Om jag kan så kommer jag inte

Det här är ett inlägg som ska handla om min trädgård och rubriken är en bondes skriftliga svar på en festinbjudan. Det är ett exempel på att det är viktigt med interpunktion (Om jag kan så, kommer jag inte ska det korrekta svaret förstås vara). Men är det inte lite signifikant för dessa tider vi lever i nu, med karantän och allt vad det innebär. Skickade ut den här till kollegor jag numera bara träffar på Skype igår:

Vår VD skickade den här bilden tillbaka:

 

 

Lite så är det kanske. Har ju jobbet på jobbat en vecka för att täcka upp för sjuka kollegor, men nu är båda tillbaka igen och jag kan återgå till en mer vegetativ livsstil i soffan, med datorn i knät och taxar som armstöd. Inget att klaga på med andra ord, i alla fall inte just nu. Och så som läget är nu så är det väl bara att LEVA I NUET som det är någon vits med för ingenting blir ju ändå som man har tänkt sig. Ska jag klaga på något så är det väl att jag - när jag väl kom hem efter att ha jobbat på jobbet några timmar i morse - fick en fruktansvärd huvudvärk, gissningsvis p g a skyhög stress i ett antal dagar och sen nu när jag kan slappna av så kommer sånt som ett brev på posten. Jaja, nu ska man såklart vara glad att man inte har Covid-19, men det betyder ju inte att jag tar ont-i-varje-pulsslag-huvudvärk med en klackspark.  

Men skitsamma, odlandet nu dårå! Jag har kallsått en del i växthuset. Persilja, spetskål, brysselkål, spenat, savoykål, gulbeta, palsternacka, purjolök, vanlig lök, rabarber och säkert nåt mer som jag har glömt. Återstår ändå en hel del, till exempel mangold, rödkål, broccoli och nån asiatisk bladgrönsak. För att inte tala om allting som kommer sen, som bönor, pumpa, squash och solrosor. Men man får ta en sak i taget.
Igår förberedde jag för tomatsådden. Varje år när  jag sår tomater så tänker jag att jag inte ska ha så många. För alla vet ju att det är ett MECK sen med att plantera om och kånka ut och in för att avhärda. Då ångrar man sig lite rätt mycket och hatar sina tomatplantor för att de är så himla många. Man (=jag) sätter ju gärna mer än ett frö i varje kruka, om alla inte skulle gro. Vet inte varför jag tror det, för alla gror alltid och i slutändan står man ändå där med en massa miniplantor som man inte har plats för men som man inte kan med att slänga heller.

Ja, så jag skulle vara STÅNDAKTIG, tänkte jag. Men sen gick jag med i någon odlargrupp på Facebook där alla skrev om att de beställde helt fantastiska tomatfröer från någon tjej i Grekland och jag in och glodde på sortlistan och det fanns SÅ MÅNGA SPÄNNANDE GREJER från alla möjliga delar av världen. Högväxande, lågväxande, i alla möjliga slags färger och former. Kan ju säga att jag inte är nödbedd när det kommer till att beställa tomatfröer. Räcker med att det står att det är en gammal kultursort värd att bevara, eller att det är en pålitlig trotjänare som förtjänar sin plats i grönsakslandet, eller någonting som de första nybyggarna odlade på prärien eller det kan egentligen stå VAD SOM HELST så vips har jag beställt. Detta beställde jag (alltså):

Krasnyi Krupnyi - röd, från Sibirien
Azchoyka - gul, från Ryssland
Dark Galaxy - svartröd, från USA
Ozark Sunrise - ceriseröd, från USA
Zolotoi Samorodok - gul, från Ryssland
Maslov's Giant - röd, från Ryssland
Viagra - brun/grön/purpurfärgad från Ryssland
Cluster Pear, orangeröd multiflora från USA
Stripe-Pointed Pink, rosa/röd/gulrandig från Polen

Utöver det har jag köpt tre sorter från Fröbanken:
Knockout, bifftomat
Amish paste, pastatomat
Rysk citron, plommontomat

