Plötsligt händer det. Att det rasslar till i kön på bibblan, den kö som man ställer sig i så fort det kommer en ny bok som man är sugen på att läsa. Bibliotek är ju kanske den bästa uppfinningen i hela världen, det är sen gammalt. Tyvärr är det många som tycker det och när jag såg att en av mina favoritförfattare, Elly Griffiths, hade kommit ut med en ny Ruth Galloway-deckare (ÄLSKAR Ruth Galloway och alla de andra karaktärerna) så var jag inte direkt långsam, men hamnade ändå på typ köplats 74. Det är ju rätt surt, men den som väntar på något gott, osv, och det är ju inte som att man inte har annat att läsa under tiden man väntar.
Men förra veckan, när jag var i Tyskland, då började helt plötsligt sms:en ramla in att jag hade böcker att hämta. Inte bara Den mörka ängeln av nämnda Elly Griffiths, utan även Kvinnan i fönstret (A.J. Finn), Saknad, förmodligen död av Susie Steiner och Träskkungens dotter av Dionne Karen, tre andra böcker som jag stått i kö för rätt länge. Typiskt att det ska hända när man är iväg och inte kan kasta sig iväg till bibblan pronto. Fast det kan man sällan ändå. Dessa efterlängtade sms brukar av någon anledning komma på tisdagar, och bibblan i vår lilla by har bara öppet tre eftermiddagar i veckan och tisdag är inte en av dom. Så det hade ju inte hjälpt hur mycket hemma jag än hade varit.
I måndags var det dock jag som var där och hämtade. Nu är problemet att jag bara vill vara hemma och läsa. Definitivt inte jobba, men tyvärr drunknar jag i jobb just nu. Vill heller inte ha gäster i helgen som kommer, men antar att det inte är riktigt ok att ställa in något som varit planerat sedan länge för att man hellre vill tillbringa sin lediga tid med Ruth Galloway och vara med på någon rättsarkeologisk happening i Italien? Fan! Ska livet behöva vara så här?
onsdag 21 november 2018
tisdag 20 november 2018
Till stallet istället, v47, pt1
Igår kom jag ä-n-t-l-i-g-e-n iväg till stallet för en välbehövlig nollställning av hjärnmos p g a överdjävlig och ej önskvärd jobbsituation just nu. Eller, jag var ju i stallet i fredags, men då var jag bara där och vände eftersom drop in-ridningen var inställd p g a sjukdom. Fick åka hem och städa istället. Blä. Men igår alltså! Jag älskar min ridning och min klubb och min grupp, men jag hatar tiden. 19.30 en måndag, då måste jag åka hemifrån cirka 18.45. Kl 18.45 är soffan och kaminen och tv:n och allt det där omgivna av kanske världens starkaste magnetfält, speciellt så här års när det är mörkt och kallt och inte alls speciellt härligt att dra på sig iskalla stallkläder (de hänger i en oisolerad snedtaksgarderob när de inte används) och sätta sig i den iskalla bilen och puttra iväg.
MEN SEN BLIR DET ALLTID BRA. Det vet man ju och det är därför man tar sig ur det där superstarka magnetfältet, drar på sig de där iskalla kläderna och sätter sig i den där iskalla bilen fastän man egentligen bara vill ligga under en filt och mysa. Sen kommer man till stallet och ser Pojken stå där med spetsade öron och vänta på en. Eller, ska man vara helt ärlig så handlar det väl mer om att han kanske står och väntar på att man ska komma med mat, men men.
Vi har nu gått in i ett hoppblock, vilket igår innebar markarbete med bommar. Trav över bommar på kort diagonal, vända mellan två koner och så trav över några andra bommar på den andra korta diagonalen. Pojken var pigg! Vet inte om han har kommit in i någon ny fas där han testar om det går att springa ifrån det som är jobbigt (à la Bulldozern) eller om det bara handlar om att han insett att det inte funkar att dra benen efter sig och låtsas vara världens slöaste. Men under framridningen så taktade han i skritten och rusade i galoppen, och det har ju inte direkt hänt förut. Bortsett från att han fortfarande skiter lite för mycket i ytterhjälperna när man rider i höger varv så gick övningen bra och när vi travade av mot slutet var han riktigt mjuk och följsam. Men då var han trött på riktigt. Pojken är ju en tinker/irish cob (vet inte riktigt vad skillnaden är mer än att det är olika stamböcker) och har satt vinterpäls som en grizzlybjörn, så efter en lektion så är han helt genomsvettig. Första gången jag har varit med om att en häst faktiskt löddrar av svett, vilket jag annars mer har trott har varit ett litterärt uttryck. Men fem centimeter vinterpäls i plusgrader har den effekten efter 60 minuters ridning.
