utan mest väldigt rörigt och med bilköer i det oändliga eftersom hela kommunen valt att förlägga sin lördagsförmiddag just där just idag. Jag fastnade en bra stund vid bergen av trädgårdsavfall och fick förmånen att sitta och andas in de mustiga ångorna av en väldig kompost i storleksordningen Kaukasus, men jag höll modet uppe genom att lyssna på Judas Priest i min mäktiga bilstereo. Jag försökte även föreställa mig Rob Halford på soptippen, iförd träningsoverall och slängandes säckar med ligusterhäckklipp tillsammans med sin pojkvän, men tanken svindlade som det heter.  

Till slut lyckades jag kryssa mig fram så pass mellan hyrsläpen att jag kunde dumpa min trötta elektronik och åka hem igen. Och då observerade jag hur mätaren på bilen slog om. Jag kan berätta att det var en otroligt spännande stund.

Citius, altius, fortius

Jag tycker det är roligt med världsrekord, det tycker förstås alla utom kanske de som hade det förra och som nu blivit snuvade på denna idrottsliga gloria. 

Framför allt är det roligt att se när någon slår världsrekord i realtid. Det är inte alls samma grej när Sportspegeln har varit och friserat händelsen i sammandraget efteråt även om det strängt taget inte är någon skillnad i vad som visas. Men det är ungefär som med sändningarna från månlandningen, inte är det någonting man sitter och hetsar upp sig över nu i efterhand precis. 
Fast jag lyckas otroligt sällan tajma in de där händelserna, och nu menar jag inte månlandningen utan världsrekorden. Framför allt beror det väl på att jag inte tittar så mycket på tv och det är även klent med min närvaro på de stora idrottsmästerskapen runt om i världen. Men när det händer så tänker jag alltid någonting i stil med "hoppas det blir världsrekord". Mina tankar är så vackra i sin enkelhet ibland.

Min största triumf i detta sammanhang är att jag faktiskt såg, ja på tv alltså, när östtysken föll och Gärderud vann, och min största olycka i samma sammanhang är att jag missade när Mike Powell slog Bob Beamons rekord i längdhopp. Lite mot min vana hade jag legat i timmar framför friidrotts-VM i Tokyo 1991. Detta berodde mestadels på att jag hade feber och inte förmådde så mycket mer. Ibland är jag lite som en man och det är hemskt vilsamt med tv-sport när man är en smula krasslig. I höstas såg jag till exempel New York Marathon på tv dagen efter en synnerligen alkoholhaltig kväll på krogen. Jag såg starten och nästa gång jag öppnade ögonen så började folk springa i mål. Jag kände mig genast mycket bättre.
Fast just då, 1991, i den sekund när Mike Powell krossade Bob Beamons rekord från 1968, så var jag i köket och gjorde en Treo. Fan också, som jag även muttrade i realtid vid det tillfället. Jag har fortfarande lite svårt att glädjas med Mike Powell, han kunde väl ha väntat lite med att hoppa så att jag hade hunnit vara med.
 
Och rekord på 100 meter är det ju överhuvudtaget inte ens lönt att försöka se, man kan ju råka blinka under tiden och så är det ögonblicket förlorat. Jag ska nog hålla mig till såna där riktigt sega sporter där man kan gå ifrån lite utan att någonting händer. Typ 3000 meter hinder. Fast när Mustafa Mohamed slog Gärderuds rekord i somras så hade jag inte ens tv:n igång. 

Snälla proffsidrottare, kan ni inte sms:a mig om ni har en bra dag och liksom känner på er att rekordet är inom räckhåll? Så att jag åtminstone kan vara beredd med fjärrkontrollen? Jag hejar på er och hoppas på världsrekord. Alltid.

fredag 28 september 2007

Red is the colour of the new republic, blue is the colour of the sea.

Idag bär världen rött för att stödja Burmas folk, läser jag på aftonbladet.se. Jag bär också rött, fast det är mer av en slump. Eller det är inte riktigt en slump heller, utan det beror mer på att min jobbtröja är röd, dock utan att vara ett resultat av ett specifikt politiskt ställningstagande. Eller också skulle man kunna säga att jag stödjer Burma varje dag, det är valfritt att tolka budskapet. Idag är min tröja åtminstone nytvättad och därför mer röd än vanligt.

På aftonbladet.se kan man även läsa om vilka "kända svenskar" som "ställer upp för Burma". Alltså jag är kanske överdrivet kritisk, men borde inte att "ställa upp" ha en något mer altruistisk innebörd än att bara dra på sig en röd tröja? Hur svårt och självuppoffrande är det? På en skala är det knappast mätbart, tror jag. Att "ställa upp för Burma" tycker jag handlar om att åka dit och ställa sig på barrikaderna eller åtminstone skänka en slant. Men det känns tveksamt om färgen på ens kläder kommer att ge en några poäng i himlen.

Manifestationer är väl i och för sig bra, men allvarligt, jag har lite svårt att förstå hur budskapet ska nå Burmas folk, men det är kanske bara är jag som inte begriper och kanske ligger det en dold kamera någonstans som i detta nu förmedlar bilder av hur min röda tröja lyser upp ett grått industriområde till det tappra burmesiska folket på andra sidan jordklotet. Men det känns lite långsökt. 
Jag läste att till och med juryn i Idol såg ju det som någonting de "måste" göra, så jag måste verkligen ha missat något väsentligt här. Men så stod det att det fanns särskilda Red Shirt For Burma-grupper på Facebook, så det förklarar väl saken. För jag vägrar ju fortfarande att befatta mig med det där. Jag ska bli sist i världen med Facebook.

"Jag behöver inte nån som visar vägen för jag tänker inte gå den."

Nästa helg ska vi i järngänget på jobbet springa den fruktade Bockebodarundan, och eftersom ingen varit där förut bestämde vi oss för att ha lite miljöträning på lunchen idag. Så vi packade in oss i en av firmans bilar och susade iväg ut i skogen för att provspringa någon liten runda. 

Allt började så bra. Vi kom fram och vi studerade en karta över området. Det fanns många färger att välja på, och valet stod mellan orange slinga, 6,8 km eller blå, 2,5 km. Eftersom vi hade lite bråttom enades vi om att blå slingan fick duga och så satte vi oss i rörelse. 

Sedan var det slut med vår lycka. Jag fick syn på en skylt där det stod Till motionsspåren. Linda var på väg åt helt motsatt håll och de andra följde efter Linda. Jag inlade veto mot val av riktning och truppen vände om som en man. Utom Linda, som påstod att slingorna började åt andra hållet. Det visade sig att Linda hade rätt. Vi förstod ingenting, men nu låg blå slingan så inbjudande framför oss och vi rättade in oss i ett led med Christian som hare i täten och så gav vi oss av.

I flera minuter gick allting riktigt bra. Sedan tappade Christian bort blå spåret och var tvungen att stanna. Vi andra kom ifatt och efter en kort spaning hittade vi en blå färgfläck på en gran och kom igång igen. Stefan och Christan drog ifrån, men efter några hundra meter tappade de spåret igen och stod och spanade i en korsning. Dessutom hade vi tappat bort Linda någonstans. 

Det var ungefär där alla av helt oklara skäl började springa åt varsitt håll i tron att just de visste vilket som var blå slinga, och efter ett tag var vi av med Jenny också. Man skulle kunna tro att det var Färgblindas Riksförbund som var ute och irrade, men efter några trevande utfall i olika riktningar lyckades Stefan och Christian hitta den gäckande blå markeringen igen och jag försökte hänga dem i hasorna, fast ibland visste jag inte om det var blå markering eller Christians blå jacka jag såg. Och till slut såg jag varken det ena eller det andra och hade av någon outgrundlig anledning hamnat på orange slinga istället. 

Jag ska inte gå in på detaljer. Vi var fem i bilen när vi åkte dit och vi var samma fem när vi åkte hem igen. Ingen visste riktigt vad som hade hänt eller hur långt de hade sprungit. Ingen hade sprungit samma runda. Ingen förstod hur något så enkelt som att följa blå markering kunde bli så fel. Om vi hade varit en soldattrupp som skulle gå till anfall så kan man väl säga att Fi aldrig skulle kunna ha förutsagt denna manöver. Inte vi själva heller för den delen. Man skulle nog mer kunna likna oss vid en underlägsen bondearmé som mötte upp på slagfältet med högafflar och liar mot skarpladdade vapen, ungefär som i slaget vid Vinegar Hill i tv-serien Mot Alla Vindar, det var så att säga dömt på förhand att misslyckas. Fast jag måste väl säga att vår mission är betydligt mer beskedlig än Death or liberty, det handlar ju mer om att ta sig runt milen med äran i behåll.

Vår förhoppning är nu att det kommer att finnas ordentligt med funktionärer på plats nästa helg, som står beredda att knuffa oss i rätt riktning när vi travar förbi med rosor på kinden och solsken i blick. Och att loppet ska gå på orange slinga, för den hittar i alla fall jag på.  

