fredag 20 september 2019

Hemma på våran gata i stan

Minnesvärda läsare kommer väl ihåg vår onda granne Katla? Sedan Tengil gick och dog för några år sen har det ändå varit relativt lugnt, jämfört med hur det var förr. Det betyder ju inte att det för den sakens skull är direkt trivsamt att vara ute i trädgården när Katla stultar omkring på sin sida av staketet. Man vet liksom aldrig när hon kan få ett utbrott. Häromdagen röt hon AMEN HÅLL FLABBEN HUNNAJÄVEL* för att Tage blev lite väl exalterad när han jagade Hilding runt äppelträdet. Okej, jag tycker inte heller att det är okej med hundar som dagligen och stundligen står och vrålskäller okontrollerat i timmar. Men det är väl ändå skillnad på att dagligen och stundligen vrålskälla okontrollerat i timmar och några enstaka skall då och då. Tycker jag. Det är samma om någon har fest. Jag bryr mig väl inte om ifall grannarna bortanför Katla har fest och spelar danzbandzmuzik till klockan tre på morgonen om det händer en eller två gånger per år. Hade det hänt var och varannan vecka hade man kanske blivit lite less på det, men man kan ju liksom inte gå i taket så fort ens grannar ger ett livstecken ifrån sig. Katla själv drar sig dessutom inte för att vara ute och vrålköra sin enorma åkgräsklippare både bittida och sent, så sett till antalet decibel per tidsenhet så ligger Tages upphetsade gläfs sannerligen i lä.

Miljöproblemet Tage. Helt oskyldig till att ha grävt ett
snudd på halvmeterdjupt hål i gräsmattan.


Ja, men i alla fall. Vi har ju gått och liksom väntat ut Katla, tänkt att hon är ju ändå typ 84 år och någon gång måste hon väl ändå känna att det är dags att flytta till något mindre och mer lättskött? Men det är ju som vanligt, goda människor dör i förtid och de onda får leva och ha hälsan i evigheter.  Man skulle också kunna tro att den som så uppenbart vantrivs med ALLA sina grannar kanske också skulle fundera på en flytt, men har man som sin livsuppgift att klaga och vara missnöjd så ger man sig väl inte i första taget.
Men häromdagen såg jag en kvinna med mapp i handen gå mot Katlas ytterdörr. Människor med mappar i handen, är inte dom väldigt ofta mäklare? resonerade jag och min man senare den kvällen. Och det visade sig stämma, enligt en mer välunderrättad granne. Kanske, kanske är det något på gång? Fast det skulle inte förvåna mig om Katla drar igång en process med försäljning och sedan ångrar sig för att hon inte får tillräckligt bra betalt eller ogillar de blivande köparna eller något sånt. Tanken känns långt ifrån främmande om man säger så.

I helgen ska det bli brittsommarväder, och då ska Gunde Svan och hens gäng få flytta ut till hönsgården för gott. De är nu cirka 5 veckor gamla och har fått full befjädring, så de ska väl klara av det hårda utelivet. Till en början med får de vara i vaktlarnas gamla bur som vi har ställt inne i hönsgården, sedan kommer den spännande biten: att släppa ihop dom med Mette-Marit och gänget. De kanske inte blir sådär jätteglada över sina nya flockmedlemmar, det vet man ju aldrig. Har läst att man ska lyfta in de nya och sätta dom på sittpinnarna när det är mörkt så blir de automatiskt en del av flocken nästa dag, men jag tycker det är lite att underskatta hönsens intelligens. Men vi får väl se hur det går.

Magnhild spanar på Gunde och gänget.

Det är också dags för vaktelkläck. Ska bli spännande att se hur många av de 12 befruktade äggen som slutar i levande kycklingar.




* På rikssvenska: håll tyst, hundjävel

torsdag 19 september 2019

Järtecken

Har läst Järtecken av Christoffer Carlsson. Tidigare har jag läst Den enögda kaninen, vilket visade sig vara en bok som jag inte alls gillade. Men den här fick så lovande recensioner i (gissningsvis) DN så jag lånade hem den, beredd att förlåta. Handlingen:

En novembernatt 1994 begås ett mord i utkanten av den halländska byn Marbäck. Den skyldige identifieras snart. Han döms och allt ställs till rätta. Men brottet skapar ringar på vattnet. Genom tiden gör det små och stora avtryck i människors liv. Frågetecken uppstår: Vad var det egentligen som hände däruppe i Marbäcksskogen? Och så är det Isak, pojken med järtecknet i sig, som fruktar att han en dag ska göra något förfärligt.

