måndag 20 augusti 2018

Tjohooo, jobbpeppen!

Haha, Gud vad jag överdrev. Ljög skulle man mycket väl också kunna säga. Har nog aldrig känt mig så noll peppad på att börja jobba igen som i år. Men ja, det är ju bara att bita i det där sura äpplet och masa sig upp när klockan klämtar för en. Minns för övrigt knappt vad jag gjorde innan semestern, vad jag ska ta tag i, hur jag ska prioritera, och nu efter en dag så känns det nästan ännu mer obegripligt. Självklart kunde jag inte heller somna igår kväll. Jag har verkligen inte vänt på dygnet under semestern, tror det senaste jag har kommit i säng har varit 22.30-ish. Älskar ju att gå och lägga mig tidigt och tycker det är så ovärt att gå omkring och känna sig nästan bakis p g a sömnbrist när det inte behövs. Min man var bortbjuden över natten i lördags, och på kvällen, när jag reste mig från soffan för att göra något, så uppfattade alla tre hundarna uppenbarligen det som att det var läggdags och rusade självmant upp på ovanvåningen. Och då tänkte jag...ja, varför inte? och gick och borstade tänderna istället för vad det nu var jag skulle ha gjort istället. Då var klockan 21.20 och jag var helt okej med att ligga i sängen att läsa istället för att sitta uppe och dega framför tv:n. Sedan vaknade vi alla klockan sju igår morse och var pigga och utvilade. Dagen gick sedan i ett, var och spårade med hundarna på förmiddagen, hängde på öppet hus i stallet på eftermiddagen, åkte sedan hem och bakade bröd och lagade mat på kvällen. Sedan kom min man hem, han hade varit och tältat och det hade regnat hela tiden och allt var blött. Kände mig extremt nöjd med mitt beslut att stanna hemma. Han var helt slut och vi gick och lade oss vid 21-tiden, han somnade på tre sekunder och jag var dödstrött men kunde ÄNDÅ inte somna utan låg och vände och vred på mig, störde mig på att det var för varmt (öppnade fönstret men då störde jag mig på ljud, men hellre ljud än för varmt), för trångt (älskar att ha hundarna i sängen, men varför måste alla tre trycka in sig under mitt täcke när det är SÅ VARMT), att min man andades för högt (lade en kudde över huvudet (på mig själv, obs) och då blev det tyst men för varmt), AAAARGH. Längtar efter när det kommer att vara svalt i sovrummet och man får kura ihop sig under duntäcke och ha taxarna som varma limpor omkring sig. Tage verkar vara en sån som vill ligga som en halsduk och inte mig emot, bara det inte är varmt.

Tror jag fick ihop fyra timmars sömn i alla fall. Det är ALLDELES för lite i min värld så nu känner jag mig som en zombie. Men upp kom jag och på jobbet har jag varit ("jobba" var kanske lite väl att ta i, men har i alla fall plöjt igenom fyra veckors ackumulerade jobbmail samt betat av ett par möten inkluderat ett med en dryg tysk. Hade Tage med mig och han var väl inte heller helt nöjd med att börja jobba, kan jag ju säga. Men vi tog oss i alla fall igenom den här första dagen och sedan ska det väl börja rulla på av sig själv. Hoppas jag. Kände mig helt ångestladdad igår och tänkte massor på hur mycket man jobbar och är det verkligen meningen med livet och så vidare, men samtidigt är det ändå rätt gött när man har allting inrutat och ordnat och det bara rullar. Och snart är det väl ändå höst? Är dödstrött på sommaren eller åtminstone värmen, vill ha krispiga dagar med sval luft och fina färger typ NU.

Tänker nu belöna mig själv med att köra till återvinningsstationen med diverse skräp som har legat i carporten i eviga tider och stört mig. Har dock inte orkat ta tag i detta under helveteshettan, men nu så ska det alltså bli av. Älskar den där känslan när man åker FRÅN tippen, känner mig liksom ren ända in i själen och hade jag fått bestämma hade vi inte haft en pinal som inte har ett uttalat användningsområde. Tyvärr lever jag ju med en person som tycker att exakt allt är "bra att ha" eller "en resurs" och alltså dessa diskussioner? Så himla tröttsamt och tjatigt om ni frågar mig. Aja, nu är han på jobbet och då ska jag passa på. Obs, slänger såklart inte hans grejer (men har många gånger utomordentligt god lust).

