fredag 6 december 2019

Bloggutmaning 6 december: Det här var 2011

Det första, och snudd på det enda jag spontant minns av 2011 var att det var en helvetesvinter även det året. Minns att det började snöa redan i november (2010) och jag och en kollega stod och skrockade och sa att det där är borta till första advent. Det var det inte, utan snön låg fan i mig kvar ända till påsk. Brr vad det skottades och svors. Men det blev väl vår även det året.

Minns att jag på sommaren för första gången tävlade lydnad med Remus, tax med rätt att döda, och kom på andra plats med (tror jag) 176 poäng. Har knappt aldrig haft så höga poäng efter det, så det var ju en skräll. Hade flest tior av alla i klassen, men hon som vann (med ett eller två poäng) hade bättre linförighet och det är högre koefficient på det momentet. Sen var jag fast i tävlingsträsket, kan man väl säga, vilket var lite oväntat för det var liksom inte mitt huvudsyfte när jag skaffade hund.

Annars vet jag inte om det hände så himla mycket. Vi blev officiellt ovänner med de onda grannarna Tengil och Katla, det var inte så kul men det har ju i alla fall löst sig nu. I övrigt tror jag det var någon form av mellan-år för jag kan helt ärligt inte minnas något annat av vikt och värde. Och det man inte minns har inte hänt, det är ju sen gammalt.

Prinsessa

Såg filmen Prinsessa härförleden, en svensk dramakomedi från 2008 som handlar om det här:

I Alingsås i Sverige bor Maja, 18 år. Hennes högsta och enda dröm är att bli skådespelare. Hon vill stå i centrum, att alla ska se henne, den vackra människa hon är inuti. Det är bara lite svårt att se. Maja är kraftigt överviktig, klumpig och helt utan social kompetens.
Vi får följa Maja och hennes kamp att förverkliga sina drömmar under sista terminen på gymnasiet. Det är en komisk skildring med tragiska inslag, om fördomarna man möts av när man har ”fel” utseende, om att hitta den styrka och självkänsla som behövs för att verkligen stå i centrum – men då på sina egna villkor.

Jag gillade den här filmen, även om den kanske var aningens aning förutsägbar. Men ändå: tyckte så himla mycket om karaktären Maja (kanske för att jag rätt ofta också känner mig helt utan social kompetens?) och tyckte att hon som spelade henne spelade henne så himla bra. Det var också kul att se Grete Havnesköld, för mig mer känd som Lotta på Bråkmakargatan, i en av birollerna. Kändes som att hennes karaktär lite var en tonårs-Lotta. Haha. Men ja, filmen var sevärd, det var väl mest det jag ville ha sagt.

torsdag 5 december 2019

Bloggutmaning 5 december: En gång 2019 som inte kändes

Det var ju ändå en lite klurig fråga? Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den för jag är nog en sån som känner ganska mycket. Inte så att jag är någon såkallad HSP-personlighet, men jag är inte heller likgiltig för speciellt mycket. Är däremot rätt bra på att bita ihop och hålla masken ("stå upprätt och hålla tätt i alla kroppsöppningar" som jag och min forna vapendragare miss E brukade formulera det) så jag kanske inte framstår som speciellt känslosam i det offentliga rummet så att säga.
Kan inte direkt komma på något tillfälle under 2019 som inte har känts? Allt har väl känts någonting, tänker jag. Ibland bra, ibland dåligt. Men alltid något. Så jag får nog passa på denna fråga.  

Hjulen på bussen dom går runt, runt, runt

Har haft min bil på verkstad för service och fixning av någonting-med-någon-fjäder som blev underkänt på besiktningen. Har därför åkt buss till och från jobbet. Skånetrafiken har hittat på ett nytt system. Tidigare fanns någon som hette Jojo-kort, som man laddade med pengar och åkte för, men nu ska ju allting vara så himla modernt och skötas i någon himla app. Jaja, det är ju inte lönt att streta emot tekniken, så jag installerade app, kopplade ihop den med mitt betalkort och höll på att svimma när jag såg att det nu kostade 50 kronor enkel resa att ta sig till och från stan. Alltså 100 spänn tur och retur. Minns inte exakt vad det kostade med Jojo-kortet, men det var åtskilligt billigare och plötsligt förstod jag de senaste veckornas ramaskrin i insändarspalterna angående de nya priserna på kollektivtrafik.

Men! Det kostade lika mycket att köpa en 24-timmarsbiljett och då kunde man åka hur mycket som helst inom en och samma zon för samma pris. Kände nästan för att ta tjänstledigt och okynnesåka buss i ett dygn för att riktigt få valuta för pengarna, men det lät sig inte göras. Så igår morse tog jag bussen från verkstan till jobbet och sedan bussen hem, och i morse tog jag bussen till verkstan för att hämta bilen och då kostade det inget extra eftersom det var inom 24 timmar (hade 16 minuter tillgodo).
Och eftersom det kostade 8745 bistra kronor att hämta ut bilen så kändes det fint att åtminstone ha sparat en femtiolapp. Och att man redan har köpt de flesta av julklapparna. JODÅSÅATT.

