måndag 10 december 2018

Till stallet istället, v49, pt 3

Ja, men jag unnade ju mig själv en turridning på islandshäst. Det finns ett ställe inte så långt härifrån och jag/vi brukar åka dit en eller två gånger per år, men 2018 har ju inte riktigt levererat på den punkten. I våras hade jag inte tid och i somras när det var så infernaliskt varmt så var i alla fall inte jag speciellt sugen (plus att jag ju hade den halta Bulldozern att ta hand om) och hösten rann bara iväg utan att ett enda töltsteg togs i min närvaro. Bestämde mig därför att ge mig själv detta i namnsdagspresent. Brukar i och för sig inte fira namnsdagar, men nu föll det sig så att det skulle vara turridning på självaste Annadagen och därmed var saken avgjord. Började lite halvhjärtat att höra mig för om någon var intresserad av att hänga med, men efter första "jag kollar och återkommer" utan att personen ifråga återkom så gav jag upp.

Jag har som sagt varit och ridit på detta ställe flera gånger, men aldrig ensam. Nu var jag ju inte ensam som i helt mol allena, utan vi var en grupp där alla kände varandra utom jag. Det verkade dessutom som att alla brukade vara där och rida jätteofta, för de visste precis allt om alla hästarna. Och människorna. Jag har tidigare, beroende på sällskap, ridit turer både för nybörjare och för mer rutinerade ryttare och det här skulle vara för rutinerade, men nu kändes det som att man steg ytterligare ett snäpp, till islandshästrutinerade. Där har jag ju inte mycket att hämta kan jag ju säga, men det var väl bara att haka på. Fick en häst som jag ridit flera gånger innan och gillat, så det kändes ändå bra. Och sen bar det iväg över stock och sten med både fart och fläkt och det var jättehärligt. Fick väl inte till tölten jättebra men det blev bättre med tiden. Låtsades som det regnade när de andra pratade om ryggverksamhet och olika grader av renhet i tölten. Ja, man behövde för övrigt inte låtsas som att det regnade för det gjorde det ändå, men det var ändå härligt. Hellre en ridtur i ösregn än en i ett moln av mygg, knott och bromsar om ni frågar mig.

Ja, så där gör jag när jag unnar mig.

  

Till stallet istället, v 49, pt2

I fredags skulle jag rida igen en missad lektion. Förr fick man rida igen i snudd på vilken grupp som helst bara det fanns plats, men så är det inte längre p g a att det blir rörigt i grupperna när det kommer nya människor hela tiden, plus att jag misstänker att det också blir en massa administrativt pill med det systemet. Så det ersattes med särskilda igenridningstimmar där det finns en pärm med en lista med hästnamn datum och så skriver man sitt namn vid den häst man vill ridas namn och sen åker man till stallet klockan 19.30 en fredagskväll och rider igen. Vi var inte mer än 4 stycken fastän listan hade varit fulltecknad. Igenridningarna går till så att man rider självständigt, i höger varv i ena halvan av ridhuset och vänster varv i andra halvan, och så finns det en ridlärare som säger vad det ska vara för gångart och i övrigt sköter man sig själv. Passade mig FANTASTISKT bra för jag red Pojken (såklart) och då kunde vi jobba med övergångar som han behöver. Sedan var han minsann så lyhörd och fin att han gjorde jättefina galoppfattningar OCH, hör och  häpna, VI KUNDE GALOPPERA PÅ VOLT I HÖGER VARV. Visserligen fick jag peta lite varnande med spöet på ytterbogen och ha ytterskänkeln som ett skruvstäd på den öppna delen, men det gick. Yiiihaaaa. Hoppas det inte var en engångsföreteelse.
Var så HIMLA nöjd att jag åkte hem, duschade, tog ett glas vin, blev trött och somnade i soffan. Ja, men det var ju ändå fredagskväll. Dumt att bryta såna vanor ju.

söndag 9 december 2018

Saknad, förmodad död

Har läst Saknad, förmodad död av Susie Steiner, en bok som är "utsedd till en av årets tio bästa deckare av The Wall Street Journal", enligt omslaget.

