tisdag 21 november 2017

Blodvittring

Har läst Blodvittring av Staffan Cederborg. En såkallad ungdomsbok, så det gick ju fort eftersom man skulle kunna tro att det är lag på att inga böcker som riktar sig till folk under tjugo får överstiga 200 sidor. Berättelsen börjar med att författaren själv hittar några gamla dagböcker från 1979 i en fyr på Gotland. Sedan handlar boken om dagboken som handlar om de sjuttonåriga kusinerna Nina och Rebecka, som tillbringar den sommaren på Gotland. En dag hittar de en stig med en "Privat väg"-skylt som de såklart måste utforska, och där upptäcker de något konstigt. Rebecka försvinner men kommer tillbaka och är...inte riktigt sig själv. De träffar två killar och ytterligare märkliga saker inträffar. Parallellt med detta pågår helt vanliga tonårstankar om vem man är och vem man vill vara och annat existentiellt, men konstigheterna slingrar sig mer och mer in i det vardagliga.
Jag tycker det var en bra bok. Bra språk, bra driv i handlingen, skickligt upplagd och lite lagom mysrysig story. Störde mig lite på a. att ingen enligt mig, sa "rygga" om ryggsäck år 1979 men får väl reservera mig för att man kanske gjorde det i Stockholm. MEN INTE I SMÅLAND I ALLA FALL, som ju är rikslikaren av språket as I know it. b. sexet. Känns lite väl orimligt att en sjuttonårig oskuld helt plötsligt ska bli jätteframåt och ta för sig sexuellt med ett självförtroende som inte var av denna världen. Okej att det skedde vissa...personlighetsförändringar hos de inblandade, men man behöver väl inte framställa första gången som snudd på hämtad ur en porrfilm bara för det? c. att man inte fick veta mer vad som hände med Peter och Tommy på slutet och ingenting om den första försvunna flickan. d. det där med ogräset kändes lite...eh, som att det inte riktigt hörde dit?
Men det var egentligen småsaker och i övrigt var jag nöjd! Den här boken får fyra fyrar av fem möjliga.  

Till stallet istället, vecka 47, pt 1

Igår var det måndag, och måndag är ju som alla vet = drop in-ridning. Igår var jag HELT SJÄLV! Har lite bävat för att den dagen ska komma, vi brukar ju inte vara så många på måndagarna och häromdagen sprang jag ihop med den andra personen som alltid brukar vara med och hon hade fått en mansförkylning som hette duga och var satt ur spel. Att vara två personer på en lektion är helt suveränt, då får man jättemycket hjälp men det finns ändå utrymme för att jobba lite på egen hand (eller: hämta andan) under tiden som den andra blir grillad. Men ja, nu var det alltså bara jag. Och Bulldozern. Och ridläraren, som hurtigt förkunnade att vi minsann skulle rida utomhus eftersom det var så himla fint väder. Det var himla fint väder, för att vara november. Sol, blå himmel, minusgrader. Exakt sånt där väder som gör att vissa hästar går på tårna och är beredda att flyga i luften för ingenting. Bulldozern kändes helladdad, ville inte stå stilla när jag fixade med stiglädren, taktade i framskrittningen och var allmänt PÅ. Sen fick vi jobba, och SOM vi jobbade. Det var skritt runt fyrkantsspåret med åttametersvolt i varje hörn, det var skritt innanför spåret och framdelsvändning vid varje kortsida, det var trav med fokus på takt och tempo (när Bulldozern får välja själv så har hon liksom bara ett läge och det är att pinna på för kung och fosterland och hon låter sig inte frivilligt övertygas om att någon annat koncept är vinnande) och det var galoppfattning, galoppera ett kvarts eller ett halvt varv på volten, bryt av, HITTA TAKTEN, HITTA TEMPOT, HITTA FORMEN och så ny fattning och sådär höll det på. Men shit vad bra det gick! I alla fall ibland. Emellanåt skulle man kunna tro att samtliga av mina kroppsdelar hade varsin separat agenda, för det var ett evigt mässande med sänk hälen, vrid om handen, bak med axlarna, räta upp dig, släpp inte efter, vrid om höften, lyft blicken, titta vart du ska, och när jag fått alltihop på plats så nog fan åkte hälen upp eller handen omkull och så var det bara att börja om från början igen. Att få alla delar att vara på rätt plats i rätt tid är tydligen en uppgift som inte min hjärna riktigt kan hantera.

