lördag 20 juli 2019
Captain Fantastic
Har precis sett filmen Captain Fantastic, vilket var två mycket välinvesterade timmar av mitt liv. Här var det skratt och storlip blandat om vartannat. Om man är det minsta intresserad av ett liv utanför det såkallat normala och konventionella samhället - se den. Finns på Netflix.
Den oönskade
Har läst Den oönskade av Alex Dahl och det tycker jag att ni också kan göra. Det här är handlingen:
Cecilia lever ett lugnt liv i den lilla norska staden Sandefjord. Hon är gift med sin barndomskärlek Johan och de bor med sina två döttrar i ett vackert hus. När en liten pojke, Tobias, hamnar i Cecilias familj som tillfälligt fosterbarn, störs hennes välordnade liv. Hon har inte tid med ytterligare ett barn, men Johan insisterar på att de ska göra det rätta.Pojken vet inte vilka hans föräldrar är. De senaste åren har han flyttat runt med ett par missbrukare, men han kan inte förklara varför. Några dagar efter att han har kommit till Cecilias familj upptäcks kvinnan i missbrukarparet, svenska Anni, död i hamnen.
Vem är pojken och hur har han hamnat i lilla Sandefjord? Det visar sig snart att Cecilia vet mer än hon först har gett sken av. Och pojken verkar veta något om Cecilia.
Det här känns som en av de bättre böckerna jag har läst i år. Boken berättas ur tre olika perspektiv: Cecilias, Annis och Tobias', och alla tre är intressanta och tankeväckande. Språket är bra, tempot är högt och historien tar oväntade vändningar både här och där. Den här får fyra starka mediciner av fem möjliga. Marsch iväg till bibblan med er nu med en gång.
fredag 19 juli 2019
Konsten att sluta köpa kläder är att aldrig börja
Läste någonstans (gissningsvis Expressen, gissningsvis via någon länk i sociala medier eftersom jag extremt sällan läser kvällstidningar) att Fredrik Virtanen ska sluta köpa kläder under ett års tid. Ha! Skulle det vara så himla svårt då? undrade jag hånfullt (eftersom jag inte gillar Fredrik Virtanen). Det är såklart jätteenkelt för mig att sluta köpa kläder eftersom jag inte har något intresse för kläder annat än att de ska vara funktionella, och som hasar runt i mina narkotikajeans i såväl söcken som helg. Enligt Naturvårdsverket köper varje svensk 14 kg textil per år. Det låter ju helt sjukt mycket om man tänker att det här är ett genomsnitt, vilket innebär att det finns dom som konsumerar åtskilligt mer (och även dom som konsumerar mindre såklart). Men ja. Ser man på dessa såkallade influencers så har de ju nya outfits var och varannan dag. Jag följer EN influencer-blogg (tänker inte länka, för den personen behöver sannerligen inte mer uppmärksamhet) där personen som har bloggen alltid ska framstå som så himla god och kärleksfull och omtänksam och "såklart) PERFEKT. Har sån god lust att kommentera och be henne skriva ett inlägg om hur hon ser på det här med konsumtion vs miljö, men det gör jag såklart inte eftersom jag försöker leva efter mottot "SCROLLA VIDARE OM DU INTE GILLAR" , vilket jag anser är något som fler borde ägna sig åt. Scrolla vidare istället för att skriva elaka kommentarer alltså.
Ska jag skriva om mitt liv som outfluencer istället? Idag är jag klädd i ett par shorts som jag minns att jag och min man köpte första sommaren vi var ihop, för att vi skojade om att nu var vi "ett sånt där par som handlar kläder tillsammans" och att nästa steg skulle bli matchande träningsoveraller (dit har vi dock fortfarande inte kommit). Det var sommaren 2008. Till detta bär jag en t-shirt med texten JAG SPRANG GÖTEBORGSVARVET 16 maj 2009. Det gjorde jag, även om det med facit i hand var mycket dumt. Köpte dock tröjan innan start, med motiveringen att "har man betalt 100 spänn för en tröja där det står att man har sprungit så kan man ju inte bryta och jag är för snål för att köpa en tröja och sen inte använda den". Sant, eftersom jag fortfarande använder den (bra kvalitet för 100 spänn måste jag säga). Över t-shirten har jag en tröja som hade legat i omklädningsrummet på jobbet i hundra år och alla som rimligtvis en gång i tiden kunde ha ägt den hade slutat. Så den tog jag med gott samvete. Så vad vill jag säga med detta? Att det fan inte är svårt att låta bli att köpa kläder i ett år och att fler borde göra som jag. Det var väl mest det.
