måndag 16 juli 2018

Helgen som gick och aldrig mer kommer åter

 
Men blir det AAAAALDRIG semester, råmar jag minst tre gånger om dagen nuförtiden, till och med i helgen istället för att fånga dagen och njuta av ledigheten. Jamen det är ju så djävla VARMT? Allt sånt som brukar inkludera dåligt väder så som skolavslutningar, studentexamina, midsommarfirande, genomleds ju i stekande sol detta nådens år 2018 och då sa alla att "vänta bara, nu kommer hela juli att regna bort". Och det gjorde det inte, för nu är vi halvvägs genom och inte ett moln så långt ögat kan nå. Man, jag alltså, spanar desperat in väderprognosen cirka fem gånger om dagen för att se om det möjligtvis inte kommer att ändra sig snart? Ska det inte åtminstone bli lite svalare? Är det inte ett litet regnmoln i sikte någonstans? Blir lika besviken varje gång. Eller, i fredags kom det ju faktiskt hela 4 millimeter enligt en granne som har koll på sånt. Det var ju bokstavligt talat som en droppe i havet och det som hamnade i regntunnorna har redan hinkats över till vattenkannor och ner i jorden.


Aja. I lördags tog vi i alla fall en tur till Mandelmanns. Det är inte så långt härifrån och vi har varit där förut, fast det var innan de blev folkkära med hela svenska folket. Det var hur som helst rätt mysigt att strosa runt där och ett tu tre stod Gustav själv bland rabatterna med några grenar i famnen och höll låda med folk som ville veta både ett och annat. Blev lite starstruck och tog ett foto i smyg, sedan läste jag på en skylt att man skulle fråga om lov innan man fotograferade människor. Hoppsan.  Så istället för att instagramma en kändis fick jag instagramma några linderödskultingar, men det gick ju också bra.

Köpte några helt orimligt stora tomater i deras lilla butik och hörde några gnälla över att det såldes tvålar som "de inte hade tillverkat själva".  Folk är så dumma i huvudet. De orimligt stora tomaterna var även på gränsen till orimligt dyra, men nu har jag skrapat ut vartenda frö ur dom och tänker mig att jag nog ändå går med plus om jag slipper köpa tomatfröer nästa år.

En av tomaterna, var även magiskt GOD.

Har även gjort en överenskommelse med min exmans nya fru om att byta tomatfröer i höst. Hon berättade att hennes dotter varit på en tomatbytarspelning med Stefan Sundström och där fått ett (1) frö som hon inte vågade ta ansvar för själv, så det hade hennes mamma,  a k a min exmans nya fru, fått plantera och ha vårdnaden om, och om allt går väl så ska jag få frön från den i höst. Själv ska jag bidra med sorten MNKMRKT. Förra året kom min man hem med några svarta bifftomater som vi sparade fröer av. Frågade honom vad det var för sort och han bara "jag vet inte, det var nån som Manges nya kärings morsas har tagit hit från Rumänien". Så sorten heter numera Manges Nya Kärings Morsas Rumänska Kromosom-Tomater (de var nämligen också orimligt stora). Vi var sena på sådden i år, men ska man säga något gott om denna orimliga värme så är det ju att den kompenserar den kalla våren, så nu står de i blom och det har även bildats några (än så länge) mini-tomater både i växthus och på friland. Det är dock oklart om det är någon direkt skillnad på den temperaturen den här sommaren.

För övrigt kommer tyvärr den nyblivna tuppen Lars snart att gå sitt öde till mötes. Han blev dessvärre inte den introverta och tystlåtna typen som jag hoppades på, utan verkar snarare tycka att det är helt okej att börja fånga dagen redan klockan fyra på morgonen och sedan gala var tionde sekund i en timmes tid. Nu har han även börjat hålla låda på kvällarna och DET ÄR INTE SÅ MAN LEVER UNDER RADARN, har jag väst till honom mer än en gång, men det skiter väl han i. Nu blir det nog grytan (eller snarare frysen i väntan på grytan) för Lars.

