onsdag 16 oktober 2019

Nya grannar och lite om tröga människor

Ja, alla minns väl att vi trodde att onda grannen Katla äntligen skulle ta sitt förnuft till fånga och sälja sitt hus? Det kom ju verkligen ut på Hemnet till slut och i söndags var det visning. Tyckte inte det var någon direkt anstormning, men på måndagen var det i alla fall budgivning igång. 1,3 miljoner var utgångspriset och sen när jag kollade igår vid lunchtid så låg det högsta på 1,6 någonting så det måste ju i alla fall ha varit några som var intresserade. Och igår kväll var Till Salu-skylten nedtagen. Nu HOPPAS jag att det betyder att huset verkligen är sålt och inte att Katla har ångrat sig. Så ett försiktigt YAY kanske är på sin plats snart?

I övrigt upphör man ju aldrig att förundras över människors DUMHET. Så här: jag är med i en sån här lokal Facebookgrupp som heter (typ) "Allt som händer i Ankeborg" där det blandas högt och lågt, efterlysningar av bortsprungna katter, frågor om när Konsum har öppet på söndagar och reklam för loppis och fotvård blandas med diverse gnäll över att ungdomar är ute och buskör på nätterna och varningar om att folk har sett "skumma typer" som "garanterat" är ute och rekar inför kommande inbrott. Ja ni vet, den typen av inlägg. Den senaste snackisen är såklart att vi har bakterier i dricksvattnet. Det har vi (tyvärr) fortfarande, man får koka vattnet eller hämta i tankar som står utställda lite här och var i byn. Information om detta och hur arbetet med saneringen av dricksvattenreservoaren fortlöper finns att läsa på kommunens hemsida, till vilken folk delar länkar i den här gruppen titt som tätt.
OCH ÄNDÅ så frågar folk i den här gruppen i princip dagligen om det är OK att dricka vattnet nu? Alltså, litar man mer på random människor i en random Facebookgrupp än vad man gör på informationen direkt från kommunen, eller vad är det egentligen frågan om? Eller är det så himla jobbigt att behöva klicka en gång till för att ta reda på fakta så att säga direkt från hästens mun? Det är samma med folk som lägger upp bilder på svamp och frågar om det går att äta dom, och så får man ungefär 50/50 svar "Jättegod matsvamp" respektive "ÄT ABSOLUT INTE DENNA". Dom som trots dessa motsägelsefulla uppgifter ändå bestämmer sig för det första alternativet, hur tänker de egentligen?

Folk och internet alltså. Ofta en rätt dålig kombination om ni frågar mig.

tisdag 15 oktober 2019

Till stallet istället, v42 2019, pt 1

Stackars Pojken är fortfarande...tja, han är väl i strikt mening inte halt, men han går inte rent och ska vila resten av veckan och helst längre. Så igår fick jag vackert klättra upp på Hästen. Det kändes som att han var tre meter hög och ungefär dubbelt så lång, för även om jag red Älgen i fredags så är Hästen en annan typ av stor häst. Större helt enkelt, och då är han inte på något vis STOR. Men han känns gigantisk.
Aja, det var ju bara att gilla läget och lösa uppgiften. Skritt och trav gick ändå rätt så bra, men galopparbetet var sannerligen ingenting att skriva hem om. Han blev lång som ett ösregn och slog upp huvudet i avsaktningarna så att, tja, man kände sig inte som något proffs direkt. Fast så gör han med alla, inklusive Karin som ju ändå är ridlärare. Vad han inte gör med alla, i alla fall inte vad jag kan se, är att liksom trycka dom ur sadeln i galoppen. Men jag KAN fan inte sitta ordentligt när han galopperar, jag lossnar som en jäkla nybörjare och slår i både händerna och mina ädlare delar i framvalvet. Okej, kanske inte HELA tiden, men tillräckligt ofta för att det ska kännas ovärdigt.