Ska jag skriva om mitt liv som outfluencer istället? Idag är jag klädd i ett par shorts som jag minns att jag och min man köpte första sommaren vi var ihop, för att vi skojade om att nu var vi "ett sånt där par som handlar kläder tillsammans" och att nästa steg skulle bli matchande träningsoveraller (dit har vi dock fortfarande inte kommit). Det var sommaren 2008. Till detta bär jag en t-shirt med texten JAG SPRANG GÖTEBORGSVARVET 16 maj 2009. Det gjorde jag, även om det med facit i hand var mycket dumt. Köpte dock tröjan innan start, med motiveringen att "har man betalt 100 spänn för en tröja där det står att man har sprungit så kan man ju inte bryta och jag är för snål för att köpa en tröja och sen inte använda den". Sant, eftersom jag fortfarande använder den (bra kvalitet för 100 spänn måste jag säga). Över t-shirten har jag en tröja som hade legat i omklädningsrummet på jobbet i hundra år och alla som rimligtvis en gång i tiden kunde ha ägt den hade slutat. Så den tog jag med gott samvete. Så vad vill jag säga med detta? Att det fan inte är svårt att låta bli att köpa kläder i ett år och att fler borde göra som jag. Det var väl mest det.
Liten uppdatering om Villanelle & co
Vaktelkycklingarna, Villanelle och hennes gäng alltså, har börjat få vara utomhus. Det var några dagars hårt slit med att samla ihop dom, placera dom i transportbur, bära ut dom till utomhusbur och så göra om proceduren i omvänd ordning på kvällen (man kan inte direkt säga att de var samarbetsvilliga). Men sedan ett par dagar tillbaka så har de flyttat ut för gott, och det ser de inte precis ut att lida av, tvärtom.
Har identifierat minst två av fostersyskonen som tuppar p g a att de är tecknade likadant som velourtuppen som numera går under artistnamnet Johnny Kass, och den färgteckningen är tydligen genetiskt dedikerad till Y-kromosomen. Igår var det dessutom en som gol. Vakteltuppar låter inte alls som höns, se (hör) själva på det här klippet jag hittade på Youtube.
Så pass gulligt och verkligen inte störande. Inte som salige tuppen Lars, som valde att hålla låda både arla och särla och rätt ofta däremellan också. Jag kan i och för sig tycka att det är ett otroligt mysigt ljud (dock inte ett extremt ljudligt och utdraget, på gränsen till maniskt galande var tionde sekund i över en timmes tid i svinottan, jag klockade Lars på detta en morgon förra sommaren när han väckte mig och det var omöjligt att somna om som han larmade och gjorde sig till), men det är väl tyvärr inte alla som håller med om det. På den gården där jag var och plockade hallon i lördags hade de några dvärghöns som gick lösa. Så mysigt med ett litet dvärgkuckeliku mellan varven. Men ja, det kommer ju inte att ske här. Funderar på att köpa några avelsägg och kläcka fram kycklingar "så att man får mat till vintern", som jag sa till min man när jag lanserade idén. Han var inte helt och hållet med på det tåget, vilket beror på att han har sovit rätt mycket i arbets/gästrummet senaste tiden. Han brukar lägga sig där på helgerna, för vi har så olika dygnsrytm och när han går och lägger sig (många timmar efter mig eftersom han är en nattuggla) så vaknar jag oftast och sen är det lögn för mig att somna om. Plus att jag tvingade honom att ligga där när han hade mansförkylning för några veckor sen för jag ville inte bli smittad. Ja, i arbets/gästrummet har Villanelle med fostersyskon kamperat innan de flyttade till sitt egna hushålle, och det låter ju mysigt och är mysigt, men samtidigt: det är rätt störande att försöka sova när sju vaktelkycklingar piper och krafsar runt. Och det luktar. Även om man städar buren (eller i vårt fall: min mans gamla akvarium) dagligen. Så jag kan ju lite förstå att han är mindre sugen, men det ska nog gå att övertyga honom. Hehe.
