Bloggutmaningen 12 december: Julklapparna 2019

Det här kommer också att bli ett mycket kort inlägg, för jag är inte så mycket för julklappar. Jag och min man brukar ge varandra något litet och så ger vi barn och barnbarn, men sen är det stopp. Det fanns en tid när man fick köpa julklappar till både syskon och syskonbarn, men det lade vi ner för mer än 20 år sedan. Min mamma vill aldrig ha någonting men brukar få en get i Afrika eller ett träd planterat i Kambodja eller något liknande. Min dotter och svärson får i år varsin anmälning till Göteborgsvarvet (obs, de ville detta själva) och så får min dotter även en termin på ridskola (DYRT! Men värt det). Min son önskar sig alltid pengar, så det är ju enkelt (fast DYRT! för det får ju vara rättvist). Barnbarnen har gått från att önska sig lego till Playstation-ish-grejer (DYRT!) som man inte längre förstår sig på, men det behöver jag ju inte göra, bara betala och se glad ut och så är alla nöjda. Obs, det som är DYRT! drabbar dock ingen fattig (mig). Är sparsam och har en julklappsbudget till vilken jag avsätter pengar hela året, så det känns inte så DYRT! när det väl ska betalas.

Önskar mig ingenting, dels för att jag inte är så prylintresserad och dels för att jag ändå köper det jag behöver själv innan någon annan hinner tänka tanken. Sådärja, nu kan vi gå vidare till nästa fråga.   

Bloggutmaning 11 december: Det här var 2013!

Som jag hintade om i inlägget om 2012 så hade jag en kollega som blev...tja, personlighetsförändrad. Detta smög sig på 2012 och eskalerade 2013 och ska man summera det hela väldigt kort så handlade det om att personen ifråga tyckte att alla andra bara fick de roliga arbetsuppgifterna och hen fick göra skitjobbet. Eller det var ju inte det saken handlade om EGENTLIGEN, men det var lite så det tog sin början. Hen tog upp det med sin chef som ungefär sa "jag hör vad du säger", vilket hen tolkade som att hen skulle få nya arbetsuppgifter. Det fick hen inte, varpå hen gick in i en fas där hen blev aggressiv och konfliktsökande mot människor i hens absoluta närhet för att sedan sprida ut rykten till andra avdelningar att hen blev mobbad och inte vågade gå ut ur sitt rum p g a att hen var rädd för att få stryk, såna grejer. Helt sjukt var det. Företagshälsovården och facket och Gud och halva världen kopplades in och det slutade med att hen fick gå för vid det laget hade hen gjort sig omöjlig med både Gud och hela världen därtill. PUH, kände vi alla. För er som nyligen läst om Narcissus och hans eskapader och kanske undrar lite vad det är för pellejöns som rekryterar personal på mitt företag så kan jag säga att den förste blev anställd av ett företag som är specialister på att headhunta folk, så även dom kan ju begå misstag. 2013 års dårfink hade varit anställd under flera år och varit otroligt uppskattad och omtyckt, men genomgick alltså någon form av kris med tillhörande personlighetsförändring. Det var ingen som såg det komma, det kan jag säga.
Fick en vikarie som allmänt gick under namnet Boring Berit mitt i högsäsongen, det var lite ur askan i elden. Jobbade som ett as, japp, det året också.

Vad hände mer 2013? Vi bytte tak på vårt hus. Eller "vi" i betydelsen att vi betalade och andra gjorde jobbet. Min man, som blev arbetslös 2012 hade fått tillbaks sitt gamla jobb (som han hatade) någon gång efter nyår och fick sin anställning förlängd vecka för vecka, fram till semestern. Sen visade det sig att firman som bytte taket behövde folk, så efter semestern så sa han till sin f d chef att han fått nytt jobb och började där istället och alla var glada just då (det företaget gick i konkurs året därpå så den lyckan varade inte så länge).

Annars minns jag inte så mycket av 2013. Jag höll på en del med viltspår, det gör jag väl fortfarande, men då var det kurser och prov ideligen (kändes det som) i spårskogen som ligger 7 mil hemifrån enkel resa, så det blev en del logistik. Annars hände det förmodligen inget speciellt?

