fredag 31 augusti 2007

Att sitta bakom hönsnät är inget för en örn.

Jag läste att Paolo Roberto blivit tillfrågad om han ville spela rollen som sig själv i Flickan som lekte med elden, och att han tackat ja. Det tycker jag känns bra. Jag är lite orolig inför filmatiseringen av Stieg Larssons böcker, jag tror förväntningarna kommer att vara enorma och då brukar det bli...inte riktigt lika bra. Fast det finns ju undantag. Inför premiären av Narniafilmen var jag nästan skräckslagen. Narnia är lite heligt för mig, eller inte så lite heller, och jag kommer aldrig förlåta BBC för att jag tvingades uthärda Aslan som ett gammalt dammigt tyglejon i deras filmatisering, och jag våndades mycket över hur det skulle gå att låta Disney sätta sina kommersiella huggtänder i Mästerverket. Men jag blev faktiskt inte besviken.

Men åter till Paolo Roberto. Jag tycker det är skitkul att han liksom är med som sig själv i Stieg Larssons böcker. Och det var ju en evig tur att han tackade ja, för vem skulle annars kunna spela rollen som Paolo Roberto med någon som helst trovärdighet?
Jag hyser en slags hatkärlek till Paolo Roberto. Han ger intryck av att vara både ascool och folkligt trevlig. Och så verkar han ha många strängar på sin lyra, nu har man ju ändå sett honom både bli knockad i ringen och ställa upp i politiska val, flänga runt på dansgolv* och äta upp sig och banta ner sig igen i tv, så han verkar ju ha en hygglig självdistans. Men på något sätt påminner han ändå lite om vargen i Bamse. Han låtsas vara snäll för att få vara med och leka, men innerst inne suktar han efter Knocke och Smocke och deras illasinnade upptåg. Jag tror att en mental Kungen av Kungsan står där och hånskrattar åt den nya mjuka mys-Paolo och en dag kommer han att kicka ner oss allihop med en tuff taekwondospark. Och plötsligt utan att någon vet hur det har gått till så har Staffan Hildebrand tagit över regin av filmatiseringen av Stieg Larssons böcker. Det måste ju vara den ondaste av gärningar. Snälla Paolo, se till att det inte blir så.

* En gång när jag var hemma hos Barbie så tvingade hon mig att titta på Let's Dance, och i detta avsnitt dansade Paolo Roberto rumba, tror jag det var. Hade det inte varit för Barbie så hade jag missat denna upplevelse eftersom Let's Dance är ett program jag hellre skulle klä mig i säck och aska än titta på.

Medans spinkiga knegare käkar i en skitig fabrik.

Och på tal om Paolo Roberto så läste jag ett matlagningsreportage i Ica-Kuriren (jag vet, det är inte särskilt rock'nroll) där Paolo himself vittnade om sina dolda talanger i köket och framställdes som helt överlycklig bara för att han hade hittat opastöriserad mozarellaost i någon saluhall. Det behövs uppenbarligen inte så mycket för att han ska gå igång längre.
Och så avslöjade han förtroligt att han var lite dålig på att plocka undan efter sig och man (eller åtminstone jag) kunde läsa mellan raderna att frun härsknade till lite då och då, Men vadfaaan! Paolo, nu är det pestofläckar på sjöstenen IGEN, kanske hon ylar när han kommit loss och slängt ihop något riktigt smaskigt till middag en lördag. Och så får Paolo istället tillbringa kvällen med att stå och skura köksväggarna med Scotch-Brite, men jag tror han tar det som en man.

Men jag kan inte låta bli att undra vad hans gamla polare från tiden när han var Kungen av Kungsan tänker när de läser sånt där. Fast å andra sidan kanske de inte läser Ica-Kuriren*.

*Jag funderar också på att sluta med det.

onsdag 29 augusti 2007

Big tool 4 U

Fikarumssnack kring senaste nytt här i världen:

Christian: Det står här att många vill ha Jonas Gardell som granne. Hur fan kan man vilja ha det?
Jag: Nej, honom har man nog ingen större nytta av, det känns inte som att man kan ringa på och liksom Hej, du har inte en Hiltiborrmaskin som jag skulle kunna få låna?
Stefan: Nej, men man säkert kan få låna en elvisp.
Christian: Ja, då kan ju man borra två hål samtidigt...Ett multiverktyg!

Kuponger, rabattkort och andra reklamtricks, var det vad vi väntade av livet en gång?

Skräckbilder ska stoppa rökare, står det på aftonbladet.se idag, och så får man ta del av asäckliga bilder på tumörer och cancerlungor som i avskräckande syfte ska finnas på cigarettpaketen. 

Inte för att jag tror att det hjälper. Jag menar, alla vet ju att rökning inte är hälsosamt, att det rent av är livsfarligt, alla i åtminstone min generation (A Non Smoking Generation!)  har matats med antirökpropaganda sedan barnsben och det var längesen The Marlboro Man var en kille att räkna med. 
Man vet att cigaretter innehåller en massa ämnen och att nästan alla är cancerframkallande. Man vet att lungcancer är en av de vanligaste cancerformerna och att den nästan bara drabbar rökare. Man vet asmycket mer nu än vad man gjorde för 100 år sedan, för 50 år sedan, för 25 år sedan. Och ändå bolmar folk helt obekymrat vidare. Rökare är svinbra på det här med bortförklaringar. Det drabbar inte mig. Eller Jag vet att det är farligt men jag KAN inte sluta. Eller Det är så mycket som är farligt, man får ju cancer av allt nuförtiden. Min farfar var storrökare och han blev 108 år gammal och var inte sjuk en dag i sitt liv. Eller, det dummaste av allt: Om alla slutade röka skulle staten förlora miljoner i skatteintäkter. Och så småningom ligger de där med cancer och lungemfysem och kärlkramp och kostar skattepengar som inte på något vis står i proportion till tobaksskatten om nu någon trodde det.

Ibland funderar jag på hur tobaksbolagen skulle bära sig åt om man hade kommit på det här med rökning idag. Hur skulle man gå tillväga för att lansera döden som livsstil när ingen normalt upplyst människa längre skulle köpa myten om att det är tufft att röka? Får man hoppas i alla fall, men folk är ju avsevärt dummare än man tror ibland.  

Så det där med bilder och varningstexter tror jag inte så mycket på. Jag tror mer på att cigaretter skulle kosta minst 500 kronor. Styck. Då hade vissa särskilt inbitna rökare blivit mer som knarkare och tvingats finansiera sitt missbruk med kriminella handlingar och det hade kanske inte varit så bra i och för sig. Men å andra sidan hade kanske merparten, de som ändå har någon slags moral och inte hänfaller åt kriminalitet, tagit sitt förnuft till fånga och fimpat för gott. Och det hade nog avskräckt folk från att börja, det är ju inte precis vanligt att man ser tonåringar berusa sig på Moët & Chandon.
 
Och om 25 eller 50 eller 100 år sitter man kanske och tittar på gamla bilder där folk står med en cigg i käften, och skakar på sina huvuden över hur enormt korkade folk var 2007. De visste mycket väl att det var farligt men gjorde det ändå. Vilka puckon.  Eller vad man nu har för tillmälen i framtiden.

tisdag 28 augusti 2007

Och jag hörde en stark röst ur templet som sade till de sju änglarna: "Gå ut och töm de sju skålarna med Guds vrede över jorden."

Min relation med Centrala Studiestödsnämnden är inte god. Det finns få saker som gör mig på så riktigt uselt humör som när det ligger ett kuvert med CSN:s logga i brevlådan. Hela dagen är definitivt förstörd, gärna veckan också. Jag tror CSN ägs och drivs av stympade trädgårdstomtar som tillbringar dagarna med att spela krocket i rullstol, samt att räkna ut helt ondskefulla återbetalningsplaner som ett sätt att försöka sona arvssynden. Och jag vet precis hur helvetet är konstruerat, det handlar inte alls om brinnande eldar och svavelosande sjöar utan rör sig mer om att ständigt förföljas av återbetalningsplaner från en av de mest hatade byggstenarna i svensk byråkrati.

Jag drabbas årligen av kuvert från CSN som innehåller helt ohemula krav på återbetalningar som straff för att jag en gång i ungdomligt lättsinne begärde uppskov på mina skulder från mina gamla Komvuxstudier på 80-talet. Man fick det nästan per automatik om man tjänade under en viss summa och hade barn under en viss ålder, och i min enfald trodde jag att när villkoren förändrades så skulle CSN höra av sig med en liten hint om att nu du, nu är det dags att börja betala, jag var ju ändå inne i avbetalningsträsket tack vare en sejour på högskolan. Men inte då.
För några år sedan upptäckte systemet att jag åtminstone på pappret inte alls är sådär fattig längre och att barnen har blivit alldeles för stora. Men istället för att bara meddela Hejsan, nu är du så rik att du måste börja betala av på ditt gamla studielån, mvh CSN så kom ett brev där de i hotfull ton antydde att jag mörkat med inkomstuppgifterna och det gav dem rätt att plussa på lite straffavgifter på det jag skulle betala. Det kan jag i och för sig köpa, även om jag i min enfald trodde att återbetalningen skulle regleras per automatik, för på något sätt känns det som att jag borde haft koll på det. Så jag bet i det sura äpplet och betalade.
 
Sedan försökte jag ordna upp det hela genom att slå ihop mitt gamla suglån från artonhundrafrösihjäl med det nya friska från 90-talets högskolestudier, men de två olika uppsättningarna regler som gäller för respektive lån är tydligen inte alls kompatibla med varandra, fastän regelverket för 90-talslånet försäkrar att man visst kan slå ihop och då betalar man 5 % av sin taxerade inkomst istället för de 4 % som gäller för 90-talslånet. 
Men det var inte bara att säga Hejsan CSN, jag har två lån och vill slå ihop dem och börja betala av på båda. Med vänlig hälsning Sparkling, för då fick jag ett brev som började med Med anledning av ditt ärende... och så följde en miljon hänvisningar till CSN:s mastiga regelverk om studielån tagna före 1989 och studiemedel tagna mellan 1989 och 2001, och som slutade med ...kan inte slås ihop förrän uppskovet skriftligen återkallats. 