Bygga hönshus - an epic movie part 35

Nu värper fem av sex hönor! Michelle Obama är den som fortfarande bor gratis, men det är väl förhoppningsvis bara en tidsfråga innan hon också börjar betala för hyran. Väldigt petigt med vilket rede som ska användas är det också. Vi har ju två reden och man skulle ju kunna tycka att om det var upptaget i det ena så går man till det andra, men nejdå, då tränger man istället ihop sig två stycken i ett rede eller kniper igen tills det blir ledigt. Magnhild är den enda som har lite vett att vara flexibel, de andra är otroligt bestämda i hur det ska vara.

Kul är det i alla fall. Och äggen är precis sådär fina som de aldrig blir i affären, med gula som nästan är orange. Känns otroligt lyxigt och värt allt slit med hönshusbygget. Som ju såklart FORTFARANDE inte är helt klart. Men nu har vi i alla fall satt dit ventilationen. Det har liksom inte varit prio ett för allting har ju stått på vid gavel dygnet runt hela sommaren, men man får ju ändå tänka att winter is coming och sådär.


Remus kontrollerar att allt blir rätt och riktigt.
Här sattes förstås ett galler sen, men det glömde
jag att ta bild på.




Typ så här, som det ser ut på motstående gavel.
Note to self: Jättedumt att spara detta till sist,
eftersom hönsgårdens tak var i vägen och gjorde
det här lilla ingreppet på fasaden...rätt omständligt.
Men nu är det gjort.

fredag 17 augusti 2018

Sista semesterdagen :(

Sitter nu här och försöker med något slags carpe fucking diem, men det går väl sådär. Är helt enkelt väldigt bitter över att semestern, den långa och härliga, är fetslut. Ja, jag börjar i och för sig inte jobba förrän på måndag, men lördag och söndag är ju inte semester om man som jag alltid jobbar måndag till fredag. Bitterheten härrör sig mest från att tre veckor av fyra var så helvetesheta att det knappt gick att göra ett skit. Är ju ingen sol- och badmänniska så stranden är aldrig ett alternativ. Istället har man fått sitta och kura med huvudvärk bakom meddragna gardiner som Madickens mamma. Inte okej!

Jaha, men bra saker har ju ändå hänt. Att göra ingenting är ju faktiskt rätt vilsamt. Vi hämtade hem monstervalpen Tage. Vi skaffade vaktlar. Hönsen började värpa. Vi besökte Mandelmanns trädgårdar och jag är nästan 100 % säker på att jag kändiskryssade Kalle Lind på Konsum härom veckan. Jag har varit på träningsläger och boot camp i stallet, samt fått pyssla om Bulldozern när hon var halt. Säkert en massa annat också som jag inte kommer på nu. Så egentligen borde jag vara nöjd och tycka att det ska bli helt okej att börja jobba igen. Fast jag vill ju ha MER! Mer lättja, mer ledighet, sovmorgnar!

Det får väl bli till jul eller så.  Mvh ej (läs: mycket) bitter.

torsdag 16 augusti 2018

Tusen små bitar

Har läst Tusen små bitar av James Frey, en bok som sägs vara based on a true story utifrån författarens eget missbruk, men sen var den tydligen ändå delvis påhittad. Aja, oavsett vilket så var det en bra berättelse som handlar om James, som vaknar upp ombord på ett flygplan, blåslagen och utan att minnas hur han hamnat där eller en aning om vart han är på väg. Det visar sig att han är på väg till en avvänjningsklinik och där får man följa hans väg till att bli fri från ett mångårigt alkohol- och drogmissbruk.
Jag tyckte boken var bra, skit samma om den är sann eller ej. I början störde jag mig på att det inte var några talstreck i dialogerna, och stundom kändes berättelsen lite onödigt väl detaljerad, man måste kanske inte redogöra för EXAKT varje måltid och varje dusch och varje föreläsning för det blev lite tjatigt i längden. För den nervsvage finns det även mångsidiga och extremt ingående beskrivningar av tandläkarbesök med rotfyllningar utan bedövning och hur James i ren frustration sliter ut en nagel med rötterna som åtminstone jag (uppenbarligt nervsvag) fann onödigt detaljerade. Men i övrigt helt ok. Den här boken får tre och en halv månaders fängelse av fem möjliga.

