Susade iväg i hällande regn till fredagens drop in-ridning. Var inte jättepepp när jag såg att den enda ponnyn som fanns var Prickponnyn, och så en till som jag aldrig har ridit men som jag har för mig är en sån där hetsig en. Så jag valde Älgen. Denna fina gamla trotjänare som nog är en bidragande orsak till att jag är där jag är idag. Hade inte han så varsamt lotsat mig fram när jag nervöst började i återvändargruppen hade jag kanske fortfarande varit ett mesigt asplöv. Inte för att jag är SÅ djävla tuff nu heller, men ja. Det har ju åtminstone gått framåt, om jag får säga det själv.
Och HERREGUUUD vad det gick bra! Vi var bara två stycken som red (lyx), och dagens övning var öppna på långsidorna. Och det räckte med att jag tog tyglarna så började Älgen att arbeta i en trevlig och ändamålsenlig form och gjorde allt jag bad honom om och lite till. Han kändes inte det minsta älgig utan bara trevlig och var en dröm att sitta ner på i traven, och i galoppen kunde vi både minska och öka volterna utan att han vare sig a. tappade formen, b. bröt av till trav. Alltså va, va, va? Hade den där känslan att nu djävlar ringer snart Bo Jenå och erbjuder mig en plats i landslaget. Svävade hem på små moln. Eller nej, först stod jag en stund i hällregn och petade fram maskar ur gödselstacken, för jag känner att jag vill ge min kompost en liten extra boost. HELT NORMALT BETEENDE? Det var väl kanske tur att inte Bo Jenå hade vägarna förbi där och då.
måndag 20 maj 2019
torsdag 16 maj 2019
Kaninjakten
Vi har ju pratat både länge och väl om att skaffa kaniner som ett led i vår strävan efter att äta lokalproducerat och klimatsmart, och min man har byggt kaninburar. Snart är de klara? Nu är ju min man en äkta snickare i själ och hjärta, detvillsäga allting är "i princip" klart, men det finns ett "ska bara spika fast en list" på den ena och "ska bara spika på lite takpapp" på den andra som gör att det ändå inte riktigt är läge att sätta båten i sjön så att säga. Fast de är ju snart helt klara. I princip dårå.
Min uppgift var ju BETYDLIGT roligare: fixa kaniner. Det visade sig dock vara lättare sagt än gjort. Har ju hela tiden varit inne på Gotlands- eller Mellerudskaniner p g a gillar lantraser och vill gärna bidra till bevarandet av dessa, men när man kollar på Blocket och diverse köp- och säljsidor på Facebook så är utbudet minst sagt sparsamt, om man inte vill åka land och rike runt och det vill inte jag. Så ramlade jag över information om Svensk Pälskanin och tyckte att det var ju också någonting man kunde vurma för. Mailade och frågade om det fanns några uppfödare i närheten, fick svar att de skulle kontakta dom som bodde i närheten och fråga om jag fick kontakta dom och sådär, men därefter har jag inte hört ett knyst.
Men plötsligt händer det! Hittade en Blocketannons om en som hade en kull genbanksanslutna Gotlandskaninungar relativt i närheten. Högg som en kobra och tingade två honor som är leveransklara i slutet av maj. När vi sedan mailade lite fram och tillbaks om kontaktuppgifter och sånt där så slängde jag fram frågan om hon, säljaren alltså, möjligen kände till någon som hade en obesläktad hane till salu, och då visade det sig att hon hade det. Så då slog jag till och tingade honom också. Han är dock inte leveransklar förrän i mitten av juni, men det kan ju kvitta. Avelsgruppen är klar.
Tänkte pigga upp inlägget med lite bilder, men då hade säljaren plockat bort annonsen. Typiskt. Honorna är trefärgade, rätt lika varandra, och hanen ¨är "svart otter", vilket tydligen innebär svart med lite brungula inslag i ansiktet och på magen. Typ kaninvärldens motsvarighet till hundvärldens "black and tan" kanske? INTE VET JAG. Det där med färger och vad de kallas är inte riktigt min grej. En gång hade jag en grå katt, på registreringsbeviset stod det att den var blå. Ja, jag vet att det heter så, men det låter så djävla dumt. Aja, nog om det. Ni som mot förmodan är intresserade får helt enkelt ge er till tåls några veckor.
