måndag 31 december 2007

I väntan på Godot

Jag läser i dagens Aftonbladet om en höggravid 22-åring som "gömmer sig i Sverige" för att man "tror" att hon har diagnosen Münchhausen by proxy och att socialen därför kommer att ta barnet ifrån henne.

Artikeln bygger förstås, som de flesta andra kvällstidningsartiklar, på en stor mängd antaganden och det känns meningslöst att spekulera i huruvida någon gör rätt eller fel när man inte har tillgång till fakta.
 
Men medge att det verkar lite märkligt att kunna få diagnosen Münchhausen by proxy, som innebär att man skadar sitt barn för att själv få uppmärksamhet, innan barnet ens är fött. Saknas det inte något för att diagnosen ska bli komplett, till exempel ett barn?

Och då stannar västanvinden för att lyssna vem som tog mitt i rosorna så tunga steg

Jag är inte mycket för att fira nyår. Så om ingen med hot om våld tvingar med mig ut på festligheter så kommer jag att tillbringa kvällen tillsammans med me, myself and I, och vara fullständigt nöjd med det.

Fast det kändes som att det var lite SIF-varning* när jag kom inhasandes på Ica Kvantum en kvart före stängningsdags och köpte en burk Ben & Jerry's och en deckare av Camilla Läckberg. Kassörskan log uppmuntrande mot mig och berättade att hon precis läst boken och att den var JÄTTEBRA. Jag undrade mest om hon tyckte att jag var en tragisk person.

Hade det här varit en film så hade både Nicholas Cage OCH Kurt Russell också varit på Ica Kvantum samtidigt, och blivit handlöst förälskade i mig och kastat ifrån sig varukorgarna och så hade vi ätit supé och druckit champagne i min enorma vindsvåning med utsikt över hela New York...eller nåt. 

Tursamt nog är det här ingen film. Jag har nämligen verkligen ingen lust att dela med mig av min Ben & Jerry's Phish Food till NÅGON. Sorry.

* SIF = Samtalsämne I Fikarummet

Vin, kvinnor men ingen sång (än)

Här sitter jag och liksom rundar av det gamla året med att dricka ett ekologiskt rödvin som jag har glömt vad det heter. Jag gör absolut inga anspråk på att vara någon vinkännare, men gott är det. Och ekologiskt. Jag köper gärna ekologiskt vin. Det känns fint i själen. Vinet ädla känslor föder, som det brukar heta, och det ekologiska borde ju smälla dubbelt så högt kan man ju tycka.

Jag har en väldigt avancerad korkskruv. Den tillhör egentligen ett ex, men eftersom vi av olika skäl inte längre skulle drömma om att ens säga hej till varandra om vi så spolades i land på en öde ö som enda överlevande efter ett skeppsbrott så har jag verkligen inte för avsikt att bryta tystnaden för en korkskruvs skull. Och jag är för övrigt inte den som inte skulle skulle kunna tänka mig att dra nytta av andras kvarglömda grejer, särskilt inte om de är dyra.

Korkskruven är väldigt avancerad, som sagt. Den ser i det närmaste ut som någonting som skulle kunna användas till att docka ett rymdskepp, eller en del av Hubble-teleskopet som lossnat och råkat hamna i min kökslåda av misstag. 
Förr var korkskruvar ett trähandtag med en vidhängande spiralformad grej, eller ett bihang till den schweiziska armékniven som man aldrig använde eftersom man sniket höll sig till de prisvärda hyllorna där flaskorna med Kir och Aurora borgade för både fyllehångel och kaskadkräkningar under sina skruvkorkar.

Jag var skitgammal första gången jag använde en korkskruv. Typ...37 år. Eller något sånt. Och då skulle jag till att använda den avancerade, inför publik. Det var inget drömscenario precis. Jag hade behövt öva lite först, och jag ångrade bittert alla gånger jag delegerat uppdraget till någon annan i sällskapet. För det tog oerhört lång tid och var även oerhört pinsamt, för det slutade med att jag fick plocka fram min schweiziska armékniv ur handväskan och gå loss med den på flaskan som en annan hillbilly.

Grejen är att om man är ingenjör så förväntar sig folk, särskilt de som inte själva är ingenjörer, att man ska vara en hejare på allehanda tekniska prylar, inklusive kvantmekaniska korkskruvar. De struntar i att man kan tala lättsamt i timmar om parallell-axiomet kontra icke-euklidisk geometri, de vill ha vin i sina glas. Av mig. Nu. Och så får jag stå där och fumla tafatt med min hyperspace-korkskruv i flera svettiga minuter och i sinom tid tvingas sila bort korksmulor med en tesil samt utstå allsköns smälek för att jag inte klarar det som Carl-Jan klarar med förbundna ögon och ena armen bruten. Egentligen borde jag väl skaffa mig en enklare form av korkskruv, som jag kan lära mig att hantera utan förödmjukelse, men så fan heller.

Och nu ikväll när jag var utan vittnen, ja då gick det förstås hur lätt som helst att öppna flaskan. Det riktigt inbjuder ju till att sitta och dricka själv och bli en sådan där tragisk rödvins-på-gränsen-till-alkoholist som det står om i söndagsbilagorna. Fast då kan man ju lika gärna bli en bag-in-box-kärring på allvar och slippa allt krångel med korkskruvarna. Skål för fan. Och gott nytt år.

söndag 30 december 2007

Sex appeal

Nu har jag kastat lystna blickar på 80-talsversionen av Kurt Russell. Det var ögongodis som hette duga, fast han är snygg fortfarande. Han är väl kanske inte riktigt att betrakta som liggbar i rollen som Stuntman Mike i "Death Proof". Eller jodå. Jag är lite svag för axlar. Världens snyggaste axlar sitter på handbollsspelaren Ola Lindgren. Därefter kommer nog Kurt Russells axlar.  

Det är lite oklart var Nicholas Cages axlar hamnar på den här skalan, men när det gäller Nicholas är jag inte så kinkig. Jag kan tänka mig att ta hand om honom även om han ser ut som en flaska.
Det hade nog aldrig Meg Ryan gjort.

I morgon ska jag försöka skriva något djupsinnigt.

Bytte ni stegen mot en dörr?

Häromdagen när jag var ute och gick såg jag någon slags rovfågel av en för mänskligheten förmodligen helt okänd art eftersom det varken var glada eller ormvråk, som ryttlade över ett hjorthägn och då blev jag fascinerad över att det överhuvudtaget finns ett sådant ord: ryttla. Jag vet inte vad jag skulle ha gissat att det betydde, men det låter som något helt annat än vad det är*.

Det konstigaste ordet jag vet är "frass", som finns omnämnt i boken Ecology and Field Biology av Robert Leo Smith. Den korrekta betydelsen är "the fecal material of caterpillars", alltså "skalbaggsskit" på ren svenska. Man kan bara försöka föreställa sig vilka vedermödor som förlöst skapandet av detta ord, hur männsiskor i århundraden suttit och känt sig oförmögna till kommunikation kring detta tema. Eller hur det nu kommer sig att det finns en sådan glosa.

Detta vore kanske något för Fredrik Lindström att bita i.

* För er som inte känner till det är "ryttla" när fåglar står stilla i luften genom att slå snabbt med vingarna.

Has the British aristocracy lost all sense of decency?

Jag känner att jag nog borde bli lite bättre på fåglar. Jag har ju ändå läst en massa biologi, fast jag gick aldrig färdigt fågel- och fiskkursen, så jag kan bara det som är mitt emellan. Det är i och för sig inte så illa, men jag känner att det finns luckor i min allmänbildning som borde täppas till.

Fågelkursen med tillhörande läten var något av ett hår av hin, och även fiskkursen kändes som ett fullkomligt oöverstigligt hinder. Vi skulle lära oss 50 fiskar, och jag och min kompis kunde bara typ...guppy, och den var inte ens med. Vi bestämde oss för att systematiskt ta oss igenom läroboken genom att plugga in en fisk om dagen. Jag kan avslöja att vi aldrig ens kom så långt som till abborre, för fiskboken gick inte i alfabetisk ordning utan började med den mest primitiva ordningen, familjen pirålar. Pirålen är typ en blind broskslamsa som tillbringar sitt liv med att ligga nedgrävd i bottensediment och äta as. Den börjar sitt liv som hane, sedan blir den hermafrodit och avslutar sitt liv som hona. Det vore kanske en inkarnation att fundera över för den som önskar ständigt unga älskare.

Fiskar har i alla fall väldigt fantasieggande namn och man kan verkligen undra hur de som namngivit de olika arterna har tänkt. Eller vad sägs om Tvåfläcklig dubbelsugare, Blåkäft, Slampiskare, Håkäring, Skoläst, Prästfisk, Sillkung, Krumnosig havsnål, Klykskrabb, Paddulk, Tjockläppad multe, Spetsstjärtat långebarn, Jeffeys smörbult och Randig sjökock? Alla hämtade ur boken "Fiskar i färg". Vem som helst fattar väl att det är fullständigt omöjligt att lära sig 50 fiskar med sådana namn utan att i det närmaste skratta ihjäl sig.

Men jag kan i alla fall guppy och pirål, så man kan ju säga att fiskkursen ökade mina kunskaper med 100 %. Det är inte så illa. Man skulle faktiskt kunna säga att jag lärt mig väldigt mycket om fiskar.

lördag 29 december 2007

Hur gör djur?