Jag har väntat på ett regn

Åter en fredagskväll och jag sitter hemma och lyssnar på Lars Winnerbäcks nya skiva istället för att vara ute på stan och ragga. Jag tycker det räcker med Lars. Jag är lite kär i honom, fast mer på ett plan att jag gärna vill se till att han har mössa på sig när det är kallt ute och att han äter ordentligt, potatis och grönsaker och så, hellre än att hoppa i säng med honom. Moderskänslor kallas det nog. Det är nog inte biologiskt möjligt och jag är övertygad om att Lars redan har en mamma som han är nöjd med, men det kan inte hjälpas. 

Jag är för övrigt glad att det går bra för Lars Winnerbäck. Han verkar vara en  sån hyvens kille, fast jag antar att man kan bli vansinnig på att han gör skidbacke på osten eller går och dräller sina smutsiga strumpor överallt också. Men han har aldrig hållt på och horat omkring i mediasammanhang för att få göra skivor, och det tycker jag är bra, och det tycker jag att människor som tror att de måste förnedra sig via TV4:s Idol ska tänka på. 
Fast man vet ju förstås aldrig om Lars har fått "snacka i mikrofonen" för att komma någonstans, som i filmen Tjenare Kungen. Men jag tror inte det. Eller jag hoppas inte det.  

När jag var och kollade på Lars Winnerbäck förra sommaren så var det helt rigorösa säkerhetskontroller, nästan som på en flygplats. Man fick inte ha med sig paraply in. Nu äger jag inget paraply, så för mig var problemet teoretiskt, men det hade regnat spridda skurar hela dagen så det var många andra som hade det. De fick lägga dem ifrån sig i en raskt växande hög som snart tangerade Linderödsåsens höjd. Det måste ha varit ett roligt göromål att leta rätt på sitt paraply i mörkret efteråt. 
Flaskor fick man förstås inte heller ta med sig in, och alla väskor skulle gås igenom och köerna var enorma så det fanns gott om tid att hinka i sig den alkohol som man inte fick ta med sig in och på så sätt bli mer berusad än vad som var planerat. Inte jag, men Barbie trillade ner i ett dike och vrickade foten, fast det var inte förrän efteråt.

När vakterna bad mig öppna min väska så blottades som första föremål min nyckelknippa till stallet. Det låter harmlöst och är det också, men för att jag lätt ska kunna hitta den är nycklarna fästade i en decimeterhög tyghäst med synnerligen korkad uppsyn. Den har jag stulit i vredesmod ur hästbokklubben Pollux' prislåda en gång när jag trodde jag tappat bort mina nycklar och till och med gått och rotat i gödselstacken efter dem. 
I alla fall, när Lars Winnerbäcks insatsstyrka fick syn på min uppstoppade häst så bara vinkade de in mig med trött uppsyn. Det såg ut som att de tänkte att jag nog var mindre vetande, en harmlös typ som nog inte klarade av att slå ihjäl en fluga ens en gång. Därför gled jag genom säkerhetskontrollen med mina två knivar i handväskan medan någon efter mig fick lämna ifrån sig en ölöppnare. 

Fast jag är ju en rätt harmlös typ. Och varför skulle jag vilja sticka kniven eller mitt ickeexisterande paraply i Lars Winnerbäck? Jag vill ju mest av allt se till att han dricker mjölk och går och lägger sig i tid på kvällarna och kommer ihåg sin flickväns födelsedag. Fast det kan ju inte vakterna veta. Fast bara för att jag går omkring med en uppstoppad häst i handväskan så kan de ju rimligtvis inte avfärda möjligheten att jag är försöksutskriven från en psykiatrisk klinik och helst av allt vill spränga hela världen. Eller jag vet ju inte vad de lär sig på vaktbolagens internutbildningar, kanske hade de både röntgensyn och järnkoll. Bättre än på flygplatserna i så fall, jag har hittills alltid fått gå ombord på planet med åtminstone min ena kniv i handväskan. Även efter 11/9 2001, så så mycket för den säkerheten och var istället glada att jag är en sådan harmlös typ.    

torsdag 27 september 2007

DC ++ or die?

Samtal från igår:

Jag:
Imorgon får jag Lars Winnerbäcks nya skiva.
Ida: Kan du inte lägga ut den på nätet då, så kan jag ladda hem den?
Jag: Men...Är det inte enklare att jag bara kopierar den åt dig?
(Paus)
Ida: Jo...Det måste det ju förstås vara.

Under the scalpel blade:

På tal om den aktuella rättegången mot de så kallade Stureplansprofilerna så har man i aftonbladet.se redovisat några frågor som ställts till överåklagare och brottmålschef Nils Rekke. En av frågorna, som är en följdfråga till hur man tekniskt kan bevisa en våldtäkt, lyder Men om männen hävdar att våldet bara var "hårt sex"? så svarar Nils Rekke Om de hävdar att lite våld skulle användas, att hon ville ha hårt sex, då faller våldtäktsåtalet.

Men vad i helvete är det då för mening med att överhuvudtaget ha en rättegång i ett våldtäktsmål? Om det ändå bara räcker med att "de", det vill säga de anklagade, säger att hon var med på det och ville själv? Ja, den har vi väl aldrig hört förut, eller? Det måste ju vara världens mest använda bortförklaring och den går tydligen att köpa hur många gånger som helst för en jävligt billig peng. 

Det är väl inte konstigt att mörkertalet kring sexualbrott är så enormt stort när hela skulden läggs på offret och förövarna går fria enbart genom att hävda att hon egentligen och innerst inne ville bli slagen och fasthållen och kallad för jävla hora. För det är väl vad alla kvinnor drömmer om innerst inne?

Det är så man önskar att man hade tillgång till en fet vapenarsenal så man fick möjlighet att rensa lite i leden i bland domare och nämndemän och ja, kring själva Stureplan också för den delen. Kom sedan inte och säg annat än att våld föder våld.

Dagens fikabord

Jenny: Är det inte så om man äter enligt GI, att man får äta kolhydrater bara de är långsamma?
Jag: Jag trodde alla kolhydrater var förbjudna. Men det finns kanske olika falanger inom själva GI-tänket? 
Stefan: Just det, själv äter jag enligt GI-M.
Jenny: Vad är det?
Stefan: Godis I Massor.

All work and no fun?

Och så lite korridorssnack:

Jag: Micke har köpt mina gamla högtalare för 800 spänn. Fast han har bara betalat, inte hämtat dom.
Tord: Men Micke...fan vad du har blivit lurad!
Micke: Jag vet...Vi var nere i hennes källare och så bara kände jag ett slag i huvudet och allt blev svart. Sedan när jag vaknade fattades det 800 kronor i min plånbok. Och så var jag alldeles öm i skrevet!
Jag: Vad heter det när man utnyttjar någon som är mindre vetande?
Tord: Äktenskap!
Jag: Hahaha, men allvarligt. Finns det inte någon slags juridisk term för detta i stil med bona fide och mala fide?
(En diskussion kring om det finns någon sådan term och vad den i så fall heter)
Jag:
Ja, i alla fall, vad jag skulle säga var att om det fanns en sådan term så var det vad jag gjorde med Micke i källaren.
Tord: Jag skulle snarare benämna det "tidelag". 

onsdag 26 september 2007

Sex, droger och videoband

Nu har Ida och Pernilla övertalat mig och Barbie att vi fyra ska gå på vatten-spinning ikväll. Frågar du mig så tycker jag det verkar vara en helt bisarr kombination, nästan som att slå ihop dressyrridning och bowling, eller kanske speedway och schack. Och även om Ida förklarade på ett ungefär hur det gick till så har jag ändå en vision om att det ska stå spinningcyklar på bassängens botten och att man får sitta och liksom hålla andan hela passet om man råkar hamna på det djupa. 

Checklista inför ikväll:
1. Skaffa en baddräkt som håller måttet inför sedlighetspolisen på badhuset.
2. Överleva 1. utan att få ett nervöst sammanbrott. 

Först ska jag dessutom överleva ett jobbmöte med polska maffian. Eller det är väl egentligen helt vanliga revisorer från Polen, men det känns som att man skulle kunna hitta ett hästhuvud i sängen om det visar sig att man inte riktigt kan stå till svars för sina handlingar. Jag försökte hitta någon slags stuntman som kunde jobba åt mig idag, men det gick inget vidare. När jag beklagade mig inför Tord föreslog han glatt att jag för att pigga upp stämningen skulle klä ut mig i ridstövlar och tysk uniform och lösmustasch för att se om det gick hem i de polska stugorna. Om han inte passar sig så kommer han själv att hitta ett hästhuvud i sin säng när han minst av allt anar det.

Archimedes klagan

Nu ska jag berätta allt om vatten-spinning, eller Aqua Cykel som numera är den term vi slänger oss med till vardags. Det var ungefär så nära förnedring man kunde komma utan att låta sig rullas i tjära och fjädrar och jag hade hela tiden en mycket kraftig känsla av att det här inom kort kommer att ligga ute på 2000-talets Dolda Kameran Youtube.

