fredag 25 september 2020

Barnbruden

 Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Barnbruden av Anna Laestadius Larsson. Handlingen lät rätt så lovande (såklart, annars hade jag väl inte börjat läsa den): 

Det är juni 1774 och det kungliga linjeskeppet Sofia Albertina närmar sig Sveriges kust efter en orolig färd över Östersjön. Ombord finns Hedvig Elisabeth Charlotta, femton år gammal och den yngsta kungliga bruden i Sveriges historia. Där finns också den omsvärmade adelsfröken Sophie von Fersen, som tyst förbannar sin mor som tvingat med henne på resan. Hon vill inte passa upp på en trilskande tysk barnrumpa, i tankarna är hon på bal i prins Fredriks armar. I Stockholm förbereder Gustav III och hans hov ett ståtligt mottagande av den blivande prinsessan. Förväntningarna på henne är höga, hon ska gifta sig med kungens bror Karl och skänka landet den tronarvinge man så länge väntat på. Och långt under slottets vackra paradvåningar vaknar Pottungen den stumma flickan som tar hand om andras skit.
Barnbruden är romanen om de unga kvinnorna vid Gustav III:s hov. Det är en berättelse om vänskap, svek, maktlystnad och frihetstörst. Barnbruden är första delen i en planerad trilogi och Anna Laestadius Larsson debut som romanförfattare.

Tyckte det kunde vara kul att läsa en historisk bok som omväxling, men alltså...nä. Detta var inte alls min smak. Det finns historiska böcker som är skrivna så att man VERKLIGEN ÄR DÄR, och så finns det historiska böcker som är skrivna så att det känns som att någon bara hittat på att så här gick det till när farfar var ung. Den här boken hör till den senare kategorin. Alltså, det har säkert gjorts jättemycket research, men det är någonting med dialogerna och sättet att berätta som gör att det bara känns tillgjort. Så den här fimpar jag efter att ha stånkat mig genom kanske en tredjedel. Den får noll maskeradbaler av fem möjliga. 

onsdag 23 september 2020

Jag har köpt en spis!

 Man är ju inte som Lars Winnerbäck och har köpt en bil, men en ny spis är beställd. Det verkar ju vara en djävla djungel så jag googlade bara och tog nån som hade fått höga kundomdömen. Går nästan alltid på recensionerna pga folk gillar att klaga och är det inte bra så lär man ju inte få veta det av tillverkaren i alla fall. Så det blev en Bosch something something med varmluftsugn och glaskeramikhäll. Ej induktion pga de jag har testat har inte imponerat. Alltså jo, det blir ju varmt skitsnabbt och jag behöver inte byta ut en massa kastruller och stekpannor för de är redan i gjutjärn eller andra material som funkar, men det här med att ha nån djävla display som man måste stå och fingra på och plussa upp och ner för att reglera värmen? Det är ingenting för mig. Nu kommer det säkert någon och säger att det finns induktionsspisar med vanliga reglage också, men det såg jag ingen när jag sonderade terrängen lite snabbt. Den jag beställde har i alla fall följande uppgradering (jämfört med gamla spisen från 1995) som jag ser fram mot:

1. SOFT CLOSE som gör att luckan inte far igen med en djävla smäll utan stänger sig mjukt och fint. 

2. Inbyggd stektermometer! Använder stektermometer rätt mycket till kött och det är ju ett bök när man först ska plocka ut maten ur ugnen och in med termometern, nehe, inte klar, in med den i ugnen igen, repeat. 

3. Självrengörande. Vet ej hur det funkar, men att rengöra ugn är ju bland det översta på trökiga städområden så allt som underlättar är ett stort plus. 

4. Varmluftsugn. Ser mycket fram mot att kunna ha storbak med mer än en plåt inne samtidigt. 

Sen fanns det några slags autopilot-program som "gör att varje maträtt blir en perfekt framgång", men det ställer jag mig rätt så tveksam till för jag vill själv ha koll, ugnen vet väl inte hur jag vill ha min mat? Aja, det är ju inte tvunget att använda.

Min man har även beställt en ny duschkabin! Ska bli så GÖTT att slippa skura den gamla fler gånger. Den nya är dessutom dubbelt så stor som den gamla och det ska också bli GÖTT. Inte för att jag tycker det är trångt i en duschkabin när man ska duscha, men när man ska städa tycker jag det är rätt klaustrofobiskt. Så jag ser fram mot lite rymd och framför allt att slippa 25 års kalkavlagringar i de där skrymslena och vrårna som aldrig går att får riktigt rena. 

