torsdag 27 april 2017

On horseback

Har precis pratat med min ridlärare. Vår grupp - ÅTERVÄNDARNA - ska läggas ner för det är så många som har eller kommer att sluta. Tydligen är folk inte sugna på att rida på fredagskvällarna, fattar inte varför för jag tycker det är/var den perfekta avslutningen på veckan. Men det var jag tydligen rätt ensam om att tycka för nu var vi så få att gruppen inte var lönsam längre. Så nu ska jag slussas över i en vanlig grupp. Innan ÅTERVÄNDARNA började så sneglade jag på schemat men det stupade på att den enda gruppen jag tyckte kändes rimlig började 20.30 på torsdagar. Då är jag inte hemma förrän 22.00 och det är ju alldeles för sent för en som går upp innan fan själv vaknar och verkligen behöver sin skönhetssömn. Men nu tyckte min ridlärare att jag platsade i gruppen innan, den som jag tyckte var för avancerad, men hon sa att "dressyrmässigt är du ju STARK". Hoppningen behöver vi ju inte gå in i detalj på, men jag kan ju säga så mycket att ord som "dom hoppar inte så mycket och inte så högt" sades i en uppmuntrande ton.

Så från och med om en månad så ska jag rida på torsdagar istället. I EN VANLIG GRUPP.  Fast först ska jag rida ett par lördagar, för att vi skulle få ihop mitt rätt späckade schema med hundkurser och annat var och varannan kväll. Så jag ska rida ett par lördagar innan jag börjar i min nya grupp. För en ANNAN ridlärare. Kanske även rida EN ANNAN häst än Älgen. GULP. Vi får väl se hur det här kommer att sluta. Denna vecka är det dock teori, så än behöver jag inte börja bita på naglarna. STAY TUNED.

Bloggtorka, shalalalala

Hade jag varit proffsbloggare så hade väl alla mina sponsorer dragit tillbaka stålarna, tänker jag. Men nu är jag ju inte det - proffsbloggare alltså - och kan alltså blogga när jag vill och om vad jag vill. Måste inte klämma in skitnödiga "jag har provat [insert valfritt jättedyrt märke]:s produkt xxxxx och jag måste bara säga att det är sååååå stor skillnad. Tidigare hade jag problem med [insert valfritt utseenderelaterat i-landsproblem] men efter att ha använt [jättedyr produkt] från [snobbigt märke] så är mitt problem som bortblåst!" inlägg var och varannan dag utan kan fylla det här utrymmet i cyberrymden med valfria skrönor ur mitt livs novell utan att riskera att stå utan inkomst.

Har varit i Norge på jobbuppdrag, och om jag trodde att jag skulle få gott om tid att ligga i en hotellsäng och softa om kvällarna (det trodde jag väl kanske inte, men jag hoppades) så trodde jag fel. Det var aktiviteter i sexton timmars per dygn i dagarna tre, så jag är rätt sleten nu. Roligaste grejen som hände på den lilla fritiden som fanns var att NRK, alltså Norges motsvarighet till SVT, livesände en renflyttning typ dygnet runt. Blev HELT FASCINERAD av detta. Tusentals renar som bara gick över fjället, drivna av snöskotrar och någon hund som ibland skymtade i bild. Ingen kommentator, ingen musik, bara vindens sus och någon bjällra som klämtade och så alla dessa renar som vällde fram från vänster till höger över skärmen, varvat med klipp från när de krafsade fram någon lav under snön eller så. Kunde inte sluta titta fastän det tekniskt sett inte hände ett piss. Enligt en av mina norska kollegor så är det här med renflyttningen en jättegrej som många följer, fast enligt samma kollega var det "bare idioter som ikke har noet liv" som gjorde det. Jahaja. Så kan det gå.