Men Bulldozern kändes emellanåt som en dröm. Hade MOMENTS när det kändes som att Jan Brink inte bara ringer utan snart kommer att komma krypande naken och erbjuda mig pengar för att jag ska hjälpa honom (om man googlar ordet "hybris" kommer man att få en träff, nämligen mig. I alla fall när ridningen går bra. Rent objektivt är jag verkligen inget stjärnämne, men att ha den KÄNSLAN överträffar ändå rätt mycket. Förlåt Jan Brink för att jag använder dig som en skitdålig liknelse*). Så uppenbarligen finns det ett stort behov av att någon står och hackar på mig och mina icke samverkande kroppsdelar HELA TIDEN. Fick till och med till flera bra galoppfattningar, speciellt i höger varv. Vänster varv kärvar fortfarande en del, men det är ju bara att streta på. Och vara konsekvent, vilket jag uppenbarligen inte alltid är, utan när det inte funkar så ska jag istället börja greja med än det ena och än det andra. Mycket oklart varför, men det är bra att få sina fel påpekade så att man kan jobba vidare med dom.

Bokade en lektion för den gången jag missade förra veckan, det fanns inte plats förrän om tre veckor och då i en grupp som är en nivå högre än den jag rider i nu. GULP sa jag, men ridläraren sa att jag dressyrmässigt mycket väl platsade i en sån grupp. Fick genast hybris igen, tills hon avslutade meningen med "hoppmässigt är det ju en bit kvar".
Peder Fredriksson lär aldrig behöva mitt telefonnummer, det är ett som är säkert.


* Jag tänker att det är otroligt osannolikt att Jan Brink någonsin skulle läsa det här, men ibland vet man fan inte vad Googles sökmotorer indexerar fram. Varje gång jag bloggar om att något med Telia inte fungerar så dyker det upp något tjänstvilligt väsen i kommentarsfältet och erbjuder hjälp, och när jag bloggade om boken Undertryck så kommenterade Niklas Lindroth det inlägget. Jan Brink kanske också googlar sig själv och hittar hit? (GUD FÖRBJUDE). Sen (obs, det här är alltså "en lek med tanken") kanske han har en riktigt dålig dag där han fattar riktigt dåliga beslut och verkligen ringer mig och så åker jag dit, får sitta upp på ett av hans djävla krutpaket till dressyrhingstar, blir avkastad innan någon ens hunnit säga "vänd snett igenom" och får leva med skammen och en bruten nacke resten av livet. Ska sluta använda Jan Brink som en dålig liknelse från och med nu. Ni ser ju hur det kan gå.   

måndag 20 november 2017

Fjärilspojken

Har läst Fjärilspojken av Peter Stjernström, en bok som beskrevs som "en svindlande spänningsroman". NJA, säger väl jag om det. Berättelsen hamdlar om Jonas, som lämnades i skogen som spädbarn, blev hittad och adopterad. Som vuxen har han en märklig intuition som han inte vet om han ska dölja eller följa. Med hjälp av denna intuition kommer han i kontakt med Nelly, som lite är av samma skrot och korn och som OCKSÅ blev lämnad i skogen som spädbarn, dessutom visar det sig att båda har ett märke format som en fjäril på ryggen. Jaha, då ska de förstås börja nysta i sitt förflutna som inkluderar en sekt och diverse experiment för tjugosju-ish år sen, som man får följa växelvis med Jonas och Nelly i modern tid.

