torsdag 14 december 2017

Jerusalem, vem fattar någonting?

Men herregud vilket himla liv det är om Jerusalem nu då. Känns ju som att alla är och rycker och sliter i den stackars staden, och nu har Donald Trump sagt att det är Israels huvudstad och därmed basta. Själv har man ju fått lära sig via svettiga och mödosamma SO-lektioner på högstadiet att Israels huvudstad heter Tel Aviv, men vem är man att komma och säga emot en cirkusclown från Amerika? Som med allting som rör den regionen är det extremt invecklat och tillkrånglat och infekterat och jag känner bara att jag ORKAR INTE helt och hållet sätta mig in i vad det rör sig om.

Men tydligen så är judarna världen över i allmänhet och i Israel i synnerhet jätteglada eftersom de själva har tyckt att Palestina, som inom judendomen är en helig stad, ska vara Israels huvudstad istället för träliga Tel Aviv, som FN eller nån har bestämt ska vara det. Om judarna får en huvudstad (eller i alla fall ett erkännande av densamma) som de har suktat efter sedan 1948 eller däromkring, då kan man ju förstå att palestinierna, som ju blev av med delar av sitt land p g a bildandet av staten Israel, härsknar till eftersom man på samma svettiga SO-lektioner har lärt sig att Jerusalem ändå är Palestinas huvudstad (det fick man nog till och med lära sig i söndagsskolan om jag inte minns fel, men gamla testamentets geografi är BANNE MIG inte så lätt att hålla koll på. Det är Kanaans land och Judéen och Galiléen och Filistéen och så alla landområden som Israels tolv stamfolk skulle ha, det är hundra gånger värre än Sagan om Ringen om ni frågar mig). Jerusalem är ju en helig stad även inom islam, så nu tjurar muslimerna för att de tycker att de har blivit snuvade på denna godbit i Mellanösterngottepåsen. Om jag förstått det rätt så består det palestinska folket dessutom BÅDE av muslimer och kristna, så hur man än gör så lär ju ingen bli direkt nöjd. Sen fattar ju inte jag riktigt varför någonting skulle bli mer sant bara för att Donald Trump uttalar det, men det var ju inte precis som att det var lugnt och stilla i området kring Gaza och Västbanken innan den där hovnarren i Vita Huset klampade in i det getingboet och rörde om med sina statements.

Sen kan jag ju rent generellt tycka att kan de för helvete inte bara KOMMA ÖVERENS OM HUR DET SKA VARA där nere? Den här konflikten har ju pågått sedan urminnes tider och det är ju inte så att en lösning verkar stå runt hörnet och vänta, det går ju inte en dag utan att det rapporteras om oroligheter, nya oroligheter och ännu fler oroligheter. Och döda. Det är väl ett rent under att det ens finns något kvar att kriga om, så många som dör i bombdåd och terrorattentat och eldstrider, och då tänker jag att kanske 95 % av det som händer filtreras bort i nyhetsflödet som ointressant för svenska folket.
Så här kan det ju inte fortsätta? Dela upp skiten i tre lika stora delar, ge judarna en del, muslimerna en annan och de kristna en tredje och sedan kan nu sluta upp att löjla er på det där viset, är mitt budskap* till världen idag.

Sådärja, nu var det sagt. Antar att min karriär inom FN inte precis kommer att gå spikrakt uppåt.



*Alternativt: skippa all religion eftersom den ändå bara leder till krig och förtryck och elände och misär.

onsdag 13 december 2017

Blå villan

Har läst Blå villan av Eva Frantz, en berättelse som börjar med att en ung "livsstilsbloggares" femårige son hittar sin mamma nedslagen på det (antar jag) såpskurade trägolvet i det pittoreska och varsamt renoverade gamla huset som de bor i. En polis med det klämmiga namnet Anna Glad tar tag i utredningen av detta och det visar sig att bloggerskan blivit hotad till livet ett antal gånger via sitt eget kommentarsfält. Dock finns det en hel drös med människor som har motiv så det finns mycket att utreda: dumpad exmake, våldsam styvfar, traktens småföretagare som har pekats ut som miljösvin i bloggen, en mystisk gubbe som smyger omkring, ett nättroll, listan kan göras lång och det blir många trådar för Anna Glad att nysta i.