Själva "cykeln" var en pinne med två flytkroppar fästa i varsin ände. I ena änden satt dessutom "styret", som var två handtag som pekade ut från flytkroppen. På denna löjligt smala pinne skulle man sedan balansera på ett mycket obscent sätt samtidigt som man höll sig i "styret" och efter bästa förmåga veva på med benen som en galning i vattnet för att ta sig framåt med en hastighet av i bästa fall kanske 20 cm per minut. Och på bassängkanten stod en hurtfrisk kvinna och sjöng med i refrängen på eggande musik i stil med You’re the one that I want när hon inte energiskt tjoade Och så vänder vi och cyklar mot det djuuuupa. Och när man väl lyckats få sin pinne att rotera 180 grader och låtit benen gå som lärkvingar i flera minuter för att förflytta sig någon halvmeter framåt, ja då var det dags att vända och cykla mot det grunda igen. Och med några få variationer höll man på sådär i 45 minuter. 

Jag kan även nämna att flytkraften i den här pinnen var så enorm att till och med Archimedes skulle ha kastat in handduken. Det kvittade hur man än brottade ner den och i det närmaste besteg den likt en brunstig tjur, pinnen alltså, inte Archimedes, eller jag ska kanske säga "cykeln" för annars låter det lite oanständigt, men hur som helst, det kvittade vad man gjorde med den, den sköt lik förbannat upp ur vattnet som en kork ur en champagneflaska och for omkring som ett levande väsen, helt utan styrsel. Jag kan upplysa om att det är mycket svårt att behålla värdigheten under sådana omständigheter. Det är också mycket svårt, för att inte säga omöjligt att hålla sig allvarlig, speciellt när man anar i ögonvrån att andra deltagare verkar tycka att  det är en bra och seriös träningsform.

Det är också mycket mycket osannolikt att jag någonsin kommer att ägna mig åt Aqua Cykel igen. 

tisdag 25 september 2007

Den sista måltiden. Eller åtminstone nästan.

På allmän begäran, eller så himla allmän är den i själva verket inte alls, äh vadfan, ingen har egentligen specifikt bett mig berätta det här i just detta forum men jag känner ändå att berättelsen om kamrat Martins 20-årskalas har ett visst underhållsvärde och förtjänar att nedtecknas åt eftervärlden. 

Det här är en händelse som ligger långt tillbaks i tiden men som ändå känns rykande aktuell eftersom vi stötte ihop med kamrat Martin på krogen i lördags. Det går nämligen inte ens att nämna hans namn utan att i samma andetag säga någonting om den trerätters middag han bjöd på i samband med firandet av sin tjugonde födelsedag.

Kamrat Martin hade vid det tillfället nyss flyttat hemifrån och framlevde sina dagar i en liten och spartanskt inredd etta, modell A4-ark. Där tillbringade han en rätt avsevärd tidsrymd med att dricka öl och, under tilltagande berusning, tillsammans med några likasinnade vänner hitta på intriger till filmer som skulle förändra världen. Jag såg inledningsscenen till en av dessa filmer en gång. Handlingen gick ut på att Hitler i själva verket inte alls hade begått självmord i någon bunker utan istället flytt landet. Den pampiga inledningsscenen, filmad med skakig handkamera som sig bör även om skakningarna nog mer berodde på dagen eftersymptom än dogma-ambitioner, visade hur Führern under stor dramatik spolades iland som en annan Robinson Crusoe någonstans i närheten av Brösarps Backar. Lösmustachen hade lossnat av saltvattnet och hängde på sned, men på det stora hela var det en lovande början. Fast sedan ballade allting ur på väldigt kort tid, mycket beroende på att kamrat Martin och hans vänner hade en väldig förkärlek för att prata påhittad tyska med starka influenser från pornografisk film. Så nej, de fick aldrig åka till Cannes, åtminstone inte på sina filmmeriter.

Men hur som helst. Kamrat Martin fyllde 20 år och detta ville han fira med en liten tillställning, trerätters middag för den närmaste bekantskapskretsen till vilken jag på den tiden hörde. 
Vi hade våra tvivel kring detta arrangemang, eftersom kamrat Martins matlagningsfärdigheter sträckte sig ungefär så långt som till att kunna numret till den närmaste pizzerian utantill, men man måste ändå säga att han gjorde så gott han kunde. Med viss stöttning från sin fader och undertecknad så trodde vi nog att han skulle kunna ro projektet i land utan större incidenter.

Dagen för kamrat Martins födelsedag kom och med spänd förväntan stegade bekantskapskretsen i gemensam trupp mot dennes boning. Vi vädrade förväntansfullt i luften redan i porten och såg fram mot en trevlig kväll. 
Kamrat Martins premiärnerver som festens värd hade hamnat i uppror en god stund redan innan gästernas ankomst. Han hade då fattat det synnerligen dåliga beslutet att lugna sig med en stadig grogg. Eller tre. Eller sju. Det gick som det brukar gå och när vi anlände var kamrat Martin helt enkelt redlöst berusad. 

Det var nu ingen ovanlig syn för den luttrade bekantskapskretsen, så vi klev på och gjorde oss hemmastadda och tackade vår Herre för att kamrat Martins lägenhet var så liten att de livsfarliga promenaderna med rykande varma grytor från kök till rum var relativt begränsade. Vi åt och drack och var glada och prisade unisont kamrat Martins dolda talanger som köksmästare och försökte samtidigt undgå dennes bläckfisksarmar som på något sätt lyckades vara överallt där det fanns kvinnokroppar, oavsett hur mycket någon av hans vänners fruar det än var som ägde dessa kroppar. Men på det stora hela hade vi det ganska gemytligt.

Så var det dags för dessert. Kamrat Martin hade valt en enkel och pålitlig variant; glass och fruktcocktail på burk. För sitt inre hade han målat upp en bild av ett snyggt fat med fruktcocktailen i dekorativa och aptitliga små högar ovanpå och omkring glassen. Han sluddrade fram ett budskap som gick att tolka som att han skulle "förbereda" någonting och vinglade därpå ut i köket medan gästerna satt kvar i spänd förväntan över vad som komma skulle. 

Kamrat Martin lade upp glassen på ett fat. Med den stupfulles tvärsäkra hand greppade han konservburken, öppnade den utan att skära av sig pulsådrorna och hällde ut hela innehållet över dessertfatet. 
Det var bara ett fel, och det var att istället för Del Montes fruktcocktail hade kamrat Martin i hastigheten öppnat Bongs köttsoppa. Små bitar av kött, morötter och palsternacka i mustig köttbuljong blandades nu med Konsums blåvita vaniljglass. 
Det blev för mycket för kamrat Martin. Han valde att retirera till balkongen och där försluta sin själ i ett i det närmaste katatoniskt tillstånd. 

Efter ett tag undrade vi andra vad som hänt och kamrat Per-Håkan skickades ut mot köksregionerna. Det var när han hojtade "men vem är det som har spytt i glassen?" som vi insåg att det nog var dags att gå hem.

Och jag tror dessutom att vi glömde tacka för maten.

Gässen flytta

Dagens fikabordskunskap:

Jenny: Sparkling, du är för kräsen. Du får sänka dina krav, annars kommer du aldrig att träffa någon man.
Jag: Men SÅ höga krav har jag väl inte? Jag tycker ju bara att det kunde vara trevligt om de åtminstone hade läst någon bok...i alla fall någon som inte är Clas Ohlsson-katalogen. Fast det hade ju sållat bort allihop runt det här bordet i och för sig.
Stefan (tröstande): Nu ska det komma en bok som ska handla OM Clas Ohlsson. Den ska jag köpa till svärfar i julklapp.
Tord: Vadå, det står ju jättemycket spännande saker i Biltema-katalogen till exempel.
Christian: Ja, och i Jula-katalogen. Den är dessutom riktigt tjock. 


Något senare i diskussionen:
Jag: Tord var så äcklig en gång när han stod och höll i en flaska handkräm, så tittade han på mig med världens ful gubbe-blick och sa "kan du räcka mig Elloskatalogen?" i falsett på jättekonstigt dalmål.
Tord (sårad): Vadå, det där var faktiskt min Region Mitt-dialekt.

Sist vi sågs så skildes vi av murbruk och betong

Idag när jag var ute och sprang efter jobbet, för mig själv och inte i sällskap av eller som eftertrupp till de kenyanska vikingarna, så kom jag helt utan anledning att tänka på att den enda film jag sett där det har hänt att någon har klippt håret, inte för att markera någon ståndpunkt för det finns väl en och annan sådan, film alltså, och ståndpunkt med för den delen, men alltså klippt sig bara sådär som man gör till vardags, är Rosemary’s Baby. Det är ju en lite märklig detalj att ta med i en film, och så började jag fundera på om det var Roman Polanski som regisserade den eller om jag blandade ihop den med Repulsion eller om han möjligen regisserat båda*. Och det var ju en ganska märklig tanke, för så himla intresserad av film är jag ju ändå inte att jag bryr mig sådär jättemycket om vem som är regissör. Eller, jag gillar ju film, men inte sådär så att jag måste se director’s cut av precis allting eller ens tittar på extramaterialet på dvd:n. Det gör jag bara om det utlovas blunders och tabbar, och efteråt låtsas jag att jag bara gillar film noir. Nej, jag bara skämtar. Det var väl ingen som gick på det där sista?