Ah. Som jag behövde detta. Nu längtar jag redan till fredagens drop in.
MEN SEN BLIR DET ALLTID BRA. Det vet man ju och det är därför man tar sig ur det där superstarka magnetfältet, drar på sig de där iskalla kläderna och sätter sig i den där iskalla bilen fastän man egentligen bara vill ligga under en filt och mysa. Sen kommer man till stallet och ser Pojken stå där med spetsade öron och vänta på en. Eller, ska man vara helt ärlig så handlar det väl mer om att han kanske står och väntar på att man ska komma med mat, men men.
Vi har nu gått in i ett hoppblock, vilket igår innebar markarbete med bommar. Trav över bommar på kort diagonal, vända mellan två koner och så trav över några andra bommar på den andra korta diagonalen. Pojken var pigg! Vet inte om han har kommit in i någon ny fas där han testar om det går att springa ifrån det som är jobbigt (à la Bulldozern) eller om det bara handlar om att han insett att det inte funkar att dra benen efter sig och låtsas vara världens slöaste. Men under framridningen så taktade han i skritten och rusade i galoppen, och det har ju inte direkt hänt förut. Bortsett från att han fortfarande skiter lite för mycket i ytterhjälperna när man rider i höger varv så gick övningen bra och när vi travade av mot slutet var han riktigt mjuk och följsam. Men då var han trött på riktigt. Pojken är ju en tinker/irish cob (vet inte riktigt vad skillnaden är mer än att det är olika stamböcker) och har satt vinterpäls som en grizzlybjörn, så efter en lektion så är han helt genomsvettig. Första gången jag har varit med om att en häst faktiskt löddrar av svett, vilket jag annars mer har trott har varit ett litterärt uttryck. Men fem centimeter vinterpäls i plusgrader har den effekten efter 60 minuters ridning.
Ah. Som jag behövde detta. Nu längtar jag redan till fredagens drop in.
måndag 19 november 2018
Internationella mansdagen
Idag är det tydligen internationella mansdagen. Ska tydligen vara en motsvarighet till internationella kvinnodagen, som i alla fall i min värld är till för att uppmärksamma kvinnors kamp för lika rättigheter och den ojämställdhet som råder i samhället. Undrar då lite varför man ska ha en internationell mansdag när det liksom är det 364 dagar om året? Enligt Wikipedia ska denna dag avse att fokusera på pojkars och mäns hälsa, uppmärksamma mäns bidrag till samhället, förbättrade relationer samt lyfta fram positiva manliga förebilder.
Jodåsåatt. Nu blev det helt plötsligt lite svårare? Jag snor en bild på temat istället. Cred i bildrubriken.
Jodåsåatt. Nu blev det helt plötsligt lite svårare? Jag snor en bild på temat istället. Cred i bildrubriken.
Bloggtorka
Ja, här drunknar man inte precis i inlägg och jag har heller inte mycket att skriva om, det är bara all work and no fun. RÖVEN, säger jag om det. Har missat en massa ridning också. För två veckor sen var jag ju i Danmark på tjänsteresa måndag och tisdag, men kunde trösta mig med att det ändå var drop in-ridning på fredagen. Förra måndagen var det teori, det var i och för sig intressant men det var ju inte ridning. Tröstade mig igen med fredagens drop in-ridning. Så var jag ju i Tyskland förra veckan, och var det någon som hade behövt ha tröst av drop in-ridning då så var det jag. Hade förberett allt, tagit med ridkläder till jobbet, tagit med alla hundarna till jobbet, gått en lång runda med dom efter jobbet, åkt till stallet och var extremt taggad.
Och så var det inställt p g a sjukdom. Ridlärarens då, och det är ju såklart inte lätt att få tag på någon med kort varsel, det fattar ju jag med. Blev dock så SJUKT besviken att jag åkte hem och bokade en turridning med islandshäst åt mig själv i framtida namnsdagspresent. Det är alltså inte förrän den 9 december, men i alla fall något att se fram emot. Först tänkte jag göra som jag alltid gör, kasta ut frågan vem som vill hänga med i bekantskapskretsen, men det blir alltid så himla meckigt med datum och det är ändå aldrig någon som kan samtidigt. ORKA, tänkte jag och bokade endast in me, myself and I.