Till stallet istället, v 50 2019, pt1

Igår var det teori och jag trodde det skulle vara terminsplanering inför vårterminen. Men nähä, då skulle det vara TEORIPROV! Skriftligt! WTF! På min ridskola  är det nämligen så att man nyligen har ändrat hur man graderar nivån på ridgrupper. Sedan urminnes tider har det varit A-D på häst och 1-3 på ponny (fråga mig inte varför man har valt två olika system för det är en gåta lika svårlöst som den om det hörs om ett träd faller i skogen när ingen är där).
Sen har det nog varit lite godtyckligt hur man har blivit placerad, åtminstone i vuxengrupperna. Men nu har man bestämt sig för att styra upp och göra om, så nu är grupperna istället indelade i färger efter ryttarmärkena och då är det ju lite mer solklart vad man "ska" kunna på den nivån. Bra-bra, säger jag som gillar när det är tydligt. Eller? Jag har gått i en Häst D Vuxen-grupp och nu har den transformerats till "Blå: Ryttarmärke V". Då ska man kunna rida ett LC-program i dressyr på 50% eller mer. Det tror jag faktiskt att jag skulle fixa t o m med Pojken, har ju ridit LB:1 med honom på programridningsläger (fast inte för en riktig domare dårå). Men både LC och LB är ju mest transportsträckor och övergångar, inga svåra grejer som ryggning och skänkelvikning och galoppombyten.
Sen ska man kunna hoppa en bara på 6 hindet på 90 cm/LD. HAHAHAHAHAAAAAA, skrattade jag ihåligt. "Jamen om du hade ridit en häst som KAN hoppa den höjden så hade du ju klarat det" försökte Karin peppa, men nej. Det kommer inte att ske. Får väl hoppas att man kan leva på gamla meriter eller nåt. Har tävlat 1 m/LC och tränat upp till 1.10/LB även om det var ungefär i samma veva som Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Så det räknas förmodligen inte längre, speciellt inte med tanke på att de som nu jobbar på ridskolan knappt ens var födda på den tiden.

Jaha, men så ska man även ha vissa teoretiska kunskaper och dessa skulle bevisas genom ett skriftligt prov. Lite taskigt kan jag ju tycka, för vi har ju inte någon direkt teoriundervisning värd namnet. Eller i alla fall inte så att den matchar det man ska kunna för att klara Ryttarmärke V. Den här terminen har vi haft teori tre gånger, en gång missade jag, en gång hade vi terminsplanering och en gång fick vi testa tömkörning. Annars brukar vi mest...prata? Och välja hästar. Eller åtminstone önska hästar. Det gjorde vi den här gången också, men sen var det dags för detta prov. Och då var det mest om sånt där som man lärde sig som barn: hästens delar, hästens färger, alla olika former av vita tecken som en häst kan ha i huvudet (vita hår i pannan, stjärnämne, stjärn, oregelbunden stjärn, ringstjärn, skjuten stjärn, strimbläs, bläs, lykta, snopp, nosbläs och så vidare) och på benen (vit kronrand, vit krona, vit kota, vit kvartsstrumpa, vit halvstrumpa, vit strumpa, vit balle och så vidare). Man skulle kunna ge exempel på hela färger, blandade färger och brokiga färger. Man skulle kunna peka ut såna där diffusa kroppsdelar som bärbensknölen och kindkedjegropen. OCH SÅ VIDARE. Ja, det gick ju inget vidare för någon av oss. Ingen blev godkänd. Hahaha. Nu får vi göra om. Eller byta färg på vår grupp. Eller nåt.

Bloggutmaning 10 december: Min inredning

Det här kanske kommer att bli Sveriges kortaste inlägg i denna kategori: Är nämligen så sjukt ointresserad av heminredning. När jag flyttade hemifrån 1985 så hade jag följande i flyttlasset förutom kläder och personliga tillhörigheter: en madrass, sängkläder, en stol, en fåtölj, några kantstötta tallrikar och glas, en 0,5 liters kastrull. Ägde inget bord så jag åt mina snabbmakaroner sittande på min stol vid den utdragna skärbrädan i köket, alternativt sittandes på golvet bredvid madrassen där jag sov. GLAMMIGT, ELLER HUR? Utifrån det perspektivet har det ju ändå skett någon form av utveckling, skulle jag vilja säga. Har ju åtminstone en fungerande uppsättning köksprylar (det gick väl sisådär att laga all mat i den enda 0,5-literskastrullen, men å andra sidan kunde jag inte laga mat heller så det gick väl på ett ut. Jobbade på ett café på den tiden, resterna därifrån byggde denna vackra kropp kan man väl säga).

