söndag 16 februari 2020

Person okänd

Har läst Person okänd av Susie Steiner. Boken är en fristående fortsättning på Saknad, förmodad död som jag också har läst och den handlar om detta:

En rik finansman blir knivhuggen och blöder till döds i en park utanför Cambridgeshire-polisens huvudkontor. Trots att det sker mitt på eftermiddagen är det ingen som ser något, förutom den kvinna som försöker återuppliva honom.
Poliskommissarie Manon Bradshaw har fått en kontorstjänst på grund av sin graviditet. Hon har lämnat London för ett lugnare liv i småstaden tillsammans med styvsonen Fly. Allt verkar flyta på, hon delar hus med sin syster och Fly älskar att ta hand om systerns tvååriga son.
Men när fallet med den mördade finansmannen plötsligt visare sig ha direkta kopplingar till henne, befinner sig snart Manon på djupt vatten. Vem kan hon lita på? Och när hennes mest lojala kollegor vänder henne ryggen måste hon våga överväga det dittills otänkbara: Är någon av dem hon älskar kapabel att mörda?

Om Saknad, förmodad död tyckte jag att storyn var rätt ospännande, men att jag gillade karaktärs- och miljöskildringarna. I Person okänd tycker jag att intrigen har vässats rejält och den är både spännande och oförutsägbar. Och karaktärs- och miljöskildringarna är fortfarande fantastiska. Okej, jag kan tycka att det kanske tjatas lite VÄL mycket om Manlons graviditet, det måste väl inte påpekas i EXAKT varje scen som hon är med i, och kanske också att berättelsen är lite väl fristående, jag hade gärna sett lite fler återblickar för jag minns faktiskt inte exakt alla karaktärer. Men i övrigt så sträckläste jag den och ville inte att den skulle ta slut. Den här boken får fyra obduktionsprotokoll av fem möjliga. 

fredag 14 februari 2020

Plötsligt händer det

2015 sålde mina föräldrar sin gård och flyttade till lägenhet och vi fick då det tvivelaktiga nöjet att gå igenom exakt allting som fanns lagrat där människor med kan-vara-bra-att-ha-mentalitet bott i generationer. I samband med det fick jag med mig två tavlor som min gammelmorfar Albert målat. Han var nämligen lite konstnärlig av sig och jag har ett par av hans tavlor med naturmotiv hängande i matrummet. De här två tavlorna är stilleben med blommor, frukt och vin i olika konstellationer, de hängde alltid på väggen i mormors och morfars finrum när jag var liten. Eller förmodligen även senare, men jag minns det från när jag var liten. Några mästerverk är de väl strängt taget inte, men jag gillar dom. Det gjorde däremot inte min man och inlade därför veto mot att de skulle hänga hemma. Tog därför med dom till jobbet. Där stod redan tidigare en jättestor flummig textiltavla som min son köpt på Myrorna när han bodde i en pytteliten etta och som han sedan inte fick plats med när han flyttade till en ännu mindre etta, samt tre rätt så anonyma tavlor av typen man kan köpa på IKEA och som någon på jobbet tröttnat på och skulle slänga och som jag tog (egentligen för att ha ramarna och sätta in egna, snyggare posters i men det har inte blivit av), samt en med Picassos tax som skulle gå samma öde till mötes.

Alla dessa tavlor har stått lutade mot väggen på kabellister och skåp i väntan på att den rätta FEELINGEN att hänga upp dom skulle infinna sig, och ni vet ju hur det är med saker som "får vara så där så länge". Till slut vänjer man sig vid att det saknas lister, att handtaget till ugnen sitter löst, att tavlor står lutade mot väggarna istället för att hänga på dem. Men idag infann sig denna FEELING. Halleluja, eller nåt. Har nämligen köpt en liten whiteboard att skriva upp viktiga saker på och det kändes ju synnerligen ovärdigt att ha även den stående mot väggen istället för att hänga upp den ordentligt. Och när man väl tagit där det steget att hämta borrmaskin och skruvar och plugg så var ju halva jobbet gjort och resten gick som en dans. Fick hjälp av två kollegor och vips kom även en persienn som väntat ett bra tag på att få bli uppsatt äntligen på plats så nu kan jag titta ut om jag vill (den förra var trasig och gick därför inte att ha annat än i nedrullat läge och det är väl okej ibland, men kanske inte ALLTID). Nu blev det fixat. AAAH. Så gött.