Min uppgift var ju BETYDLIGT roligare: fixa kaniner. Det visade sig dock vara lättare sagt än gjort. Har ju hela tiden varit inne på Gotlands- eller Mellerudskaniner p g a gillar lantraser och vill gärna bidra till bevarandet av dessa, men när man kollar på Blocket och diverse köp- och säljsidor på Facebook så är utbudet minst sagt sparsamt, om man inte vill åka land och rike runt och det vill inte jag. Så ramlade jag över information om Svensk Pälskanin och tyckte att det var ju också någonting man kunde vurma för. Mailade och frågade om det fanns några uppfödare i närheten, fick svar att de skulle kontakta dom som bodde i närheten och fråga om jag fick kontakta dom och sådär, men därefter har jag inte hört ett knyst.
Men plötsligt händer det! Hittade en Blocketannons om en som hade en kull genbanksanslutna Gotlandskaninungar relativt i närheten. Högg som en kobra och tingade två honor som är leveransklara i slutet av maj. När vi sedan mailade lite fram och tillbaks om kontaktuppgifter och sånt där så slängde jag fram frågan om hon, säljaren alltså, möjligen kände till någon som hade en obesläktad hane till salu, och då visade det sig att hon hade det. Så då slog jag till och tingade honom också. Han är dock inte leveransklar förrän i mitten av juni, men det kan ju kvitta. Avelsgruppen är klar.
Tänkte pigga upp inlägget med lite bilder, men då hade säljaren plockat bort annonsen. Typiskt. Honorna är trefärgade, rätt lika varandra, och hanen ¨är "svart otter", vilket tydligen innebär svart med lite brungula inslag i ansiktet och på magen. Typ kaninvärldens motsvarighet till hundvärldens "black and tan" kanske? INTE VET JAG. Det där med färger och vad de kallas är inte riktigt min grej. En gång hade jag en grå katt, på registreringsbeviset stod det att den var blå. Ja, jag vet att det heter så, men det låter så djävla dumt. Aja, nog om det. Ni som mot förmodan är intresserade får helt enkelt ge er till tåls några veckor.
onsdag 15 maj 2019
Är det inte The Log Lady så är det något annat
Onda grannen Katla hade barnbarn på besök idag. Det sparkades boll och härjades rätt friskt på andra sidan staketet. Själv satt jag på min sida och rensade ogräs och njöt av vårsolen och tänkte till och med att man får väl ändå vara glad att det fortfarande finns barn som vill vara ute och leka och inte bara sitta och uggla över en skärm. Bollen studsade mot staketet, och ett förskräckt
Akta så att den inte hamnar inne hos hönsdamen! hördes från Katlas barnbarn.
Hönsdamen alltså. Tja, värre saker har man väl blivit kallad för i sina dagar. Men så djävla rockn'roll vet jag ju inte om det är precis. Kan ju kanske i och för sig kvitta nu när man snart är så gammal att man är jämnårig med Gud,
When Alzheimer goes marching in
Igår åkte jag och köpte ett nytt lås till skåpet i stallet och sedan vidare till stallet för att låsa nämnda skåp. Tänkte på vägen dit att om jag träffade Karin så skulle jag passa på att fråga henne lite om upplägget inför höstterminen. Den första jag träffade var Karin. Vad vi pratade om? Inbrottet, behandlingen av Pojkens strålröta, vädret och att man generellt är för dålig på att dricka vatten när det är varmt.
Nyss skulle jag fixa en kopp te. Letade både länge och väl och på alla möjliga ställen efter min kopp. Som jag två minuter tidigare, när jag satte på vattnet, hade ställt bredvid vattenkokaren med en ny tepåse i så att det bara skulle vara att hälla upp och gå och sätta sig. JODÅSÅATT. Det går tydligen bra nu?
Nyss skulle jag fixa en kopp te. Letade både länge och väl och på alla möjliga ställen efter min kopp. Som jag två minuter tidigare, när jag satte på vattnet, hade ställt bredvid vattenkokaren med en ny tepåse i så att det bara skulle vara att hälla upp och gå och sätta sig. JODÅSÅATT. Det går tydligen bra nu?
tisdag 14 maj 2019
Till stallet istället, v 20, pt1
Förra veckan blev det bara ett ridpass. Kom till stallet i fredags för drop in-ridning precis som vanligt, men när jag läste listan över tillgängliga hästar så kände jag bara NÄE. Den enda ponnyn som fanns var Prickponnyn och honom hade jag banne mig inte lust med. Alltså, han är ju välskolad och kul att rida, men jag PALLAR INTE det här med att han ska se spöken överallt och dra som en avlöning från dom. Eller åtminstone gjorde jag inte det i fredags. Och den enda stora häst som jag möjligtvis skulle kunna tänka mig att rida var redan paxad. Då är det ju fiffigt med drop in, att man bara kan säga tack men nej tack och sedan avvika. Ångrade mig sen, men då var det ju så dags.