Läget var alltså som sådant att jag dels betalade en rätt saftig summa på mitt 90-talslån, dels betalade jag en något mindre summa men desto fler retliga straffavgifter på mitt 80-talslån, allt för att CSN inte kunde läsa det som stod mellan raderna. Med jättestora bokstäver. Jag trodde ju i min enfald att CSN fattade att man inte längre ville ha det uppskov man inte längre var berättigad till eftersom man angett att man önskade slå ihop och betala av på båda lånen, men så enkelt var det alltså inte. I det läget ska man skicka in sitt Hej CSN. Jag återkallar uppskovet från 1988. Hej då. innan ett visst datum och gör man inte det måste man vänta till nästa år. Jag var inte tillräckligt snabb i vändningarna, så det fick jag göra. 
Jag känner ett starkt obehag för brev från CSN, nästan som om de innehöll mjältbrandsbakterier, så jag måste liksom låta dem ligga lite i karantän först innan jag öppnar dem. Och kommer de på en fredag måste de ligga längre för annars blir hela helgen förstörd. Det är lite dumt att göra så, men hellre det än att förstöra en god fylla som jag brukar säga. 

Jag fick alltså vänta till året därpå med att återkalla uppskovet, men då var jag desto raskare. Fast då var inte CSN särskilt aktiva, åtminstone om man jämför med deras vanliga tempo när det handlar om att skicka sina otäcka skrivelser, men till slut kom i alla fall ett brev där det stod att uppskovet var återkallat och att nya återbetalningsplaner skulle skickas. Och det senare tog däremot ingen tid alls, så jag började snällt, eller om det är så snällt vet jag inte, jag är ju skitsur varje gång, betala 5 % av min taxerade inkomst och trodde att allting är frid och fröjd. Men det är det alltså inte. 
För samtidigt så arbetar det gamla systemet lite för sig själv, lite som Martin Beck när han inte kan släppa en utredning som åklagaren lagt ner i brist på bevis, och systemet granskar inkomstuppgifter som ligger två år tillbaks i tiden och skickar ut nya straffavgifter eftersom lånen inte var sammanslagna då.

Och på något vis känns det som om det här bara kommer att fortsätta. Att det finns någon regel någonstans mitt i det finstilta som säger att de här lättsinniga uppskovsmänniskorna från 80-talet ska straffas i evigheters evighet, amen. År ut och år in kommer systemet att hitta på nya ursäkter för att skicka ut onda brev och hur mycket man än slantar in på CSN:s feta konto så blir skulden aldrig betald. 

Som sagt. Det är så helvetet är konstruerat. Och i den innersta kretsen arbetar tjänstemän som Judas Iskariot och Brutus med att skicka ut små otäcka kravbrev till mig. Detta är min övertygelse. 
Nåd från Herren Jesus åt alla.

Vi har kommit ifrån öster, följt en stjärna natten lång, och med ökentorra röster vill vi sjunga denna sång.

Minns ni tv-serien Kråkguldet? Klart ni gör, i alla fall om ni är barn av min tid och kanske annars med eftersom den numera finns på DVD, jag tror jag måste skaffa den. Jag såg den när den visades på tv för ett tiotal år sedan och även om man kan skratta lite överseende åt repliker i stil med Hörru Staffan, kila iväg och hämta en pepparkaka är du bussig så anser jag det vara mycket god underhållning och det är tveksamt om det görs några barnprogram som ens är i närheten av den mästerliga standard som karaktäriserar en del av det som visades på 70-talet (Kråkguldet, Kullamannen, Huset Silvercronas gåta). Paradoxalt nog finns det nog inga barnprogram som ens är i närheten av de mediala bottennapp som utgjorde andra barnprogram som visades på 70-talet (Vilse i pannkakan, Clownen Manne, Herr Barbalander).

Men ibland ska man som bekant inte se sin barndoms filmer som vuxen. För ni vet i det avsnittet när de har smugit sig in i kemisalen och Åke har kommit på att man kan hälla kungsvatten på lite av guldet. Och det löses upp och Åke uttalar de magiska orden Då ÄR det guld! 
Och då tyckte man ju att det ju var ett rent otroligt listigt sätt att kolla det på och vad smarta de var som kom på det, särskilt som Åke skulle föreställa vara 12 år eller så och knappast kunde ha haft mer än ytterst elementära kunskaper inom kemi. Fast sanningen är ju att kungsvatten löser i princip alla metaller, så det kunde ju ha varit vilken mässingsklump som helst som Staffan fått tag på. Kunde ingen ha berättat detta för regissören?

Å andra sidan uppväger Thorstein Bergmans röst i titellåten Guld är inte allt som glimmar nästan allting. Det har jag inget minne av att jag tyckte som barn, då ville man nog mest att han skulle sjunga färdigt så man skulle få veta om Signe och Orvar skulle kunna sno Skarp-Eriks guld. Så på det hela taget har nog själva upplevelsen bara blivit bättre, trots fadäsen med kungsvattnet. 

Jag är i en förlåtande sinnesstämning just nu.

måndag 27 augusti 2007

Jag har sprungit tjejmilen med Lars Winnerbäck!

Ok, jag ska genast erkänna att Lars inte var personligen närvarande, utan endast i mp3-format och möjligen i min fantasi. Men ändå. Tack, Lars. Och förlåt för att jag slaskar ut ditt namn i en rubrik som en annan kvällstidningsjournalist. Det ska inte upprepas. Men i övrigt vill jag slå ett slag för till exempel Gråa dagar och  Lång väg hem, som är grymt bra att springa till. 
För övrigt tyckte jag nästan min låtlista var lite mainstream. Jag brukar springa till dödsmetall, men nu var det väldigt trallvänligt och vissa låtar tänker jag inte ens nämna under pistolhot. För att rädda ansiktet lite slängde jag med Too Drunk Too Fuck med Dead Kennedys och sedan kändes det lite bättre.

Musik känns som den viktigaste faktorn när det gäller att springa. Så här kan det låta:
Dan: Vad springer du i för tempo?
Jag: Vet inte, men den stämmer med basgången i Warpigs med Black Sabbath.

Vistelsen i huvudstaden gick över förväntan. Eller det började väl sådär. Den första chocken kom när vi skulle åka tunnelbana, det kostade 40 kronor för bara några fjuttiga stationer. Vilket rån. Härifrån kostar det bara 30 kronor att åka till Hässleholm och då hamnar man ju i alla fall i en helt annan stad. Även om Hässleholm kanske inte är lika hippt, men ändå. Vad var det för fel på enhetstaxan?
Sedan åkte vi fel ("Hagsätra, Skarpnäck, vadfan, det var ju a och ä i båda") och fick åka tillbaks och byta och greja, så man kan ju i alla fall säga att vi utnyttjade våra 40 kronor maximalt. Mycket tunnelbana för pengarna.
Sedan gick vi fel ("Arenaslingan, Arenavägen, Arenastigen, vadfan, måste allt heta nästan likadant bara för att det ligger vid Globen"?) och kom nästan tillbaks till utgångspunkten för vår tunnelbanefärd. Eller åtminstone kändes det så, och då kände vi oss lite blåsta på de där 40 kronorna igen.

När vi skulle checka in på hotellet fick vi reda på att vårt hotellrum var "uppgraderat". Det lät flott och innebar att vi hade platt-tv och en stol i genomskinig plast som säkert var designad för en eller annan krona. Dessutom var badrummets väggar av glas. 
Alltså allvarligt, hur tänker man som inredare när man väljer att göra dasset till en glasbur? Visserligen fanns det ett skynke att dra för, men det var av tunnaste tyg och dolde inte mycket för omvärlden. Och dörren gick inte ens att låsa. 
Och när det var mörkt i rummet och man tände i badrummet så blev effekten väldigt påtaglig vad som hände i den upplysta glasburen, ungefär som ett avsnitt av Vi i Femman på den tiden de hade burarna kvar, för det tror jag inte att de har längre, eller möjligen lite som Big Brother. Jenny och jag kände oss inte helt hundraprocentigt bekväma med situationen och det blev väldigt mycket Nu ska jag gå på toa och Okej, jag ställer mig med ryggen mot och tittar ut på motorvägen så länge. I övrigt fick vi bara ett täcke att dela på, fast stort. Det kändes också som något av ett mysterium, är det inte liksom standard att man har varsitt täcke även i ett dubbelrum? För att liksom uppväga det hela bestod överkastet av något syntetiskt lurvmaterial som andades B-porrfilm, och kuddarna var stora som gammaldags hundrakilos fodersäckar. Fyllda, ska kanske tilläggas. Det såg enormt lyxigt ut, som om de hämtats från tv-studion där man spelade in Dallas, men man sov inte särskilt bra på dem.

Så nu vet jag vad uppgradering innebär. Jag tror jag kan stå ut med icke platt-tv och stolar i vanligt trä, bara jag får ett vanligt badrum med en dörr som går att låsa. Om framtiden innebär glasväggar på dass ska jag tillstå att jag inte känner mig riktigt mogen för den.