Idag vågade jag mig in till stan i tron att den värsta mellandagsrea-hysterin hade lagt sig. Det hade den inte. Folk rörde sig lika målmedvetet som legosoldater och hela stan var som ett enda stort slagfält. Systembolaget ska vi inte tala om. Det var rena rama Roskildefestivalen, minus musik.

Som tur var skulle jag bara till Clas Ohlsson för att köpa rakblad och en krok. Det låter lite som att jag är ute efter accessoarer för att döda någon, men fullt så illa  var det inte. På Clas Ohlsson var det inte rea och därför inte fullt lika mycket folk. Kö till kassan var det lik förbannat, men det är bara att bita ihop och härda ut. 

Av någon anledning var rakbladens placering i kassorna könssegregerad, så när jag väl kom fram till kassan så fanns det 70 000 olika sorters rakblad för män och 0 för kvinnor. Jag var tvungen att med livet som insats lämna min plats i kön och dyka tvärs över gången till nästa kassa för att hitta tjej-rakbladen.

Jag är lite osäker på vad som är politiskt korrekt att göra i en kö. Får man egentligen lämna den för att gå och hämta något, eller har man då förverkat sin rätt att behålla sin plats och måste ställa sig sist igen? Det känns som att "att köa" är det som står högst upp på Den Stressade Nutidsmänniskans hatlista,så man vet aldrig vad för slags känslor man rör upp hos folk om man bryter mot en oskriven regel. Se bara på Michael Douglas i Falling Down.

Bonde söker frid

Förra säsongen följde jag "Bonde söker fru" rätt så slaviskt, bland annat för att jag känner en som var med. Eller det gör jag inte alls, men min pappa känner hans pappa. De har bytt baggar med varandra, till exempel. Det är lite annat än att möte Lassie på Stureplan.

Bland det roligaste förra säsongen var när damerna som flockades som yra fjäderfän runt Per Martin på Österlen skulle åka och handla, och Per Martin hänvisade dem till Bo Olsson och de fattade ingenting utan bara helt sävligt "Vadååå, menar du CLAS Ohlsson eller?" Hahaha, fast det är nog bara roligt om man plågats i tid och otid med den lokala mardrömsjingeln Hos Bo Olsson i Tomelilla HEJ, där får du mest för pengarna! 

Så roligt blir det nog aldrig mer. Men om några år kanske TV4 kommer med uppföljaren "Bonde byter fru". Alla går visst på swingers-klubb nu för tiden, till och med Sting. Det är ingen ordning med världen längre.

"I den här lådan har jag min bästa vän. Han heter Willy. Willy är en riskaka"

Jag är inte mycket för det andliga, men en bekant till mig besökte för ett tag sedan en andlig rådgivare för att...ja, få råd, antar jag. Jag var inne och läste lite på den andliga hemsidan för skojs skull, och det var skojigt även om jag misstänker att det inte var meningen att det skulle vara det.  Där fanns bland annat en behandling som hette "Öronljus" och som påstås vara en gammal folkmedicinsk metod. Det går på det stora hela till så att man stoppar in ett vaxljus i örat och tänder på, och vips har man botat allehanda krämpor från vaxpropp till huvudvärk och stress. 200 spänn kostade kalaset och jag är mycket nyfiken på om någon har nappat på detta erbjudande och vågar berätta om det efteråt utan att skämmas.

Jag hade nog varit skeptisk till den andliga rådgivningen ändå, även utan att ha läst om öronljusbehandlingen. Min bekant avslöjade att hon via denna rådgivning lärt sig att tillfråga en sten i kniviga situationer. Inte vilken gråsten som helst förstås, utan en bergskristall. Man håller den i ena handen och så ställer man en ja- eller nejfråga, och så står man stilla och blundar och om man vinglar till framåt så betyder det att stenen tycker att man har rätt och vinglar man till bakåt så tycker stenen att man har fel. 
Fast som Barbie sa: Jamen då ser man väl till att vingla framåt då! Så jävla svårt är det ju inte. Då fick vi onda ögat för att vi inte var seriösa. 

Men det är rätt svårt att vara seriös när man, som Barbie och jag, åkt på samma bussresa till Göteborg Horse Show som den andliga rådgivaren, och sett densamma girigt stå och rafsa bland prisnedsatta grimskaft i Hööks-montern. Så går det till på Saltkråkan, eller nåt.

Lördagsnöjet

Jag är lätt uttråkad. Jag har läst ut alla bra böcker och nu återstår snart ingenting annat än "Dammexplosioner", men det vore att gå lite väl långt en lördagskväll. Istället tittar jag på "Tjejen som föll överbord" på TV3. Jag gillar faktiskt alla "Tjejen som..."-filmerna även om de är otroligt förutsägbara. Men de försöker liksom inte vara något annat än lättsmält underhållning och ibland är det bra som det är.

Dessutom är Kurt Russell med i den här filmen.
Mmm...Kurt Russell. 
Nästan lika bra som om det hade varit Nicholas Cage.

fredag 28 december 2007

Du har mail

Telia gäckar mig genom att krångla med mailen, och dess riddare i skinande mjukvarurustning, den så kallade "Support-assistenten" som brukar rycka ut och reparera krånglande anslutningar i tysthet, trilskas. Istället erbjuds jag att få chatta med en supporttekniker, men innan jag hinner börja glädjas åt att få lite skamliga förslag så får jag ett meddelande att det för närvarande finns en störning på e-posttjänsten,  felsökning pågår och gör oss en tjänst och dra åt helvete och stör ej. Nej, det stod inte riktigt så, men det var själva innebörden på ett ungefär.  Fast jag tror att supportteknikerna sitter och dricker glögg och äter lussebulle och någon mobbad stackare får inte vara med och spelar därför MS Röj och planerar att spränga hela världen.  

Det värsta är att jag är övertygad om att det finns minst tusen jätteroliga eller åtminstone rätt så viktiga mail som jag nu inte kommer åt på grund av Telias slöhet. Förmodligen är minst 995 av dem, mailen alltså, erbjudande om att köpa Viagra, men ändå. Det är mina mail.

Sno er på nu för fan, Telia.  

Teskedsgumman har äntligen fått ihop det med matskedsgumman

Jag har fått en kalender i julklapp av mina föräldrar. En sån som man hänger på väggen. Det är dock inte vilken kalender som helst, utan en väderkalender med bondepraktika. Förutom att man kan notera sina vanliga göromål i kalendern finns det även inskrivet när slåttern och sådden ska vara klara och när potatisen ska tas upp, samt kolumner med utrymme för privata observationer rörande vind, nederbörd och temperatur morgon, middag och kväll. Sedan finns det även möjlighet att beräkna medelvärde på nederbörd och temperatur för varje månad, och jag förväntade mig nästan att man skulle ange standardavvikelse och konfidensintervall också, men fullt så illa var det inte. 

Jag är skeptisk till statistik, åtminstone så länge den inte gynnar mig själv och mina syften på något sätt, och väderstatistik känns synnerligen menlöst. Det känns nästan säkrare att hålla sig till de gamla hederliga vädertipsen i stil med "Om Gertrud och Bengt skiljs med tårar följer alltid torra vårar" som stämmer ungefär lika bra som väderleksrapporterna på tv.

Det bästa av allt är att man i väderkalendern kan se när "gäddan är på hugget". Jag betvivlar starkt att Sveriges gäddbestånd har tillgång till min väderkalender och därför samtidigt känner sig manade till kollektivt självmord genom att vara mer "på hugget" vissa dagar än andra, men ändå. Kunskap är makt, och vilken makt sedan. Jag har förvisso aldrig fiskat gädda i hela mitt liv, men det känns som att under 2008 kommer chanserna att få napp att vara större än någonsin.

Jodå.

När jag i princip gjorde succé i Hollywood

Och på tal om dagens första inlägg med rubriken "Du har mail" så går filmen "Du har mail" på tv just nu. Vilket sammanträffande. Fast jag ska inte se den. Jag har inte sett den tidigare fastän den gått omkring 178 gånger, men det går ju att räkna ut handlingen redan på förhand. Jag är för övrigt inte överdrivet förtjust i "romantiska komedier" och jag tycker inte alls om Meg Ryan för en gång var hon så himla taskig mot Nicholas Cage i en annan film. Och jag gillar Nicholas Cage. Mycket. Det borde göras en film där jag fick ta hand om honom istället, så han slapp vara så hemskt olycklig som han var i den filmen. Jag skulle göra det jättebra.

Meg Ryan kunde få vara statist. 

Hollywood, can you hear me?

torsdag 27 december 2007

You think that this feels good, you aint felt nothin yet

Jag lider inte av migrän. Ibland lider jag av spänningshuvudvärk modell värsting som ger ungefär samma symtom som migrän. Fast det är inte migrän. Vissa som har migrän har gett sig själva ensamrätt på smärttillstånd och ingen annan får ens uttala sig. Spänningshuvudvärk är mer att betrakta som en småtjuv med ont uppsåt i ett brottssyndikat där migrän är en internationellt efterspanad förbrytare med mycket på sitt samvete. Åtminstone enligt de som har migrän. Jag har ingen aning, för jag lider ju inte av migrän.