Utöver DET så har jag väl ändå kvar frön från förra året, bland annat fröer från tomater jag köpt på Mandelmanns gård 2018. Det där med att "inte ha så många tomater" funkar visst sådär. Förberedde sådden igår. Jag brukar göra krukor av tidningspapper, men i år (började väl i och för sig redan förra året) har jag sparat tomma toarullar (det är tydligen sånt jag bunkrar) som jag klippte i halvor (på höjden dårå) och fyllde med jord. Tydligen planerar jag att så 60 st tomatplantor. Blev själv överraskad faktiskt för jag skulle ju a. inte ha så många sorter och b. inte ha så många plantor. Bestämde jag när jag fixade i ordning i växthuset för ett tag sedan. Det var då det. Mitt växthus är kanske 15 kvadratmeter (inte 1500 som man skulle kunna tro) och jag tänkte att 15 plantor kunde vara lagom. Ska dock prova att odla en del på friland i år, men kanske inte 45 tomatplantor? DEN SOM LEVER FÅR SE.

Fick också precis ett sms att jag hade paket att hämta. Det är mina sparrisplantor. Jag har fyra sparrisplantor som växer lite som de själva vill i trädgården. En växer i en rabatt, den har jag skördat rätt mycket av. En växer under en krusbärsbuske, den flyttade jag i somras ner till trädgårdslandet. Man ska ju inte flytta sparrisplantor, men den verkade överleva. Sen har jag en ynklig stackare som av någon anledning växer precis uppe på en stenkant där det knappast kan finnas någon jord att tala om. P g a stenarna går den dessvärre inte att gräva bort, eller åtminstone har inte jag lyckats med det. Den fjärde växer precis intill äppelträdet, tyvärr växer det också en jättetaggig ros precis bredvid den som gör att man inte ser den förrän den vuxit så mycket att den blivit träig och trist. Plus att jag vet att hundarna inte är blyga för att använda äppelträdet som sin privata pissoar, vilket gör att delikatessfaktorn på sparrisen sjunker rätt rejält. Det är alltså inte jag som har planterat dessa sparrisar utan de fanns där när  vi flyttade hit. Förra året frösådde jag sparris och alla grodde, men sen stod de inne i ett norrfönster och blev till långa sytrådar som var jättebesvärliga att plantera om och sen glömde jag vattna dom och så dog dom. Nu tänkte jag fuska och köpa färdiga plantor, det är dom jag ska hämta nu. ÄLSKAR SPARRIS, skulle kunna äta det typ jämt och till typ allt. Nu bör man ju inte skörda sparris det första året, och bara måttligt år 2 men sen så? Har beställt 10 plantor. Eller var det 20? Nä, tror 10. De var inte gratis, så jag ska nog ändå försöka dra upp fler från frö för det har jag massor av. Jodåsåatt. Har man inte arbete så skaffar man sig.

My Bloody Valentine

Har läst My Bloody Valentine av Christine Détrez, men det behöver du inte göra. Den handlar om det här:

En återförening, en solig villa på Korsika, en dödlig sommar...
Esteban är försvunnen och Delphine letar desperat efter sin son. Det är sista dagen på semestern, väskorna är packade och färjan tillbaka till fastlandet ska snart lägga ut från hamnen. Men Esteban syns inte till. Varenda sommar hyr Pauls familj samma villa på Korsika tillsammans med ett par barndomsvänner, deras söner och den äldstas flickvän Valentine. Trots skilsmässan håller han fast vid traditionen och tar i år med sig sin nya kärlek Delphine och hennes två söner. Tonåringarna hittar genast varandra och njuter av friheten och lata dagar i solen. Men under ytan är allt långt ifrån lika idylliskt. Delphine har svårt att passa in i familjekonstellationen och den sköra jämvikten i huset rubbas än mer av den vackra och brådmogna Valentine. Det dröjer inte länge förrän tragedin är ett faktum.

Jamen alltså njäääe. Det här var inte precis en bok i min smak. Gillade inte språket, det var liksom hetsigt och orytmiskt (det kanske det blir om man översätter från franska, vad vet jag?). Jag trodde boken skulle handla om ett försvunnet barn, men Esteban är i äldre tonåren och det är kanske 10 % som handlar om hans försvinnande, resten känns som...logistik. Gillade dock de vardagliga beskrivningarna och tror den hade kunnat bli riktigt bra med ett annat upplägg, men nu var det ju inte jag som skrev den här boken så det blev vad det blev. Den får två små semestersabotörer av fem möjliga.