Men annars tycker jag det räcker ganska bra med själva filmen. Fast inför premiären av Narnia så kollade jag på en dokumentär om inspelningen. Det ångrar jag lite nu, för där fick man veta att de scener som utspelar sig i Lyktskogen spelades in i ett ridhus, och de var dessutom tvungna att gräva ur hela botten för att kunna bygga upp det sådär som det skulle se ut.
De lyckades väldigt bra, något annat kan man ju inte säga. Men att gräva ut en ridhusbotten är ju snudd på helgerån. Jag är inte på något sätt expert, men att anlägga en ridhusbotten verkar vara så komplicerat att det i det närmaste borde tillägnas en egen vetenskap. Lager på lager med grus och stenmjöl och sågspån och grejer som ska komponeras ihop i lagom mängder och det ska packas och vattnas och sätta sig enligt konstens alla regler. Och så kommer det en regissör och låter gräva ut alltihop för att bygga upp en skog för filminspelning. Det gjorde nästan ont i hjärtat, och de kunde väl i allsin dar hittat någon gammal maskinhall istället om de nu bara ville ha några väggar att luta kulisserna mot.
Jag hoppas verkligen att teamet återställde allting till ursprungsskick och att ridhusets ägare fick en saftig slant i ersättning dessutom. För ingen lär väl minnas just det ridhuset i efterhand som stället där herr Tumnus kilade omkring i snön. 

Fast det kanske är en liten bockfot inristad i någon av väggarna. Tumnus was here, liksom. Jag hoppas på det.

* Nu har jag kollat och det är Roman Polanski som regisserat både Rosemary’s Baby och Repulsion. Well done, Polanski. Jag hade inte tillgång till IMDb i joggingspåret. Men som alla förstår är jag hemma nu. Egentligen hade jag ju kunnat strunta i att redovisa just den delen av tankegången, men...ja. Nu gjorde jag inte det.   

måndag 24 september 2007

Allt börjar om någon annanstans

I fredags när jag i princip hade kunnat vara uppe hela natten om jag hade velat, då gick jag och lade mig hur tidigt som helst. Igår kväll var jag däremot klarvaken, vilket medför att jag är mer eller mindre halvdöd idag. Det kallas för söndagskvällssyndromet och botas med svart kaffe och skrönor om helgens bravader.

Jag läste igenom gårdagens inlägg och funderade över om de inte var en smula ovärdiga. Så läste jag lite i Puppans och Fridas bloggar och kom fram till att jag nog åtminstone inte var värst. Å andra sidan är jag ju inte 20 längre, så jag kan mycket väl ha kvalat in i kategorin "pinsam" nu.  
Micke säger att den absolut värsta kategorin människor man kan träffa på krogen, eller ja överhuvudtaget, är "frånskilda kärringar i 40-årsåldern med tusen väninnor". Jag har visserligen kanske inte tusen väninnor, men annars stämmer det ju på mig. 
Å andra sidan är kategorin "frånskilda män i 40-årsåldern" vanligen inte heller så festliga när man träffar dem på krogen. De är oftast bittra över tillvaron och med stigande alkoholhalt kommer de på att de nog saknar sina barn och så sitter de där och jämrar sig över en avslagen Löwenbräu. Det är ju inget man önskar ta del av precis.
 
Människor man träffar på krogen är överhuvudtaget ett kapitel för sig. Jag ska återkomma med detta kapitel vid ett lämpligt tillfälle.

Man who catch fly with chopstick accomplish anything

Idag har Barbie och jag varit och tränat Tai Chi. Jag är inte så enormt insatt i det hela, men det finns tydligen många olika falanger inom den läran. Den Tai Chi vi tränar när andan faller på heter någonting i stil med Shibashi och det betyder "arton rörelser". Eller så betyder det "du är dum i huvudet" och består av arton rörelser, jag vet inte riktigt skillnaden.
 
De arton rörelserna ska i alla fall göras samtidigt som man liksom målar upp en bild inuti sitt huvud. Alltså, man gör rörelserna en och en, inte alla arton samtidigt, och så ska man föreställa sig till exempel att man är en örn som glidflyger, eller så skingrar man dimman eller målar en regnbåge över himlen. Det är ganska flummigt när man står där och liksom svajar som gammalt sjögräs till sådan där gnällig österländsk musik. I början fick man liksom sköta sitt och absolut inte titta på någon annan, men nu går det bättre att hålla stilen och inte börja fnissa hjälplöst när man i själva verket ska visualisera att man breder ut sina stolta svanvingar över nejderna.
 
Fast jag måste hela tiden låtsas att jag är med i Karate Kid, annars har jag skitsvårt att fokusera. För om jag börjar tänka på vad jag gör, till exempel när instruktören med mild stämma säger Nu plockar vi ner månen från himlen...så tänker jag bara "men det går ju inte" och så börjar jag fundera på om det finns liv på Mars och så kommer helt plötsligt David Bowie in och tankarna går vidare till hur det kan komma sig att inte Iggy Pop har knarkat ihjäl sig för längesen, vad är hemligheten liksom? Eller när man ska låtsas följa en fjäril, då tänker jag mer på hur skitsvårt det är att artbestämma fjärilar. Dagfjärilar är väl ingen konst, men de andra, mal och mott och spinnare och mätare och svärmare och allt vad de heter. Fatta vad lurigt det är. 

Det är enklare att bara föreställa sig att man egentligen går i lära hos Mr Miyagi och att allt det här är någonting man inte riktigt förstår, i stil med Wax on wax off, men som sedan kommer att leda till stordåd i ett senare sammanhang. Eller kanske hellre att man är The Bride på utbildning hos Pai Mei i Kill Bill. Det hade varit någonting i hästväg det, att få lära sig Five-Point-Palm Exploding Heart Technique bara genom att låtsas att man går på en blomsteräng. 

Fast jag har en känsla av att det brister lite ifråga om koncentration hos eleven ifråga, att mina tankar far iväg lite väl mycket ibland och det är nog inte så här man lär sig en Flying Crane Kick på bästa sätt. Det är bara att erkänna att jag är helt kass på Tai Chi. Jag är nog egentligen bara riktigt bra på avslappningsövningarna efteråt. Man kan nästan säga att jag är något av en naturbegåvning när det handlar om att bara ligga stilla och inte göra någonting alls. 

Herr Andersson har drunknat i ett hav av kaffe latte.

För ett tag sedan införlivades begreppet vintage i mitt ordförråd. Nu har jag dessutom lärt mig att det är skillnad mellan vintage och retro. Vintage är när någonting är från en annan era, medan retro är någonting som är nyproducerat i en tidstypisk stil. 

Tidigare använde Barbie och jag ordet retro rätt slarvigt om allting som var lite gammalt, men nu när vi blivit upplysta fastnar vi ständigt i analyser om huruvida någonting är retro eller vintage. Idag stod vi en lång stund på Ica Maxi och diskuterade vad Pucko i enliters tetrapack kunde vara förutom gammal chokladdryck i ny förpackning. Men är det retro eller vintage?
Det var då Barbie kom på det nya ordet: Vintro. Det är ett ord som liksom täcker allting som är eller ser gammalt ut, skit samma när det är tillverkat. 

Vintro. Lägg det ordet på minnet och hör hur bra det låter.

söndag 23 september 2007

May contain objectionable language

Tjejsnack i marginalen:

Eva: ...och så sa han: "Eva, jag har en överraskning åt dig". Och så drog han ner gylfen och visade att han hade piercat ollonet. Och sen hade han en "överraskning" till och det var att han hade vaxat pungen.
Jag: Men herregud! Vad gjorde du då?
Eva: Ja, det var ju liksom bara att köra vidare och låtsas som ingenting. Men han hade ju så jävla liten kuk att det inte märktes någon som helst skillnad.  

Just when you thought it was safe to go back to camp...

Igår var jag på lokal och drack något som i det närmaste kan betraktas som astronomiska volymer öl tillsammans med en vän. Vi pratade oavbrutet precis hela kvällen, det var ett mycket givande samtal fast om man hade tagit bort alla runda ord så hade vi nog mer suttit stumma flera minuter i taget, som i en pjäs av Lars Norén. Men nu hade vi inga sådana hämningar, så med andra ord var allting precis som det skulle. 

