fredag 23 februari 2018

Floden om natten

Har läst Floden om natten av Erica Ferencik. Den beskrevs som "en mörk historia med fantastiska miljöer och starka karaktärer som tar ordet bladvändare till en helt ny nivå". Berättelsen handlar om fyra kvinnor som har som egentligen inte umgås speciellt mycket längre men som ändå har som tradition att åka iväg tillsammans en vecka per år. Detta året ska turen gå till Maine och forsränning med flotte och vildmarksliv står på temat. De drabbas dock av en olycka och står helt plötsligt utan flotte och förnödenheter långt från ära och redlighet ute i den amerikanska obygden, och det visar sig att det inte bara är vilda djur som är det stora bekymret kring floden om natten (eller under dagen heller för den delen).

Jag tycker det var en spännande bok med, efter en något trevande inledning, ett riktigt bra driv i berättelsen som gjorde den svår att lägga ifrån sig. Tycker dock inte det är speciellt sannolikt att fyra tjejer i 35-årsåldern (varav en beskrivs som "fobiker") helt plötsligt skulle få lust att ge sig ut på vildmarksäventyr när det bara är en i gänget som är a. intresserad från början och b. tränad för det. De kunde ju liksom inte ens ta en kisspaus i skogen på vägen dit, hur föreställer man sig då att resten av veckan där man ska alternera mellan att sova i tält och färdas utmed forsar på en ranglig gummibåt ska bli? Känns som att förslaget "forsränning" skulle ha blivit nedröstat med tre röster mot en om det hade varit det minsta realistiskt (fast då hade det ju å andra sidan aldrig blivit någon bok). Sedan tyckte jag inte heller att man fick lära känna karaktärerna ordentligt, eller fick någon förklaring till varför de var som de var eller vad de levde med för mörka hemligheter (som det antyddes på baksidestexten). Slutligen kändes det som att bokens jag, som var den som hade en massa fobier, kunde göra sig av med dom lite väl lättvindigt och blev, efter lite inre monolog, hur kavat som helst när det väl gällde. Men som sagt, det var ändå en spännande och fartfylld berättelse även om slutet sedan blev lite klent. Den här boken får tre flytvästar av fem möjliga.

torsdag 22 februari 2018

Effektiv OS-bevakning

Jag är ju inte jättemycket för vintersport, så det är ju inte som att jag sitter klistrad framför sändningarna i Pyeongchang. Såg damernas skidstafett och någon halv period av Damkronornas match mot Finland tillsammans med barnbarnen i helgen, men annars klarar jag mig finfint utan att ha sett en sekund av OS. Är definitivt inte så fanatisk som en kollega till mig som tog ledigt igår eftermiddag för att kolla på Tre Kronors kvartsfinal mot Tyskland, men jag fick minsann en maffig matchupplevelse ändå. Satte mig i bilen och började köra mot den hägrade thaimassagen och då stod det 0-0 enligt radiosporten. Innan jag hann ur stan (som inte är så stor) så stod det 2-0 till Tyskland. Sen var jag på massage i 90 minuter, när jag satte mig i bilen för att åka hem så gastade radiosporten om att nu skulle det minsann bli förlängning och Gud vad starkt av Sverige att hämta upp och göra 3-3 på ordinarie tid. Sen började matchen och så tog det väl en minut och 28 sekunder eller något sånt och sedan drämde Tyskland in pucken i mål och matchen var över och Tyskland var i semifinal och Sverige fick packa ihop och åka hem. Effektiv lyssningstid kan ju inte ens ha varit fem minuter av detta drama slash fiasko. Det var som ett skickligt ihopklippt referat. Vältajmat om jag får säga det själv.