Min man är lika ointresserad av heminredning som jag, så vårt hem är ett hopplock av det vi hade med oss i boet när vi flyttade ihop. Vi köpte i och för sig en ny säng, för vi hade varsin 120-säng och de fick inte plats bredvid varandra i det nya sovrummet. Annars hade vi säkert haft en KING SIZE BED, men nu fick vi nöja oss med en vanlig budgetdubbelsäng från nåt budgetsängvaruhus (vi är nämligen rätt snåla också). Men i övrigt består hemmet av en salig blandning av grejer där i princip allting är fått, ärvt, hittat eller köpt på loppis. Sånt där ser charmigt ut när Sköna Hem är och stylar och fotograferar, fast hos oss ser det mer ut som ett avsnitt av "Albert och Herbert" kan jag känna ibland och då vill jag sälja och flytta till tomma ytor och ljust och fräscht. Fast eftersom jag ändå älskar huset och trädgården och att bo här så det kommer det inte att ske, i alla fall inte av den anledningen.

Vårt hus är inte jättestort, 115 kvadratmeter, men för två personer är det väl rätt så väl tilltaget, kan jag ju tycka. Det är dock inte de smartast planerade 115 kvadratmetrarna, köket är litet och rummen är små, vilket gör att man får en känsla av att det är övermöblerat och trångt. Nu ska vi ju skaffa en smart förvaringsmöbel i hallen och har också börjat prata lite löst om att möblera om i vardagsrummet. Det är i dagarna 10 år sedan vi köpte huset och nästan allting har sett exakt likadant ut sedan vi flyttade in, så det är inte så att förändringarnas vindar blåser speciellt hårt här. Det beror mest på att allting som ska göras blir världens trestegsraket och då blir alla projekt gigantiska. Nu har min man hållit på i cirka ett halvt århundrade med att bygga hyllor till arbetsrummet för att få någon form av ordning där. Innan det är klart så kan man inte heller fixa någon förvaringsmöbel till hallen för saker som nu står i hallen ska stå i källaren och det kan inte stå i källaren eftersom den är full av grejer som ska stå i arbetsrummet och det kan inte flyttas dit förrän tidigare nämnda hyllor är klara. Har jag fått förklarat för mig, men så fort dessa hyllor är på plats så är det jag som sätter ner foten och FÖRBJUDER honom att bygga ett piss mer förrän vi har fått ordning på det vi har, eftersom alla byggprojekt drar ut på tiden och alla som någonsin har varit med i alla säsonger av Arga Snickaren framstår som flinka och driftiga. Nä, det där var taskigt. Men det är också sanningen: det går inte fort. Åtminstone inte om man prioriterar en massa andra saker allt som oftast. Tänker därför att vi ska KÖPA UT OSS ur denna problematik. Det kommer att bli bra.

Kommer också att lobba för ny soffa istället för den vi har och som jag hatar p g a att den är obekväm. Snygg att se på, men det räcker ju inte när hela ens världsbild bygger på att den ultimata njutningen rör sig kring att få ligga raklång i en soffdjävel med en kopp te och en bok eller en film. Tyvärr tycker min man att soffan både är snygg OCH skön. Eller i alla fall inte obekväm, men han är å andra sidan ingen ligga-i-soffan-typ. 

Ja, det var väl utredningen om inredningen. Cirkulera, här finns ingenting att se, typ.

Till stallet istället, v49 2019, pt 2

I fredags var det teori för de vanliga grupperna och då är det fritt fram att ta vilken häst som helst och jag tog såklart Pojken. Otippat, hehe. Vi red en övning på ett litet fyrkantsspår med påbörjad framdelsvändning några steg i varje hörn och så 10-metersvolt ut från kortsidorna. Nyttig övning för Pojken, han var precis genomsvettig efteråt. Jobbig övning för mig för vi red utan stigbyglar och sen mot slutet så sa inte Karin specifikt att vi skulle ta dom igen, så när det blev order om trav och lättridning så red jag lätt utan stigbyglar, det är väl okej något halvt varv eller så, men det här var...många varv. Var helt död på insida av lår och i ljumskar efteråt. Idag är det teori, det är kanske tur för jag har fortfarande träningsvärk.

Bloggutmaning 9 december: Blev livet som jag trodde?