Tio år

Idag firar vi 10-årig bröllopsdag. TENNBRÖLLOP, som det tydligen heter. Förstår mig inte riktigt på de där dagarna, jag fattar ju att i början är det bomull och papper och sånt där som liksom är obeständigt, och mot slutet är det silver och guld och diamant och annat som varar forever. Men enligt nån lista som jag såg så firar man till exempel korkbröllop efter 26 år, plywoodbröllop efter 29 år och glasbröllop efter 61 år. Inget av de materialen känns ju särskilt hållbara om ni frågar mig. Okej glas så länge man inte tappar det, en plywood och kork? Multnar ju innan Eleanor Rigby hinner plocka upp riset utanför kyrkan där bröllopet har varit, som Beatles skulle ha sagt.

För tio år sen idag var det skärtorsdag. Vi åkte in till rådhuset, hade valt den korta vigselakten (där de bara säger "ni har valt att ingå äktenskap, tager du denna...osv" och så svarar man (förhoppningsvis) ja och sen är det klart, det var inga konstigheter. Två kommunala tanter ställde upp som vittnen. När vi bokade tiden frågade jag om man fick välja vigselförrättare, för det är ju representanter för politiska partier och jag hade inte lust att låta mig vigas av nån himla moderat. Även om det inte var att jag skulle ingå äktenskap med en moderat, men några principer får man väl ändå försöka ha. Det visade sig att de som var utsedda till vigselförrättare hade varsin månad som de tjänstgjorde och i april var det såklart moderatens tur men det gick att byta om man ville. Bad att få nån sosse istället och det gick bra. Är ej sosse, men hellre det än moderat.

Ja, men det gick snabbt och smidigt och sedan åkte vi och köpte ett äppelträd som vi planterade under högtidliga former i trädgården. Sorten var Filippa, en sort jag hade i min förra trädgård och gärna ville ha igen eftersom det dels ett otroligt gott äpple, dels har det tjockt skal så det går att lagra länge. Nackdelen är väl att äpplena väldigt lätt faller från trädet så det blir mycket fallfrukt. Vår Filippa har hittills mest varit en dysterkvist som inte åstadkommit mycket av värde. Väljer att inte se det som en symbol för äktenskapet för i såna fall hade det ju varit rätt deppigt. Förra året blev det i alla fall tre äpplen, varav två föll av i förtid och det tredje var stort och fint och sen kom det någon blåsig dag och det föll ner och Hilding hann hitta det och äta upp hälften. Så kan det gå.

Efter att vi planterat trädet så gick vi ner på den lokala pizzerian och firade med trerätters middag. Den har vi nu övergivit till förmån för en annan som också ligger i byn men lite längre bort där pizzorna är godare och servicen bättre. Väljer också här att inte lägga in någon äktenskaplig symbolik i detta.
Dagen därpå var det långfredag och då åkte vi och hämtade Remus, tax med rätt att döda. Han kan ha varit den gölligaste valpen i världen. Och minsta. Här med Boris som man redan då tyckte var en gubbhund, och då var han ändå bara fyra år på den här bilden. Boris var i storlek som en schäfer och Remus ser ut som en liten lunchmacka.

SÖTCHOCKEN <3 <3 <3

Tio år sedan alltså. Doesn't time fly when you're enjoying yourself?

Inför första april

Imorgon är det första april. Normala år när det inte är pandemi-kris så brukar ju dagstidningarna vara fyllda med skämtnyheter i stil med att man ska införa parkeringsböter för cykel eller att man infört DNA-tester på hundbajs för att kunna spåra de hundägare som inte plockar upp efter sina hundar. Om folk hade varit lika källkritiska övriga 364 dagar per år så hade kanske konspirationsteorierna stannat på Flashback och inte farit omkring som en löpeld genom samhället.

Satt och funderade på vad årets aprilskämtsnyhet skulle kunna vara. Tänk om någon drar till med NU HAR DET KOMMIT ETT VACCIN MOT CORONAVIRUS.  Normalt sett tycker jag man kan skämta om det mesta, men det här...det är väl ändå att gå över gränsen? Eller?