Mmm. Går i väntans tider nu. 

tisdag 22 september 2020

Gammelgrav

Har läst Gammelgrav av Erik Nilshammar och det kan du också ta och göra. Åtminstone om du är intresserad av övernaturligheter och skräck. Det här är en novellsamling som beskrivs så här:

I det nordvästra hörnet av Hälsingland ligger bortglömda platser som gömmer dunkla minnen av det som en gång varit. En av dessa är Gammelgrav, en otillgänglig ravin som skär genom sandheden och mynnar ut i Ljusnan. Det sägs att där finns guld som vaktas av vittrorna. Guld som ingen tillåts hitta. Endast en tunn hinna skiljer oss från denna värld. Allt som behövs är en liten rispa för att det som en gång glömts åter ska göra sig påmint. Novellsamlingen Gammelgrav innehåller 13 vittnesmål om vad som händer när den tunna hinnan brister.

Köpte den här boken mest av nyfikenhet,  jag följer Erik på Instagram, och jag blev inte besviken. Välskrivet, bra språk, fantastiska miljöskildringar, rätt hög läskfaktor. Tycker många noveller påminde om sån där allmogeskräck som man läste när man var liten, som Hårgadansen och liknande, fast med moderna inslag. Novellerna Dimma över Skrebb och Timmerrännan läste jag med kaninpuls och uppspärrade ögon, men alla var bra. Den får fem osaliga andar av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 39 2020, pt 1

 Igår när vi stod i stallgången och diskuterade kommande teorivecka, som är om två veckor, och då ska vi göra teoriprov, det där som alla misslyckades med i höstas, så tyckte alla att det var löjligt med prov. Vi är ju ändå vuxna och vi rider för skojs skull, ingen tänker tävla eller har ambitioner om att ta några ryttarmärken och vi rider väl varken bättre eller sämre för att vi kan skilja på vit krona och vit kota och vanlig bläs och strimbläs. Så gick snacket och vi bestämde då att vi skulle ta upp det till diskussion med Karin. Vi tänkte nog att vi (10 gnällspikar med en medelålder på gott och väl 45+) skulle kunna snacka oss till att få slippa, men en Karin (30-ish) satte oss omedelbart på plats och förklarade att vi inte kom undan. Sen fick vi en stencil med hästens delar så vi kunde plugga. Värdigt. Hahaha. 

Gårdagens lektion var öppna. Tyckte Köttbullen kändes fin i början när vi red fram, men i galoppen låste det sig fullständigt. Jag gav galopphjälper, hon slängtravade iväg, jag samlade ihop henne och gav nya hjälper, hon sprätte iväg och slog bakut, jag samlade ihop henne, hon slängtravade, jag samlade ihop henne, hon sparkade bakut OCH SÅDÄR HÖLL DET PÅ. Plus att hon bröt av till trav nästan hela tiden och när jag drev på sparkade hon bakut för det. Antar att hon tycker det är jobbigt och försöker komma undan. Karin säger att det är "en kamp jag måste ta" och att hon (Köttbullen) måste FRAM. Men det är ju inte så lätt när man är 10 stycken som ska samsas på en ridbana. Tyckte inte heller att jag fick så mycket hjälp som jag kände att jag behövde, fast det är klart att hon inte kan titta på mig hela tiden. Aja, det får väl bli en kamp att ta när det är läge. I alla fall, sen var hon som en DRÖM när vi skulle rida öppna. Inte för att öppna gick så bra för det kan hon inte, men det blev i alla fall lite bogen in och det är ju bättre än inget. Men på transportsträckorna travade hon på så stadig och fin i formen att det var en ren njutning. Kunde till och med göra lite travökningar på diagonalen och det gick till och med att böja henne och forma runt högerskänkeln utan att hon stod emot emellanåt. WOW. Visst, hon vill fortfarande bara gå utåtställd i högervarvet om hon får välja själv, men nu är hon åtminstone på tygeln större delen av lektionen (galoppen undantagen) och jag får känslan av att hon rundar sig runt skänkeln istället för att bara spjärna emot. Så jämfört med hur det hela började så är det ju ändå rätt stora framsteg. Ska rida henne för en tränare om ett par veckor och då får jag kanske lite tips och tricks för hur jag ska jobba i galoppen. Misstänker starkt att nyckelordet förmodligen heter FRAM-FRAM-FRAM. Eller "det är bara att gasa sig ur problemen" som en annan tränare sa till mig om Pojken. Aja, vi får väl se hur det går. 

måndag 21 september 2020

Hej livet

I fredags sprängde jag äntligen målsnöret på det som varit en period av djävligt mycket att göra som påbörjades i samma sekund som semestern slutade. En helt galen period och förra veckan var den galnaste veckan av denna galna period och i fredags eftermiddag hade jag tänkt åka på drop in-ridning för att varva ner och tänka på annat, men jag pallade ej. Styrde kosan hemåt, gick och lade mig och sov i två och en halv timma. Gick upp, bad min man beställa hämtmat, åt och gick sedan och lade mig igen. Sov som en gris hela natten och vaknade på lördagsmorgonen som en ny människa. G-Ö-T-T. 