onsdag 4 december 2019

Till stallet istället, v 49 2019, pt1

I måndags var det hoppning och det var nästan så att jag suckade Men vi hoppar ju JÄMT, för så kändes det. Hade velat ha ett rejält dressyrpass istället, men nädå, det ska hoppas på längden och tvären. Men aja. Det gick rätt bra, hade Pojken och vi skulle hoppa bana. Det brukar ju vara ett öde värre än döden eftersom Pojken gärna hoppar (om det inte är för högt), men bara ett hinder i taget. Sen är han liksom klar, tycker han, och när man är klar så får man ju vila, tycker han också. Så vi har jobbat rätt mycket med det där att hålla igång galoppen efter hindret, för det är ju också så att jag drar en lättnadens suck inombords efter varje avklarat hinder där jag och Pojken landar på ungefär samma ställe, vilket gör att jag omedvetet släpper på drivning och styrning och tanken på att det kommer fler hinder.
Övningen började med att vi skulle hoppa enstaka hinder och sedan lägga 10-metersvolter. 10-metersvolterna gick riktigt bra, även i fel galopp. Pojken har en ganska fyrtaktig galopp och jag tycker det är svinsvårt att känna vilken galopp det är när han går på rakt spår, vilket då innebär att jag i vänster varv rider volten i fel galopp, vilket är jätteobekvämt. Men bara det att kunna galoppera och göra en 10-metersvolt utan att det blir slängtrav är ju ett stort steg framåt.

Sen hoppade vi bana på cirka 6 språng och det gick så himla bra! Nu var hinderhöjden kanske 50 cm, så det var ju inte som att Henrik Ankarcrona stod och viftade med wild cards till OS, men Pojken kändes så himla pigg och framåt (för att vara han) och jag kunde faktiskt till och med fokusera, titta efter nästa hinder och hålla ihop det hela. Kände mig H-E-L-N-Ö-J-D.

Bloggutmaning 4 december: En gång 2019 som kändes.

En gång 2019 som kändes var nog hela den här sjuka, SJUKA historien med Narcissus. Det kändes, kan man ju säga. Såhär med facit i hand så skulle jag såklart ha varit mycket mer Saga Norén-fyrkantig redan när magkänslan från början sa ifrån att det här inte var en riktigt normal person. Men man vill ju ändå att folk ska få vara som dom är och framför allt vill så man ju inte vara en management-by-fear-personlighet som pekar med hela handen och ryter och domderar (även om det var exakt vad Narcissus förtjänade). Framför allt var det väl det att den här förändringen liksom kom smygande som var jobbig. Att man aldrig riktigt visste vilken väg saker och ting skulle ta, ibland gick allting hur smidigt som helst och ibland så var det som att försöka dra ut en kärvande byrålåda med ena armen bakbunden. Brr. Så vidrig del av 2019 som jag tack och lov numera nästan har förträngt. Ska ALDRIG MER ignorera några psykopatvarningsklockor när det handlar om människor som man måste ha att göra med.  

tisdag 3 december 2019

Bloggutmaning 3 december: Det här var 2010!

2010, det var ju längesen. Herregud, nästan 10 år sedan. Utan att tjuvkika så minns jag tre saker rätt så tydligt:

1. Vi köpte vårt hus (själva köpet genomfördes i december och vi flyttade väl åtminstone delvis in då också eftersom huset stod tomt, men ingen av oss hade sålt våra gamla bostäder så det där med "flyttdatum" var lite svävande eftersom det var lite som skulle fixas i huset också). Huset hade en gammal trippelpanna, men bara elbiten funkade. Vi frös som hundar och fick en elräkning på närmare 6000 spänn för de första fjorton dagarna trots att vi verkligen snålvärmt. GULP. Vi panikköpte en pelletsbrännare som var ett måndagsexemplar och stannade hela tiden. Det var inte jättekul.
2. Vi gifte oss. Nu hade vi ju inget stort sagobröllop, utan det var två minuter i rådhuset på skärtorsdagen med två kommunanställda slavar som vittnen, inga gäster. Sen åkte vi till en plantskola och köpte ett äppelträd som vi planterade i trädgården och därefter åt vi en tafflig trerätters "festmeny" på den lokala pizzerian längre ner på gatan. Fick en flisa strimlad vitkål i glassen, men vad annat är att vänta när man betalar typ 109 kronor?
3. Vi köpte Remus, tax med rätt att döda. Vi åkte och tittade på valpar, han kravlade fram, kröp upp i mitt knä och somnade där. Kan ens hjärta göra annat än smälta till en liten blöt pöl då? Nä, jag menar väl det.

Vad hände mer 2010? Det var den vintern när det bara snöade och snöade och snöade ännu mer, och när man trodde att nu kunde det väl  ändå inte komma mer snö så drog ett nytt snöoväder in. Var rätt stor kontrast mot att ha bott i lägenhet 800 meter från jobbet och att ha en megalång uppfart att skotta samt kasa omkring i vintertrafiken för att ta sig till och från jobbet. Fy fan vad jobbigt det var. Och vad kallt det var! Minns hur jag kollade på en sån där stor digital utomhustermometer jag kör förbi på väg till jobbet och kände ren och skär LYCKA när det en dag stod 0 på den istället för en massa minus som det gjorde i vad som kändes som ett halvår, men det var väl förvisso bara i januari och en bit in i februari eller nåt.

Ja, det var väl i stort sett allt jag minns från 2010 utan att kika i minnet (=bloggarkivet), men då kan man ju lika gärna klicka där direkt, det blir ju ingen utmaning att tala om.