Jag blinkade en gång, så försvann helgen

Ja, ungefär sådär är mitt liv nuförtiden: svinstressigt. I fredags var jag slut som artist och orkade inte ens åka på drop in-ridning TROTS att jag inte hade ridit på min vanliga lektion på måndagen p g a orkade inte det heller. Det är någonting med november och mörkt och kallt och behöva byta om och sätta sig i en kall bil och åka iväg till ett kallt stall som inte lockar jättemycket. Fastän jag VET att när jag väl kommer dit så blir allting bra, så jag måste börja fokusera på den känslan istället.

I fredags lämnade jag med flit datorn på jobbet och åkte hem och kokade pumpasoppa med ingefära och sen slutade väl fredagen med att jag somnade på soffan som alla andra fredagar. Sedan gick det en sekund och så var det söndag kväll. Och då har jag inte gjort speciellt mycket alls, känns det som. Gick en långpromenad i lördags och fick skoskav. Igår höll jag hundkurs på förmiddagen, men resten av tiden har jag inte gjort något speciellt vad jag vet mer än sånt där som jag alltid gör på helgerna: lagar mat, bakar bröd, städar hönshus. Glodde på världscupen i hoppning, betade av nästan hela Filip och Mona (fantastisk (om man gillar skavig humor) serie på SVT, se den!). Jamen det var lugnt och fridfullt, ändå känns den här ledigheten otillräcklig. Just nu är jag i en period där jag jobbar svinmycket, jag skulle kunna jobba dygnet runt och ändå blir jag aldrig klar. Då blir det lite stressande med helger, samtidigt är ju kanske inte lösningen att jobba ännu mer. Vill ju ej sluta mina dagar som Boxer i Animal Farm.

Nästa helg ska vi åka till Köpenhamn. Min man fyller nämligen 50 nästa vecka, och då ville han "göra något" i samband med detta. Så då blev det en heldag i Köpenhamn. Har egentligen inte energi till detta, men det får ju gå ändå. November är sån: in i kaklet bara. Sen får man rasa ihop och återhämta sig i december. Min man vill gå och se en konstutställning. Vet få saker som är tråkigare, men man får väl offra sig för jubilaren. Sen bestämde jag att vi ska gå på Den Blå Planet. Så det blir ju åtminstone kul. Och Köpenhamn brukar ju dessutom erbjuda god mat.

Så börjar böket med att hitta någon som kan passa hundarna över dagen. Det är lite då man ångrar att man har tre, för det blir ju ett något större företag än bara en. Vi har lämnat på pensionat några gånger förut, men det har fan inte känts speciellt bra. På ett ställe har jag dålig kemi med ägaren, plus att hen tävlar aktivt nästan varje helg och då lämnar över stället till typ praktikanter och såna som arbetstränar och annan billig arbetskraft, aldrig samma två gånger i rad. På ett annat ställe har jag bättre kemi med ägarna, men de har kennel och är iväg på utställningar och annat ofta. Och stället ligger mitt ute i Tjottahejti och då kan väl hundarna stå och vrålskälla och yla i timmar utan att någon bryr sig. Jag vet att de har folk som tittar till pensionatet när de inte själva är där, så det är inte som att hundarna är övergivna. Men det känns ändå inte jättebra.
Har nu hittat ett nytt ställe som jag hoppas mycket på. Dels ligger det nära, dels utger det sig för att vara "som hemma" för hundarna, d v s det är litet och hundarna får till och med vara med inne i huset ibland. Det låter ju jättetrevligt, men då var det såklart inte bara att boka tid och plats utan ägaren vill träffa hundarna först och känna av ifall de passar att vara där. Känns egentligen helt rimligt, så hade jag nog också velat göra om jag hade haft pensionat och det känns väl mer som ett ställe där man verkligen bryr sig än ett där man bara kan komma och lämpa av sina djur lite hur som haver. Men tänk om våra hundar inte platsar på ett sånt ställe? GULP. Aja, det får jag veta ikväll.

VARNING FÖR STARKA BILDER

Har lite svårt att smälta den där "usch vad äckligt"-kommentaren från vårdcentralen. Har ju trots allt gått omkring med denna knöl i cirka åtta månader och under denna tid handhälsat på ÅTSKILLIGA människor utan att någon har flytt skrikande. Och man tycker ju att personer som arbetar i vården i allmänhet, och på en ghetto-vårdcentral som min i synnerhet, borde ha sett ett och annat?

