Pass på!

Har varit och beställt ett pass. Eftersom jag hatar att resa så har jag inte haft ett giltigt pass sedan någon gång på det tidiga 90-talet. Ja, ni läste rätt, och jag har aldrig känt att det har varit något problem för mig. Nu seglade dock ett obligatorisk jobbmöte på utomnordisk ort upp på agendan senare i höst och "har inget pass" var uppenbarligen inte skäl nog för att slippa, så det var bara att bita i det sura äpplet och ta tag i saken. Förra gången jag skaffade pass så beställde man ett personbevis på pastorsexpeditionen, tog foto i en automat på järnvägsstationen och traskade sedan iväg till polisstationen med detta och sedan satt det någon tjänsteman där och rullade in passet på en skrivmaskinsvals och hamrade in ens personuppgifter inklusive längd, hår- och ögonfärg och sen var det klart (om jag minns det rätt, det var ju som sagt ett tag sen).

Nu var det minsann inte bara att slinka inom och fixa, utan man fick först av allt boka en tid på nätet. Jaha och igår var det dags. Travade in på polisstationen och kom in i någon slags väntrum, med ett antal expeditionsluckor à la postkontor, bakom vilka det dock inte satt en människa, men de hade väl blivit ersatta av en skärm för där man kunde välja till exempel "Beställa pass" och trycka in sitt bokningsnummer, och sedan fick man en liten kölapp. Jag fick nummer 481. På en display visades fyra olika nummer, varav ett var 478 och de andra typ 829, 371 och 554. Tänkte att det var väl olika för olika typer av ärenden ungefär som det är på apoteket beroende på om man vill hämta ut medicin eller ha rådgivning. Förutom att vara väntrum så verkade detta vara ett rum som alla anställda inom polisväsendet var tvungna att passera för att komma vidare till sina olika yrkesmässiga gärningar, för det var en väldig trafik av stadiga konstaplar med händerna fulla av passerkort, kaffekoppar och kanske ett och annat dokument med nya vittnesmål kring Palmemordet (som jag antar att alla poliser sysslar med dagligen och stundligen).

Under skärmen där man knappade in sitt bokningsnummer så stod det så här: Tänk på att ha följande handlingar redo när du kommer fram till luckan, och så listades det upp vad man då gissningsvis inte skulle stå och rota efter i handväskan medan poliserna trummade med fingrarna och tvingades vänta otåligt. Det var giltig ID-handling plus en massa annat som jag inte memorerade eftersom de bara gällde om man skulle skaffa pass till barn. Jag plockade fram mitt körkort och satte mig att vänta. Inget hände. På en annan lapp kunde man läsa: Vi hoppar inte över nummer. Ditt nummer ropas upp den tid du har bokat eller något liknande. Jag tolkade det som att det kanske är många som tjatar om att få gå före, och att informationen var till för att stävja att folk kom och tjatade om att "jamen ni kan väl ta mitt nummer nu, jag har jättebråttom". Lite oklart vem som skulle ta emot tjatet eftersom den där expeditionsluckan var helt obemannad, men jag tänkte att de kanske var på lunch eller nåt.

Satt där och glodde en stund. Plötsligt tryckte någon fram ett nytt nummer, så den serie som jag antog att jag hörde till och där det nyss stått 478 ändrades till 482. MEN JAG HADE JU 481? Hur hade detta gått till? Stegade fram till luckorna för att fråga, men de var ju obemannade så det var bara att slå sig ner och vänta igen. Jag hade ju trots allt bokat en tid, och det var ett par minuter kvar innan det klockslaget. Efter en stund blippade det till på displayen igen, och nu var det mitt nummer som visades, tillsammans med hänvisningen "7". EH, OKEJ? Reste mig och nu var nästa fråga, vart skulle man ta vägen? VADÅ 7? Här ska man skaffa pass och så kastas man in i något himla Harry Potter-äventyr med ledtrådar och grejer. Det var så att jag väntade mig att den nya läraren i försvar mot svartkonster skulle ligga bakom dessa DIMRIDÅER som lagts ut mellan mig och min passansökan. Luckorna var ju obemannade, vilken lucka var det då som avsågs när man uppmanades att ha sina handlingar redo? Kollade ner på min nummerlapp och upptäckte att det stod (med mikroskopiska bokstäver): A: 1-3, B: 4-7. Chansade på att det innebar att jag skulle gå till B och öppnade en dörr ovanför vilken det stod B. Jaha, och DÄR INNE, bakom den stängda dörren, uppenbarade sig fler luckor och DÄR stod nummer 481 ovanför lucka nummer 7.