Nä, men annars är det väl inget nytt under solen. ELLER VILKEN SOL? Snart första maj och det känns som...januari? Snö och minusgrader! Det här duger fan inte. Kung Bore, du kan väl gå och dra något gammalt över dig, så ses vi i december. År 2127 eller i någon annan lämpligt avlägsen framtid. TACK.




torsdag 20 april 2017

Tre människor som korsat min väg och lite till

Beskriv tre människor du mött som på ett eller annat sätt gjort någon form av intryck på dig, utmanade Mirre för ett tag sen, och här fick jag tänka till rätt så länge, för jag tänkte i termer som "förebilder" och liknande, och då tog det stopp ganska så omgående. Är uppenbarligen inte så imponerad av mänskligheten utan tycker nog oftare rent generellt att alla är dumma i huvudet. Det är ju också en form av intryck i och för sig, men herregud, hur skulle man kunna välja ut bara tre personer ur 95 % av jordens befolkning? Men slå er ner vid lägerelden så ska jag presentera tre personer som jag utan inbördes ordning har tagit ett positivt intryck av:


1. JENNY. Jag och Jenny jobbade tillsammans mellan 2006 och 2012, och hon är fortfarande en av mina närmaste vänner. Som kollegor klickade vi med varandra från dag ett och vi var ett helt OSLAGBART TEAM. Åtminstone tyckte vi själva det (tror i och för sig att många andra tyckte vi var ganska jobbiga eftersom vi båda är energiska arbetsmyror som sätter bollar i rullning och får saker gjorda, vilket av någon anledning sticker i ögonen på folk). Men ändå, så himla lyxigt att få jobba med någon som man funkar så oerhört bra med och har så djävla roligt med. Förutom att jobba så har vi tränat för och sprungit både Tjejmil och Göteborgsvarv och Wallanderlopp, vi har pluggat distanskurser, delat hotellrum, gått på loppis och löst samtliga problem som finns i hela världen över otaliga pavor vin. Jenny är en förebild för mig eftersom hon är positiv, energisk och så himla bra på att ge andra cred när de förtjänar det.  Hon har varit mitt bollplank och ventil i oräkneliga känslomässiga frågor. När jag tycker saker känns lite motiga och jobbiga så tänker jag Hur skulle Jenny ha gjort? och så gör jag likadant. Det blir nästan alltid bra.

2. INGEGERD. Ingegerd var min lärare i kemi både på Komvux och sedan på högskolan, numera forskar hon på KTH. En otroligt kunnig och karismatisk person som ger uttrycket "att köra sitt eget race" ett ansikte. Ingegerd inspirerade och uppmuntrade mig att söka den utbildning jag sökte (och kom in på), vilket gissningsvis i alla fall delvis har lett till att jag hamnat där jag hamnat idag. Tack, Ingegerd.

3. HÅKAN. Håkan och jag lärde känna varandra på det glada 80-talet, han ingick i min exmans kompisgäng. Ganska snart upptäckte vi att vi hade rätt många gemensamma intressen och så blev det så att vi började hänga mest med varandra istället. Med en rejäl klyschvarning så var han som en bror för mig. Jag har en bror också, han är världsbäst, det är mer bara för att förklara hur vår relation var eftersom vissa människor inte tror att man kan umgås med någon av det motsatta könet utan att ha någon sexuell baktanke. Under årens lopp hann vi med att vara både singlar, och sambo och gifta (men inte med varandra dårå), det har varit ups and downs hit och dit men "vi var alltid de goaste vänner" som Vilhelm Moberg skulle ha uttryckt saken. Det fanns ingen som kunde få mig på så gott humör som Håkan, ingen som var så rolig, så smart, så klok. Håkan var en sån person som ALLA vill ha i sitt liv, en kompis som ställer upp i vått och torrt och i alla lägen och som man kan ringa till och prata om ALLT med, en som stöttar men som ändå inte drar sig för att säga sanningen om det behövs. Jag tror att om det fanns någon som inte gillade Håkan så kan dom ju rimligtvis inte ha haft en enda vän i hela världen.
I januari 2009 satt Håkan och jag och planerade träningen för Göteborgsvarvet, som han tyckte gick ovanligt tungt och trögt. I februari fick han beskedet att han hade en tumör i levern. Två månader senare var han död. Det är så ofattbart och så djävla sorgligt och orättvist det här att snälla människor dör i förtid men de elaka lever i evigheter? Jag saknar honom fortfarande precis varenda dag. Jag har fortfarande inte kunnat förmå mig att radera hans telefonnummer i mobilen. Nu tror jag ju inte på ett liv efter detta, men tänk om det en dag KOMMER ETT SAMTAL FRÅN DET NUMRET? Då är jag beredd att ompröva.



tisdag 18 april 2017

Rome

Vi har nyss avslutat säsong 1 av Rome, som vi mycket väl kan vara de sista nu levande människorna som har gjort, men man kan ju inte vara bäst på allt. Jag gillade serien, trots att jag från början var lite motsträvig, och ser nu fram mot att plöja säsong 2. Vissa grejer störde mig dock, till exempel de här:

1. Triumviratet. Ett triumvirat innebär att tre män sitter vid makten, och eftersom man till och med bemödat som med att göra ett eget ord till det så kan det väl få LITE MER UPPMÄRKSAMHET, tycker jag. Det första triumviratet bestod av Ceasar, Pompejus och Crassus, men i Rome nämns Crassus överhuvudtaget inte vid namn. Nu utspelar sig visserligen Rome lite mellan det första och det andra triumviratet (som bestod av Marcus Antonius, Octavianus och Lepidus), men det är ändå en rätt stor grej, och för övrigt är Crassus mest känd för att ha besegrat Spartacus, och det är ju också en kändis, så Crassus borde ha fått åtminstone en biroll om ni frågar mig.
2. För mig som är ansiktsblind är det SVINJOBBIGT att alla ser nästan likadana ut. Atia (Ceasars syrra), Servilia (Ceasars (fd) älskarinna/Brutus morsa) samt Ceasars fru (som jag inte minns vad hon heter) har alla rött lockigt hår, snipig uppsyn och glider omkring i palats omgivna av slavar. Sen blir det inte bättre av att alla karlar i senaten går i toga och alla andra karlar har soldatkläder. Den enda som går att skilja ut från mängden är Lucius Vorenus, och hans namn är ju i princip omöjligt att lägga på minnet. Hans fru och hans dotter är dessutom exakta kopior av varandra och ser ut att vara jämngamla, och det tog flera avsnitt innan jag fattade att fruns älskare och dotterns kille INTE var samma person. För övrigt så ligger alla med alla kors och tvärs så vilka som kopulerar för stunden är inte heller någonting att gå på när man ska hänga med i svängarna. 75 % av samtalen framför Rome har handlat om att reda ut vem som är vem.
3. Hur kan man döda Ceasar (nej, det är ingen spoiler, lika lite som att Titanic sjunker på slutet) och INTE låta honom få yttra sina famous last words "även du min Brutus"?

Ja, men i övrigt var det en bra och välgjord produktion (även om det kanske inte är jättetydligt varför Brutus och hans gäng agerade som de gjorde, den delen kunde väl ha byggts upp lite mer om ni frågar mig) och nu ser jag fram mot säsong 2. Sen ska vi se, i nämnd ordning: Jag, Claudius, Spartacus och Gladiator. Det är mycket historiskt nu.

måndag 17 april 2017

In i evigheten

Har läst In i evigheten av Hanna Lans, en bok som i nån recension beskrevs som "en klassisk spökhistoria i modern miljö" och sånt kan man ju inte motstå. Med man menas jag, så vips in med mig på bibliotekets hemsida och ladda ner (på riktigt! Bibliotek och låne-e-bok måste vara de två bästa uppfinningarna sen PENICILLINET, eller ja, nu är väl bibliotek äldre än penicillin men ni fattar).

Boken handlar om Viktoria som blivit dumpad av sin sambo och som köper ett kråkslott för att ha någonstans att bo och någonting att gå upp i istället för att deppa över sitt otrogna ex. Detta köp genomförs ivrigt påhejad av bästa kompisen David, och här känner jag för första gången att jag vill lägga ifrån mig boken för är det något jag är trött på så är det när folk ska trycka in en homosexuell man i något litterärt eller filmiskt sammanhang och så måste de göra denna man till en stereotyp som bekräftar alla folks mossiga fördomar. Jag antar att det finns folk som är gay och fjolliga precis som det finns folk som är straighta och fjolliga, men jag har aldrig någonsin stött på en man oavsett läggning som kråmar sig i fjäderboa, pimplar champagne och tjuter DAH-LING till kreti och pleti. Så snälla, kan ingen skriva en bok och ha med en person som är gay och HELT DJÄVLA VANLIG? Som de allra flesta är, i alla fall enligt min erfarenhet.