Förr kunde man rida igen missade ridlektioner i andra grupper i mån av plats, men från och med denna termin så kan man bara göra det på särskilda dagar, en gång i månaden. Nu har jag ju två gånger att ta igen, men av de två dagarna så är den ena redan fullbokad. Surt, men jag får väl skylla mig själv som inte var mer på hugget. Egentligen tycker jag att hela systemet med igenridning är lite märkligt. Mig veterligen ordnas det väl inte extra träningar eller ordnas så att man får träna med ett annat lag om man missar till exempel en fotbollsträning? Men inom ridsporten verkar det vara standard, i alla fall läste jag en artikel i Ridsport om en ridskola som valt att INTE ha det och det presenterades nästan som breaking news i stil med den första månlandningen.
Ja, det var väl ungefär vad jag hade att förtälja. Nu väntar tio arbetsdagar av RÖVJOBBANDE, på den elfte dagen har vi revision och efter den får jag förhoppningsvis tillbaks mitt liv. Kan man ju hoppas i alla fall.
Och så var det inställt p g a sjukdom. Ridlärarens då, och det är ju såklart inte lätt att få tag på någon med kort varsel, det fattar ju jag med. Blev dock så SJUKT besviken att jag åkte hem och bokade en turridning med islandshäst åt mig själv i framtida namnsdagspresent. Det är alltså inte förrän den 9 december, men i alla fall något att se fram emot. Först tänkte jag göra som jag alltid gör, kasta ut frågan vem som vill hänga med i bekantskapskretsen, men det blir alltid så himla meckigt med datum och det är ändå aldrig någon som kan samtidigt. ORKA, tänkte jag och bokade endast in me, myself and I.
Förr kunde man rida igen missade ridlektioner i andra grupper i mån av plats, men från och med denna termin så kan man bara göra det på särskilda dagar, en gång i månaden. Nu har jag ju två gånger att ta igen, men av de två dagarna så är den ena redan fullbokad. Surt, men jag får väl skylla mig själv som inte var mer på hugget. Egentligen tycker jag att hela systemet med igenridning är lite märkligt. Mig veterligen ordnas det väl inte extra träningar eller ordnas så att man får träna med ett annat lag om man missar till exempel en fotbollsträning? Men inom ridsporten verkar det vara standard, i alla fall läste jag en artikel i Ridsport om en ridskola som valt att INTE ha det och det presenterades nästan som breaking news i stil med den första månlandningen.
Ja, det var väl ungefär vad jag hade att förtälja. Nu väntar tio arbetsdagar av RÖVJOBBANDE, på den elfte dagen har vi revision och efter den får jag förhoppningsvis tillbaks mitt liv. Kan man ju hoppas i alla fall.
fredag 16 november 2018
I'm alive!
Har varit på resande fot större delen av veckan. Det finns ett engelskt ord som heter "sessile", som beskriver levande organismer som inte kan förflytta sig. Typ havstulpaner. Känns som att det även är ett ord som beskriver mig ganska väl, men ibland har man ju inget val. Typ när ens chef pekar med hela handen mot Tyskland och säger: åk, och är man då en Duktig Flicka™ så frågar man såklart: hur långt? Jättelångt, visade det sig. Herregud sånt bök för att ta sig. Först buss hemifrån till järnvägsstationen, sedan tåg till Kastrup, sedan flyg till Basel och sedan hyrbil fram och tillbaka mellan flygplats, hotell och fabriken vi besökte. Sedan hyrbil till Zürich (HEJ, ANNIKA!), flyg till Kastrup, tåg till Malmö och sedan buss hem. Så mina intryck av denna utlandsresa har mest varit motorvägar och industriområden, så det var inte sådär jättefestligt om ni frågar mig. Jag misstänker att Tyskland (och Schweiz) kan leverera bättre under andra omständigheter, men nu var det som det var.
