Tre små lögner

Har läst Tre små lögner av Laura Marshall, författaren till Vänförfrågan som jag har läst och gillade sådär. Den här boken handlar om detta:

När Sascha försvinner, befarar Ellen det värsta. När sedan djupt begravda hemligheter stiger upp till ytan, inser Ellen att hon nog faktiskt inte känner Sascha eller har någon aning om vad hon är kapabel till alls.

2005: 17-åriga Ellen blir betagen av Saschas glamorösa utstrålning. De blir vänner och Ellen välkomnas in i Saschas bohemiska och musikaliska familj. Hon anar inte mörkret som döljer sig bakom den konstnärliga livsstilen. Under en nyårsfest tar allt en dramatisk vändning. Det slutar med en rättegång där Ellen blir nyckelvittne. Livet hemma hos Sascha blir aldrig mer detsamma.

2018: Ellen är 30 år och hennes liv är fortfarande nära sammanflätat med Saschas. De två bor tillsammans i London. Men så försvinner Sascha. Polisen tar det inte på allvar eftersom det inte är första gången det händer. Men Ellen befarar det värsta händelser i det förflutna ger henne all anledning att vara orolig. Både för Sascha och sig själv. Att upptäcka sanningen om vad som verkligen hände den där nyårsaftonen för 12 år sedan innebär livsfara och Ellen måste konfrontera både det förflutna och samtidigt ifrågasätta hur väl hon egentligen känner sin bästa vän.

Tyckte väl den här boken var okej men inte mer än så. Den var välskriven och så, men det var liksom ingenting i berättelsen som fastnade. Karaktärerna och deras relationer kändes konstruerade och bitvis inte speciellt intressanta, och upplösningen kändes lite väl gjord och tillrättalagd. Den här boken får tre falska vittnesbörd av fem möjliga. 

Augusti? Augusti!

Jaha, det blev alltså AUGUSTI bara sådär. Alltså det här året har varit så konstigt. Våren försvann i ett nafs samtidigt som den varade i en evighet. Och sommaren har ju gått i raketfart, och nu börjar det redan bli mörkt på kvällarna. Kanske då att vi ska smyga upp i vedbacken och försöka flytta ett getingbo. Brukar ju ägna en del av semestern åt att hugga ved, det är en seriös hobby jag har. Någon av de första semesterdagarna älgade jag glad i hågen upp i vedbacken och lyfte bort locket till en kasserad klotgrill som ligger som skydd över huggkubben - och sedan kastade jag det all världens väg och sprang för livet därifrån, förföljd av sura getingar som byggt ett fint litet bo där. Fick bara ett stick i fingret så det kunde väl ha varit värre. Men någon ved har jag inte huggit under denna semestern. Min man hade all världens idéer om hur man skulle kunna få bort det där boet, men det krävde att det var mörkt och då var det fortfarande långa ljusa sommarkvällar som aldrig tog slut, i alla fall inte i rimlig tid. Men nu så börjar mörkret krypa närmare och då kanske man kan få börja ägna sig åt sin ved. Veden ska ju egentligen vara klar till påsk tror jag, men det är väl om man ska elda med den till vintern samma år, och vi håller fortfarande på och tar av 2018 års ved så det är nog ingen större panik för vi har hela 2019 års förråd att nalla av också.

 

Dagarna går. Vad händer? Inte mycket alls. Promenerar, cyklar, påtar i trädgården, löser korsord, läser, fikar. På kvällarna kollar vi på den danska tv-serien Borgen. Härförleden konstaterade vi att vi nog var tvungna att fälla vår lärk, för den har växt sig gigantisk samt lutar mer och mer. Den var så hög att det inte skulle gå att fälla den utan att den skulle krascha in över staket och trädgårdsland och inte ens min man protesterade särskilt mycket när jag insisterade på att vi skulle leja bort det jobbet. Kontaktade en klättrande arborist som det hade tipsats om i Facebookgruppen ÖSTERLEN ANSLAGSTAVLAN och han kom hit och fällde den i ett nafs. Nu ska den "bara" kvistas och kapas och sen har jag ännu mer ved att ta hand om. Hehe. Jag har inte simmat en endaste gång på hela sommaren om någon nu trodde det. Inte heller har vi unnat oss att äta ute speciellt mycket. Men det har varit gött och vilsamt. Sovmorgon varje dag (sover i och för sig som en djävla KRATTA p g a värmen, men man kan inte få allt här i världen) och äter mycket rester från frysen samt mackor, så det är inte som att jag står och slavar i köket i timmar varje dag. 