Först var det lite drama i stallet, för det har nämligen varit inbrott i helgen som gick, där man bland annat har snott en massa sadlar. Mest av privatryttarna, men även ett par av de finare ridskolesadlarna. Vårt (min och min dotters) skåp hade de bara klippt upp låset på och sen antingen blivit avbrutna, men kanske mer sannolikt bedömt att innehållet (våra hjälmar, mina ridstövlar, några dressyrspön, ett par sporrar, putsgrejer och lite hästgodis) inte var så attraktivt som stöldgods betraktat och att andrahandsvärdet var försumbart i det stora hela. Men ändå. Man blir ju så djävla förbannad på folk som inte kan skilja på mitt och ditt och som dessutom ger sig på en ideell förening. Vi har precis sålt Newbody till förbannelse, men tanken var ju inte att pengarna skulle gå till att köpa nya dörrar och lås och annat som vi redan hade. MED BETONING PÅ HADE. Fuck vad sur jag blir.
Aja, till gårdagens lektion. Igår stod markarbete-hoppning på schemat och jag hade Pojken precis som vanligt. Och han var SÅ FIN när vi red fram. Gick stadigt i form, jobbade superfint på böjda spår och galoppen var TO DIE FOR. Galopperade varv efter varv i ett tempo som JAG bestämde och vi kunde till och med minska galoppen för att reglera avstånden till framförvarande häst. SOM JAG NJÖT (även om det var jobbigt). Typiskt att vi sedan skulle börja förstöra alltihop med att hoppa över hinder. Hahaha. Nej, men det gick väl ändå rätt så bra. Vi hoppade två hinder som låg på en S-linje och däremellan skulle man lägga en volt. Sånt tycker Pojken är okej, det är mer när man ska hoppa bana som han bara DÖR. Det gjorde han inte nu, utan skuttade över de små 40-centimeterskryssen utan åthävor.
Sen fick vi lappar med information om nästa termin. Känns ju helt sjukt att man ska börja tänka på hösten när man är mellan hägg och syren, men jag är ju likadan när jag planerar och hade jag varit verksamhetsansvarig så misstänker jag att jag hade tvingat folk att ta ställning till vad som eventuellt ska ske år 2029. I alla fall så ska det kanske starta en ren dressyrgrupp, och det lät ju superintressant (man planerar även en ren hoppgrupp, men det kändes ju mindre lockande för min del. HAHAHA). Dyrt förstås, men prismässigt landar jag nog på ungefär samma belopp som jag idag lägger på vanliga ridningen plus drop in-lektioner, för om man rider två gånger i veckan på ordinarie lektioner så får man 20 % rabatt på andra tillfället. Enda nackdelen är väl egentligen att jag egentligen inte vill vara uppbunden och låst två kvällar i veckan. Där är ju drop in-ridningen suverän, dels för att man inte är uppbunden och dels för att det är på fredag eftermiddag. Annars ligger ju vuxenlektionerna så himla sent. Okej, jag fattar att man inte kan ha barnlektioner klockan nio på kvällen, men ändå.
Mm, mycket att tänka på nu.
Först var det lite drama i stallet, för det har nämligen varit inbrott i helgen som gick, där man bland annat har snott en massa sadlar. Mest av privatryttarna, men även ett par av de finare ridskolesadlarna. Vårt (min och min dotters) skåp hade de bara klippt upp låset på och sen antingen blivit avbrutna, men kanske mer sannolikt bedömt att innehållet (våra hjälmar, mina ridstövlar, några dressyrspön, ett par sporrar, putsgrejer och lite hästgodis) inte var så attraktivt som stöldgods betraktat och att andrahandsvärdet var försumbart i det stora hela. Men ändå. Man blir ju så djävla förbannad på folk som inte kan skilja på mitt och ditt och som dessutom ger sig på en ideell förening. Vi har precis sålt Newbody till förbannelse, men tanken var ju inte att pengarna skulle gå till att köpa nya dörrar och lås och annat som vi redan hade. MED BETONING PÅ HADE. Fuck vad sur jag blir.
Aja, till gårdagens lektion. Igår stod markarbete-hoppning på schemat och jag hade Pojken precis som vanligt. Och han var SÅ FIN när vi red fram. Gick stadigt i form, jobbade superfint på böjda spår och galoppen var TO DIE FOR. Galopperade varv efter varv i ett tempo som JAG bestämde och vi kunde till och med minska galoppen för att reglera avstånden till framförvarande häst. SOM JAG NJÖT (även om det var jobbigt). Typiskt att vi sedan skulle börja förstöra alltihop med att hoppa över hinder. Hahaha. Nej, men det gick väl ändå rätt så bra. Vi hoppade två hinder som låg på en S-linje och däremellan skulle man lägga en volt. Sånt tycker Pojken är okej, det är mer när man ska hoppa bana som han bara DÖR. Det gjorde han inte nu, utan skuttade över de små 40-centimeterskryssen utan åthävor.