Till stallet istället, v 14 2020, pt1

Igår var Pojken frisk! Fast länge kändes det tveksamt. Han har rasp på högra frambenet och det kan vara det som gör att han känns lite ojämn? För i början kändes han inte alls bra. Stel och motvillig och, tja, allmänt ojämn. "Vi ger det framridningen", sa Karin och vi gav det framridningen och sen sa Karin att det såg bättre ut och efter galoppen tyckte jag också det. Fast han kändes otroligt seg och tung. Men kanske att han ändå bara är lat? Om han känns likadan nästa vecka ska jag prova att väcka honom tidigt i passet. Väcka = ge skänkel och använda spöet om han inte går fram och så får han hellre sticka iväg i galopp och bock (för så brukar det bli, hehe) bara han vaknar. Är han bara vaken så brukar han också bli mer lyhörd. Jag är alldeles otroligt mesig med att använda spö, men jag vet ju också att det är schysstare med ett rejält rapp än att sitta och hamra med skänkeln hela tiden. Det där lät inte speciellt snällt, hade jag skrivit det i en vegangrupp så hade det nog varit jag som hade fått smaka spö.

Igår var det hoppning och övningen var 90-graderssvängar. Det var inte så svårt som det skulle kunna vara för det låg bommar utlagda som korridorer som man skulle hålla sig i, så det var enkelt att se linjen. Hindret var ett 30 centimeters koppelräck så det klarade till och med jag av utan att mesa. Pojken var riktigt duktig, jag trodde ändå att han skulle börja fippla och trampa om och hålla på framför hindret bara för att han kom ur sväng, men det gjorde han inte utan allt flöt på som det var tänkt. GÖTT.

The life and times

Jaha, plötsligt blev båda mina assistenter/medarbetare sjuka. Att säga "sjuk" i dessa tider är rätt så laddat och alla frågar: är det Corona? Ja, inte vet jag. Det mesta pekar mot vanlig hederlig förkylning, men man vet ju inte. Sjuka är de i alla fall. Kanske inte så sjuka så att de båda skulle ha stannat hemma om det här hade varit förr i tiden, dvs innan mars 2020. Men nu fick det ju bli så, vilket är helt korrekt, och jag fick rätt så abrupt byta min rätt så behagliga jobba-hemma-i-soffan-tillvaro mot att plötsligt förväntas sköta tre personers jobb. KUL. Not. Jag klarar det, men för den sakens skull är det ju inte direkt en önskvärd situation.

Blev ingen ridning i fredags för vi skulle fira Adrian som fyllde 11 i veckan som gick, så vi gick (rätt tveksamt i dessa tider) till Pinchos och åt. Där var det inte direkt fullsatt, men ändå en del folk. Men ja, man sitter ju inte på varandra direkt så det ska väl inte vara någon fara. I lördags var det KANONVÄDER. Strålande sol, blå himmel och cirka 13 plusgrader. Var ute och spårade med Tage på förmiddagen och fixade lite i trädgården på eftermiddagen. KÄNDE LIVET I MIG! Finns inget som jag uppskattar så mycket som en solig vårdag. Vaknade sedan igår morse och då hade det kommit fem centimeter snö! Det var väl ändå högst onödigt om ni frågar mig. Har det varit barmark fram till nu så är det väl otroligt överdrivet att första snön kommer i slutet av mars? Aja, det var väl bara att sopa fram bilen och ge sig iväg för mer spårträning. Där vi var hade det inte kommit fullt lika mycket snö, men tillräckligt för att ens fotspår skulle synas. Det är ju förnämligt anser jag som tillhör den falangen som inte tror att hundar går på synintryck när de spårar. Och Tage gjorde ett riktigt fint arbete. Han är ju generellt en vante i spåret, otroligt lättstörd och odisciplinerad och utöver det fruktansvärt svårläst. Så där har jag en utmaning att jobba med.

Åkte direkt från spåret till jobbet och betade av några timmar p g a nödvändigt. Åkte sedan hem, bakade bröd, lagade mat, suckade över trötthet och stress och svor åt min man som kommenterade att jag hade glömt en spade ute igår ("TYCKER DU VERKLIGEN ATT DET VAR NÖDVÄNDIGT ATT PÅPEKA JUST DET JUST NU"?). Blev sams. Åt mat och tittade ikapp på Sveriges Mästerkock och Efter Stängning. Jag hejade på Lisa, tyckte hon verkar vara så himla gullig och rolig. Men hon har ju åkt ut. Nu hejar jag nog på Edvard, om jag måste heja på någon. Det måste man ju såklart inte, men det blir roligare då. I Efter Stängning hoppas jag på att Viktor ska vinna.

Ja, det var väl allt. Nu väntar ytterligare en vecka med HELVETESSLIT och släp. Men man får väl åtminstone vara glad att man är frisk.