Epic movie in Stockholm city

I förrgår åkte Jenny och jag tåg. Vi åkte första klass, för enligt SJ:s konstiga prissättning skiljde det bara några kronor mellan första och andra klass på just den här avgången och då tänkte vi att vad fan, nu ska vi åka med stil för en gångs skull. Vi delade kupé med två män som inte såg ut som om dom tänkte så, de åkte nog med stil jämt. 
Det var kanske lite synd om dem, för vi pratade precis oavbrutet precis hela resan om saker som absolut inte kunde intressera någon mer än just oss. Men det kunde ju inte vi veta att vi skulle bli infösta i ett sånt där litet bås med just dem och det kan ju ändå inte vara förbjudet att prata om nördiga jobbgrejer varvat med tjejmilen-peptalk ens när man åker första klass och delar kupé med två herrar. Men de såg måttligt roade ut, den ene förskansade sig bakom mp3-lurar och den andre låtsades sova. 

Någon gång under denna resa tog jag upp ett volleyboll-knäband ur min väska och vittnade entusiastiskt för Jenny hur jag helt hade kunnat sluta tejpa mina knän sedan jag börjat använda det. 
Och när jag sedan stod i tjejmilens startfålla och skulle använda det var det spårlöst försvunnet! Sista gången jag sett det var faktiskt på tåget och det uppstod något av en krissituation eftersom jag och mina knän på intet sätt är vänner och de senare straffar mig på alla möjliga sätt om jag inte mutar dem med knäband eller sporttejp när jag ska förflytta mig springandes. Och nu var knäbandet borta och sporttejpen låg i väskan i Eriks bil som stod parkerad ungefär tusen mil bort. 
Det fick ju gå ändå som det så vackert heter, men riktigt bra var det inte och jag har fortfarande inte kunnat släppa frågan vart det egentligen tog vägen, för jag har alltid järnkoll på mina grejer och jag kollade på tåget innan vi klev av och jag kollade på hotellrummet innan vi checkade ut, så att ingenting var glömt och det var det inte. Ett olöst mysterium, men jag är inte den som inte kan sno ihop en och annan ledtråd av saker i min omgivning.

Så igår, när min snälla broder skjutsade oss till stationen, körde en bil framför oss med registreringsskylten VIND.
Jag: Kolla där, där är en sån där idiot som betalat en massa pengar bara för att få ha en egen registreringsskylt. Såna människor måste ju vara de mest korkade som finns, att de överhuvudtaget får gå lösa och sprida sina gener vidare är ju för fan bara för mycket att bära.
Jenny (överslätande):  Men nej, det är säkert en jättesnäll hippie som kör, han vill nog att bilen ska vara som en fri ande, ett med vinden liksom.
Jag (upphetsat): Näe, det är ju en sån där SUV dessutom, kolla vilken miljöbov. Men nu vet jag, det är säkert han, gubben från tåget. Och vet ni vad jag tror, jag tror han snodde mitt knäband ur min väska när vi var i restaurangvagnen, han blev så himla avundsjuk och missunnsam och så tänkte han Nej, hon ska minsann inte få ha ett sånt där jättebra knäband, och så tog han det och nu sitter han säkert där i bilen och liksom bara who-hoo och viftar med det helt retfullt, som hämnd för att han var tvungen att lyssna på när vi snackade jobb i fyra timmar, nej, han förtjänar inte att få leva mycket längre till.
Jenny (kritiskt): Alltså, jag skulle aldrig vilja vara ovän med dig, jag vet ingen som kan vara så...fördömande som du. Och taskig!
Erik (ännu mer kritiskt): Nej, en gång sa du till exempel att den som inte kunde alla kortkommandon, typ Ctrl V för klistra in, i Word lika gärna kunde gå och dö.
Jag (skamset): Har jag sagt det? Oj då...

Inte för att denna synnerligen lättflyktiga tankebana gjorde att knäbandet återfanns. Det var och förblev Spårlöst Försvunnet och nu finns det någonstans i Stockholm, alternativt stulet av en gubbe på tåget som kanske har en grön bil med registreringsskylten VIND. Eller kanske inte. 
Jag fick snällt hosta upp 179 kronor för ett nytt. Vilken sabla förtret. Over & out.

fredag 24 augusti 2007

Och jorden drack och grönskade och satte blom och frukt.

Vissa människor kan inte slå upp ett ord i en uppslagsbok utan att passa på att samla på sig en massa fakta om annat under tiden. En sådan människa är jag.  
Ska man slå upp till exempel guldhamster så står det Se Hamster. Men innan jag bläddrar vidare känner jag att jag lika gärna kan passa på att läsa lite om både gulaschbaroner och den gula treskillingen, ett av världens mest värdefulla frimärken, under tiden. Ibland, eller ganska ofta, slutar det med att jag sitter där och har dragit ut vartenda ett av de 24 banden i Bonniers Lexikon för att följa hänvisningar från saker som har väldigt lite att göra med det jag från början ville veta. Men man vet aldrig när man kan få nytta av att känna till vem som myntade uttrycket "köp, slit och släng" (rätt svar är journalisten Lena Larsson).   
Och internet är likadant, fast miljoner gånger bättre. Det finns så otroligt mycket som man inte hade den blekaste aning om och det är så himla roligt. En gång hade jag en lärare som sa Man måste tillåta sig att förundras. Det tycker jag fler borde tänka på. Livet blir så mycket roligare om man inte är blasé och har hört och sett allt minst tusen gånger redan, för det har man inte.

Jag läser på betodlarna.se, en sida jag för övrigt anser att fler borde besöka för att vidga sina vyer en smula, att man anser att betsorten Malin är att betrakta som ett "klart sämre val" när det handlar om rotens form. Tänk på det ni betodlare in spe. 
Om det någonsin blir aktuellt för mig att odla sockerbetor i min balkonglåda så kommer jag nog att undvika sorten Malin. Å andra sidan är Malin "bästa val" med avseende på resistens mot Rhizomania, ett gäckande ord som betyder "rotgalenskap" men som är en virussjukdom som sprids med hjälp av en slemsvamp och som bland annat angriper sockerbetor och spenat.


Och så ser jag med bestörtning att man tvingats stänga ner diskussions- och annonsforumet "Bettorget" på grund av problem med störande "hackers". Attans. Jag hade ju annars gärna velat hänga med i det senaste snacket och jag blir lite sur på de "hackers" som stryper tillförseln av värdelöst vetande för mig. Vik hädan och håll er till era porrsajter istället för att förstöra för betodlarna och mig.
Det är inte utan att man blir lite upprörd över de faror som lurar på internet. Ingen går uppenbarligen säker och jag försöker föreställa mig varför man vill hacka, eller åtminstone störa, något så oskyldigt som en intresseförening för sockerbetsodling men tanken svindlar som det heter.

Men betodlarna.se lovar i alla fall att Under hösten kommer vår hemsida att få ett nytt utseende. Sidorna för annonser och diskussion kommer då åter att öppnas, men obehöriga skadegörare kommer att motas i grind, så jag får väl förtrösta på detta löfte.

Det låter så betryggande, nästan som att betodlarna själva kommer att stå i enad front och ge varenda hacker en rejäl dusch av DDT. Det ska väl lära dem att veta hut får man väl hoppas. En minnesbeta av sorten Julietta, klart sämre val med avseende på såväl sockerhalt som blåtal men den sort som har bäst resistens mot nematoder.

Väskan var packad och huvet var fullt

Nu ska jag bege mig ut i världen en stund; närmare bestämt ska jag göra ett nedslag i huvudstaden över helgen. Jag har packat en väska och räknat ut hur vi ska ta oss från A till B och vidare till C med hjälp av sl.se så det här ska nog gå bra.   
Det är lite spännande. Jag är absolut ingen storstadsmänniska och jag tycker det mesta är ganska fascinerande, från tunnelbanan ("kolla, precis som i Matrix") till alla stressade människor som halvspringer fram genom livet med kaffemugg i handen och Cipramil i blicken och som håller på att bryta ihop när lokaltrafiken trilskas eller när man råkar stå fel i rulltrappan och som inte har tid att vänta på grön gubbe vid övergångsställena ens en gång. Det känns som om alla är på väg någonstans utom jag. Jag är hänvisad till att vara turist i tillvaron och en betraktare, vilket råkar vara ett av mina favoritnöjen. 
 
Förra sommaren stod jag på Häggviks pendeltågsstation klockan sex på morgonen och det var jag och två personer till som stod där i tystnaden och allt var ganska fridfullt. Och så kom det ett meddelande att tåget var fyra minuter försenat och den ena personen slet upp sin mobiltelefon och skrek att nu skulle han bli sen och Det är skandal, det är ta mej fan SKANDAAAAL så det ekade. Den andra personen suckade uppgivet med hela kroppen och plockade fram Da Vincikoden ur sin väska. Själv lyssnade jag på Bob Dylan och tvekade i en frågeställning vars karaktär skulle kunna betecknas som amorös men som inte var det. Men det är en helt annan historia.

Men det är spännande med perspektiv. Där jag kommer ifrån gick det en buss på förmiddagen och en på eftermiddagen och sedan lades linjen ner för den var inte lönsam. I mina ögon kommer det ju i Stockholm nya tåg och bussar precis hela tiden, så jag fattar inte vad folk bråkar om. Eller jo, det är klart att jag fattar att även stockholmare har tider att passa och att det ställer till det med förseningar, jag fattar att man riskerar att missa anslutande tåg och bussar och att man därför blir ännu mer försenad, och jag fattar till och med att inte alla bor eller jobbar så att lokaltrafiken passerar varje minut. Men ändå. Fyra minuter. Livet är underbart men kort.

Och så det där med rulltrappor. Har ni inte fattat att grejen är att man ska slippa gå i dem?  Det är ju jätteskönt att bara stå stilla och vila benen, det trodde jag alla begrep, men uppenbarligen inte. En gång råkade jag stå fel i en rulltrappa i Londons tunnelbana i rusningstrafik och stressade affärsmän i kostym och med portfölj började mässa To the right, please i ett kör ända nerifrån perrongen som om själva livet hängde på de där futtiga sekunderna de skulle spara på att halvspringa uppför rulltrappan. Om mitt liv hade varit en musikal hade jag i det läget brustit ut i skönsång, Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång?  Fast mitt liv är ju helt vanligt, så det gjorde jag inte.

