tisdag 16 oktober 2018

Till stallet istället, v42, pt1

Igår var det dressyr och jag fick äntligen ha Pojken igen. Känns som att det var evigheter sen jag red lektion på honom för de två senaste gångerna på drop in-ridningen har det ju varit ridning i skogen och förra måndagen fick jag ju rida Monstret istället och gången innan det var det väl hoppning, vilket gör att det känns som att det var längesen vi gjorde något "på riktigt" med Pojken. Men nu var det alltså dags, och det gick riktigt bra. Övningen var "bogen in" och just den gick väl inget vidare, hyfsat i skritt men i trav blev det mest KAOZ och det beror på att jag (tydligen) spänner mig och då blir de direktiv jag ger Pojken otydliga (saker hos mig själv att jobba med, pt 5434693). Delar av övningen var att rida 10-metersvolter i trav och det låter kanske enkelt, men eftersom Pojken har varit så himla vinglig så har det minsann inte låtit sig göras hur som helst. MEN igår gick det riktigt bra att både hålla igång traven och få volterna 10 meter i diameter och runda. Galoppfattningarna gick också bra, sen är det inte lätt att rida Pojken i galopp med nio andra ekipage på 20 x 60 meter. Hans galoppregister är inte så stort (än) och han orkar inte riktigt korta galoppen när han kommer för nära någon annan, utan då blir det slängtrav och KAOZ och så blir jag lite stressad och det hjälper ju inte upp situationen (saker hos mig själv att jobba med, pt 7844667). MEN det går bättre och bättre och han kämpar på så bra med allt och gör så gott han kan. Även om jag igår kunde känna supertydligt att han var riktigt trött på slutet så svarade han ändå fint på framåtdrivande hjälper, så det fanns ju så att säga bensin kvar i tanken även om svetten rann i floder på honom (han har satt en vinterpäls som inte är av denna världen och eftersom ridskolehästarna fortfarande går ute dygnet om så har det väl inte varit riktigt läge att klippa honom än, men nu är det väl bara en tidsfråga innan den där grizzlybjörnspälsen ryker). Och det känns ju bra med tanke på hans oförklarliga trötthet för några veckor sedan. "Med dig är han ju alltid pigg" sa min ridlärare och där satt jag med spaghettiben och kände att det sker ju inte av sig själv.  Fick också följande såkallat positiv feedback: "du har alltid så bra tajming med spöet, det kommer alltid i exakt rätt ögonblick". Så kan man inte säga något annat bra om mig som ryttare så är det att jag är en jävel på att använda spö. Hehe. Nä, jag fattar såklart vad hon menar, tajming är A och O och de små pet på bakdelen som jag åstadkommer är nog inget som ens Djurens Vänner skulle kunna haka upp sig på, plus att det faktiskt är mycket schysstare och ärligare att korrigera uteblivet svar på hjälpgivning med spö en gång jämfört med att sitta och sparka hästen i magen stup i kvarten. Men ändå. "Bra på att använda spöet" (det var alltså inte vad hon sa, men det är så jag kommer att återberätta det i livets lite mer bittra stunder).

måndag 15 oktober 2018

Till stallet istället, v41, pt2

I fredags var det uteritt och det var kanske den mest perfekta brittsommardagen EVER. Soldis, blå himmel, gula löv, 17 grader och vindstilla. Plus att den här gången utgjordes drop in-gänget av helt normala människor, dvs Rösterna dök inte upp och inte heller Prinsessan. Prinsessan är en donna som har hedrat oss med sin närvaro ett par gånger. Första gången kom hon typ fem minuter innan vi skulle börja. Man ska annars vara där en kvart innan, men det fattade kanske inte hon. Hon blev tillfrågad om hon hade ridit mycket innan, och det hade hon enligt sig själv. Det verkade dock inte som att hon någonsin hade sett en ryktborste eller sadlat en häst, för mer tafatt och LAM människa fick man leta efter. Men den svenska ridskolemodellen är ju ändå lite unik och det kan ju vara olika i olika kulturer och man kan ju kanske vara en stjärna på att rida även om man har andra som gör i ordning hästen åt en. Kanske, dock, för att rida är ju betydligt mer än att bara svinga sig upp i sadeln, det är ju en fråga om samspel.
Det visade sig dock att Prinsessan nog inte var att betrakta som mycket mer än en nybörjare, och missförstå mig inte nu för det är absolut inget fel i att vara det. Vad jag däremot inte riktigt fattar är folk som utmålar sig som "jättevana ryttare" och så är de inte det? Själv sänker man sig ju hellre och medger kanske på sin höjd att man har ridit "en del", håller definitivt inne med att man haft egen häst och tävlat lite, men är desto mer frikostig med information om sin ringrostighet och med åldern tilltagande mesighet för det finns väl inget pinsammare än att påstå att man är bra på något och så visar det sig att man är typ sämst? Men det är uppenbarligen inte alla som har problem med det. Aja, hon som har drop in-ridningen är jättebra på att anpassa lektionen så att det funkar för alla så det var inget problem med det.

