You give me fiber

Många ligger säkert sömnlösa och undrar hur det går med vårt bredband?  Jamen SÅDÄR skulle jag väl vilja säga. Vi gjorde ju en ny felanmälan till Telia, de sa att vi skulle få återkoppling och det har vi inte fått och jag har inte haft tid att jaga dom heller. Men jag tycker det är svindåligt att man ens ska behöva det när det är JAG som betalar rätt rejäla avgifter för att få en tjänst som har fungerat klanderfritt i hur många år som helst och sen helt plötsligt inte gör det längre. Tycker väl att det borde ligga i Telias intresse att värna om sina kunder, men nja? det känns det ju inte direkt som att de gör.  

Fick ju en kommentar från kundtjänst på ett blogginlägg där de trodde det var fel på routern, men det tror inte jag eftersom "fel på routern" enligt mig inte är något som kommer och går lite slumpmässigt, utan är det fel så funkar INGENTING, been there done that, bytte router och problemen löstes. Men nu funkar det ju oftast, men inte alltid. Utan rätt var det är så bryts uppkopplingen och sen tar det mellan 1 och 20 minuter innan internet är tillbaka. Händer kanske 1-2 gånger om dagen i snitt och är otroligt enerverande, speciellt om man jobbar hemifrån och sitter i digitala möten och presenterar grejer, vilket jag gör i princip dagligen. 

Aja, nästa vecka ska vi i alla fall få fiber! Är lite i chock eftersom väntetiden skulle vara 3-6 månader och man har ju hört om folk som väntat i åratal och vi anmälde oss för tre veckor sen. Har nog min granne att tacka för det, för hon har legat på som en pitbullterrier eftersom deras internet har lagt av helt och de har varken kunnat surfa eller se på tv sedan långt innan påsk. Så hon har terroriserat de som utför detta på ett sätt som också gynnar oss eftersom vi bor grannar och kommer de och blåser in fiber till en så kan de ju lika gärna göra det till två. 

Nu ska man ju inte ropa hej förrän fibern är på plats, så vi får väl se hur det här slutar. Sen måste man ju sätta sig in i hur saker fungerar också. DET NYA såkallat. Usch vad jobbigt, nu måste man välja någon annan bredbandsleverantör och vem och hur gör man? osv. Den som lever får se.  

Obegripligheter

För ett tag sen fanns det en person i min relativa bekantskapskrets som ville skaffa en bearded collie för att den enligt rasbeskrivningen oftast har en väldigt begränsad jaktinstinkt, och därför inte förväntades sticka iväg för att jaga allt som fanns att jaga i vår herres hage som personens nuvarande hundar rätt ofta gjorde i samma sekund som kopplet knäpptes av. En bearded collie har VÄLDIGT mycket päls (så här står det i rasbeskrivningen på SKK: Rasen har en riklig päls som måste skötas för att hållas fri från tovor. Det är viktigt att vänja sin hund vid detta redan från början. En gång i veckan bör man borsta igenom hunden ordentligt. Det tar ungefär 1 timme. En igentovad päls kan däremot ta hur många timmar som helst att reda ut. En vanskött päls medför också lidande för hunden) och jag skulle av den anledningen aldrig skaffa en sån hund hur trevlig och jakt-obenägen den än var, för jag är a. inte intresserad av pälsvård, b. kan inte tänka mig något trökigare än att vara tvungen att stå och torka blöta hundar i timmar varje gång man varit ute, och det är man ju ett antal gånger per dag, och det har regnat eller är generellt blött och lerigt, och det är det ju en majoritet av årets dagar, skulle jag vilja påstå utan att överdriva särskilt mycket. Så egentligen handlar det väl inte om borstandet, utan mer om det vanliga vardagsslitet att få blöta hundar torra, jag gillar inte lukten av blöt hund och tycker det är tillräckligt besvärligt med tre små korthåriga krabater även om jag naturligtvis får ta det som en av hundägarskapets få nackdelar.
Men den här personen tyckte inte det var något problem, för "det är ju bara att raka av hunden pälsen". EH, nej? Då skaffar man en korthårig hund istället. Vi rakade visserligen gamla gubbhunden Boris på somrarna, men det var för att han hade så otroligt tjock päls och blev så påverkad av värmen till och med när det inte ens var speciellt varmt och soliga högsommardagar ska vi bara inte tala om. Men det var ju för hans skull, inte för att vi skulle ha det lite smidigt. Tänker man så, så borde man tänka om ett par varv till innan man skaffar en pälsig hund OM NI FRÅGAR MIG. 