Har även kollat på sändningarna från Falsterbo i helgen, gud vad spännande och vad bra det gick för Sverige! Saknar inte att "vara på plats" för ridsport gör sig faktiskt oerhört mycket bättre på tv än i verkligheten, där ser man ju bara den del av banan där man råkar vara placerad och resten måste man ju ändå sitta och glo på en jumbotron för att ha koll på och då kan man ju lika gärna sitta hemma i soffan. Saknar inte heller att sitta i tusen mil långa bilköer i stekande sol för att ta sig från Falsterbo när allting är slut och alla andra också ska det. Dessutom kan man sitta som på nålar och pipa HEJA MALIN i falsett på ett sätt som inte är värdigt en som snart fyller 50 utan att någon bevittnar detta.

Ja, det var väl i stort sett helgen. Ja, det var ju final i fotbolls-VM som jag kollade på och tyckte att Frankrike vann rättvist. Roligt med så många mål! Pinsamt när en kroat liksom snodde bollen från den franska målvakten när han stod och fumlade med den, och sedan gjorde mål på det. I övrigt mest underhållande att alla tycker att de är bättre än domaren på att bedöma om/när det ska vara hands, offside, frispark osv. Aja, nu är VM över och allting kan återgå till det normala. Fem dagar kvar till semestern.

 






Människor som det kanske är tur att jag inte är släkt med?

Fick en bloggutmaning av Mirre, tack och lov för det för den här värmen genererar inte många inlägg på egen hand. Känns som att hela hjärnan har hamnat i träda och inte kommer att återuppstå förrän det blir regn, rusk och kyla. Och när blir det, I NOVEMBER ELLER?

Utmaningen lyder som följer: Måla upp en bild av sex olika släktingar/familjemedlemmar som vore perfekta att ha i ditt absolut perfekta liv. Du får välja ett perfekt husdjur också och det får inte vara hund.

Vet ju att det finns många som är avundsjuka på mig som har en man som både är snickare OCH elektriker, men i vårt fall är det lite som med skomakarens barn. Det som blir gjort blir förstås väldigt bra, men det är oftast en extremt lång startsträcka som inte sällan inkluderar varierande grad av tjat och konflikter. Och det blir alltid något kvar som hamnar i kategorin "jag tar det sen".  Övrig släkt bor för långt bort för att man ska kunna ha någon reell nytta av dom.

Men skit i det, här kommer min lista över de användbara släktingar som jag inte har. Man kan också bortse från att jag förmodligen aldrig vågat be någon av dom någonting, för man vill ju inte bli stämplad som en som utnyttjar andra bara för att man är släkt. Men i alla fall, ge mig:

1. Någon som är läkare. Tänk vad himla praktiskt det skulle vara att slippa sitta i telefonkö på vårdcentralen, få en tid om tre veckor, få träffa nån himla nyutexaminerad stafettläkare som ser ut att vara 12 år gammal och som inte känner igen en halsfluss om den så kommer in genom dörren med en kopp kaffe i handen. Nä, tänk att bara kunna sms:a till moster Margareta (eller vad ens imaginära läkarsläkting nu kan tänkas heta) och få en diagnos, få avfärdat en inbillad diagnos eller få ett recept på stark, stark medicin utan krångel. Moster Margareta är verkligen något att hålla i handen när åskan går.

2. Någon som är veterinär. Av samma anledning som ovan, fast kanske lite mer ur en ekonomisk aspekt också. Upplever inte att det är svårt och krångligt att få tid på ett djursjukhus, men så börjar också tusenlapparna att fladdra iväg i samma stund som man blir inropad från väntrummet. Nä, då ringer man till farbror Bertil, som har en egen praktik, eget labb och jour 24/7. Farbror Bertil är en klippa att luta sig mot.