Så här ser den alltså ut: 

Ursäkta bildkvalitén men det var av någon anledning skitsvårt att fotografera med vänster hand och tydligen måste jag då spreta med lillfingret som farmor i Downton Abbey. Jag lämnar nu öppet för fler "usch vad äckligt"-kommentarer, kanske även NÄTHAT? Tur jag bara har cirka tre läsare.   

Ett uppfriskande besök på vårdcentralen

För ett tag sen, någon gång i våras, så fick jag en knöl på ena långfingret, precis mitt på den yttersta leden. Först trodde jag att det var för att jag fått en smäll där när jag flisade grenar i kompostkvarnen, men så försvann den liksom aldrig. Knölar är ju inget man vill ha, även om Doktor Google försäkrade mig om att det med största sannolikhet rörde sig om en (ett?) ganglion eller en mukös cysta, båda helt ofarliga. MEN MAN VILL JU ÄNDÅ INTE HA EN HIMLA KNÖL PÅ SITT FINGER. Som aldrig försvinner, som jag jämt jämt slår i (och då gör det ont) och framför allt stör mig. Häromdagen skulle jag till exempel sticka in handen i Tages bilbur och då fick jag inte in fingret mellan två spjälor i buren. Ovärt.

För ett tag sen ringde jag vårdcentralen för att höra om de hade några heta tips, men det enda de sa var att jag skulle gå på öppen mottagning och låta distriktssköterskan ta en titt. Nu är jag inte den som springer ner dörrarna på vårdcentralen, men jag har väl varit hos distriktssköterskan förut och det gick ju SÅDÄR. Väntar faktiskt fortfarande på den där kallelsen som jag skulle ha fått där någon gång sommaren 2008.

Min vårdcentral ligger i ett sånt där miljonprogramsområde och där bor det nog flest långtidsarbetslösa, förtidspensionerade, och/eller låginkomsttagare i hela kommunen, så köerna borde vara milslånga. Fast jag har då alltid fått hjälp med det jag har behövt få hjälp med i helt rimlig tid (var ju där lite oftare när barnen var små), bortsett från den där trögröven till distriktssköterska dårå. Så idag tog jag mig samman och masade mig dit. Anmälde mig i kassan, fick en lapp och satt i kanske en kvart och läste i min bok innan det blev min tur. Istället för trögröven Berit (eller vad hon nu hette) så var det en ung snygg karl som hette syster Patrik som svepte med mig in i ett mottagningsrum och frågade med ett bländande leende vad han kunde göra för mig. Visade mitt finger med knölen och han hummade och sa att det såg ju inte så roligt ut och han ville nog att arbetsterapeuten skulle ta en titt. ARBETSTERAPEUTEN? Är det inte såna som typ pensionärer går till för att få hjälp med rollatorer och hemtjänst och liknande? Har ingen aning, men syster Patrik spänstade iväg i korridoren och jag satt kvar och smygläste fusklappar på skrivbordet ("om folk söker för feber, fråga om de har varit utomlands och i så fall i områden med EBOLA").

Sedan kom arbetsterapeuten, jag visade Knölen och hon bara "nämen usch vad äckligt" (man tycker väl ändå att de inom vården skulle vara rätt härdade?) och sedan påbörjades en slags gruppdiskussion. Hade jag artros? Kunde det vara ett ganglion? Jag kom med mitt (a k a Doktor Googles) förslag "mukös cysta" och mm, ja, kanske det ändå var bäst att låta en doktor (en riktig) titta på det? Jo, det enades Syster Patrik och Arbetsterapeuten till slut om. "Kanske vore det här någonting för doktor Muhammed?" "Ja, han är ju lite av en klipp- och klistradoktor, det här skulle han gilla", diskuterade Syster Patrik och Arbetsterapeuten sinsemellan. Hittills har man ju bara hört talas om stafettläkare, men nu seglade "klipp- och klistradoktor" upp på nyordslistan. Tydligen var han en sån som "gillade att tänka utanför boxen", vilket då bedömdes vara bra i fallet med den mystiska Knölen (hoppas jag åtminstone).  "Han är också kirurgiskt intresserad", informerade Syster Patrik med det entusiastiska tillägget "det är ju bra för er båda!". Så nu har jag fått en tid hos den "kirurgiskt intresserade" (obs, inte kirurg då, utan bara intresserad) doktor Muhammed, a k a "klipp- och klistradoktorn" som dessutom gillar att tänka utanför boxen, om ett par veckor. Det här känns ju...eh, bra? Om inte annat så rejält spännande. Känns lite som att en klipp- och klistradoktor skulle kunna amputera fingret på stående fot i rent kirurgiskt intresse. Bör jag höja min försäkring? Förbereda mig på ett liv som vänsterhänt? Den som lever får se.