Ibland fantiserar jag om att först stå på fel  sida i en rulltrappa på Stockholms central vid åttatiden en måndagsmorgon och sedan stanna en halvmeter efter rulltrappan och veckla ut en jättestor turistkarta och kanske ställa en oskyldig fråga om någon möjligen känner till hur man hittar till slottet. 
Undrar om man hade överlevt ett sådant tilltag? Jag tror inte det.

Jag är aldrig ledsen när jag lämnar Stockholm. Ett besök då och då är roligt, men jag skulle aldrig vilja bo där. Det är för stort och för trångt på samma gång och det passar inte mig. Och när man ser alla de där stressade människorna som knuffar sig fram som om det handlade om att få plats på en av Titanics livbåtar så undrar man ju om det verkligen passar dem också. 
Men de kan nog inte svara på det, för de måste hinna med bussen. Om den inte är försenad förstås.

torsdag 23 augusti 2007

Denna dagen ett liv.

Idag regnar det. Ett rejält filmregn, ungefär som den dagen då familjen Melkersson anlände till Saltkråkan för första gången.

När man var liten och tittade på Vi på Saltkråkan så tyckte man alltid att farbror Melker var astråkig. Aldrig ville han vara med och leka, han ville bara ligga i hängmattan eller sitta vid sin skrivmaskin. 
Och nu tycker man mer att herregud vilka jobbiga ungar, kan de inte lämna den stackars Melker ifred någon enda jävla gång?

Det är lite tråkigt att börja analysera sina barndomsfilmer. När man inser att han som spelade visserligen astråkiga men genuint genomsnälle farbror Melker är samma person som gestaltar den ondskefulle bonden som väser Du skulle bara töras gå från gårn mitt i slåttern din satans löpbock i första avsnittet av Raskens. Eller när man börjar analysera Malins roll och undra vad hon har att vara så satans glad åt som inte får göra annat än slava med städning och tvätt och matlagning och disk i en primitiv stuga, hur tänkte hon egentligen där, Astrid Lindgren? Eller när man börjar fundera på vad för slags mamma Stina egentligen har som bara dumpar henne hos morfar hela tiden, har hon problem med spriten, går hon på gatan? 

Men framför allt när man inser att Tjorven och Stina är kids from hell som man helst av allt skulle vilja deportera till ryska saltgruvor för att slippa höra deras äppelkäcka kommentarer. Då har det gått för långt. Då är det dags att trycka ctrl alt delete och starta om med nya friska tag. 

Idag regnar det.  Jag säger inte mer än så.  

Drömmen själv är icke annat än en skugga.

Jobbsnack i marginalen:

Jag: Och vet du vad som hände idag? Jo, du vet den där unga snygga killen som jag satt bredvid i bussen hem från julbordet, han och hans kompis dök upp på jobbet. Och då frågade han om jag ville följa med ut och kolla på deras bil, så det gjorde jag. Och han visade en massa grejer och vi var uppe på flaket och klättrade, och vi var inne i förarhytten och han förklarade hur precis allting funkade, ja, och sedan så hade vi sex med varandra. 
Jenny: Du, jag tror att vi måste ta en allvarlig diskussion om det här med vad som är verkligt och vad som är fantasi.
Jag: Men det var i alla fall roligt att få se deras bil. Jätteintressant var det faktiskt.

Det enda som hörs och det enda som stör och det enda som egentligen lever.

En sak är ganska märklig. När man var yngre och lite mer intresserad av att ha en fast relation och någon att bilda familj och dela resten av sitt liv med, då fanns det inte en man som ville binda sig, de ville vara fria och leva livet och Vi kan väl vara vänner ändå och Det är inte dig det är fel på, det är mig, och så hände det inget mer. 
Och nu när man efter moget övervägande har kommit fram till att det där med en relation är kanske inte så jävla viktigt ändå, det känns lite överskattat och vi kan väl träffas och ha lite sex bara när andan faller på, men nej, då är alla män helt plötsligt ute efter en livskamrat och kallar tjejer för kvinnor och vill tala om själen och känslorna till skenet av levande ljus.

Någonting har helt klart förändrats. Män har fått kontakt med sina känslor och kvinnor med sin lust, eller någonting sådant. Det är liksom som två helt olika funktioner, och aldrig skola dessa båda linjer mötas.
 
Att man aldrig kan vara i fas. Förr, när man själv på sin höjd ville gå romantiska månskenspromenader eller sitta och hålla handen i solnedgången fick man minsann inte göra annat än att hålla på och freda sig. Så fort man tappade koncentrationen det allra minsta så hade man någon representant från det motsatta könets flås i örat och händer innanför kläderna. 
Men var är de nu, när man som bäst behöver dem? Hallå, vart tog ni vägen?

onsdag 22 augusti 2007

Vuxenleksaker

För ett tag sedan besökte jag McDonald's för att supersize:a mig en aning. Eller kanske inte. Jag äter inte pommes frites och därför kan jag aldrig beställa en meny med sallad eller morötter som tillbehör utan att någon i sällskapet kommenterar Jaså, du är sund idag? som om frityrflott var en livsstil. Och det hjälper inte att förklara att man aldrig har ätit en pommes frites i hela sitt liv för alla tror ändå att man är en produkt av kvällstidningarnas pinsamma kostråd. Att man bantar, eller som det också heter, "håller igen", oavsett om det behövs eller ej.  Jag skulle tycka det var förnedrande om folk trodde så om mig.
Fast det var värre förr. När det enda icke-pommes fritesalternativet på McDonald's hette Viktväktarmenyn. Fatta vad förnedrande att beställa. Som om man var en klon av Tiffany Persson.

Men hur som helst. Jag beställde en hamburgare, en sallad och en apelsinjuice i den lokala drive through:en eller, som vi säger, Stolpen. 
McDonald'sanställd: Det blir billigare om du beställer det som en Happy Meal.
Jag: Ok, då gör jag det då.
McDonald'sanställd (förtroligt, som till ett barn): Och vad vill du ha för leksak?
Jag (lätt förorättad): Jag vill inte ha någon leksak, jag vill bara ha maten.
McDonald'sanställd: Men om du beställer Happy Meal så ingår en leksak. 
Jag: Men kan jag inte beställa Happy Meal utan leksak?
McDonald'sanställd: Nej, den ingår i menyn.
Jag: Men kan du inte bara låta bli att lägga ner den? Alltså, jag är vuxen, jag vill inte ha någon leksak.
McDonald'sanställd: I så fall får du betala mer, för då är det ingen Happy Meal.
Jag: Men alltså, hur kan jag betala mer för att slippa få något jag ändå inte vill ha?
McDonald'sanställd (triumferande): För att det blir billigare att köpa en meny.
Jag (uppgivet): Ok, ok, ge mig ett Happy Meal. 

Någon som är intresserad av en leksak från Ronald MdDonald's givmilda näve?

För hundra kronor får man se hur människan avlar barn, och för tiotusen får man ta den tidning man vill ha.

Dagens dummaste bland kvällstidningsrubrikerna var nog Moderat politiker vill stoppa "knullkompisar". Men herregud, tänker man med lätt höjda ögonbryn. Visserligen kan man väl i mitt tycke förvänta sig ungefär vad som helst av en moderat, men kanske inte ett förbud i sexuellt relaterade frågor. Hade det varit en kristdemokrat så hade det kanske verkat mer rimligt. 
Men vid en närmare titt så visade det sig att det bara handlade om en som lämnat förslag på insatser för att minska könssjukdomar bland unga människor. Och lösryckta citat tagna ur sina sammanhang, i stil med Samhällets attityd till sex har säkert påverkat ungdomarna till tidig sexdebut samt sex med olika partners utan infektionsskydd. Det är inte ovanligt med så kallade knullkompisar där man har sex med varandra utan kärlek, och vips har man skapat en så kallad het nyhet. Sex säljer som bekant. Men det står ingenstans i artikeln att politikern ifråga har tänkt sig lösa det hela med ett förbud, det är en slutsats som endast en kvällstidningsrubriksättare kan dra. Man blir trött.  

Och jo, jag fattar ju att rubrikerna görs i syfte att locka läsarna och uppenbarligen lyckas de ju med mig, men ändå. Finns det ingen gräns för hur dumt det får bli?

När jag var gick på högstadiet, vilket var ungefär samtidigt som Jesus förvandlade vatten till vin, så läste man bland annat annat Mitt Livs Novell och Vecko-Revyn. Den förra bestod av mer eller mindre, oftast mindre, verklighetsförankrade berättelser om hur det var att vara ung och kär,  den senare handlade om kändisar och kläder och smink.Gemensamt för dem båda var att varje nummer innehöll en sexspalt med tre-fyra frågor som besvarades av en expert. Ofta handlade det om oro för könssjukdomar, graviditeter, flytningar, klåda, kommer min kille att märka att jag är oskuld, kan mina föräldrar få reda på att jag gjort abort eller varför inte klassikern Kan jag använda min katts p-piller? Och man läste och fnissade lite generat ibland och så var det inte mycket mer med det. Sex var lite tabu, och det kanske inte heller är det bästa, man vågade inte skaffa p-piller eller kondomer för det var i stort sett samma sak som att ställa sig på torget och skandera Jag ska knulla, Gud så pinsamt. Den tiden vill man ju förstås inte heller ha tillbaks.   