Har identifierat minst två av fostersyskonen som tuppar p g a att de är tecknade likadant som velourtuppen som numera går under artistnamnet Johnny Kass, och den färgteckningen är tydligen genetiskt dedikerad till Y-kromosomen. Igår var det dessutom en som gol. Vakteltuppar låter inte alls som höns, se (hör) själva på det här klippet jag hittade på Youtube.
Så pass gulligt och verkligen inte störande. Inte som salige tuppen Lars, som valde att hålla låda både arla och särla och rätt ofta däremellan också. Jag kan i och för sig tycka att det är ett otroligt mysigt ljud (dock inte ett extremt ljudligt och utdraget, på gränsen till maniskt galande var tionde sekund i över en timmes tid i svinottan, jag klockade Lars på detta en morgon förra sommaren när han väckte mig och det var omöjligt att somna om som han larmade och gjorde sig till), men det är väl tyvärr inte alla som håller med om det. På den gården där jag var och plockade hallon i lördags hade de några dvärghöns som gick lösa. Så mysigt med ett litet dvärgkuckeliku mellan varven. Men ja, det kommer ju inte att ske här. Funderar på att köpa några avelsägg och kläcka fram kycklingar "så att man får mat till vintern", som jag sa till min man när jag lanserade idén. Han var inte helt och hållet med på det tåget, vilket beror på att han har sovit rätt mycket i arbets/gästrummet senaste tiden. Han brukar lägga sig där på helgerna, för vi har så olika dygnsrytm och när han går och lägger sig (många timmar efter mig eftersom han är en nattuggla) så vaknar jag oftast och sen är det lögn för mig att somna om. Plus att jag tvingade honom att ligga där när han hade mansförkylning för några veckor sen för jag ville inte bli smittad. Ja, i arbets/gästrummet har Villanelle med fostersyskon kamperat innan de flyttade till sitt egna hushålle, och det låter ju mysigt och är mysigt, men samtidigt: det är rätt störande att försöka sova när sju vaktelkycklingar piper och krafsar runt. Och det luktar. Även om man städar buren (eller i vårt fall: min mans gamla akvarium) dagligen. Så jag kan ju lite förstå att han är mindre sugen, men det ska nog gå att övertyga honom. Hehe.
onsdag 17 juli 2019
Mitt hjärta är ditt
Har läst Mitt hjärta är ditt av Anna Jansson, del femtioelva om Maria Wern.
Handlingen:
Vems är tältet på Norderstrand? Från sitt fönster ser ett medelålders par en man sätta upp ett tält nära vattnet. Han kommer dit ofta, varje gång med en ny kvinna vid sin sida. Är de där frivilligt? Maria Wern har fullt upp med ett försvinnande. Hjärtsjuka Cecilia har varit borta i flera dagar utan sin medicin att hitta henne är en kamp mot klockan. Tyvärr ökar listan på misstänkta ju fler de förhör. Marias kollega Per Arvidsson har drabbats av en tragedi. Hans sexåriga dotter Wilma är svårt sjuk. Om hon inte får ett nytt hjärta kommer hon inte att överleva. Det får Arvidssons exfru att överväga andra och olagliga sätt att hålla sin dotter vid liv. Trådarna knyts överraskande samman och Maria Wern inser att den hon letar efter hela tiden befinner sig ett steg före. Kommer hon att ta reda på sanningen innan det är för sent?
Jag har sagt det förut, men kan väl säga det igen: Jag gillar Maria Wern-böckerna även om det börjar bli lite väl repetitivt med alla karaktärerna och alla deras olika bekymmer som ska dras ett varv till. Intrigen var som vanligt helt okej, kanske kändes just den här lite väl långsökt och osannolik. Men ändå en helt godkänd bruksdeckare. Den får tre Almedalsveckor av fem möjliga.