Vi kom i samspråk med en dam som nog var att betrakta som "äldre". Det är lite känsligt med hur man uttrycker sånt där när man har kompisar som börjar fylla 50 och dessutom inser att man själv, i en polisrapport, skulle bli beskriven som "en medelålders kvinna sågs springa från mordplatsen". 
Men vår nya bekant Ann-Kristin var kanske...i 55-årsåldern. Usch, tänk om hon läser det här och bara var typ 43? Då kan jag hälsa hem, varför man nu skulle göra det när man ligger illa till. 
I alla fall, vi pratade om att gå till ett lokalt vattenhål som har rykte om sig att vara ett riktigt raggställe för, ja, lite äldre då. 
Eva: Jörgen vill att vi ska gå till Jurassic Park.
Ann-Kristin: Hahaha, heter det så nu? Förr kallades det för Russinpalatset.
Jag: Man kan också säga Återvinningscentralen. Eller IKEA.
Eva: IKEA?
Jag: Ja, du vet...Alla får med sig ett skåp hem.
Ann-Kristin:  Jaså, är det därför det kallas för IKEA? Jag trodde det var för att man fick fixa till det själv när man kom hem. 

Det säger ju en del om vilka bottennapp man kan få där. Hur som helst gick vi aldrig dit, utan hem. Eller Eva tog tåget hem till sig och jag gick hem till mig. Nu kommer jag att få bannor av Puppan för att jag gick hem istället för att ta Vitlöksexpressen by night eller taxi. Jag lever inte riktigt som jag lär. Förlåt. 

Det gick en man med hasande steg 20 meter efter mig hela vägen hem. Eller egentligen gick han helt normalt, men min rikliga och synnerligen lättflyktiga fantasi så var det inte särslilt svårt att få honom till Jason Voorhees i Fredagen den 13. 
Jag läste någonstans att man ska gå och prata högt med någon i sin mobiltelefon om man känner sig förföljd, men jag vet inte riktigt på vilket sätt det skulle avskräcka. Om jag gastar "Möt mig vid viadukten Johan" i luren och förföljaren skiter i det och fortsätter hänga efter, då blir det ju väldigt pinsamt när vi så småningom kommer till viadukten och "Johan" inte är där. Och tänk om jag går och pratar på riktigt med någon och vi kommer in på något väldigt intressant och djuplodande och så hör jag inte när Jason smyger sig upp bakom mig och drämmer ett basebollträ i huvudet på mig.   
 
Jag förlitar mig istället i vanlig ordning till knogjärnsegenskaperna som det rejäla metall-N:et i morfar Nisses ärvda nyckelring har, samt mina magiska gymnastikskor som jag i viss alkoholmarinerad hybris tror kommer att hjälpa mig att fly fältet när jag väl fått in en fet smäll på Jason och hans fula hockeymask. Det gick bra även den här gången.

När jag var nästan hemma mötte jag två muslimska tonårstjejer. De var påfallande onyktra och fnittrade uppsluppet med slöjorna på sned där de vinglade fram med armarna om varandra. Det var en riktigt upplyftande syn. 
Jag hoppas verkligen inte att någon i stil med deras pappor eller bröder eller andra manliga släktingar fick syn på dem. 

Då hade det kanske till och med varit lindrigare att träffa på Jason.

Ack vi, som hunsas av subbor

Krogsnack kl 00.30:

Berusad man: Här! Ta en karamell.
Jag: Nej tack.
Berusad man: Alltså jag är så jäääävla trött på kvinnor som måste demonstrera sin självständighet precis hela jääävla tiden.
Jag: Men vad fan, jag vill väl inte äta karameller när jag dricker öl. Det handlar inte om något annat än det.
Berusad man: Jo...Ni ska alltid visa er så jäääävla självständiga och det är så jäääävla tröttsamt.
Eva (överslätande): Jag har ätit fyra karameller! 
Berusad man: Eva! Du är en riktig kvinna. 
Jag: Jag går bort till baren en stund.

"And maybe love is letting people be just what they want to be"


Jag: Igår kom Eva och jag fram till att man ska eftersträva minimalism. Så när vi analyserade vad man egentligen ska ha en man till så återstod bara supa och knulla.
Barbie: Hahaha, ja eller hur? Allt annat är ju bara jobbigt.
Jag: Fast nu känns det som att vi har hamnat på samma nivå som killar är på när dom börjar köra moppe. 
Barbie: Jamen det känns väl bra?
Jag: Jag kan nog tänka mig att leva med det.

lördag 22 september 2007

Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin

Häromdagen satt Tord och jag och jämförde våra resultat i ett vuxenpoängstest. Enligt testet var jag som enligt folkbokföringen är 39 egentligen bara var 32 år och Tord som föddes för 31 år sedan i själva verket befann sig i 44-årsåldern. 

Men hade jag gjort testet igår så hade nog utfallet varit annorlunda. Det var fredagskväll. Jag var barnledig. Vad som helst skulle kunna hända som det brukar heta, men strax efter klockan 21.00 valde jag att ligga i sängen och lyssna på när Thorstein Bergman tolkar Dan Andersson. Och det värsta var att jag var så fullkomligt nöjd med det att jag nog sagt nej om så Lemmy i Motörhead hade kommit förbi och undrat om jag ville hänga med ut och röja på stan. 
Min pappa (72 år) har också den skivan. Thorstein Bergmans alltså, inte någon av Motörheads. Det är han och jag i hela Sverige känns det som. 
Antal pensionärspoäng: 800.

När jag lyssnade på Omkring tiggarn från Luossa så drog jag mig till minnes att vi brukade sjunga den i skolan när jag var liten. Och det var någonting med fattigdomen och bergen och lägereldarna som gjorde att jag liksom placerade Luossa i något avlägset beläget land i stil med Spanien. Och där har det i min värld legat sedan dess tills jag en gång för kanske tio år sedan av ren nyfikenhet slog upp Luossa i Bergvalls Atlas och insåg att det alltid har legat i Sverige. 
Antal allmänbildningspoäng: 0. 


Vuxenpoängstestet handlade mestadels om huruvuda man hade jobb, barn, Icakort och om man föredrog Hultsfredfestivalen framför husvagnssemester på Österlen. Det fanns lyckligtvis inte en enda fråga om huruvida man kunde hela texten till Helgdagskväll i timmerkojan. I så fall  hade jag nog blivit äldre än min egen pappa.   

As you fill your glasses with the wine of murdered negroes

Idag har jag köpt en vinterjacka. Det känns ganska moget, men förmodligen är det inte det. Folk köper ju kläder hela tiden som om deras liv hängde på det. Jag är mer en sån som slår till en gång var tionde år eller så. Och idag var det dags.

Det var i sanning ett besvärligt uppdrag, man skulle nästan kunna tro att det var jag istället för Tom Cruise i Mission Impossible. Och ändå var inte mina krav jättehöga. Jag ville ha en svart jacka. Min tidigare vinterjacka, som jag dock inte köpt själv utan fått i julklapp av jobbet, är vit. Vit och liksom stickad i sånt där flätmönster. Det är nog i själva verket ingen vinterjacka utan mer en sån som man använder när man är ute i skärgården och dricker Pripps Blå med sina vänner en midsommarafton. Men nu har jag inga vänner med sommarstugor i skärgården så därför använde jag den som vinterjacka i brist på annat. 

Att, som det heter, leva ett aktivt liv, i symbios med en vit stickad vinterjacka är inte särskilt lyckat. Vitt är inte praktiskt och allting fastnar i det stickade. Efter en skogspromenad där man gått och beundrat naturens skönhet och tänkt vackra tankar om livet så ser man ändå ut som om man har tjuvrökt och druckit folköl och hånglat med Kenneth i 8C på en friluftsdag. 
Det är faktiskt en smula ovärdigt. Så kraven på nästa jacka var att den skulle vara svart. Eller åtminstone mörk och tillverkat av något smutsavvisande material. Och så skulle den vara vind- och vattentät. Och längre än midjekort och ha många fickor. Den skulle ha kapuschong, men absolut inte med sådant där fult fuskpälsludd. Och så behövde den inte nödvändigtvis skrika ut "Jag gör reklam för detta klädmärke" med megabokstäver. Och helst skulle den inte kosta en halv förmögenhet heller. Okej, mina krav var kanske rätt höga. Efter att ha avverkat 67 % av stadens affärer anade jag att  de kanske till och med var för höga. 
67 % låter verkligen som om jag "gjort stan" men det var i själva verket bara två affärer. Jag började på Intersport, fortsatte till Stadium och gjorde min odyssé hundraprocentig genom att pricka in Team Sportia. Några andra affärer som säljer kläder besöker jag helt enkelt inte*.

Till slut hittade jag en jacka som uppfyllde alla ovanstående krav utom möjligen reklamaspekten, men vid det laget var jag så dödligt uttråkad att jag i det närmaste kunde ha sålt min själ till Didriksons, som alltså blev det varumärke jag hostade upp en tusenlapp för att gå omkring och göra reklam för i åratal framöver. Men det är smällar man får ta.

Vad värre var är att jag köpte en Mer medan jag stod och väntade på bussen, a k a Vitlöksexpressen, hem. Av principiella skäl köper jag väldigt sällan läsk, och nu kommer jag förmodligen aldrig mer att köpa en Mer heller. Det är kanske 15 år sedan sist, men på den tiden var det i alla fall ett svenskt märke. Men på etiketten stod det nu Tillverkad i EU med tillstånd av The Coca Cola Company. Importerad av Coca Cola Company Drycker i Sverige AB. Och det kändes plötsligt väldigt oetiskt att stå med en Mer i näven, som jag dessutom köpt för att jag redan valt bort Sprite och Fanta och Coca Cola i tron att jag valde någonting lite bättre eller åtminstone mindre dåligt.  
Och bara uttrycket "tillverkad i EU" allena skulle kunna få mig att bojkotta ett varumärke. Den var dessutom inte ens god. 