Hände det något spektakulärt? Nä, faktiskt inte. På hotellet där vi bodde talades väldigt lite, eller snarare ingen engelska. Jag kan ingen tyska överhuvudtaget, men min danska chef och min danska kollega talar som infödda vilket innebar att det kändes lite som att jag var deras rätt så efterblivna barn. Det förtog ju en hel del av känslan att vara någon med specialkompetens som var skickad på uppdrag, måste jag säga. I övrigt var det mest svinlånga dagar med fullspäckat schema så det fanns inte så mycket tid för egna reflektioner. En av de tyska höjdarna (X) rökte helt ogenerat på sitt kontor, vilket innebar att det kändes som att bli förflyttad till 70-talet. En tysk kollega berättade dessutom att alla andra fick gå ut och röka, men "there is an exception for X", vilket kändes som att man förflyttades tillbaka till 50-talet. De tyska utvecklingsingenjörerna, som allmänt gick under benämningen "the doctors", gick omkring i labbrockar med namn och titlar broderade på bröstfickorna. Ska jag också skaffa mig, tänkte jag. Inte.
På hemvägen var det EN person som blev stoppad i säkerhetskontrollen, och det var förstås undertecknad. Då var det precis som alla de här programmen om gränskontroller i Australien och Kanada och Gud vet allt som går på tv jämt och ständigt: en uniformerad kom fram och bad mig peka ut mitt bagage, "but don't touch it". Sen fick jag visa upp händer och midja och det viftades med någon form av trollspö som jag antar skulle upptäcka illegala substanser. KANINPULSEN! Jag är ju en sån som blir helstirrig när jag blir stoppad och får blåsa i trafikkontroller även om jag inte har druckit en droppe alkohol på flera veckor och det här kändes ju tusen gånger värre. Men själva kroppskontrollen gick bra. Sedan fick jag inför hela flygplatsen igen peka ut och på order av den uniformerade öppna min dator och mina väskor en i taget och samma procedur upprepades. Jag slötittar ju rätt ofta på de här gränskontrollsprogrammen och jag väntade mig nästan att det skulle komma ett "ma'am, you seem to be nervous, why are you nervous?" som brukar vara startskottet till att avslöja att någon försöker smuggla in något, för jag kände mig minst sagt obekväm i den här situationen. Men jag klarade mig. Eller, jag hade ju bara lite kläder och toalettartiklar att visa upp så det var inte som att jag lurade systemet på något sätt, men man vet ju inte, kanske ett par huvudvärkstabletter i necessären ge utslag på något sätt? (det gjorde det ju uppenbarligen inte, men så gick tankarna).
Ja, det var det hela. Sen kom jag hem och tittade på veckans avsnitt av BONDE SÖKER FRU för att koppla av och komma ner i varv.
Tycker SUSANNA kan ta och bestämma sig, och då helst för JIM. Om det nu inte skulle visa sig att han också har en mörk agenda i form av ett hobbyband som heter PÖKERZ, som Hannes har. Tror det var bland det mest avtändande jag hört talas om i hela mitt liv faktiskt. När de hade sin fest och det skulle sjungas blev jag tvungen att snabbspola (tack TV4 PLAY) för jag utstod icke detta.
När det gäller SIMON så orkar jag inte riktigt hålla ordning på vem som är vem av hans tjejer och nu känns det ju som att han har attackpussats med alla, men jag tycker inte riktigt ADHD-tjejen är hans typ utan han borde satsa på den lite blyga tjejen som håller på med hästar istället, ADHD-tjejen känns alldeles för bossig för att det ska bli bra. Snabbspolade även förbi det tafatta hånglet i kohagen. Iiiih vad jag känner mig obekväm med detta sliskande och slaskande.
PER har hånglat med en, men är också "nyfiken på de andra två". Här blev jag lite besviken eftersom jag tycker han verkar vara så himla hyvens och snäll och omtänksam och då rimmar det lite illa med att han ska hålla på och hångla runt som om det handlade om att provköra en bil. Fast det (hånglat med fler än en) har han förstås inte gjort (än). Det är säkert som TV4 har klippt ihop det så att det ska verka vara DRAMA på gång. PER ger verkligen ordet "fryntlighet" ett ansikte, men samtidigt tycker jag att han uttrycker sig så fint. Jag hjärtar fortfarande PER.