Men det gör förbannat ont i huvudet.

Denna dagen ett liv

Livsandarna har väl inte riktigt återvänt än, men tack vare narkotikaklassade värktabletter som man måste legitimera sig för att få lov att hämta ut på apoteket tror jag att de åtminstone står i trappuppgången. Livsandarna alltså. Och jag hoppas verkligen att de inte går in till de julfanatiska grannarna av misstag.

Nu är det bara sex och rockn'roll som fattas så är mitt liv som vilken rockstjärnas som helst. I stort sett alltså.

onsdag 26 december 2007

Sybarit dricker sprit

Jag fick sällskapsspelet Sybarit i julklapp av Puppan. Sybarit är ett frågespel som behandlar ämnen som vett och etikett, mat och dryck och det som i något dunkla ordalag beskrivs som "sällskapslivets sanna fröjder".

Jag kan medge att Riddarhuset och Nobelmiddagar aldrig riktigt har lockat mig, och i min bekantskapskrets är "fest" mer en synonym för alkoholkonsumtion under mer eller mindre oordnade former, så jag får sällan möjlighet att öva mig på det där med vett och etikett heller. Jag vet inte om Puppans tanke med gåvan var att jag skulle framstå som mindre vetande, men jag tror det.

Oj oj oj, vad hon bedrog sig. Vad alla bedrog sig. Jag var helt och hållet outstanding när det gällde Sybarit. De andra (Puppan och mina föräldrar) hade kanske 12 poäng var när vi hade gått igenom alla korten. Jag hade typ det tredubbla. Vad jag inte vet om vett och etikett är uppenbarligen inte värt att veta.

Jag är mest förvånad av alla, faktiskt.

Det är inte snön som faller

Så har jag överlevt mellandagsrean. Det var lika enkelt som vanligt, för jag var inte där. Jag har inte varit på mellandagsrea sedan 1985, då var jag gravid och svimmade inne på Hennes och Mauritz, jättedramatiskt, och inte en människa brydde sig om det utan jag fick själv vakna till liv och kravla mig ut i den friska luften medan folk trängdes som galningar för att fynda prisnedsatt konfektion av östasiatiskt ursprung. Sedan dess undviker jag mellandagsreor och har kommit till den bistra insikten att det bara är i sliskiga Hollywoodproduktioner som man undsätter gravida kvinnor i nöd.

I dagens Aftonbladet, plikttroget levererad av den lilla beslöjade redan 09.45, kunde jag däremot ta del av experttips för hur man "överlever" mellandagsrean, vilket bara fick mig mer övertygad om att min strategi, den totala frånvaron, är den bästa.

Sedan läste jag om att några av Aftonbladets "nöjesprofiler" rådde en hur man på bästa sätt bytte julklapper från "nån släkting utan koll" till "rätt" grejer. Sådant gör mig upprörd. Om man till exempel hade fått en skiva med Britney Spears eller Martin Stenmarck så skulle man byta till Robyn respektive Peter Jöback. Hade man fått dvd-boxen Rocky - The complete saga med Sylvester Stallone så skulle man byta till Bourne - The collection med Matt Damon. För att några skrattretande pellejönsar på Aftonbladet tyckte att det var coolare, häftigare, bättre. Hur pinsamt får det bli på en skala? Tror de att människor som råkat få tv-serien Robin Hood i ett hårt paket skulle ge sig ut på stan för att omedelbart byta den till Rome eller sista säsongen av Seinfeld, bara för att det stod i tidningen att Robin Hood varken var spännande eller kul. 

Om någon lyder dessa råd så borde de sättas under förmyndare på livstid. Tillsammans med de så kallade nöjesprofilerna. Stick och brinn eller något sånt.

When they crown him Lord of Lords

Jag har precis kastat ett och annat förstrött öga på SVT:s dramaserie om Strindberg. Den är sådär, jag förstår inte riktigt vad samtal rörande ängslan för bristande storlek på Strindbergs könsorgan har att tillföra. Och jag ogillar verkligen Barba-Börje Ahlstedt i alla roller han gjort, inklusive den som Strindbergs fader. 

Och när i helvete började man uttala August som "Ågust" i Sverige?

Sanny har järnkoll

Sanny Sol: Jag hatar den där, eh, Alfred Jonssons jul...
Alla: Va?
Sanny Sol: Ja...eller Karl-Alfreds jul, eller vad den nu heter.
Jag: Menar du Karl-Bertil Jonssons julafton?
Sanny Sol: Ja, så heter den kanske.

tisdag 25 december 2007

Cold as christmas

Bonde söker jul:

Min mamma: Stefan ska få en skottkärra i julklapp. Vi har köpt den på Lantmännen, så vi kan dra av den...Men det gör ingenting, för det är ju tanken som räknas!
Jag: Hahaha, eller hur!
Min mamma: Jamen alltså, det är ju inte så att vi tänker "Nu ska vi åka till Lantmännen och se om vi hittar några julklappar" bara för att vi ska kunna dra av det sen.
Min pappa: Jo, så tänker jag!

Still their chains are on

Idag, juldagen, är tydligen Dagen Man Ska Gå Ut, vilket jag oftast har varit för upptagen med att styra upp den komplicerade jullogistiken för att hinna med, och nu är jag nog för gammal för alla jag såg ute idag verkade vara födda på 80-talet eller senare. 

När jag åkte buss tidigare ikväll kändes det som om hela bussen var någons privata förfest. Typ alla utom jag och busschauffören var uppklädda och partysugna och det skålades och hånglades och gjordes upp planer för resten av kvällen och natten. Jag satt mest och fantiserade om att busschauffören skulle kunna neka ynglingarna att åka på barnbiljett med motiveringen att de hade ett flertal klirrande systembolagspåsar i nävarna, men det skedde inte.

Jag borde börja ragga mer. Ikväll var hela stan full av potentiellt liggbara objekt, men eftersom jag släpade omkring på en säck med 20 kg jordärtskockor från min pappas monstruösa odling valde jag att ligga lite lågt.

Men om det är sant att vägen till mannens hjärta går genom magen borde ju karlarna ha ränt efter mig som galningar ikväll, men det gjorde de inte, snarare kändes det som att de kastade underliga och nästan lite skygga blickar på mig och min säck. Som hämnd tänker jag därför äta upp varenda jordärtskocka själv.

söndag 23 december 2007

Vit glögg är ju en stämningshöjare

I morse ringde den beslöjade Aftonbladetförsäljerskan på porttelefonen redan klockan 09.15. Jag låtsades att jag inte var hemma. Sedan fick jag svindåligt samvete, men det behövde jag inte ha så länge eftersom jag nu förmodligen har hamnat på den beslöjades lista över trogna kunder, för hon återvände någon timma senare. Jag låtsades då att jag hade kommit hem, så nu sitter jag här med en förbannad helgbilaga igen, och det känns som om det här är ett mönster som kommer att upprepa sig.

Igår innehöll den åtminstone korsord, idag ska för mig totalt ointressanta svenska kändisar "önska god jul"; man kan verkligen ifrågasätta om gränsen för men- och smaklöshet inte är nådd nu. Söndagsbilagan i sig innehöll dessutom en hel tidning enbart om Arn, och jag tycker att det mesta som Jan Guillou fingrar ihop är inte så lite överskattat. Jag gillar bara Gudarnas berg, en science fictionbok för ungdomar som det känns som att det bara är jag och möjligen Jan Guillous förläggare som har läst. Men allt det här dravlet om Arn och Hamilton kan jag faktiskt leva förutan, och Ondskan höll jag på att reta ihjäl mig på. Överlag tycker jag att Jan Guillou verkar vara en gammal mjöldryga som aldrig velat tvätta av sig Grabbarna på Fagerhult-stämpeln.

Jan Guillou hade nog för övrigt inte direkt köpt Aftonbladet med helgbilaga enbart av medlidsamhet över en liten beslöjad muslimtjej heller. Fast man vet ju aldrig, innerst inne är kanske Jan Guillou en riktig mjukis som har uppemot en 500 fadderbarn i Afrika och skänker hela överskottet från Arnfilmen till ett projekt som går ut på att rädda utrotningshotade grodarter i Ecuador, och han köper både majblommor och jultidningar och små brevmärken från Synskadades Riksförbund samt stöder Rosa Bandet, och snart kommer han att öppna en privat kvinnojour i samarbete med Unni Drougge...eller nej.

Men han kanske köper Aftonbladet i alla fall.

Global fussball OK

Nu ska jag bekänna något pinsamt.

Jag slog på tv:n och det var någon slags fotbollsmatch. Zlatan Ibrahimovic fladdrade förbi och missade ett nästan öppet mål. Sedan kom någon som hette Pelé, och, här kommer det pinsamma, då tänkte jag "men tänk att han håller på fortfarande, det var inte dåligt".

Fast när jag tänkte efter kändes det lite osannolikt. Han såg så ung ut och Pelé var ju liksom aktuell när jag var liten. Det var nära att jag sms:ade Christian för att förhöra mig om om ifall det verkligen var den riktiga Pelé som spelade i matchen mellan Inter och Milan, men jag besinnade mig och googlade istället. Och då visade det sig att Pelé idag är 67 år gammal och avslutade sin fotbollskarriär 1977, så det hade väl varit ganska osannolikt att han skulle dyka upp i serie A nu, 30 år senare.