Det var lättare att ha principer förr, på den gamla goda tiden när allt var som det skulle eller åtminstone när det gick att ha en hyfsad koll på vilka varumärken som hörde till vilka företag. Nu känns det mest som om några få multinationella bolag äger varandra på något sätt och det är fan omöjligt att vara säker på i vems ficka ens pengar hamnar i slutändan. Man kan ju fråga sig vad det är för valfrihet med det.  

I ett sådant här läge känns det förnämligt att ha en rejäl drängfylla på dagordningen framåt kvällen. Det är ju allmänt känt att många världsproblem går att lösa när man samlas kring vingudens tron. Skål för fan.

* Med undantag för Myrorna. Men de finns ju inte här i stan, så därför räknas de inte på samma sätt.

Alla vill till himlen...eller?

Ni vet den här spännande mannen som ville erotiksmiskas* som kontaktade mig på en dejting-sajt (dating-site?) härförleden?  Jag skickade ju ett mail till honom som kort och gott löd: 
En fråga: Exakt vad i min presentation får dig att tänka på underkastelse?

Idag fick jag följande svar: 
Om du vill kan vi köra 24/7, men jag tror inte att det e du vill. Jag tror inte att du vet vad 24/7 innebär.
Deta innebär att du e i princip livegen, och tillhör din ägare 24 timmar om dagen 7 dagar i veckan.

Alltså, det var väl ändå veckans höjdpunkt under avdelningen Goddag yxskaft. Han måste ju inte bara vara dum i huvudet i största allmänhet utan även analfabet eller åtminstone oförmögen att tolka det skrivna ordet.
Och varför skulle just jag inte känna till vad 24/7 innebär? Jag har väl sett en massa nötter vittna om det ena mer underliga sexuella beteendet efter det andra i både Outsiders och Fråga Olle special och har dessutom haft rätt roligt åt en massa depraverat tjafs på internets motsvarighet till Sodom och Gomorra (Aftonbladets chatt, R.I.P.) Därmed är det inte sagt att jag tycker att jag till varje pris måste känna till vad till exempel cbt-slavar tänder på. Jag önskar faktiskt oftare att folk kunde hålla mun om vad de har för sig eller önskar att de skulle få ha för sig i sovrummet.

Jag skrev ett skarpt svar som avslutades med PS: Jag tror inte du vet vad livegenskap innebär. Läs på lite mer om feodala system är mitt tips till dig.

To be continued...kanske.

* www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp 

fredag 21 september 2007

Att hämnas gårdagen

För en gångs skull är jag inte först på jobbet och saker och ting är därför inte riktigt som de ska vara.

Tord: Varför är inte kaffet klart?
Jag: Det får du fråga Björn om, han var först idag.
Björn: Sparkling, det är vissa saker du inte har förstått. Jag är chef. Och jag är inte kommunist.
Jag (halvsurt): Är det så? Jag tycker inte du riktigt har lyckats med att övertyga i varken det ena eller det andra.

On with the show

I dagens aftonbladet.se kan man läsa om att en deltagare i såpan "Ensam mamma söker" betalat 10 000 kronor för en bröstförstoring. I samma artikel nämns att samma person varit kristen sedan 13-årsåldern och har en trygghet hos Gud. 

Jag vet inte vilken av de här sakerna som intresserar mig minst; man kan förmodligen säga att de ligger i samma härad vad gäller nyhetsvärde. Men bröstförstoringen irriterar mig mest, vad är det med kvällstidningsjournalister egentligen? Att sätta rubriker som Jag vill kunna ta ett steg tillbaka och låta en man styra i familjen är ju för fan upprörande. Att det finns kvinnor som år 2007 tycker så är i och för sig ännu mer upprörande, men jag har en känsla av att det inte precis är så orden fallit. 
Och att skriva om hur lyckliga människor som förstorat brösten blivit i en anda där skönhetsoperationer blir den universella boten mot komplex som piskas fram i en välfärdsvärld där kroppsfixering blivit ett ideal som kostar människor livet är moraliskt förkastligt. 

Jag hade hellre skurat offentliga dass utan betalning och med min egen tandborste och borstat tänderna efteråt än erkänt att jag var journalisten bakom rubriken Susanne från "Ensam mamma söker" talar ut om sina gelébröst". Min förhoppning är att även kvällstidningsjournalister har en trygghet hos Gud. De ligger nämligen mycket risigt till med avseende på onda ögat.

När jag springer efter karlar

Idag har jag sprungit tillsammans med två vikingar på jobbet. Eller det var i och för sig efter jobbet, och "sprungit tillsammans med" är också något av en överdrift, det var mer att vi startade på samma ställe. Och så gastade vi "trevlig helg" till varandra efteråt. Men det låter ju rätt så trevligt att säga att man springer tillsammans. 

När vi stod på den så kallade startlinjen, a k a grinden utanför jobbet, sa jag tydligt till karlarna att jag inte tänkte hålla samma tempo som dem. För det första är det inte möjligt, eftersom jag vet sedan tidigare att båda två är avsevärt snabbare än jag. Det är ungefär som att ta rygg på två kenyaner och tro att man skulle kunna spurta förbi dem på upploppet. För det andra så...eller, ja det första räcker ju mer än väl som argument även om jag inte vill göda deras egon mer än nödvändigt.

Vår runda sträcker sig över ett industriområde, genom ett bostadsområde och så in i en liten skog, eller det är nog mer en större samling träd, och tillbaks igen. Efter första kurvan i skogen hann jag ifatt karlarna som stod och vilade. Eller de påstod att de väntade på mig, men deras perceptionsförmåga måste ha grava störningar för jag hade ju precis sagt att jag inte hade en tanke på att hålla deras tempo.

Den officiella versionen på måndag kommer att vara att de låg och slappade i varsin vilstol vid sidan av joggingspåret. Magnus hade en stor paraplydrink i handen och Christian en kall öl, båda lät sig villigt fläktas med palmblad av en uppasserska i bastkjol. Och sedan tog de en genväg tillbaks för att hinna före mig.

Så måste det ju helt enkelt vara?

torsdag 20 september 2007

När jag stod i kö med Göran Kropp.

Jag läste bland rätt så gamla nyheter att Peter Norman, silvermedaljören på 200 meter i OS i Mexico 1968, hade dött i en hjärtattack när han klippte gräset. Det tycker jag är ett lite futtigt sätt att dö på, ungefär som om Göran Kropp skulle ha blivit överkörd av bokbussen på vägen hem från pizzerian.  När man har stått på den olympiska prispllen och allt kunde väl Döden se till att ge en ett lite värdigare avslut än att segna ner över en Klippo Lawnmaster? Det är nästan så att jag misstänker att mitt forna hatobjekt Ingmar Bergman har haft ett finger med i spelet, men det är kanske lite väl långsökt att tänka så. 

Sedan såg jag en bild där Tommie Smith och John Carlos* var med och bar kistan på begravningen. Peter Normans alltså, inte Göran Kropps eller Ingmar Bergmans. Det var riktigt vackert, även om tidens tand hade omformat dem, Tommie Smith och John Carlos alltså, inte Göran Kropp och Ingmar Bergman, till två fryntliga farbröder som inte på något sätt såg ut att vilja höja några svarta nävar i skyn. Fast de kunde ju inte gärna göra det under själva kistbärandet och skenet kan ju mycket väl bedra. Jag känner inte till vad de sysslar med nuförtiden, men jag hoppas verkligen att de inte gör reklam för Kellogg’s Bran Flakes som Linford Christie gjorde när hans löparkarriär var över. Det känns ju också rätt futtigt, ibland blir man bara så besviken på världen.

På tal om Göran Kropp så är jag honom ett tack skyldig eftersom han vid flera tillfällen har räddat oss från att stå i skitlånga köer på Cosmonova, ni vet den där coola bion på Naturhistoriska muséet i Stockholm. Där säljs inte numrerade biljetter, eller åtminstone gjorde de inte det förr, utan man får först stå i kö för att hämta ut sina biljetter i en kassa och sedan stå i en annan kö för att komma in. Vill man ha bra platser högt upp i salongen, och det vill man ju absolut, måste man alltså vara på plats i synnerligen god tid och stå och hänga i en trist kö och säkert bli smittad av någons ondsinta luftvägsvirus på köpet. Det kan ju kännas lite onödigt. 