3. Någon som är rörmokare. Som man kan ringa till när man undrar över vad det ska vara för tryck i pannan, hur man ska ställa in shunten, någon som man kan be flytta ett element som sitter på det enda stället där man kan ha en altandörr. Eller liknande svåra grejer som man drar sig för. Då står kusin Klara där med verktygslådan i högsta hugg och har svar och lösningar på allt. Man kan alltid lita på Klara.

4. Någon som äger typ en maskinstation eller liknande, som man skulle kunna ringa till när man behöver transportera ett lass grus, få bortfraktat tusen ton ris och kvistar, få ett lass matjord levererat, få hjälp med att dränera eller gräva upp en rot eller annat jobbigt/tungt/dyrt. Men morbror Egon fixar detta i ett litet nafs. Gratis dessutom. Jag gillar morbror Egon.

5. Någon som är bilmekaniker. Fy farao vad gött att bara kunna ringa till kusin Eva-Britt och så byter hon olja, bromsskivor och i största allmänhet ser till att bilen är i toppform. Man kan alltid ringa till Eva-Britt när man blir stående någonstans med ett stendött fordon, hon kommer farandes på nolltid och erbjuder bogsering, lånebil och en gratis reparation. Eva-Britt är en superhjälte.

6. Någon som är polis. Har ju tusen uppslag till deckare/mordgåtor som stupar på att jag inte har någon inblick i hur polisen arbetar på riktigt. Vågar inte heller fabulera fritt och riskera att dra på mig hela poliskårens samlade vrede. Inbillar mig dessutom att jag skulle kunna få ta del av riktigt saftigt skvaller när jag och kusin Karl tar en fika. Det säger väl mer om mig än om min imaginära släkting, men nu är det ju mina fria fantasier som talar. Men jag tror att kusin Karl uppskattar våra små kaffestunder.

Aaaah...vad allting skulle vara perfekt om ens släkt inkluderade ovanstående. Det var inte så svårt, det var mycket svårare att välja "det perfekta husdjuret" när man inte fick välja hund. Men katt är inte så dumt. Jag gillar katter och köper absolut inte det där att man måste vara antingen hund- eller kattmänniska, för mig går det utmärkt att vara både och. Har haft katt tidigare och skulle mycket väl kunnat ha det igen, OM jag antingen bodde på en gård där katterna kunde gå ut eller hittade något smart ställe att ha en kattlåda på. Hatar nämligen kattlådan, var den än står är den i vägen och hur mycket man än städar och vilken dyr sand man än häver i så tycker jag den ger en känsla av ofräschhet. Men annars finns det få saker som går upp mot att ha en spinnande katt i knät.
Annars kan jag ju slå ett slag för höns som det perfekta husdjuret. Lättskötta, billiga i drift, roliga att kolla på, plus att man får ägg och eventuellt kött från dom. Häst är ju också kul...Nä, STOPP, jag kan verkligen inte välja här. Hjärnan radar upp häst, ko, får, gris, kanin, get, ALPACKA...you name it. Djur is the shit. Jag tror mitt liv hade varit perfekt om jag bott på en gård och fått gå och pula med mockning och foder och staket och sånt dagarna i ända. Kräver dock ett visst mått av ekonomiskt oberoende, så det får väl bli i ett annat liv. Kanske i det där jag sitter i min skrivarlya och producerar kioskvältande deckare i samråd med morbror Karl?

Passar återigen vidare utmaningen till DDT. Go, go, go!