Det här var ändå en helt okej bruksdeckare. Den utspelar sig i en mindre stad i den svensktalande delen av Finland, och språket kändes lite kantigt och klumpigt till en början med, grovt tillyxat liksom, men det ger säkert det hela en autentisk touch. Berättelsen i sig var väl rätt spännande, och av pusseldeckarkaraktär, däremot känns det lite tröttsamt att det verkar vara en naturlag att en polis oavsett var den befinner sig i världen MÅSTE ha 1. trassligt privatliv, 2. lite svårt med tekniken (i det här fallet en krånglande telefon som laddar ur sig och dör, helst vid kritiska tillfällen), 3, konstant ont om tid (hinner aldrig fixa en ny telefon, hinner inte träna, hinner inte duscha etc), så just karaktärerna var väl inte direkt nyskapande om ni frågar mig. Och själva upplösningen kändes i mina ögon lite väl gjord. Och att förövaren glatt skulle sitta på polisstationen och hålla världens anförande kring motiv och liknande så fort hen visste att det var kört, det kändes väl ändå rätt så osannolikt. Och en del lösa trådar blev lämnade åt sitt öde. Och det avslutande kapitlet, som var upplagt som att det skulle överraska, det var så förutsägbart att det kändes nästan skrattretande. Men ja, gillar man deckare (och det gör jag) så kan man vara beredd att förlåta ett och annat. Den här boken får ändå tre handbojor av fem möjliga.

Till stallet istället, v 50, pt 1

Den här veckan blev det ingen drop in-ridning i måndags p g a att jag och Jenny skulle träffas och dricka vin och tala ut om livet och universum och allting, och det är en så viktig aktivitet som är så svår att få till så när vi väl hittar en gemensam lucka i våra späckade scheman så får nästan allting annat stryka på foten. För min del var det väl ingen enorm uppoffring eftersom jag visste att jag skulle rida igen ett missat ridtillfälle på tisdagen. Igenridningen skulle ske i den nya gruppen som vi ska börja i nästa termin. Eller, nu visade det sig att det faktiskt fanns plats redan från och med nästa vecka, så vi kör på den varianten istället.

Jag fick ha Bulldozern, och det var en så sjukt rolig lektion! Först var hon lite överladdad och stark, för det hade varit hoppning lektionen innan och det tycker hon är så himla kul. Men hon lugnade ner sig och blev jättefin. Vi red först en övning som gick ut på att vända rätt upp vid C, rida skänkelvikning i sicksack mellan koner på medellinjen och sedan vända varannan gång vänster och varannan gång höger vid A, vände man till höger så var det skritt-travövergångar på långsidan ner till C, vände man till vänster så var det galoppfattningar och övergång till trav på den långsidan. Efter det vände vi snett igenom i trav och gjorde skänkelvikning under lättridning (sjukt svårt) och sedan tempoväxlingar på långsidorna. Sedan red vi på volter och jobbade mer med övergångar och slutligen var det galoppfattningar från skritt. Gick bra i höger varv, i vänster varv som vanligt lite sämre och sedan kom vi till det läget när Bulldozern blir överladdad för att andra hästar får galoppera men inte hon, så det var rätt svårt att få till den där skritten mellan fattningarna för då skulle hon bara takta och tvära och ville kasta sig iväg. Aja, någon fattning blev väl åtminstone hyfsad, men där finns ju lite att jobba på om man säger så. Men sjukt kul lektion och idag har jag t-r-ä-n-i-n-g-s-v-ä-r-k som heter duga. Fick en bra känsla för gruppen så det ska bli jättekul att rida i den fortsättningsvis. Enda minuset är att det är sista lektionen för dagen och förutom att ta hand om hästen man ridit ingår det även att kvällsfodra hela stallet efteråt. Så jag är inte hemma förrän efter mitt normala läggdags och det känns ju lite halvtungt idag. Men jag skyller det på att min man stod i duschen när jag kom hem, och det kändes som att han stod där halva natten innan jag kunde få komma till tvagning, plus att jag var "lite uppe i varv" så jag kunde inte somna på direkten efteråt. Men det är väl helt enkelt smällar man får ta.