Enda trista var att en kollega råkade dänga till min skrivbordslampa så att lysröret i den gick sönder. Jag har haft den lampan sedan 2001 och den var inte ny då heller, men jag är himla nöjd med den för den lyser verkligen svinbra. Fick lägga dyrbar arbetstid på att googla efter nya lysrör och det var inte det lättaste till en så gammal modell kan jag ju meddela för kännedom. Nu TROR jag att jag har hittat och beställt rätt sort, till dess får jag använda en annan lampa som lyser med ungefär en tiondel av min forna lampas styrka och bara på en liten plätt av skrivbordet. Så himla fattigt, men det finns väl värre bekymmer att ha, antar jag.

Massageutvärdering nr 3567457

Testade ett nytt massageställe igår, det låg vid havet i Åhus. Misstänker att den normala kundkretsen är rika sprättgökar eftersom Åhus är Hanöbuktens motsvarighet till Solsidan. Nu hade i alla fall det här stället 20 % rabatt på allt, så då passade snåla jag på.

Såhär dagen efter känner jag: NJA? Alltså, hon som masserade var nog både duktig och välutbildad, stället var ljust och fräscht och det spelades svulstiga svenska powerballader. Men jag vet inte, tycker liksom inte att det var lite hattigt, hon masserade på ett ställe, sa något om att "här var det spänt", men sen masserade hon bara 10 sekunder till där och sen fortsatte hon till någon annan punkt, konstaterade samma sak och så fladdrade vidare. Det blev liksom ingen kontinuitet och jag gillar när massage är ett långsamt flöde.
Sen pratade hon väldigt mycket hela tiden och sånt orkar jag inte med. Alltså, det är väl en sak att berätta vad man ska göra eller fråga om det är okej, men inte mer än så. Och när man då svarar, inte otrevligt men lite enstavigt sådär, och folk då inte kan läsa av att det innebär att man inte är så sugen på chitchat. Det borde väl ändå vara en grundregel på massageutbildningen? Utöver det så var det väldigt mycket snack om stretch och andning och tips på saker man kan göra "när man ändå sitter framför tv:n" som jag inte ville ha.
Sen skulle hon "testa om jag var stressad" och tryckte framför öronen och eftersom hon enligt sig själv inte tryckte alls hårt så var det ett tecken på att jag var väldigt stressad. Jag är inte alls speciellt stressad just nu, men alltså, alla vet (eller okej, alla vet kanske inte men alla borde veta) att trigeminusnerven (stora ansiktsnerven) grenar sig precis framför öronen och att det är ett väldigt känsligt område oavsett om man är stressad eller ej. Har hört att det är en gammal kinesisk tortyrmetod, har dock ingen källa på detta men don't push my trigeminus säger jag bara.

Såatteh, NJA. Eller snarare NEJ. Kommer sannolikt inte att gå dit igen. Alltså, om min thailändska någonsin mer i detta livet återvänder Thailand där hon för närvarande befinner sig och väntar på visum (eller det var bara vad hon skrev, i själva verket kanske hon är så satans trött på att massera gnälliga blekfeta västerlänningar att hon gav fan i alltihop?) så kommer glädjen att stå högt i tak, den saken är säker. Men inte så trolig med tanke på att hon har varit borta sen i juni förra året eller så. Så det är väl bara att leta vidare. Hajhaj.