Var sedan iväg och spårade med alla tre hundarna, vilket tog större delen av lördagen. Vi var inte så många och då skulle man ju kunna tro att det inte skulle ta så lång tid, men det gjorde det för nu skulle vi passa på när vi inte var så många. Så det blev både spår och budföring och uppletande. Och igår höll jag hundkurs och då var det viltspår på schemat. Åkte först till skogen och lade åtta spår, åkte sedan till brukshundklubben och hämtade upp mitt lilla allmänlydnadsgäng, åkte tillbaks till skogen igen och gick alla spåren tillsammans med deltagarna. Åkte hem och fantiserade om en ledig eftermiddag i soffan, men nehedå, vi hade visst bestämt att vi skulle slakta tupparna. De två fina Plymouth Rock-tupparna har varit väldigt sena med att börja gala och därför har de fått gå och växa till sig hela sommaren. De senaste veckorna har jag dock hört en hel del antydningar/försök och min man blir så nervös av det för han tror att grannarna ska klaga och det därmed ska avslöjas att vi har lite fler höns än vad man får ha utan tillstånd inom detaljplanerat område. Och det är ju ändå bara en tidsfråga innan de, tupparna alltså, sätter igång på riktigt, så igår åkte yxan fram. Skulle göra det enkelt för mig och bara ta ur dom och stoppa in dom i frysen hela utan att stycka, men det tog ändå rätt lång tid. Och sedan skulle det bakas bröd och göras söndagsstek och grävas upp potatis och ordnas och donas med både det ena och det andra, så det blev inte alls så värst mycket slappande i soffan som jag hade önskat. Nästa helg dock! Då ska min man ha playdate med en kompis och sova över och DÅ BLIR DET EGENTID. Har visserligen hundträning på lördagen och ska ha spårträning med valpkursen på söndagen, men valpspåren är inte så långa och det var några som inte kunde så vi blir bara fyra stycken. 

Innan dess ska jag bara beta av en jobbvecka. Men den räknar jag med ska landa på mindre än 40 timmar. Jag hade tänkt unna mig en ledig dag för att fira att den här jobbiga perioden är över, men när jag tittade i kalendern för ett tag sedan så var den första dagen utan några jobbmåsten tydligen inte förrän den 5 oktober. Så det är ju fortfarande en del all work and no fun, men det ryms åtminstone inom ramen för en normal heltidstjänst. Man får vara glad för det lilla. 

fredag 18 september 2020

I shop, therefore I am, jodåsåatt

Vi, jag och min man, är generellt inte mycket för att köpa saker till hemmet. När vi köpte vårt hus för tio år sen så konstaterade vi att tapeterna var neutrala och att det ändå inte spelade så stor roll hur de såg ut eftersom det skulle stå bokhyllor framför merparten av väggarna. Och vad brydde vi oss om att badrummet och köket renoverades 1995, allting fungerade ju? Sen ställde vi in våra omatchade möbler som är en kombination av ärvt, fått, loppis och Blocket och det ser inte alls sådär avspänt härligt ut som när de gör det i Sköna Hem, utan det ser helt enkelt ut som om någon har ställt in en massa möbler utan någon större eftertanke. Men det är avspänt härligt. Skjut mig om jag blir en sån människa som stör mig på att det har blivit en repa i lacken på soffbordet eller som tycker att färgkoordinering i bokhyllan är viktigare än att läsa böcker. 