Det finns alltså en falsk Pelé, född 1987, som nästan gjort mig till åtlöje i fikarummet.  Så här kan man ju inte ha det. Kan man inte namnskydda fotbollsspelare?

"Kom och fira Polpottans dag på Röda Khmerernas fritidsgård"

Mina nya grannar är julfanatiker. Redan i november börjades det pyntas och de har nu fyllt sin lilla balkong så in i vassen med ljusslingor och granris och har stjärnor och tomtar och grejer i alla fönster. Som kronan på verket har de dessutom en riktigt biffig krans på ytterdörren, alltså den som är inne i trappuppgången, stor som ett dasslock och med en vidhängande tomte som ett annat offer för smaklöshetens yttersta gränser. Och som om inte det vore nog med det har de en liknande krans på dörrens insida, vilket jag råkade få syn på när jag återbördade deras hund som förirrat sig ut i trappuppgången häromdagen.

Nyss när jag stod i köket och kokade te så hörde jag melodin till Jingle Bells spelas. Det lät nästan, men inte riktigt som den kom från tv:n som fortfarande visade fotboll, och det var lite surrealistiskt att föreställa sig att man plötsligt skulle börja spela julsånger under matcherna i serie A i den italienska ligan. Men jag är ju uppenbarligen ingen expert på fotboll, så jag beslöt mig för att ta reda på hur det förhöll sig med den saken.

När jag kom ut i hallen kunde jag lokalisera ljudet till trappuppgången och kunde därför avfärda den kanske aningen lättflyktiga teorin om att det var Zlatan som klätt ut sig till tomte och stod och vevade på en liten handsnidad speldosa så att inte ett öga var torrt i Inter eller Milan, eller var det nu är han håller till. Jag kikade ut genom titthålet för att se vad som stod på, och fick då bevittna hur de nya grannarna stolt demonstrerade för sina gäster att deras dasslocksstora krans kunde spela Jingle Bells samtidigt som små inbyggda röda och gröna lampor blinkade i takt med musiken.

Jag är chockad. Inte bara över att det finns så fula och smaklösa föremål, utan att det finns människor som är villiga att betala pengar för dem och som till råga på allt inte ens skäms för att ha dem uppsatta till allmän beskådan. Och att dessa människor är mina grannar. Tänk om det smittar? Måste jag flytta nu?

lördag 22 december 2007

Och det vart afton och det vart morgon

Idag väcktes jag av att den lilla beslöjade muslimflickan ringde i porttelefonen och ville komma in och sälja Aftonbladet. Det låter ju som att jag har ett hårt liv som enbart består av sex, droger och rockn'roll och att jag lever i sus och dus och slår runt hela nätterna och går och lägger mig när det ljusnar och sover till skymningen, som en annan greve Dracula. För man skulle ju kunna tro att den som plingar på dörren och vill sälja en kvällstidning skulle arbeta på kvällen. Det heter ju ändå AFTONbladet, så man kan ju förvänta sig att den ska leva upp till sitt namn. Men klockan var inte ens 10 på förmiddagen, så något måste uppenbarligen ha hänt med kvällstidningarna utan att jag har märkt det.

Och så betalade jag en tjuga för pappersversionen av Aftonbladet plus en helgbilaga fylld av trams som jag inte vill ha, av medkänsla för den lilla beslöjade som så troget traskar omkring i bostadsområdet varje lördag och söndag. Jag har kanske en bit kvar innan jag är uppe i Moder Teresas nivå i och för sig.

The birds fly free, but in the same cage as you and me

Idag har jag varit fågelskådare. Lite mot min vilja, men ändå. När jag var ute och strosade i Guds för stunden inte fullt så gröna natur fick jag närkontakt med en fasan som låg och tryckte mot ett staket som gränsade till en fastighet som tillhör en biodlarförening där jag smög omkring och låtsades att jag var Indiana Jones på nya äventyr. Eller åtminstone nästan.

Fasaner är ruskigt bra på att kamouflera sig, men de saknar sinnesnärvaro och is i magen. Hade de bara legat kvar och liksom väntat ut en så hade man aldrig någonsin lagt märke till dem, men de ska till varje pris flaxa upp och fly hysteriskt mitt framför fötterna på en. Det är sådär lagom kul när en vilt kacklande och flaxande hönsfågel modell större materialiseras ur tomma intet när man som bäst går och tänker vackra tankar om naturen och är i frid och harmoni med själen och världsalltet och hela skiten. Det är helt enkelt ingen fason på fasaner. 

Sedan såg jag en rovfågel också. Jag kan bara två rovfåglar om man inte ska räkna fjällvråk, och den är ju inte så vanlig i Skåne och jag har aldrig satt min fot i fjällen. Men ett exemplar av denna art råkade förirra sig ner till det småländska höglandet för många år sedan, och det tyckte min farfar var så fantastiskt att han sköt den på fläcken och lät stoppa upp den. Det stackars offret, fjällvråken alltså, inte farfar, sitter sedan många år tillbaka på en pinne i mina föräldrars finrum och övervakar våra släktmiddagar och det är därför jag känner till hur en fjällvråk ser ut. Men bortsett från den kan jag bara ormvråk och glada i kategorin rovfåglar. Fågeln jag såg idag var ingen glada, alltså måste det ha varit en ormvråk. Eller?

Om jag skulle ha fått följa med på Beagle så hade jag förmodligen gjort mest nytta genom att svabba däck.

fredag 21 december 2007

Den späda rosen fina, som doftar salighet

Idag har jag julhandlat. Eller egentligen inte, men alla andra gjorde det. Gigantiska och fullastade kundvagnar plöjde fram med stressade människor som en surnande vidhängande drivkraft. Familjegräl blossade upp redan på fruktavdelningen. Sura människor beklagade sig högljutt över att deras väg råkade blockeras ett par dyrbara sekunder då delar av människoköttflödet stannade upp för att kunna plocka till sig en eller annan animalieenhet i charken. Vid kassorna var det rena sjöslaget när alla på en och samma gång skulle försöka styra in sin jättevagn i den kö som verkade kortast.

Själv gick jag så förnöjsamt omkring med min lilla korg och utstrålade frid och harmoni. Fast det var det nog ingen som märkte.

Veni, Sancte Spiritus!

 Igår läste jag att den Heliga Birgitta dog på min födelsedag. Eller, det stod ju inte exakt så eftersom textförfattaren inte kände till vilken dag jag är född på, men det är så det förhåller sig i alla fall. Jag har även läst, fast jag minns inte var, att om någon föds samtidigt som någon annan dör så lever den dödes själ vidare i den nyföddes kropp. Nu skiljer det visserligen nästan 600 år mellan mig och Heliga Birgitta, men strängt taget skulle det nog kunna vara så att hennes själ liksom har legat i träda ett slag och att jag i själva verket är ämnad att bli ett helgon av något slag.

Sambanden är egentligen glasklara. Jag har till exempel gått väldigt många år i söndagsskola, så jag är så gott som teolog. Och så har jag vid flera tillfällen besökt den grotta där Birgitta enligt sägnen ska ha fått sina första uppenbarelser. En gång var det i sällskap med en hund som inte förstod att detta var helig mark utan vanvördigt lyfte på benet, men jag tror att Herren kan förmås att ha överseende med detta, och det var för övrigt inte ens min hund. Sedan vet jag inte om det finns så värst många fler samband, men det är ju i alla fall en god början. 

Det hela känns väldigt aktuellt nu när jag för stunden står till arbetsmarknadens förfogande och är skyldig att medverka till upprättandet av en HANDLINGSPLAN. Jag ska ta ett snack med dom på arbetsförmedlingen om hur vi fortsättningsvis ska gå tillväga för att styra upp min nya karriär. Jag borde väl få inleda med en tjänsteresa till Rom. Eller?

Peter Pan m fl måste dö

Ikväll går filmen Finding Neverland på ettan. Den ska jag absolut inte se. Jag tycker Peter Pan är en riktigt, riktigt obehaglig figur, och allt som har med honom att göra måste vara av ondo.

Jag tycker det är osunt med personer som vägrar bli vuxna. Ännu värre är det förstås med riktiga, ej fiktiva personer i ens relativa närhet som tjatar om sitt djävla barnasinne och att de vill ha krumelurpiller av Pippi Långstrump, som om det per automatik skulle göra dem till bättre och lite lustigare människor än vi andra, vanliga dödliga. I själva verket är det bara pinsamt. Väx upp för fan, vill jag säga till dem och även till Peter Pan. Det är det som är själva poängen.

Som barn var det ju det enda man strävade efter, att få bli stor och bestämma allt, göra precis vad man ville, slippa äta äcklig mat och få vara uppe hur länge som helst. Den där Peter Pan kunde ju inte vara riktigt klok som inte ville uppnå detta, tänkte jag då, och med facit i hand framstår Peter Pan och hans anhängare som i det närmaste förståndssvaga. 

Och även om vuxenlivets magiska skimmer mattats av rätt avsevärt i skuggan av räkningar och självdeklarationer och besök på Svensk Bilprovning så överväger fördelarna lätt.