JAMEN HÄRREGUD vad otydligt. Och då har jag ändå svenska som modersmål, är högutbildad och ser mig som något mer intelligent än snittet. Ska man då behöva stå som ett djävla fån med hängande armar och gapande mun och undra vart man ska ta vägen och så finns det inte ens någon att fråga?

Här kommer allmänhetens, dvs mitt, tips till polisen:
1. Jag tror att folk är vana vid att nummerlappar ropas upp i kronologisk ordning, så istället för att slumpa fram nummer lite hur som haver efter ett system som ingen förstår (man vet ju inte hur dags andra som sitter i väntrummet har bokat tid) så kan ni göra som man gör på Bilprovningen. Där anmäler man ju sig genom att knappa in sitt registreringsnummer och sedan visas registreringsnumret på en display tillsammans med information om vilken port man ska köra in genom. Byt ut registreringsnummer mot bokningsnummer så blir det jättelätt för alla.
2. Hänvisa inte till "luckan" i allmänna ordalag om den specifika luckan finns i ett annat rum som man inte har en aning om, samtidigt som det finns luckor i det rum där man väntar och som det då är helt naturligt att man riktar in sig mot. 
3. Ha inte information om vart folk ska ta vägen i ett helt annat rum än i det där folk sitter och väntar. Det är ju inte rimligt att man ska behöva kila omkring och slita upp stängda dörrar för att orientera sig om vart man ska ta vägen.

Jaha, men nu har jag i alla fall ansökt om pass. Blivit fotad och sett resultatet, såg ut som en förrymd straffånge men det är väl som det ska vara. LÄMNAT FINGERAVTRYCK! Det var lite coolt. Eller, ja. Det var tvunget att det skulle vara pekfingrarnas avtryck, och först funkade det inte på vänster pekfinger. Har ju fortfarande ett ingångshål stort som en världsdel efter det där getingsticket för flera veckor sedan (helt sjukt!), så det blev inget bra avtryck utan det fick göras om. Undrar nu lite hur det kommer att bli om mina fingeravtryck någon gång i framtiden ska jämföras med de som finns i passet (eller ja, i något register i alla fall) och det är en stor vit blaffa i det senare?

Lär inte få möjlighet att undersöka detta. I samma ögonblick som jag var klar så kom ett mail om att det obligatoriska mötet hade flyttats från Tyskland till Malmö. Så mycket väsen för ingenting alltså. Hodeladihodeladihoppsanvilkendag.

Hopplöst

Kan även meddela världen att jag lider av sjuk träningsvärk sedan måndagens ridning. Alltså, en av anledningarna till att jag inte gillar hoppning är att det blir så mycket väntetid så fort man ska hoppa någon form av bana. Funkar kanske om man är ett par stycken men vi är liksom 10 i vår grupp och det är fan i mig nästan aldrig någon som avbokar. Egentligen är det helt sjukt att jag ens fick plats i den här gruppen, för det verkar aldrig vara någon som slutar heller. Och själv känner jag att dagen och tiden egentligen passar så himla dåligt ihop med mitt övriga liv. Åker till stallet vid 18.45 och då är jag mentalt på väg att, kanske inte gå och lägga mig, men eftersom jag stiger upp 04.15 så börjar jag känna att dagen ändå börjar närma sig sitt slut, och då känns det väldigt motigt att dra på sig ridkläder och sätta sig i bilen och susa iväg. Sedan är det ju alltid okej när jag väl är på plats, men vägen dit kan vara väldigt jobbig. Kommer sedan hem någon gång runt 21.30 och sedan ska man duscha, varva ner och hinna få sin skönhetssömn innan det är dags för ännu ett varv i grottekvarnen. Det är en ekvation som funkar rätt dåligt, och det hade väl varit okej om det hade varit typ på torsdagen, för då är det ju snart helg. Men att redan på tisdagen känna SVINTRÖTTHETEN äta upp en är inte jättekul. Men att byta grupp? HELL NO! Det finns inte på världskartan.

