Outsidern

Ja, så kom äntligen dagen då jag kunde sätta tänderna i Outsidern av Stephen King, en bok som jag köpte i höstas och väl tänkte att jag skulle ägna mig helhjärtat åt under julledigheten. Julen varar ju till påska, det är sen gammalt. Nä, men först var det bibblan som levererade det ena 14-dagarslånet efter det andra som jag kände att jag fick prioritera. Och sen var det hela den här soppan med Narcissus som gjorde att jag inte var på topp, och när det gäller läsupplevelser med Stephen King så vill jag nog vara det. På topp alltså, och inte låta en fantastisk stund besudlas av typ ens träliga vardagsbekymmer.

Handlingen:

Terry Maitland – även kallad Coach T – är något av en lokalkändis i Flint City. Alla känner den omtyckte basebolltränaren, som håller i stadens juniorlag och tränar ungarna i high school. Därför blir chocken extra stor när Terry blir arresterad inför publik och under stor dramatik vid en basebollmatch på den lokala arenan. Han anklagas för ett fasansfullt brott: sexuella övergrepp och mord på en elvaårig pojke.

Ett dussin vittnen säger sig ha sett Terry tillsammans med pojken eller nära brottsplatsen samma kväll. Men själv svär Terry på att han befann sig någon helt annanstans. Polisens utredare Ralph Anderson och den ambitiösa distriktsåklagaren Bill Samuels är dock övertygade om att de fått tag på rätt man och vill se honom i elektriska stolen. I staden sprids lynchstämningen samtidigt som Terrys fru och barn gömmer sig i hemmet.

Men det dyker upp märkliga inslag i utredningen som inte går att förklara, och Ralph Anderson tvingas till sin förfäran inse att historierna inte går ihop. Lika säkert som bevismaterialet mot Terry tycks vara, lika vattentätt är det alibi som basebolltränarens advokat presenterar. Kan en människa befinna sig på två olika platser samtidigt? När Ralph väl vågar ställa de rätta frågorna inser han att de krafter som satts i spel inte har någon naturlig förklaring – och att ondskan som ligger bakom det fruktansvärda mordet fortfarande är lös.

Jag gillade den här boken. Såklart. Jag säger inte att jag gillar exakt ALLT som Stephen King har skrivit, men närapå. Så jag är nog rätt så partisk. Jag kan ändå tycka om den här berättelsen att den kändes lite småseg och onödigt detaljerad i början, och det var väldigt många karaktärer att hålla ordning på. Men sen blev det spännande à la Mr Mercedes-trilogin även om själva upplösningen kanske var i tamaste laget med tanke på att det tog över 600 sidor att ta sig dit. Den här boken får ändå (eftersom jag är partisk) fyra skarpladdade Glockpistoler av fem möjliga.

Skuggan av en dotter

Igår när jag var på bibblan så nappade jag åt mig Skuggan av en dotter av Elena Ferrante från precis-tillbakalämnat-hyllan. Inbillar ju mig att böcker som andra lånat på något sätt skulle vara en garanti för att de är bra, men så var det i alla fall inte med den här. Handlingen:

Leda har för en tid sedan gått igenom en skilsmässa och lever för sitt arbete som engelsklärare, när hon inte ägnar hon sig åt sina två döttrar. När dessa är stora nog att flytta hemifrån väljer de att förena sig med sin far som är bosatt i Kanada. Leda fasar för att bo själv och tror att hon ska lida av ensamhetens gissel. Tvärtemot vad hon föreställer sig, blir ensamtillvaron en befrielse och hon känner sig helt enkelt lättad över att slippa ansvaret. Leda beslutar sig för att åka på semester vid havet, till en liten badort i södra Italien för att riktigt rå om sig själv. Men efter några dagars avkoppling i lugn och ro börjar saker hända som hotar hennes jämvikt. En skrikig och påflugen familj gör entré på stranden och de gör hotfulla utfall mot de övriga badgästerna. När ett av barnen i famljen tappar sin docka på stranden utlöses en räcka händelser som överskuggar hela semestervistelsen. Leda börjar rannsaka sig själv och de val hon gjort som maka och mor, kanske inte alltid vad man förväntar sig av en mamma.