En annan sak: hade det varit jag som hade kommit lite sent och noterat att alla andra fick stå och vänta på mig (pinsamt), då hade man väl varit där i JÄTTEGOD tid nästa gång? Men förra fredagen kom Prinsessan glidande när vi andra redan hade suttit upp och var på väg att ge oss ut i skogen, och då var vi ändå lite sena för det var någon som inte hittade sitt träns. Den gången blev hon faktiskt nobbad att få följa med, men hon sa att "nästa vecka ska jag komma tidigare". Det var alltså i fredags, men då dök hon istället inte upp alls, vilket ju också var en variant. Men det är ju det som är bra med drop in-ridningen, får man förhinder är det ju bara att utebli och så är det inget mer med det.

Ja, i alla fall. I frånvaro av Rösterna och Prinsessan så blev uteritten jättemysig. Jag hade Pojken och han var pigg och glad, men det är svårt med formen, särskilt i skritten. Antingen vill han dra fram och ner huvudet jättelångt och bli lång som ett ösregn, eller så går han bakom hand, så där fick jag sitta med fjäderlätt men stadig hand och samtidigt driva framåt. En utmaning, men det gick åtminstone bitvis bra. Och så gött i själen efteråt.

Hur jag förlorade 25 spänn

Igår kom min man och viftade med en bok som hade den extremt upphetsande titeln Det öppna samhället och dess fiender av nån trökgubbe som hette Karl Popper. Han, min man alltså, inte Karl Popper, hade köpt den här delen, som handlade om Platon, på ett antikvariat och tyckte den var helt fantastiskt. Sedan informerade han mig på ett väldigt övertydligt sätt om att del 2 (med det rafflande innehållet: Hegel & Marx) kunde vara en lämplig present på hans stundande födelsedag. Sån är han, min man. Själv hade jag nog hellre läst texten på mjölkpaketet än frivilligt plöjt en lunta som handlar om politisk filosofi, men där är vi ju olika. Och tusen gånger hellre en man som läser filosofi än en som jämställer att slöbläddra sig igenom Biltemakatalogen med att läsa en bok om ni frågar mig.
Härförleden skulle jag till exempel hålla en jobbpresentation om statistik (ej heller jätteupphetsande, men ett jobb är ett jobb är ett jobb). Avslutade min lilla powerpoint med en bild på Mark Twain och citatet There are lies, damned lies and statistics, för sån är jag. En som gärna vill ha en festlig slutkläm på saker och ting för att lätta upp stämningen. Det blev mycket riktigt en del skratt i lokalen, vilket var syftet, men efteråt var det en som kom fram till mig och frågade vem Mark Twain var. Då vill man ju nästan ta till vapen känner jag, men det gjorde jag förstås inte. Log bara vänligt och berättade om Tom Sawyer och Huckleberry Finn.

Aja, i alla fall. Googlade efter del 2 av den där Karl Poppers såkallade mästerverk, men hittade bara följande alternativ: i nyutgåva i ett verk, alltså även innehållandes delen om Platon som min man redan har, eller begagnad på Bokbörsen, men då i paketpris tillsammans med del 1. Efterhängsen typ, den där Platon. Det skilde dock bara 10 spänn mellan nyutgåvan och den begagnade och med frakt skulle den begagnade bli dyrare än den nya, alltså slog jag till på den nya. Ett klick på Bokus så låg den i kundkorgen, logga in så fanns alla adressuppgifter redan ifyllda, ett klick till så var den beställd och fan vad allting är enkelt och det gillar man ju. MEN VÄNTA NU HÄR? Brukar alltid välja fri frakt, men nu var visst rutan med "expressfrakt" ifylld som standard och det observerade inte jag i min måndagsmorgontrötta hjärna. Nu framstår jag, inte bara som en som googlar efter politiska filosofer, utan som en som inte kan bärga sig förrän hon får sätta tänderna i en trökgubbes tankar om andra trökgubbars tankar utan måste ha dom levererade med ilbud. Gud vet vad detta kommer att göra med alla algoritmer som styr allting som händer på nätet i allmänhet och min riktade reklamexponering i synnerhet. JAG ÄR FÖRDÖMD. Tror jag. Plus att jag har förlorat 25 spänn helt i onödan. BLÄ.