Jag tycker så här i efterhand att baksidestexten är lite väl mager, för boken var så mycket mer än detta. I början tyckte jag ändå att den bara var sådär. Störde mig lite på att det liksom skulle tryckas ner i halsen på en så himla detaljerat om hur folk på landet är och pratar och så, och att det ändå inte var någon konsekvens i detta, ibland kom det någon liten utvikning i att någon till exempel uttalade "farsan" som "fossan", men så var det bara det enda ordet på dialekt och allt annat var typ rikssvenska. Fast sen fick jag släppa det för berättelsen började äta sig in i mig. Det här är verkligen ingen feelgoodbok, tvärtom. Begreppet "Scandinavian Noir" har väl aldrig känts mer beskrivande. Men det är inte heller en klassisk polisdeckare, trots att den kategoriseras som "kriminalroman", utan handlar mer om...människor, relationer, landsbygd. Typ så. Svårt att förklara, men det kändes verkligen som något som skulle kunna ha hänt på riktigt. Och jag kunde verkligen inte räkna ut vem mördaren var, så det blev sträckläsning fastän tempot inte var speciellt högt. Störde mig lite på sexet, inte för att jag är pryd men jag tycker kanske inte att man måste ha med detaljerade sexskildringar om det inte är så att de tillför boken någon ytterligare dimension och det tycker jag inte att det gjorde. Men det är sekundärt. Den här boken får fyra magra polislöner av fem möjliga.

onsdag 18 september 2019

Skamvrån

Har läst Skamvrån av Sofie Sarenbrandt. Handlingen är den här:
 
En flicka lägger sig på en spårvagnsräls i Bromma och inväntar tåget. I en annan del av Sverige hamnar en man i en djup grav i skogen. Ingen av deras nära och kära känner till den annalkande katastrofen. Kommer deras liv gå att rädda?
  De två drabbade är inte bekanta, men har något livsavgörande gemensamt. Nu är det upp till kriminalinspektör Emma Sköld att hitta sambandet innan det är för sent.
 
När jag läste Syndabocken förra hösten så kände jag mig rätt trött på Emma Sköld och efter att ha läst den här tycker jag fortfarande att hon är lite too much och måste alla poliser bli dökära i henne så fort de ser henne? Och Emma och Josefin fortsätter att vara snarstuckna och lättstötta och tjuriga. Och om jag läser ordet "mammahjärta" en gång till så tror jag att jag skriker rakt ut. Men bortsett från det var intrigen skaplig (även om upplägget med kursiva mördare är lite söndertjatat vid det här laget) och tempot åtminstone bitvis hyfsat. Den här boken får tre faderskapstest av fem möjliga.

LISTA!

Jamen det väl längesen jag fyllde i en lista? Den här snodde jag från någon som i sin tur har snott den från Elsa Billgren. Elsa Billgren är ett sånt där namn som klingar lite diffust på gränsen till bekant men som jag inte har en aning om vem det är eller varför man ska känna till henne. Fick googla. Om Elsa står det att hon är "en svensk programledare, vintagemodebloggare och personal shopper", så det förklarar väl ett och annat. Inte direkt min intressesfär. Men hennes lista kan jag ju ändå tänka mig att fylla i, så håll i hatten så kör vi:

Vad har du inte ångrat i ditt liv?
Det är ju få saker i livet som är totalt och absolut oåterkalleliga, så om man gör ett felval så går det ju nästan alltid att rätta till i efterhand. Eftersom jag är rätt nöjd med mitt liv som det har blivit så kan jag ju inte säga att jag inte ångrar några val jag gjort. Vilken konstigt ställd fråga, eller är det jag som är TRÖG?

Vilka är de tre bästa pizzaingredienserna?
Nu räknas väl inte ost, tomatsås och oregano? När vi gör pizza hemma så har jag alltid på sjuka mängder av: kronärtskocka, banan och mangoraya. Min man tycker att det är en kombination som hör hemma i helvetet, men det medför ju att han håller tassarna borta från min halva, vilket jag uppskattar.

Vilken är den vackraste färgen?
Grön. Antingen sådär djupt mossgrön som det är i en granskog, eller när-bokskogen-slår-ut-grön, eller den magiska nyans som uppstår när åkrar börjar skifta i grönt på våren.

Vilket är det vackraste materialet?
Hm, det beror ju på sammanhanget, men jag skulle nog säga trä.

Vilket är det vackraste ljudet?
Tystnad? Hehe. Nä, men hästar som tuggar hö eller ljudet av en spinnande katt är väl ändå svårslaget? Den som inte blir lugn och harmonisk och lycklig av det borde söka hjälp.

Vilken är den godaste smaken?
Syrligt? Till exempel den första klunken av ett kallt torrt vitt vin. Mmm. Eller sött? En rejäl chokladbit är ju ändå svårslaget.