Men nu. Tidningar som har en målgrupp på tjejer i yngre tonåren fyller sida upp och sida ner med avancerade sextips. Till och med gamla hederliga Kamratposten har särskilda Kropp & Knopp-bilagor i vart och vartannat nummer känns det som. 
Varför tvångsmatar man 13-åringar med upplysningar om analsex och sexleksaker och tips i stil med Så suger du av din kille? samtidigt som könssjukdomar och tonårsaborter ökar för vilken gång i ordningen vet jag inte? Varför gör kvällstidningar sig smålustiga över en politiker, som dessutom är läkare, som tycker det här har gått en smula för långt? Om inte annat kostar det en slant med all denna sjukvård som följer i kölvattnet av dessa sexuella stormvindar. Med obehandlade könssjukdomar som leder till sterilitet som ska behandlas med provrörsbefruktningar. Så himla fel är det kanske inte att försöka mota Olle i grind? 

Och jag kan, utan att utse mig själv till moralens väktare, också tycka det har gått för långt.  Förr kunde det hända att man trodde sig vara den enda på hela högstadiet som inte haft sex, nu handlar det väl mer om att man tror att man är den enda på hela högstadiet som inte haft gruppsex, bondage, analsex, piercat könsorganen samt provat att vara bisexuell ett slag. Alla har gjort allt med alla och man kan återigen fundera på om vi har blivit så mycket lyckligare av det. 

Och sex säljer, om så bara genom en kvällstidningsrubrik. Men vem köper, och varför?
Och jag tycker att ni kan ta och fundera en stund på vem det är som tjänar på det.

tisdag 21 augusti 2007

Me and my bubblegum gun.

Idag bjöd Tord mig på ett efter-maten-tuggummi. På vägen tillbaks från lunchrummet blåste jag en bubbla. Eller jag försökte och misslyckades å det grövsta så att hela tuggummit föll till marken i slow motion, som ett visset löv. 

Framför mig gick min chef. I samma stund som den tänkta bubblan lämnade min mun och omsatte formeln för fritt fall från teori till praktik vände han sig om och bevittnade det hela. Det var en för mig mycket ovärdig situation, särskilt som hans kommentar till det hela var Men väx upp!

Min fråga är vad man gör i en sådan situation utan att förlora ansiktet. Fast jag tror inte det finns någon lag som förbjuder 39-åringar att blåsa tuggummibubblor. Men det är kanske bara en tidsfråga.  

Lovsång till lådfabriken

Det finns ett företag som heter Genarps Lådfabrik. De tillverkar bland annat träemballage i stil med lådor och lastpallar. 
Jag tycker de verkar asballa. De har för det första världens coolaste slogan på sin lastbil - Genarps Lådfabrik - Lådor Som Pallar. Det tycker jag är så genialt att jag blir lite upprymd bara jag ser den. Och så har de en så härligt kaxig ton. Man kan ju tycka att en lådfabrik kanske är...lite B. Inte så trendigt. Inget att skryta med precis. Men Genarps Lådfabrik håller verkligen ingen låg profil. De förevisar sitt produktsortiment med erbjudanden som begagnad EUR-pall för export i hela världen som om det vore något av det flashigaste man kan köpa. Utan att skämmas det minsta. Jag tycker det är skitfräckt. På riktigt.

Om vi inte har det, finns det inte
, hävdar de självsäkert på sin hemsida och fortsätter med löften som Då uppfinner vi det och tillverkar det åt dig. Man kan läsa om en morotsodlare som hade problem med att stapla morotslådor på varandra. Likt professor Baltazar gick Kent runt, runt för att hitta en lösning, skriver man i en uppsluppet familjär ton och jag känner en stor tacksamhet till den listige Kent på Genarps Lådfabrik som nu säkerställt att inte en morot krossas i onödan. Det känns fantastiskt bra. Tänk på det nästa gång ni köper era morötter.

Jag vill se Genarps Lådfabrik som den sista goda utposten i en ond värld. Jag vill tro att chefen är snäll och arbetarna glada och att alla är som en enda stor familj, från VD* till städerskan. Eller kanske till och med att VD själv tar ett tag med golvmoppen när det behövs så att städerskan får det lite lättare. Jag tror att det är mycket möjligt att det är så**.

Genarps Lådfabrik. Undrar om man kan placera sina pensionspengar där istället för i sjunde AP-fonden?

* Kent själv, han med morotslådorna. Han kan väl inte vara annat än en riktigt hyvens kille?
** Har jag någonsin  nämnt min rikt flödande fantasi och synnerligen lättflyktiga associationsbanor?

Men klockan åtta kan jag skrika ut mitt hat. Då är dom döva för min dröm och mina skrik och för mitt prat.

En gång i tiden, av skäl som är lite oklara, sökte jag jobb på ett fängelse. Det var nog inte så mycket att jag ville ha det utan mer för att se om jag kunde få det. Och för att mitt dåvarande jobb kändes så meningslöst och var så tråkigt att klockorna stannade och kanske var jag dessutom sur på min chef (inte han som tycker det är ovuxet att blåsa tuggummibubblor dock) och tänkte att nu jävlar. Eller nåt.  
Helt klart är i alla fall att jag inte hade den blekaste aning om hur det går till på ett fängelse eller vad det innebär att jobba där, för det var ju innan jag hade läst Den Gröna Milen och sett alla avsnitt av Prison Break på TV 3. Men jag sökte i alla fall en tjänst som fångvaktare, fast det hette något lite mer tidsenligt, och fick så småningom hem en skriftlig kallelse till intervju där det stod att man skulle anmäla sig i centralvakten klockan si och så på ett visst datum. Det var lite som om man skulle återvända från en permission, föreställde jag mig.

Jag infann mig vid fängelset på rätt datum och klockslag och såg mig omkring efter "centralvakten". Jag trodde att det skulle vara lite som på film, att det satt en beväpnad vakt i ett bås i anslutning till fängelsegrinden och så sa man vem man var och vad man hade för ärende. Men här fanns inget sånt. Det var bara ett skithögt staket, en imponerande grind, massor av taggtråd och inte en människa någonstans.

Så där stod jag och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jag hade föreställt mig att det skulle vara svårt att ta sig ut, inte tvärtom. Och detta var långt innan mobiltelefonernas tid, så jag kunde inte precis ringa och säga Här är jag, släpp in mig. Efter några minuters villrådigt väntande kom en man i blåställ. Han hojtade Det är Nisse, jag ska in till verkstan med grejer till Kalle i vad som verkade vara rakt ut i tomma luften. Men från en liten dosa som satt säkert två meter över marken och som jag därför överhuvudtaget inte lagt märke till, dånade en röst Okej, du kan komma in, och sedan riktigt röt den Och vem är du som står och trycker där bakom

Jag kan säga att det kändes ganska pinsamt att stå på tå och kommunicera med en aggressiv spökröst som var placerad högt ovanför ens huvud. Det var inte heller så himla lätt få pondus och eftertryck i sitt Eh, hejsan, jag skulle på anställningsintervju i den situationen, men insläppt blev jag i alla fall. Jag fick träffa Bengt, som var någon form av personalchef, han slank ner och öppnade en dörr någonstans i fängelsekomplexet och vinkade in mig.
Det första han när dörren slagit igen bakom oss var Nu är du inlåst och kommer inte ut om inte jag ger order om det. Hur känns det? och man skulle lätt kunna få intrycket av att vi skulle ägna oss åt avancerade BDSM-lekar. Och jag mitt fån svarade käckt att det kändes jättebra. Och det lät ju vid närmare eftertanke inte särskilt intelligent. Som om jag var en sån som ville vara inlåst. Som kanske gick igång lite på handbojor och föreslog hemliga möten i tomma isoleringsceller efter att ljuset släckts och fångarna var fullt upptagna med att planera sina rymningar. Fast å andra sidan hade det nog varit värre att svara att man upplevde ett visst obehag.

Intervjun gick inget vidare kan jag ju säga. Det var mitt livs första anställningsintervju (på mitt dåvarande jobb hade jag blivit anställd via ett cirka 10 sekunder långt telefonsamtal, Är du över 18 år? Kan du börja på måndag?) och jag hade ingen aning om vad jag skulle säga utan försökte mer ge såna svar som jag som trodde att de ville höra. Fast det var inga lätta grejer de frågade om precis. Vissa får frågor vad de skulle göra om de kom körande på en väg, förslagsvis på väg till en viktig anställningsintervju, och det visade sig att vägen var blockerad av en stor sten, och så får de alternativ som a. Vända och köra en annan väg b. Ringa efter hjälp. c. Försöka få bort stenen eller d. Något annat, jag har glömt vad det var. Men i alla fall. Enkla konkreta frågor att ta ställning till, och rimliga alternativ att välja bland, även om de alla kunde vara lika rätt eller fel.
Men det här. Jag fick bland annat fick jag frågan vad jag skulle göra om jag hamnade i en situation där jag var tvungen att kroppsvisitera en man från något arabland som vägrade låta en kvinna vidröra sina privata delar. Jag minns inte varför det prompt måste vara en man från något arabland, som om inte andra skulle kunna tycka det var lika pinsamt, och jag minns lyckligtvis inte heller vad jag svarade.

Sedan fick jag en fråga om jag hade någon erfarenhet av droger. Min första tanke var att svara nej, för det var och är officiellt sett rätt så med sanningen överensstämmande. Fast sedan tänkte jag att det kanske inte var så bra att säga så, för då kanske de trodde att man var helt blåögd och lät fångarna langa heroin helt öppet mellan cellerna, Vadå, det där är väl bara potatismjöl från vattkoppsepidemin här på avdelning 5? Det verkar ju aldrig gå över, vilken tur att man hade det redan som barn! Så där satt jag och försökte låta som om jag aldrig hade hört talas om knark samtidigt som jag visste allt om det. Nej, det gick som sagt inget vidare.

Slutligen fick jag en fråga om jag var stresstålig. Oh ja, svarade jag med ett övertygande leende, som om det vore någon form av personalförmån. Sedan försökte jag dumt nog avrunda med ett försök till lättsam anekdot om att vi hade en intresseförening för Novalucolkonsumenter på jobbet, så jag vet inte om jag framstod som så väldigt trovärdig i den frågan. Fast Bengt skrattade artigt och gav sedan order om att jag skulle friges. Eller åtminstone släppas ut. Och så skulle han höra av sig.