måndag 13 augusti 2018

Det hemliga rummet

Har läst Det hemliga rummet av Eva Swedenmark och Annica Wennström. Berättelsen handlar om fyra kvinnor som lärt känna varandra via en blogg. En av dom har precis fått ärva ett hus, vill ha sällskap och bjuder därför dit de andra. "Men vilka är dessa kvinnor egentligen, bakom den bild de har skapat på nätet? Och vad händer när deras hemligheter avslöjas?" frågas det i baksidetexten. Lät väl ändå lite halvspännande tyckte jag, men det var det inte. Jag tycker karaktärerna var extremt trista och intetsägande och det känns ytterst oklart varför de ens träffas, det är ju inte som att de har jättekul utan det känns stelt och olustigt typ 99 % av tiden. Och det som så småningom "avslöjas" känns rätt förutsägbart och stereotypt. Gäsp. Den här boken får två små myggbett av fem möjliga.

fredag 10 augusti 2018

Pakt

Har läst Pakt av Anna Roos (nu verkar det kanske som att jag läser blixtsnabbt men jag har harvat på med den ett bra tag och det bara slumpade sig så att den blev utläst på samma dag). Om den stod det så här:
En kvalmig högsommardag ses Beatrice Solstjärna kliva ut genom slottsporten för sista gången. Efter sig lämnar hon en sörjande familj, bestörta vänner och ett vemodigt blogginlägg. I pressen omnämns den unga kvinnan som försvunnen, men polisen hittar inga spår. Tio år senare publicerar hon ett nytt inlägg på sin blogg.
Alexandra Jonsson har lämnat både landsbygden och sitt förflutna bakom sig. Målmedvetet klättrar hon i karriären. Men när ett nytt inlägg en dag läggs upp på den blogg där hon var medskribent som ung, tvingas hon vrida tillbaka klockan – till en sommar då lögner blev till sanningar och sanningar till väl bevarade hemligheter.
På nätet kallade de sig för »stjärnorna på slottet«, en handfull vänner som träffats om somrarna sedan de var barn. Solen strålade lika intensivt på livet som på deras brunbrända kroppar. Till den dagen då ett av deras infall får oanade konsekvenser och allt ställs på sin spets.
En för alla och alla för en. Eller?
Det lät ju rätt spännande och den fick bra recensioner i DN. Men precis som med hennes förra roman, Spel, tyckte jag att den var synnerligen lätt att lägga ifrån sig. Kände mig mest irriterad på karaktärerna där ingen kändes det minsta vare sig intressant eller sympatisk. Själva berättelsen saknade driv, om man ska vänta till typ sista sidan med att avslöja "vad som egentligen hände den där sommaren" så kan man väl i alla fall bemöda sig med att pytsa ut en och annan ledtråd utmed vägen så att man inte somnar? Den här boken får en sur bloggkommentar av fem möjliga.

Allt att förlora

Har läst Allt att förlora av Sabine Durrant. Berättelsen handlar om Gaby, som är en känd tv-programledare, som hittar en död kvinna under en joggingtur. Hennes perfekta liv med karriär, flott hus, framgångsrik man, barnflicka och städerska, slås i spillror när hon blir anhållen som misstänkt för mordet. Trots att hon aldrig sett offret tidigare verkar det finnas oväntade kopplingar till Gaby...

Ska inte avslöja hela handlingen, men merparten kändes som en lång och rätt tradig transportsträcka, för all del välskriven men onödigt detaljerad och i ett rätt segt tempo. På slutet tog den dock lite fart och det blev en oväntad twist som gör att den här boken ändå får tre indicier av fem möjliga.