Åtta kvinnliga karaktärer du vill ha med i ditt girl-gang (ja, det är en snodd rubrik, jag skulle aldrig skriva så)

När man castade pojkband på 90-talet så gjordes det (tydligen, har noll koll på band från 90-talet i allmänhet och pojkband från 90-talets i synnerhet) utifrån olika egenskaper så att man skulle få en cool mix i gänget, läste jag i någon artikel på Facebook, denna ocean av värdelöst vetande.  
I samma artikel spann man i alla fall vidare på det temat och hade valt ut åtta kvinnliga litterära figurer som man skulle vilja ha med i sitt tjejgäng. Lite oklart varför det skulle vara just åtta, men det behöver ju inte jag ta ansvar för. Kan inte heller påstå att jag har något tjejgäng, men jag kan ju bygga upp ett baserat på den här listan. Hiss eller diss?
 
Åtta kvinnliga litterära karaktärer som någon tycker är ett måste i sitt coola tjejgäng:
 
1. Arya Stark från Game of Thrones av George R.R Martin
Här säger jag bestämt nej. Jag vet att det är många som tycker att Arya är en cool karaktär, men jag gillar henne verkligen inte. Först är hon bara en jobbig unge, sen blir hon ju direkt obehaglig (även om det har sina orsaker) så vad skulle hon tillföra? Ut med Arya.
2. Lisbeth Salander från Millennium-böckerna av Stieg Larsson
Ja, varför inte? Lisbeth är väl synnerligen kompetent, cool, handlingskraftig. Sen skulle jag kanske störa mig att hon kan vara så sjukt stark och vältränad när hon enbart verkar leva på skräpmat, men det får man väl hacka i sig som en av livets orättvisor.
3. Samantha Jones från Sex and the city
Är det ens en bok? Jag har hur som helst inte sett ett enda avsnitt av Sex and the city så här får jag säga pass. Har ingen aning om hur Samantha är eller vad hon skulle kunna tillföra. Sorry Samantha, men du får faktiskt FÖRTJÄNA DIN PLATS i det här gänget.
4. Jane Eyre från Jane Eyre av Charlotte Brontë (hurra, fick äntligen använda trema-tecknet på tangentbordet).
Jamen jadå. Inte världens festligaste kanske, men Jane är ändå en stark kvinna som kämpar på utifrån ganska taskiga förutsättningar. Snäll verkar hon vara också. Snällhet är en djupt underskattad egenskap. Jane är välkommen.
5. Ulrika i Västergöhl från Utvandrar-böckerna av Vilhelm Moberg.
Yes, yes, YES! Ulrika är bäst. Stark, självständig, lojal och rolig som fan. I love Ulrika.
6. Amy Elliot-Dunne från Gone Girl av Gillian Flynn.
Men NEJ? Någon som iscensätter sin egen kidnappning och gör att man blir misstänkt för mord hör verkligen inte hemma i mitt gäng. Stick.
7. Laura Ingalls från Lilla huset på prärien-böckerna av Laura Ingalls-Wilder.
Absolut. Laura är inte den som står handfallen när det skiter sig. Tänker dock att det är bäst att hon får växa upp först, för det hade ju varit lite jobbigt att ha med ett litet barn i sitt coola tjejgäng.
8. Katniss Everdeen från Hungerspelen-trilogin av Suzanne Collins.
Jamen SJÄLVKLART. Katniss är kompetent och iskall, men ändå lojal mot sina vänner och sin familj.
 
Fem stycken kvalade alltså in i mitt fiktiva tjejgäng. Kände dock att det var lite fattigt, så jag fyllde på med en egen lista.
 
 
Ytterligare åtta kvinnliga litterära karaktärer som, utan inbördes ordning, är välkomna i mitt tjejgäng:
 
