onsdag 18 oktober 2017

Bygga hönshus - an epic movie, part 8

Min man tycker om att samla på gamla saker man kan bygga andra saker av. Även om man nästan aldrig har tid att bygga de där andra sakerna så skadar det aldrig att ta tillvara på potentiellt råmaterial. Jag tror att vi skulle kunna ha byggt en hel by av hönshus enbart på saker vi har intryckta i källare och uthus. Fast då hade det gissningsvis tagit tio gånger så lång tid eftersom allting är av olika längd, bredd, träslag osv och ingenting hade passat ihop med mindre än att man fått lägga veckor på beräkningar och mätningar. Det får man ju göra även om man köper nästan allt på Byggmax, kan jag informera om. Men där kan man i alla fall välja dimensioner. Givet att Byggmax har detta hemma dårå, vilket inte alltid är fallet.  
 
Ja, men i alla fall. Det händer ju i alla fall att saker kommer till nytta. Det här skulle man till exempel kunna tro är ett fönster. Det är det inte, utan det är en del av en gammal dörr som en gång i tiden suttit i någon paradvåning någonstans. Vi bor inte direkt paradvåningsmässigt, så därför ska en del av paradvåningsdörren bli fönster i hönshuset.
 
 
Ingenting gick dock lättvindigt. Det visade sig
att paradvåningsdörrar är lite bredare än vad
som är rimligt att klämma in mellan två reglar
i ett litet hönshus. Min man fick därför såga
och slipa till ytterkanterna. Sedan visade det sig
vara handblåst munblåst glas i rutorna, vilket
eventuellt kan vara någon form av helgerån
att ha i ett hönshus. Rutorna har därför
tagits ur och ska ersättas med vanligt
fönsterglas. VÄLDIGT OKLART vad som
ska hända med det munblåsta glaset. Min man
har sagt att han ska sälja det till en gubbe han
känner som håller på med byggnadsvård, men
känner jag honom rätt så kommer det inte att
hända eftersom a. den här gubben bor jättelångt
bort i Tjottahejti och de träffas typ aldrig,
samt b. jag misstänker att min man är lite
kär i det munblåsta glaset.  
Här har jag i alla fall gett den halva
paradvåningsdörren en första strykning med
fönsterfärg. Så nu är det väl officiellt sett
ett fönster. I bakgrunden: många många
fasadbräder som jag också har målat.
Dock inte idag.









 

Goda grannar?

Hörde på radion i morse att den (kända) person som flest svenskar vill ha som granne är Leif GW Persson. På en delad andraplats kom Mia Skäringer och Mark Lewengood.

Alltså, Leif GW Persson? Vad är det med honom som gör att man skulle vilja ha honom på andra sidan staketet? Han skriver halva året, då är han väl rätt så harmlös kan jag väl tänka. Men sen super han ju typ konstant den andra halvan av året, och då vet jag inte om jag tycker det är så djävla attraktivt längre. Och generellt tycker jag om GW att han är rätt så dryg och besserwisseraktig och jag kan LÄTT föreställa mig honom stå och orera i timmar om att man inte tänder grillen på rätt sätt eller att det är dags att klippa gräset/tvätta bilen/rensa ogräs i rabatten. När man precis har sjunkit ner i en stol med ett glas vitt och en deckare så vill man väl inte ha en flåsig gubbe som står och svajar på tomtgränsen och fumlar med glasögonen och mal på i timmar, kanske om att hans böcker är mycket bättre och så en motivering som får Fidel Castros tal till kubanska nationen att verka rappt och snärtigt (obs, Leif är kanske inte alls sån. Han är kanske en jättehyvens gubbe som skottar ens uppfart och vattnar och tar in posten när man är bortrest. MEN DET KÄNNS INTE SÅ).