Jag fick förstås aldrig jobbet och jag var inte precis jätteledsen för det. Och Bengt gjorde sig i alla fall omaket att ringa till min chef, som jag lämnat som referens, och fråga vad jag var för en typ. Först blev jag lite smickrad och tänkte att jag i alla fall kanske var lite intressant som potentiell anställd. Fast vid närmare eftertanke kanske det mer handlade om att han ville kolla vad det var för rikspuckon som gick omkring helt lösa. Kanske var det så att de alla var med i något slags arbetsgivarnas hemliga brödraskap som höll ihop och liksom såg till att man aldrig skulle få några andra jobb än de allra tråkigaste och mest själsdödande? De där som mest av allt kändes som stöld av tid och stöld av liv. Som mitt dåvarande jobb.

Jag kanske rent av kunde ha sagt att jag hade erfarenhet av att sitta i fängelse?


 

måndag 20 augusti 2007

Nobody says anything on buses, and thats why people kill themselves.

Det där med ekonomi är tradigt tycker jag, fast jag vet att det finns ekonomer i min relativa närhet som inte håller med mig. Som tycker det är jättespännande med debet och kredit och periodiseringar och avskrivningar, men då säger jag bara: När artbestämde du en skalbagge i fält senast? Det har visserligen inte ett dugg med saken att göra, men vadå då*?

Men jag tycker att ekonomer kan få ägna sig åt ekonomipyssel, det är ju det de är till för får man förmoda. Det märkligaste är att man som lekman och mindre vetande ändå tvingas ha koll på så mycket ekonomiskt flum i vardagen. Man ska känna till vilken bank som ger den högsta räntan när det gäller sparande och lägsta när det gäller lånande, man ska följa sina fonders upp- och nedgång och köpa och sälja och välja och placera och investera. Och alla dessa val! Inte nog med att man ska rösta rätt, man ska även välja rätt telefonbolag, elbolag, bredbandsleverantör, försäkringsbolag, vårdcentral, snart blir det väl aktuellt att även välja leverantör av frisk luft. När varje andetag är en fråga om kvalitet, jag kan riktigt se hur detta ska marknadsföras.
Det finns oändliga valmöjligheter men väldigt begränsat med tid att sätta sig in i alltihop för att kännat att man gjort ett bra val. Och så fort man har bestämt sig för något så inser man ju ändå att man blivit blåst. När man väl bundit sig i 24 månader till en telefonoperatör där man får ringa överallt för 79 öre i minuten så kommer en annan och lovar att man ska ringa överallt för 69 öre i minuten samt får ett billigare bredband och en tredje lovar allt detta plus att man får en GPS på köpet om man bestämmer sig inom 14 dagar. När man hittat ett svinbilligt elbolag så kommer det alltid någon och säger Men har du tänkt på miljöaspekten? Och har man lyckats placera sina slantar på något fördelaktigt sätt så kan man ge sig fan på att vinsten från just det företagets hela produktion har slavats ihop av undernärda thailändska barnarbetare i små mörka källare.

Och frågan är om man mår så bra av all denna valmöjlighet? Var det ändå inte lite bättre förr, när det bara fanns Televerket och Elverket och man inte behövde bekymra sig om huruvida man gjort rätt eller fel i åtminstone just den aspekten? När man slapp ha ångest för att man inte har tid att sätta sig in i valet av rätt pensionsfonder. När man slapp känna att man inte hänger med i sin samtid bara för att man inte har järnkoll på var det är billigast att ringa, när man ändå inte hinner ringa någonstans.
För nu springer människor omkring som sönderstressade laboratoriemöss och funderar på om det ändå inte blir lite mer förmånligt att välja Tele 2 istället för Telia. Fast de har inte ens en gång tid att träffas för att ta en fika.
Det är möjligt att det är bra med konkurrens, att det blir billigare för användaren eller kunden i slutändan och sådär. Men frågan är om det är så mycket bättre. Om vi blir så mycket gladare. Om livet har blivit så mycket enklare. Om vi använder de pengar vi sparar till något vettigt som berikar livet.

Jag tror inte det.

* Det här kan mycket väl vara en av världens mest kraftfulla invändningar.

När jag ringer premiärministern. Eller i alla fall nästan.

I det yttersta marginalerna av min intressesfär finns en parant dam som heter Ulla-Britt. Eller möjligen Ulla-Britta. Jag talar i telefon med henne en eller två gånger om året och det konstiga är att jag aldrig lär mig vilket, Ulla-Britt eller Ulla-Britta, och det värsta är att hon är  en sån som är väldigt noga med att bli korrekt tilltalad och så sitter man där som ett annat skolbarn och blir liksom uppläxad i luren. Ungefär som jag föreställer mig att det skulle vara att prata med Margaret Thatcher och råka säga något ofördelaktigt om the tories. 
Hennes namn, Ulla-Britts eller Ulla-Brittas alltså, inte Margaret Thatchers, finns med i en intern adresskalender, och det står fel där med och aldrig att man minns vilken upplaga som är rätt. Det är som förgjort*.

Och så är hon en sån som inte svarar i telefon med sitt namn, utan med sitt telefonnummer, så att man varje gång nödgas fråga Är det Ulla-Britt jag talar med? Och då svarar hon Det är Ulla-Britta, så att man riktigt hör hur isbitarna klirrar mot a:et. Och tvärtom ifall man skulle drista mig att fråga efter Ulla-Britta. Det blir alltid fel, och det blir alltid väldigt pinsamt. 
Jag har försökt att liksom sluddra lite när jag frågar efter henne för att få det att låta som om jag säger både Ulla-Britt och Ulla-Britta på samma gång. Det går sådär kan jag ju säga. 
Jag tror jag ska börja fråga efter hennes man istället. Honom refererar hon själv till som Kalle, så det borde vara ett säkert kort. 

Fast tänk om han är en sån som insisterar på att bli kallad för Carl av alla utom den närmaste familjen? 
Jag tror det är dags att delegera det här uppdraget till någon som är bättre lämpad.

* En god idé vore ju annars att anteckna det rätta namnet, men efter ett samtal med Järnladyn är man så mentalt utmattad att den tanken helt enkelt faller bort. Och namnet med.  

Men här är det bara normalt.

Bidragsfusket ökar, läser jag i en kvällstidning. Och mest av allt fuskas det med föräldrapenningen. 
Till största delen beror felaktigt utbetalda belopp på att föräldern arbetat och samtidigt fått tillfällig föräldrapenning, läser jag i en utredning som Riksförsäkringsverket och Försäkringskassorna gjort. Som väl får antas vara ett större sanningsvittne än aftonbladet.se.

Men jag förstår inte riktigt. Där jag jobbade när mina barn var små fick man inte anmäla sig själv till försäkringskassan. Man ringde till jobbet och sa att man var sjuk eller skulle ha vård av barn och vilken unge det gällde, och sedan anmälde jobbet detta till försäkringskassan. Och när man var tillbaks igen så ringde jobbet och anmälde det. Det var en enkel procedur som inte tog många minuter att handlägga från jobbets sida, och jag minns att vi tyckte det var skönt att bara ha ett samtal att ringa på morgonen och slippa sitta i försäkringskassans telefonkö i vad som kändes som timmar i svinottan med febriga barn klängande på en.


Inte vet jag om detta var något man infört på just den arbetsplatsen på förekommen anledning, men det gick i alla fall inte att uppbära tillfällig föräldrapenning samtidigt som man var på jobbet*. Jag förstår inte varför man inte tillämpar det på fler arbetsplatser. Åtminstone har jag aldrig hört talas om att man gjort så någon annanstans, vilket förstås inte innebär att det inte förekommer. Man kan ju hoppas det. Det känns som att det vore lättare att göra på det viset än att försäkringskassan ska avsätta en massa resurser till att kontrollera huruvida folk är på jobbet eller ej. Det borde bli billigare också. Fast jag är ju inte ekonom, så jag vet ju inte.  

* Däremot kom man förstås inte åt de som fuskade med att ta ut tillfällig föräldrapenning fastän barnen inte alls var sjuka. Det problemet har jag ingen lösning på.

söndag 19 augusti 2007

Och alldeles utanför flyger hela livet förbi.

Härförleden talade jag med Folksam i något trivialt ärende som rörde mina försäkringar. Jag fick svar på det jag ville veta och började raskt runda av samtalet, för så himla roliga är de inte på Folksam att jag vill tala med dem för mitt eget höga nöjes skull, och jag antar att det omvända också gäller. Men då sa Folksam-människan lite förtroligt: Förresten, när jag ändå har dig på tråden...Vem förvaltar dina pensionsfonder?

Det ska väl du skita i, svarade jag. Inte. Istället sa jag käckt De förvaltar sig själva i sjunde AP-fonden. Det var antagligen helt fel svar. Man förväntas ha koll på sånt när man är i min ålder, och det har inte jag fastän jag är i min ålder. Eller, jag vet ju var de är. De är i sjunde AP-fonden eftersom jag tycker allt sånt här är så outsägligt långtråkigt och ointressant. Redan när det skulle bli aktuellt att välja hur man ville förvalta de surt förvärvade slantar man aldrig sett röken av kastade jag kategoriskt vartenda förslag i pappersinsamlingen, sedan jag förvissat mig om att man inte var tvungen. Jag valde att inte välja. För jag bryr mig inte. Jag skiter i var de är och hur det går och vem som förvaltar dem. Faktiskt. Sådär, nu är det sagt.