Sen fick vi lappar med information om nästa termin. Känns ju helt sjukt att man ska börja tänka på hösten när man är mellan hägg och syren, men jag är ju likadan när jag planerar och hade jag varit verksamhetsansvarig så misstänker jag att jag hade tvingat folk att ta ställning till vad som eventuellt ska ske år 2029. I alla fall så ska det kanske starta en ren dressyrgrupp, och det lät ju superintressant (man planerar även en ren hoppgrupp, men det kändes ju mindre lockande för min del. HAHAHA). Dyrt förstås, men prismässigt landar jag nog på ungefär samma belopp som jag idag lägger på vanliga ridningen plus drop in-lektioner, för om man rider två gånger i veckan på ordinarie lektioner så får man 20 % rabatt på andra tillfället. Enda nackdelen är väl egentligen att jag egentligen inte vill vara uppbunden och låst två kvällar i veckan. Där är ju drop in-ridningen suverän, dels för att man inte är uppbunden och dels för att det är på fredag eftermiddag. Annars ligger ju vuxenlektionerna så himla sent. Okej, jag fattar att man inte kan ha barnlektioner klockan nio på kvällen, men ändå.
Mm, mycket att tänka på nu.
Kastanjemannen
Har läst Kastanjemannen av Sören Sveistrup. Sören Sveistrup är manusförfattare till den superbraiga danska tv-serien Brottet och även The Killing som ju är den amerikanska varianten av samma serie. Nu har han alltså knåpat ihop en roman, som handlar om detta:
En kvinna hittas brutalt mördad på en lekplats i Köpenhamn. Vid kroppen finner man en liten figur gjord av två kastanjer och tändstickor. När figuren undersöks upptäcker man fingeravtryck från en ung flicka som spårlöst försvann för mer än ett år sedan. Samtidigt som polisen jagar en mördare letar de också efter spår som kan leda dem till den lilla flickan – tänk om hon fortfarande lever?
"Den är ju rätt tjock" sa bibliotekarien (ny på jobbet) i en lite varnande ton samtidigt som hon upplyste mig om att det var ett 14-dagarslån. SER JAG UT SOM EN SOM LÄSER LÅNGSAMT? hade jag lust att svara, men det gjorde jag förstås inte. Det var en fullmatad roman på över 500 sidor där intrigen var tät och man fick hålla sig fokuserad hela tiden, för vips hände det grejer. Jag gillade den här boken, och jag förutspår att den kommer att bli en välgjord dansk tv-serie inom kort. Upplägget var rätt så klassiskt och rätt likt Brottet: smart kvinnlig polis (Naia Thulin), manlig polis med ett mörkt förflutet (Mark Hess), en minister inblandad, en mördare som ingen kunde misstänka, halsbrytande och pulshöjande slutscener för att hinna ifatt mördaren innan hen begår ytterligare ett brott. PUH. Möjligen var den en smula för omständlig och detaljerad, tror man hade kunnat korta den med sådär 100 sidor utan att det hade gjort något (inte för att jag är den som bangar för tjocka böcker, men samtidigt behöver man ju inte dryga ut en berättelse i onödan), men bortsett från det så gillade jag det mesta. Jag ger den här boken fyra stora hästkastanjer av fem möjliga.
En kvinna hittas brutalt mördad på en lekplats i Köpenhamn. Vid kroppen finner man en liten figur gjord av två kastanjer och tändstickor. När figuren undersöks upptäcker man fingeravtryck från en ung flicka som spårlöst försvann för mer än ett år sedan. Samtidigt som polisen jagar en mördare letar de också efter spår som kan leda dem till den lilla flickan – tänk om hon fortfarande lever?