Ja, men i alla fall. I måndags red vi fram och så fick alla göra övningen 4 gånger var. Och det låter ju inte mycket, men jag var helt sjukt trött efteråt. Tänkte att det berodde på att jag varit förkyld och så, men en annan ickeförkyld person i gruppen vittnade också om hur jobbigt hon tyckte det hade varit. Ja, så i tisdags kände jag av lite träningsvärk, men det är ju rätt normalt. Men igår och även idag är det typ sju resor värre. Vissa säger att träningsvärken kommer på andra dagen, som om det vore någon slags naturlag, men det håller jag inte med om. Jag har nästan alltid värst träningsvärk dagen efter en ansträngning och sedan klingar det av. Men inte nu alltså. Igår fick jag alltså ligga på soffan mellan 14.30 och 21.30 och titta på VM i hoppning. Det var allt jag orkade med. Med vänlig hälsning: klentyp_68:a

En öppen fråga till Mikael Wiehe

Hörde Mikael Wiehe sjunga sin monsterhit Flickan och kråkan på radion när jag körde till jobbet i morse. Tanken som slog mig då var den som följer: vem tog egentligen den där bilden på flickan och kråkan? Den som Mikael, eller åtminstone låtens jag, får syn på när han en dag sitter och läser sin tidning, en dag som så många förut. Jag menar, det är väl inte så rimligt att man arrangerar en sån bild och att man är ute och spontangår och plötsligt får syn på en flicka som springer "för livet", är det då rimligt att man sliter upp en kamera (låten skrevs ju långt innan mobiltelefon med kamera var snudd på en mänsklig rättighet) och dokumenterar denna språngmarsch för att sedan skicka in resultatet till en tidning (låten skrevs ju långt innan Instagram ersatte delar av människors fundamentala behov av att kommunicera med varandra)? Och vilken tidning ser "en bild av en flicka, med en skadskjuten kråka i famn" och tänker "jamen det här var väl trevligt, vi kör den på familjesidorna"?
Var det kanske ett reportage om kråkjakt i den där tidningen? Fast då brukar det snarare vara bilder på nöjda jägare som poserar framför ett stort antal döda fåglar, inte bilder av ungar som springer med tindrande ögon och taniga ben, och ingen jägare skulle någonsin skylta med att de skadskjutit något. Näe, jag får ingen ordning på det här. Det är för övrigt inte första gången jag funderar på Mikael Wiehes texter. Jag undrar för övrigt fortfarande var Harry blev av.

Så många frågor, så få svar, precis som vanligt med andra ord.

Du ska veta att jag saknar dig (eller nåt)

Satt och brottades med en jobbfråga som jag inte riktigt visste vem jag skulle kunna vända mig till för att få svar på. Den enda jag kom på som kanske skulle kunna svara på det var en kollega som slutade här för över tio år sen och sedan dess har vi bara haft ytterst sporadisk för att inte säga obefintlig kontakt. Jaha, men då gick jag väl in på LINKEDIN och skickade ett meddelande. Hej, vad gör du nuförtiden, varför hör du aldrig av dig, bor du kvar i samma tvåa...nä inte riktigt så, men jag formulerade väl min fråga friskt och kärnfullt och DJÄVLAR vad jag kände mig modern och nätverkande helt plötsligt. Har i och för sig inte fått något svar, men det måste väl ändå bara vara en tidsfråga?

Höstlistan

Har sett att vissa seriösa bloggare har en HÖSTLISTA, och här vill man ju inte vara sämre:

Hur känner du inför hösten 2018?
Yrkesmässigt: Ett jobb är ett jobb är ett jobb, men den här hösten känner jag mig ändå rätt pepp. Under de senaste åren har mitt jobb (känns det som) försökt slå någon form av världsrekord i omorganisationer och det har väl känts sådär även om det inte har drabbat just mig jättemycket. Men förra hösten gick något i den här omorganisationen snett, från min synvinkel dårå, och en grej där det uttalats att jag bara skulle vara "backup vid oplanerad frånvaro" nästan blev en heltidstjänst alla dagar i veckan. Verkligen ej önskvärt eftersom jag redan jobbade 100 % och periodvis avsevärt mer än så, vilket såklart fick konsekvenser för mina normala arbetsuppgifter och framför allt mitt välbefinnande. Gött när lönen kommer förvisso, men pengar är faktiskt inte allt. Fick ryta ifrån ordentligt angående det där, men fick faktiskt gehör för det och nu har i alla fall allting styrts upp på ett sätt som jag tror kommer att bli bra. Vi är inte där än p g a Rom byggdes inte på en dag, men den som väntar på något gott osv.
Privat: Jo, men det rullar väl på. Just nu är vi inne i en slags pseudo-småbarnsvärld med valp där "var är Tage? har han ätit? har han kissat? ska han ut nu?" är de vanligaste uttalade fraserna, men det är ju en tid som ändå går förhållandevis snabbt.

Vad är dina planer?
Min förhoppning är att vi ska komma igång och bygga de kaninburar vi planerar att bygga. Just nu i första hand inte för att vi ska kunna skaffa kaniner (som vi sedan ska slakta och äta) utan för att slippa kliva över en stor hög med virke som ligger i vägen i carporten vedporten.  HATAR när saker ligger så att man måste kliva eller klättra över för att komma förbi och fram. Kaninerna kommer vi nog inte att skaffa förrän till våren i vilket fall som helst, om inte annat så för att vi inte har styrt upp det med vinterfoder - lite moment 22 här, känns ju dumt att fixa foder till djur man inte har, men samtidigt så vill man ju inte stå där mitt i vintern och inte få tag på hö. Förhoppningsvis blir inte nästa sommar så extrem som denna, men det vet man ju aldrig på förhand. Men ja, burar ska ju byggas oavsett, annars blir det ju inga kaniner. Annars har jag väl inga speciella planer sådär. Har sällan det och det brukar bli rätt så bra ändå.

Vad är ditt favorit-te?
Det heter Sweet Orange. Det är dock inte speciellt relaterat till hösten, men jag antar att man är ute efter själva sinnebilden av hösten, att kura med en filt, en kopp te, en brasa.

Snyggaste höst-accessoaren?
HAHAHA. Jag är ju inte en person som jobbar med accessoarer, så där får jag nog säga PASS här.

Vad är värst, kylan eller mörkret?
Varken det ena eller det andra just nu. Efter den här sommaren så längtar jag mer än någonsin efter ruggiga kalla dagar. Mörkret för mig är mestadels mysigt ungefär fram till jul, sedan blir det mer jobbigt och på gränsen till deppigt. Men då är det ju vinter. Vinter och jag = ingen bra kombination.

Top 3 godast höstmat?
Soppor, mustiga grytor och typ allt som har med jordärtskockor att göra.

En utflykt du vill göra i höst?
Till bokskogen! Älskar bokskog, eller för all del valfri lövskog, året om men särskilt på hösten med alla fina färger.

En restaurang som är extra mysig på hösten?
Den som kom på den här frågan går förmodligen på restaurang liiiite oftare än jag, som kanske går ut och äter...ett par tre gånger om året? Max (och då menar jag inte hamburgerkedjan). Det statistiska underlaget känns därför lite skralt för att uttala sig om någon extra mysighet. PASS.

En bok du vill läsa i höst?
Den mörka ängeln, Elly Griffiths senaste om rättsarkeolog Ruth Galloway. Har dock i detta nu köplats 59 (femtionio) av ett (1) tillgängligt exemplar på bibblan, så högst sannolikt blir det inte förrän tidigast våren 2019 eller så. BLÄ. Älskar Ruth, hatar att vänta.

Någonting du ser fram mot extra mycket nu?
Mycket tid att slappa i soffan, glo på tv, läsa böcker, elda i kaminen, tända ljus. JA TACK till allt det.