Och så ERIK. Gäääääsp. Inte ens när han dricker alkohol så kan han släppa loss lite, utan det mest ömsinta han bjuder på är typ en stel enarmskram. Och när han säger att han har kommit fram till att han är redo för att binda sig och bilda familj så låter det som att det är en tung plikt som måste utföras. ZzzzZZZZzzz. Hans systrar verkade ju dock rätt så normala av det man fick se, men mina varningsklockor ringer när de säger att han behöver "någon som kan säga ifrån". I min värld betyder det att han är något av ett as som kör över andra om möjlighet finns. Jag har noll förhoppningar angående ERIK.
Noll förhoppningar har jag även angående att få köpa mer mark. Mäklaren hörde av sig efter tusen år, men grannen är inte intresserad av att sälja bara den obebyggda fastigheten utan i såna fall får vi köpa båda fastigheterna inklusive boningshuset. Ja, men hade jag haft 1,7 miljoner som låg och skräpade i någon byrålåda så hade jag kanske övervägt det hela, men nu har jag inte det så det fick vara. Blä. Hade ju redan börjat planera för både det ena och det andra, men "en ska aldrig räkna ut'et för det blir aldrig som en tänkt sig", som Raskens Ida sa när de stal hennes lingonpengar.
Hände det något spektakulärt? Nä, faktiskt inte. På hotellet där vi bodde talades väldigt lite, eller snarare ingen engelska. Jag kan ingen tyska överhuvudtaget, men min danska chef och min danska kollega talar som infödda vilket innebar att det kändes lite som att jag var deras rätt så efterblivna barn. Det förtog ju en hel del av känslan att vara någon med specialkompetens som var skickad på uppdrag, måste jag säga. I övrigt var det mest svinlånga dagar med fullspäckat schema så det fanns inte så mycket tid för egna reflektioner. En av de tyska höjdarna (X) rökte helt ogenerat på sitt kontor, vilket innebar att det kändes som att bli förflyttad till 70-talet. En tysk kollega berättade dessutom att alla andra fick gå ut och röka, men "there is an exception for X", vilket kändes som att man förflyttades tillbaka till 50-talet. De tyska utvecklingsingenjörerna, som allmänt gick under benämningen "the doctors", gick omkring i labbrockar med namn och titlar broderade på bröstfickorna. Ska jag också skaffa mig, tänkte jag. Inte.
På hemvägen var det EN person som blev stoppad i säkerhetskontrollen, och det var förstås undertecknad. Då var det precis som alla de här programmen om gränskontroller i Australien och Kanada och Gud vet allt som går på tv jämt och ständigt: en uniformerad kom fram och bad mig peka ut mitt bagage, "but don't touch it". Sen fick jag visa upp händer och midja och det viftades med någon form av trollspö som jag antar skulle upptäcka illegala substanser. KANINPULSEN! Jag är ju en sån som blir helstirrig när jag blir stoppad och får blåsa i trafikkontroller även om jag inte har druckit en droppe alkohol på flera veckor och det här kändes ju tusen gånger värre. Men själva kroppskontrollen gick bra. Sedan fick jag inför hela flygplatsen igen peka ut och på order av den uniformerade öppna min dator och mina väskor en i taget och samma procedur upprepades. Jag slötittar ju rätt ofta på de här gränskontrollsprogrammen och jag väntade mig nästan att det skulle komma ett "ma'am, you seem to be nervous, why are you nervous?" som brukar vara startskottet till att avslöja att någon försöker smuggla in något, för jag kände mig minst sagt obekväm i den här situationen. Men jag klarade mig. Eller, jag hade ju bara lite kläder och toalettartiklar att visa upp så det var inte som att jag lurade systemet på något sätt, men man vet ju inte, kanske ett par huvudvärkstabletter i necessären ge utslag på något sätt? (det gjorde det ju uppenbarligen inte, men så gick tankarna).
Ja, det var det hela. Sen kom jag hem och tittade på veckans avsnitt av BONDE SÖKER FRU för att koppla av och komma ner i varv.
Tycker SUSANNA kan ta och bestämma sig, och då helst för JIM. Om det nu inte skulle visa sig att han också har en mörk agenda i form av ett hobbyband som heter PÖKERZ, som Hannes har. Tror det var bland det mest avtändande jag hört talas om i hela mitt liv faktiskt. När de hade sin fest och det skulle sjungas blev jag tvungen att snabbspola (tack TV4 PLAY) för jag utstod icke detta.