 

Sista semesterveckan nu, vilket är både sorgligt och lite skönt. Även om det är gött att vara ledig så är det också rätt gött att komma tillbaks till sina rutiner igen. Samt inleda projekt "komma i form". Har ju visserligen varit rätt aktiv och även tränat rätt så duktigt under hela semestern, men också "unnat" mig både det ena och det andra, helt medvetet. Tänker att om Leif GW Persson kan supa som ett as i ett halvår och vara nykter och skötsam och produktiv resten av året så kan väl jag också släppa loss några veckor. Så det har jag gjort och det har varit mycket gott och trevligt, men nu börjar jag också få betala det kalkylerade priset i form av byxor som sitter åt, osv. Inleder därför operation SPÄKNING om en vecka eller så eftersom jag är för snål för att ha två uppsättningar kläder.

 

Slut på synnerligen ointressant inlägg. Dessutom vill inte datorn samarbeta med Bloggers nya pigga layout. Eller rättare sagt var det väl Internet Fucking Explorer som inte ville det, för allting tog sjuhundra miljoner år att skriva för tangentbordet laggade hela tiden. ORKAR EJ att man trycker på en tangent och så tar det SEKUNDER innan någonting händer. Gud vet hur mycket energi jag har slösat på att klicka med mus och hamra på tangentbord och pekskärm utan att någonting hände. Bytte till Edge och sen funkade det igen, så det var nog spiken i kistan för mig som IE-användare.  

Är dock sur på det nya Blogger-gränssnittet som har tagit bort möjligheten att lägga till bilder från telefonen via datorn. Eller i alla fall kan jag inte hitta det? Annars hade jag tänkt pigga upp det här synnerligen intetsägande inlägget med lite hund- och hönsbilder, men det sket sig. Aja, jag ska nog komma på någon lösning...någon gång.  

 

   

Ett rum av lögner

Har läst Ett rum av lögner av Nicci French. Detta är handlingen:

En liten hemlighet mellan en gift kvinna, hennes älskare och en mördare.

Det var bara tänkt som en liten otrohetsaffär, ett sätt att lätta upp medelålderskrisen. En hemlighet som Neve Connolly kunde ha hanterat. En flykt från tjugo års rutinäktenskap med en utarbetad make, och från hennes mer och mer distanserade barn. Men när Neve ska hälsa på sin älskare en morgon hittar hon honom brutalt mördad. Alla lögner hon så noggrant arbetat fram hotar nu att rasa som ett korthus.

Efter att ha skrubbat rent varje spår av sin existens från Sauls liv och död tror Neve att hon kan återgå till sitt vanliga liv, skakad men oskadd. Men hon kan inte släppa tanken på att hon glömt något på brottsplatsen.

Kriminalinspektör Hitching, som leder mordutredningen, vill inte lämna Neve ifred. Och med varje ny lögn, varje ny fejkad ledtråd för att rädda sig själv, sjunker Neve djupare ner i sitt förräderi och hamnar i större fara än hon någonsin föreställt sig. För Hitching är inte den ende som har ögonen på Neve. Det har även en beslutsam mördare som planerar nästa drag.

Jag tycker det här var en bok som började väldigt lovande, men sen tappade den tyvärr lite i både tempo och spänning och det var lite onödigt många karaktärer att hålla reda på. Upplösningen kändes lite osannolik. Men boken var välskriven och helt okej ändå. Den får fyra små rätter av fem möjliga. 