Hur ser en favoritdag ut i ditt liv när du är 80?
Givet att man lever och har hälsan så tror jag att min dag innehåller sovmorgon, långfrukost, långpromenad, böcker, korsord, film, god mat och ett glas vin. Får jag bara detta så är jag tillfredsställd, för att inte säga HELNÖJD.
Jag inbillar mig också att när jag är pensionär, kanske inte 80 men vem vet?, så kommer jag (fortfarande) att ha någon form av engagemang i föreningslivet och därmed också känna att jag har en uppgift och någon form av syfte med min existens. Bidra med något positivt till samhället, osv.

Vad är din mest återkommande dröm när du sover och hur tolkar du den?
Min ena mest återkommande dröm är att jag flyr, lite oklart från vad. Det låter värre än vad det är för när jag vaknar känner jag mig oftast väldigt behaglig till mods eftersom jag i drömmen kan springa hur långt som helst utan att bli trött eller ens andfådd. Det är inte på något vis verklighetsbaserat, så jag tolkar det som en önskedröm. Mitt andra återkommande drömtema är logistikbaserat och går ut på att jag ska någonstans men kommer aldrig fram eftersom det är biljetter som saknas, bussar som missas, tåg som står stilla, resväskor som försvinner och liknande. Det är väl kontrollbehovet som sticker upp sitt fula tryne och vill säga mig något, tänker jag.

Skulle du någon gång vilja starta ett eget klädmärke?
Nej, jag skulle hellre vilja att folk SLUTADE BRY SIG och bara använde kläder för att skyla sig och inte frysa.

Har du sytt/stickat något plagg du använder?
Hell, yes. Nä, skojar bara. Jag hade etta i syslöjd.

Vilka dofter gör dig trygg?
Hästdoft. Kvardröjande stekos. Sommarregn. När de kör ut kogödsel på åkrar.

Din och din mans största likheter och din och din mans största olikheter (Personlighet, favorit, smak, dröm och intresse)
Likheter: Vi har likadan humor, gillar djur och natur och trädgård och skog och att läsa böcker och sånt där. Vi är båda ekonomiska på gränsen till snåla och ser det som en sport att spara pengar. Vi är båda totalt ointresserade av heminredning och mode och att saker ska matcha eller se ut på ett visst sätt.
Olikheter: vi har (TYVÄRR) inte alls samma syn på ordning och reda. Min man har inga som helst bekymmer med att saker ligger i drivor och skulle mycket väl kunna skjuta upp att diska och tvätta tills det inte fanns mer rent porslin eller rena kläder kvar, medan jag vill ha ordning och reda och tomma ytor. Överlag är han en sån som skjuter upp och jag är en sån som tar tag i saker. När det gäller grejer som ska göras så gillar han att diskutera och resonera i oändlighet medan jag är mer: jaha, var, när och hur ska detta ske? Han är också mer social och vill oftare hitta på saker utanför hemmet, medan jag trivs bäst med att vara hemma och inte träffa en käft.



Ja, det var tydligen det hela.



Cykelutmaning

Vi har en cykla-till-jobbet-utmaning på jobbet. På 6 veckor ska vi gemensamt spara 500 kg koldioxid genom att cykla istället för att ta bilen till jobbet. Det är ju plättlätt om man bor i stan, mindre plättlätt om man bor på landet och har ganska så exakt tre mil enkel väg. Nu råkar jag ju äga en ELCYKEL och skam till sägandes har den inte rullat många kilometer det senaste året. I början cyklade jag cirka en gång i veckan och kände mig superduktig och hade som intention att göra det i alla fall så länge det var barmark och ej minusgrader.
Sen började min man plugga och pendla till annan ort, och då tyckte jag det blev så långa dagar för hundarna. Sen blev Hilding sjuk och jag var tvungen att ha med honom på jobbet ett tag, och sen skaffade vi Tage och, tja, sen är det väl slut på ursäkterna bortsett från tiden dårå. Det är ju inte på något vis jobbigt att elcykla, men jämfört med att åka bil så tar det ändå ett par timmar extra. Och om man periodvis har jobbat sisådär 150 % som jag i snitt har tvingats göra de senaste åren, då är i alla fall inte jag sugen på att förlänga arbetsdagen ytterligare. Det hade väl varit en sak om man bara hade jobbat och sen åkt hem och legat och drönat på soffan resten av dagen, men det är ju inte riktigt min grej heller. Har ju en såkallat aktiv fritid med många åtaganden, och då är tiden om inte pengar så åtminstone en rätt värdefull faktor för att få ekvationen att gå ihop.