Fast Folksam-människan var av en annan uppfattning. Han pratade lyriskt på om hur förmånligt det skulle kunna vara att låta Folksam få fingra på mina fonder, och hur förnämligt det var att själv få välja var man ville ha sina pengar, och i det läget kändes det inte riktigt sportsligt att invända att en man jag nästan dejtat* jobbade som fondmäklare och han sa att sjunde AP-fonden var den som gick bäst av alla, eller åtminstone den som gick minst dåligt. Detta uttalande  tog jag till mig utan källkritik, men vid närmare eftertanke kan det mycket väl ha varit ett försök att få mig i säng, Vill du hänga med hem och kolla i min aktieportfölj? som ett alternativ till att titta på etsningar. Fast det gick ju aldrig riktigt så långt.
Så mest för att bli av med honom, Folksam-människan alltså, bad jag att han skulle skicka hem något papper som jag kunde läsa igenom och ta ställning till det, för detta var inget jag kunde avgöra lättvindigt. Vilket förstås var en grov lögn, även om jag faktiskt ögnade igenom papprena när de väl kom. Det var lite rörande att se att Folksam-människan kryssat för de fonder han tyckte att jag skulle välja, trots att hans propaganda delvis gått ut på hur himla bra det var att själv få välja. 
Fast sedan kastade jag alltihop i pappersinsamlingen.

Sedan fick jag lite dåligt samvete, framför allt eftersom alla verkar ha sån järnkoll på sånt här och ibland kan det kännas lite ovärdigt att skräna Det är inte rock’nroll som ursäkt för att inte ha koll på tråkiga saker. Så jag tog mig samman och surfade in på ap7.se för att åtminstone försöka vidga mina vyer en smula. Vuxet, tänkte jag gillande om mig själv i några sekunder. Sedan läste jag de två första meningarnna som löd Den strategiska portföljen styr den långsiktiga fördelningen mellan olika tillgångsslag, som t ex aktier och räntebärande tillgångar. Spararens avkastning avgörs till största delen av den strategiska tillgångsfördelningen. och höll på att falla i koma av tristess.

Jag gav upp direkt. Ekonomi är så...avtändande. Samt fullständigt obegripligt. Ska det handla om siffror ska det vara en rejäl differentialekvation, löst med Runge-Kuttas** klassiska metod eller liknande. Matematik är vackert. Ekonomi är fult.    
Men sedan läste jag någon som såg ut som en slogan: Den som inte kan eller vill välja ska få minst lika bra pension som andra - det är det vi jobbar för, och det kändes himla bra. Så himla bra att jag kunde surfa bort från ap7.se utan några som helst samvetskval, i trygg förvissning om att det någonstans finns någon som begriper sig på det här som liksom ordnar upp det hela utan att jag behöver bry mig. För det gör jag inte.

* Det hela rann dock ut i sanden av någon anledning. Ola, om du läser det här så kan du gärna höra av dig så kan vi träffas och sammanfatta sjunde AP-fondens fördelar över ett glas rött. Nej, jag skämtade bara. 
** Först trodde jag att Runge-Kutta var någon slags excentrisk vilde från någon avlägset belägen söderhavsö, en slags matematikens idiot savant som löste tredjegradsekvationer med hjälp av kokosnötter (jag medger att mina associationsbanor är synnerligen lättflyktiga ibland). Jag blev superbesviken när jag sedan upptäckte att det i själva verket handlar om två personer, Carl David Tolme Runge och Martin Wilhelm Kutta. Och de var tyskar båda två och ville förmodligen inte kännas vid några kokosnötter. Tråkmånsar.  

lördag 18 augusti 2007

Och då stannar västanvinden för att höra vem som tog mitt i rosorna så stora tunga steg.

Jag såg på nyheterna att nu har Ingmar Bergman gått till den sista vilan. Hans frånfälle har inte berört mig nämnvärt och jag har fortfarande inte för avsikt att bli lyrisk över hans verk. Jag förstår mig inte på dem. Inte för att jag har sett alla, men jag har inte imponerats av det jag sett. Så även om man inte begraver en skitstövel så kommer jag i alla  fall aldrig att insistera på att få se om Viskningar och rop

Vad som upprör är som vanligt den hyenamentalitet som vid sådana här tillfällen får kvällstidningredaktioner att gå man ur huse. Familjen hade planerat begravningen i tysthet, men någon hade "läckt" och vips var kyrkan omgiven av sensationslystna som skulle snoka i allt från vilka kändisar som var där till vilka psalmer som sjungits. Det är väl att sjunka så lågt man kan komma, riktigt ovärdigt. Visa lite respekt för fan. 
Och så aftonbladet.se då: Familj och vänner gick fram till viloplatsen och lade ner sina blomster. Flera neg och bockade inför kistan. Ja, man brukar göra så på en begravning. Det har ingenting med Ingmar Bergman att göra.

Fast sedan undrar jag lite varför man hade valt kistbärare som var så uppenbart olika långa att hela kistan lutade betänkligt. Kunde ingen ha regisserat denna sista färd så att man slapp oroa sig för att fogarna skulle ge vika och Mästaren skulle rasa ur sin "enkla, lokalt snickrade furukista"?  
Det hade blivit en scen som nog hade passat i någon av hans filmer.

fredag 17 augusti 2007

Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa.

Igår läste jag i någon gratistidning (dock inte Se&Hör, för den hade ju mullbänks-indiern lagt beslag på) på tåget att det är många människor som ringer till myndigheter och anmäler att folk i deras relativa närhet fuskar och fifflar. Man ser eller hör något, och vips har försäkringskassan eller skatteverket fått ett anonymt samtal från vän av ordning.

Det tycker jag är helt i sin ordning, för jag är själv vän av ordning. Jag tycker det är för jävligt att folk jobbar fastän de är sjukskrivna eller har a-kassa, låtsas vara ensamstående för att få mer i bostadsbidrag, tar ut tillfällig föräldrapenning samtidigt som de är på jobbet, och så vidare. Jag tycker det är moraliskt förkastligt och jag tycker att dessa människor, som förstör för andra så att alla istället ska drabbas av försämringar, inte förtjänar något annat än att åka fast och straffas för det de gjort.  Och jag skulle verkligen inte dra mig för att själv anmäla någon som satt och skröt om sitt bidragsfusk. Ni borde ta mig fan skämmas, hör ni det?

Men i artikeln är det istället nästan lite ett löjets skimmer över de som tycker att rätt ska vara rätt. Då ringer bekymrad allmänhet och tipsar myndigheten. Anonymt. skriver man bland annat, som om det i det närmaste vore något skamligt att tycka sådant här är fel. Är det någon som har missförstått andemeningen i åttonde budet och tror att den är "du skall icke skvallra"?
Läser man sedan vidare får man dessutom reda på att Gemensamt för myndigheterna är att en stor del av tipsen kommer av avundsjuka.

Ursäkta, men hur fan kan ni veta det? Det är väl inte precis så att någon ringer och säger Hej, jag vill vara anonym, men jag är så avundsjuk på min granne som har renoverat sitt hus. Sånt har minsann inte jag råd med. Det är så orättvist! Han fuskar säkert sig till högre bostadsbidrag, och dessutom tyckte jag att han pratade polska så han jobbar säkert svart också. Gud så fuskigt. Kan ni kolla upp det, tack!  Eller ska man gissa att det är den uppringda myndigheten som ställer frågan Och vad är anledningen till detta samtal? och så svarar folk Jo. jag ringer för att jag är så avundsjuk! Verkar det sannolikt? Skulle inte tro det. Skärpning, gratistidning!  (tror det var City Malmö Lund)

Och varför pratar man om just "den svenska avundsjukan"? Varför skulle detta vara just en typisk svensk företeelse? Finns inte avund och missunnsamhet någon annanstans i världen än här?
För att då undvika det förfärliga att bli beskylld för en av de sju dödssynderna, vad ska man göra istället? Hålla tyst och sluta bry sig, sköt dig själv och skit i andra som om likgiltighet vore en dygd? Eller att själv börja utnyttja systemet bara för att andra gör det och då behöver man själv inte heller ha någon moral?

De flesta normalt funtade människor skulle väl inte tveka att ringa polisen om de råkade bevittna ett bankrån. Men när det gäller stöld från stat, kommun och det egna sociala skyddsnätet verkar det helt plötsligt inte vara lika självklart att man ska agera. Då framstår man som avundsjuk och missunnsam och en skvallerbytta. 
Man kan ju verkligen undra vad det beror på, och vem det är som tjänar på det.

torsdag 16 augusti 2007

There is no spoon!

Jag läser (gissa var) om ett kraftigt jordskalv i Peru, som dödat minst 29 och skadat omkring 250 personer. Det är förstås hemskt, men jag kan ändå inte låta bli att irritera mig på rubriken och uttalandet "Husen svajade som i en film. Det var mycket kusligt", sagt av Jane Jansson, 29, eller åtminstone tolkat av aftonbladet.se:s journalist.

Men Gud hjälpe mig. Om man ska göra ett reportage om ett jordskalv med skadade och döda finns det väl tillräckligt mycket att skriva om ändå, utan att behöva fylla ut med Jane Janssons* ögonvittnesskildringar?  Har man som journalist inte mer fantasi än så borde man vara en skamfläck för sitt skrå och rullas i tjära och fjädrar. Eller åtminstone ha vett att tycka det är lite pinsamt att ha sitt namn under en sådan artikel.** 


Och vadå "som i en film"? Har man så snäva referensramar att man inte kan relatera till saker som händer på riktigt utan att tvingas hänvisa till någonting som Hollywood rört ihop för att tjäna en handfull dollar***? 
Och vad är det för kuslig film med "svajande hus" som åsyftas? Poltergeist? Huset som Gud glömde? Äntligen hemma? Fast jag betackar mig för svaret. Jag vill nog helst ingenting veta.

* Förlåt, Jane. Det är inget personligt. 