Handlingen är den här: Manon Bradshaw är 39 år gammal, och även om hon är en respekterad medlem av poliskåren och älskar sitt jobb önskar hon sig ett helt annat privatliv. Manon är singel, längtar efter barn, och stämpeln desperat medelålders kvinna närmar sig. En sen kväll, efter ännu en katastrofal nätdejt, sätter hon som vanligt på polisradion för att låta dess bakgrundsljud vagga henne till sömns och hör ett meddelande som får henne att omedelbart bege sig till en förbryllande brottsplats. Edith Hind student vid Cambridge och den vackra dottern till den kungliga familjens läkare har varit försvunnen i nära tjugofyra timmar. I hennes hem finns få ledtrådar: några blodstänk i köket, hennes telefon och nycklar som lämnats kvar, och den öppna ytterdörren utan tecken på åverkan. Manon förstår att fallet kommer att bli stort och att varje sekund är avgörande för om Edith kommer att hittas levande eller inte. Allteftersom sökandet utvidgas och trycket från media ökar, kommer fler av Ediths hemligheter fram: hennes krångliga kärleksliv, och hennes underliga beteende före försvinnandet.
Utan tydliga ledtrådar tvingas Manon använda sin skicklighet och intuition för att lösa fallet, och det hon upptäcker får chockerande konsekvenser, både för Ediths familj och för Manon själv. 

Jag tyckte att boken var okej, men inte heller mer än så. Berättelsen saknade liksom driv och själva storyn och polisarbetet kändes rätt ospännande, liksom upplösningen. Gillade dock karaktärs- och miljöskildringarna, men betyget blir bara tre små portioner fish and chips av fem möjliga.

fredag 7 december 2018

Frysta ägg

Om jag hade varit en INFLUENCER så hade jag väl börjat detta inlägg med att "ni är många som undrar över hur jag fryser in ägg", i det här fallet är många = 2, men jag tänker att om det är mer än en som frågar så kanske det ändå är så att det finns fler som undrar men som inte ställer frågan. Ja, I ALLA FALL. Man kan frysa in ägg. Dock inte med skalet på, för då spricker de eftersom innehållet expanderar i fryst tillstånd. Eller ja, vill man HA spräckta ägg så kan man såklart lägga dom i frysen precis som de är, men det är alltså inte direkt att rekommendera om ni frågar mig.

Jag gör på två olika sätt, beroende på vad jag tänker mig för användningsområde. Tänker jag omelett eller pannkakor så knäcker jag 8-10 (antalet är såklart valfritt) ägg i en plastlåda (typ matlåda), vispar om lite lätt med en gaffel och så in med den i frysen. När den sedan är genomfryst så spolar jag lådan under varmt vatten, trycker loss äggblocket och lägger det i en plastpåse istället (det sistnämnda är enbart för att spara plats i frysen). Sedan är det bara att tina upp och använda som vanligt.

Nackdelen med detta är att man kanske inte alltid vill ha 8- 10 ägg? Man kanske vill göra en sockerkaka på 3 ägg? Därför fryser jag även in en del ägg styckvis för detta ändamål. Använder engångsmuggar och knäcker ett ägg i varje, ställer på en bricka och sedan skjuts in i frysen.


Like this! Ser nästan ut som spännande exotiska drinkar på ett
cocktailparty...eller kanske inte.

Sedan, när de är frysta och/eller man tröttnat på att ha en bricka med ägg stående så kan man spola muggarna en kort stund under varmt vatten, trycka ut äggen och lägga dom i en plastpåse eller något annat istället för att spara plats i frysen. Det kan väl inte bara vara jag som har konstant ont om plats i frysen?

Har ingen aning om hur länge äggen håller sig i fryst tillstånd, men jag tänker "länge". Härförleden åt jag en fryst (fast tillagad förstås) lax med bäst-före-datum 2014 någonting och den smakade prima, och då är lax ju ändå fet fisk som enligt somliga inte ska förvaras i mer än 2-4 månader i frysen. Aja, det får ni bestämma själva.

onsdag 5 december 2018

En lovsång till hönshjärnorna

Annika önskade sig en uppdatering angående hönsen, och vem är jag att inte lyda såna önskemål blint? Tomten framstår plötsligt som en vek slacker i jämförelse med mig.