fredag 13 juli 2018

McDonalds - I'm really not loving it

Förra fredagen åkte vi ju och kollade på valp. Det var ett par timmar att köra enkel resa, och ska man upp och jobba före fan själv dagen därpå är det inte jättefrestande att åka en vardag. Och på helgerna hade uppfödaren en massa annat inbokat, så till slut bestämde jag och min man att vi skulle sluta vid lunch på fredagen och åka dit. "Vi äter något utmed vägen", sa vi för att spara tid. En närmare kontroll visade sig dock att det enda som fanns "utmed vägen" (om man inte ville snirkla in i samhällen tusen mil från stora vägen) var McDonald's. Jag har inte ätit på McDonald's på evigheter, äter sällan snabbmat men när det sker så försöker jag om möjligt välja Max eftersom de bara har svenskt kött samt åtminstone på pappret har ett miljötänk som såvitt jag vet inte återfinns hos andra snabbmatsrestauranger (rätta mig gärna om jag har fel). Jaha, lite motvilligt svängde vi in på en MCDRIVE. Jag beställer nästan alltid samma sak: McChicken & Co-med-sallad-istället-för-pommes och en mellan jordgubbsmilkshake. Jaha, nu visade det sig att det inte längre gick att välja sallad istället för pommes utan man fick välja "minimorötter, äpple eller sötpotatispommes". Valde sötpotatispommes, som var helt mjuka och smaklösa. Sedan kunde man inte längre välja "mellan" utan antingen liten eller stor. Valde stor och fick en som var exakt lika stor som den som tidigare hette mellan, men som självklart kostade lika mycket som en stor. Slutligen var klicken med dressing mellan hamburgerbröden i storleksordning av en enkrona och ovanpå den låg cirka fem ledsna strimlor med isbergssallads och deppade ihop med en knastertorr kycklingburgare. FY FAN SÅ OVÄRT. Kommer fan i mig aldrig mer att handla på McDonalds.  Sådärja, nu var det sagt.

torsdag 12 juli 2018

En utmaning på temat vatten

Jag utmanade Mirre att skriva ett blogginlägg på temat "vatten" såhär i tider av torka. Hörde på radion i morse att det hade regnat "kraftigt" i Helsingborg igår kväll. Det är ju ändå Skåne, men hit till nästan-Österlen orkade regnmolnen tydligen inte masa sig. Typiskt!

Aja, jag roar mig väl med att skriva om vatten istället:

Vad är ditt förhållande till vatten som element?
Jag älskar vatten och är nog lite besatt av det. När vi skulle köpa hus handlade det för min del inte så mycket om hur huset såg ut och var det låg, utan mer: finns det kommunalt vatten, om inte, hur djup är brunnen, är den borrad eller grävd, hur djup, hurdan är vattenkvalitén, vad är det för typ av avlopp? Såna frågor ansatte jag mäklarna med innan de ens hunnit dela ut skoskydd på visningen (HAHA, skojar bara. Har aldrig varit på en visning där man har fått kränga på sig skoskydd, det är kanske mer i Stockholm det är så?). Bor nu i en fastighet med kommunalt vatten av ypperlig kvalitet, där vattnet är kalkrikt och smakar himmelskt och jag är så himla lycklig över det. I min förra bostad hade man satt in något himla avhärdningsfilter vilket gjorde att vattnet smakade, kanske inte illa men det var liksom helt utan karaktär och man fick lite känslan av att dricka ur en stillastående pöl, en lite fadd och instängd smak. Mig har man aldrig hört yppa en endaste svordom över att vattenkokaren måste kalkas av stup i kvarten för som livsmedel är det hårda vattnet fullt av kalcium och magnesium som man alltså får i sig gratis och som man kanske annars måste köpa som dyrt kosttillskott i hälsokostaffären.
Däremot är jag lite rädd för vatten. Tycker inte om att bada och simma, åker inte båt om jag inte är tvungen och får lite panikkänslor när jag åker över Öresundsbron. Att dö genom att drunkna skulle jag se som mitt värsta misslyckande. När man pratar om olika sätt att dö på så är det alltid något ljushuvud som kläcker ur sig att "dom säger att det skönaste sättet att dö på är att drunkna", och då undrar jag följande: om det nu skulle vara så skönt att inte få luft, varför går folk inte omkring och håller andan i tid och otid? PANIK är väl vad man känner då, inte något djävla lyckorus?  "Jamen dom säger att det kommer någonting senare som ska vara helt fantastiskt..." är det luddiga svaret som brukar följa, och då undrar jag vilka det är som nästan har drunknat, upplevt det som jättehärligt och sedan tänkt att nä, nu ska jag återvända till livet och tipsa folk om detta? SÅ DJÄVLA OLOGISKT om ni frågar mig.