torsdag 13 februari 2020

Vi måste höja våra röster för att höras

Min mamma hörde av sig och undrade om jag inte ville hjälpa henne att sätta ihop lite frågor till ett quiz som hon är med och håller i. Det skulle inte vara några ett-kryss-tvåfrågor utan en fråga och ett svar. Jag knåpade ihop ett antal frågor av varierande svårighetsgrad och sen skulle mamma godkänna. De där människorna som hon quizzar med/mot verkar nämligen vara rätt stingsliga typer och frågorna måste så att säga vara av rätt kaliber, annars härsknas det till bland kaffekopparna och vetelängderna i pensionärsföreningen. Vad nu rätt kaliber är, det vet väl bara hon.

En av mina frågor var så här: Vilken svensk fotbollsspelare har gjort flest landskamper? Min mamma började då direkt med ja, vad heter han nu, han den där...? och jag svarade att Anders Svensson är den MAN som har gjort flest landskamper (148), men den svenska fotbollsspelare som gjort flest landskamper är Therese Sjögran (214). Min mamma ville då hävda att det var en fråga där "mer än ett svar kan vara rätt", men då sa jag ifrån med kraft att 214 är avsevärt mer än 148, det vet väl alla som har sett Fem myror är fler än fyra elefanter.

Men visst är det deppigt när man googlar såhär i nådens år 2020 och får följande träff:


Här kan man alltså också läsa att "Zlatan Ibrahimovic är landslagets bästa målskytt med 62 mål på 116 landskamper". Ja, det är ju fint. Vad som inte står där är till exempel att Lotta Schelin har gjort 88 mål, Hanna Ljungberg har gjort 72 och Pia Sundhage 71 mål i landslaget (fanns även andra som hade gjort fler än 62). Fast det är ju tjejmål, så det räknas väl inte dårå.





Ett genombrott?

Går omkring och tänker nästan onaturligt mycket på min eventuellt-nya-dammsugare-to-be och nu kanske ni tänker att amen herregud, varför köper människan inte bara en Dyson V11 och lever lycklig i alla sina dagar, och det skulle väl människan mycket väl kunna göra om det inte vore så att hon fått rätt mycket kritik för att hon "aldrig gör sin man delaktig i gemensamma beslut" utan bara kör på och även kör över honom rätt ofta, och människan ifråga, jag alltså, känner lite att det ligger väl en del sanning i den kritiken om man säger så, och att det kanske inte direkt skadar att försöka bli en lite bättre människa ibland?

Jag är en djävel på att få saker gjorda om jag får säga det själv. Ej lika bra på att inkludera andra, för jag har liksom inte jättebra tålamod med saker drar ut på tiden. Det är väl en av de svårare grejerna att vara olika i, känner jag. Att vi liksom inte är i synk där. Jag vill att saker ska bli klara så fort som möjligt även om det är svinjobbigt under tiden, medan min man tycker att det är bättre att ta det chill och beta av lite i taget när man får feeling. Om jag har tråksaker att göra så vill jag sätta igång OMEDELBART för jag kan inte koppla av när jag har sånt hängande över mig. Min man har inga såna problem överhuvudtaget, vilket medför att det rätt ofta blir konflikter där utgångspunkten är att jag tycker att han prokrastinerar och han tycker att jag hetsar och stressar. Samt inte får vara med och bestämma.