Stör mig på rätt mycket i den här berättelsen, till exempel ett rätt halvdant språk. "De kunde prata i timmar om allt från himmel och jord" heter det väl till exempel inte. Eller "marken var täckt med blåbärsris och en och annan lingonbuske" (det heter väl ändå lingonris?). Retar mig också på folk som blandar allmängiltiga grejer med "du", till exempel "För att få en fjäril att överleva måste den ha tillgång till rätt värdväxt och det var ganska osannolikt att den skulle hitta till den om du bara släppte ut den hur som helst". AAAARGH. Vill typ klösa sönder mina hornhinnor när jag ser sånt i skriven text (och när folk säger det blir jag extremt djävla provocerad och har lust att svara något i stil med "vad fan vet du om det?").
Utöver det förekom rena felaktigheter, som att en person i berättelsens dåtid, där till exempel Gula Tidningen används som en form av tidsmarkör, "använder det alldeles nya ordet snippa som han läst i en språkvårdsspalt". Alltså, lika lite som gengasaggregat förekom samtidigt som tv-sända julottor i Karl-Bertil Jonssons julafton (förlåt, Tage), lika lite var det någon som pratade om snippor på 80-talet. Ger mig aldrig NÅGONSIN på den punkten.

I alla fall. Själva grundstoryn kändes lite halvseg, men hade väl kunnat vara någorlunda okej om det inte var för att karaktärerna kändes så irriterande konstlade och vissa miljöbeskrivningar var så ofattbart omständliga och detaljerade. Och slutet kändes mest forcerat, som att fantasin inte räckte hela vägen. GÄSP på den, säger jag. Den här boken får två larvstadier av fem möjliga. 

Wiener-Dog

Vi såg filmen Wiener-Dog i helgen som gick. Kan ju säga som så, att vi blev inte imponerade. Inte för att jag/vi trodde att det skulle vara någon gullig taxversion av Lassie, men den här var så djävla pretto OCH tråkig att man fick lust att klippa till någon ansvarig. Det kändes som att den var skriven av människor som hellre skulle skära upp pulsådrorna med ett dvd-fodral än att ta med sig popcorn in i biosalongen och riktade sig gissningsvis till en liten grupp svåra filmkritiker som såg det här som något storartat. MEN DET VAR BARA TRÅKIGT. Obefintlig handling, trälig dialog, ointressanta karaktärer. Den här filmen får en överkorsad bajspåse av fem möjliga.



Missa gärna den här filmen. Den var inte bra.

Bygga hönshus - an epic movie BEHIND THE SCENES II

Jahapp, där försvann helgen i ett stort nafs precis som vanligt. Har ägnat mig åt att hugga och stapla ved (lördag, hällregn) samt skriva protokoll på en brukstävling (söndag, fyra timmar utomhus i snålblåst och regn...mmm. INTE).
 
Ägnade mig också en del åt att köpa ägg. Det gick inte alls bra. Har ju två hobbyhönsflockar i periferin av min bekantskapskrets. Men min ena leverantör berättade helt oväntat att hon skulle flytta så hon har sålt alla sina höns. Och den andra hönsflocken som brukar förse mig med ägg var i vintervila. Såklart är det bra att hönsen får leva naturligt och inte tvingas producera ägg när naturen själv har lagt in en liten vilopaus (det kan man annars manipulera med extra ljus, vilket man gör i kommersiella produktioner), MEN JAG DÅ? Fick åka till Ica och köpa ett tolvpack som ett annat as. Det kändes ju inget vidare även om de var ekologiska. Var inte det om något en signal till oss att lägga i en högre växel på vårt hönshusbygge? Dock: november är ingen kul månad att bygga något i överhuvudtaget. Det blir ju för fan mörkt innan man ens hunnit blinka. Och så är det kallt. Och så regnar det JÄMT. Mörv är ordet som beskriver det här.
 