Kände mig dock rejält uppfriskad av besöket. Kostade dessutom inte en krona. Det är häftigt att betala skatt, osv.

Lifterskan

Har läst Lifterskan av Cannie Möller (helvete vad lite jag läser nuförtiden! skärpning!). Den handlar om detta:

"Hur skulle jag kunna hjälpa dig? Jag vet ju inte vem du är men du har dragit in mig i ett brott. Dödade du den där mannen?"

Det är glashala vägar när tecknaren Rebecka Gudner är på väg upp till familjens hus i Norrland. Det Rebecka söker denna allhelgonahelg är lugn och ro. Plötsligt dyker en flicka upp i mörkret framför bilen.
Det är då hon plockar upp lifterskan. Det är denna till synes goda gärning som kommer att få ödesdigra konsekvenser för Rebeckas liv. Lifterskan Helen väcker känslor och sidor hos Rebecka som hon trängt undan. Och det är Helens ansikte som ständigt återkommer på hennes ritblock.
Ingen i hennes omgivning kan förstå vad lifterskan till slut betyder för Rebecka. Allra minst hon själv.

Alltså, jag tyckte den här boken började rätt lovande, men sen kände jag mest nja och till och med GÄSP. Störde mig på att författaren ibland växlande mellan första och tredje person, antingen berättar man väl i jagform eller så gör man väl INTE det. Kan jag ju tycka. I övrigt tyckte jag berättelsen var rörig och karaktärernas handlingar och tankar mestadels var helt obegripliga, det fanns liksom ingenting man kunde relatera till och mot slutet irriterade jag mig på alla, till och med den övernaturligt schyssta polisen som inte verkade ha mycket annat för sig än att åka mellan Östersund och Stockholm och bjuda in sig själv till Rebecka med medhavd fika. SKULLE INTE TRO ATT DET GÅR TILL PÅ DET SÄTTET. Den här boken får två avbrutna pastellkritor av fem möjliga.

Den grimme aelling

PUH! Har precis klarat av det där mötet/demonstrationen som jag trodde var i måndags. Är nu helt trött i huvudet p g a att det var skitsvåra grejer och på engelska. Dessutom var det möte med kamera som jag inte direkt är van vid eftersom vi aldrig har det på jobbet, men nu var det inte Skype utan via nån annan lösning och vips var ens glåmiga och blekfeta nylle BROADCASTED utan att man hade ett smack att säga till om. Dessutom: övriga mötesdeltagare satt i konferensrum och hade neutrala och diskreta bakgrunder, men eftersom jag valde att ta detta möte hemifrån (och inte hade räknat med kamera-aspekten) så hade jag mysbelysning, slafsig luvtröja och en sleten soffa från Blocket (på vars ryggstöd det balanserade en rulle hushållspapper) att visa upp för strikta män i slips och kostym. Funderade på att försöka putta den, hushållspappersrullen alltså, ur bild men tänkte sen att det förmodligen skulle väcka mer uppmärksamhet än att helt enkelt bara låtsas som att det regnade. Tänker också lite att mötets huvudsyfte var ju ändå inte att se om jag har det städat och fint hemma? Man kan också välja att glädjas åt att hundarna åtminstone inte började stormskälla när de hörde andra röster än min, vilket också har hänt, fast då var det "bara" under ett Skypemöte med min chef och han är inte speciellt petig med att det ska vara strikt och formellt. Tur det, för annars hade nog både han men framför allt jag haft det rätt så jobbigt. Han med mig och jag med att behöva låtsas vara en person jag inte är.



    

Slit och släp, aldrig är det något annat...

...eller hur han nu uttryckte saken, han Svensson i Hedebyborna. Som jag ej minns själv, men mina föräldrar har citerat denna serie i vad som känns som hela mitt liv så fort något har känts lite motigt. Ja, som nu då. Har svinmycket att göra och allting bara tornar upp sig överallt vart jag än tittar och så kommer det att vara åtminstone i en månad till, så det är bara att gilla läget.