Vaktelnytt

Igår fixade jag klart Villanelles voljär och så fick han flytta tillbaks dit igen. Oklart om han blev nöjd med renoveringen eller inte, men nu har han åtminstone bara ett nät mellan sig och Batman och hans gäng istället för att sukta efter sina döttrar. Som var söner! En del av dom i alla fall. Blev så himla glad häromdagen eftersom jag hittade fyra ägg inne hos "döttrarna". Där har ju inte varit något bråk och inte något galande heller, så jag har lite slött tagit för givet att alla varit hönor förutom Villanelle Junior då. Men han ligger ju i frysen nu.
Ett av äggen var by the way jättestort. Nu är väl ingenting "jättestort" hos vaktlar, men jämfört med andra vaktelägg kändes det gigantiskt. Stackars nybörjarhöna att behöva klämma ur sig ett sånt det första de gör.

Jätteägg flankerat av två normalstora.
KURIOSA: Duken har min farmor Elna broderat,
jag fick den när jag flyttade hemifrån. Året var 1985.

Hur som helst, jag tänkte att det är väl lika bra att släppa in Batmans nya fruar till Batman på samma gång, så har man alla vaktlar på ett och samma ställe. Sagt blev gjort, vi bar upp de fyra återstående och släppte in dom till Batman och de gamla hönorna. Det gick fint i cirka en minut, sedan tog en av "hönorna" ett stadigt nacktag på Batman och gjorde sig beredd för parning. WHAT? Det skulle ju vara tvärtom liksom. Lyfte upp honom och kollade, oj, det var visst en tupp. Lyfte upp nästa jag fick tag på, det var också en tupp. VAFFAN? Men de andra två var i alla fall hönor, så de där fyra äggen hade väl lagts av de två under några dagars tid. Döpte den ena till Rut för hon har en svart trekant i nacken som ett huckle som får mig att tänka på en tant i söndagsskolan när jag var liten. Min man fick döpa den andra och hon fick då heta Pirjo. Oklart varför, men associationsbanorna gick något i stil med att hon hade prickar i ansiktet = finnar = finska = ett finskt kvinnonamn. Så det fick bli Pirjo. Pirjos och Ruts bröder fick återbördas till kaninburen, och tror ni inte att jag väcktes av att de gol i morse? Det kunde de väl ha börjat med tidigare kan man ju tycka. Men de fick väl inte en syl i vädret för Villanelle.

Så nu har vi följande grupper:
Batmans grupp: Batman, Snövit, Svartprick, Gråmask, Rut och Pirjo.
Villanelles grupp: Villanelle.
Ja, och så ytterligare två tuppar som vi väl får slakta i veckan som kommer. Dödens grupp alltså.

Har ju precis laddat kläckaren med ägg så det lär ju dröja ett tag innan det blir möjligt att kläcka fram sällskapsdamer till Villanelle. Men sen så. Men det är taskig ratio höna/tupp. Elva kycklingar kläcktes fram, åtta överlevde och av dom blev det alltså två hönor och sex tuppar. Aja, det blir ju i alla fall mat, inget ont som inte har något gott med sig.

Köpte ju avelsägg till Plymouth Rock (de som ligger i kläckaren nu). Det är tydligen ett väletablerat faktum bland folk som skickar avelsägg att man skickar på måndagar för att inte riskera att äggen fastnar hos PostNord eller något ombud över helger. Så när det var skickmåndag för min säljare så hade hennes Plymouth Rock bara fått ihop fem ägg av de sju som jag beställt. Fick då två bonusägg, ett Silverudds Blå och ett Ayman Cemani. Den förra tillhör ju, liksom Plymouth Rock och Australorp, kulturraserna, men den senare har jag knappt hört talas om. Men tydligen ska den vara svart. Alltså SVART. Inte bara fjädrarna utan även skinn, kött och inälvor. Allt utom äggen, för de var ljust beige. Googlade lite, det är en indonesisk ras och enligt ryktet så ska den inneha magiska krafter som kan bringa makt och rikedom. Ja, man kan ju alltid hoppas. Hehe.

Ayman Cemani, bild lånad från Lantliv.com

Hur som helst, det här blir spännande! Nu hoppas jag ju i första hand på att de är befruktade. Har lovat att höra av mig till säljaren och berätta hur det går. Hon var så himla trevlig, skickade bilder på föräldradjuren och allt möjligt. Nästan så jag förstår det här med att folk får Blocketkompisar.