Rangordna och motivera ditt val till att åtnjuta vatten i badkar, dusch, hav, sjö, pool.
1. DUSCH.  Älskar att duscha och ibland kan det ha ett nästan terapeutiskt syfte, att man liksom renar sig från bekymmer och oro och ångest om det är sådant som belastar en. Plus: så gött att vara nyduschad. Jag blir faktiskt lite olycklig om jag inte får duscha varje dag.
2. SJÖ. Ett lite otippat val för jag är verkligen ingen sol- och badmänniska och har nog inte besökt en badstrand på...25 år? Fattar liksom inte riktigt grejen med att släpa med sig handdukar och kaffekorg till en strand för att där trängas med en massa andra, få sand överallt inklusive mellan tänderna, dricka ljummet kaffe och äta svettiga ostmackor. Förstår mig heller inte riktigt på det där med att bada. Att gå i, doppa sig, simma några meter...och sen då? VAD GÖR MAN? Ja, men sjöar är ju trots allt mer än badstränder så bortsett från det är sjöar trevliga inslag i naturen. Det är lite fridfullt att vara vid sjöar när det inte är badsäsong, och det är det ju med undantag för sommaren 2018 inte jättestor del av året.
3. HAV. När det inte är badsäsong. Fast hav är även lite läskigt. Det är så himla stort och ibland kan jag bli lite stressad av vågorna som bara pågår och pågår.
4. BADKAR. I min förra bostad hade jag badkar, jag bodde där i 8 år och kan inte minnas att jag badade en enda gång. Jag fattar inte grejen här heller. Kan tycka att ÅH VAD SKÖNT när jag precis sänkt mig ner i vattnet, men efter två minuter är jag sjukt uttråkad och rastlös. Obekvämt är det också? Jag är inte jättelång, men det är ju inte badkaren heller, ändå kan man inte sträcka ut sig och ligga bekvämt, eller i alla fall kan inte jag det. Och jag har heller aldrig lärt mig hur man gör när man ligger och läser i badkaret utan att boken blir dyngsur.
5. POOL. Och bara under förutsättning att jag slipper trängas med andra. Ibland får jag för mig att jag ska motionssimma, men jag lägger ganska omgående ner dessa projekt p g a att jag inte står ut med att andra människor plaskar omkring i min närhet. Speciellt hatar jag folk som ska träna seriöst i motionsbassängen och crawlar som om de var jagade av hajar och stänker ner allt som kommer i dess väg.

En rolig händelse som inkluderar vatten?
Jag är ju ingenjör med vattenvårdsinriktning, eller har en Bachelor of Science in Environmental Engineering with a Major in Aquatic Ecology som det så tjusigt står i mitt examensbevis, och vad som var roligast med den utbildningen var när jag gjorde mitt examensarbete med det ståtliga namnet "Förekomst av cerkarier i skånska badsjöar". Höll på ett helt ÅR att kartlägga förekomsten av parasitiska plattmaskar som orsakar schistosom dermatit, a k a badklåda (för er som inte vet är cerkarier en av flera intermediära livsformer hos nämnda plattmaskar). Fick traska omkring i vadarbyxor och samla in prover och sitta i labb och kolla i mikroskop och hålla på. Det var en härlig tid. Synd bara att arbetsmarknaden för denna typ av spetskompetens är så ytterst begränsad (läs: obefintlig). Men man kan ju inte få allt.