Dessutom kommer barndomen tillbaks den dagen man blir en senil åldring och det finns ingen anledning att liera sig med Peter Jävla Pan innan dess. Sådär, nu är det sagt.

torsdag 20 december 2007

Moskva tror inte ett dugg på tårar

Ska man reta upp svenska folket så ska man höja tv-licensen, är nog den slutsats man får dra efter att ha tagit del av aftonbladet.se:s diskussionsforum. Åtminstone om man utgår från att de som uttalar sig där är representativa för svenska folket, vilket för övrigt något man kan tillåta sig att betvivla, men skit samma. Upprörda över att tv-licensen höjs med 36 kronor per år är de i alla fall, det är nästan så att man kan tolka det som ett rättsligt övergrepp det här med att ha en avgift som finansierar public service.

Paradoxalt nog tycker man samtidigt att det är bra att "någon" avslöjar till exempel ICA-handlarnas datumfusk med köttfärs. Det lär ju knappast hända i en av marknadsekonomiskt styrda företag reklamfinansierad tv-kanal i alla fall.

Det är lite roligt, för varje gång tv-licens förs på tal så gastar folk i affekt om det överjävliga i att tvingas betala för någonting som man inte vill ha. Som om man skulle ha så himla mycket att säga till om vad ens surt förvärvade slantar går till i vanliga fall. Jag vill väl till exempel inte gynna ett tobaksbolag som exploaterar och utsuger tredje världens befolkning, men gör det ändå genom att helt oskyldigt dricka ett glas O'Boy, eftersom Marabou ägs av Kraft som ägs av Altria som delvis ägs av Philip Morris. 

Mm, sug på den ett tag innan ni talar om valfrihet.  

 

Alla stenarna på gatan verkar hata mina steg

Saker som Metrobloggen tycker att man ska blogga om idag är att det är "förseningar på gröna linjen."

Jag vet inte ens vad gröna linjen är. Eller jo, jag fattar ju att det är Stockholm och tunnelbana och sådär. Men det finns ju få saker som intresserar mig mindre än att lokaltrafiken i en stad där jag inte bor är 10 minuter försenad just denna dag i detta nådens år.

Här i stan är förresten linje 1, Vitlöksexpressen kallad, konstant försenad. Utom den buss som passerar mitt hus klockan 05.20. Den är alltid i tid. Skulle inte det kunna vara något för tidningen Metro att skriva om?

Vi kan ju knarka, supa och slåss

I morse kom jag ett par minuter försent till jobbet. Jag var nämligen tvungen att cykla en liten omväg förbi brevlådan för att posta blanketter och papper som intygar att jag egentligen inte har något arbete just nu.

Det kändes lite märkligt. Det lär finnas orsak att återkomma med en bitter rapport efter a-kassebyråkratins tunga kvarnstenar, men That'll be the day, som Buddy Holly, eller vem det nu var, sa.

onsdag 19 december 2007

Man tejpar inte igen chokladasken med silvertejp ostraffat

Dagens viktigaste insikt på jobbet är att Tord har en vokabulär som är som hämtad ur en femtiotalsfilm. Han använder som "pyttsan", "vadfalls" och "bylingen" med ett sådant träffsäkert patos att man nästan börjar se allting i svartvitt.

Nästa steg ska bli att göra Tord bakåtkompatibel med stumfilmen.

tisdag 18 december 2007

Där makten har rätt har rätten ingen makt...eller nåt.

Det går ju inte att vara borta från jobbet några längre stunder.

Jag kan medge att jag under julfestens alkoholdimmor avgav det något förhastade löftet om att cykla Vättern runt tillsammans med Magnus. Men bara för att jag nu inte varit på plats på jobbet under tre (3) dagar, har detta uttalande nu i mytoman-Christians mun vuxit till en skröna om att jag (ensam) ska göra en svensk klassiker* nästa år. Åtminstone var det vad jag, döm om min förvåning, fick höra i fikarummet idag.

Jag tror Magnus har mutat Christian att börja sprida ut rykten bara för att få bort fokus från det faktum att det var han, Magnus alltså, som tog upp detta ämne från början och därför också borde vara den som föregår med gott exempel. Men nej, istället försöker han få det till att det är jag som tagit initiativet till detta barocka påfund, och nu har han fått med sig Christian också. Beviset på mutorna är till exempel att Magnus fick ett paket från Kina förra veckan, och även om det var litet och platt och verkade innehålla ett varuprov så tror vi att det även innehöll minst en X-box att delas ut till dem vars lojalitet är till salu.

Det här är vad jag kallar för maktmissbruk. Janne Josefsson, var är du när man som bäst behöver dig?

* Vasaloppet, Lidingöloppet, Vansbrosimmet och Vättern runt...ELLER HUR!  

Sic transit gloria mundi

Man ska vara smart på alla sätt. Gatsmart, matsmart, miljösmart och jobbsmart och det verkar inte finnas någon hejd för hur många olika sätt man kan vara smart på. Det är nästan så att man får lust att vara lite extra korkad på ren trots (och här lämnar jag alltså öppet mål för den som har lust att smasha in ett Och på vilket sätt skulle man märka skillnaden?*)
Det senaste och dummaste står ändå aftonbladet.se:s viktklubb för. Under rubriken Är din Aladdin-favorit en fettfälla?  får man lära sig att man nu även kan vara "pralinsmart". Man frestas genast att spekulera i om kvällstidningsjournalisterna verkligen är sådär naturdumma när de skriver sina ingresser, eller om de möjligen också protesterar öppet mot den där trendiga smartheten.

Att vara "pralinsmart" går ut på att man väljer de minst kaloririka bitarna i Aladdinasken, för att kunna "njuta maximalt utan onödiga kalorier". Det skiljer omkring 30 kalorier mellan den fetaste (gräddnougat) och den smalaste (trillingnöt) pralinen, så nu vet ni det, alla ni som famlat i mörker kring vilken chokladbit som får en att framstå som lite mer intelligent än profanum vulgus.

Jag blev lite trött av att läsa det där. Man kan riktigt höra tankegångarna: Men oj då, vad jag har gått upp i vikt över julen! Bara för att morbror Kurt åt upp alla trillingnötterna! Typiskt! Skärp er, vill jag säga lite förebyggande till er som tuggar i er en äcklig chokladbit som ni inte vill ha, bara för att ni tror att ni är nyttigare då. 30 kalorier är för fan försumbart.

Lite längre ner på samma sida fanns en rubrik som hette Silltrött? och då förlorade jag nästan medvetandet. Var går gränsen för hur dumt det får bli och är vi inte där nu?

* Varsågod, Tord :-)

måndag 17 december 2007

War pigs

Idag läste jag att det blir mer och mer populärt att googla sig själv, och då var jag förstås också tvungen att göra det för man vill ju vara med sin tid. Ju fler träffar, desto högre prestige, stod det i artikeln, vilket även jämfördes med att ha många vänner på Facebook. 

Eftersom jag har ett jättevanligt förnamn i kombination med ett jättevanligt efternamn så fick jag 479 000 träffar, vilket är i ungefär samma storleksordning som Fredrik Reinfeldt (539 000 träffar). Att sedan inte en enda av mina träffar handlade om mig är av underordnad betydelse. Strängt taget är jag nästan lika populär som statsministern, och jag har inte ens Facebook. Slå det den som kan.

Evert fick en sopkvast och det kan han gott va värd

Det går ju sådär med mitt proffs-bloggande. Nu ska jag dessutom tillbaks till jobbet ett par dagar, så då får jag förhoppningsvis material till ett eller annat fikarumsinlägg. I övrigt har jag inte riktigt tid att blogga. Jag måste gå långa promenader i dagsljus och tänka på livet, universum och allting, och så har jag en massa böcker att läsa och det gäller ju att passa på nu när man har tid.

Nu har jag kommit till en punkt i Klas Östergrens bok "Fantomerna" där huvudpersonen upptäckt Litteraturen och bara läser som en besatt, utan urskiljning, dag som natt. Riktigt så fördriver jag väl inte mina dagar, men något åt det hållet. 

När jag är klar med "Fantomerna" ska jag, och detta är ett löfte, ge mig på den fruktade boken "Vete, vapen och virus" av Amerikas mest omständliga författare Jared Diamond. Jenny har försökt läsa den och misslyckats, jag har försökt läsa den och misslyckats, men jag ska på det igen. Den är jätte-jätteintressant, men både Jenny och jag känner att vi liksom vill ruska om Jared Diamond lite och be honom vara lite mer ingenjörsmässig i sitt skrivande. Förlåt, Jared, ta det inte personligt. Jag tycker så om Tolkien också.

Efter "Vete, vapen och virus" väntar kioskvältaren "Dammexplosioner". Eventuellt kommer jag att förhandla med mig själv om ordningsföljden här, och det kan hända att någon annan får gå före, som i en kö på Stureplan.

Är det så här han, Fadde, har det?

söndag 16 december 2007

Du frälsning åt oss gav

I förmiddags, strax innan jag skulle ge mig iväg på ett av mina strapatsrika äventyr i skog och mark, kom det en liten beslöjad muslim och ville sälja Aftonbladet. Det måste ju vara hemskt tröstlöst att lunka omkring sådär och plinga på hos bakfulla människor som antingen läser nyheterna på nätet eller skiter i vad som hänt i världen. Jag tyckte så synd om henne, och dessutom kunde jag inte riktigt med att låtsas att jag inte var hemma när det var jag som svarat i porttelefonen, att jag köpte både tidningen OCH söndagsbilagan. Det har nog inte hänt på tio år. 