Ha-ha-ha-haaaandboll

Igår hann jag se nästan hela kvartsfinalen mellan Sverige och Danmark och den var ju så grymt spännande att jag kom på mig själv med att liksom halvligga över soffbordet i ett försök att hjälpa till göra mål. Nu behövdes tack och lov inte denna högst tvivelaktiga insats från min sida utan Sverige klarade ju av att vinna på egen hand. TUR FÖR MIG, eftersom jag var tvungen att åka till stallet när det var tio minuter kvar och det var inte alls lika lätt att hjälpa till i anfallsspelet via Radiosporten. Dessutom var det himla nervöst, för Sverige ledde med fem mål när jag kände att nej, nu djävlar MÅSTE jag faktiskt ge mig iväg, och på den tiden som det tog för mig att åla mig in i ridbyxorna och rusa ut och sätta mig i bilen hann danskorna dänga in tre raka mål. Så det var nervösa sista minuter, men det gick ju vägen ändå. Så himla roligt! Nu blir det Frankrike i semifinal på fredag. N-E-R-V-Ö-S-T är väl bara förnamnet. Heja Sverige friskt humör!

söndag 10 december 2017

Handboll, heja Sverige

Har visst glömt att blogga om det pågående handbolls-VM:et. Äntligen får ju damerna lite medialt utrymme också, vilket inte är en dag för tidigt, dock har flera av matcherna i gruppspelet gått på tider där jag inte har varit i närheten av en tv och då är det ju lite svårt att sno ihop entusiastiska blogginlägg.
I fredags såg jag dock svenskorna rätt så oväntat tvåla till favorittippade Norge och vinna gruppen, och nu ikväll var det Slovenien som åkte på rejält med däng i åttondelsfinalen. G-Ö-T-T! Klagar absolut inte på ospännande matcher när det är vinna eller försvinna, känns fint att Sverige leder med minst sju mål genom hela andra halvlek och det trots att några av de rutinerade fick vila sig i form. 33-21 slutade det utan att pulsen gick upp nämnvärt hos undertecknad. Nu blir det väl Danmark i kvartsfinal? Kan ju bli en rysare som jag eventuellt missar (beroende på hur dags den sänds). Heja Sverige friskt humör!

fredag 8 december 2017

Tjockdrottningen

Har läst Tjockdrottningen av Moa Herngren. Berättelsen handlar om Annie, som väger över 200 kg och övertalas att vara med i dokusåpan "Du är vad du väger" där hon blir Tjockdrottningen med hela svenska folket. Den handlar också om människorna i produktionen kring programmet, men mest av allt handlar det om hur falskt och förljuget och ytligt allting är. En såkallad samtidsroman, skulle man väl kunna säga. Helt okej för mig, men inte mycket mer än så. Tyckte språket var lite halvslarvigt och karaktärerna rätt så stereotypa. Sen var det väl en bra känga till den här trenden att allt ska vara perfekt och den som får flest likes när den dör vinner, men slutet kändes lite rumphugget på något sätt, som att det fanns mer att berätta men inspirationen eller tiden eller pengarna tog slut. Den här boken får tre kilokalorier av fem möjliga.

Till stallet istället, v 49, pt 2

Igår var det ridning, jag hade Bulldozern och vi skulle ha "markarbete mot hoppning", vilket innebar trava över bommar, trava över upphöjda bommar samt travhoppa några språng. Allt gick bra. Bulldozern är en KLIPPA när det gäller hoppning, det är i princip bara att sitta på och styra och själv kände jag att jag red bra vägar och följde med bra. Tyckte dock själva upplägget var lite halvtrist, så jag kände mig inte enormt euforisk efteråt. Faktiskt kändes det allra bäst när vi joggade av efteråt. Då brukar Bulldozern vilja pinna på utav bara attan så att det bara går fortare och fortare, men nu gick hon lugnt och balanserat och i jättetrevlig form...och precis då var lektionen slut. Så typiskt, men men.

BREAKING NEWS dock, ska snart byta grupp! Ska börja rida för självaste Ridskolechefen. Det känns väldigt bra, men prestationsmänniskan i mig känner även: GULP! ibland. I nuvarande gruppen spelar det ju nästan ingen roll vad man gör, man är ändå "bland de bättre". Den tiden lär ju vara fet-förbi nu. Men aja, ska man utvecklas måste man ju ta sig ur komfortzonen. Har jag hört. Säger det ibland till andra, men är uppenbarligen inte alltid jättepigg på det själv.