En tråkig/jobbig/läskig händelse som inkluderar vatten?
När jag var liten och tvingades gå i simskola på VARMBADHUSET i Huskvarna (det finns väl inte längre, Mirre?). Tror jag kanske var fem år? Mina föräldrar var mycket för att det skulle vara praktiskt (för dom), vilket innebar att allt som min ett år äldre syrra gjorde fick jag också hänga med på vare sig jag ville eller inte. Här var det verkligen "inte". Jag var L-I-V-R-Ä-D-D för den (i min värld) jättestora och jättedjupa bassängen, klorlukten, simfröken (sträng), den där djävla rockringen som låg och flöt och man var tvungen att dyka under för att bli godkänd, simdynorna av hårdplast som skavde och som det hela tiden hetsades att man skulle lägga bort. Till och med "att koka kaffe" var en pina eftersom jag var jätterädd för att få vatten i näsan, och varje simlektion slutade med att jag började gråta och sen fick jag sitta ensam i bastun och snyfta för i bassängen fanns det inte plats för lipsillar. Jättesorgligt, kan jag tycka såhär i efterhand. Det var bara min syrra som lärde sig simma på varmbadhuset kan ju tilläggas.


Vilka simmärken har du tagit?
Jag har nog aldrig hatat något så mycket som jag hatade simskola när jag var liten (söndagsskolan var ju rena festen i jämförelse). Till sommaren (varmbadhuset var på vintern) tvingades jag dit på nytt, den här gången i en närbelägen sjö, och efter många om och men lyckades jag med skallrande tänder i alla fall plaska ihop Baddaren, Paddan och Silverfisken (dock inte under en och samma sommar). Sen "tog" jag järnmärket (tror jag det hette där man skulle simma 50 meter) men gick på botten så fort jag kom en bit bort för det var i en sån där sjö där vattnet var alldeles brunt och det inte syntes vad man gjorde. Sedan bedömdes jag vara simkunnig och slapp undan den där djävla simskolan. En glädjens dag, sanna mina ord. Obs, jag kan alltså simma även om det inte låter så. Men bara bröstsim och jag kan inte doppa huvudet utan att hålla för näsan.


Ditt bästa tips för att spara vatten?
Både jag och min man är extremt strängt fostrade i att inte slösa med vattnet, för vi har båda bott med egen brunn som sinat då och då, och då står man ju där och kan varken spola i toaletten eller släcka törsten. Finns liksom inte på världskartan att någon av oss skulle låta vattnet stå och rinna medan vi borstar tänderna, vi samlar nästan maniskt på regnvatten (även mindre torra somrar) och skulle aldrig drömma om att vattna gräsmattan eller ens rabatterna (och definitivt inte soliga dagar när en hel del dunstar bort innan det når marken) utan vi vattnar bara sånt som odlas och ska ätas. Så mina tips är väl egentligen att sluta tänka på vatten som en oändlig resurs som finns så fort man öppnar kranen och som aldrig tar slut. Låt inte vattnet stå och rinna i onödan, bada inte badkar, stå inte i duschen i timmar. Jag tog tiden en gång för skojs skull och det tog 2 minuter och 41 sekunder för mig att duscha och tvätta håret (fast då är jag korthårig, en hippie hade kanske behövt någon minut extra). Ha en hink i duschen och samla upp det vatten som bara rinner bort i väntan på varmvattnet och använda det vattnet att vattna med. Och på tal om varmvatten så hade jag för ett tag sedan en diskussion med en person som beklagade sig över sin tonåring p g a att a. badrummet ockuperades i timmar och, b. att det inte fanns något varmvatten kvar när hen själv skulle duscha. Jag anser att det hör till normal hänsyn och hyfs som ingår i den såkallade uppfostran och att då får man klargöra detta för tonåringen, men personen ifråga resonerade som om tonåringar var någon djävla naturkraft som inte gick att bemästra. Fostra tonåringar, kanske det hetaste vattenbesparingstipset ever?
 Anlägg inte pool i trädgården. Helvete vad jag blir provocerad av folk som har pool och pratar om det som om det vore en mänsklig rättighet. Fatta vad slösaktigt.


