Headhunting high and low

För cirkus ett par månader sedan fick jag ett meddelande på Linkedin från nån som ville komma i kontakt med mig angående en "spännande rekrytering" och kunde jag kontakta henne? Även om jag på goda grunder antog att det där var nåt slags massutskick så blev jag ändå lite nyfiken, men hade så himla mycket annat om mig och kring mig då jag kontaktade henne inte och sedan föll alltihop i glömska rätt så omgående för jag hänger inte direkt på Linkedin stup i kvarten om man säger så. 

Sen fick jag nåt missat samtal på jobbtelefonen och när jag kollade upp numret så gick det till nåt företag som jag tolkade som "försäljare av något slag" och så angelägen att lyssna på deras svada är jag inte att jag självmant ringer upp. Hehe. Sedan har detta nummer återkommit under "missade samtal" med en viss regelbundenhet, men det är inget jag har brytt mig om. Är kanske Sveriges sämsta medarbetare när det kommer till att bära omkring på jobbtelefonen, den blir liksom alltid liggande på skrivbordet och sitter jag vid det - vilket jag ju förvisso för det mesta gör när jag är på jobbet - så svarar jag såklart, men jag tar aldrig med den när jag går på lunch eller går hem för dagen och det där med att ha missade samtal är inget jag hetsar upp mig över. Tycker det här med att vara ständigt nåbar har tagit helt orimliga proportioner. Är det någon jag vet vem det är så ringer jag tillbaka, om inte så får väl folk höra av sig igen. Eller skicka ett mail. Helst skicka ett mail. Maila mig alla dagar i veckan tack. 

Hur som helst, i fredags morse hade jag missat samtal men dessutom ett meddelande i röstbrevlådan där den här personen från Linkedin bad mig ringa angående den här "spännande rekryteringen" och jag bara whaaat? för det där hade jag glömt. Ringde upp och då hade dom sett min profil och tyckte jag var som klippt och skuren för en roll som laboratoriechef på ett ackrediterat laboratorium på ett större (cirka 500 anställda) företag, personalansvar för 25 personer och gissningsvis också en rätt så mycket fetare lön än vad jag har idag. 

Är jag intresserad? NJAAA? Har det inte på något sätt dåligt här och nu, tvärtom. Lönen kunde väl såklart vara högre, men det tycker man väl jämt. Men jag har en bra chef, för det mesta rätt så roliga arbetsuppgifter, såklart mycket ansvar men också mycket frihet. Jag har övervägande bra kollegor, vi är många som jobbat ihop i många år. Jag får ha arbetstider som passar mig, vilket är viktigt för mig som tror jag skulle dö en bit själsligen om jag var tvungen att jobba åtta till fem. Här är inte så snobbigt, jag tror också jag skulle dö ytterligare en bit själsligen om jag skulle vara tvungen att klä upp mig för att vara på jobbet. Häromveckan när jag skulle ha anställningsintervjuer, då tog jag faktiskt på mig ett par byxor som INTE var  såkallade narkotikajeans, men det var nog första gången i år som jag INTE kommit till jobbet i snäppet-ovanför-baglady-outfit, annars är det väl där man kan placera mig i någon slags skala på klädstil. Inte för att jag tror skillnaden var så stor ändå, hehe. Är fan för gammal för att trycka in mig i obekväma kläder bara för att. 

Samtidigt kan jag inte låta bli att ändå bli lite nyfiken. Jag är 53 år och har varit anställd på mitt nuvarande företag sedan 2001. Ska man någon gång mer i detta arbetsliv göra någonting annat så är det väl hög tid nu, för jag misstänker att vid 55+ så är man inte så djävla het på arbetsmarknaden längre. Om kanske 15 år ska jag gå i pension (GULP!? hur fan gick detta till!?) och det hade ju inte varit dumt att ha en fet(are) lön de sista åren? 