Och Mark Lewengood vet jag inte heller om jag skulle vilja ha som granne. Eller jo, han verkar ju lugn och behaglig och sådär, och det går säkert att föra djupa och intressanta samtal med honom över ett glas rosé medan fläskkarrén långsamt förkolnar på grillen, men med Mark kommer Jonas och jag tycker väl att Jonas är begåvad och rolig ibland, men tror även att han kan vara ganska jobbig att umgås med (om man inte är Mark dårå). Det är han och Robert Gustavsson som i min värld balanserar på en hårfin gräns mellan djävligt rolig och fullständigt outhärdlig. Nu tror jag såklart inte att bara för att folk är roliga på scenen så går de automatiskt omkring och spexar jämt och ständigt på fritiden, tvärtom, men jag kan ändå inte förstå varför just Mark (och i förlängningen Jonas) skulle vara så himla bra som just grannar. Känns ju inte som att man kan ringa på och be någon av dom hjälpa till att fixa ett stopp i avloppet eller fråga om de möjligen har en Hiltiborr att låna ut. Det skulle jag i och för sig aldrig göra ändå. Mitt mardrömsscenario är nog tv-serien Svenska Hjärtan. Alltså, jag älskar den serien, men jag skulle aldrig i helvete klara av att leva så. Eller JO, det är klart att jag hade KLARAT AV DET om jag inte hade haft något val, men jag hade nog blivit TOKIG om jag hade haft grannar som sprang över och ringde på och ville låna gräsklipparen eller en flaska vin och som bjöd in till kräftskiva och nyårssupé och badmintonkvällar och fan vet vad stup i kvarten. BRRRRR.

Skulle då hundra gånger hellre ha Mia Skäringer som granne. Inte främst för att hon är smart och rolig och vass och en förebild i största allmänhet, utan i första hand på grund av att hon verkar vara lite som jag, det vill säga en sån som inte vill umgås med andra om det inte är absolut nödvändigt. Är ju såkallat introvert och en social latmask och ju äldre jag blir desto jobbigare och mer meningslöst tycker jag det är att kall-umgås med folk som man på sin höjd bara halvgillar. OBS, betyder inte att jag inte gillar att umgås med folk som jag uppskattar. Men dom är rätt så lätträknade, och med dom andra så känner jag mer och mer att NÄÄ, varför ska jag slösa bort mitt liv på detta trökiga och meningslösa?
Vi, Mia och jag, skulle däremot kunna bo där sida vid sida och vinka lite åt varandra på avstånd och kanske eventuellt - men bara eventuellt - byta några ord om vi skulle råka mötas vid brevlådan. Frid och fröjd skulle härska och alla skulle vara nöjda och glada. Så får det bli.

tisdag 17 oktober 2017

Hear no evil, don't you see no evil, don't you lay no evil down on me

Alltså ibland är man ju bara så trög. Med man avses i det här fallet yours truly. Hur länge som helst har jag haft ont i huvudet rätt ofta. Typ i princip varje dag. Oftast inte jätteallvarligt så att man måste ligga utslagen som Madickens mamma med fördragna gardiner och bli tassad på tå för att inte oroa. Bara ett sådär lite lagom irriterande molande som går att hålla i schack med en Treo men som gör att livskvalitén sjunker ett par snäpp.
Och jag har tänkt att det beror väl på att jag är spänd och/eller stressad och/eller har bitit ihop tänderna eller håller på att bli förkyld eller har pms eller att jag helt enkelt är en sån som har ont i huvudet rätt ofta. Har ju även problem med värk i nacke och axlar och ibland är det inte så himla lätt att veta var gränsen för ontet går eller vad som är orsak och verkan (VÄRKan. Hahaha).
Jaha, men för sådär tio dagar sedan fick jag ju nya linser med lite mer styrka i än de där fesna lightvarianterna av multifokala linser som Synsam tyckte jag kunde nöja mig med och som jag haft i flera år och inte tyckt jag sett speciellt bra med men ändå känt mig nödd och tvungen att acceptera eftersom lurifaxoptikern på Synsam sa att bättre syn än så kunde man inte förvänta sig "i min ålder".
Och som genom ett trollslag har jag inte haft ont i huvudet EN ENDA GÅNG på låt oss säga sådär tio dagar. Känns ju inte som någon djävla slump om ni frågar mig. HEJ LIVSKVALITET, säger vi om det. Men alltså, hur trög får man egentligen vara som inte kan plussa ihop dålig syn med huvudvärk?  SKULLE GÅTT TILL SPECSAVERS ISTÄLLET, för längesen uppenbarligen.
Aja, bättre sent än aldrig. Nu ska jag se när Malin Baryard ska lära tafatta pappor att rida.

Till stallet istället, vecka 42, pt 1.