Men nu har jag en smaskig Aftonbladet Söndag att sätta tänderna i. Svenska män och kvinnor ska berätta för mig varför de fejkar orgasm, hockey-hunkar ska visa vinterns kalsonger och "jul-akuten" ska lära mig att klara släkten. Jag kan nästan inte bärga mig innan jag får ta del av all denna visdom.

Så länge skutan kan gå

Nu har jag tittat på finalen i handbolls-VM. Min insats, där jag tillfälligt återinfört en imaginär svensk-norsk union och förmedlade magisk styrka från tv-soffan, hjälpte inte. Ryssland vann men Norge höll modet uppe och kämpade bra, och, viktigt, de lipade inte när slutsignalen gått, åtminstone inte så länge kamerorna var på. Det finns inget värre än lipande silvermedaljörer, det slås bara av den gången när Per Carlén lämnade kvar sina skor på prispallen efter OS i Atlanta 1996.  

Den ryske coachen skällde som en rabiessmittad bandhund hela matchen igenom trots att segern aldrig var hotad, så det var kanske tur att ryskorna vann. Annars hade han förmodligen dödat dem, han såg ut att vara i stånd till både det ena och det andra och hade förmodligen hela maffian med sig. Den norska coachen gav ett mer vänligt intryck, nästan som om hon hade en hel ryggsäck full med Ringnes och skulle till att hojta Till topps, bestefar så fort de kom ut i omklädningsrummet. 

Så skulle nog jag hanterat situationen. Jag tror genast att jag ska erbjuda mig att bli Rysslands nya coach. Ett erbjudande de helt enkelt inte kan motstå.  

Nobody tosses a dwarf!

Häromdagen kom tidningen Buffé, och nu i afton satt jag och slöbläddrade i den medan jag åt kvällsmat. I ett recept uppmanas man att "tossa samman sallad och dressing strax före uppläggningen".  Nu vill jag veta exakt vad "att tossa" betyder och framför allt när det blev ett svenskt ord att räkna med.

I Buffé tar de för övrigt verkligen priset på att ha med komplicerade maträtter med långa namn i stil med "tranbärsglaserat majskycklingbröst med svamp- och ärtsås" eller "smördegsinbakad lax med ingefärsyoghurt och fänkålssallad" så man liksom blir trött bara man tänker på hur mycket grejer som måste handlas innan man ens kan sätta igång. Och den där präkto-panelen som brukar provlaga olika rätter och sätta betyg brukar jag och min syrra gemensamt hånskratta åt. Förlåt, men så är det. Det blir så erbarmligt töntigt när de enstämmigt vittnar om att "barnen tyckte det var jättegott och jättespännande att få vara med och laga". Och oavsett vad de än rör ihop för barocka maträtter så är hela familjen odelat positiv och tycker det är spännande och nyskapande och enkelt. "Den här maträtten kommer vi att laga ofta!" är ett flitigt återkommande citat som jag betvivlar.
 Fast de kan väl inte gärna säga att det var helt oätligt och att de slängde alltihop i soporna och körde till MacDonald’s istället. Det passar sig nog inte riktigt om man är Buffés testlagarpanel.

Men nu ska jag fortsätta med Aftonbladets söndagsbilaga.

lördag 15 december 2007

Vad fan är hög standard?

Inte för att jag vill skryta med att jag läser Dagens Industri, för det gör jag nästan bara om jag absolut inte har någonting annat att läsa, och till och med då håller jag på att falla i koma av tristess. Men Stefan tryckte upp en DI Weekend, som ju har en något glättigare ton, i ansiktet på mig i fikarummet för ett tag sedan, och då läste jag ett helt uppslag av bara farten. Det handlade om status, och hur vad som är status skilde sig mellan män och kvinnor i olika åldersgrupper i olika länder. 

Hög status för svenska män, enligt DI Weekend:
1. Ha en mycket snygg fru.
2. Ha en 15 år yngre fru.
3. Vara singel med ett intensivt kärleksliv.
4. Ha en fru som är mycket framgångsrik i sitt yrke.
5. Ha en egen vinkällare.

Hög status för svenska kvinnor, enligt DI Weekend.
1. Köpa ekologiska varor.
2. Lägga tid och pengar på att hjälpa behövande människor.
3. Ha en miljömärkt bil.
4. He en helt egen stil.
5. Vara en engagerad och duktig förälder.

Lägg märke till att en "man" inte på något sätt är en statussymbol för svenska kvinnor på samma sätt som en "fru" är det för svenska män. Enligt DI Weekend. Det var alltså inte jag som sa det. Den här gången i alla fall.

If there was no government, wouldnt there be chaos?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, danska låter så mysigt. Även om jag nästan inte förstår någonting alls. Men det har en så rogivande effekt. Det händer på lördagseftermiddagarna att jag tar mig en lur på sofflocket, och då brukar jag slå på DR 2, för de visar alltid handboll då, och eftersom jag inte förstår ett skit av vad de danska kommentatorerna säger så är det rena rama sömnpillret. 

Nu ikväll har jag tittat på ett program om danska värstingar, och det var  varken särskilt mysigt eller lockade till sömn. 
En sak slog mig, eller det var i och för sig mer än en, men det här är vad jag tänker nedteckna nu. Att när till och med helt förtappade ungdomsförbrytare använder ordet "kaereste" om sina flickvänner så kan man ju tycka att de skrockande gubbar som kallar sin fru för "regeringen" borde ta och överväga sitt språkbruk.

fredag 14 december 2007

Send me a letter

Telia har fel på sin e-post-någonting, tekniker felsöker och kunder ombeds avvakta. Så har det varit sedan igår. 
Det känns som om jag är utestängd från hela världen nu när jag inte får några mail. Jag är allvarligt mail-beroende.  

Som tröst har jag köpt 12 lussebullar. Det är Telias fel.

Its the end of the world as we know it (and I feel fine)

Idag har jag haft mycket att stå i. Så mycket att jag hade varit tvungen att ta ledigt för att hinna med om jag hade haft ett arbete. Men nu behövdes ju inte det, utan jag kunde fara som en skottspole fram och tillbaka över nejden från arla till särla. Mitt i allt ståhej ringde Magnus och hade hittat lite mer jobb till mig nästa vecka, så jag känner mig inte så enormt arbetslös just nu.

Jag råkade hamna i Blekinge idag. Det var inte alls meningen men jag har inte riktigt hängt med i ombyggnaden av E22:an, så jag satt och dagdrömde och lyssnade på Hayseed Dixie i min mäktiga bilstereo när jag insåg att Skåne tog slut vid förra motorvägsavfarten. Jag fick köra in i Blekinge och vända, men så fick jag ju se lite mer av världen på samma gång. 

Jag är riktig globetrotter, om jag får säga det själv.

Viagra for women

Nu har Telias e-post-någonting blivit helbrägdagjord och 157 mail ramlade in på ett bräde. Jag är med i världen igen.
Påfallande många innehöll erbjudanden om att göra rejäla ekonomiska klipp vid inköp av potenshöjande medel, vilket fick mig att tänka på när en av mina tjejkompisar, som jag av ren omtänksamhet nu väljer att inte namnge, en gång fick för sig att hon skulle testa Viagra. 

Dagen-efter-snacket:
Jag: Hur var det, hur var det? Märktes det någon skillnad?
Miss X:  Nää, inte ett jävla dugg. 
Jag: Åh fan. 
Miss X: Fast sedan läste jag det finstilta i bipacksedeln, och där stod det att man absolut inte fick kombinera det med alkohol för då gav det ingen effekt. Och jag hade ju tagit några groggar innan, så det berodde kanske på det.
Jag: Men då får du ju göra om det och vara nykter. Det här måste ju utredas!
Miss X: Är du inte klok! Om jag är nykter vill jag ju inte knulla alls.

torsdag 13 december 2007

The national economy is said to be OK

Idag har jag varit och ställt mig till arbetsmarknadens förfogande. Eller åtminstone skapat lite arbete för arbetsförmedlingens tjänstemän, för det känns som att det är mer går ut på det ibland.  


För några år sedan satt alla arbetsförmedlare i ett öppet kontorslandskap. Då fick man sitta på en liten stol bredvid deras skrivbord och tala ut om sin situation och samtidigt tvingas lyssna på naiva 20-åringar som sade sig vilja jobba med "nåt med data" och dystra långtidsarbetslösa från nedlagda industrier som skulle få omskolningsbidrag som pratade med grann-arbetsförmedlarna. Det var rätt störigt och jag antar att det är ännu störigare för arbetsförmedlarna, som dessutom ständigt tvingades vandra fram och åter för att hämta papper från den enda och mycket avlägset belägna skrivaren. Men det var kanske att betrakta som en enkel form av motion. 