Fast det mesta som talar MOT är att detta företag ligger sex mil från mitt nuvarande, åt fel håll dårå. Det tar mig i nuläget cirka 25 minuter att ta mig till jobbet och det kan jag tycka är på gränsen till ovärt, men med detta jobb skulle jag få nästan en timmes restid enkel väg, och där kände jag väl att gränsen för mitt intresse swischade förbi. Två timmar per dag i bil, säkert mer om man ska ha åttatillfem som arbetstid och måste sitta i bilköer som ett djävla hjon. Nu väger jag inte ens in miljöaspekten, utan tänker helt egoistiskt bara på att det är ett sånt enormt slös med MIN tid, alltså den som tillhör min fria ande. Restid är så värdelöst och den tiden får man ju liksom aldrig tillbaka. Och det "man kan ju lyssna på ljudböcker under tiden" som folk brukar anföra som något positivt är något som väger väldigt lätt i alla fall i min vågskål. 

Såatteh. Tror det blir ett vänligt tack-men-nej-tack här. 

Till stallet istället, v 47 2021

I fredags berättade Karin för mig att en annan instruktör hade ridit Köttbullen ett par dagar tidigare, och det var ju bra, tänkte jag. För det är inte jättekul att ALLTID vara den som tar striden så att säga, och framför allt finns det väl dom som är betydligt bättre lämpade för det än vad jag är. Men Köttbullen är ju Köttbullen och jag kände redan när jag tog tyglarna att idag blir det fajt. Och det blev det också. Vänstervarvet gick fint, men den berömda högersidan var ett berg av trilskhet att bestiga. Gissar att hon hade typ träningsvärk, för om min ridning nog är lite småjobbig för henne ibland så är det här med att bli tillriden av en instruktör nog inte att betrakta som en direkt sinekur. Vi red en övning i trav där vi skulle lägga en tiometersvolt i varje hörn och i varje tiometersvolt göra en övergång till skritt. Gick som sagt VÄLDIGT bra i vänstervarvet men i högervarvet ville hon bara slänga upp huvudet, trycka sig mot väggen och inte samarbeta. Fick korrigera henne med spö på vänsterbogen för att ens få henne ut från väggen, sen fick jag rida med fjäderlätt högerhand och liksom symboliskt tassa på tå för att inte provocera fram ett nytt världskrig. Blev rätt så bra till slut, men sådär jättekul är det ju inte med dessa konflikter. Men ja, det är väl bara att kriga vidare. Jag gillar ju ändå att rida henne, och man måste beakta att det ändå har skett ett och annat framsteg sedan jag red henne första gången.  Bloggarkivet är bra att ha, för jag hade inte på rak hand kunnat säga hur längesen det var, men två år sedan nu i dagarna faktiskt. TVÅ ÅR! Det känns lite både och. Hennes ridbarhet har ökat med cirka tusen procent, det är ju positivt, men samtidigt  lite tradigt att vi fortfarande har dom här diskussionerna kring ditt och datt emellanåt. Fattar ju att eftersom hon går mycket barn- och funkislektioner så kommer hon ju undan med både det ena och det andra, och att jag rider henne två gånger i veckan är kanske inte precis en droppe i havet, men utvecklingskurvan blir ju rätt flack om man säger så. 

AJA. Ny vecka, nya möjligheter, nu tar vi nya tag. 

Politik med mera

Hatar inrikespolitik så som den har varit de senaste åren, men nu är det ju knappt att man hänger med i svängarna längre? Eller det var det kanske längesen man gjorde i och för sig. Men som igår då: först får vi en kvinnlig statsminister, visserligen bara 100 år efter att kvinnlig rösträtt infördes men ändå. Men 7 timmar senare så avgår Magdalena, eller blir entledigad, eller begär att bli det eller vad fan det nu var som hände? som jag förstod det på grund av att Annie Lööf tyckte att regeringens budget var för mycket vänster, och då fick borgarbudgeten istället majoritet men då fick Miljöpartiet nog och satte ner foten och skulle inte vara med, så nu ska det tydligen bli en ny statsministeromröstning dårå. Och det hade väl inte varit något konstigt med det, det konstiga är att både Centern och Miljöpartiet säger att då ska de rösta på Magdalena, så jag fattar inte vad det är som kommer att förändras? Eller är  själva grejen den att ingenting kommer att förändras? Brrr. Så djävla invecklat, eller så är det kanske jag som är ovanligt trög. 