Alltså, alla borde ju skaffa höns! Eller okej, ALLA var kanske att ta i, men alla som gillar djur och som har tillgång till trädgård. Mer lättskötta och trevliga djur får man faktiskt leta efter. Eller i alla fall är våra det. Är med i någon hönsgrupp på Facebook och om man bildar sin uppfattning enbart på informationen där så kan man lätt tro att livet som hönsägare inte består av något annat än sjukdomar, ohyra, rovdjursangrepp, höns som vägrar sova på sittpinne, lägga ägg i reden, tuppar som attackerar småbarn, problem med fukt och mögel i hönshuset och liknande ELÄNDE, men det får man väl ta med en nypa salt.

Rent generellt är temat i hönsgrupperna nu "varför värper inte mina höns?" och sen kommer det tips om ökad belysning och värpfoder. Jag får inte riktigt ihop det där, för min del vill jag ju att hönsen ska få leva ett så naturligt liv som möjligt, då ingår en viloperiod under den mörka årstiden och under den får man inga ägg. Eller i alla fall inte så många, vi får just nu kanske ett ägg varannan dag eller så, men eftersom jag har frusit in massor av ägg från den tiden då vi fick 40 ägg i veckan så sitter vi verkligen inte i sjön när det kommer till att vara självförsörjande i det avseendet. Ska man börja mixtra med konstgjord belysning och ge särskild mat för att maxa äggproduktionen så kan man ju lika gärna köpa sina ägg på Konsum, anser jag. Så nä, jag reviderar mitt tidigare uttalande. Alla borde inte alls skaffa höns, det borde krävas någon form av intelligenstest också.
  
I alla fall: Våra blommehöns (Mette-Marit, Christine Perfect, Jeanette, Michelle Obama, Magnhild och Brienne) är så himla trevliga! De lever i frid och harmoni med varandra och universum. Avsaknaden av tuppen Lars märks inte alls. Det är ju inte en så stor flock så eventuellt har de inget behov av en ledare eller hierarki. Eller, det är väl sannolikt att det finns något system, men det är ingenting som jag har lagt märke till. Det är ingen som tar för sig mer än någon annan och ingen som verkar utanför eller mobbad. Nu råder det ju inte brist på vare sig utrymme eller mat och därför uppstår inte heller någon direkta konkurrens om någonting, och det är ju i såna situationer som det visar sig vem som har mest och minst att säga till om.

De är inte direkt handtama, men himla nyfikna och sociala. Så fort man närmar sig hönsgården eller går in i den så kommer de kutande för att se vad som är på gång. Sen går de omkring och krafsar lite uppfordrande, för oftast kommer man ju med något gott. Om det inte finns några matrester eller ogräs så brukar jag slänga ut typ viltfågelfröblandning eller något annat de kan gå och plocka med, vilket är OTROLIGT UPPSKATTAT.

Hönsgården just nu är en sorglig historia, inte ett grönt strå och det tror jag aldrig någonsin det kommer att bli mera eftersom det här gänget är ute i ur och skur i alla väder. Har sett bilder i ovan nämnda Facebookgrupp på höns som vägrar gå ut när det regnar eller snöar, men det gäller inte detta gänget. De flaxar ut så fort luckan öppnas på morgonen och sedan tillbringar de dygnets ljusa timmar med att picka och sprätta och plocka och dona (därav avsaknaden av växtlighet). När det börjar skymma så går de in i hönshuset, hoppar upp på sittpinnarna och sitter där tills det blir ljust igen.

Från vänster till höger: Mette-Marit, Brienne, Christine Perfect, Michelle Obama, Jeanette.
Tittar man riktigt noga så står Magnhild och trycker bakom Jeanette, men hennes nougatfärgade
fjädrar smälter väldigt bra ihop med jorden.


Huvudet på Christine Perfect, en suddig Michelle Obama och längre bak i bild:
kameleonten Magnhild.
Jättehönan Brienne.
 