söndag 14 oktober 2018

Mamma sa att jag inte fick berätta

Har läst Mamma sa att jag inte fick berätta av Cathy Glass. Så här stod det om den:

När sjuårige Reece kommer hem till Cathy har han redan avverkat fyra fosterhem på lika många veckor. Allt eftersom detaljerna kring hans unga liv kommer i dagen så blir det tydligt att Cathy ställts inför sitt livs största utmaning hittills när det gäller att hjälpa honom. 

Pojkens aggressiva och utagerande beteende har gjort att han trots sin låga ålder blivit avstängd från skolan och fått byta fosterhem flera gånger. Han tycker om att bitas, ordentligt, och hans mamma har därför gett honom smeknamnet, Sharky Hajen. Han tycks vara ett hopplöst fall. 

Berättelsen var okej, men inte mer än så. Eller ja, det är ju såklart svindeppigt att läsa om barn som far illa och hur utlämnat ett litet barn kan vara och hur maktlös man kan vara och hur lite man kan göra som anhörig. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att Cathy gör det hela lite väl enkelt. Alltså det är klart att jag fattar att det är bra med vänlighet, tydlighet och konsekvens , men att det skulle lösa typ alla problem på typ nolltid känns lite väl osannolikt om ni frågar mig. Känns dessutom som att Cathy och hennes döttrar har ett nästan utomjordiskt tålamod med exakt allt oavsett vad som händer. Men annars var det intressant att läsa om hur det funkar i andra länder, i det här fallet England. Ger ändå lite perspektiv. Den här boken får tre socialförsäkringsbalkar av fem möjliga.

fredag 12 oktober 2018

Till stallet istället v41, pt1

Förra veckan var sista gången i hoppblocket, och efter varje block brukar man få byta häst. Eller dom andra, sen är det jag och en till som rider hästar som ingen annan vill rida, så vi får harva på med dom så länge vi har lust. Win-win på den, säger jag som inte gillar att byta häst som andra byter strumpor. Jag vet att det är utvecklande för en som ryttare och allt det där, men för mig tar det sån himla tid att ställa om mellan olika individer så det passar mig mycket bättre att alltid ha samma.
Förra veckan skulle vi skriva upp på tavlan vilka hästar vi önskade för nästa block, "för ni är ju vuxna människor och det finns ingen anledning för mig att ge er hästar ni inte vill rida" sa vår nya ridlärare (som inte är så ny längre, men vi ska bara ha henne denna terminen, TYVÄRR för hon är jättebra). Jag skrev upp Pojken och Irländskan och dom är det ju ingen annan som vill rida i min grupp så i måndags åkte jag alltså till stallet i övertygelse om att jag skulle rida en ponny. Döm om min förvåning när det stod ett hästnamn bredvid mitt. Monstret, en häst som jag aldrig ridit förut? W-H-A-T, liksom. Kändes lite som på högstadiet när man skulle praoa, på min skola fick man fylla i en blankett vad man ville praoa och om det var någonting man absolut inte kunde tänka sig att göra. Svarade man då "affär" på första och "sjukhus" på andra så fick man praoa på Ica första gången och sedan hamnade man väl på nån djävla vårdcentral för att lära sig veta hut (jag misstänker i alla fall att det var så det gick till).
Men ja, det var ju bara att sadla och se glad ut. Det gjorde inte han, Monstret alltså, för han en surmule i allmänhet och när han blir sadlad i synnerhet. Men alla säger att han är så himla  trevlig att rida, så det hoppades jag verkligen att det skulle stämma.
I min grupp är det nästan ALDRIG någon som avbokar, vi är tio personer som dyker upp mangrant vareviga måndag, men denna veckan var vi plötsligt bara sex personer. Och HELVETE vad vi fick jobba. I vanliga fall går ju ridlektionen i ett litet nafs, men nu var det nästan så jag började snegla längtansfullt på klockan och undra om vi skulle hålla på länge till.
Men ja, Monstret var riktigt trevlig att rida. Rätt känslig i munnen och krävde rätt mycket ben, men det är ju lite det som passar mig. Sedan hade han inte så FRUKTANSVÄRT stora rörelser för att vara stor häst, så det gick faktiskt riktigt bra. Galoppen var som en DRÖM, hade nästan glömt att det faktiskt finns hästar som fattar galopp direkt på hjälperna och sedan kan galoppera på volter utan att man måste driva som en tokig för att de inte ska bryta av till slängtrav. Så det var ju en riktigt angenäm upplevelse får jag säga. Var tvungen att fråga ridläraren efteråt om det bara hade varit en luring (à la 80-talsprao-modellen) att vi skulle få önska hästar, men då var det så att Irländskan redan hade gått så mycket och ridläraren hade själv haft Pojken på en uteritt med en grupp tidigare den dagen och det tyckte hon räckte för honom. Förmodligen en helt korrekt bedömning och kanske tur för mig när vi nu inte var så många och därmed fick jobba som AS. 