När det gäller SIMON så orkar jag inte riktigt hålla ordning på vem som är vem av hans tjejer och nu känns det ju som att han har attackpussats med alla, men jag tycker inte riktigt ADHD-tjejen är hans typ utan han borde satsa på den lite blyga tjejen som håller på med hästar istället, ADHD-tjejen känns alldeles för bossig för att det ska bli bra. Snabbspolade även förbi det tafatta hånglet i kohagen. Iiiih vad jag känner mig obekväm med detta sliskande och slaskande.
PER har hånglat med en, men är också "nyfiken på de andra två". Här blev jag lite besviken eftersom jag tycker han verkar vara så himla hyvens och snäll och omtänksam och då rimmar det lite illa med att han ska hålla på och hångla runt som om det handlade om att provköra en bil. Fast det (hånglat med fler än en) har han förstås inte gjort (än). Det är säkert som TV4 har klippt ihop det så att det ska verka vara DRAMA på gång. PER ger verkligen ordet "fryntlighet" ett ansikte, men samtidigt tycker jag att han uttrycker sig så fint. Jag hjärtar fortfarande PER.
Och så ERIK. Gäääääsp. Inte ens när han dricker alkohol så kan han släppa loss lite, utan det mest ömsinta han bjuder på är typ en stel enarmskram. Och när han säger att han har kommit fram till att han är redo för att binda sig och bilda familj så låter det som att det är en tung plikt som måste utföras. ZzzzZZZZzzz. Hans systrar verkade ju dock rätt så normala av det man fick se, men mina varningsklockor ringer när de säger att han behöver "någon som kan säga ifrån". I min värld betyder det att han är något av ett as som kör över andra om möjlighet finns. Jag har noll förhoppningar angående ERIK.
Noll förhoppningar har jag även angående att få köpa mer mark. Mäklaren hörde av sig efter tusen år, men grannen är inte intresserad av att sälja bara den obebyggda fastigheten utan i såna fall får vi köpa båda fastigheterna inklusive boningshuset. Ja, men hade jag haft 1,7 miljoner som låg och skräpade i någon byrålåda så hade jag kanske övervägt det hela, men nu har jag inte det så det fick vara. Blä. Hade ju redan börjat planera för både det ena och det andra, men "en ska aldrig räkna ut'et för det blir aldrig som en tänkt sig", som Raskens Ida sa när de stal hennes lingonpengar.
torsdag 15 november 2018
Ensamfjäril
Har läst Ensamfjäril av Gabriella Ullberg Westin, men ni behöver enligt mig inte springa benen av er till bibblan för att göra detsamma. Berättelsen börjar med att en känd fotbollsfru blir mördad av någon som är utklädd till tomte, mitt framför ögonen på sina barn på självaste julafton. Sedan fortsätter den med att en av alla dessa evinnerliga hemvändarpoliser ska utreda fallet, givetvis under ledning av en kvinnlig chef som är helt fyrkantig, maktgalen, plus helt humorlös och torr precis som alla kvinnliga polischefer i alla deckare. Poliskaraktären Johan Rokka är också lika stereotyp som de flesta poliser i böcker - har ett komplicerat förhållande till kvinnor p g a en olycklig historia i det förflutna som han absolut inte klarar av att tänka på eller tala om, jobbar för mycket, dricker för mycket, etc. Jaha, men berättelsen harvar på i sina rätt träliga hjulspår. Ibland dyker det upp en ledtråd, men man får liksom aldrig veta hur de har resonerat för att komma fram till det hela, vilket gör att hela berättelsen känns osannolik. Stör mig också på småfel, som att man beskriver en gammal ljusgrå telefon med snurrskiva som en "bakelittelefon" (de var svarta, de ljusgrå var i plast), att en polis som ska besöka en barnmorska för att fråga om saker får sitta i väntrummet bland gravida par och bli uppropad som en annan patient (så tror jag åtminstone inte att det går till men jag kan ju ha fel här, det kanske är HELT OMÖJLIGT att boka ett möte på annat sätt än som en undersökning?) och att samma barnmorska helt utan hämningar fläker ut fotbollsfruns hela gynekologiska historia utan att en enda gång hänvisa till sekretess. Jaha, utöver detta så ska vartenda ligg skildras på detaljnivå porrfilm, och jeflar vad det liggs och koms till både höger och vänster (rätt pinsamt när man sitter och läser i offentlig miljö). Sen lämnas en hel del påbörjade trådar lösa och oavslutade, vilket ger ett rätt slarvigt intryck även om syftet säkert är att öppna upp för en fortsättning. NJA, säger jag. Den här boken får en handboja av fem möjliga.
