onsdag 23 maj 2018

Kanske det viktigaste inlägget i hela universum just nu: bild på höns som sitter på sittpinnar

Min man smög in i hönshuset och fångade den senaste utvecklingsfasen på bild:


Här sitter alltså hela gänget och kurar skymning. Bakre raden
från vänster till höger: Michelle Obama, Jeanette, Magnhild,
Christine Perfect och Laura. Främre raden, från vänster till höger:
Mette-Marit och Brienne. GODNATT JORD.


tisdag 22 maj 2018

Senaste nytt på höns-Hilton

Hönsen växer verkligen så det knakar. Det visade sig att min man hade en kollega som vid sidan om sitt vanliga jobb hade ett företag som sålde djurfoder, så han rekommenderade ett foder med extra protein eftersom våra höns fortfarande bara är nästan-kycklingar. Det gillar de och de äter som om de hade betalt för det. Och växer så man nästan kan se det från dag till dag. Tycker även att de blir mer och mer hönslika för varje dag, nu hör man till exempel ett och annat försök till kacklande eller kluckande, såna där typiska hönsljud (som är SÅ MYSIGT att lyssna på) istället för kycklingpipandet (som också är mysigt i och för sig).
Men i helgen passerades en MILSTOLPE då hela gänget fattade grejen med att man ska sova på sittpinnarna. En och annan har varit uppe och inspekterat dem på dagtid, men sova där? Näfyfan, sa den här flocken unisont och tryckte ner sig i sandbadet allihop, och där har de tillbringat nätterna fram till nu. Vet inte om det har att göra med att de har vuxit så mycket så att det blivit trångt och obekvämt att ligga i sandbadet, eller om det bara är att deras naturliga instinkt (som är att söka skydd i ett träd eller liknande när det blir kväll) som kickat in, men häromkvällen när jag tittade in så satt de allihop och kurade skymning uppe på sittpinnarna. Här skulle man ju vilja komplettera texten med en gullig bild, men jag ville inte störa nattsömnen så jag smög ut igen.

måndag 21 maj 2018

Till stallet istället, v20, pt2

Hon som har drop in-ridningen i vanliga fall hade dragit på charterresa till Spanien denna vecka. Jag hörde henne prata om denna resa typ i vintras, men det måste ju vara otroligt retsamt att betala pengar för att åka till sol och värme när Sverige levererar som värsta medelhavsnationen. Jag vet ju att vädret bara är väder och att det blir vad det blir oavsett vad man vill, men det känns lite som en belöning efter 2017 års väder som inte direkt var mycket att hänga i julgranen. Kall vår, regnig sommar, regnig höst och en vinter som började bra men som sedan betedde sig som ett avsnitt i Game of Thrones. Fast då var vi redan inne på 2018 i och för sig.
Aja. I drop in-ridlärarens frånvaro red vi för min vanliga ridlärare. Hon hade planerat en övning där man skulle vända upp på medellinjen och rida rakt fram. Det låter enkelt, men är det inte, i alla fall inte på Bulldozern som gärna vill gå lite högerställd mest hela tiden och som blir synnerligen upprörd om man försöker lägga sig i det. När vi fått "godkänt" på att rida rakt fram så skulle vi fortsätta med att vända rakt upp och rida varannan gång vänster- och varannan gång högerställd. Däremellan red vi övergångar på fyrkantsspåret. Kan ju säga så här: Det här var en väldigt nyttig övning för Bulldozern. Kan också säga så här: Det här var en väldigt onödig övning, enligt Bulldozern, som lade sig till med sitt mest bulldozeraktiga beteende för att slippa undan. Det var lite KRIG i vänstervarvet, kan jag väl säga, där hon bara stod och studsade på stället för att komma undan när jag försökte ställa vänster. Men sedan lossnade det och gick rätt så bra mot slutet, framför allt var hon riktigt fin i den avslutande traven. Hon har ju en tendens att vilja springa ifrån problemen och när hon är på det humöret så är det inte jättekul att trava av och länga lite på tygeln och vips så drar hon iväg som Ego Boy för att springa ifatt framförvarande häst. Bulldozern har ingen känd härstamning, men jag har en känsla av att det finns en hel del kallblodstravare i henne. Ja, men det där har vi i alla fall jobbat med och nu börjar det ge RESULTAT, för fastän hon varit stressad och studsig i arbetet så kunde hon ändå varva ner och trava lugnt och avslappnat och jag kunde länga ut tygeln utan att hon vare sig tappade formen eller ökade tempot. G-Ö-T-T-  