Ryttaren
Här kommer en bok som jag definitivt inte kommer att läsa ut: Ryttaren av Christina Olséni och Micke Hansen. Jag läste en recension av den för rätt länge sen (kan det ha varit lagom till förra årets Falsterbo Horse Show?) men blev aldrig färdig till att låna den. Nu låg den rätt så lägligt på Nyss tillbakalämnathyllan på bibblan, så jag nappade girigt åt mig den. För visst låter ändå handlingen lite kul för en deckarfrälst hästtjej?
Det har dragit ihop sig till Falsterbo Horse Show, årets största höjdpunkt inom svensk ridsport och en av de mest prestigefulla hopptävlingarna i världen. Nationsflaggorna vajar i sommarbrisen, solen står högt på himlen och läktarna är fullsatta. Det luktar succé lång väg. Kommunen har, till borgmästarens oförställda glädje, två ryttare i toppklass som konkurrerar om den sista OS-platsen i hopplandslaget.
Förhandsfavoriten Leopold Gyllenstierna rider in och tar emot folkets jubel, men redan efter tredje hindret faller han död ner. Det visar sig snabbt att han inte dött en naturlig död och Skanörs poliser kastar sig med blandad entusiasm in i mordutredningen. När det kort därpå inträffar ytterligare ett mord känns sommarsemestern plötsligt väldigt avlägsen.
Samtidigt som kraven på poliserna ökar förpestas Egons tillvaro av att hans närmsta granne och antagonist, Elisabeth, bjudit hem sin ungdomskärlek Francois från Paris. Ordningen på Kärleksstigen är rubbad och Egon avskyr instinktivt den franske sprätten och känner sig mer ensam än någonsin.
Vad jag inte fattade var att det här var del tre i något som benämns som "varm kriminalkomediserie". Visserligen fristående, men det brukar aldrig bli särskilt bra att kastas rakt in i något etablerat. Och "kriminalkomedi" var ju inte direkt vad jag önskade, jag ville ju ha mord, ond bråd död och smaskigt autentiskt ryttarskvaller. Så blev det ju definitivt inte. Läste ett par kapitel i början och slöbläddrade sedan mest, för det här var verkligen ingen berättelse som tilltalade mig. Orkar inte med att alla karaktärer är "komiska" så att det ska föreställa vara helt normalt att alla är lite tokroligt skruvade och hela intrigen kändes så ansträngd och krystad att jag instinktivt kände för att kasta boken ifrån mig. Och skulle en kvinnlig ryttare i Sverigeeliten bli så rosenrasande att hon stegar ut från VIP-läktaren i vredesmod bara för att en manlig mottävlande gör lite dryga uttalanden och låter blicken svepa över hennes kropp? SKULLE INTE TRO DET. Den här boken får noll tävlingsfunktionärer av fem möjliga.
Det har dragit ihop sig till Falsterbo Horse Show, årets största höjdpunkt inom svensk ridsport och en av de mest prestigefulla hopptävlingarna i världen. Nationsflaggorna vajar i sommarbrisen, solen står högt på himlen och läktarna är fullsatta. Det luktar succé lång väg. Kommunen har, till borgmästarens oförställda glädje, två ryttare i toppklass som konkurrerar om den sista OS-platsen i hopplandslaget.
Förhandsfavoriten Leopold Gyllenstierna rider in och tar emot folkets jubel, men redan efter tredje hindret faller han död ner. Det visar sig snabbt att han inte dött en naturlig död och Skanörs poliser kastar sig med blandad entusiasm in i mordutredningen. När det kort därpå inträffar ytterligare ett mord känns sommarsemestern plötsligt väldigt avlägsen.
Samtidigt som kraven på poliserna ökar förpestas Egons tillvaro av att hans närmsta granne och antagonist, Elisabeth, bjudit hem sin ungdomskärlek Francois från Paris. Ordningen på Kärleksstigen är rubbad och Egon avskyr instinktivt den franske sprätten och känner sig mer ensam än någonsin.