Ja, men i alla fall. I min strävan att bli en godare och mer inkluderande människa så lade jag fram förslaget om att köpa en Dyson V11 för min man och fick mycket riktigt den förväntade "SJUTUSEN? FÖR EN DJÄVLA DAMMSUGARE?"-reaktionen (ja, jag håller med, det är SNUSKIGT mycket pengar men å andra sidan så gör/köper vi ju väldigt sällan nåt som faktiskt är dyrt och jag häpnar ofta över hur mycket folk lägger på resor, inredning, kläder, restaurangbesök, spahelger och you name it så då kan man väl få bränna några tusen på en dammsugare utan att känna att man måste förklara och ursäkta sig?). Men skam den som ger sig och droppen urholkar stenen ej genom sin tyngd utan genom att ständigt falla. Så jag har börjat prata om "vår nya sladdlösa dammsugare" som om den redan existerar. Som av en lycklig slump har vår existerande dammsugare börjat få lite ålderskrämpor, detaljer har börjat lossna och min man har svurit och försökt laga med silvertejp utan större framgång och då har det ju varit extra lätt att prata om "den nya dammsugaren" och framhålla alla dess fördelar.

För ett par veckor sen köpte vi ny matta att ha i hallen. Den har sedan dess stått hoprullad framför Garderoben™ (älskar Garderoben™ btw, sånt lyft det har blivit för ordningen i hemmet i allmänhet och hallen i synnerhet) och väntat på att någon ska få den där FEELINGEN och slänga ut den fula bruna nålfiltsmattan i yttre hallen, ersätta den med mattan som nu ligger i inre hallen (detta moment inkluderar även att lyfta en svintung byrå som står på delar av mattan) och som tack vare att Garderoben™ har frigjort golvyta nu är för kort, men samtidigt för lång för yttre hallen så den måste skäras av, samt rulla ut den nya mattan och lyfta den svintunga byrån en gång till.

Har nog inte riktigt fattat* hur mycket ålderskrämpor gamla dammsugaren hade förrän igår, när jag fick den där FEELINGEN och genomförde ovan nämnda rockad och i samband med detta så tänkte jag lite aningslöst tänkte att jag skulle dra över mattorna lite snabbt med dammsugaren. En fullt rimlig tanke som inte gick att omsätta i handling för ut ur städskåpet ramlade ett virrvarr av lösa slangar och rör och munstycken och ingen av dom verkade passa ihop med själva dammsugarkroppen och VAD ÄR DET HÄR FÖR ETT DJÄVLA U-LAND? kan jag ha gormat innan jag föste in skiten i städskåpet igen, för jag fick fan i mig inte delarna att passa ihop.

När min man kom hem meddelade jag honom att "vi" p g a denna MISÄR som tydligen har rått ett tag ska köpa en Dyson V11 för sjutusen kronor. Vet inte om detta är att vara jättemycket inkluderande, men jag har i alla fall inte skenat iväg och köpt en (som jag helt ärligt tycker känns mest naturligt och det kanske inte är jättecharmigt att ha det som första impuls?).
Men han sa i alla fall inte nej. Tvärtom kom han lite senare och undrade om detta innebar att "vi" skulle åka till Elgiganten på lördag. Har jag en Dyson V11 inom räckhåll? Stay tuned for the spännande fortsättning.



* Eftersom det ju är min man som dammsuger (och innan lovsångerna börjar så vill jag bara påminna om att det är jag som plockar undan och dammtorkar innan så det enda han behöver göra är att dra den runt huset en gång i veckan) och han har visserligen nämnt detta förut och beklagat sig över att det är omöjligt att laga saker i plast, men jag fick ändå uppfattningen att man kunde dammsuga med den och det kan väl han då, men jag lyckades inte räkna ut vilka delar och rör som hörde ihop, det kan omöjligt ha varit bara originaldelar utan säkert har han plockat fram något han sparat som kan vara "bra att ha" men det var det inte för INGET PASSADE.