Övningen vi red var serpentiner med fyra bågar med övergångar till skritt på medellinjen. Självklart utan stigbyglar, så att röven och de där ädlare delarna skulle få sig en REJÄL omgång. Men det gick ändå rätt så bra och mot slutet kändes det ändå som att vi hade något på gång. Får väl se hur det här går nu då.

måndag 14 oktober 2019

RIP Snöboll :(

Alltså, döden går ju fan i mig som barn i huset hos oss just nu. När jag kom hem idag så möttes jag av den tristaste synen man kan mötas av: ROVDJURSBESÖK. Och fina vaktelhönan Snöboll liggande utan huvud. Alltså, vi har varit så S-J-U-K-T noga med att rovdjurssäkra överallt (fast med facit i hand: uppenbarligen inte överallt dårå). Grävt ner putsnät tills nävarna valkats och ryggarna kroknat, spikat och böjt och sett till att det inte är några glipor någonstans. Vaktlarnas voljärer var inget undantag. Ena kortsidan av voljärerna vetter mot växthuset. Växthuset står på murad grund, så just där grävde vi faktiskt inte ner något nät eftersom man ju tycker att en tegelmur ska stå pall för det mesta. Men nu har Någonting Blodtörstigt (huvudmisstänkt: råtta, kanske mink eller iller men de brukar väl dräpa allt de ser och Villanelle är ju fortfarande i livet, så jag tror ändå på råtta) både lyckats med att ta sig in i växthuset och från växthuset grävt sig under muren in i voljären och dräpt stackars oskyldiga lilla Snöboll. Försökt dra henne med sig genom tunneln, men den (tunneln) var för trång så där fick hon ligga kvar för mig att upptäcka. JAHA, DET HÄR VAR JU TRÅKIGT. Släppte in de tre råttjagande hundarna i växthuset, men de var mest intresserade av tunneln för där var det ju BLOOOOOOD.

Är lite bitter för jag såg faktiskt att det var antydan till en liten "håla" eller vad man ska säga i nederkanten av muren häromdagen, men vaktlarna brukar göra såna där små hålor där de ligger och värper så jag tänkte att det var väl något sådant. Kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att någon skulle gräva sig in under muren, men här ska man uppenbarligen inte ta någonting för givet. Nu blir det nedgrävt nät även inne i växthuset för RÖR INTE MINA VAKTLAR.

Tur vi har ett gäng på tillväxt i alla fall. De är i skrivande stund snart en månad gamla, så om det bara är några som är hönor så kommer stackars Villanelle snart att få nytt sällskap. Voljärerna gränsar till varandra så han kan åtminstone både se och höra det andra gänget.

Till de mer glädjande nyheterna är att Gunde Svan och hens gäng nu i alla fall har fattat att man ska gå in i hönshuset när det är kväll, så nu slipper vi jaga dom med håv och pannlampa. En av de fyra har till och med fattat att man ska sitta på sittpinne när man sover och igår kväll hade hen till och med satt sig på samma pinne som blommehönsen utan att de brydde sig. De är ju annars fortfarande lite stingsliga och jagar gärna bort de små när de tycker att de kommer för nära.
Gunde och de två andra tränger ihop sig i ett av redena när det är dags att tryna, så dom får vi fortfarande lyfta upp varje kväll. Men de lär sig väl. Minns att blommehönsen sov i sandbadet när de var nya, men sen fattade de grejen med sittpinnar. Så det gör väl de här också tänker jag.

  

Hur mycket kan en frys egentligen rymma?

Varje semester tänker jag att nää, nu ska vi minsann unna oss att äta ute oftare än vad vi gör. Dvs mer än en gång per år eller hur ofta snåla vi nu kan tänka oss att gå på restaurang. Ofta blir det i alla fall inte, i alla fall inte tillsammans. För det blir ju lite bökigt när man bor på landet och måste åka buss till och från om man nu mot förmodan skulle unna sig ett litet glas till maten, för det hör ju lite till när det ska vara festligt. Eller så måste någon avstå för att köra och, tja, nja, då kan man väl lika gärna sitta hemma och äta och dricka gott?
I somras så tänkte jag ovanstående tanke, men jag tänkte också att nu under semestern så får vi BANNE MIG SE TILL ATT ÄTA UR FRYSEN. För den är alltid knökfull känns det som. Vi har till och med två (eller läs en och en halv för i andra hälften ligger klövar och blod till viltspårträning).

En stor frys (eller som i vårt fall: två små) är bra. Köper ju köttlådor från bönder då och då och då behöver man ju plats att bunkra. Fast när jag tänkte efter så var det ändå rätt längesen jag köpte kött, sist var i november 2018 och sen köpte jag ett par kycklingar på nån REKO-ring i somras, men då inför semestern så bestämde jag att nix, nu köper vi inte mer helt kött förrän detta är slut. Det var alltså i slutet av juli. Och det känns fortfarande som att frysen är full. Känns inte som att de där rekommendationerna att man ska se till att man har mat hemma för en vecka i händelse av kris riktigt gäller mig. Nu är det ju såklart inte så att jag inte har handlat överhuvudtaget sen i somras, för det har jag ju såklart gjort för man har ju inte alla tillbehör till en komplett måltid bland det djupfrysta. Men proteindelen av middagarna har jag till i alla fall 95 % rott i land genom att plocka ur frysen. Meddelar när jag tycker att den börjar bli tom. Det är ett tag kvar.  

