torsdag 21 januari 2021

Deadline

Har läst Deadline av Rebecka Edgren Aldén. Detta är handlingen:

När Anna får drömjobbet på livsstilsmagasinet Suzanna träder hon in i en värld hon tidigare bara sett på håll. Glammiga galor, gratisprylar och uppmärksamhet. Chefredaktören Diana Gray är en före detta dokusåpadiva och nu populär influencer, med stor karisma och många kändisvänner. Anna dras som i en virvelvind med i Dianas stjärnglans. Tills hon förstår att något är allvarligt fel på det nya jobbet. Redaktionen lider av en omänsklig stress och Diana ljuger och manipulerar.

Vad är det Diana till varje pris inte vill avslöja? Det hela utvecklar sig till ett spel på liv och död, och insatserna visar sig vara högre än Anna någonsin kunnat föreställa sig.


Jag har läst hennes två tidigare böcker, Den åttonde dödssynden och Och blomstren dö och tyckte de var okej. Rätt så lättsmälta och -lästa och med en twist på slutet. Och den här var väl lite i samma stil. Lite rörig och lite för många trådar hit och dit och vissa grejer kändes kanske inte så trovärdiga medan andra gjorde det. Den här boken får tre lösnummer av fem möjliga.  

Oxveckorna

Jag har säkert skrivit om det en miljon gånger förut men jag gör det igen: januari och februari är mina värsta månader på hela året. Har inget emot mörker och ruskväder i november, då är det nästan bara mysigt. Men i januari är jag skittrött på det och vill ha vår. Och då är jag ändå en priviligierad människa som för det mesta slutar så tidigt att jag får ett par timmars dagsljus även i veckorna (känner mig dock ej lika priviligierad klockan 04.00 när klockan ringer och jag ska upp och iväg till jobbet, men men), hade jag inte fått det så det nog känts väldigt mycket tyngre i oxveckorna.   

Upplägget jag har nu är: jobba hemma måndag och torsdag, vara på jobbet tisdag, onsdag och fredag. Det funkar bra och det känns som att arbetsveckorna går rätt snabbt. Hade mycket väl kunnat tänka mig att ha ett sådant upplägg även när det inte är pandemi. Att jobba hemma hela tiden som jag gjorde i våras känns inte extremt lockande, men en sån här mix passar mig fint.   

Imorgon är det ridning och vi ska hoppa. Det är väl inget jag ser fram mot sådär enormt mycket, men det är ju bara att ta sig igenom. När jag var ung och odödlig och tränade hoppning lite mer seriöst så kunde jag ibland tycka det var rätt läskigt när hindren blev för höga och/eller man skulle rida på som om man var jagad av vargar. Men på den tiden var man (jag) mer rädd för ridläraren än för att ramla av och eventuellt slå halvt ihjäl sig. Vi hade på den tiden en förfärligt barsk ridlärare som vi kallade för Fiskögat för hon hade en precis iskall blick som hon spände i en om man (eller hästen) inte gjorde som hon ville. Utöver det var hon både längre och mer maskulin än de flesta män jag känner och brukade vråla ÖVER, UNDER ELLER IGENOM, DET FINNS INGET SOM HETER VÄGRA om man tvekade lite inför att hoppa 1.20 utan stigbyglar och tyglar (hon var mycket för balansridning) på en lat ridskolehäst. Och då styrde man mot hindret med döden i hjärtat och förberedde sig på att bjuda på tårta nästa vecka (den som ramlar av bjuder på tårta, det är sen gammalt och som jag minns det så åt vi tårta jämt). En gång när hon tyckte att jag red i för dåligt tempo så sulade hon iväg sin nyckelknippa så den träffade hästen jag red i baken så han blev skiträdd, for iväg och bockade vilt längs med hela långsidan. Den gången ramlade jag inte av, vilket berodde mer på tur än eventuell skicklighet men det behöver man ju inte låtsas om. "Ja, det var ju inte så illa", sa Fiskögat lite motvilligt när jag äntligen fick stopp på den med rätta upprörda hästen. Det var nog det närmaste beröm jag någonsin fick av henne. KUL PEDAGOGIK år nittonhundralängesen. Ja, sådär går det ju inte till längre, i alla fall inte på min ridskola. Plus att nu har jag inga som helst problem med att säga "hej, jag är en mes och jag vill inte hoppa mer än 30 centimeter". Så pass gött att bli äldre i det avseendet. 