onsdag 12 februari 2020

510 kronor senare

Jaha, här sitter jag och Knölen, still going strong. Tog mig till handkirurgen i Malmö (210 kr för bussresa tur och retur! Dock ej jättedyrt med tanke på att diesel kostar över 16 kr milen, har c:a 10 mil enkel resa och hade jag tagit bilen så ska den ju parkeras någonstans i centrala Malmö som jag misstänker ej är gratis, plus att jag kan jobba på bussen och behöver således inte ta ledigt för denna dag. WIN-WIN om du frågar mig), betalade 300 spänn i patientavgift och för det fick jag träffa läkaren säkert 2 minuter, sen tog det kanske 8 minuter att boka tid för operation pga ny receptionist och det var det hela. Rätt mycket slantar för ingenting, kan man ju tycka. Det var ju förvisso kanske naivt att tro att operationen skulle utföras på stående fot men å andra sidan har de nu bokat en tidsåtgång på 15 minuter (hörde jag när nya receptionisten blev instruerad) så varför inte? tänkte jag men sen läste jag instruktionerna för hur man skulle ha duschat med desinfektionsmedel kvällen innan och på morgonen samma dag och det är kanske lite overkill att göra om det bara EVENTUELLT ska opereras dårå. Nu är i alla fall Knölens dagar räknade, om tre veckor är det bye-bye.

tisdag 11 februari 2020

Vad som händer

Imorgon har jag tid hos en handkirurg i Malmö p g a Knölen. Klipp- och klistradoktorn skickade ju en remiss till Universitetssjukhuset där, fick svar i januari att väntetiden var 4-6 månader och eftersom det var utanför vårdgarantin så kunde jag istället välja en annan vårdgivare. Valde någon privat klinik och fick tid som imorgon då. Har fått fylla i en diger lista med frågor om min hälsa inför, som det stod, en EVENTUELL operation. Är nu helt nervös för att jag ska ha tagit en hel dag ledigt, baxat mig iväg till Malmö och så ska de bara titta och sen säga att jag får leva med detta? Klipp- och klistradoktorn skrev ju dock i remissen att detta inte enbart var kosmetiskt utan hindrade mig i mitt arbete så hoppas att de går på vad det står där. Annars jävlar?

Det stod också att en förutsättning för den eventuella operationen var att någon kom och hämtade en efteråt, men jag väljer att tro att det bara gäller vid större operationer? Det är väl inte som att jag ska sövas och drogas och hela kroppsdelar ska amputeras? Ljög och svarade ja på den frågan så att det inte ska stå och falla med det* och jag ska ju trots allt åka kommunalt både dit och hem** så jag hoppas att busschauffören ska kunna gå som "någon" om det skulle bli ett skarpt läge.


Ska även på massage den här veckan. Det verkar inte som att min vanliga massagetjej kommer tillbaks från Thailand i detta livet, så jag fortsätter att sondera terrängen. Senaste stället var ju...lite too much, men egentligen tror jag att jag drar mig för att återvända för att det var så himla svårt att kommunicera. Lite som att jag alltid drar mig för att ringa en viss kollega som är dötrevlig men pratar jättefort och med hopbitna tänder på Glasgowdialekt. Det är helt enkelt jobbigt att inte förstå vad som menas, speciellt om man ligger halvnaken och liksom utlämnad (som i fallet med massagen, INTE när jag pratar i telefon med kollegan från Glasgow. Bäst att vara tydlig här).
Känner dock att det skulle sitta fint med någon som tog sig an detta måndagsexemplar till kropp så när det dök upp ett erbjudande om 20 % på ett nyöppnat ställe i Åhus så slog jag till på ett besök. De hade webbokning och jag är beredd att ge alla som har webbokning en chans. Är dock lite tveksam till upplägget, tror det är för mesigt för min smak men det vet man ju inte förrän man har provat. Dit ska jag i alla fall på torsdag. Ja, det är väl vad som händer i mitt glammiga liv just nu.


*  Hoppas nu ingen på den här privata handkliniken läser min blogg, men den risken tror jag är vä-häldigt försumbar.

** Är dock tvungen att ta mig till och från busshållplatsen som ligger cirka 12 km hemifrån, men det är en liten väg i princip utan trafik så det ska nog gå bra.  ALLTSÅ, DET ÄR JU INTE SOM ATT JAG SKA OPERERA BORT HELA HANDEN?