Till stallet istället, v41 2019, pt2

I fredags var vi riktigt många på drop in-ridningen. 8 stycken, det är ungefär dubbelt så många som det har varit hittills den här terminen. Jag fick rida min gamla Älg! Det var ju ett tag sedan om man säger så. Pojken var varm i ett framben och var beordrad vila, så det var bara för mig som inte tycker om att byta häst att svälja mitt GULP och gilla läget.
Älgen är ett ganska litet halvblod, drygt en och sextio skulle jag tippa, men för mig som rider a. ponny, b. kallblod så känns han ju ENORM och att varje steg han tar är flera mil långt.

Aja. Lektionen gick rätt bra. Vi red nån övning med serpentiner, men tyvärr blev allting rätt forcerat för att vi kom igång för sent p g a att vi inte fick veta vilka hästar som skulle gå förrän en kvart innan lektionen skulle börja och, tja, folk klarar uppenbarligen inte av att borsta, sadla och tränsa en häst på 15 minuter. STÖR MIG PÅ SÅNT! Okej, det är trist att vara under tidspress och det brukar vi inte vara, men den här gången var vi det så det är väl ändå bara att gilla läget och lägga på en rem? Nä, då går folk och drar benen efter sig som om de har ett helt djävla LIV på sig att göra i ordning hästarna. Därför blev vi en kvart försenade och fick därför rida en kvart mindre, för nästa lektion börjar ju när den börjar. Kände att jag lite hade behövt den kvarten för att komma åt Älgen ordentligt, men nu hann jag inte det. Kändes ändå rätt så hyfsat, särskilt galoppen. Synd att han är så himla sur, efter lektionen så bet han mig i handen så nu har jag ett stort blåmärke där. Älgajävel.

lördag 12 oktober 2019

Döden, döden, döden?

När jag körde till Tages hundkurs i morse hörde jag på nyheterna att "den svenske skådespelaren och regissören Something Something har avlidit" och så var det nån gubbe från Helsingborgs Stadsteater som uttalade sig och jag tänkte att det där namnet (som alltså inte var Something Something) känner jag igen, var har jag hört det någonstans, Gud vad retligt att inte komma på det, jag får googla sen när jag kommer hem.

Och sen dog Sara Danius och nu handlar allting om henne. Kan inte hitta NÅN information om nån svensk skådespelare som dött, får bara upp om Roland Jansson när jag googlar. Men det var ju häromdagen. Nästan så jag börjar tro att jag har drömt eller hallucinerat. Har jag det? The truth is out there.  

torsdag 10 oktober 2019

Just innan jag dog

Har läst Just innan jag dog av S.K. Tremayne (lite ironisk titel med tanke på det förra inlägget, men det är bara en slump. Hoppas jag). Handlingen är den här:

Det var en isfläck. Lite otur. Men det räckte för att nästan ta livet av Kath Redway då hon fick sladd med bilen och körde rakt ner i dammen i den annars så fridfulla nationalparken Dartmoor i Devon i England.
Som genom ett mirakel överlever Kath olyckan med några skråmor och minnesförlust. Hon är skärrad men glad att vara hemma i det ensligt belägna huset på landet, hos maken Adam och deras begåvade men tillbakadragna dotter Lyla.
Men familjen verkar inte lika glad. Kaths man är kylig, rentav ilsken. Och dagdrömmaren till dotter pratar allt konstigare om en ”man ute på myren”. Kath återfår några skrämmande bitar av minnet och så småningom förstår hon att det inte alls var en olyckshändelse hon var med om. Hela hennes liv rasar och fylls av mörker, hot och terror.

Jag har tidigare läst både Istvillingar och Eldpojken och gillat dom, den förra något mer än den senare. Och den här kanske något mindre än den senare? Alltså, det är välskrivet och spännande, men börjar kännas som att det är lite på gränsen till upprepningar. Karaktärer som bor rätt så isolerade i storslagna naturområden och som upplever otäcka saker där. Är det något i naturen? Är det den äkta hälften? Är det barnet? Det blir lite samma typ av frågeställning där känner jag. Annars är det en helt okej berättelse med en rätt så oväntad twist på slutet, som dock känns lite väl osannolikt långsökt för att vara riktigt trovärdig. Den här boken får tre Dartmoorponnyer av fem möjliga.