Min man har i alla fall byggt en dörr! Det har han hållit på med i vad som känns som en evighet, men nu är den i alla fall i det närmaste klar. Han har även byggt en karm som ska passa till dörren, vilket gissningsvis var marigare än själva dörren åtminstone om man ska tolka den kartong med tusen små utsågade träbitar som han bar upp och ställde vid kaminen. Fråga mig inte hur något av detta har gått till, för det har jag ingen djävla aning om. Min insats i det här skedet har varit att köpa gångjärn och en hasp. Ska dock ta över stafettpinnen och måla dörren i veckan som kommer, så någon nytta kommer jag väl ändå att göra. Ska även måla gångjärnen i hammarlack eftersom jag inte står ut med att det står BILTEMA präglat på dom.
 
 
 
Hak-gångjärn. Oväntat snygg modell från Biltema, men som sagt...
de behöver ju inte SKRIKA ut att de kommer från Biltema. Det syns
inte på den här bilden (som är snodd från Biltema), men verkligheten
är en helt annan och ska hammarlackas bort.
 
 
 
 
En hönshusdörr! Ni undrar kanske varför det sticker ut en massa
spikar? Det finns en mycket bra förklaring till det som jag har
glömt, så ni får liksom jag sväva i ovisshet kring det. De ska hur som
helst tas bort sen, så det är väl inget att haka upp sig på tänker jag.
I alla fall: En dörr. Ej med på bild: En dörrkarm. En av alla miljoner
saker man bara tar för givet att de ska finnas. Det gör de inte om man
inte bygger dom. Dock behöver man inte, som min man, göra det
med två tomma händer som utgångspunkt, om man vill att det ska
gå undan. Ändå sjukt bra byggt såklart.

söndag 19 november 2017

Till stallet istället, vecka 46, pt 2

Missade ju min vanliga ridning i torsdags p g a att jag har varit i Danmark på jobbresa. Har hängt med danskar och norrmän så att språkcentrum i min hjärna har blivit helt uppfuckat. Och så missade jag ridningen! Surt sa räven om rönnbären. Sån himla tur att det är drop in även på fredagar i stallet, så dit svepte jag och tog en dust med Bulldozern. Det började bra, men i galoppen blev hon stark och det kändes som att hon mest ville springa ikapp de andra. Sen red vi på en volt och skulle göra skänkelvikning på öppna delen. Och, nu kommer det pinsamma, då hade jag henne felställd OCH TRODDE JAG GJORDE RÄTT. Har tydligen fått för mig att hästen ska vara ställd i rörelseriktningen och inte från. Inte så konstigt att mina skänkelvikningar i modern tid mest har liknat apbajs? Herregud vilken skam. Aja, från och med nu kan det väl bara bli bättre tänker jag.



lördag 18 november 2017

The Voices

Vi såg filmen The Voices igår. Den beskrevs som "a black comedy horror film" på Wikipedia. Den skulle handla om fabriksarbetaren Jerry som har en extremt positiv inställning till livet, men som samtidigt är svårt psykiskt sjuk och inbillar sig att hans hund och katt pratar med honom. Han råkar av misstag mörda en kollega och då övertalar katten honom att bli seriemördare.

(((((((!!!!!! SPOILER ALERT !!!!!)))))))))))

Jag tyckte först filmen var lite löjligt amerikansk, främst för att alla på fabriken var klädda i rosa och att allting var kliniskt rent. Sen fattade jag att det också var en del av Jerrys hallucinationer och då kom saken i ett helt annat läge. Tycker filmen var både obehaglig och ganska sorglig. Katten och hunden, som väl skulle symbolisera Jerrys mörka respektive ljusa sida, var väl lite roliga ibland, men jag skulle inte vilja kalla det här för en komedi. Absolut sevärd, dock, även om den lämnade en liten sorgsen ångestklump i magen. Den här filmen får fyra hobbypsykologer av fem möjliga.