fredag 9 november 2018
Bonde söker fru, jag söker mark
Damp ner i soffan och bestämde mig för att kolla på veckans avsnitt av Bonde söker fru. Sen satt jag ändå och glodde på Hemnet i en halv evighet. En granne (tyvärr inte elaka Katla) ska sälja sitt hus, men det är inte ute till försäljning än. Har dock sett att det ligger under "kommande objekt" eller vad det nu heter på mäklarens hemsida. Det har visat sig att grannens tomt består av två fastigheter (en fastighet är alltså ett markområde och huset, som man kanske normalt tror utgör fastigheten, är i själva verket bara ett fastighetstillbehör), en tomt på kanske 1000 kvadratmeter där själva huset ligger, och så en på kanske 800 kvadratmeter som det är väldigt oklart varför det ens är en egen fastighet eftersom det på kartan bara är en obebyggd fyrkant som en förlängning av tomten där boningshuset ligger. Om någon skulle vilja köpa bara den skulle man inte kunna bygga något på den eftersom den liksom ligger innanför tomten med huset. Vår tomt är i och för sig en såkallad skafttomt, det vill säga den ligger bakom en annan tomt i förhållande till vägen (följ de streckade linjerna runt 54:7 på kartan nedanför. Lid sedan lite med mig när ni tänker på all snö som ska skottas bort från detta jättelånga skaft för att man ska komma ut på vägen på vintern, samt beakta vad lite plats man har att göra av all från uppfarten bortskottad snö om man nu inte kan få lägga den på grannarnas mark. Man har också extremt lite plats att ställa sina soptunnor på, det går liksom inte att ha dom i bredd "vid tomtgränsen" för då kommer man inte ut).
Enligt mig så kan man inte göra en skafttomt av 23:18 (som tillsammans med 26:22 snart kommer att vara till salu) för på ena sidan får det helt enkelt inte plats någon uppfart, och på andra sidan ligger det ett uthus i vägen. Dessutom stupar 23:18 som en slalombacke, vilket kanske inte heller inbjuder till byggplaner i första taget. Såklart kan man sälja båda fastigheterna som en, så har ju nuvarande ägare uppenbarligen köpt det, och det är väl härligt att få en stor tomt tänker kanske ni? Men jag tycker ju att eftersom 23:18 nu är en egen fastighet så skulle den kunna bli en ypperlig förlängning av VÅR tomt (54:7) istället. VISST? Har mailat mäklaren och ställt frågan, men FÅR INGET SVAR. Trodde mäklare var på hugget som satan och bara hade dollartecken i ögonen, men så verkar inte vara fallet. Eller så är det bara jobbigt att behöva räkna om pris och göra om annons och så skiter han hellre i det? Inte vet jag, men jag tycker väl åtminstone att de kan svara på om det är möjligt.
Jaha, men efter att ha suttit och funderat på mina fastighetsaffärer som en djävla greve en mycket god stund så fipplade jag till slut igång tv:n och letade rätt på veckans avsnitt av Bonde söker fru.
SUSANNA:
Jaha, men det verkade väl vara gulligt med Hannes. "En slags lugn elektricitet" (frågade min man, elektrikern, vad han hade för fackmässig kommentar till detta och han fnös bara). Så ska han åka iväg för att spela och istället sitter Susanna plötsligt och hånglar med JIM när Hannes är iväg och spelar. "Spelar vadå?" undrade min man (som av princip inte ser "sån skit" men som ändå sitter och glor och kommenterar rätt mycket) och jag var tvungen att googla, för om man spelar in ett tv-program i låt oss säga en vecka eller fjorton dagar, vad kan vara så himla viktigt i det här sammanhanget? Det visar sig att Hannes spelar i ett band som heter PÖKERZ. Med z. De klär ut sig till och spelar gamla Ronny och Raggelåtar. Alltså så otroligt avtändande. Uuuuuurk. Nu undrar jag vad JIM har för mörka hemligheter?
PER:
Alltså, jag blir bara mer och mer förtjust i Per. Så himla fin människa. Tycker han gjorde rätt i att rösta ut MADELEINE, tycker hon verkar vara så extremt på och följer efter och kommer och avbryter när han står och pratar med andra och propsar på egentid och har sig. Så gör man väl inte? Bra att hon fick åka hem. Jag tror jag är lite hemligt kär i Per.