Till stallet istället, v38, pt1

Igår när jag kom till stallet tjoade mina ridkompisar att "du ska rida en annan häst" och ja, jag förstår att det är något man tjoar om i stallgången och att man nästan får ringa kvällstidningarna. Tydligen hade Pojken verkat trött i helgen, så han fick inleda veckan med ett par extra vilodagar. (DEN SOM ÄNDÅ FICK HA DET SÅ, tänkte jag bittert. Nä, skoja bara, det tänkte jag nu när jag skrev det). Jaha, i alla fall så fick jag Hästen. Hästen är ett i mina ögon gigantiskt halvblod, jag red honom senast på sommarens boot camp och alltså NJA. Det är inte a match made in heaven om ni frågar mig, men min förra ridlärare tycker ju att jag ska växla mellan att rida Pojken och Hästen så att jag inte går omkring och inbillar mig att Pojken är riksstandard för hur en häst ska kännas. Nu är väl Hästen inte så himla stor som jag vill låta göra gällande, men tillräckligt stor för att jag inte når upp att borsta honom på korset, och också tillräckligt stor för att det ska kännas som i den där visan om ett gammalt fult och elakt troll som lade sig i Småland med huvudet på Åland och fötterna de var i samma stund i Lund, när jag rider. Dessutom har han en så himla stor galopp att han liksom trycker mig ur sadeln i varje språng (och så landar jag på framvalvet, EJ SKÖNT). Jag har ju sett andra människor galoppera på Hästen och det har sett helt normalt ut, och det kanske det gör när jag rider också men det KÄNNS som att jag bara lossnar och skumpar och tappar stigbyglarna och håller på som någon djävla nybörjare och övergångarna till trav är verkligen ingenting man vill skriva hem om.

Igår var tyvärr inget undantag. Det är ju verkligen inte så att alla lektioner är en upphöjd känsla av samspel på vilken hela ridkonsten vilar. Men ibland kan man ju få en feeling åt det hållet, några sekunder här och där, och så kämpar man vidare för att försöka komma dit igen. Men med Hästen uppstår det verkligen noll feeling. Alltså, han gör ju vad jag ber honom om, det är inte det, men det känns inte som att vi har någon kemi överhuvudtaget.
Jaha, men vi red i alla fall en övning i markarbete som var så här: Trav på kvartslinjen, sedan vända in och trava över upphöjda bommar på diagonalen, trava ut till spåret, fatta galopp på en punkt, galoppera längs fyrkantsspåret, hoppa ett hinder på andra diagonalen, landa i rätt galopp och fortsätta galoppera över några galoppbommar. Övningen i sig var helt okej eller till och med rätt kul (eftersom hindret var så pyttelitet att inte ens jag behövde jaga upp mig över det). Men Hästen! Och jag! Travdelen gick rätt bra, men sedan var det - eller åtminstone kändes som att det mest var - duns och skump och allmän obalans på ett mycket ovärdigt sätt. Provade att ställa mig i lätt sits och då gick det bättre men då bröt han av till trav i hörnen. ÅÅÅH, så störigt. Fick beröm för att jag i alla fall tog mantag när vi kom fel mot hindret, men det är ju mer en överlevnadsreflex än en medveten tanke om ni frågar mig. Dessutom har Hästen en sån där löjligt tunn man som inte alls är något att hålla i när åskan går. Fast det kan han ju inte hjälpa.

Nä, det här kändes verkligen inte som någon succé om ni frågar mig. Och det här är bara förstadiet till hoppblocket som komma skall. Men på fredag är det vanlig lektion och då hoppas jag att Pojken har vilat sig i form. Ska aldrig mer uttala ett ont ord om någon ponny i hela världen, känner jag efter den här lektionen.

Sven Wernström, RIP

Sven Wernström gick och dog häromveckan. Det var ju inte direkt något som trumpetades ut i media, eller i alla fall gick det mig rätt så obemärkt förbi tills jag läste det i DN i helgen. Eftersom han blev 93 år så kom väl hans död inte som en direkt chock, men ändå deppigt. Sven Wernström var en av mina favoritförfattare när jag växte upp. Tycker serien om Trälarna nästan borde ingå som obligatorisk litteratur i grundskolan, och De hemligas ö är ju snudd på Sveriges svar på Flugornas herre. Andra böcker jag läst och gillat är Den underbara resan, Resa på okänd planet och Mordet: En rövarhistoria. Nu blir det inga fler böcker av Sven Wernström och det tycker jag är tråkigt. Men nu får jag i alla fall en anledning att läsa-om Trälarna.