Och eh, nä, jag vet inte. Tycker mest den var tråkig och deppig. Karaktärerna var generellt osympatiska och det hände väl egentligen inte ett skit. Den här boken får en skrumpen pinjenöt av fem möjliga.

I döden för dig

Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: I döden för dig av Mian Lodalen och Maria Ahlsdotter. Det kom lite oväntat, för när jag läste handlingen så kändes det verkligen som något som var helt i min smak, hör bara:

Det är mycket som inte står rätt till i Smultronkullen, men de flesta barn sover åtminstone inomhus. Det gör inte Nina. Hon sover på balkongen. Inne i lägenheten bryter nämligen Ninas styvpappa långsamt ner familjen. Om Nina ska ha en chans att överleva vintern måste han försvinna. På balkongen bredvid Ninas finns Onni. Genom ett litet hål i betongen spirar en hemlig kontakt som snabbt utvecklas till en nära vänskap. Onni visar sig vara den Nina behöver för att nå sitt mål. Men han är också beroende av henne för det han själv måste avsluta. När Onni och Nina oväntat får sällskap av skolans gränslösa tvillingpar så inser de att allt snart kommer att bli på dödligt allvar. Frågan är bara vem som måste dö?

Men alltså, jag vet inte riktigt? Det är något i berättelsen som jag inte riktigt kan sätta fingret på men som gör att den känns lite för konstruerad och inte riktigt griper tag. Det är ju inte som att handlingen på något sätt är orealistisk, men karaktärerna blir liksom inte levande för mig och efter drygt halva boken så kände jag att nä, jag skiter faktiskt i hur det går. Och då blev den ändå kallad typ "en välskriven och gripande bladvändare" i någon recension som jag läste. Men det var väl nån som inte tyckte som jag dårå. Den här boken får en stulen pizza av fem möjliga.

Stormvarning

Har läst Stormvarning av Maria Adolfsson, som är en fristående fortsättning på Felsteg, som jag läste för ett tag sedan och tyckte mycket om. Gillar karaktären Karen Eiken Hornby, som är mänsklig och utvecklas och påverkas av det hon varit med om (till skillnad mot alla manliga superhjältesnutar som efter tiotusen traumatiska händelser bara är fortsatt stentuffa hårdingar som dricker whisky och möjligen har ett krossat hjärta som de absolut inte vill tänka på eller tala om).

Stormvarning handlar om det här:

 

Det är juletid när en man hittas död på Doggerlands nordligaste ö Noorö. Karen Eiken Hornby kastar sig in i utredningen, lättad över att slippa julfirandet. När ytterligare ett mord sker framträder kopplingar till ett lokalt whiskydestilleri, men Karen oroas mest över om hennes lindrigt laglydiga släktingar är inblandade. Det blir en svår balansgång mellan hennes privata jag och rollen som polis.

 

Jag gillade den här boken också. Själva berättelsen är väl rätt så klassiskt uppbyggd, men jag gillar som sagt karaktärerna, jag gillar också att hela Doggerlandskulturen, som, trots att den är påhittad, liksom så självklart tar plats och infogar sig helt naturligt. Spännande, möjligtvis kanske något onödigt detaljerad. Känner att jag liksom kan överleva utan att få beskrivet hur en osttråd från en bit pizza löper dras ut och sedan bits av. Men det är petitesser. Den här boken får fyra rejäla glas whisky av fem möjliga.

Till stallet istället, v16, pt1

Nä, jag var ju så extremt opepp på ridning igår att jag mest av allt kände för att stanna hemma och läsa ut min bok som jag bara kommit halvvägs igenom och måste lämna tillbaks på bibblan senast imorgon, går ej att låna om. Men så kan man ju inte tänka, så jag drog på mig ridkläderna och åkte iväg. Motvilligt. Hoppades att det som av något mirakel skulle stå något annat hästnamn än Pojkens bredvid mitt på tavlan där det står vem som ska rida vad, men det gjorde det förstås inte. Väldigt oklart varför det ens skulle stå någon annan häst på mig när Karin har sagt att jag får rida Pojken tills jag själv säger att jag inte vill längre och det har jag ju inte sagt att jag inte vill, för jag VILL ju rida honom. Fast inte om han ska vara konstig och knäpp och bete sig som en djävla arab (OBS, hästrasen menar jag nu, måste man kanske tillägga så att inte Jimmie Åkesson börjar höra av sig för att fiska röster. Hör du det, Jimmie? Du har inget här att hämta) och se spöken överallt och sticka iväg för ingenting. Orkar ej med sånt.