onsdag 20 januari 2021

Puh, men ändå hurra, Sverige-Belarus 26-26

Alltså, mina nerver. Klarar ej sånt här. Trodde, och det var jag ju knappast ensam om, att det skulle vara a walk in the park att möta Belarus som ju enligt mig aldrig har utmärkt sig tidigare, men helt plötsligt var alla belaruser minst två och en halv meter långa, stod som en massiv köttmur i försvaret och bara matade in mål efter mål framåt medan ingenting, absolut ingenting gick Sveriges väg. Målvakten tog allt, de tekniska felen stod som spön i backen och i försvaret såg det ut som ett ungdomslag. Vilket det ju mer eller mindre är, men ändå. Belarus ledde som mest med åtta bollar och det såg minst sagt deppigt ut. Men sen började det bli ändå lite fart i anfallsspelet och knaprade in fyra av de åtta innan halvtid. Sen började även försvarsspelet bli värt namnet och när en kvart återstod var det lika. Och sen var det en adrenalinsprängd kvart där alla slets mellan hopp och förtvivlan och när det var 30 sekunder kvar ledde Sverige med 26-25 och tog time out för att lägga upp taktiken, men FAAAAN också, med åtta sekunder kvar sköt (stackars stackars) Alfred Jönsson (9 år cirka) utanför, belaruserna fick tag på bollen och kvitterade med tre sekunder kvar. Tyckte så synd om Alfred som typ spelar sin tredje landskamp, han kunde väl ha fått bli matchhjälte istället som han skulle ha blivit om bollen gått in i mål, för trots allt låg han bakom mycket av den ändå rätt mirakulösa upphämtningen. Men det är ju som det är i handboll. En poäng är ju dock bättre än ingen poäng och det var ju rätt länge som det lutade väldigt mycket åt ingen poäng. Så på så sätt var det ju ändå starkt att jobba sig tillbaka ur detta gigantiska underläge. Aja, vi får väl se hur det går på fredag. Då väntar Slovenien, som ju ska vara den på pappret svåraste motståndaren i den här gruppen. GULP! 

tisdag 19 januari 2021

Plötsligt (efter 20 år) händer det

 I år firar jag 20-årsjubileum på mitt jobb. Kom snudd på som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem runt halsen. Nä okej, riktigt så gick det väl inte till mer än att det var i april. År 2001 dårå. Det känns ändå inte så längesen, men ändå har det ju såklart hänt sjukt mycket när man tänker efter. Vad som känns konstigast är att jag nu har varit här längre än vad jag kommer att vara kvar innan jag går i pension, givet att pensionsåldern inte höjs till 73 år (förvisso inte helt otänkbart?). 

Har suttit i samma rum i alla dessa år. När jag började var vi två som delade ett relativt stort rum, vi hade en sån där skärm som delade av rummet men det var ju ändå sjukt störigt när man satt och pratade i sin (fasta) telefon och den andra också gjorde det. Eller när man satt och skulle koncentrera sig på något och den andra sprang ut och in bakom ens rygg. Minns att det var lite gött när hon-jag-jobbade-med-de- första-åren slutade och jag lade beslag på hennes plats som var vid fönstret. Minns också hur gött det var när det efter tusen omorganisationer och omkringskyfflande av folk och tjänster framgick att vi av olika anledningar aldrig mer skulle vara så många som vi var när jag började, och man till slut fick eget rum. För kanske fem-sex år sedan målade vi om kontoren här på jobbet, jag valde då att ha svala blekgröna väggar som jag tänkte skulle inverka lugnande på mitt stressiga jobbliv, men färgaffären bröt fel kulör så jag arbetar numera innanför fyra väggar som starkt påminner om Päronsplitt. Det är kanske inte så wow liksom, men man vänjer sig och nu gillar jag mitt gröna rum som jag har inrett "lite personligt" med oljemålningar signerade min gammelmorfar, nåt flummigt batiktryck som jag fick överta när min son flyttade från en liten etta till en ännu mindre etta och inte längre hade plats för den, en helt fantastisk tavla föreställandes Beethoven, Chopin och Schubert samt några klassiska instrument, broderade i korsstygn (fynd från Svens-Litauiska föreningens second hand-butik där vi köpte alla husgeråd till ovan nämnda son när han flyttade hemifrån och vi fick den på köpet. Det är illa när second handbutiker börjar skänka bort grejer) som jag också fick överta i samband med ovan nämnda flytt. Så ser inget annat kontor ut och då och då kommer det ut dekret från vår högsta ledning att alla kontor ska vara vita. Vår VD brukar härja om detta ibland (han gillar tydligen inte Päronsplittsgrönt) och då säger jag ja, absolut, men jag tänker inte måla om det och det tänker såklart inte han heller och ska man anlita en firma så blir det omständligt och kostar en slant och tja, sen brukar jag klara mig ett tag till.