En bekännelse...här slösar jag med vattnet.
 Okej, ovanstående till trots så måste jag bekänna att jag diskar grytor och kastruller som inte får plats i diskmaskinen under rinnande vatten. En sån dubbelmoral, men jag tycker det där med att diska i balja är lite äckligt, speciellt när vattnet blivit ljummet och det flyter fett och matrester på ytan. Yuck.  Någon gång händer det också, oftast på vintern och/eller när jag är frusen, att jag står längre än 2 minuter och 41 sekunder i duschen. Kanske upp mot FEM minuter? Dock inte varje dag, obs.


Det var jag och vattnet. Blubb. Skickar vidare utmaningen till DDT.

onsdag 11 juli 2018

Varför är inte regndans ett inslag i Let's Dance?

Eller nu ska jag väl inte sitta här och uttala mig om ett program jag aldrig har sett, men jag tror inte de håller på med regndans där. Men de borde! Den här värmeböljan och tillhörande torkan är ju helt orimlig, det känns som att det inte har regnat på flera månader. Igår blev jag helt orealistiskt jublande glad när jag hörde hur det började smattra på markisen. ÄNTLIGEN, vrålade jag som den värsta Gert Fylking när Nobelpriset i litteratur tillkännages (och eftersom det inte ska delas ut något Nobelpris i litteratur i år så blir det kanske årets enda uttalade "äntligen"), men tio sekunder senare var det över. Regnet alltså, inte Nobelprisutdelningen. Så snopet. Min man rusade ut för att ta in några bräder som låg ute och som inte fick bli våta, men kom av sig i steget.
Häromdagen hörde jag "...kraftiga regnmängder väntas" på radion och vred upp volymen till max, men då var det i Asien. Jag vill såklart inte att det ska bli översvämningar och naturkatastrofer vare sig här eller där, men en rejäl rotblöta hade ju inte varit fel. Det kan till och med få regna hela min semester. Tack för ordet.