Rapport från ett soffhörn

Semester. Det skulle man ju kunna ha året runt, tänker jag alltid när jag har semester. Fattar såklart att det inte är samma sak då, men ändå. Så gött jag har det. Detta beror också mycket på att min knäledsartros - no jinx men - har blivit så mycket bättre att jag numera kan göra det mesta utan att det plågar mig särskilt mycket. Kan gå långpromenader med hundarna, inte varje dag men i alla fall ett par tre gånger i veckan. Cyklar eller tränar pilates övriga dagar, någonting litet varje dag. Har också laddat ner någon app med pulshöjande träning, tio minuter om dagen med typ tabata-övningar. Sjukt jobbigt men herregud, min kondition har väl inte varit på topp sedan jag slutade löpträna, men det senaste halvåret med artros och jobba-hemma-stillasittande har ju orsakat något slags bottennapp i dålig kondis, däraf detta tilltag. Nu låter det ju som att jag har blivit värsta hälsofreaket, det kan jag omedelbart dementera. Det här är vad jag gör på förmiddagarna. Efter lunch och framåt ägnar jag mig enbart åt dekadens. Baka och grädda pannkakor (måste ju göra något med alla ägg som hotar att svämma över förvaringsutrymmena), ligga på soffan, läsa deckare, dricka vin, poppa popcorn, titta på serier. Har det alltså UNDERBART.

Igår var vi iväg och red islandshäst. Var på ett nytt ställe för det vanliga stället var fullbokat till slutet av augusti när jag äntligen kom mig för att höra av mig för att styra upp något hästrelaterat. Nya stället var helt okej, kanske i snålaste laget med töltsträckor men min man, som numera har fyra ridlektioner i bagaget, var nästan den som var mest erfaren av de övriga deltagarna så det blev ju mycket skritt för att de som aldrig förut suttit på en häst skulle få bli lite varma i kläderna. Det får man ju såklart räkna med när man anmäler sig till en tur med "blandad ridvana". Mysigt var det i alla fall, vädret var perfekt och hästen jag red var kul och energisk. Sedan åkte vi till Simrishamn och åt lunch. Det var vi inte ensamma om kan jag ju säga. Österlen är så nedlusat med turister att man knappt kommer ut på stora vägen hemma om man skulle få för sig att svänga vänster. Vi gick en sväng på stan och åt glass och glodde på folk, sedan åkte vi hem. Var helt trött efter denna upplevelse och fick ta en powernap på soffan för att orka med resten av dagen.

Halva semestern har gått, halva kvar. I helgen blir det viltspårträning och om fjorton dagar är det BOOT CAMP i stallet. Annars händer det inte så mycket. Idag plockade jag cirka fem kilo krusbär som jag ska göra vin på om jag hittar vinjästen som ligger på ett mycket bra ställe. Har även plockat några liter vinbär, funderar på att åka på hallonsjälvplockning någon dag också. Övriga odlingar går det inget vidare med. Mördarsniglarna är svåra i år, jag plockar som en galning men tomten är ju stor och de skövlar det mesta i sin väg så fort man vänder ryggen till. Och mössen åt ju upp alla mina vintersådder i växthuset. Vitlök, bönor och potatis är väl det enda som jag har lyckats med, resten är det mer spridda skurar av. Satte någon kinesisk kål som gick i blom direkt. Mangolden åt mördarsniglarna upp. Nu hoppas jag på grönkål i en pallkrage som snudd på är hermetiskt försluten med kålnät och snigelkant.
Min man har byggt en gigantisk odlingslåda som jag ska ha till mina kålodlingar, det ska införskaffas och böjas VP-rör så att man kan lägga kålnät över. Måste dock börja med att fylla upp denna låda med jord, vilket kommer att ta sin tid för den är...jättestor. Men det kommer att bli bra.

Nu ska jag betala räkningar, för det slipper man tydligen inte fastän det är semester och allt. Får kanske ta ett glas vin för att höja stämningen. TJO.

Beatrice

Har läst Beatrice av Lina Bengtsdotter, en tredje fristående fortsättning av Annabelle och Francesca. Detta är handlingen: 

Kriminalinspektör Charlie Lager brottas med sina personliga demoner när hon kallas till Karlstad där en nio månaders flicka försvunnit. Föräldrarna är i chock och medierna rapporterar högljutt om det resultatlösa sökandet. Lovande spår förvandlas till återvändsgränder och Charlie får en känsla av att ingen vill berätta hela sanningen om den försvunna Beatrice. För varje timma som går blir chanserna att hitta det lilla barnet vid liv allt mindre och Charlie tvingas pressa sig själv och omgivningen till det yttersta.