Tog mitt ryggskott och åkte till stallet, tänkte att jag kanske fick köra någon form av handikappridning. Fast det heter inte så längre, det heter ju för det första inte handikappad utan funktions...eh, hindrad? varierad? nåt i den stilen i alla fall. Och i mitt stall heter det som förr hette handikappridning numera FUNKISRIDNING och det är ju nästan mer än vad ens sinnesfrid klarar av. Finns väl snart inte ett ord som inte slutar på IS. Obs, inget negativt om funktionsridningen som sådan är väl bäst att tillägga.
Nä, men så illa var det väl inte ställt med mig även om jag brasklappade till min ridlärare att "jag kanske inte kan göra allt, bara så du vet". Men det kunde jag.  Hade Bulldozern, vi red en rolig men svår övning som gick ut på att man skulle vända rätt upp vid C, sedan lägga 10-metersvolter åt först höger och sedan vänster runt två koner som stod ungefär mellan C och X, sedan rakrikta och fortsätta rakt fram på medellinjen och ut på spåret igen vid B respektive E beroende på vilket varv man var i. Det låter ju rätt simpelt, men var SKITSVÅRT att få ihop det med ställning och rakriktning och ta rätt på den nya yttersidan och nähä, nu var det visst dags att svänga igen. Och att rida rakt fram på medellinjen är minsann inte så lätt som man skulle kunna tro.
Bulldozern var lite tjurig och ville inte ta vänster skänkel riktigt, så när vi skulle träna galoppfattningar så fick jag rida henne vänsterställd och i skänkelvikning innan galoppfattningarna. Då fick vi till några fina fattningar! Gött. Kändes rätt okej i ryggen efteråt också. Eller i alla fall inte värre. Och avgjort bättre än i helgen, så jag hoppas det går över helt till nästa helg och BOOT CAMP. Är så himla taggad för det!

måndag 16 oktober 2017

Bygga hönshus - an epic movie, part 7

Ja, jag gick ju och fick ryggskott i lördags. Var därför tämligen immobil och kunde inte göra ett smack med något hönshus. "Jag kan måla fönster", sa jag lite kaxigt igår. Sen böjde jag mig ner i ultrarapid för att ta ut ett bröd ur ugnen, och så tänkte jag på hur mycket man böjer sig när man målar, och fegade ur.

Min man fixade med en hängränna. Tydligen så finns det standardmått på hängrännor som är någonting, och han tog någonting lite mindre eftersom han tänkte att det inte behövde vara så himla stort på ett litet hönshus. Det innebar att ingenting passade som det skulle och - surprise surprise - tog tusen år längre tid än beräknat.

Här är i alla fall EN hängränna på plats.

Några fasadbräder kom också på plats. Man
kan även se på motstående vägg, att det har
mätts och sågats ut plats för ett fönster. Eller
det kanske inte syns, men det finns någon form
av fyrkant där ett fönster ska passas in så
småningom. Samma sak har gjorts på
den här sidan, men det syns inte i den här
vinkeln.
Under huset ligger Boris och myser i vad som
han uppfattar som sin nya sköna liggplats.
Han kommer att bli så himla ledsen när
han inser att vi inte alls har byggt det här
huset till honom.  

Ja, det ser ju inte mycket ut för världen, men det blev i alla fall något gjort. Bättre än ett streck, som vi brukar säga, men det är ju helvete vilken tid det tar. Väntar fortfarande på att det ska hända något drastiskt, där man slår i ett par spikar och plötsligt ser man att WOW, DET ÄR JU ETT HÖNSHUS istället för en näve hopspikade reglar under ett (förvisso rätt proffsigt om jag får säga det själv) tak. Kanske kommer den känslan när fönstren är på plats? Eller hela fasaden?

Min man har dessutom kommit på att han/vi ska bygga en ny dörr istället för att ta en av de gamla som står i uthuset, som jag har skurat och plockat bort gammal sumpig masonit och tusen små spikar från. För det var fel mått på den här, tydligen. Så kan det gå. Detta lär ju ta ytterligare tid. Jag trodde på fullt allvar att det skulle kunna flytta in höns här under hösten. Nu börjar jag tvivla på att något blir klart på denna sidan nyår.


Ratad!




Har gått med i några hönsgrupper på Facebook, och där känns det som att alla har någon gammal lekstuga som de inreder på en eftermiddag, bygger hönsgård nästa dag och så är det inflyttningsklart till helgen. Sen blir man i och för sig lite mörkrädd när man ser samma människor ställa frågor i stil med "vad ska hönsen äta?", och annat helt basic som man kan läsa sig till ungefär var som helst. Vanligaste inläggen i de här grupperna är:

1. Folk som lägger upp (gärna lite suddiga) foton på halvvuxna höns med frågan "är detta en tupp eller höna"? Alla vill att det ska vara hönor och i 99 % av fallen är svaret tupp.

2. Folk som skriver "hjälp, mina höns har fått röda hönskvalster/löss/annan sjukdom, VAD SKA JAG GÖRA?". Sedan jag gick med i den här gruppen har jag blivit fullkomligt matad med information kring hur man ska behandla och förebygga, det finns minst tusen trådar och nålade inlägg om det, så att det har gått andra medlemmar förbi är för mig en gåta snudd på lika stor som vad som fanns före The Big Bang.