SIMON:
Alltså ursäkta men varje gång jag ser Simon i bild så vill jag rusa iväg och köpa upp hela Jysks sortiment av skämskuddar. Han fnissar nervöst och pussas helt maniskt som om han vore tre år och det handlade om att ge flest pussar på en minut. Så avtändande att det kryper i hela mig så fort han är ensam med någon av tjejerna. Nu är det ju i och för sig inte aktuellt att jag ska hångla med honom, men ändå. TA BORT. Tänker jag, ända till jag ser...
ERIK:
Ursäkta, men är inte Erik typ JORDENS TRÅKIGASTE MÄNNISKA? Är redan extremt trött på att höra om Eriks far- och morföräldrar och deras livslånga kärlek och vilken förebild det är för honom. Känns lite som att den som blir ihop med honom och sedan skulle få för sig att lämna honom kan räkna med ett helvete på jorden. Sen kändes det här samtalet kring barn och äktenskap som han hade med fågelfobitjejen mer som ett styrelsemöte där konsensus skulle råda och beslut skulle fattas än ett spontant "här står vi och kittar fönster och pratar lite om kärlek och relationer". Men framför allt verkar han ju vara så humorbefriad och TORR. Till och med stirriga Simon framstår ju som ett bättre alternativ.
 |
| Fastigheter i min omedelbara närhet. VILL HA! |
Jaha, men efter att ha suttit och funderat på mina fastighetsaffärer som en djävla greve en mycket god stund så fipplade jag till slut igång tv:n och letade rätt på veckans avsnitt av Bonde söker fru.
SUSANNA:
Jaha, men det verkade väl vara gulligt med Hannes. "En slags lugn elektricitet" (frågade min man, elektrikern, vad han hade för fackmässig kommentar till detta och han fnös bara). Så ska han åka iväg för att spela och istället sitter Susanna plötsligt och hånglar med JIM när Hannes är iväg och spelar. "Spelar vadå?" undrade min man (som av princip inte ser "sån skit" men som ändå sitter och glor och kommenterar rätt mycket) och jag var tvungen att googla, för om man spelar in ett tv-program i låt oss säga en vecka eller fjorton dagar, vad kan vara så himla viktigt i det här sammanhanget? Det visar sig att Hannes spelar i ett band som heter PÖKERZ. Med z. De klär ut sig till och spelar gamla Ronny och Raggelåtar. Alltså så otroligt avtändande. Uuuuuurk. Nu undrar jag vad JIM har för mörka hemligheter?
PER:
Alltså, jag blir bara mer och mer förtjust i Per. Så himla fin människa. Tycker han gjorde rätt i att rösta ut MADELEINE, tycker hon verkar vara så extremt på och följer efter och kommer och avbryter när han står och pratar med andra och propsar på egentid och har sig. Så gör man väl inte? Bra att hon fick åka hem. Jag tror jag är lite hemligt kär i Per.
SIMON:
Alltså ursäkta men varje gång jag ser Simon i bild så vill jag rusa iväg och köpa upp hela Jysks sortiment av skämskuddar. Han fnissar nervöst och pussas helt maniskt som om han vore tre år och det handlade om att ge flest pussar på en minut. Så avtändande att det kryper i hela mig så fort han är ensam med någon av tjejerna. Nu är det ju i och för sig inte aktuellt att jag ska hångla med honom, men ändå. TA BORT. Tänker jag, ända till jag ser...
ERIK:
Ursäkta, men är inte Erik typ JORDENS TRÅKIGASTE MÄNNISKA? Är redan extremt trött på att höra om Eriks far- och morföräldrar och deras livslånga kärlek och vilken förebild det är för honom. Känns lite som att den som blir ihop med honom och sedan skulle få för sig att lämna honom kan räkna med ett helvete på jorden. Sen kändes det här samtalet kring barn och äktenskap som han hade med fågelfobitjejen mer som ett styrelsemöte där konsensus skulle råda och beslut skulle fattas än ett spontant "här står vi och kittar fönster och pratar lite om kärlek och relationer". Men framför allt verkar han ju vara så humorbefriad och TORR. Till och med stirriga Simon framstår ju som ett bättre alternativ.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)