1. Brienne av Tarth från Game of Thrones av George R.R Martin. Brienne har väl ALLT? Stark, självständig och lojal intill döden. Brienne, du är välkommen när som helst.  .
2. Saga Norén, länskrim Malmö (ja, nu är det ju ingen bok, men kan man ta med någon från Sex and the city i listan ovanför så kan väl jag ta med någon från Bron). Saga är fan i mig BÄST. Smart, ärlig, rakt på sak. Har man problem med det har man med största sannolikhet även problem med mig.
3. Scarlett O'Hara från Borta med vinden  av Margaret Mitchell. Man skulle kunna tro att Scarlett bara är en bortskämd lolla som bara går på bal och trånar efter Ashley Wilkes. Det är och gör hon absolut, men hon är också otroligt handlingskraftig och gör vad som krävs för att lösa problem.
4. Idgie Threadgoode från Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café av Fannie Flagg. Idgie är modig, skiter fullständigt i vad som passar sig och är dessutom en riktig vän.  
5. Ruth Galloway från Elly Griffiths deckare. Ruth är smart, rolig och självständig. Men även mycket mänsklig.
6. Emelie Nilsson från Stad-serien av Per Anders Fogelström. Älskar Emelie. Hon kämpar på i det tysta, gör det hon ska och har ALLTID en hjälpande hand till övers för dom som har det värre (och då har hon det inte precis fett själv).
7. Dolores Claiborne från Dolores Claiborne av Stephen King. Dolores har inte (heller) haft det så lätt, men hon reser sig och gör vad som behövs för att lösa problemet. Sånt gillar jag.
8. Ylva från Röde Orm av Frans G. Bengtsson. Ylva styr och ställer med list som främsta vapen och hon är inte den som drar sig för att säga ifrån när det är något hon inte gillar. Ylva, du är så välkommen till 2000-talet och mitt gäng.  


Återstår nu bara att fundera ut en gemensam nämnare som vi kan samlas kring. Tycker det drar rätt mycket mot självständighet och förmåga att lösa problem (ofta med okonventionella metoder) i det här gänget. Vi får väl samlas kring en bag in box och diskutera i smågrupper kring hur vi går vidare med det här.
 

onsdag 21 februari 2018

Förlåt Fredrik Backman men jag pallar inte

Har kämpat med Björnstad av Fredrik Backman ett bra tag nu. Jag läste En man som heter Ove och kunde inte sluta vare sig läsa den eller fulgråta mig igenom den sista tredjedelen (upptäckte dessutom att min man i mångt och mycket nästan var en exakt kopia av Ove, och då menar jag inte enbart de goda egenskaperna).
Jag läste Britt-Marie var här med ungefär samma händelseförlopp (bortsett från kopplingen till min man dårå). Förväntningarna för Björnstad var därför rätt så höga. Men jag vet inte, nu har jag läst en dryg tredjedel av den och den känns bara jobbig. Det förvånar mig lite, för jag är ju ändå en föreningsmänniska från en småstad, och då borde det ju vara synnerligen intressant att läsa en bok som handlar om en förening i en småstad, skitsamma att det handlar om ishockey som i och för sig inte intresserar mig det minsta för det är ju föreningsgrejen som är själva grejen, tänkte jag (är inte speciellt intresserad av fotboll heller, men det spelade ju ingen roll när det handlade om Britt-Marie).
Men jag vet inte, det finns liksom inget i Björnstad som engagerar och griper tag i mig. Det är deppigt från första sidan till sista (misstänker jag även om jag inte har läst hela) och vägen till att bygga upp berättelsen om en jätteviktig semifinal känns som en enda väldigt lång och väldigt jobbig uppförsbacke som aldrig tar slut. Hela berättelsen är liksom stämd i moll på något sätt, och allas hjärtan är så vidöppet blottade och fyllda med känslor att jag ändå vet att det kommer att sluta med fulgråt från min sida om jag någonsin kommer till slutet.

Läste någonstans att det här var en feel good-bok och då höjde jag ögonbrynen så mycket att de nästan landade i nacken. Jag är inte ens mycket för feel good-litteratur, utan läser mer än gärna fylliga skildringar om elände och misär i alla dess former. Skulle nog säga att Björnstad kvalar in i en kategori som ligger bortanför detta och som nästan får Per Anders Fogelström, dysterhetens och bedrövelsernas okrönte mästare*, att framstå som chick lit i jämförelse. Björnstad är liksom FÖR deppigt och träligt och dystert och det är sida upp och sida ner med missförstånd och olikheter som skaver och olyckliga människor som inte får eller kan göra det de vill och allting är så förutbestämt och definitivt och nattsvart att det äter upp mitt välbefinnande ända in i märgen. Finns säkert någon välbetald psykolog som skulle kunna nysta fram att förklaringen till detta ligger i ett väl förborgat inre hos undertecknad, men det verkar ju sundare att låta människor som verkligen behöver hjälp få tillgång dessa resurser än att jag ska försöka förstå den psykologiska mekaniken bakom att jag inte gillar Björnstad. För nu känner jag lite att näe, nu ger jag upp. Orkar inte längre ha den på nattduksbordet som en påminnelse om världens deppighet.  