Tog inga sporrar för att se om det kanske är det som gör att han inte har varit sig själv. Pojken är alltid mysig att hålla på med i boxen, och så har han ju den gölligaste lurvmule man kan tänka sig. Har väldigt svårt för att låta bli att pussa på honom fastän han själv inte är så himla road av det. Gissningsvis för att i princip varenda människa han möter är på och ska kommentera och pilla på hans lilla mustasch.



ÄLSK!

Naturligtvis skulle vi rida ute också. Och inte bara ute i paddocken utan ut i skog och mark skulle vi, fast bara i skritt och trav med en ridlärarpraktikant på cykel i täten, och det gick bra. Sen kom vi tillbaks till stallet och galopperade på stora utebanan, den är ungefär fem gånger så stor som en normal ridbana och det var ganska kaotiskt, men Karin hade organiserat så att jag och en till skulle rida lite mer tillsammans för Pojken gillar ju när han kan haka på andra. Så det gick också bra. Han stack inte, ingen tendens till att vilja bocka och galoppfattningarna blev faktiskt superfina. Han kändes faktiskt snarare lite lat än motsatsen, men jag vill ju hellre ha honom sån än känslan av att man sitter på en nyväckt Smaug. Sedan gick vi in i ridhuset och red bogen in och det gick rätt skapligt för att vara vi.
Såatteh, jag vet inte riktigt. Pratade med Karin och hon sa att han varit helt APATISK på första lektionen, och det var han ju inte nu. Men lugnare än han varit på länge. Jag hoppas det beror på att han har stört sig på sporrarna. Karin tror att han är trött i hjärnan och håller på att hitta sig själv. Så är det kanske också. Vi får väl se.

Nu blir det nog inte mer ridning denna veckan, för på fredag är det långfredag och då blir det nog ingen drop in-ridning på eftermiddagen för det ska vara klubbtävling i hoppning på förmiddagen. Och nästa måndag har vi teori. Men det kanske är bra med lite paus ändå?

Dassigt värre

Jamen man har ju liksom gjort någon form av karriär ändå. Blivit lite chef och så. Det var inte direkt självvalt om man säger så, jag har aldrig haft någon uttalad längan efter detta steg i karriären. Fast själva ansvaret har jag haft ändå, och då är det ju enklare att också få mandat att få styra upp istället för att behöva ta det via någon annan, så helvetes bökigt och omständligt och sen blir det ändå inte som jag vill. Så jag känner mig helt okej med den biten (i alla fall sedan jag blev av med Narcissus, vars person i kombination med fenomenet "personalansvar" får Dantes inferno att framstå som rena rama lekstugan). Gör heller ej jätteont att få betalt för att ha detta ansvar.

Men ibland får man lite märkliga arbetsuppgifter. Som till exempel igår, när vårt toalock gick sönder. Vet inte hur man gör på andra företag, men antar att det finns någon slags vaktmästare som man kan ringa när sånt här uppstår? Här finns i alla fall ingen som har den rollen utan det blir den som upptäcker felet som äger problemet. Därför får man till exempel även äran att rensa avlopp, plocka bort döda råttor i fikarummet och lite annat smått och gott. Så varför skulle inte självaste laboratoriechefen ge sig ut på jakt efter ett dasslock när det gamla plötsligt lossnade (inte ens alla kungens hästar och alla kungens män kan reparera ett plastfäste som har spruckit och olyckligtvis har jag inte heller tillgång till Carl XVI Gustafs samlade personalstyrka).  Man har ju ändå ansvar för arbetsmiljön och det är väl ovärdigt att inte kunna gå på toa på arbetstid. Susade alltså iväg till ByggMax och köpte ett billigt toalock på ingen tid alls. Kom tillbaks, monterade det på nolltid och upptäckte då detta:

.
Jaha, men det är väl bara att trycka ner, tänker kanske ni. Det tänkte kanske vi också, men om man gjorde det så lossnade sitsen från sina fästen. Värdigt. Not. Åkte tillbaks till Bygg-Max i ilfart, krävde (och fick) pengarna tillbaka och sen for jag i vredesmod till ett snofsigare ställe och belastade budgeten med stans dyraste djävla dasslock. Med inbyggda stötdämpare så att det inte ska smälla när man stänger och specialdesignat så att det ska vara lättstädat (antar att vår städerska kommer att bli glad nu?) och Gud vet vad för andra finesser som man kan bygga in i detta, men jag antar att någon säljare i VVS-branschen skrattade hela vägen till banken.

