Till stallet istället, v16, pt 2

I fredags hade jag nästan ingen lust att åka och rida p g a helvetesvecka (IGEN) i allmänhet och helvetesdag på jobbet i synnerhet. Deklarerade tydligt och klart på morgonfikat att "jag jobbade hela söndagen och jag har jobbat över varenda dag dessutom, så idag tänker jag gå hem i tid". Och exakt när jag skulle gå hem så körde allt ihop sig och blev KAOZ och jag fick ryta ifrån att JAG HINNER INTE och JAG HAR FAKTISKT EN TID ATT PASSA och DET ÄR VÄL SJÄLVA FAAAN ATT MAN ALDRIG SKA KUNNA FÅ GÅ HEM I TID NÅN ENDA DJÄVLA DAG och annat obalanserat. Sedan gick jag, inte precis i vredesmod men någonting ditåt. Och när jag kom hem så gick liksom luften ur mig och istället för att tänka på hur härligt det skulle bli att komma till stallet och rida så tänkte jag bara på hur jobbigt det var att byta om, sätta sig i bilen och köra tillbaks till stan igen och sen har vi ju en svacka, jag och Bulldozern och vilken stressig vecka jag haft och vore det inte bättre för mig att bara lägga mig i soffan och andas i fyrkant?  Det var lockande, men sen tog jag mitt förnuft till fånga och baxade ner mig i ridkläderna och kom iväg. Det var kanske dagens absolut bästa beslut. Vi red ut i skogen, det var vår, solen sken, fåglarna kvittrade och alla var på gott humör, hästarna också. Hästen framför mig var lite väl uppfylld av vårkänslor och bockade vid varje försök att galoppera, så därför tog vi ett litet galopp-pass på ridbanan när vi kom tillbaks till stallet, och det gick JÄTTEBRA. Fina fattningar och stadig i formen i båda varven. Sen åkte jag hem och var liksom ren i hjärnan och själen och kunde påbörja helgen på ett mycket bättre sätt än om jag hade legat i soffan och slappat. Så sant som det är sagt: It's good to be on horseback.

Stefans lilla gröna

Har läst Stefans lilla gröna av Stefan Sundström. "En handbok i utanförskap" är undertiteln och det är väl en rätt så passande beskrivning på en bok som handlar om att bli lite mer självförsörjande och medveten. Jag gillar ju Stefan Sundström som musiker, mycket, och jag tycker generellt att han verkar vara en hyvens prick med hjärtat på rätta stället och självklart tyckte jag jättejättemycket om den här boken. Även om jag förmodligen aldrig någonsin kommer att tillverka mitt eget snus eller göra surmört så var det ändå mycket som var tänkvärt och lärorikt. Och så skriver han ungefär som han pratar. Hade det varit typ Jacob Wallenberg som hade gjort det så hade det förmodligen retat gallfeber på mig, men när det är Stefan så är det bara charmigt och personligt. Tycker jag. Den här boken får fem kompostmaskar av fem möjliga.

Dags att deklarera!

Har lämnat in min deklaration. Alltså, nuförtiden är det ju inte ens svårt att deklarera om man är en vanlig dödlig anställd med bara lite avdrag för resor till och från arbetet, ändå känner jag mig så outsägligt nöjd när denna säkert tre minuter långa årliga ritual väl är genomförd. Fattar inte folk som frivilligt jobbar med ekonomi, själv skulle jag dö tråkighetsdöden flera gånger innan det ens var dags för morgonfika. Men det är ju jag det.

Till stallet istället, v16, pt1

Jaha, vi fortsätter väl på temat "brunstigt och tjurigt ponnysto" och med det menar jag inte mig själv fast idag känner jag mig lite sån, fast stryk brunstig och skriv tjurig med stora bokstäver så blir det mer med sanningen överensstämmande. Är dock mer jobb- än hästrelaterat. Att komma till stallet efter en helvetesdag på jobbet, det är fint. Att åka hem efter en rätt så misslyckad ridlektion och ha fyra mastiga arbetsdagar med en massa tråk kvar innan helgen, det är mindre fint. Eller MISSLYCKAD var väl att ta i. Vi började med att rida fram självständigt på den stora utebanan och även om jag kände att jag satt på ett berg av motstånd så gick det ändå hyfsat eftersom jag kunde jobba med övergångar och sitta och pilla med framdelsvändningar för mig själv. Funkade bra fram tills det att den självständiga framridningen skulle inkludera galoppfattningar. Bulldozern fixar ju inte alltid riktigt det här med att andra får galoppera men inte hon, så då blev hon stressad och springig. Sen när jag väl SKULLE fatta galopp så blev det åka av. Fast i slängtrav. Mycket ovärdigt. Bläh. Sedan red vi in i ridhuset och hade en övning där det låg bommar i sicksack över medellinjen och där man skulle rida över dom så att det blev 90-graderssvängar för vändande ytterhjälper och helst utan att använda tyglarna annat än möjligen för att förhålla, men inte för att vända eller styra. Gick väl SÅDÄR, för samtidigt var det trav- och galopparbete på långsidorna, så Bulldozerns tankar gick mest till det kändes det som. Men i skritt funkade det. Sedan skulle vi vända rätt upp i trav och trava rakt över sicksackbommarna och det gick PISSDÅLIGT. Man skulle ju kunna tycka att man borde klara av att rida på en rak linje, men i helvete heller. Bulldozern bulldozrade på som om det gällde livet, eller åtminstone att syftet med övningen endast var att komma fram så fort som möjligt, så de två första gångerna fick jag bara slåss med henne om tempot. Sedan lyckades jag övertyga henne om vad jag tyckte var ett okej tempo, och när jag hade tid att titta i spegeln så såg jag att linjen mest av allt liknade en sladdrig lakritsrem. OVÄRDIGT. Inte ens ridläraren hade något positivt att säga om det efteråt och hon brukar ändå kunna klämma fram något som man gjort bra.