Det här var ju en rätt spännande grej att fundera över, och jag kan inte direkt säga att jag har något bra svar för jag kan liksom inte riktigt minnas att jag någon gång har trott att livet skulle bli på något speciellt sätt. När jag var liten ville jag bli veterinär eller jockey (det senare är väldigt oklart varför för jag kan inte minnas att jag någonsin varit intresserad av galoppsport, men jag misstänker att det var i samma veva som jag läste böckerna om Svarta Hingsten) eller åtminstone "något med djur", men det var ju inte samma sak som att jag på allvar trodde att jag skulle bli det. Är uppvuxen i en miljö synnerligen genomsyrad av Jante och livet har levt upp till mina förväntningar genom att bryta ner dom, typ. Förr vad man än sa att man ville bli eller göra eller ha när man blev stor så fick man alltid höra att det var omöjligt och att det inte var någon idé att önska sig något för det blev aldrig som man tänkt sig ändå och då var det ingen idé att hoppas på något för då slapp man bli besviken sen. Det där var tydligen väldigt viktigt, att slippa bli besviken. Som om man inte skulle bli det ändå? Fattar verkligen inte det resonemanget.

Det ser ju hemskt deppigt ut i skrift, men det är väl inget jag skulle ligga på en psykologsoffa och böla för idag. Det är bara det att jag aldrig har haft någon tydlig målbild att när jag blir stor ska jag jobba med ditt eller datt, ha si och så många barn och bo här eller där. Livet har liksom bara blivit av ändå oavsett vad jag har trott om det. Och det har ju för all del blivit BRA. Har två fina barn och två fina barnbarn, en snäll* man, fint** hus, bor med djur, jobbar visserligen inte med djur*** men har ett intressant och utvecklande och rätt spännande arbete, okej lön, inga lån, roliga fritidsintressen, ett rikt inre liv, det är faktiskt inte mycket att klaga på alls. Det ska väl vara alla djävla KRÄMPOR**** som har kommit med åldern. Det var ju inget jag vare sig trodde eller hoppades på, det vill jag verkligen poängtera.





* Gäller inte när jag är sur på honom. Hehe.
** Alla hade kanske inte hållit med om detta, men nu är det ju dock vi som bor där och vi trivs.
*** Om inte ideellt arbete ska räknas dårå.
**** Just idag: Diskbuktning i ländrygg, slemsäcksinflammation i hälsena, ont i tumme, axlar och nacke. Lite huvudvärk på det kanske? Jajamen!  

Bloggutmaning 8 december: Det här var 2012!

2012 kan inte ha varit ett speciellt händelserikt år ändå, för först kom jag inte ihåg någonting alls. Sen kom jag ihåg detta:
1. Oliver, barnbarn # 2, kom till världen. När vi skulle åka och hälsa på så var den nyblivne fadern genomförkyld och istället för blommor fick vi ta med oss Alvedon, typ. Vi skojade friskt om det där med mansförkylningar och förlossningar på hans bekostnad. Sedan blev vi ALLIHOP (utom Oliver) smittade och var Så. Djävla. Sjuka, hur länge som helst kändes det som. Sånt skämtar man inte om.
2. Min man blev arbetslös, vilket var både bra och dåligt. Bra för att han hatade sitt dåvarande jobb, dåligt för att arbetsmarknaden i vår del av landet inte precis ropade efter arbetskraft just då och av alla jobb han sökte blev han bara kallad till intervju på ett och det jobbet fick han inte. Så det var ju inte superbra för självförtroendet (hans) och ekonomin (vår).
3. Vi skaffade Hilding som kanske var världens gölligaste taxvalp med världens längsta öron och jättestora klumpedunstassar. Minns honom som världens snällaste valp, men det beror såklart på att min man var hemma och tog merparten av jobbet med rumsrenhetsträningen och passningen. Jag gick på valpkurser och skötte finliret. Mmm...valptider. Det är ändå något visst (fast helvete vad jobbigt också).

Sen minns jag inte jättemycket mer av 2012. På jobbet hade vi en person som fick någon typ av personlig kris och blev jättekonstig, det var rätt jobbigt på olika sätt. Mig drabbade den här personen genom att först bli som ett kletigt plåster och sedan jättesur när jag inte ville ha det här plåstret på mig 24/7. Sedan startade hen konflikter med Gud och halva världen som fick situationen i mellanöstern att framstå som en söndagsskola och det hela blev ohanterligt och hen fick gå. Men det var året därpå, 2012 var vi fortfarande bara i plåsterfasen.