Igår träffade jag en person som hade skaffat en Jack Russell. En Jack Russell är en terrier, och terriers är generellt rätt så vassa även om det finns individer som inte är det. Den här personen sa om sin terrier(valp) att "vi ska kastrera honom snart så kanske han lugnar sig". EH, nej? Varför skaffar man ens en terrier om man vill ha en LUGN hund? Då får man väl skaffa en Bichon Havanaise eller någon annan "utpräglad sällskapshund" och inte en jakthund OM NI FRÅGAR MIG.

Det är ju dock aldrig någon som frågar mig någonting och därför blir det ju också som det blir. 

Till stallet istället, v 18 2021

I fredags fick jag testa den mycket spännande grejen att rida Köttbullen på ett pelhambett. Ska säga direkt att jag kan inte speciellt mycket om olika sorters bett för jag har nästan bara ridit hästar som gått på vanligt tränsbett i hela mitt liv. Någon gång har jag fått testa att rida på kandar, men hjälp! så mycket att hålla ordning på, kände jag mest då. Hur som helst. Vi skulle testa detta, och herregud vilken skillnad. Det var lite som att ha kört en gammal bil med glapp överallt och så får man låna någons nya om ni är bekanta med den känslan. Allting händer liksom direkt, utan fördröjning. Otroligt behagligt att kunna rida utan att det känns som att man har femtio kilo i varje hand. Däremot gick det inte speciellt bra, i alla fall inte i början, för så fort jag tog i tygeln så nästan tvärstannade hon även om jag försökte rida som om tyglarna var sytrådar. Så det blev lite ryckigt och inte precis i balans och harmoni. Och sen ville hon inte gå fram, för det var väl lite jobbigt för henne. När jag började rida henne (i januari 2020) och så sakteliga började få henne på tygeln så flåsade hon som ett ånglok även om det bara var i skritt för det var väl så himla jobbigt för henne mentalt. Och nu var vi där igen. Vid ett tillfälle lyckades hon också lägga tungan över bettet, det var superobehagligt för då stod hon bara och trampade och kastade med huvudet. Men Karin lyckades trixa tungan rätt igen och sen gick det bättre. Vi red någon form av markarbete, en övning med bommar som jag lite har glömt vad den gick ut på för jag var så fokuserad på att hålla fjäderlätt i tyglarna och liksom känna in mig. Vi ska köra på det här bettet ett tag framöver nu, så får vi se hur det utvecklas. Nästa vecka är det hoppning. Med tanke på hur dåligt det gick förra gången så är jag inte jättetaggad. Men men. Det måste väl ändå vara sista hoppningen för terminen så det är väl bara att bita ihop och hålla sig kvar, hehe. 

Nu är det väl ändå vår?

Idag kom den MYCKET efterlängtade vårvärmen. På hundarnas morgonpromenad var ingen imponerad, det var cirka sex grader, blåsigt, duggregn.  Tänkte att jag skulle tillbringa dagen i soffan, läsandes tidningar, men vid tiotiden tittade solen fram och sen blev det premiär för både t-shirt och barfota. SÅ GÖTT. Har tillbringat exakt hela dagen utomhus, satt potatis, planterat ut dahliaknölar, grävt upp och planterat om lite bokharabinda, sått fröer och rensat ogräs. Ett rejält dagsverke med andra ord. 

Och idag släpps korna ut. Årets tjur heter O'Hare. Får väl fortsätta med min tjuriga lista bara för att jag en gång har börjat:

2017: Mesmerizer

2018: Napoleon

2019: Ossian

2020: Mesmerizer

2021: O'Hare

Sådärja, nu kan våren få fortsätta jobba på tycker jag. 

Sleten

Känner mig S-L-E-T-E-N, för att skriva som man talar. Det är mycket jobb och mycket föreningsliv och fritid har jag uppenbarligen ingen alls. Denna veckan har det varit typ sex grader "varmt" (man ska kanske vara tacksam för plusgrader ändå?) och regnat varje dag. Ej inspirerande att behöva dra på sig VINTERJACKA när man ska iväg och hålla hundkurs, för det är ju ändå maj. Men det ska tydligen vända till helgen och äntligen bli lite varmt, och då får ni väl höra mig gnälla över att jag inte tål värme istället. Omväxling förnöjer. 