Aja, bara att bryta ihop och komma igen. När vi stod och köade för att skölja betten efteråt så visade det sig dock att allas intryck var att det hade gått jättebra för alla andra men dåligt för dom själva, så jag var väl inte ensam om denna känsla av totalt misslyckande. Men det är väl det som är såkallad utveckling? Hoppas, hahaha.

Till stallet istället, v15

Blev ju bara ett ridpass förra veckan pga teori på vanliga riddagen. Men i fredags var jag i vanlig ordning på drop in med min kära Bulldozer. Hon var INTE sugen på jobb, kan vi väl säga. Hon hade dessutom knappt blivit riden i veckan som gick plus att hon var brunstig, så det var väl inte så att Jan Brink skulle stå stum av beundran om han nu mot förmodan skulle vara ute och talangscouta efter nya förmågor till Knytkalaset. Snarare att han skulle fly skrikande vid åsynen av detta ekipage. Nä, så illa var det väl i och för sig inte, men det var mycket att jobba igenom. Plus att själva lektionen inte blev så lång eftersom vi skrittade ut en runda i det fina vädret som uppvärmning, och det var för all del härligt och mysigt men det TAR längre tid än om man bara skrittar fram på ridbanan.
Aja, bara att ta nya friska tag. Har anmält mig till en dressyr-bootcamp om någon månad. Pappen på det!

Bygga hönshus - an epic movie, part 28

Nu är våren här! Idag såg jag den första sädesärlan, så nu får det fan i mig vara officiellt. I veckan som kommer så ryktas det om sol och temperaturer på 18-20 grader. Det känns ju mer sommar för mig, men jag klagar inte. JAG KLAGAR ABSOLUT INTE.

Lite hönshusbygge hanns med igår också:

Min man sågade fasaden jämn. Det är nu inte
bara att såga så det blir jämnt, utan om ni tittar
noga så är kanten sågad i 45 graders vinkel.
Detta för att regnvatten ska rinna av och inte
stanna kvar och sugas in i ändträet och orsaka
RÖTA OCH MISÄR. Det hade såklart varit
1000 gånger enklare att göra detta innan bräderna
spikades fast, men det är ju lätt att vara efterklok.
Min man var missnöjd med sin insats och ville
inte att jag skulle fotografera, för "det ser ut
som om Palle har varit framme". Palle är en idiot
i periferin av bekantskapskretsen som snickrar
väldigt dåligt. Och så är han idiot. Att jämföras
med Palle är inte smickrande på något sätt.


 

En fasad blev jämnsågad, sedan orkade min man inte
med att det såg ut som att Palle varit framme, så han
gav sig på ett hörn av hönsgården-to-be istället.
Skruvade fast lister i ovankant och fäste nät.

Låg jag på soffan och åt praliner under tiden,
kanske ni undrar. Det gjorde jag inte. Vi har
fällt två stora björkar, och jag har slitit med
efterarbetet. Kapat upp tjocka grenar till ved,
malt tunna grenar till flis och samlat upp det
tunnaste riset i en stor hög. Detta har
utan att överdriva hållit mig sysselsatt i dagar.

Alex

Har läst Alex av Pierre Lamaitre, en bok som möjligen bortsett från att den var fransk till en börja med verkade vara som vilken dussinkriminaldeckare som helst: en kvinna (Alex) blir nedslagen och kidnappad på öppen gata, ett gäng kriminalare (Camille, Armand, Louis) tar upp jakten på kidnapparen. Vartannat kapitel får man följa Alex, vars kidnappare spärrar in henne i en djävulskt liten bur, utfodrar henne med torrfoder och lämnar henne där med ett gäng stora och hungriga råttor, och vartannat kapitel får man följa polisens arbete med att hitta kidnapparen. Så långt en story som det går tretton på dussinet på, och jag gäspade mig igenom huvudpoliskaraktären Camille som bortsett från det faktum att han är kortväxt (vilket det genomgående tjatas lite väl mycket om genom hela boken) också såklart har mist sin gravida hustru ett par år tidigare och såklart är tungsint och svårmodig och bor ensam med en katt. Inget nytt under solen alltså, men sen börjar det hända grejer som gör att det här inte alls är någon standarddeckare. Alex är inte något hjälplöst kidnappningsoffer (som blir räddad av polisen i slutet), kidnapparen har en helt annan agenda än vad man först kan tro och perspektivet ändras sedan nästan lika många gånger som det finns nitar i Eiffeltornet. Mycket intressant upplägg skulle jag vilja säga. Sen är boken som helhet lite ojämn, dialogen känns inte helgjuten och jag stör mig på att författaren ibland avslutar meningar med tre punkter...  <-- (störigt!). Den här boken får tre och en halv  flaska rötjut av fem möjliga.