fredag 18 maj 2018

Proudly presenting: Michelle Obama

Det var banne mig inte lätt att fånga en före detta FLOTUS (First Lady Of The United States) på bild, men här är hon i alla fall: Michelle Obama. Döpt efter, ja ni fattar vem, på grund av att hon är lite brunare än de andra hönorna (syns dåligt på bilden p g a motljus men hon var som sagt himla svår att fånga på bild även för en höns-paparazzi som jag) och så rör hon sig väldigt elegant, liksom skrider fram med värdighet där de andra flaxar omkring utan synbar agenda. Liten och nätt och liksom smäcker i kroppen och med stjärten i en elegant båge (som i och för sig inte visar sig från sin bästa sida på just denna bild och obs, därmed inte sagt att det var just den detaljen som gjorde att hon fick heta Michelle Obama, även om jag är ganska övertygad om att hon också har en elegant stjärt). Hon är inte så blommig, snarare randig i fjäderdräkten, tycker jag. Man märker inte så mycket av henne för hon håller rätt låg profil, så som det anstår en Lady får man väl förmoda. Men jag är säker på att hon kommer att få en viktig roll så småningom.

Michelle Obama. "Vad rasistiskt" sa en kollega när jag berättade att vi hade döpt henne till det
för att hon var brun. Sen blev det lite dålig stämning, för om man ska argumentera FÖR detta
känns det ju som att man bara är snäppet ifrån "jag-har-minsann-alltid-sagt-negerboll-och-det-
tänker-jag-minsann-fortsätta-med-tills-jag-DÖR"-maffian (och det vill man ju inte),
men samtidigt känns det ju som att man måste väl ändå kunna få säga att någon är brun utan
att rasistkortet ska vevas fram? Eller mörk eller whatever. En gång jobbade jag ihop med
 två färgade och de blev världens ovänner för att den ena sa till den andra att hen
skulle vara stolt över att hen var svart, men se den personen  definierade sig inte
 som svart utan som brun. Så det gick verkligen inte för sig.
HIMLA KÄNSLIGT DET DÄR. Aja, men det är väl knappast någon i familjen Obama
som läser den här bloggen och kan ta illa upp av att ha fått en höna uppkallad efter sig, tänker jag.
Nu vänder vi blad, som kungen skulle ha sagt.   

torsdag 17 maj 2018

Och sedan var hon borta

Har läst Och sedan var hon borta av Lisa Jewell, denna f d chick lit/feel goodförfattare som tagit sitt förnuft till fånga och nu skriver spänningsromaner/thrillers. Och gör det bra! Den här berättelsen handlar om Lauren, vars tonårsdotter Ellie försvinner spårlöst och aldrig återfinns. Sorgen splittrar hela Laurens familj. Tio år senare träffar hon en ny man, vars nioåriga dotter i det närmaste är en avbild av den försvunna Ellie. Vad hände egentligen när hon försvann? Man får följa berättelsen ur flera olika personers perspektiv och ibland är det lite väl förutsägbart och ibland känns det som att Lauren är fullständigt döv och blind för sin egen magkänsla, vilket känns lite osannolikt. Andra grejer kändes också lite väl osannolika för att bara gå hem hur som helst. Men annars välskrivet och rätt spännande och lite sorgligt. Den här boken får fyra familjemedlemmar av fem möjliga.

Proudly presenting: Magnhild

Det här är Magnhild. Hon är döpt efter Fleksnes moder. Min man tycker Fleksnes Fataliteter är något av det roligaste som någonsin har gjorts. Kan väl säga som så att det var inte exakt det som gjorde att jag föll för honom en gång i tiden.

Magnhild alltså. Än så länge är hon ganska anonym och gör inte jättemycket väsen av sig.
Hon är i alla fall den höna som har den blommigaste fjäderdräkten, alltså mest vita prickar.

Proudly presenting: Christine Perfect

Långt innan vi ens satte spaden i jorden för hönshusbygget - och alla som hängt med vet att det är ett bra tag sen - så bestämde min man att en höna skulle heta Christine Perfect, efter sångerskan i Chicken Schack. Det tyckte han var utomordentligt fyndigt. Jag utsåg den här donnan till bärare av detta ståtliga namn. Min tanke var att eftersom hon är den ljusaste av hönsen så skulle det bli lätt för min man att känna igen henne (plus att Christine Perfect är/var blond så det kändes ju passande), men han har redan vid ett par tillfällen pekat på Jeanette och påstått att "det där är Christine Perfect", så min plan gick väl sådär.

Christine Perfect! Hon är något av en frontfigur som sig bör om man är uppkallad efter en
sångerska. Eller så är det bara så att man lägger märke till hennes utstrålning på ett annat sätt.