torsdag 11 oktober 2018

Syndabocken

Har läst Syndabocken av Sofie Sarenbrandt, vilket är den kanske åttahundrade boken om den heeelt fantastiska polisen Emma Sköld, som jag helt ärligt är rätt trött på. Böckerna är ändå hyfsat bra, välskrivna och med rätt spännande intriger, men karaktärerna går lite på tomgång och jag tycker det tjatas lite väl mycket om hur otroligt snygg OCH smart Emma är. Vidare blir jag - i den här boken - rätt less på Emmas och systern Josefins infekterade relation, man har liksom lust att bara slå näven i bordet och be dom skärpa sig, dom är väl inte tio år gamla heller? Stör mig också på att en av bokens karaktärer, som man enbart får känna via dagboksanteckningar från barndomen, har ett språk och en disposition som verkligen ingen sexåring skulle kunna åstadkomma. Den här boken får två inbrottsförsök av fem möjliga.

måndag 8 oktober 2018

Till stallet istället, v40, pt2

I fredags var det en härlig brittsommareftermiddag och uteritt var beordrad. Det är tydligen inskrivet i ridskolans verksamhetsplan att x tillfällen per termin ska bestå av uteritt, alltså inte bara rida utomhus i paddocken utan bege sig ut i skog och mark. Och det är ju bra, fast jag är ändå lite kluven av två anledningar.  Jag fattar ju såklart att det är bra för hästarna att göra något annat än att bara harva runt i ridhuset och paddocken, och det som är bra för hästarna är ju bra för ridskolan och alltså bra för mig. Och jag håller med om att man får passa på när vädret tillåter och man är ju ändå inomhus i princip minst hela vinterhalvåret. Och visst är det HÄRLIGT att rida ut i skog och mark. Det som är kluvet för mig när det kommer till uteritt är att det i princip alltid är samma runda och den har man ridit trehundratusen gånger. Stallet ligger nämligen förhållandevis centralt och man får därför samsas med joggare och andra motionärer i skogen, vilket gör att det bara är tillåtet att rida på vissa stigar och det gör att det hela blir rätt så begränsat med vad man hinner med på en lektionstimme. Sen är det såklart jättelyxigt att ändå HA en skog nära stallet, det finns säkert dom som inte ens har det. Den andra grejen med uteritt är att det blir rätt tråkigt när inte alla är på samma nivå. På drop in-ridningen är ju det enda kravet att man ska "behärska hästens gångarter", och ridlärarna är oftast jätteduktiga på att lägga upp lektionen så att det ändå passar alla. I ens vanliga grupp är man ju på hyfsat lika nivå och då är det ju inget problem, men på drop in kan det ju bli lite hur som helst. Som i fredags då. Vi var bara tre stycken plus ridläraren. Det var jag, det var en tjej i 15-årsåldern som skulle rida till en ponny som varit lite dum på nybörjarlektionerna och så var det en som jag har döpt till Rösterna. Rösterna är en person i min ålder (tror jag) som brukar vara med på drop in-ridningen och hon ger ett kraftigt intryck av att inte ha alla hönsen hemma. Hon har ju körkort (eller: hon kör i alla fall bil) och hon kan ju följa vanliga instruktioner på lektionen, så helt bakom flötet kan hon ju ändå inte vara. Men någon bit måste ändå fattas hos henne. När man pratar om helt  normala saker som hästarna eller vädret så svarar hon knappt på tilltal, eller så säger hon något helt osammanhängande följt av ett hysteriskt gapskratt. Och sedan pratar hon hela tiden med sig själv när hon rider. Jag har väldigt svårt för både hysteriska gapskratt som inte har ett naturligt sammanhang, och när människor pratar med sig själva. Det är inte strikt själva fenomenet att prata med sig själv som jag har något emot, men det stör mig när folk sitter och muttrar för sig själva och inte slutar fastän VA? och VASADU? upprepas hundra gånger eftersom man inte är säker på om det som sägs är riktat till en eller inte.