Kom tillbaks till jobbet och var SKITSTRESSAD p g a att jag hade en dansk chef (inte min men en annan på samma nivå) plus en ny medarbetare på oväntat besök och de ville att jag  skulle visa dom anläggningen och verksamheten, och detta samtidigt som jag skulle vara på ett annat möte. PLUS montera ett djävla dasslock då, men det skulle väl inte ta så lång tid. Tänkte jag och packade snabbt upp det snudd på juvelprydda locket och då visade det sig förstås att det var tusen miljoner skruvar och muttrar och packningar och grejer som skulle pysslas ihop innan det ens skulle bli tal om att inviga hela härligheten med en rejäl kisspaus.

Nu var goda råd dyra och danskarna stod i hallen och trampade och ville ha uppmärksamhet, men det vet ju alla att det bästa sättet för en nyanställd att komma in i gänget är övningar på temat TEAM BUILDING, så jag delegerade helt sonika detta delikata uppdrag till dom. Helt gratis dessutom istället för att de skulle åka iväg till någon dyr konferensanläggning och bli jagade runt av någon glättig KICK ASS COACH. Det var kanske inte riktigt det de hade förväntat sig av besöket i Sverige, men nån nytta ska man väl ändå ha av att vara chef och kunna få peka med hela handen när det som bäst behövs. Sedan bjöd jag på kaffe och rundvandring. Arbete först och nöje sen, är det inte så man brukar säga?

Ändå rart av dom, tycker jag.

Till stallet istället, v15, pt2

Nä, men det är väl HELVETE vad det inte går bra med Pojken just nu. Var och red i fredags och det var en jätterolig övning där man red mellan koner där man skulle göra halt eller övergång eller galoppfattning eller något annat. Älskar såna övningar där det liksom händer grejer hela tiden. Men Pojken var jättespänd och konstig. Visst, vi var utomhus och det blåste lite, men han är inte speciellt tittig av sig och jag har ridit honom ute förr utan att han har reagerat. Prickponnyn var med och for iväg en gång, men det är ju liksom lite mer förväntat att han ska göra det och det var en gång och sen var det inte mer med det. Men Pojken? Först gick det ändå rätt bra, vi red i skritt och trav och galopperade något varv och sen kom vi för nära en annan häst så jag bröt av och skulle sen göra en ny fattning och då stack han och bockade. Sen fick han för sig att han det var något jetefarligt i ena ändan av paddocken och passade på att sticka där också. Och sen gick det nästan inte att få ut honom på spåret i den änden. Sen gjorde vi galoppfattning från skritt och dom gick i och för sig BRA, men jag fick sitta emot som bara den för det kändes som att han var på väg att dra ner huvudet hela tiden. Såatteh, NJA? Detta är inte likt honom. Vet inte om det är att han har börjat få mer kraftfoder eller om han bara protesterar eller om han kanske har ont någonstans? Ska prata med Karin om detta, för man vill ju inte pressa honom till någonting om nu detta handlar om det senare. Och om det är en protesthandling kan ju någon som är lite yngre och tuffare hellre ta den konflikten, tänker jag. Är ju ändå 50+ och det vet ju alla att om man ramlar av NU så är det minsann inte bara att sätta sig upp och fortsätta som om ingenting hade hänt utan man slår sig halvt fördärvad. Har ej lust med detta.
MVH: Mesig_68:a.

Är grymt osugen på kvällens ridpass, men man måste ju ta sig samman. Tänker att det bara handlar om komfortzonen. Tänker att Ludger Beerbaum är ju skitgammal (eller i alla fall äldre än jag) och han ramlade ju av och bröt ett nyckelben i höstas någon gång, och var ändå med och tävlade i världscupfinalen nu. Och då är det ju ändå lite skillnad mot det han gör jämfört med att harva omkring på hobbynivå. Nej, här får man väl KÄMPA MOT DEMONERNA. Både mina och Pojkens.