3. Folk som stolt lägger upp foton på sina hönshusinredningar. Den i särklass vanligaste kommentaren är då: "det ser jättefint ut, men jag skulle råda dig att byta ut sittpinnarna för de är i tunnaste laget". Det är ett evinnerligt fördömande kring sittpinnarnas tjocklek och okej, jag tycker också det är viktigt och jag förespråkar verkligen inte att hönsen ska sitta på några himla kvastskaft, tvärtom, men herregud vad folk håller på. Skulle aldrig våga lägga upp en bild med sittpinnar med mindre diameter än en djävla STOCK. Och då hade det väl inte heller varit bra av någon annan anledning. Annat som det klagas friskt på är att folk har för klent nät och inget tak på sin hönsgård.

4. Folk som lägger upp bilder på huvudlösa blodiga hönor och undrar "vem/vad är det som har dödat min höna"? SERIÖST. I andra grupper tycker jag det är lite kutym att man inte lägger upp bilder eller klipp på t ex djurmisshandel hur som helst, utan man skriver en brasklapp om att det finns "bild i kommentarerna" så att folk själva kan välja ifall de vill se eller inte. Men i hönsgrupperna serveras det dagligen och stundligen detaljerade närbilder på blodiga köttsår och halvätna kadaver. Tycker det är på gränsen till osmakligt, och då är jag verkligen inte speciellt känslig av mig. Och så undrar jag lite, spelar det verkligen någon roll om det var höken eller gladan eller räven eller mården som klippte hönan Agda? Det är ju inte som att det hade hjälpt att sätta upp en skylt med "tillträde förbjudet för minkar" och så är det problemet ur världen.

Facebook alltså. Ett fenomen som jag uppenbarligen älskar att hata. Hittade det här inlägget i gruppen "Husmors tips (sic!), gamla som nya" som bara var så klockren att jag snor den rakt av:

OBS OBS OBS OBS
Hur man byter glödlampa på en bil - facebookstyle:
1 byter glödlampan och postar på fb att den blivit utbytt....
14 som delar liknande erfarenheter av att byta glödlampor och ger förslag på hur glödlamporna skulle kunna bytas på annat sätt.
7 som varnar för farorna med att byta glödlampor.
10 som pekar på stavfel och grammatiska fel i tråden om hur man byter glödlampor.
5 som anmärker på språkpoliserna.
3 språkpoliser som hackar tillbaka på de som anmärkte på språkpoliserna.
6 som argumenterar om det heter "glöd lampa" eller "glödlampa" och ytterligare 6 som idiotförklarar de 6 första.
2 yrkesmän som arbetat i glödlampsindustrin och menar att den korrekta benämningen är "lampa".
15 besserwissers som hävdar med bestämdhet att de också arbetat med glödlampor och att "glödlampa" är det korrekta uttrycket.
1 som "lånar" tråden för att ställa en fråga om sevärdheter i Madrid
1 moderator som flyttar tråden
36 som debatterar vilken utbytesmetod som är bäst , var man köper de bästa glödlamporna, vilket glödlampsmärke som är bäst och vilket som är sämst.
7 som postar länkar till siter där man kan se olika typer av glödlampor.
2 som påpekar att det finns en sökfunktion på forumet och att man kan hitta svaret om man använder den, för ämnet har varit uppe förut
9 som skriver F eller . för att följa inlägget.
2 påpekar att det finns en följfunktion vid pilen.
4 som postar inlägg om att länkarna inte fungerade och själva postar rätt länkar.
3 som postar länkar från ovanstående länkar med relevant innehåll för de som behöver ytterligare länkar om glödlampor.
13 som citerar inlägg med hela innehållet inklusive alla föregående signaturers inlägg och skriver "Jag håller med...".
5 som PM:ar sina närmaste kompisar och ondgör sig över trådens utveckling.
1 " hämtar popcorn"
4 som skriver "Hade vi inte den här diskussionen uppe i en annan tråd nyss?".
2 som länkar till den föregående diskussionen om att byta glödlampor.
13 som skriver "Gör en Googlesökning på byte av glödlampor innan ni postar inlägg om hur man byter glödlampor!".
1 forummedlem som efter 6 månader hittar tråden på sidan 126, postar ett inlägg och börjar om allt igen....