* Men bra, väldigt bra.

Snödepression, winter is coming, you name it

"Februari är ju ganska härlig ändå", tänkte jag igår när jag körde hem från jobbet och det var barmark och lite sol och man började kunna ana att vintern eventuellt någon gång skulle kunna tänka sig att ta sitt fula tryne och dra sig tillbaka. Kom hem, gick en liten runda i trädgården och glodde på vintergäck och snödroppar och oooh:ade och aaah:ade inombords. Stampade lite i jorden för att känna om tjälen möjligtvis hade släppt (fast det hade den inte) så att vi kanske skulle kunna gräva ner nät på den fjärde och återstående sidan av hönsgården till helgen eller så. Vid halv sex var jag ute och matade* komposten och då var det om inte fortfarande ljust så åtminstone inte kolsvart ute. DET FINNS HOPP, kände jag.

Och sen vaknade jag i morse och tittade ut och då hade det kommit snö. SNÖ, detta djävulens påfund. Förvisso inte så mycket så att man var tvungen att skotta (då, i alla fall, men det snöar fortfarande as we speak så ikväll blir det kanske ett ofrivilligt gympass på gårdsplanen). Man kan ju bli deprimerad för mindre. Buuuh. Bläääh.

Lite sån är min sinnesstämning just nu. Tröstar mig med att jag ska på massage i eftermiddag. Har ju hittat ett nytt ställe som är okej. Inte så superduperbra som det förra stället (men å andra sidan är det ju lite jobbigt att inte veta om stället finns kvar från en gång till en annan), men ändå bra och hon som masserar är duktig och tar i så det känns. Fast förra gången när jag kom dit så var det en annan thailändska där som tydligen skulle massera mig istället medan den vanliga slog sig ner bakom kassaapparaten i det angränsande rummet och gjorde sig redo att håva in slantarna istället. Eller det var åtminstone det intrycket man fick. Den andra thailändskan var också duktig så jag klagar inte SÅ, men när det gäller massage så är jag inte ute efter att omväxling förnöjer, jag vill gärna ha det exakt likadant (så länge det är bra, alltså) och inte behöva undra från gång till gång vem det är som ska skåda och knåda det här måndagsexemplaret. Första gången jag var på thaimassage (på ytterligare ett annat ställe) så berättade ägaren att hon tyvärr hade ont i axeln den dagen så hon hade bett en väninna om hjälp, och den väninnan kom nog direkt från flyget från Bangkok eller nåt för hon kunde inte så mycket som en stavelse av vare sig svenska eller engelska. Nu går ju i alla fall inte jag på massage för att ha någon att prata med, men det blev ändå lite problematiskt när "väninnan" försiktigt knackade mig på axeln och man inte visste om det var en del av massagen eller om hon ville säga något (det visade sig sedan att hon ville att jag skulle lägga mig på rygg, vilket inte är så lätt att förmedla när man inte kan tala med varandra och den ena parten ligger på mage och blundar).

Vad ska jag mer göra denna deppiga snö-onsdag? Jo, jag ska till bibblan och hämta en bok som jag beställt. Jag har glömt titeln, men den innehöll ordet "ondska" så det blir säkert bra. Läser just nu en deckare som utspelar sig i Stockholm på 1700-talet, oj vilken festlig idé tänkte jag när jag lånade den men den har hittills inte levererat något vidare utan är tvärtom rätt så trälig om jag får säga vad jag tycker, så jag tänker att jag förtjänar lite mer ondska och mörker i mitt liv. Det litterära då alltså. I det övriga vill jag ha barmark. Och sol. Och plusgrader. JA MEN DÅ SÄGER VI DET.