Men en utmaning är ju ändå svår att stå emot, så igår bökade jag fram elcykeln där den stod och skämdes bakom en röjsåg och en lastpall med tjocka grenar från det gamla plommonträdet (som min man trodde att han skulle spara och göra vackra träsniderier av men det gick inte för träet var så vridet att det sprack när det torkade. Nu ska det sågas upp till ved, men det har inte blivit av. Än.) och lite annat smått och gott. Laddade batteriet, laddade upp min superdupercykellykta med en miljon lumen eller lux eller vad det nu heter som gör att man kan se miltals, pumpade däcken och stod i. Tyckte jag förberedde så in i vassen, ändå blev jag irriterad över hur himla lång tid det tog innan jag kom iväg i morse. Har ju liksom slimmat min morgon så den bara består av: gå upp, gå ut med hundarna så att de får kissa, klä på mig, ge hundarna mat, äta en skiva Wasa Sport, dricka ett glas vatten, borsta tänderna, ta fram matlåda, ta på ytterkläder, greppa bilnycklarna och så iväg. Tar cirka 10 minuter. Nu var det: allt ovanstående plus klä på mig överdragskläder, cykelmössa, cykelhjälm, handskar, packa ner mat och handväska i cykelväskan, hämta superdupercykellyktan och sätta fast den plus batteriet på cykeln, låsa fast batteriet, packa ner laddsladdar till batteri och superdupercykellyktan i cykelväskan, sätta fast cykelväskan på cykeln, plocka fram en lämplig spellista på Spotify, hitta hörlurar, låsa upp cykellås och slanglås och SEN iväg. Herregud, det kändes ju som om det hade gått en hel arbetsdag innan alla dessa moment var avklarade. Tur att den här utmaningen bara varar i 6 veckor och tur att jag har sagt att jag ska cykla en dag i veckan. Kommer ändå att vara en av dom som får ihop flest kilometer/koldioxidekvivalenter p g a att de andra bor i stan. Tiden får jag väl offra dårå. Man får ju ta en för laget. Och för miljön.

tisdag 17 september 2019

Till stallet istället, v39 2019, pt1

Igår hade vi sitsträning och det var verkligen ingenting att skriva hem om. Eller, själva träningen gick väl ändå bra. Med åren har jag tydligen fått en sits som är okej utan att jag behöver tänka på det eller anstränga mig speciellt. Men Pojken gick som en kratta. Spände sig, stod emot och kändes allmänt seg och ovillig. Nu var det ju fokus på sitsen och inte så jättemycket att jobba med formen, men ändå. Kändes verkligen inte speciellt kul. I en övning skulle vi rida med spöet vilande uppe på handen, liksom fastklämt med tummarna, för att man ska lära sig att ha tummen uppåt och inte låta händerna falla och hålla tyglarna som om man kör en barnvagn. Ja, men först tog det tusen år för mig att hitta hur jag skulle hålla det där spöet för att det skulle vara balanserat, och sen blev jag tydligen jättestum i handen av det för Pojken började spänna sig och gapa och i största allmänhet visa att han inte alls var nöjd med min hand. Så det var tydligen ingen övning för mig. Sedan travade vi i tusen år utan stigbyglar - det lär kännas idag - för att sedan släppa tyglarna, rida med händerna på huvudet, rida på en volt med händerna på huvudet, rida på en volt med armarna rakt ut, osv. Det gick väl ändå bra om man ska räkna "bra" som att "jag ramlade i alla fall inte av", men på det stora hela kändes lektionen rätt misslyckad. Aja, det är bara att bryta ihop och komma igen.

måndag 16 september 2019

Till stallet istället, v37 2019, pt2

Var på drop in-ridning i fredags, hade Pojken och han var lite seg och stod emot i vänster varv, fast det blev bättre efter att vi hade galopperat. Överlag lossnar han väldigt mycket efter galoppen, så egentligen hade man väl behövt rida fram honom i skritt och galopp och sparat traven till sist. Men så funkar ju inte att göra om man är en grupp och ridläraren bestämmer.
I fredags var vi bara fyra stycken, gött. Vi red ingen speciell övning utan bara jobbade med att öka och minska volterna och ha hästarna utåt- och inåtställda. Och så galopperade vi runt fyrkantsspåret i vad som kändes som timmar och där skulle jag bara tänka på framåtbjudning. Det är en sån grej som är supernyttig för Pojken, för han vill gärna fuska och bryta av till trav när det börjar ta emot. Och galoppera på fyrkanten och ösa på är en sån grej som är svår att göra när man är tio stycken, för då är det alltid någon som man kommer ifatt någon, och det är inte alla förunnat att kunna rida sin häst i samlad galopp. Med Pojken får man vara glad om det går några meter, sedan orkar han inte längre.
Det gick ändå rätt bra, fast det var förstås asjobbigt. Pojken har börjat sätta lite vinterpäls nu, så han var genomsvettig efteråt. Det var jag också, kan jag meddela. Ikväll ska vi rida dressyr, tror jag. Det ser jag redan fram mot.