tisdag 10 juli 2018

Ur led är tiden, och ve att jag är den som föddes att vrida den rätt igen

Jag är en person som använder klocka. Inte som accessoar utan för att kunna hålla koll på tiden utan att behöva hala upp en stor djävla SMARTPHONE ur fickan varenda gång jag vill veta hur mycket klockan är. Det trökigaste som finns är när batteriet i klockan tar slut, för då måste man åka in till stan. Åka in till stan = kanske det mest avtändande jag vet. Men att gå omkring med en klocka som visar på tio över tre alla dygnets timmar överväger denna känsla, så igår svepte jag in till stan på lunchen, eftersom åka in till stan är illa nog, men "åka in till stan efter jobbet" känns som ett öde värre än döden. Oklart varför, men så är det.
Jag parkerade bilen i den sista lediga parkeringsrutan i hela södra Sverige och småjoggade tvärs över stan (som inte är större än att man kan småjogga från ena änden till den andra på mindre än tio minuter även om man är lika långsam som jag) till UR & PENN. Möttes av en tonåring med tom blick som förkunnade att de inte hade just det batteriet hemma. AmenvaFAAAN? Frågade vad det var för modell och fick till svar "ett litiumbatteri". Fick fråga IGEN vad själva modellen hette och hastade sedan därifrån i min jakt. Drog mig till minnes att det varit likadant förra gången jag skulle byta batteri (och i och med detta, UR & PENN, har ni härmed förlorat en kund forever), då fick jag småjogga bort till en sån där svindyr klockaffär som bara saluför märken som används som i förstapriser i världscupen i hoppning och daska upp min 199-kronorsklocka bland Cartier och Patek Philippe. Men det kunde jag väl göra igen dårå, så jag småjoggade ditåt med gott mod. Nähä, men om man bara är i stan sådär en gång vartannat år eller hur länge nu ett klockbatteri varar, så händer det att affärer försvinner under ens frånvaro. Så var fallet med svindyra klockaffären som nu hade ersatts av en butik för underkläder. AmenvaFAAAN igen då alltså. Återstod bara stans urmakare, som jag en gång i tiden bojkottat eftersom man där inte kan få batteriet bytt medan man väntar även om det inte finns en kotte i butiken, utan man får lämna in den och återkomma om en timme. Men det var ju många år sen, så jag var villig att ompröva min bojkott. Men NÄHÄ. "Det tar 20 minuter", sa en hårdsminkad donna till mig, som gissningsvis var dagens första och enda kund för någon annan syntes i alla fall inte till. AmenvaFAAAN för tredje gången på en kvart. Hatar den här typen av o-servicemindness när det handlar om någonting som tar så extremt lite tid, ett djävla batteribyte går på mindre än en minut när det utförs av en sommarjobbande ungdom på UR & PENN (förutsatt att de har batteriet hemma dårå), men hos en riktig urmakare ska det minsann krånglas och markeras att det är ett avancerat ingrepp som inte är för vem som helst. HATET! Förklarade att jag inte hade 20 minuter på mig och småjoggade vidare bort till Kjell & Company som låg på vägen mot bilen (hade räknat med att ett ynkligt batteribyte inte skulle ta så lång tid och hade därför inte lagt på så mycket i parkeringsautomaten, därav småjoggandet) för att KÖPA ett djävla batteri. Oklart hur jag skulle kunna få det på plats eftersom klockan bara kan öppnas med någon form av specialverktyg, men tänkte att min man säkert har något man kan använda för det verktyg han inte har i sina gömmor är gissningsvis inte uppfunnet. Plus att han är påhittig och händig så även om han kanske inte har ett klocköppnarverktyg så kan han säkert hitta något som går att använda som det. Min förtröstan till min man ökade ju mer jag tänkte på det, nu gällde det bara att få tag på ett batteri så var ju saken ordnad (och jag skulle dessutom slippa dessa trökiga åka-in-till-stan-våndor FOREVER). Kom in på Kjell & Company, rabblade upp modellen som jag plågat ur ungdomen på UR & PENN, men nähä, då fanns det väl ingen modell som hette så. Alternativt att jag mindes fel, men det håller jag för mindre sannolikt. Frågade ungdomen bakom disken på Kjell & Company om han möjligtvis inte kunde öppna klockan och titta efter vad det var för batteri, men han bara "nä, vi får inte öppna klockor för vi har inte den utbildningen". AmenvaFAAAAN för fjärde gången. Här gav jag upp och lufsade (orkade ej småjogga i helveteshetta och motgång) tillbaks till bilen. Kastade en blick på klockan, vilket jag gör reflexmässigt även om intellektet vet att den har stannat, och då funkade den plötsligt? Eh, jaha, OKEJ? Jag ställde den och tänkte att den stannar väl igen, men den har tickat på sedan dess. Allt detta småjoggande helt i onödan med andra ord.

Husdjuret

Har läst Husdjuret av Camilla Grebe, som är en halvt om halvt fristående fortsättning på Älskaren från huvudkontoret, som jag plöjde förra veckan. Eller fortsättning är kanske att ta i, men det handlar i alla fall delvis om samma polisgäng: den medelålders med ett problematiskt förhållande till kvinnor och alkohol (har dock skärpt till sig avsevärt), den kvinnliga profileraren med begynnande demens (som dessvärre inte är så begynnande längre), den excentriske chefen med den udda klädstilen. Den här gången är de i den fiktiva gamla bruksorten Ormberg och utreder ett cold case tillsammans med Malin och Andreas som är representanter för den lokala ordningsmakten. Detta cold case får snart sällskap av ett rykande färskt mord, en polis försvinner spårlöst och den enda som eventuellt vet något är profileraren som dock inte minns någonting p g a demens.
Jag tyckte det här, precis som förra boken, var en spännande berättelse med flera helt oväntade vändningar. Sen är tyvärr flera karaktärer lite VÄL stereotypa och förutsägbara, till exempel samspelet mellan Malin och Andreas kändes extremt gjort. Men berättelsen är riktigt bra, sista tredjedelen sträckläste jag till långt efter läggdags igår eftersom jag var tvungen att veta hur det skulle gå. Den här boken får fyra komihåglappar av fem möjliga.