I alla fall. Snart är november över. Häromdagen satte jag upp alla adventsljusstakarna trots att det inte är första advent förrän på söndag, men så petig kan man ju inte vara och är det någon gång någon tid på året man behöver allt extraljus och extra myskänslor som man kan få så är det väl nu? Samt i januari och februari, årets två tråkigaste månader. Har lagt in om ledighet från 20 december och fram till trettonhelgen, det blir tre fina veckor i ett svep om inget skiter sig villsäga. Tre veckor kvar till dessa tre heliga veckor. Nu är det bara att harva på.

Min man ska på något glöggmingel med sitt jobb imorgon, så då blir det egentid för moi. Ser fram mot det även om jag mest sannolikt bara kommer att sitta i soffan och halvsova för det är ju det man gör på fredagskvällarna nuförtiden. Får inte se premiären av På Spåret eftersom vi ska se den tillsammans, så jag får väl ta någon av mina serier som jag följer just nu: The Squid Game eller Knutby, som väl är vad jag tittar på förutom Bonusfamiljen såklart. Eller oj, jag glömde visst Vigil - död man ombord. Ja, det är hur som helst inte läge för nattsudd för jag ska upp tidigt och iväg och hålla kurs både lördag och söndag och NOTE TO SELF: detta är ett för djävla dumt upplägg när man jobbar måndag till fredag. Har gjort en åtminstone på pappret bättre planering till nästa termin, men jag vet att det brukar sluta med att jag får feeling och tycker att det nog går att pressa in både det ena och det andra i det där på pappret perfekta luftiga schemat och så slutar det, kanske inte direkt i kaos, men med att man knappt har en ledig stund. Som man ju gillar! Fast jag gillar ju även att hålla kurser, det är mest innan jag ska iväg som jag stånkar och stönar. Väl på plats är det nästan alltid väldigt kul. 

Ja, nä men det var väl "allt för nu" (sic!) som det brukar heta på radiosporten.

För barnets bästa

Har läst För barnets bästa av Anna Welin, den handlar om detta:

En drabbande roman om en liten flicka och de vuxna i hennes närhet. Saga är bara sex månader gammal när hon omhändertas av socialtjänsten. En granne hittar henne i en barnvagn under en balkong, övergiven och undernärd.

Bara några våningar ovanför försöker hennes mamma begå självmord. Sagas föräldrar är nätt och jämnt vuxna och har redan upplevt mer våld än de flesta gör under en livstid. De är absolut inte rustade för att ta hand om ett litet barn.

Socialarbetaren Rita får fallet på sitt bord. Trots att hon sett många svåra ärenden påverkar den lilla flickans öde henne djupt. Hon lyckas placera Saga i ett familjehem som genast tar henne till sig. För första gången får den lilla flickan uppleva trygghet.

Månaderna går. Sagas mamma har överlevt självmordsförsöket, och föräldrarna är inte säkra på att de vill ge upp sin dotter. Det är starten på en smärtsam process där inget är svart eller vitt.

Jag tycker den här boken var lite både och. Intressant, men bitvis lite styltig dialog där tanken säkert var att vissa saker skulle förklaras i samtal mellan karaktärerna, men, njaa. Kanske också lite på gränsen till för detaljerad ibland, man behöver ju inte ha varenda kaka i varenda fika preciserad, men annars på det stora hela bra. Berörande och tänkvärd. Den får fyra socialbidrag av fem möjliga. 

Helgen som svischade förbi för att aldrig mer komma åter

I lördags var jag ju och tävlade med tokiga Tage. Träffade en träningskompis där som har en svinduktig border collie, eller båda är ju såklart svinduktiga, och hon var som ett asplöv medan jag såsade omkring  med en vilopuls på cirka ett slag per minut. Eftersom jag inte hade tränat mer än lite apporteringslek dagarna innan tävlingen så hade jag extremt låga förväntningar och nervositeten var därefter, medan min bc-kompis tränar mycket och extremt målinriktat, står därför nästan alltid på prispallen men förväntningarna blir ju desto högre. 