För ett antal år sedan fanns det en monter med en Göran Kropp-docka i naturlig storlek och med tillhörande cykel och allt precis utanför insläppet till Cosmonova. Min svägerska Lisa lade då upp en väldigt listig plan som gick ut på att vi helt enkelt skulle fejka ett enormt intresse för Göran Kropp. Så strax innan föreställningsn skulle börja så svepte vi förbi jättekön utan att bevärdiga den med en blick och stod sedan och och låtsades beundra cykelpumpar och förpackningar med frystorkad mat som omgärdade Göran Kropp-dockan i ett par minuter tills de öppnade dörrarna till Cosmonova och då var vi plötsligt först i kön och kunde framrycka som gerillasoldater för att sno åt oss de bästa platserna. 
Det var en mycket lyckad strategi. En gång var det någon som protesterade, men då sa Lisa iskallt och med myndig stämma Du, jag jobbar faktiskt här.  Det var ju inte sant, men det var ett för situationen alldeles utmärkt argument. 

Men nu har de plockat bort Göran Kropp från insläppet, så nu får vi snällt stå i kö precis som vanliga dödliga. Det är dags att arbeta fram en ny strategi för att komma först, kanske ska man helt enkelt spurta förbi hela kön i högt tempo? Tommie Smith och John Carlos kan få vara harar. Jag tror det kommer att funka hur bra som helst.

* För er som inte känner till det kan jag nämna att Tommie Smith och John Carlos var guld- respektive bronsmedaljörer på samma distans och vid samma OS där Peter Norman alltså tog silver på 200 m. De förra är väl kanske mer kända för att ha höjt varsin knuten näve i en Black Power-gest under prispallsceremonin.

"Ring inte oss. Vi ringer er. Här är vårt telefonnummer."

Idag besökte jag ett bageri som drivs av maffian. Eller det gör väl egentligen inte alls, huvudfinansiär är nog snarare arbetsförmedlingens starta-eget-bidrag, men det är kanske inte så himla stor skillnad när allt kommer omkring. Hur som helst, bakom disk står ett antal svartmuskiga män som jag inbillar mig alla är släkt med varandra, och de är fruktansvärt trevliga och glada precis hela tiden. Eller åtminstone så länge det är folk i butiken, jag antar att de någon gång efter stängningsdags kan hänga med sina huvuden och mumla några ord i moll över momsinbetalningar och avskrivningar och annat som jag tror hör det egna företagandet till. Eller när någon av Don Corleones arvtagare kommer förbi och i kritiskt ton påpekar att det italienska lantbrödet inte smakar som Mama Corleones, men annars är de supertrevliga och ler bländvitt mest hela tiden och sjunger när de bakar och arbetar med fröjd precis som den glade bagaren uti San Remo stad. Jag känner nu att det här kanske inte riktigt stämmer med standardbilden av maffian, men det kan mycket väl vara en täckmantel för någon mer obskyr verksamhet.

Idag gled jag in på maffiabageriet på väg hem från jobbet och köpte några källarfranska, närmare bestämt åtta för en tia. De plockar man själv ur en stor korg och resten av bakverken säljs över disk. Eftersom jag ska få besök ikväll så tänkte jag även slå till med det som går under benämningen "något till kaffet".

Jag (håller upp påsen med källarfranska samtidigt som jag pekar på wienerbröden): Åtta såna här och två såna.
Den glade bagaren (pekar på wienerbröden med ett leende): Åtta?
Jag: Nej, två.
Den glade bagaren (med ett förklarande leende): Nej, alltså dom kallas för "åtta".
Jag: Jaha, gör dom det...Haha, jag fattade inte.
Den glade bagaren (ser superlycklig ut): Ja, det gör dom. Åttor. Du ser? (Håller pedagogiskt upp ett wienerbröd i luften) De liknar ju en åtta!
Jag: Ja...Det har du ju rätt i. 
Den glade bagaren (storskrattandes): Alltså: Två åttor. Var det bra så?

Jag tar tillbaks allt jag sagt om maffian. Vartenda ord. För den här gången i alla fall. För när jag tänker på saken kan det mycket väl vara ett slags kodord inbakat i det här snacket om åttor. Visst?


  

Hej och hå

Korridorssnack på jobbet:

Tord och Björn har suttit i konferensrummet ett bra  tag. På väg därifrån passerar de mitt rum, båda stannar till i dörröppningen för att dösnacka lite.

Tord: ...och vet du vad mitt och Björns möte handlade om? Att vi skulle spika igen din dörröppning med en gipsskiva. Medan du var inne i rummet.
Jag: Men tänk vad hemskt om man upptäckte att man hade blivit instängd på sitt rum...tillsammans med Hans Sheike.
Björn (gravallvarligt): Jaa...Stackars Hans.

onsdag 19 september 2007

Och jag skall aldrig undra mer hur långt det är dit ner

En bekant till mig har varit hos en andlig rådgivare för att få lite klarhet i dimman som omgärdar några av de stora besluten i livet. Alla sätt är bra utom de dåliga sägs det ju, fast vissa sätt måste väl ändå kategoriseras som mindre bra. En annan bekant till mig gick till en spåkärring när hon tvekade inför ett yrkesval, och när hon skulle på anställningsintervju uppmanade jag henne bestämt att, om hon fick frågan om varför hon sökt jobbet, mörka lite med att det var Saida* som fattat beslutet åt henne.  

Men åter till den första vilsna själen i bekantskapskretsen. Den andliga vägledaren hade berättat att hon, min bekant alltså, hade en avliden släkting som oroade sig för henne. Och sådär är det ju jämt när man hör folk vittna om sina upplevelser med andevärlden. Det finns alltid någon gammal släkting på andra sidan som verkar ha mer koll på vad man har för sig än ens närmaste vänner i detta livet har, och de försöker dessutom alltid på ett skumt sätt liksom hinta om att det man gör är fel. Vad är det för mening med det egentligen? Och vad vet de om det? Om de nu sitter inne med facit så kan de väl berätta exakt vad man ska göra istället för att bara vara lite osaliga i periferin?

Jag måste dessutom säga att jag tycker andra sidan verkar ha enorma kommunikationssvårigheter. Kan de inte förmedla det de vill ha sagt på ett bättre sätt än att man måste betala ett medium 600 kronor i timmen för att få utrett att ens gamla faster Rut oroar sig för huruvida man har det bra eller ej så kan det väl kvitta. Det hade väl varit en sak om gamla faster Rut hade gett ett eller annat handfast råd som man kunde ha nytta av, typ "Köp aktier i Ericson NU, nästa vecka vänder det uppåt" eller "släng esset och behåll niorna så kommer du att få fyrtal i nästa giv", men det har jag aldrig hört talas om. De från andra sidan markerar bara lite närvaro så att man känner sig iakttagen, i bästa fall flyttar de ett föremål eller öppnar något skåp. Det är väl inte mycket att komma med, kan de inte använda sin fantasi och begripa att det inte är helt givet att det ska tolkas som "skilj dig från Pelle, han är en idiot som bedrar dig med blondinen i kassan på Konsum". Om de nu är så övernaturligt sinnliga att de kan uppfatta händelser från den här världen långt in i nästa så borde de väl även begripa att budskapet som förmedlas genom att en byrålåda oförklarligt öppnas eller stängs när man i själva verket menar något helt annat, är rätt svårtolkat. Å andra sidan finns det ju många nu levande, framför allt män, som kommunicerar på ungefär den här nivån eller möjligen något under, så man ska kanske inte ha alltför stora förväntningar på de avlidna, de har väl inte varit mer än människor de heller. Men om inte annat så har de ju uppenbarligen själva levt i den här världen tidigare och borde begripa att det inte är ett helt korrekt sätt att förmedla information på.

Jag skulle för övrigt bli gruvligt besviken om livet efter detta inte innebar något annat än en sabla massa bekymmer för folk i det förra livet. Jag är mer inne på att när jag väl passerat salighetens portar ska tillvaron handla om att dricka nektar, spela harpa och möjligen sortera lite moln då och då om man nu till varje pris måste arbeta även i nästa liv. Men i övrigt vill jag helst slippa bekymra mig om de som är kvar på andra sidan. Då om någonsin borde det väl kunna vara någon annans problem.

* Det var inte Saida utan någon annan, mindre känd, men ändå. 

Det viktiga valet. Eller kanske inte.

Dagens fikarumsscen:

Dan (IT-chef) sitter djupt försjunken i Computer Sweden och vi vanliga dödliga slöbläddrar i lokaltidningen och kommenterar fotbollsresultat i division sex. 
Dan: Jaha, vad väljer ni, hd-tv eller mobilt bredband?
Stefan: Vadå, måste det ena utesluta det andra? Det är ju som att välja mellan en ostmacka och en cykel. 
Jag: Vad är hd-tv?
Dan: Det är det nya med högupplösta skärmar...High definition television. Det står så på alla platt-tv man köper nu, "prepared for hd-tv". 
Jag: Christian, stod det så på din platt-tv som du vann i Humlestafetten?
Christian: Nej, det stod hs...HumleStafetten.

När ingen annan säger något så får man ju säga det själv.