söndag 15 oktober 2017

Ryggskott, nackskott, jordskott

Sitter här och tycker O-F-A-N-T-L-I-G-T synd om mig själv. Har nämligen för första gången i livet, vad jag kan erinra mig i alla fall, drabbats av ryggskott. Eller, jag har ju en disk som krånglar och krånglet kommer och går, men det yttrar sig mer som att det nyper till på höger sida i ländryggen lite då och då. Ibland kan det låsa sig så att det gör ont att vrida sig åt höger, men något sånt där klassiskt jag-kan-inte-röra-mig-ur-fläcken-ryggskott har jag aldrig upplevt. Förrän igår då. Det började bra med en härlig brittsommardag, 17 grader och soldis. Jag gick långpromenad med taxarna och sedan högg jag ved. Kände inget i någon rygg då, det tycker man ju annars att ryggen kunde hintat lite försynt om att NU ÄR DET NOG, men icke. Sedan åt jag lunch. Och efter det har jag väl inte precis memorerat vareviga detalj, men inte fan gjorde jag något drastiskt. Ändå hände detta: Jag reste mig från en stol, och så PANG så var det som att få en djävla YXA i korsryggen. HELVETE vad ont det gjorde. Gör. Hallå, kroppen, det här är faktiskt inte okej någonstans. Googlade och enligt uppgift drabbas 8 av 10 av ryggskott "någon gång i livet". Ja, men varför kunde jag inte få vara en av de där två som INTE drabbas då? Har jag inte nog med krämpor? Nä, tydligen inte tyckte Gud.

Så nu kan jag varken gå eller stå eller sitta utan plågor. Värst är att sitta. Och att böja sig. Och att räta upp sig igen efter att ha böjt sig. Eftersom det sista man ska göra är att vila så släpade jag mig ut på taxpromenad. Sätta på taxarna sele och mig själv skor var en plåga. Böja sig ner och plocka hundbajs från trottoaren var inte heller något som utfördes med spänst. Känner mig som hundra år, och då pratar vi inte om hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann. Snarare hundraåringen som stod orörlig vid fönstret och väntade på bättre tider. Måste dessutom jobba några timmar idag. Plus hela veckan. Känns ju sådär om ni frågar mig. Och sedan är det BOOT CAMP i stallet nästa helg. Fan ta någon (oklart vem, Gud?) om det här inte går över tills dess! Då blir jag sur på riktigt.

Ikväll är det i alla fall premiär på nya säsongen av Jordskott. Känns ju otroligt passande? Skott som skott liksom.   

fredag 13 oktober 2017

Till stallet istället, vecka 41, del 2

Var och red igår. När jag var på drop in i måndags så kände jag mig så yeah yeah wow wow att det knappt gick att beskriva. Känslan efter igår var mera: njaaaa? kan jag ens rida? Så kan det gå. Upp som en sol och ner som ett helt fat med pannkakor, men det är väl så det brukar vara.

Skulle ju prova en (ny) häst, och vi skulle rida dressyr. Jaha, men då var det väl några i gruppen som hade gnällt för att, när vi hade vikarie på hoppningen för två veckor sen, inte hade "fått hoppa tillräckligt mycket". Ja, jag vet ju att man är olika. En del gillar att hoppa, andra inte. Jag tillhör gruppen inte, men nu hade väl cirka halva gruppen gaddat ihop sig kring detta och vår ridlärare tyckte då att "de som ville" skulle "få ta några språng". Vilket, som ju alla vet, tar exakt hela lektionen, i alla fall när man är så många som vi var igår och det bara var jag och två till som inte ville hoppa. Nä okej, inte riktigt hela lektionen, men vi red fram och sen fick alla skritta på en volt medan ett ekipage i taget skulle hoppa, och vi som inte skulle hoppa fick typ trava längs med långsidorna när det var vår tur. Okej, det är bättre att få rida på volt än att stå uppställda och vänta, men jag tyckte ändå det kändes som lite bortkastad lektionstid. Dessutom kom jag väl bara "sådär" överens med Hästen. Han var ganska lat, men det gör mig egentligen ingenting. Efter ett tag så gick han okej på tygeln, även om jag fick driva som bara den. Galoppfattningarna blev fina, vilket i och för sig bekräftar att det kanske inte BARA beror på mig att Bulldozern pinnar iväg i slängtrav i fattningarna. Men allting kändes ändå lite avslaget, jag fick liksom inte någon som helst känsla av samspel och sen tyckte jag att Hästen var så himla opersonlig.

Men men, jag får väl kämpa på. Hästen var i alla fall snäll och lugn, igår blåste det halv storm ute och han vred inte ens på öronen när det lät som att hela ridhustaket skulle blåsa bort. Alltid något!