Vågspel

Läste nån positiv recension om boken Vågspel av Ann Rosman. "En deckare som inbjuder till sträckläsning" eller nåt i den stilen. Man gillar ju deckare och man gillar ju sträckläsning, så här kan ju inget gå fel, skulle man ju kunna tycka. Fast jo, det kunde det visst. För det första visade det sig att det här var sjätte boken om ett och samma polisgäng och jag har inte läst de föregående fem. För det andra var det ett synnerligen träligt polisgäng med noll intressanta karaktärer, och för det tredje så var det så extremt mycket detaljer om båtar, och jag är så extremt ointresserad av båtar. Så nä, den förpassar jag oavslutad till den digitala papperskorgen utan att få veta om de någonsin hittade den försvunne Bo Stenman.

Till stallet istället, v17, pt1

Vi är nu inne i ett "hoppblock", vilket innebär att det är mycket med markarbete och bommar och grejer. Igår hade vi vikarie för vår vanliga ridlärare var ledig, men vikarien är hon som brukar ha drop in och bootcamper så det var inga konstigheter. Först skrittade vi ut en runda, sedan red vi fram på stora utebanan och det gick bra, Bulldozern kändes följsam och lyhörd. Sedan red vi upp till ridhuset och red i sicksack över bommar för vändande ytterhjälper, det gick väl sådär men lite bättre än förra veckan. Och sedan skulle vi hoppa två små hinder med 17 meters distans där vi då skulle rida på fyra eller fem galoppsprång beroende på vilken häst vi satt på. Bulldozern var en av dom som skulle gå på fem, men hon blev som TOKIG när hon förstod att hon skulle få hoppa och första gången drog hon iväg som om hon hade en bisvärm under svansen, klippte distansen mellan hindren på fyra språng och det var lite som att försöka stoppa en tsunami. Sedan var jag lite mer beredd och gjorde någon volt i galopp innan vi red mot hindret och då gick det lite bättre med tempot fram till hindren, men mellan hindren kändes det fortfarande som att jag hade väldigt lite att säga till om. Bulldozern består som sagt till rätt stor del av en tjock stark hals och när hon lägger all tyngd på bogarna och älgar iväg så lägger hon uppenbarligen inte mer notis åt den som sitter i sadeln än om det hade suttit en fluga på ryggen. EN gång (på sex försök) lyckades vi få in de där fem galoppsprången och då handlar det verkligen inte om att Bulldozern har så djävla vägvinnande galopp i sig själv, utan mer att tempot var...eh, en smula överilat. Nästa gång eller när det är så ska vi bli filmade när vi hoppar, som vi sen ska titta på och analysera när vi har teori. Är mycket glad att det inte var igår, för det var fan i mig inte mycket att dokumentera. Än mindre analysera. Aja, men det finns ju utrymme för förbättringar om man säger.

Skrik tyst så att inte grannarna hör

Har sträckläst Skrik tyst så att inte grannarna hör av Karin Alfredsson, och det tycker jag att ni också ska göra. Berättelsen handlar om Roger, som arbetar som diplomat och ska flytta till Zambia, som blir förälskad i Ellinor, som kämpar sig fram som frisör. De gifter sig och hon följer med till Zambia och får leva lyxhustruliv, men det visar sig att Roger inte alls var den hon trodde. Berättelsen handlar också om Siame, som arbetar som betjänt i diplomathuset, och som blir förälskad i Loveness, som flyttar in i hans tjänarbostad, men det visar sig att Siame inte alls var den hon trodde. Bra intrig där man växelvis får följa dessa fyra karaktärer, plus en femte - trädgårdsmästaren White - och där allas perspektiv speglas på ett trovärdigt sätt och där man kan vända och vrida på det här med vem som är offer och vem som är förövare och är inte förövaren också ett slags offer? Enda minuset med den här boken var att det var lite tunnsått med karaktärernas bakgrunder, man skulle vilja veta mer om vad de hade med sig i bagaget och vad fick dom att bli det de blev, göra de val de gjorde och så vidare. Den här boken får fyra utrikesdepartement av fem möjliga.

Bygga hönshus - an epic movie, part 29

I helgen har vi mest slitit med hönsgården. När vi från början bestämde oss för att bygga hönshus så sa vi "jamen vi kan ju hägna in slänten och ha som hönsgård, den ytan använder vi ju ändå inte till något vettigt". Ett beslut som visade sig både vara klokt och dumt. Klokt att utnyttja ytan, dumt på nästan alla andra sätt. Att bygga i en slänt är nämligen inte det lättaste om man vill få allting någorlunda jämnt och rakt och symmetriskt och i lod. Dessutom innehåller vår slänt en gammal indiansk begravningsplats eller åtminstone har någon tippat en massa stenbumlingar där en gång i tiden och sedan öst på med jord ovanpå så när man kör ner spettet i jorden så möts man av ett KLONK nästan var man än försöker. Vi har annars stenfri och lätt sandjord, så att slå ner stolpar och gräva hål till diverse saker har varit en barnlek överallt utom här. Men man ska ju äta sitt bröd i sitt anletes svett osv.

Min man är jättenoga med att allting ska vara rakt och jag
vet inte hur många miljoner gånger jag har stått med vattenpasset
mot stolpar och slanor. De var ej superraka från början, vilket
krånglade till det hela något. Men men. Rätt mycket kom i
alla fall ner i jorden och blev ihopfäst med skruvar. Det här
är cirka en tredjedel av hönsgården utanför Höns-Hilton.