Jeanette och bakdelen av Christine Perfect.
Mette-Marit med sin kungliga krona.
Från vänster till höger: Christine Perfect, Michelle Obama, Jeanette och så doldisen Magnhild.
Helvete vad det var svårt att få henne att fastna på bild. Får kanske göra ett eget blogginlägg om
bara henne?

tisdag 4 december 2018

Till stallet istället, v49, pt1

Igår trodde jag och alla andra i min ridgrupp att det skulle vara hoppning, men eftersom vi hade WE på grund av att vår ridlärare var sjuk förra veckan så var det visst inte förrän nästa gång. Så gårdagens övning var att galoppera över bommar på kvartslinjen och modifiera antalet galoppsprång. Har gjort den övningen med Pojken en gång tidigare och då var det mest bara "se till att han håller en rak linje". Pojkens galoppregister är inte så stort än, det är väldigt svårt att få honom att korta galoppen utan att han bryter av till trav, vilket gör att det är svinjobbigt att galoppera tillsammans med nio andra eftersom det blir mycket slängtrav för min del. Men igår på framridningen kunde vi plötsligt galoppera varv efter varv i ridhuset utan avbrott. Nu berodde det inte så mycket på skicklighet och utveckling som att uppvärmningen i galopp var att galoppera runt fyrkantsspåret och de som ville fick lägga volter vid A och C. Då lade jag inga volter (det går ju ändå inte, hahaha) utan passade på att utnyttja det utrymme som blev och bara hålla igång galoppen. Och efter det kändes Pojken JÄTTEFIN. Pigg, vaken, lyhörd och alert som tusan. Man märkte även att han tyckte det var roligt med galoppbommarna. Fattningarna blev distinkta och jättefina I BÅDA VARVEN, och, håll i er nu, jag kunde korta galoppen och rida på åtta jämna galoppsprång på en distans där han tidigare gått på sex. Åh vad roligt det var och åh vad nöjd jag var. Kändes som att om Sweden International Horse Show fortfarande hade pågått så hade jag hyrt ett släp på Statoil och åkt upp och varit med (ja, i fantasin alltså).
Så himla synd att det är hoppning nästa gång. Och så himla synd att vår jättebraiga ridlärare ska sluta, eller det var i och för sig bestämt redan från början att hon bara skulle ha oss den här terminen men för mig har det i alla fall varit ett riktigt lyft, tycker jag har utvecklats mycket och fattat en hel del saker som borde varit självklara men som tydligen inte varit det för mig. Hur det blir nästa termin är fortfarande oklart, eller åtminstone har inte vi fått veta något. Hoppas dock på att få tillbaks den ridläraren som vi hade förut, för hon är också superbra.

måndag 3 december 2018

Till stallet istället, v 48, pt 2

Var verkligen inte alls sugen på att åka och rida i fredags. Hade haft en rätt så rövig dag på jobbet (och då pratar vi inte enbart om bortforslandet av Tjoffsan) utan dagen fortskred i samma pissiga tecken. Efter jobbet gick jag en runda med hundarna och det blåste och regnade och jag frös p g a felklädd (det är tillräckligt omständligt att släpa med sig ridkläder, jag orkar inte ha med mig 100 andra ombyten till jobbet) och mest av allt hade jag lust att åka hem och lägga mig i soffan och S-U-R-A. Men man ångrar ju aldrig ett ridpass, däremot ångrar man ju alla gånger man INTE kan eller har möjlighet att rida. Så jag pallrade mig iväg och brände av ett svettigt pass med Pojken där vi jobbade med att öka och minska volterna i skritt och trav. Nyttigt och det gick rätt bra, han var fin i formen och kändes rätt lyhörd. Sen skulle vi galoppera i höger varv på en volt, det gick USELT för det gör det just nu, han bara skjuter ut bogen och vill springa rakt fram istället och jag var inte förberedd och hade spöet i fel hand. Var däremot väldigt nöjd med vänstergaloppen, den gick som en dans. Så känslan när jag åkte hem var ändå rätt så på topp.



YAY!