"Den är ju rätt tjock" sa bibliotekarien (ny på jobbet) i en lite varnande ton samtidigt som hon upplyste mig om att det var ett 14-dagarslån. SER JAG UT SOM EN SOM LÄSER LÅNGSAMT? hade jag lust att svara, men det gjorde jag förstås inte. Det var en fullmatad roman på över 500 sidor där intrigen var tät och man fick hålla sig fokuserad hela tiden, för vips hände det grejer. Jag gillade den här boken, och jag förutspår att den kommer att bli en välgjord dansk tv-serie inom kort. Upplägget var rätt så klassiskt och rätt likt Brottet: smart kvinnlig polis (Naia Thulin), manlig polis med ett mörkt förflutet (Mark Hess), en minister inblandad, en mördare som ingen kunde misstänka, halsbrytande och pulshöjande slutscener för att hinna ifatt mördaren innan hen begår ytterligare ett brott. PUH. Möjligen var den en smula för omständlig och detaljerad, tror man hade kunnat korta den med sådär 100 sidor utan att det hade gjort något (inte för att jag är den som bangar för tjocka böcker, men samtidigt behöver man ju inte dryga ut en berättelse i onödan), men bortsett från det så gillade jag det mesta. Jag ger den här boken fyra stora hästkastanjer av fem möjliga.
måndag 13 maj 2019
Tjurigt
Vi bor granne med en kohage. Där går Charolaiskor med kalvar och betar mellan maj och november ungefär. Trevligt tycker jag, även om hagen är så stor och kuperad att det kan gå veckor utan att man ser dom. Men det är mysigt (och ej att förglömma, bra för de öppna landskapen och den biologiska mångfalden). Det går även en tjur där. Årets exemplar heter Ossian, läste jag på Facebook. Minns inte vad förra årets tjur hette, men det var något rätt så alldagligt. Kanske till och med något så banalt som Ferdinand? Nä, jag minns faktiskt inte (vilket stör mig, men jag får kanske försöka släppa det?). Men 2017 års tjur kommer jag aldrig att glömma, för han bar det bästa namnet ever: MESMERIZER. Det är väl ett namn som inger respekt och pondus, fast jag tycker nog att han gav ett ganska lojt intryck de gånger jag stötte på honom på mina strövtåg i vildmarken.
Googlade lite slött på "Mesmerizer" och "tjur" i ett kort anfall av sysslolöshet, och hittade då ett protokoll från en elitauktion av köttrastjurar. Måste säga att jag blev impad över priserna. En häst är ju dyr i inköp, men då tänker jag att det är ju ändå rätt så mycket tid och arbete som går åt till hantering och träning och inridning och utbildning. Ingen höjer väl jättemycket på ögonbrynen för 100 000 SEK för en välutbildad häst med potential, men jag höjde på mina när jag läste tjurauktionsprotokollet, för det var vad Mesmerizer kostade som ettåring. Och då var det ändå rätt billigt jämfört med Lynch, som kostade 130 000. Dyrt jämfört med Molke, Balder och Golden Nugget som bara gick för 25 000, men säljarna där var förmodligen gladare än de till Maxon, Melker och Hamras Excellent, som blev osålda på samma auktion.
Det här var ju spännande! Fattar ju såklart att det ligger en hel del avelsarbete bakom att få fram bra tjurar, och att det är det som kostar. Fast den stora frågan är nog varför jag ens lägger tid på detta?Känns det som att jag kommer att kunna briljera i fikarummet med 2017 års boskapspriser? Ska jag vässa mitt ansökningsbrev till Bonde söker fru? Kommer jag någonsin att ha nytta av denna kunskap? Nej, nej, nej. Åter till ordningen, pls.
Googlade lite slött på "Mesmerizer" och "tjur" i ett kort anfall av sysslolöshet, och hittade då ett protokoll från en elitauktion av köttrastjurar. Måste säga att jag blev impad över priserna. En häst är ju dyr i inköp, men då tänker jag att det är ju ändå rätt så mycket tid och arbete som går åt till hantering och träning och inridning och utbildning. Ingen höjer väl jättemycket på ögonbrynen för 100 000 SEK för en välutbildad häst med potential, men jag höjde på mina när jag läste tjurauktionsprotokollet, för det var vad Mesmerizer kostade som ettåring. Och då var det ändå rätt billigt jämfört med Lynch, som kostade 130 000. Dyrt jämfört med Molke, Balder och Golden Nugget som bara gick för 25 000, men säljarna där var förmodligen gladare än de till Maxon, Melker och Hamras Excellent, som blev osålda på samma auktion.
Det här var ju spännande! Fattar ju såklart att det ligger en hel del avelsarbete bakom att få fram bra tjurar, och att det är det som kostar. Fast den stora frågan är nog varför jag ens lägger tid på detta?Känns det som att jag kommer att kunna briljera i fikarummet med 2017 års boskapspriser? Ska jag vässa mitt ansökningsbrev till Bonde söker fru? Kommer jag någonsin att ha nytta av denna kunskap? Nej, nej, nej. Åter till ordningen, pls.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)