Ja, men hur som helst. Huset har ägts av en familj där det har hänt ett och annat och slutligen har familjens yngsta dotter tagit livet av sig vid 96 års ålder och testamenterat huset till en församling som nu säljer det med inventarier och allt. Och så varvas berättelsen med vad som hände DÅ och vad som händer NU och det skulle kunna ha varit bra, men det är enligt mig bara på sin höjd medelmåttigt. Det som hände DÅ portioneras ut i diffusa antydningar som inte engagerar. Man fattar att ja, nåt skumt har hänt här och på grund av det är huset numera hemsökt. Men det blir aldrig särskilt läskigt, varken DÅ eller NU. Och NU känns efter ett tag rätt tjatigt och ältande, medan DÅ är för vagt för att ens bli spännande. Sen är det en del språkliga missar som stör mig, typ att skriva polisen med stort P och att tro att en hävert och en hävstång är samma sak (det är det alltså inte) och att inte kunna skilja på vette (ha riktning mot) och vätte (en slags tomte).

Sånt stör mig, och i kombination med den lite tunna intrigen och de rätt så intetsägande karaktärerna (ja, bortsett från den färgstarke David då)  så får den här boken bara två exorcister av fem möjliga.

lördag 15 april 2017

THE TV PEOPLE

Jaha, nu är det minsann påskafton. Påskens planer inkluderade mest att ligga i tv-soffan och äta godis och titta på tv i allmänhet och börja nafsa på nya säsongen av SKAM i synnerhet. Mmm...Skam. Jaha, så jag kom hem dyngsur efter morgonens taxpromenad, tände i kaminen, bytte om till torra kläder och tv:n bara: Ingen eller svag signal, kontrollera kablarnas anslutning. Vilket jag gjorde, vilket inte hjälpte. Startade om allting, vilket inte heller hjälpte. Körde någon felsökningssjälvhjälpsguide på Telias hemsida som bara talade om att det minsann inte var något fel i min anslutning och föreslog att jag skulle starta om tv-boxen. Vilket jag gjort en miljard gånger utan att den hostar ur sig några tv-kanaler. Fan vad jag blir TRÖTT på sånt här. Orkar inte med teknik som trilskas, den ska fan i mig bara fungera. Så utan tv-kanaler försmäktar jag på denna ö. Nä, så farligt är det inte. Det finns internet, det finns SVT Play, det finns Netflix. Och hade det inte funnits så finns det böcker och riktiga filmer som man spelar i dvd-spelare, inget djävla streamingtjafs. Så jag ska inte klaga. Fast jo. Om man betalar tusentals bistra kronor per år till Telia för att få tv-kanaler i sin tv så vill man ha dom JÄMT. Hör ni det, Telia?

Det ironiska i den här kråksången är att den senaste bloggutmaningen som jag och Mirre har vigt våra liv åt handlar om just tv-serier. Jag ser inte mig själv som tv-människa egentligen, i alla fall inte i den betydelsen att tv:n måste vara igång jämt och ständigt eller att jag börjar irra med blicken om tv:n står avstängd och bligar i sitt hörn. Jag kan tycka det är rätt vilsamt att inte ha tv-ljud som en matta i bakgrunden från arla till särla, och jag sitter sällan och zappar bara för att jag inte har något bättre för mig. Men visst finns det serier som jag följer mer eller mindre slaviskt, en del är dessutom ren djävla smörja, men det står jag för. Så här kommer FRÅGORNA:

1. Vilken tv-serie följer du just nu:
SVT: Skam, Bonusfamiljen
HBO: Rome, Girls
Netflix: Riverdale och 13 skäl varför och säkert nån mer.

Är mellan säsonger i följande: Game of Thrones, The Walking Dead, Bron, Stranger Things och nu ska det ju även komma en ny säsong av TWIN PEAKS. Tjugofem år är rätt länge för att vara mellan säsonger, men jag ser mycket fram mot detta.

2. Bästa tv-serie genom tiderna?
Jag säger som jag brukar: HEM TILL BYN, av Bengt Bratt. Har sett den hur många gånger som helst och är ändå beredd på att när som helst slita fram någon av boxarna och dyka in i familjerna Strid, Löfgren, Andersson och Dahls öden och äventyr från tidigt 70-tal till nutid. ÄLSK PÅ DEN (även om jag kanske tycker att den föll pyttepyttelite i sista säsongen när Jackie Söderman lämnade över regissörsrodret till Gun Jönsson. Men den är fortfarande BÄST). Svenska Hjärtan av Carin Mannheimer kvalar också in i denna kategori.
 