Utvecklingssamtal med chefen:

Chefen (läser högt ur checklistan för medarbetarsamtal): Hur värderar du dina personliga egenskaper inom områden som: arbetskapacitet, kvalitet, initiativ, flexibilitet, samarbetsförmåga, lojalitet, självständighet och ansvarskännande?
Jag: Alltså, jag tycker nog att jag är bra på alltihop, faktiskt.
Chefen (halvironiskt): Tycker du att "ödmjukhet" är en egenskap som stämmer in på dig?
Jag: Ja för fan, det är jag också jättebra på.

tisdag 18 september 2007

"Jag tycker om knark, men jag vill inte att DU ska hålla på med det"

Jag förstår mig inte på tribal-tatueringar. Jag tycker var och varannan människa går omkring med såna där slingriga streck som påminner om meningslöst klotter man gör i marginalen på något reklamblad medan man pratar i telefon. Hur originellt är det på en skala? Jag ska kanske inte uttala mig om hur fult jag tycker det är eftersom åtminstone en av mina egna tatueringar, från tiden då Sverige var fornstort och ungt, är skitful. Men jag ska tatuera över den vilket årtionde som helst.

Något annat jag inte förstår mig på är kinesiska tecken. Som tatueringar alltså. Eller överhuvudtaget för den delen. Men framför allt som tatueringar. Jag skulle aldrig våga tatuera in någoting på kinesiska med mindre än att minst fem av varandra oberoende experter på asiatiska språk i allmänhet och kinesiska i synnerhet hade satt sitt liv i pant på att det verkligen betydde "styrka". Fast jag hade nog inte vågat ändå, för tänk om tatueraren är lite darrig på handen och plötsligt står det istället "Fyra små rätter" över hela armen. Hur tuff är man då egentligen?

Jag har ett halssmycke med ett kinesiskt tecken på, som kamrat Drakenhierta köpt i Hongkong. Det ska enligt uppgift betyda "Buddah vakar över dig". Det tycker jag är en snäll tanke. Men jag har ändå en diffus känsla av att det precis lika gärna kan betyda "Jag är en lättlurad västerländsk turist". Och de där fem experterna som ska intyga att så inte är fallet är inte så himla lätta att skaka fram ur bekantskapskretsen. Det finns ju i och för sig gott om asiater, men när jag har mitt Buddhahalsband på mig lyser de minsann med sin frånvaro. Drakenhiertas sambo är ju i och för sig från Vietnam, men tänk om hon vill ge mig onda ögat för att Drakenhierta och jag träffas och fikar så in i vassen utan henne? Och en gång kom jag i samspråk med en kille som jag tror var från Hongkong på krogen, men jag minns av förklarliga skäl inte så noga. Man vet aldrig vad folk har för avsikter klockan 02.00 när personalen på Harrys tar på sig bistra miner och antyder att man gör bäst i att förpassa sig därifrån.

Jag får helt enkelt söka vidare. Den ständligt lika aktuella frågan: Var är Tuan*?

* Insider-skämt.

Den har slocknat, den blossande kärleksglöden, besjungen av var trubadur

Jag har varit singel ungefär sedan Röde Orm seglade ut i västerled, eller det rör sig förmodligen om en något kortare tidsrymd, men hur som helst, för ett tag sedan fick jag för mig att det kunde vara kul att testa det här med dejting-sajter...eller ska det heta dating-siter? Mitt största problem handlar nog om att hur det än stavas så ser det jävligt illa ut snarare än att jag inte har någon man i min absoluta närhet.  

Hur som helst, jag registrerade mig på ett av internets motsvarighet till fem-i-tre-ragg med gott mod och skrev ihop en presentation som jag själv tyckte var lite smålustig men kanske inte så inbjudande att kreti och pleti skulle tycka det var mödan värt att kontakta mig, för så desperat är jag verkligen inte och man vill ju ändå ha möjlighet att sålla agnarna från vetet lite. Fast jag måste ha misslyckats å det grövsta i det avseendet, för de som mailade var nog något av det mesigaste jag stött på, inklusive samtliga ledare i Betelförsamlingens söndagsskola. Nu menar jag verkligen inte att jag är ute efter en seriemördare och jag vill passa på att en gång för alla avliva myten om att alla tjejer bara är ute efter farliga killar, för det handlar inte om det. Men om man inte kan plita ihop mer än ett "hej vad gör du idag?" i sitt inledande mail så kan jag på förhand berätta att det aldrig kommer att bli mer än en tafatt konversation i kuvös som självdör så fort kontakten dras ur, och det var väl inte riktigt vad jag hade tänkt mig kanske. 

Och jag kan inte låta bli att undra vad jag hade fått för respons om jag beskrivit mig som en "positiv och sprallig tjej med båda fötterna på jorden" som det verkar gå tretton på dussinet av. Fast det kanske är de som lyckas. Jag gör det ju uppenbarligen inte.

Efter att ha haft ett digert arbete med att fasa ut ett stort antal mesar ur den virtuella faunan bestämde jag mig för att ändra lite i min presentation. Jag vässade tangentbordet och skrev ihop några beska rader om vad som inte intresserade mig, vilka som inte behövde göra sig besvär och vad jag inte var ute efter. En av de sakerna jag skrev att jag inte var ute efter var "livskamrat". Och vips drogs en helt ny grupp män till min sida, män som genast utgick från att jag nog skulle nappa på erbjudanden av lite kravlöst sex vid sidan om. Sedan fick jag förstås en drös arga mail från män som störde sig på att jag var så bitchig och ställde krav. Varken det ena eller det andra var särskilt oväntat. 

Men häromdagen fick jag ett mail som löd:
Hej,
Du har den mest, för mig, otriliga presentation man kan tänka sig.
Eftersom den du söker inte är ngn speciell, så kommer jag särskilt att tänka på en historia om "O". Den handlar om underkastelse, vilket din presentation kan tydas som, om det nu är så, kontakta gärna mig, för ytterliga info om mig själv, som är en "gubbe" i 50+ åldern.
ha det
 

Jag råkar känna till den där berättelsen om O på grund av att den låg i reakorgen hos den lokala videohandlaren en gång när jag var där och rafsade runt i syfte att göra ett rejält klipp. Det var en lite märklig blandning av sedesam familjeunderhållning i stil med Lilla Jönssonligan och Cornflakeskuppen, och så plötsligt piskor och förnedring om vartannat. Inte vet jag vad den, berättelsen om O alltså, gjorde i reakorgen, men min förhoppning är att det inte var någon större efterfrågan på en film som handlar om "konsten att lyda".  
Jag var tvungen att klicka mig in på "gubben" i 50+ åldern":s sida för att se vad det var för en jäkla trädgårdstomte. Hans presentation såg ut såhär: 

Söker en kvinnadamtjej som gillar något utöver det vanliga.
Vad är då det?-Ja, säg det, fråga!!!!!!!!!!!!!!
Jag söker en qvinna som är gift eller lever i ett förhållande som vill bli erotisktsmiskad.
Jag tycker det otroligt upphetsande och sexigt att lägga en qvinna över mitt knä, lyfta på hennes kjol och sedan ömt och fast smiska hennes stjärt.
Jag vill att du också njuter av behandlingen din stjärt får och att det skall höras.
Har du varit riktigt olydig (det bestämmer vi tillsammans) så kanske vi avslutar ditt straff med att du får luta dig över ett bord lyfta på kjolen och smeka dig själv medans min livrem behandlar din stjärt.
Jag gillar sexiga underkläder och som du förstår tycker jag att kjol gör sig bra på en qvinna som behöver smisk.
Jag tror att du känner ett behov av smisk eller att du är nyfiken på att prova kombinationen av sex och smisk men inte får gehör för detta i ditt förhållande.
Detta skulle bli vårt vänsterprassel och vår gemensamma superhemlis.

Man kan undra vad jag egentligen sänder ut för signaler eftersom jag verkar attrahera alla typer på hela konstighetsskalan, från Bröderna Herrey till Hans Scheike. Fast det värsta av allt är nog användandet av ordet "superhemlis" på slutet. Vadfan ÄR detta egentligen, BDSM med Alfons Åberg?
 
Jag mailade och frågade exakt vad i min presentation som fick honom att tro att jag var en sån som gick igång på underkastelse, men jag fick inget svar. Återkommer i ärendet om det blir en uppföljning.

Och dessutom: den som dessutom använder så många utropstecken* efter varandra borde själv ha en rejäl omgång stryk. Här har en av mina favoritförfattare, Erlend Loe, uttryckt det alldeles förträffligt väl i boken Volvo Lastvagnar: 

Vikten ökade med bara 25 kilo, men prestationsförmågan gick upp från 150 till 185 hästkrafter. (Somliga kommer att tycka att det borde ha stått ett utropstecken efter förra meningen, men jag (som skriver detta) tycker att användandet av utropstecken är ett tecken på svaghet. Eventuellt kan man använda utropstecken två gånger i livet om man skriver dagligen. Skriver man mer sällan än dagligen, kan man vid vissa tillfällen använda ett utropstecken en enda gång. Människor som okritiskt använder utropstecken borde interneras och skickas iväg - åtminstone ett tag.)

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. 

* Jag vet dessutom minst en till som borde ta åt sig. :-D