Idag har jag jobbat hemma. Gött på ett sätt. Gick upp vid 06.30, satte mig vid datorn och jeflar vad jag hann med mycket. Sen hade jag ett Skypemöte med en dansk och tänkte att jag skulle passa på att äta lunch samtidigt. Ångkokt torsk med saffransris, det är ju inget som knastrar eller låter utan det kan man nog tugga i sig rätt så diskret under mötets gång, tänkte jag. Så det gjorde jag. Det gick fint tills vi skulle avsluta och dansken sa "velbekomme" sådär som ALLA danskar säger så fort de kliver in i ett rum där det finns någon som äter eller ska äta något. Har aldrig kamera när jag Skype:ar för på jobbet sitter datorn i en sån här dockningsstation och har skärmen (där kameran sitter) nerfälld, för jag har en extern skärm också. Så vill man se hur någon ser ut så får man glo på en bild som nån IT-snubbe har prytt ens Skypekonto med. Dom där bilderna är lite som passfoton, alla ser helt lömska och dolska och lite farliga ut. Ja, inte jag då, för jag påminner mer om han som fick ett stenblock i huvudet i Pelle Erövraren. Foglig och lite efterbliven. Ej smickrande.
Ja, i alla fall, nu när jag har jobbat hemma har jag ju ingen dockningsstation och extern skärm utan har använt laptopen som den är tänkt att användas. Och där i skärmens ovankant sitter ju den där lilla otäcka kameran och inte fan vet jag hur man vet om den är igång eller ej och TÄNK OM HELA DANMARK HAR SETT MIG SITTA OCH SMASKA I MIG ÅNGKOKT TORSK NU? Gud vad pinsamt i så fall.

Det bra med att jobba hemma är i alla fall detta: Att efter lunch tog jag Tage och åkte och tränade med honom och en kompis som är egen företagare och har det rätt flexibelt. Vi spårade och körde budföring och lite lydnad och ska man hinna med det innan det blir mörkt så får man banne mig starta i tid. Sen åkte jag hem igen och fortsatte jobba som om inget hade hänt. Visserligen blir dagen lång på det viset, men det är rätt gött att få ett rejält träningspass bortgjort (som Maj skulle ha uttryckt det).

Nu är klockan 18.30 och jag tycker nog att jag har gjort mitt, så nu ska jag smita ut och dubbelkolla så att alla höns sitter på pinnar och att det inte bara har varit en slump att de gjort det de senaste kvällarna. Sen ska jag lägga in lite fler "jobba hemma"-dagar i kalendern med utrymme för hundträning mitt på dagen. Om sju veckor är det vintersolstånd och sedan blir det ljusare igen, men sju veckor ligger rätt långt bort så här får man ta till lite andra knep och tricks för att få till det.

En hälsning från Gunde Svan & Co

Kan meddela att Gunde Svan and his/her australorps nu äntligen, vid cirka 12 veckors ålder, inte bara har fattat att man går in i hönshuset på kvällarna utan också att man sover på sittpinnarna. Ikväll tajmade jag läggdags och fick då nöjet att se först hur de gamla marscherade in och tog plats under gemytligt småprat. Gunde och gänget stod utanför och hängde en stund i en tuff tonårsklunga. De har inte börjat skrocka än, men piper inte som kycklingar heller utan är något mellanting. De stod där och utbytte åsikter om ett och annat, sedan bestämde sig Gunde för att ta täten men ångrade sig och lät någon av de andra gå först. Är tydligen himla viktigt i vilken ordning man går in. Sedan studsade de upp på landgången som går upp till sittpinnarna och makade sig omständligt på plats efter att ha funderat både på landgångens slut och kanten av bajsbrädan som alternativa sovplatser. Blev riktigt stolt över dom, hahaha. Eller kanske snarare lättad över att slippa gå ut varje kväll och lyfta upp dom. Ej jättejobbigt såklart, de är ju bara fyra stycken, men det ska kommas ihåg och även om de bara sitter och sover en liten stund i redena blir det extremt grisigt av det. Nu kvittar det kanske för alla de vuxna ruggar och ingen värper just nu, men det känns ändå som onödigt arbete. Ja, det var väl egentligen bara denna milstolpe jag ville rapportera om. Nästa blir väl det spännande avgörandet: tuppar eller hönor?