Har köpt plantor av amerikanska blåbär, har tidigare ratat dom p g a orkar inte med växter som vill ha särskild jord, men nu har jag tänkt om och förberett en (eller rättare sagt två, fast ovanpå varandra) pallkrage för detta ändamål. Saknas bara: JORD. Alltså, att köpa jord måste vara något av det tråkigaste man kan göra. I alla fall om man köper det säckvis som jag gör p g a har ingen riktigt bra stans att ha en jordhög att hämta från. Har fyllt upp hälften av pallkragen med ris och bös för att dryga ut det (fylla upp dubbla pallkragar med dyr köpejord kommer aldrig på frågan), men det måste ju ändå till jord. Häromdagen var jag på Granngården för att köpa hönsmat, stod en stund på deras utemarknad och frös och glodde oengagerat på säckarna med rhododendronjord och tänkte bara på hur blöta och tunga de skulle vara att baxa ner från pallen, upp på vagnen, in i bilen, ut ur bilen och ner i trädgårdslandet, och sedan vände jag på klacken och gick bort till foderavdelningen istället. SLÖTT, jag vet. Måste ta tag i det så det inte blir som när jag för några år sen fick feeling och köpte en massa lavendelplantor på rea (eller ja, en massa var kanske att ta i, men 4-5 stycken) och sen hade jag inte tid att plantera eller ens ta hand om dom så de stod där och vissnade i sina små krukor. Deppigt. I år har jag tagit en miljon sticklingar från våra tyska sommargästgrannars lavendel. Utan att fråga, för de är ju fast i Tyskland och har inte varit här på evigheter.  Måste ju vara oerhört deppigt att köpa ett rätt dyrt sommarhus i Sverige och så blir det pandemi och man får sitta isolerad i (föreställer jag mig, har ingen aning om varifrån i Tyskland de kommer) Ruhrområdet och deppa. Och sen när man kommer tillbaka har någon skövlat ens lavendelplantor, haha. Skojar bara, har bara nupit av en kvist här och en där så det syns inte. Men jag hoppas att de tar sig, tillsammans med de en miljon sticklingar av krus- och vinbär som jag också har tagit, dock från mina egna buskar. Vi har en sorts krusbär som är så fantastiskt goda och bären blir dessutom helt ENORMA.  Då är det ju lite lönt att plocka. Vi har flera andra krusbärsbuskar som också ger rikligt med bär, men de bären är så små och ynkliga att det nästan inte är mödan värt att plocka för det tar sådan tid och helt sönderriven blir man också. Men de där stora krusbären, de är guld. Den busken grävde jag upp och transporterade hem till vårt hus snudd på med livet som insats (för det var en rätt stor buske och krusbär är ju RÄTT taggiga om man säger så) när vi sålde min mans förra hus, för aldrig vare sig förr eller senare har jag sett såna enorma krusbär och dom tänkte jag minsann inte lämna till någon annan. Det var värt att bli helt sönderriven. Sedan stod busken och tjurade i flera år och gav inte ifrån sig så mycket som ett bär, men sen gonade den till sig och började leverera. 

Nästa vecka är det Kristi Himmelsfärd. Då tänker jag vara ledig, både onsdag och fredag, så det blir som en liten minisemester. Brukar ej vara poppis så här i högsäsong, men det kan jag nog skaka av mig. 

 

Zoom in, zoom out

Har de senaste dagarna, för mina föreningslivsuppdrags räkning, varit med på ett par distansledda utbildningar via Zoom. Har tidigare använt både Skype och Teams på jobbet och så himla stor skillnad kan det ju inte vara tänkte jag. Och det var det ju inte heller. Enda misstaget jag gjorde var att jag av nyfikenhet klickade på en symbol som jag inte kände igen men som tydligen uppmanade en lååångsam talare att speeda upp tempot en aning. "Lite kaxigt bemötande", sa hen-som-höll-i-utbildningen i en lätt frostig ton med adress till yours truly och det var väl befogat. Vet för övrigt inte riktigt när man ska kunna använda den utan att någon tar illa upp heller, så enligt mig var det en rätt onödig funktion.  

Men folk! Båda mötena började med väldigt basic genomgångar av väldigt basic funktioner i Zoom. Och ja, nu ska man ju inte sitta här på sina höga hästar och tro att man är något bara för att man kan hantera ett möte på distans like a queen. MEN om det första man blir ombedd att göra är att stänga av sitt eget ljud samt blir visad hur man gör detta och sen ÄNDÅ INTE GÖR DET? Och varför använder inte den-som-håller-i-utbildningen funktionen "mute all"? Nähä, då ska man sitta där och lyssna på en massa skrap och folk som inte fattar att allt de gör hörs i allas öron. Någon skrek på sin hund (eller barn? eller fru? ingen vet) att GÅ OCH LÄGGA SIG. En gubbe satt och gjorde anteckningar precis intill mikrofonen på sin dator så att alla hörde pennans raspande förstärkt gånger tusen.  