Vad jag inte fattade var att det här var del tre i något som benämns som "varm kriminalkomediserie". Visserligen fristående, men det brukar aldrig bli särskilt bra att kastas rakt in i något etablerat. Och "kriminalkomedi" var ju inte direkt vad jag önskade, jag ville ju ha mord, ond bråd död och smaskigt autentiskt ryttarskvaller. Så blev det ju definitivt inte. Läste ett par kapitel i början och slöbläddrade sedan mest, för det här var verkligen ingen berättelse som tilltalade mig. Orkar inte med att alla karaktärer är "komiska" så att det ska föreställa vara helt normalt att alla är lite tokroligt skruvade och hela intrigen kändes så ansträngd och krystad att jag instinktivt kände för att kasta boken ifrån mig. Och skulle en kvinnlig ryttare i Sverigeeliten bli så rosenrasande att hon stegar ut från VIP-läktaren i vredesmod bara för att en manlig mottävlande gör lite dryga uttalanden och låter blicken svepa över hennes kropp? SKULLE INTE TRO DET. Den här boken får noll tävlingsfunktionärer av fem möjliga.
Slår knut på mig själv...
...för att orka fram till semestern. Nä, så farligt är det väl ändå inte, det var mer för att jag ville ha en lämplig rubrik till den bild som jag kommer att lägga upp härunder, som visar en mask som faktiskt bokstavligt talat gör det.
Vi hittade den när vi höll på att gräva för voljär # 2, den som Villanelle och hennes fostersyskon ska få bo i. Vår tomt lutar ju som en störtloppsbacke på sina ställen, så vad man än ska bygga så är det inte enkelt om man säger så. Det trista är också att det ligger cirka en miljon tegelstenar som måste flyttas ut innan någon annan kan flytta in. De tegelstenarna tog vi med oss från min mans gamla hus, en del av dom murade vi grunden till växthuset med och de här är över, men GUD FÖRBJUDE att man skulle göra av med något som man skulle kunna använda till något annat. "Det är en resurs", säger min man om allt han vill spara för att det kan vara bra att ha. Oklart när och till vad, men det kan komma en tid när man kan ha nytta av det. Är väl inget fel på resonemanget i sig om man hade bott på en gård med en massa lador och skjul och vindar, men det gör ju (tyvärr) inte vi. Ibland surfar vi runt på Hemnet och klickar lystet på stora hus och avstyckade gårdar, men sen sansar vi oss eftersom vi strängt taget bor extremt bra. På landet, men ändå civiliserat med bussförbindelse, affär och kommunalt vatten och avlopp. Litet hus = billigt att värma upp, det ska man inte heller bortse från. Plus att vi har gjort allt "stort" (= dyrt) som att byta tak, byta panna och gräva nytt avlopp på detta hus. OCH SKULLE VI FLYTTA FRÅN HÖNSHUSET VI HAR BYGGT, sa jag uppbragt när jag tyckte att min man drog iväg lite för långt i fantasier om en gammal skola med en nedlagd karamellfabrik på samma tomt som var till salu här i närheten för ett tag sen. Det var kanske inte det tyngst vägande argumentet mot 260 kvadratmeter boyta och en tomt på ett halvt hektar, men men. Är egentligen mest sugen på att ha lite mark, typ ett par hektar skog där man kunde ta egen ved. När man nu inte fick köpa grannens tomt. Är fortfarande sur för det. Men huset är sålt och enligt ryktet är det tyskar som har köpt det. Oklart om de ska ha det som sommarstuga eller åretruntboende, men de får tillträde nu till månadsskiftet så det lär väl visa sig.
Jag tänkte slänga in masken till hönsen, men min man tyckte inte det för "det kanske är något fel på den". Känns som att vi har tittat lite för mycket på Chernobyl och pratat om genetiska defekter på sista tiden? Som om Sveriges mest bortskämda hönor skulle äta något undermåligt. Häromdagen slängde jag ut lite skal från auberginer, och de krafsade kräset och blängde misstänksamt som om jag försökt servera dom vätecyanid. Två minuter senare gick jag förbi utanför hönsgården med en hink i handen och då kom de rusande i samlad flock som om de inte hade fått mat på minst en vecka. De har alltså fri tillgång till mat inne i hönshuset, samt att de har en hönsgård på 100 kvadratmeter där de kan äta grönska och mask, plus att vi dagligen slänger in ogräsrens och matrester. Vi har i och för sig inte så mycket matrester i vårt hushåll eftersom vi är så satans EKONOMISKA, men jag brukar ta hem gammalt bröd (som blir över från vår gemensamma fredagsfrukost) och gammal frukt (som det inte är något fel på, men som ingen äter upp eftersom vi har sånt där abonnemang på fruktkorg och av någon anledning äter folk inte av det "gamla" när det kommit en ny korg, vilket det gör en gång i veckan) från jobbet. Man får ju vara lite om sig och kring sig som det heter.