 Utöver detta så innehöll slänten ett par gigantiska tujor som vi fällde i höstas. Jaha, men då visade det sig att enda stället där det överhuvudtaget var möjligt att slå ner stolpar var där de stod. De lämnade efter sig stubbar som inte gav sig i första taget och här skulle det alltså grävas ner nät. Gick ej smärtfritt om man säger så. Inuti stubbarna bodde det dessutom ett riktigt stort gäng myror som var synnerligen upprörda över att bli vräkta utan förvarning. Jag kan till viss del förstå dom, men vi hade ju inget val. Tack och lov var det fredliga svartmyror och inte ilskna ettermyror.  Man får vara glad för det lilla.




KAMPEN MOT STUBBEN. Just denna linje som
stolparna står i var den enda som lät sig göras p g a sten.
Ja, då stod ju en djävla stubbe i vägen, med rötter
ända ner i helvetet. Vi slet med motorsåg,
spett, yxa, slägga och kofot och avgick slutligen
med segern. Men fyfan vilket slit. Kände mig som
Nils Jakobs Son, ni vet Karl Oskars pappa i
Utvandrarna, när han gick och bräckte sten på sina
åkrar i fattigdom och armod.



Vi påbörjade också arbetet med hönsluckan.
Obs, den ska bli större så småningom. Och så
ska det byggas ett vindfång, typ som en liten
veranda, så att det inte ska bli dragigt.
 

Saker som ej fastnade på bild den här helgen var att fasaden sågades helt jämn och långsidornas fasader målades en gång till. Vvarför inte måla hela huset på en gång, undrar kanske ni. Färgen tog slut, svarar jag på det. Fick åka till Biltema PÅ EN LÖRDAG. Om någon undrar var alla människor gör på lördagseftermiddagarna så kan ni sluta fundera nu: De är på Biltema med sina skrikiga barn. Glasskön (som jag inte stod i) ringlade nästan lika lång som utanför Ge-Kås i Ullared och ljudnivån måste ha överskridit åtskilliga hygieniska gränsvärden. Jag blev trasig i själen bara av att titta på detta från min plats i den nästan lika långa kön till kassan.

Till stallet istället, v16, pt 2

I fredags hade jag nästan ingen lust att åka och rida p g a helvetesvecka (IGEN) i allmänhet och helvetesdag på jobbet i synnerhet. Deklarerade tydligt och klart på morgonfikat att "jag jobbade hela söndagen och jag har jobbat över varenda dag dessutom, så idag tänker jag gå hem i tid". Och exakt när jag skulle gå hem så körde allt ihop sig och blev KAOZ och jag fick ryta ifrån att JAG HINNER INTE och JAG HAR FAKTISKT EN TID ATT PASSA och DET ÄR VÄL SJÄLVA FAAAN ATT MAN ALDRIG SKA KUNNA FÅ GÅ HEM I TID NÅN ENDA DJÄVLA DAG och annat obalanserat. Sedan gick jag, inte precis i vredesmod men någonting ditåt. Och när jag kom hem så gick liksom luften ur mig och istället för att tänka på hur härligt det skulle bli att komma till stallet och rida så tänkte jag bara på hur jobbigt det var att byta om, sätta sig i bilen och köra tillbaks till stan igen och sen har vi ju en svacka, jag och Bulldozern och vilken stressig vecka jag haft och vore det inte bättre för mig att bara lägga mig i soffan och andas i fyrkant?  Det var lockande, men sen tog jag mitt förnuft till fånga och baxade ner mig i ridkläderna och kom iväg. Det var kanske dagens absolut bästa beslut. Vi red ut i skogen, det var vår, solen sken, fåglarna kvittrade och alla var på gott humör, hästarna också. Hästen framför mig var lite väl uppfylld av vårkänslor och bockade vid varje försök att galoppera, så därför tog vi ett litet galopp-pass på ridbanan när vi kom tillbaks till stallet, och det gick JÄTTEBRA. Fina fattningar och stadig i formen i båda varven. Sen åkte jag hem och var liksom ren i hjärnan och själen och kunde påbörja helgen på ett mycket bättre sätt än om jag hade legat i soffan och slappat. Så sant som det är sagt: It's good to be on horseback.

Stefans lilla gröna

Har läst Stefans lilla gröna av Stefan Sundström. "En handbok i utanförskap" är undertiteln och det är väl en rätt så passande beskrivning på en bok som handlar om att bli lite mer självförsörjande och medveten. Jag gillar ju Stefan Sundström som musiker, mycket, och jag tycker generellt att han verkar vara en hyvens prick med hjärtat på rätta stället och självklart tyckte jag jättejättemycket om den här boken. Även om jag förmodligen aldrig någonsin kommer att tillverka mitt eget snus eller göra surmört så var det ändå mycket som var tänkvärt och lärorikt. Och så skriver han ungefär som han pratar. Hade det varit typ Jacob Wallenberg som hade gjort det så hade det förmodligen retat gallfeber på mig, men när det är Stefan så är det bara charmigt och personligt. Tycker jag. Den här boken får fem kompostmaskar av fem möjliga.

Dags att deklarera!

Har lämnat in min deklaration. Alltså, nuförtiden är det ju inte ens svårt att deklarera om man är en vanlig dödlig anställd med bara lite avdrag för resor till och från arbetet, ändå känner jag mig så outsägligt nöjd när denna säkert tre minuter långa årliga ritual väl är genomförd. Fattar inte folk som frivilligt jobbar med ekonomi, själv skulle jag dö tråkighetsdöden flera gånger innan det ens var dags för morgonfika. Men det är ju jag det.