Gårdagens utbildning handlade om studieförbundens nya e-tjänst för digital närvarorapportering. Jag har  redan redan använt den ett tag och tycker den fungerar bra och framför allt är rätt så lik den gamla som jag använt i åratal så det ger sig liksom av sig själv vad man ska göra, men tänkte att det nog alltid fanns något matnyttigt man kunde snappa upp, annars skulle de väl inte dra igång en flera timmar lång utbildning bara om detta. Men NJA? Det visade sig att det fanns folk som inte ens använt den gamla e-tjänsten utan fortfarande, i nådens år 2021, höll på med papperslistor som skickades per snigelpost. OJ. Jaha, men det var ju bara att sitta och lyssna med ett halvt öra. Ingenstans kom informationen jag saknade, nämligen var i det nya systemet man kunde skriva ut en närvarolista i papper, med datumen och rutor där man kan markera vilka som är närvarande. Lite motsägelsefullt eftersom jag precis gjort mig lite smålustig över folk som håller på med papperslistor, men jag har alltid använt papperslistan för att bocka av folk i realtid och sen fört över det till e-listan efteråt. Man är ju liksom inte alltid där det finns täckning för mobilen, plus att det inte är helt ovanligt att folk berättar saker som att "nästa gång blir jag lite sen" och då kan man göra en liten anteckning om det på sitt lilla papper. Fick till slut ställa frågan om var man kunde hitta närvarolistan i pappersform, men NÄHÄ, den funktionen fanns inte i det nya systemet. Man kunde skriva ut en "deltagarlista", den funktionen hade jag redan hittat och ratat för då får man bara ut en lista med folks namn, inte datum på sammankomsterna. Det kan man ju förvisso skriva i för hand, tipsade någon, men vad i Herrans namn ska man då med ett digitalt system till? Sen fanns det en funktion som hette "visa sammankomster" där allting fanns, men den var bara som en pop up-ruta och gick inte att skriva ut. Fick då det mycket pigga tipset att "göra en skärmdump och klistra in i ett worddokument" och skriva ut, men om man ska ha allt detta omak så kan man ju i princip göra en lista för hand med hjälp av ett rutat papper. Men om det är så att du är i stort BEHOV av detta så kan du kontakta din handläggare på ditt studieförbund så kan den personen säkert hjälpa dig sa hen-som-höll-i-utbildningen i en ton som om hen talade till en mindre vetande. 

Såatteh. Man tycker att man är queen of every distansmöte, men är i själva verket en bakåtsträvare som sneglar mot det papperstyngda samhället och tycker att det var bättre förr. ELLÖR?  

Shuggie Bain

Har läst Shuggie Bain av Douglas Stuart, denna hyllade bok som enligt omslaget var "en debut som känns som ett mästerverk" och "vinnare av 2020 års Booker-pris". Det här är handlingen: 

Året är 1981 och industristaden Glasgow är nere för räkning. Under Thatchers järnhårda styre måste man kämpa för att överleva. Glamorösa Agnes Bain har alltid haft större drömmar än så, men när hennes man lämnar familjen faller allt samman och det kommer an på barnen att fånga henne. Shuggie Bain, minstingen, är den som håller ut längst. Men Shuggie drömmer sig också bort, från gruvområdet och från den hånfulla omgivning som aldrig låter honom glömma att han är annorlunda.

Nä, men det här lät ju VERKLIGEN som en bok som var helt i min smak. Socialrealism, misär, 80-tal, Skottland, vad kan gå fel liksom? Ändå blev jag bara måttligt förtjust. Hade kanske förväntat mig en modern variant av Ängeln på sjunde trappsteget eftersom det gjordes en jämförelse mellan Douglas Stuart och Frank McCourt på omslaget (mycket skryt på detta omslag). Och jag ÄLSKAR Frank McCourt (RIP), och såklart blir man ju alltid besviken när förväntningarna är skyhöga (note to self: sluta tro på allt som står på bokomslaget). Nä, men den var väl ändå hyfsad. Men absolut ingenting som jag inte kunde lägga ifrån mig för slötitta på ett avsnitt av Robinson istället om ni förstår hur jag menar. Det var gripande, bitvis, men också bitvis väldigt tjatigt. Frank McCourt använder också mycket upprepningar i sitt språk, men det är (enligt mig) med en språklig elegans där han får ihop det väldigt bra och där upprepningarna liksom har ett syfte. Här blev det bara som att berättelsen liksom stod på tomgång och det hände ingenting annat än sida upp och sida ner med Agnes Bain som hinkade öl och vodka som om det inte fanns någon morgondag och Shuggie gick omkring och var ängslig. Såatteh, NJA. Bättre har jag läst. Den här boken får tre nedlagda gruvor av fem möjliga.