Jag tycker väl om den här som jag tycker om de båda föregående böckerna: välskriven, bra intrig, bra språk och så vidare, helt klart läsvärd men då känns det trist att förstöra detta med en så grovt tillyxad karaktär som Charlie Lager. Det blir liksom inte ballare för att man ger en kvinna alla de egenskaper som verkar vara en smittsam sjukdom hos kriminalinspektörer i deckare: tungt bagage, problem med spriten, trassliga realationer, missköter sin hälsa, osv osv. Trots detta - deras hjärnceller kanske äe immuna mot alkohol - är de så oerhört smarta, skarpsynta och begåvade och skickas land och rike runt för att hjälpa (och i nio fall av tio också p g a besserwisserattityd göra sig till ovän med) den lokala polisen med olika fall. Som de slutligen löser med sin osvikliga förmåga att tänka utanför boxen och se det som ingen annan ser.  Såatteh. Den biten känns väldigt gjord. Men det kan jag ha överseende med eftersom resten är så bra. Den här boken får fyra polisbilar av fem möjliga 

Det enda rätta

Har läst Det enda rätta av Susanne Boll, en bok som jag köpte för 5 kronor på Erikshjälpen och som handlar om det här:

Psykologen Maria är lyckligt gift med Manne och mamma till två små barn. När hon upptäcker en knöl i bröstet drabbas hon av en fruktansvärd dödsångest. Och riskerar allt för att lindra den. Nu hotar sanningen att hinna ikapp henne.

Helmi arbetar som läkare på onkologen, Karolinska Sjukhuset, och rollen som dödens budbärare står henne upp i halsen. Hon fattar ett drastiskt beslut som, enligt henne, skonar både henne själv och patienterna. Samtidigt börjar hennes noga kontrollerade liv att krackelera. Ångestfulla minnen som hon trodde sig förträngt för alltid pockar på uppmärksamhet och hennes gamla bedövningsmedel, sex, fungerar inte lika bra som tidigare.

Isabelle är förskollärare och längtar intensivt efter egna barn. Hon är lyckligt kär i sin sambo Jerker men börjar bli frustrerad över att han vill skynda långsamt i relationen. Men är Isabelle själv verkligen så redo för ett liv med Jerker som hon tror? Hon förföljs av tanken på ett par mörka ögon som hon trodde var borta. För alltid.

Medan en gråkall december sänker sig över Stockholm, korsas de tre kvinnornas stigar, den psykologiska spänningen skruvas upp och livsavgörande val måste fattas.

Kände lite att det kanske inte var så konstigt att den här boken hamnade i Erikshjälpens reakorg, för det var ingenting i den som direkt tilltalade mig. Trälig intrig, trista karaktärer, seg handling och noll igenkänningsfaktor. Tror den får åka tillbaks till Erikshjälpen vid tillfälle. Den här boken får en stor gäspning av fem möjliga. 

Törnrosor

Det här är en bok som jag med största sannolikhet inte kommer att läsa klart: Törnrosor av Stephen & Owen King. Man skulle ju aldrig kunna tro att jag, som är ett sånt Stephen King-fan, skulle ge upp en bok av (delvis) honom, men ingen regel utan undantag tydligen. Boken handlar om detta: 

Över en natt faller världens kvinnor i en märklig sömn. Pandemin sprider sig i takt med att tidszonerna släcks. Om de väcks blir kvinnorna livsfarliga. Och medan de sover befinner de sig på en helt annan plats.

I en småstad i Appalacherna kämpar sheriff Lila Norcross för att hålla sig vaken medan männens ociviliserade sidor tar över allt mer. I jakten på botemedel utspelas en kamp på liv och död.

Ändå spännande upplägg, tyckte jag. Blev dock direkt modstulen när boken inleddes med en förteckning över personerna som ingår i berättelsen och denna förteckning är TRE SIDOR LÅNG. Sinnessjukt många att hålla reda på om ni frågar mig. Och det var faktiskt inte jättespännande heller. Kvinnor somnade...och somnade...och somnade. Och sen var de någon annanstans i någon parallell verklighet och alltså nä, sorry. Efter att ha kämpat mig igenom cirka hälften av de cirka 700 sidorna bestämde jag mig för att ge fan i hur det skulle gå för alla dom där människorna som jag ändå inte kunde hålla ordning på (det borde verkligen finnas ett tak för hur många karaktärer som är rimligt att ha med). Den här boken får en otagen sömntablett av fem möjliga.