** Jag tvivlar på att Aftonbladets Olof Jönsson läser detta. Men om så vore fallet så står jag för att jag tycker att det var ett dåligt reportage.

*** Ok, jag erkänner. Varje gång jag åker tunnelbana uttalar jag orden "Det här är som i Matrix". Jag är ju från landet. Och det händer inte så ofta, och dessutom behöver man inte läsa om det i tidningen efteråt. Hoppas jag. 

När alla andra ser Rapport och Aktuellt

På tal om saker som är som i filmer. Idag besökte jag Hässleholms järnvägsstation. Eller resecentrum heter det väl kanske nu för tiden. Ett resecentrum brukar vara något av en samlingsplats för diverse vinddrivna existenser och Hässleholm är inget undantag. Oftast sitter de vinddrivna bara där och mumlar och sluddrar lite otydligt med varandra och åt förbipasserande och man lägger inte mer märke till dem än man gör med bänkarna i väntsalen. De hör så att säga till inventarierna.
Idag hedrades i alla fall resecentrum med ett lite mer färgstarkt inslag i a-lagsfaunan. En jovialisk rundlagd herre i femtioårsåldern med en trettiosjua Smirnoff stadigt förankrad i högerhanden. Han satt på en bänk utanför väntsalen och höll låda, och han pratade en stockholmska som hade gjort vilken söderkis som helst grön av avund. Eller pratade var nog inte rätta ordet, för han hade röstresurser som inte var av denna världen. Jag hörde vartenda ord han sa, trots att jag stod 20 meter därifrån och lyssnade på Rage Against The Machine i mina Koss Spark Plug som nästan stänger ute allt ljud även om man inte har musiken på.  Tjena tjena, dånade det med tordönsstämma över resecentrum så fort någon gick förbi, och det gjorde det ju hela tiden. Varje gång han fick syn på något som han kunde identifiera som motsatt kön vrålade han Hallå hallå älskling, kan du runka mig med vita handskar? Det var det ingen som kunde. Eller ville. Då tog han en klunk ur flaskan och skrattade då det dånade över halva Hässleholm innan han satte igång med sitt Tjena tjena igen. Man kan inte påstå att det vilade några som helst ledsamheter över denne pilsnerfilmsdialektens siste förvaltare. Det var nästan så att jag förväntade mig att en fryntlig polis på cykel skulle komma och hötta godmodigt med batongen och säga Men hör nu Nilsson, nu får Nilsson allt ta och packa sig hemåt. Annars ska en annan se till att Nilsson hamnar i finkan. Godafton på sig! Men så roligt blev det aldrig.   

Bredvid mig satte sig en man med indiskt ursprung. Han hade kostym och portfölj och såg strikt affärsmässig ut. Han tog upp en vit näsduk ur fickan och baddade försiktigt sin panna eftersom det hotade att tränga fram en svettdroppe. Han torkade nogsamt av sina händer, vek prydligt ihop näsduken och stoppade tillbaks den i fickan igen. Sedan plockade han helt oväntat fram en dosa snus och satte effektivt igång att packa ihop den största mullbänk jag sett i hela mitt liv. Den tryckte han upp under överläppen med sådan kraft att överskottet föll som ett stilla duggregn över slips och skjorta. Därefter plockade han upp och fördjupade sig i ett kvarglömt nummer av Se & Hör och var som döv och blind för denna världen. Särskilt intresserad tycktes han vara av Carolina Klüfts förestående bröllop.  

Sedan kom tåget och det var kanske lika bra. There is no spoon!

onsdag 15 augusti 2007

And that by chance if an honest man such as yourself should make enemies, then they would become my enemies. And then they would fear you.

Jag läser på aftonbladet.se, denna ständiga källa till förundran, att Mumintrollet blivit halshugget. Det var natten mot måndagen som några grannar hörde ljud av en såg borta vid området där statyn står. Sedan for en bil iväg och trollet var skändat. Och så en bild av ett huvudlöst mumintroll som står och vinkar i blindo till barn som inte längre vill gå dit och leka. Det var grymt gjort, säger den förskollärare som man anar var först på platsen för detta makabra dåd. 
Vilket scoop, vilken underbar skjutjärnsjournalistik. Att använda ord som "skända" och "halshugga" när det handlar om att någon sågat sönder en frigolitstaty av ett finskt troll av tvivelaktigt ursprung, det är nästan för mycket att smälta i en och samma artikel. Som jag skrattade.

Och personligen tycker jag att det inte var en dag för tidigt. Jag hatar varje millimeter av de där sävliga bleka varelserna och får kraftiga olustkänslor av hela situationen i Mumindalen. Och det är visst inte riktigt politiskt korrekt att känna att man helst av allt vill gå lös med ett schysst järnrör på de där vidriga figuernas klumpiga lekamina och jämna dem alla med marken. När det gäller sjuttiotalsbarnprogram finns det ju annars mycket att hänga upp sitt hat på; Vilse i pannkakan, clownen Manne, allt med Slas, för att bara ta några exempel. Men säger man ett enda ont ord om dessa tveksamma litterära skapelser så tittar folk på en som om de precis hade kommit på en med utstuderad grymhet mot en värnlös kattunge. Näää...dom är ju så mysiga, säger de med huvudet på sned och ler ett inåtvänt leende när de minns lyckliga stunder med snusmumrikar och hattifnattar. Men stick och brinn.  


Men jag måste erkänna: Det känns mycket oroväckande att det finns någon som har ett avsågat Mumintrollhuvud i sin ägo. En person som helt uppenbart är på fri fot. Jag undrar vad de ska ha det till.  
Kom tillbaks Don Corleone, allt är förlåtet.

tisdag 14 augusti 2007

När polisen sprängde lönnkrogen sa jag "Skål för friheten!"

Samtal i tvättstugan mellan mor och utflugen dotter anno 2007. 

Puppan: Herregud vad mycket tvätt du har. Jag skulle aldrig kunna tvätta så sällan som du gör. Jag tvättar hellre flera gånger i veckan istället för att tvätta hundra maskiner varannan vecka. 
Jag: Det här är fyra maskiner, inte hundra.
Puppan: Det är nog vad jag tvättar varje gång jag tvättar.
Jag: Ja, men så byter jag inte kläder fem gånger om dagen heller som du gör.
Puppan: Nej, men man måste ju...Det kommer ju sprit och sånt på dom.
Jag (uppgivet): Men herregud...
Puppan (lugnande): Men du behöver inte vara orolig, mamma. Det är bara sprit...Inte knark!
Jag: Nähä...
Puppan: Och vet du vad min kompis Felix säger? Han säger att han är trött på knark.
Jag: Är det meningen att jag ska bli lugn nu?

...och när jag hör vad dom lärt sina ungar så blir en gammal rebell lite matt.

Jag läser i dagens aftonbladet.se att nu ska lärarna få rätt att beslagta bland annat elevernas mobiltelefoner under skoltid. Det var ju på tiden kan man ju tycka, för det är väl ändå inte för att sms:a och prata i telefon som man som elev befinner sig i ett klassrum. Men ändå ska eleven kunna vägra lämna ifrån sig sin mobil eller annat störande föremål och då kan och får inte läraren göra något, för de får inte "ta den med våld".

Men snälla! Det handlar väl ändå inte om att lärare ska banka eleverna medvetslösa mot bänkarna för att få dem att lämna ifrån sig grejer som inte har i klassrummet att göra? Vad hände med det där att vuxna bestämde och barn löd? Kan den som hittat på detta vänligen förklara hur det är tänkt att lärare och andra ska få ungarna att göra som man säger när de uppenbarligen är totalt maktlösa så fort en unge säger nej? 
Det här låter kanske auktoritärt, vilket tydligen är helt ute, men det är väl ändå den som är vuxen som ska dra upp riktlinjer för uppförande och se till att de efterföljs? Men vad liknar detta? Man "får lov" att beslagta mobiltelefonen, men bara om eleven själv vill. Man kan bara föreställa sig ordväxlingar som -Kan du vara snäll och ge mig din mobiltelefon? -Aldrig i livet! -Nähä, okej då...Kan ni slå upp sidan 27 i geografiboken? Och jag skulle aldrig någonsin stå ut med att vara lärare för jag skulle aldrig klara av att handskas med alla dessa föräldrar som tydligen går man ur huse och hotar med polis så fort någon sagt åt deras unge att till exempel lämna klassrummet för att den uppfört sig illa. Vad är det för föräldrar som håller på så? Vad har de för värderingar och mål med sina liv, och hur vill de att deras barn ska bli?

När det handlar om till exempel hundar så är det ju allmänt känt hur viktigt det är att man fostrar dem med en fast och konsekvent hand. För annars vet inte hunden vem som är ledaren av människan och hunden och blir alldeles oregerlig. Men när det gäller barn så får man tydligen vara alldeles naturdum i sitt ledarskap utan att det ifrågasätts, det är helt legitimt att liksom resonera sig fram redan med småbarn, i stil med Ska vi gå hem nu då? Vill du äta nu? Ska du ha mössa på dig? Vill du gå och lägga dig nu? och sedan inte förstå varför ungen säger nej till allt. Jag blir precis matt av att lyssna på sådana dialoger, ingen skulle väl få för sig att vänligt säga Vill du sluta skälla nu? till hunden, och sedan inte göra någonting när den inte löd? En sådan människa skulle man kalla för en dålig hundägare, men dåligt ledarskap när det gäller barn finns tydligen inte med i samma världsbild.  

Sluta var så förbannat mesiga. Det är inte kränkande mot barnet att den som är vuxen bestämmer, det är liksom meningen att det ska vara så. Det är ens förbannade skyldighet som vuxen att fatta beslut åt barnen tills de är så gamla att de begriper sitt eget bästa. För det gör de inte när de är barn, och oftast inte när de är tonåringar heller. Det tar ganska många år att lära sig det. Och vem ska lära dem?