Men en sak som stör mig i hemmet är duschkabinen. Alltså, jag vet inte vad det är för slags människor som designar duschkabiner, men den som ritade den här måste vara född i helvetet. Alternativt kommer att hamna där i livet efter detta. Helvetet är nämligen inte alls konstruerat som man tror, med brinnande svavelosande sjöar där man jagas av rödglödgande djävlar med vässade eldgafflar utan det är att försöka skrubba bort kalkavlagringar i en duschkabins alla miljoner skrymslen och vrår i evigheters evigheter, amen. Det är väl ett Sisyfosarbete som inte går av för hackor om ni frågar mig. Vi har jättehårt vatten där vi bor, vilket jag ser som positivt för då får man i sig kalcium och magnesium och andra spårämnen helt gratis via dricksvattnet, men det är klart att det är ju inte jättekul när allting kalkar igen på nolltid. Och det är nog lättare att försöka få bort stalaktiter och stalagmiter från Lummelundagrottan än att städa bort 25 års ingrodd kalk i duschkabinen. Obs, är inte ute efter pigga tips om att använda ättika och bikarbonat osv, har provat ALLT inklusive alla badrums- och köksrengöringsmedel på marknaden i kombination med muskelkraft och Det. Går. Inte. Att. Få. Bort. 

Vi är ju som sagt inte mycket för att köpa nytt och vi är heller inte mycket för att göra av med saker som fungerar. Och den fyller ju sin funktion, det kan man ju inte säga annat. Ena skjutdörren gick visserligen sönder så den inte gick att stänga för ett par år sedan, men den lagade min man med buntband och sen funkade det igen.
Men häromveckan kom min man hem och hade varit på Jula och sett en jättestor duschkabin för 5000 spänn. Minns inte riktigt anledningen till varför han helt plötsligt tyckte att vi skulle köpa en ny, men jag (som är den som städar badrummet) såg plötsligt möjligheten till ett behagligt liv med en helt ny och jungfruligt ren duschkabin. Jeflar vad härligt. Fattar ju att den också kommer att bli kalkig med tiden, men tänker behandla den med flytande bilvax i förebyggande syfte och hålla efter det som en GNU. Googlade kundrecensioner på denna modell och den fick höga betyg men minus för att den var svår att montera och att ritningen var fullständigt obegriplig. Det är jag dock mindre bekymrad över eftersom min man är ett geni när det kommer till att bygga ihop saker, med eller utan ritning. 

Ja, men det tar inte slut där. Ska även köpa ny spis! Den vi har är (också) 25 år gammal, och lider av svåra ålderskrämpor. Inga lampor lyser så man vet aldrig om den är av eller på. Och på sista tiden så verkar det som att den inte blir så varm som man ställer in den på. Bakar ju bröd varje vecka och har använt samma recept since forever och nu blir det helt plötsligt inte genomgräddat? För ett tag sedan bakade jag bondkakor och de brukar ta ungefär 8-10 minuter att grädda men nu fick jag dubbla tiden och ändå tycker jag de såg bleka och trista ut. Så nu ska jag googla spisar. Har aldrig köpt en spis i hela mitt liv så det kan ju bli spännande. Vad ska man ha? Induktion? Varmluftsugn? Så mycket att tänka på. 

 

tisdag 15 september 2020

Till stallet istället, v 38 2020, pt1

 Igår gjorde vi samma övning som i fredags, THE VERY GOOD SKRITTÖVNING på stora utebanan. Både Köttbullen och jag var dyblöta av svett efteråt, helt sjukt (även om det förvisso var varmt igår, men vi var ändå ute och klockan var ganska mycket). Var helnöjd med skrittövningen, tyckte att hon lossnade riktigt bra i högervarvet för att vara hon och i vänstervarvet var det nästan bara att sitta och njuta. Kunde t o m flytta för skänkel några steg hit och dit. 

Sen skulle vi galoppera och då tänkte jag att nu är hon så (relativt) lösgjord och fin att nu kommer galoppfattningarna att gå som en dans. Jag borde förmodligen istället ha tänkt så här: nu har hon gjort ett rejält styrkepass, då är det kanske inte så schysst att kräva att hon ska ta 200 i bänkpress som avslutning. För galoppfattningarna blev SKIT. Märkte ju att hon var trött och låste sig för hon körde upp huvudet och pinnade iväg i slängtrav istället för att ta skänkeln. Tog ner henne på volt, fick ner henne på tygeln, provade igen, samma sak. La till spö för att hon skulle fatta att hon måste ta skänkeln, med resultatet att hon sparkade bakut. Osv osv. Fick väl till någon fattning till slut, men det var inte mycket att skriva hem om. Depp depp. Fast det är ju styrka som saknas och den kommer väl så småningom. Hehe. 

För Pojken går det sådär. Han ska vila 4 veckor, sen får man se. Men det är tydligen inte så god prognos på hovbrosksförbening och det är ju dålig ekonomi för en ridskola att ha en häst som bara kostar och inte drar in några intäkter. Nu ska man väl inte måla fan på väggen, men, ja, sånt är läget.