* Jag ser vår kompost lite som en familjemedlem. Älskar att lyfta på locket och se hur det myllrar och krälar där nere bland gamla lökskal och vissna löv och annat gojs. När detta kom på tal i fikarummet på jobbet var dock intresset hos övriga medarbetare...svalt, kan man väl säga. De slänger sina matrester i facket för matavfall i soptunnan och är nöjda med det, men jag känner lite att herregud, ni FATTAR INTE VAD NI MISSAR.

tisdag 20 februari 2018

Bygga hönshus - an epic movie pt 24

Ja, ni kanske undrar vad vi har gjort hela helgen? Ja, vi har inte byggt något hönshus i alla fall för först var barnbarnen här från fredag till lördag, vilket tydligen krävde att man häckade framför både TALANG och vinter-OS i tv-soffan. Sen fick min man en näradödenupplevelse förkylning och det var den helgen.
 
Dock börjar innerväggar komma på plats. Detta har min man påtat med på kvällarna i veckan som gick, i skenet från en pannlampa. Tappert. Den stora utmaningen handlar nu dels om att hitta någonstans att fästa OSB-skivorna i (note to self, man kan aldrig ha för många reglar), dels pussla ihop delar av återstående skivor så att vi inte behöver åka iväg och köpa en ny. De är nämligen jättestora och svåra och jobbiga och vedervärdigt tradiga att hantera på ett takräcke. Jamen beställ hemkörning då (tänker kanske ni), men det är så orimligt dyrt (tycker snåla vi). I samband med att vi köpte pellets så lyckades vi snika oss till en gratis hemkörning från Lantmännen, men av det som vi då tyckte var mängder av OSB-skivor är det nu bara en stackars skiva kvar. Note to self (2): ta alltid i lite extra när det kommer till materialberäkning. "Lite extra" = så in i helvete mycket mer än vad man tror går åt (uppenbarligen). Bättre att ha för mycket än för lite, osv. Nu är framtiden lite oviss, beroende på hur den här mansförkylningen utvecklar sig i familjen. STAY TUNED för: mer innerväggar, skiljevägg, reden, sittpinnar, lucka och hönsgård (som är de återstående avsnitten innan FINALEN, själva hönsen. Räkna med cliffhangers).
 
 
 
 
Innerväggar alltså. Om det någonsin blir plusgrader ska skarvarna fogas
och väggarna målas vita. När allt är på plats villsäga. 

Till stallet istället, v8, pt1

Jaha, så var årets första hopplektion tillika första hopplektionen i nya gruppen överstökad. Jag är ju numera bara måttligt förtjust i hoppning, och då är ändå Bulldozern otroligt okomplicerad plus vi hoppar inte högt, men jag känner ändå nu att det är skönt att det är över för den här gången. Om man ville kunde man få "extended version" av ridlektionen och rida en halvtimme längre, men det erbjudandet avböjde jag. Var fullt nöjd med att rida fram, hoppa fram och så hoppa själva övningen. Den gick väl okej, men det var lite svårt med tempot. Bulldozern brukar ju ligga på som SATAN när det vankas hoppning, så igår tog jag inget spö eftersom jag tänkte att det verkligen inte behövdes. Gillar ju inte ens att rida med spö, men får nog acceptera att Bulldozern är en sån som behöver att man åtminstone har det i handen, för igår kändes hon i det närmaste slö. Hoppningen gick bra, men sträckorna emellan lämnade väl en del övrigt att önska ifråga om tempo och galoppfattningarna var riktigt vidriga. Obs, använder aldrig spöt annat än till ett försiktigt pet som nog är i samma hårdhetsgrad som när en fluga landar. Men det räcker uppenbarligen.

Nästa vecka är det teori. Ska bli spännande att se vad teori är i den här gruppen. I förra gruppen var det mest pyssel och snack. Här kanske det blir SERIÖST? Sådär så att man ska prata om till exempel hjälpgivning i vissa rörelser och sätta ord på det som man knappt vet hur man gör. Gulp. Aja, det blir nästa veckas bekymmer.