Jamen det gick i alla fall bra. Tok-Tage knasade till det lite här och lite där, mest i apporteringen. Momentet börjar när tävlingsledaren räcker över apportbocken, och då tog Tage tillfället i akt att hälsa ordentligt på tävlingsledaren och inte lyssna sådär jättemycket på mig. MEN: han plockade upp apporten och kom med den, sedan både tuggade han och släppte det i förtid, men jag lyckades fiska upp det utan att röra fötterna så vi fick en väldigt snäll femma. I fjärrdirigeringen tjuvade han vid uppsättandet, men övriga moment hade vi bra poäng på så det räckte till uppflyttning, och det trodde jag ALDRIG. 

Vi var 21 startande i klassen och jag hade räknat med att det skulle ta omkring två och en halv timme för startklassprogrammet är verkligen inte långt, men det här var seeegt. Jag startade som nummer 3 och sen hann jag gå och lämna Tage i bilen, gå en sväng med Laban, äta en hamburgare och sitta och snacka skit i kafeterian en god stund innan det var dags att gå ut och heja på en klubbkompis som hade nummer 15, och då fick vi ändå vänta en stund till innan det var hans tur. Tyckte ändå det var ett bra upplägg utan speciellt många transportsträckor på planen, men tävlingsledaren var otroligt långsam och domaren skulle också säga några uppmuntrande ord till var och en efteråt (vilket såklart var jättebra). Aja, men har det gått bra så gör det ju inte så mycket, då glider man omkring i en aura av nöjdhet. Länge såg det ut som att jag dessutom skulle hamna på prispallen, jag låg trea ända fram till någon av de sista ekipagen som kom och puttade ner mig till en fjärdeplats. Fast sedan hade de ingen prispallsceremoni så då spelade det ju mindre roll, hehe. PS: Det gick också bra för min kompis med bc:n, hon vann sin klass. 

Körde sedan hem med min bil med tveksam belysning. Denna klass som startade klockan ett hade alltså pågått till efter mörkrets inbrott, vilket jag inte räknat med för då hade jag tagit min mans bil istället. Kan säga så här: det är INTE kul att åka bil i mörker när man bara har ett halvljus och ett helljus till sitt förfogande. Körde hem på småvägar för att slippa trafik och kunna ha helljuset på större delen av tiden, vilket tog evigheter för jag visste inte riktigt var jag var. Nu får jag nog bita i det sura äpplet och ringa verkstan. OBS: Alla dom där miljoner säkringarna jag köpte på Biltema var såklart FEL-FEL-FEL. Min man förbarmade sig och åkte och lämnade tillbaks dom och köpte sedan såna som var rätt på Mekonomen. Tyvärr visade det sig att alla säkringar var hela, så lösningen på problemet är nu out of reach för en vanlig dödlig. 

Igår hade jag en VILODAG. Åh vad det var härligt. På agendan stod bara: promenad med hundarna, gräva upp dahliaknölarna, bära in ved. Det stökade jag undan innan klockan elva på förmiddagen och sedan låg jag i soffan och löste korsord, läste, kollade på serier,  powernappade och hade det allmänt GÖTT resten av dagen. Mer sånt till folket, eller åtminstone till mig. 

Till stallet istället, v 46 2021, pt 2

I fredags satte Karin fart på oss redan från början, och det var nyttigt. I alla fall jag är rätt slapp med vad som händer när man skrittar fram, man kanske snackar med någon om vad som hänt sen sist eller sitter och tänker på annat, men nu djävlar skulle hästarna fram-fram-fram från första skrittsteget. Och på Köttbullen gjorde det stor effekt, TROR JAG alltså för med henne vet man aldrig. Man kan testa något som funkar skitbra ena gången och nästa gång inte alls. Vi hade i alla fall en riktigt bra lektion på temat skänkelvikning, inte för att dom gick så himla bra förstås, men hon var bra framme och i bra form och faktiskt blev det i alla fall någon form av sidvärtsrörelse för vänster skänkel. Höger är precis lika omöjligt nu som tidigare, men Karin sa att man får renodla det med framdelsvändningar.  