Rösterna brukar rida Älgen, som står i boxen mittemot Pojken, vilket också oftast innebär att vi ställer upp våra hästar bredvid varandra när vi ska sitta upp, vilket innebär att jag får lyssna på hennes mumlande och muttrande mer än vad jag tycker är kul. Har liksom svårt att stänga det ute eftersom man inte vet om det helt plötsligt kommer en harang som är riktad till en (för det händer också ibland) och även om jag generellt sett hatar folk så försöker jag faktiskt oftast ändå vara lite snäll och inkluderande. Speciellt i stallet, för där ska ju atmosfären vara extra välkomnande och varje medlem en ambassadör för ridsporten i allmänhet och vår klubb i synnerhet.
Aja, tillbaka till fredagen. Vi kom iväg i alla fall, först ridläraren, sedan jag, sedan Rösterna och sist ponnytjejen. Solen sken, Pojken var jättepigg och glad och allting var frid och fröjd om det inte hade varit för att Älgen, som ju har varit ridskolehäst nästan ända sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna, såg det här som en möjlighet att gå och dra benen efter sig i slow motion. Så det blev hela tiden en stor lucka mellan mig och henne och när ridläraren bad henne att se till att Älgen skrittade på framåt så kom det hysteriska gapskrattet som enda respons. Så vi fick stanna ungefär var hundrade meter och vänta in dom. Plus att Rösterna inte fattade att man ska skicka information vidare i ledet när man rider i en lång rad, så när ponnytjejen ville något så fick hon och jag skrika till varandra över Rösternas huvud ackompanjerat med en massa VAAA? VASÄGERDU? JAGHÖRINTE. 

Så kom vi fram till det som i folkmun kallas "galoppsträckan", som är en lång och rätt bred raksträcka med jämn mark, till skillnad från resten av rundan där stigarna är ner eller mindre slingriga och det bitvis är en massa rötter och grejer som gör att man absolut inte kan rida i bredd. "Vill alla galoppera", undrade ridläraren och det ville alla, så vi galopperade iväg. Sedan hördes ett rop från ponnytjejen att vi skulle vänta. Då befann sig Älgen (och efter honom ponnyn) någonstans på galoppsträckans första femtio meter, travandes i minst sagt makligt tempo. När de hade travat ikapp oss (efter 100 år eller så), så sa Rösterna att han hade varit jättevild och skenat "ett par steg". Eh, jag trodde sken var något okontrollerat som inte gick över efter ett par steg, men det var ju hennes upplevelse och den kan man ju inte ta ifrån henne. Rösterna ville absolut inte galoppera mer, vilket är helt okej, jag tycker verkligen inte att man ska tvinga någon som tycker något är obehagligt, men det värsta var att hon pratade med Älgen (antar jag) och skrattade hysteriskt HELA VÄGEN HEM "jaså du skenade, HIHIHIIIIIIIIIIIIIAAAA ja du skenade du, HAHAHAAAAAAAA, var du så vild idag, HOHOHOHOOOO" osv osv osv, vilket förstörde min upplevelse rätt mycket. Sen vet jag inte om eller hur ridläraren hade räknat på tiden, för vi kom tillbaks till stallet efter drygt 45 minuter, men det kändes ju löjligt att kräva att man skulle få skritta runt anläggningen bara för att man hade betalt för 60 minuters ridning. En del människor blir ju helt hysteriska om lektionen råkar sluta två minuter före utsatt tid, jag tänker att det brukar ändå jämna ut sig i slutändan och det skulle aldrig falla mig in att stå och dividera om en sån sak om det händer EN gång. Så det gjorde jag inte utan var väl mer lite allmänt missnöjd. Men Pojken var pigg och glad och då är jag också, kanske inte pigg men åtminstone glad.

En tråkig sak är att Bulldozern är såld. Det är såklart jättebra för henne, och jag skulle ju ändå inte rida henne mer. Efter att hon var halt i somras så har hon gått som funkis- och nybörjarhäst, men det är såklart inte riktigt ekonomiskt hållbart i längden, det fattar jag ju. Och även om Bulldozern "bara" är 14 år, vilket ju inte är någon ålder för en ponny, så har hon varit på ridskolan länge och förtjänar att få gå i pension.  Såg ett litet filmklipp på Facebook när hon gick i en jättestor hage med tre små shettisar att bossa över. Började nästan lipa. Fina Bulldozern. Mvh stabil_ponnytjej_68:a.