ÅTTA DAGAR TILL SEMESTER. #kämpakämpa
 |
| Varför? |
Vi hittade den när vi höll på att gräva för voljär # 2, den som Villanelle och hennes fostersyskon ska få bo i. Vår tomt lutar ju som en störtloppsbacke på sina ställen, så vad man än ska bygga så är det inte enkelt om man säger så. Det trista är också att det ligger cirka en miljon tegelstenar som måste flyttas ut innan någon annan kan flytta in. De tegelstenarna tog vi med oss från min mans gamla hus, en del av dom murade vi grunden till växthuset med och de här är över, men GUD FÖRBJUDE att man skulle göra av med något som man skulle kunna använda till något annat. "Det är en resurs", säger min man om allt han vill spara för att det kan vara bra att ha. Oklart när och till vad, men det kan komma en tid när man kan ha nytta av det. Är väl inget fel på resonemanget i sig om man hade bott på en gård med en massa lador och skjul och vindar, men det gör ju (tyvärr) inte vi. Ibland surfar vi runt på Hemnet och klickar lystet på stora hus och avstyckade gårdar, men sen sansar vi oss eftersom vi strängt taget bor extremt bra. På landet, men ändå civiliserat med bussförbindelse, affär och kommunalt vatten och avlopp. Litet hus = billigt att värma upp, det ska man inte heller bortse från. Plus att vi har gjort allt "stort" (= dyrt) som att byta tak, byta panna och gräva nytt avlopp på detta hus. OCH SKULLE VI FLYTTA FRÅN HÖNSHUSET VI HAR BYGGT, sa jag uppbragt när jag tyckte att min man drog iväg lite för långt i fantasier om en gammal skola med en nedlagd karamellfabrik på samma tomt som var till salu här i närheten för ett tag sen. Det var kanske inte det tyngst vägande argumentet mot 260 kvadratmeter boyta och en tomt på ett halvt hektar, men men. Är egentligen mest sugen på att ha lite mark, typ ett par hektar skog där man kunde ta egen ved. När man nu inte fick köpa grannens tomt. Är fortfarande sur för det. Men huset är sålt och enligt ryktet är det tyskar som har köpt det. Oklart om de ska ha det som sommarstuga eller åretruntboende, men de får tillträde nu till månadsskiftet så det lär väl visa sig.
Jag tänkte slänga in masken till hönsen, men min man tyckte inte det för "det kanske är något fel på den". Känns som att vi har tittat lite för mycket på Chernobyl och pratat om genetiska defekter på sista tiden? Som om Sveriges mest bortskämda hönor skulle äta något undermåligt. Häromdagen slängde jag ut lite skal från auberginer, och de krafsade kräset och blängde misstänksamt som om jag försökt servera dom vätecyanid. Två minuter senare gick jag förbi utanför hönsgården med en hink i handen och då kom de rusande i samlad flock som om de inte hade fått mat på minst en vecka. De har alltså fri tillgång till mat inne i hönshuset, samt att de har en hönsgård på 100 kvadratmeter där de kan äta grönska och mask, plus att vi dagligen slänger in ogräsrens och matrester. Vi har i och för sig inte så mycket matrester i vårt hushåll eftersom vi är så satans EKONOMISKA, men jag brukar ta hem gammalt bröd (som blir över från vår gemensamma fredagsfrukost) och gammal frukt (som det inte är något fel på, men som ingen äter upp eftersom vi har sånt där abonnemang på fruktkorg och av någon anledning äter folk inte av det "gamla" när det kommit en ny korg, vilket det gör en gång i veckan) från jobbet. Man får ju vara lite om sig och kring sig som det heter.
ÅTTA DAGAR TILL SEMESTER. #kämpakämpa
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)