Note to self nu då: att INTE låta henne gå och såsa på framskrittningen utan ställa lite krav direkt. Det där är ju sen gammalt, men det är tydligen väldigt lätt att tappa.  

Idag är det hoppning och den ska jag faktiskt hoppa över. Inte på grund av hoppningen i sig utan för mina DJÄVLA knän som tydligen inte är kompatibla med fältsits just nu. Min digitala sjukgymnast förlåt fysioterapeut säger att ju mer man jobbar med sin rehab desto bättre blir kroppen på att ta hand om överskottsledvätskan, så det är väl bara att hoppas att han har rätt. Men varje gång vi har haft hoppning eller markarbete nu i höst så har jag fått betala med extra svullna knän och då blir rehaben också så djävla jobbig eftersom den går ut på att man ska böja och belasta och det är inte det lättaste när knäna är som handbollar. Artros, I hate you. 

Apport schapport

Då och då kommer jag på att jag ska tävla med Tage i helgen. I morgon! Gulp. Fast ändå inte. Vill inbilla mig att jag har fått en rätt avslappnad attityd till (viss typ av) tävlingar på äldre dagar, det är liksom inte hela världen om det skulle gå åt skogen. Har dessutom tränat så otroligt lite, så resultatet lär ju bli därefter men det får gå som det går och så är det inte mer med det. Har liksom inte tid att träna, utan jag får träna när jag tävlar.  Hehe. 

Vi har dock lekt lite med apporteringen nu i veckan. Inomhus. Tage tycker det är kul att springa och hämta grejer, men har ett tveksamt gripande och ett förfärligt dåligt hållande, tycker inte om den biten utan jonglerar omkring med den stackars apportbocken i munnen som om den brändes istället för att hålla med det fasta och stadiga grepp som är önskvärt. Dessutom är ju apporteringen i startklass mer som en inkallning där hunden förväntas plocka upp en apportbock på vägen, istället för att man slänger iväg apportbocken och låter hunden hämta. I Tages fall blir "apporteringen" ungefär 50 % av gångerna en inkallning och föremålet ligger där det ligger. Aja, man kan ju inte vara bäst på allt. 

Häromdagen tänkte jag att jag skulle köpa en ny apportbock för den gamla är lite väl tuggad på och det står i reglerna att om man använder egen apportbock får den inte vara söndertuggad. Definitionen av "söndertuggad" är upp till domaren och nu ska jag tävla för vad som mycket väl kan vara norra Europas strängaste domare, så då vill man ju inte stå där och så att säga få sin apportbock diskvalificerad. Åkte till Dogman, som nyligen har köpt upp den lokala djuraffären, rotade runt på deras hyllor, hittade inget. WTF.  Frågade en personal, hon stod som ett frågetecken. Man tycker ju att en som jobbar på DOGMAN ska känna till ordet "apportbock" men det ingick tydligen inte i internutbildningen. Hon fick fråga en annan, som pekade mot en hylla längst ner mot golvet i ett hörn och där låg det några apportbockar slängda lite slarvigt. Fanns ingen i den storleken jag ville ha, så jag fick ta vad som fanns och så att säga gilla läget. Men den här är för grov. Har man en hund som inte gillar att hålla apportbocken så underlättar det inte om hunden måste gapa maximalt för att göra det, inbillar jag mig åtminstone. Detta är tydligen min vecka att inte lyckas i affärer, är det konstigt att man hatar konsumtionssamhället? <-- långsökt

Ska beställa på nätet nu, inte för att jag hinner få dom till imorgon men det kommer väl fler tävlingar och någon gång kanske jag också börjar träna apportering lite mer systematiskt än veckan innan tävlingen. Hehe. Hehe. Hehe.