Nu har man övergett kontorslandskapen och alla sitter i varsitt rum i nya lokaler. Jag vet inte om det är likadant i alla städer, men här beter sig arbetsförmedlingen ungefär som den flygande holländaren och tvingas flytta runt i olika lokaler intill domens dag. Det är nästan lite spännande att ge sig ut på den årliga jakten på arbetsförmedlingen, man vet aldrig var man kommer att hamna. I år återfanns de dock på samma ställe som förra året, men spänningen tar inte slut för det. Arbetsförmedlingen är nämligen väldigt pigga på att förändra sina rutiner och det är alltid lika roligt att hitta årets nyhet vid inskrivningen. 

För längesen, innan min tid ska väl tilläggas, blev man helt enkelt tilldelad en handläggare på arbetsförmedlingen. En person som hade hand om ens ärende och som man träffade på i förväg uppgjorda tider. Det verkade väl bra, men var tydligen inte det eftersom systemet hade skrotats när det var aktuellt för mig att använda mig av arbetsförmedlingens tjänster första gången. Istället fick man ta en nummerlapp och så kom arbetsförmedlarna och ropade upp ett nummer och så fick man ropa "Bingo" och så blev den arbetsförmedlaren ens handläggare som man fick dra sitt livs historia för. Okej, det var väl ingen ropade "Bingo" då, men i övrigt gick det till så, och nästa gång man kom dit upprepades proceduren och så fick man en helt annan handläggare och så fick man dra sitt livs historia en gång till. 

Året därpå fick man först ställa sig i en särskild kö i väntrummet, där det satt en särskild arbetsförmedlare bakom en pulpet. Till denna person fick man sedan säga sitt ärende, och sedan fick man en nummerlapp och fick sitta och vänta på att slumpen skulle generera en handläggare och så upprepades proceduren ovan en gång till.  


Nu kommer man in och får stå i kö vid en disk, ungefär som på systembolaget i fornstora dagar. Sedan får man säga sitt ärende och visa legitimation, så att de på arbetsförmedlingen ska vara säkra på att man verkligen är den man utger sig för att vara och inte någon låtsasarbetslös, eller det är vad jag tror i alla fall. Sedan får man en nummerlapp och så upprepas Bingo-sceneriot. 
Årets heta nyhet var dock att den person som ropade upp en inte blev ens handläggare, utan den personen såg bara till att man hamnade i systemet. Vem man sedan fick till handläggare bestämdes av vilken dag man var född på, och denna handläggare skulle sedan inom 14 dagar kalla en till möte för att upprätta en "handlingsplan".  Det kan ju bli lite fel i och med att julen infaller då och många är lediga, men annars har vi varit väldigt bra på att hålla det där med 14 dagar hela hösten, försäkrade han som skrev in mig med en iver som om jag riktigt insisterat på att bli kallad till möte den 27 december.  

Sedan fick jag se ett 13 minuter långt bildspel om arbetsförmedlingens tjänster och mina skyldigheter som arbetssökande, och sedan fick jag en mängd broschyrer i en pinsam mapp som det står "Min handlingsplan" på som jag sedan fick gå och skylta öppet med på stan.

Sedan köpte jag 100 gram rättvisemärkt mjölkchoklad och gick till biblioteket och läste serier. Stefan har nämligen hetsat mig att avge ett löfte om att läsa den fruktade boken "Dammexplosioner" nu i vinter, men jag kände att jag måste börja med något mer lättsmält.

But the film is a saddning bore, cause I wrote it ten times or more

Är det inte hemskt märkligt när det handlar om liv på andra planeter, att man hela tiden utgår från att de livsformerna är helt överintelligenta varelser med förmåga att förstå och tala alla språk, bygga högteknologiska rymdskepp och slutligen sitta inne med filosofiska sanningar om livets mening som vi jordbor aldrig tycks komma till insikt om, det sista gäller bara om de är goda. Är de onda är deras enda syfte att döda och förgöra andra planeter, vilket ju kan tyckas onödigt eftersom de borde begripa att Christer Fuglesang inte direkt är någon Darth Vader och utgör inget hot.

Och i själva verket håller vetenskapsmän på och hetsar upp sig över att man eventuellt kan ha hittat bevis som går att tyda som att det någon gång vid något tillfälle har funnits någon simpel encellig organism i storleksordningen mikrometer på Mars.  Några sketna mikroorganismer som förökar sig genom delning, det är lite svårt att föreställa sig att de tillgodogjort sig mångdimensionell visdom eller att de ska utgöra stommen till en intergalaktisk armé vars syfte är att söndra och härska i hela universum.

Som om youhurtkulturer plötsligt skulle ta över hela kylskåpet och sprida ett budskap om fred. Lactobacillus i alla Dofiluspaket, förena eder, ni har en uppgift att fylla.

George Lucas, du kan gå i pension. Nu tar jag över.

I händelse av hädelse

Just nu läser jag, bland annat, Anne Franks dagbok. Förra gången jag läste den gick jag på mellanstadiet och jag vill absolut minnas att jag tyckte att den var bra. Eller så var det kanske för att alla vuxna påstod att den var så fantastisk och framhöll att det minsann "hade hänt på riktigt" med ett allvar som gjorde att man liksom inte vågade annat än att säga att man tyckte den var jättebra av rädsla för att någon skulle tro att man annars sympatiserade med nazisterna. Och det ville man ju inte.

Men ärligt. Jag tycker den är skittråkig. Anne Frank själv är beskäftig som en gammal skolfröken och det är mest ett evigt ältande om vad de äter och vem som sover var och hur de skalar potatis och vem som grälar med vem och om vad, utblandat med existentiella tonårstankar som inte heller är så värst intressanta att ta del av. 

Så, nu är det sagt. Men det känns lite som att ha svurit i kyrkan.  

Nu är jorden en TV, där alla är fina

Julen står för nästan allt extrafett vi lägger på oss, stod det i dagens Metro som jag läste på bussen, och jag bara suckade. Eftersom övervikt är ett växande problem så tycker jag absolut att man ska upplysa folk som uppenbarligen inte förstår vikten av goda kost- och motionsvanor. Men när jag läser meningar som Dessa fyra faktorer* tillsammans gör att allt du äter åker med raketfart till dina fettdepåer, speciellt runt mage, rumpa och lår, så undrar jag om de så kallade rådgivarna själva är så värst upplysta. Det är ju inte precis så att december månad i sig upphäver fundamentala metaboliska processer. I artikeln uppmanades man att "dela med sig av sina tips" till en Jim, som uppenbarligen är tidningen Metros egen hälsoguru. Jag skulle rekommendera honom en grundkurs i biokemi till att börja med.

För det handlar inte om vad man äter mellan jul och nyår, utan vad man äter mellan nyår och jul. Det är klart att det inte är hälsosamt att proppa i sig fett och alkohol samtidigt som man alternerar mellan att stressa och sitta stilla, men man blir inte fet och man får inte hjärt- och kärlsjukdomar om detta sker en gång om året. Och det finns ingen kroppslig funktion som vid enstaka tillfällen transporterar ris à la Maltan och Janssons frestelsen "med raketfart" till någon fettdepå där den ska lagras för all framtid bara för att man tuggade i sig den i samband med Kalle Ankas julafton.

En av  mina fysiklärare, som även var månskensbonde, sa en gång de kloka orden: Termodynamikens första huvudsats** gäller oavsett om det handlar om att banta människor eller göda svin. Förstår man bara det så klarar man både det ena och det andra.

Jag påstår att det faktiskt inte är svårare än så. Så Jim, jag hoppas att det här  rådet transporteras med raketfart till din hjärna.

* Överätning, äkad alkoholkonsumtion, mindre fysisk aktivitet och ökad stressnivå.
** Den så kallade energiprincipen.

onsdag 12 december 2007

Took a drop o the pure

I dagens lokaltidning kan man läsa om en 86-årig man som kört på en 46-åring på ett övergångsställe, efter att 86-åringen först stannat för att släppa fram honom. 46-åringen trycktes upp på motorhuven och fick klamra sig fast i vindrutetorkaren samtidigt som han lyckades larma polisen på sin mobiltelefon. 86-åringen ömsom gasade och bromsade och hötte med näven, körde sedan mot rött ljus och in i en annan bil, varpå han klev ur och frågade sin ofrivillige passagerare om denne var nykter. Precis som om det var a) förbjudet att gå över gatan om man var onykter b) en bilförares plikt att stävja potentiell onykterhet genom att köra på folk. Rensa upp i leden, liksom.

Hahaha, jag önskar att jag hade fått bevittna denna osannolika biljakt. Som om Kurt Russels farfar skulle göra en pensionärsversion av Death Proof.

Sjung "Sweet home Alabama" för den tycker jag är bäst

Nu har Vinslöv kommit med på den nya Monopol-spelplanen efter en omröstning från svenska folket i allmänhet och Vinslövsborna i synnerhet. Nu funderar vi i fikarummet på om det faktum att Vinslöv ska ersätta Drottninggatan kommer att höja taxeringsvärdet på Stefans hus.

Själv är jag Monopol-konservativ, en tjurskallig bakåtsträvare som tycker att det ska vara de gamla vanliga gatorna, annars är jag inte med och spelar. Enligt min syrra har man inte ens pengar i de nya Monopolspelen, utan plastkort som man drar i en kortläsare. Herregud. Halva nöjet är ju att sitta och bläddra i sina sedelhögar och se om man har råd att köpa Hamngatan. 