3. Bästa kvinnliga rollkaraktär?
Det här är ju lite sorgligt, för det VIMLAR ju inte direkt av starka, coola kvinnliga rollkaraktärer, utan antingen är de menlösa våp eller iskalla maktgalna intrigmakerskor, det finns liksom ingen som bara är normal men ändå bra. Eller som Michonne i The Walking Dead, hon är ju så djävla cool med sitt samurajsvärd, men sen var hon ju tvungen att gå och bli kär i Rick (inte så att jag missunnar henne detta, men det är så typiskt att en kvinnlig karaktär inte kan få vara sig själv nock utan framställs som att hon inte är riktigt komplett förrän hon har en MAN vid sin sida). Men jag ÄLSKAR Saga Norén, Länskrim, Malmö. Hade jättegärna haft Saga som kollega (fast kanske inte ett jobb på Länskrim Malmö?). Sen får man såklart även slå ett slag för jänterna i Skam. Och sen tycker jag så himla mycket om Jenny Löfgren i Hem till byn. Det går visst inte att välja här.

4. Bästa manliga rollkaraktär?
Agent Dale Cooper i Twin Peaks.

5. Om jag fick leva resten av mitt liv i en tv-serie så skulle jag vilja vara följande person i följande serie:
Eftersom jag är en person som är mest tillfreds när allting har sin gilla gång och det bara rullar på så hade jag väl trivts bäst som någon menlös statist som puttrar på i utkanten av händelsernas centrum i någon serie där det inte händer så djävla mycket. Till exempel i Hem till byn. Jag kan vara någon sommargäst som fladdrar förbi.  Hade aldrig pallat att leva med DRAMATIKEN i alla tv-serier jag följer.

onsdag 12 april 2017

Stilla veckan

Snart är det påsk! Jag gillar allt som innebär att man är ledig, men påsken är nog min favorithögtid av alla högtider. Av flera anledningar:

1. Man kan lita på påsken. Julafton är ju emellanåt rätt svekfull och infaller till exempel på en fredag så att de röda dagarna hamnar på helgen när man ändå skulle ha varit ledig (ja, jag vet att inte alla är det, men JAG råkar ha jobba måndag till fredag, ledig lördag och söndag som mitt normaltillstånd). Det är ju så himla snopet. Men påsken må vara rörlig, men man kan fan i mig alltid räkna med fyra lediga dagar (givet att ens normaltillstånd ifråga om arbete är som mitt dårå).

2. Påsken är så härligt kravlös. Man behöver inte stressa med julklappar, handla och laga mat samt städa och pynta och feja och ha sig om man inte har lust. Ingen tycker man är patetisk för att man ligger i soffan och glor på tv en hel påskhelg, medan den som gör detsamma under jul eller midsommar framstår som en socialt misslyckad stackare utan vare sig släkt eller vänner.

3. Man kan äta vad man vill under påsken utan att man får några höjda ögonbryn. Okej, det finns lite traditioner med ägg och sill och påsklamm och sånt där, men det är inte samma KRAV som med skinka och Janssons frestelse. Som ju inte precis är mat man slår frivolter av. När mina barn bodde hemma så brukade vi äta tacos på julafton. Ingen var superförtjust i julmat medan alla gillade tacos, så det var ju verkligen win-win där. Men när man sa det till folk så var det somliga som lade ena handen på telefonen för att ringa och larma socialtjänsten. Eller åtminstone kändes det så.

4. Påskledighet är så spexig för den som är inrutad i normaltillståndet ovan. Då är det så här: skärtorsdagen känns som en fredag. Så blir det fredag, men det känns som att det är lördag, och sedan följer en lördag som känns som en söndag. Sen tror man att helgen är slut och att det är dags att ställa klockan och ge sig in i grottekvarnen igen, OCH SÅ ÄR DET BARA LÖRDAG. Och man är ledig BÅDE på söndagen och på måndagen. Det är som trolleri.


 Nu ska jag dessutom festa till det och vara ledig imorgon, skärtorsdagen, också. Det vill säga FEM (5) lediga dagar hägrar. Är helt till mig i trasorna över denna lyx. En annan bra grej med påsken är att det också kommer annat gött i svallvågorna, som Kristi Himmelsfärd och pingst (som visserligen inte är en helgdag längre, men på den gamla goda tiden när allt var som det skulle kunde man ju casha in en ledig måndag utan några som helst krav på någonting), och sen kommer ju nationaldagen. Den har visserligen inte ett dugg med påsk att göra, men bjussar på oväntad ledighet fem gånger av sju. Sånt gillar man ju. Ledighet FTW.