I vår familj är det strängt förbjudet att köpa gator i en färg som någon annan har börjat köpa in sig på. Det vill säga, har jag köpt Centrum så får inte mina motspelare köpa Norrmalmstorg, även om de hamnar där innan jag gör det. 
Jag blev chockad första gången jag spelade Monopol med människor jag inte var släkt med och som hade noll förståelse för mitt Men du ser väl att jag har Valhallavägen! Då kan du väl för fan inte köpa S:t Eriksgatan! Nej, istället skulle alla sitta där med sina strötomter och aldrig få börja bygga hus utan bara skvätta med småhyror på några hundralappar hit och dit. Helt förkastligt, det blir ju aldrig spännande på det viset. Med våra regler förvandlas spelplanen snabbt till några rejäla fastighetsimperier där man bokstavligt talat får hålla andan för varje gång tärningarna rullar. 

Jag har för mig att det finns en regel för hur många hus och hotell man får ha på varje tomt, fast den följde vi inte heller utan tryckte dit så många att det mer liknade kåkstaden Lugnet än en fashionabel stockholmsgata. Det blev så dyrt att röra sig att man riktigt andades ut när man fick lappen Gå i fängelse. Gå direkt i fängelse utan att passera Gå! för då kunde man stå över tre slag och hoppas på att någon annan hann gå på ens gator under tiden. Det var vinna eller försvinna i ordets rätta bemärkelse. 


Min bror är än idag skeptisk till sällskapsspel. Jag tror det beror på att jag och min syrra lurade honom att det var förmånligt att köpa lågprisfastigheter medan vi själva roffade åt oss Centrum och Diplomatstaden. Sedan satt vi där med våra mäktiga hotellkedjor och håvade in tiotusentals kronor medan stackars Erik fick nöja sig med att få 500 kronor i hyra för Västerlånggatan. Jag kan inte minnas att han vann en enda gång, jag minns däremot att så gott som varje spelomgång avslutades med att spelplan och sedlar och hus och kängan och strykjärnet och hunden ven genom luften i vredesmod och affekt. 

Det var tider det. I krig, kärlek och Monopol är allting tillåtet.

"Klagomuren, hejsan det är Olof"

Idag var säsongsavslutning som det brukar heta i tv-serier, fast det här var på jobbet, och i morgon väntar nya äventyr på arbetsförmedlingen. Jag lider nämligen av ett fenomen som kallas säsongsanställning. Det innebär att jag  jobbar ganska mycket i ungefär 9 månader och väldigt lite eller inte alls resten av året. Då står jag, som det så vackert heter, till arbetsmarknadens förfogande. Arbetsmarknaden har dock hittills inte velat förfoga särskilt mycket över mig, så nu väntrar bistra tider med handlingsplaner och snål och försenad a-kasseersättning.

Men man kan även se det som att jag kommer att få möjlighet att proffsblogga hela dagarna. Som Alex Schulman, fast med ersättning från staten.

Mitt nya valspråk ska bli Staten, det är jag.  Jag har ett så vackert och ödmjukt sinnelag. Kan man få jobb som kung?

tisdag 11 december 2007

Att tiga är guld

Jag kom precis att tänka på uttrycket "Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt".
Exakt vem kom på detta uttryck, och varför har det ens blivit ett uttryck? Det är väl ganska givet att man inte har sagt någonting om man håller truten. Tänk om man skulle hålla på att uttrycka sig sådär hela tiden, först säga vad man inte gjort och sedan konstatera att det man inte gjort faktiskt inte blivit gjort. Så dumt och omständligt. Den som kom på det skulle ha spö. Men jag bloggar ingenting om det så har jag ingenting bloggat.

Those lunatic eyes, that hungry kitchen knife

Idag beslöt jag mig för att jogga till gymmet, träna och sedan ta bussen hem. Det lär dröja innan jag gör om det, för det var riktigt pinsamt att sitta på bussen och svettas i träningskläder. Det kändes som om det signalerade lathet istället för tvärtom, som om jag var en riktig mes som kroknade och tog bussen så fort pulsen steg tre slag över vilopuls. Jag vill faktiskt inte att folk ska tro det om mig. Lättja är en dödssynd och jag har inte lust att brinna i helvetets eldar bara för att djävulens utsända spioner missförstår situationen.

Dessutom var jag så taskigt färgkoordinerad att det var pinsamt. Jag äger en aprikosfärgad tröja som jag inte riktigt vill kännas vid, så den använder jag bara när jag tränar, medan jag värmer upp. Som under min joggingtur till gymmet. När jag satt på bussen och liksom exponerades för allas blickar insåg jag att aprikos skär sig något fruktansvärt mot neongul reflexväst. Hela bussen var dessutom upplyst som en operationssal och jag inbillade mig att folk nog inte bara trodde jag kom direkt från tv-serien En annan del av Köping, jag var dessutom en riktig slöde, som vi säger här i trakten.

Busschauffören var i alla fall snäll och väntade in en trött tonåring som flåsade ikapp bussen i sista sekunden vid järnvägsstationen. Sedan stod han, tonåringen alltså, inte busschauffören, och letade efter sin plånbok i cirka ett och ett halvt år, och innan han hade lyckats fumla fram biljettpengarna hade ett tåg kommit in på stationen och en hel skvadron resenärer skenade mot den tålmodigt väntande busschauffören, som då förstås inte kunde slå igen dörrarna mitt framför näsan på horden. Det tog tusen år innan alla hade gått på och den stackars busschauffören ångrade nog sin snällhet mer än en gång.
Bussen var proppfull, människor stod upp i mittgången och samtidigt satt en kille med skägg och glasögon som var stor som ett hus och fläkte ut sig med sin väska över två säten. Och med "stor som ett hus" menar jag inte att han var groteskt tjock och behövde två säten, han var lång och bred och tyckte att hans väska var värd en sittplats mer än vad hans medmänniskor var värda. 
Sådant är bland det värsta jag vet, jag förstår verkligen inte hur folk har mage att ta upp någon annans sittplats när människor står som packade sillar. Det är ett beteende som jag tycker det borde vara landsförvisning på. 

Killen såg för övrigt ut och uppförde sig som en fullblodsidiot. Han hade en slags märklig tomhet i blicken som stavades galenskap, som om han hade en vriden sexuell läggning och hade hela källarförrådet fullt av skändade porslinsdockor. Hela tiden pratade han i sin bluetoothklump, drygt och självupptaget, om hur busy han var och hur bråttom han hade. I handen höll han ett exemplar av Jens Lapidus' Snabba cash. Det var så man önskade att Mrado Slovovic skulle materialiseras ur sidorna och bjuda honom på en saftig serbisk knogmacka. Banka skiten ur honom helt enkelt. Jag skulle aldrig våga, så jag får sätta mitt hopp till Mrado. 

Kom igen nu, Mrado, för helvete. Det är ett hårt jobb, men någon måste göra det.

måndag 10 december 2007

Där satt fader Gud med skägg så stort

Nu är det dags att återgå till arbete efter en helg av rehabilitering. 

Jag hoppas verkligen att jag inte gjorde något pinsamt i fredags, och nu räknar jag inte ett löfte om Vättern runt, utan mer något som alla andra känner till men som jag än så länge är smärtsamt omedveten om. Fast om det är så, så lär det ju inte dröja länge innan jag blir påmind om det. Vi är så omtänksamma på den punkten här på jobbet.

Over & out.

Korridorssnack, måndag förmiddag

Bussiga klubben slår till igen:

Micke: Kolla här, jag har hittat ett julkort med en pinuppa på, från Lastbryggan. Det ska jag skicka till Mange och skriva "God jul till vår bästa kund" på.
Jag: Men fy vad elakt! Har inte han en fru förresten?
Micke: Jo, men jag gillar ändå inte henne.

Friday Im in love

Jag läser följande i Puppans blogg:

jag föddes på en fredag, lagom till helgen.

Som mor kände jag ett kraftigt behov av att inlägga veto, för hon är faktiskt född på en onsdag. Det borde väl jag om någon veta, så jag skrev en lagom mästrande kommentar och påpekade detta.

Fick följande svar:

 för helvete mamma. onsdag = lilla lördag = typ fredag.

Tänkte inte på att partyprinsessor har en egen glosbok.

Lite fikarum

Jenny sitter och pratar om boken "Bitterfittan" i fikarummet:
Jenny: ...och hon var fan bitter, hon!
Jag: Men om hon var bitter så är det faktiskt ingenting mot vad dom är i den boken som Magnus läser nu, "Vi som aldrig sa hora". Fy fan vad bittra dom är! Magnus, jag förstår inte att du kan tycka den är bra!
Magnus: Du skulle ha gjort som jag och börjat med boken "Dammexplosioner". Efter den blir allting bra. 

Lite senare:
Magnus: Ska du läsa "Dammexplosioner" nu?
Jag: Ja, jag fick den av Stefan, för han kom bara till sidan 2. Har du läst hela?
Magnus: Ja.
Jag: Utan att sagobläddra*?
Magnus: Alltså...Vissa sidor med reaktionsformler...gick väldigt fort.

* Att "sagobläddra" är att vända med sig mer än sida i taget i tråkiga böcker med mycket text. Funkar bara på riktigt små barn. Funkar dåligt på t ex högskolan.