Lika länge som jag har jobbat här, lika länge har jag stört mig på att dörren inte går att stänga helt. Alltså, man kan ju skjuta till den men inte mer. Det beror på att jag har en sån där hängare som man kan hänga ovanför dörrar, och den sticker tydligen ut någon millimeter för mycket och går emot dörrkarmen eller listen eller vad det nu kan tänkas heta. På vårt område får man inte vistas utan varselkläder så där hänger reflexprydd sommarjacka, dito vinterjacka, dito regnjacka samt en varselväst så att jag på ett enkelt och smidigt sätt bara ska kunna nappa åt mig lämpligt plagg när jag ger mig ut i verkligheten istället för att ta omvägen runt omklädningsrummet varje gång. I alla fall, det stör mig när jag ska stänga dörren om mig och den liksom studsar tillbaka sådär lagom retfullt. Okej, en tillskjuten dörr fyller väl ungefär samma funktion, en tydlig "Stör ej"-signal, men ja, det stör mig ändå. Har stört mig, ska jag kanske säga. För plötsligt händer det tydligen att man reser sig, går och hämtar en skruvmejsel och hammare och gröper ur två små gropar i ovan nämnda dörrkarm eller list eller vad det nu kan tänkas heta, och plötsligt passar dörren like a glove. 

Så pass nöjd alltså. Ska jobba bakom okynnesstängd dörr hela dagen idag. Inte för att det behövs för det ser ut som att alla utom jag jobbar hemifrån idag så det lär inte vara någon som stör mig, men för sakens skull. Principen! 

måndag 18 januari 2021

Hurra, Sverige-Egypten 24-23

Sitter här med kaninpuls eftersom den här matchen blev exakt sådär onödigt spännande som det kan bli i handboll och där Sverige låg under hela första halvlek, men seeegade sig ikapp mål för mål och sedan var det sjukt jämnt typ sista kvarten. Men puh, det gick ju vägen till sist efter dramatiska slutminuter med felpassningar och konstiga domslut (åt båda håll ska väl sägas för ordningens skull). Nu väntar huvudrundan med full poäng med sig, det minns jag knappt när det hände senast. Heja heja! 

Zzzzeg zzzztart av arbetsveckan

Eftersom jag skulle jobba hemifrån idag och därmed kan unna mig lite sovmorgon så satt jag uppe igår kväll och glodde på handbolls-VM, matchen mellan Polen och Spanien som blev precis sådär otroligt jämn och spännande som det bara kan bli i handboll. Gick sedan och lade mig, klockan var då kanske...22.15 någonting? Brukar annars försöka komma i säng vid 21 för att få min skönhetssömn. När jag är ledig och kroppen själv får bestämma så sover jag gärna 9-10 timmar men det funkar ju inte i veckorna. 
Vaknade vid 01-tiden av att någon av hundarna, Tage visade det sig, satt vid ytterdörren och kved. Upp, på med kläder i brandkårshastighet, på med halsband och koppel och ut. Hann väl bara halvvägs ner till gatan innan han for in genom häcken i grannarnas trädgård och sprutlackerade den vita snön med diarré. Tack och lov var det hos våra tyska sommargästgrannar och de är ju i Tyskland och lär inte komma innan snön har smält. Kan ju annars bli lite frostig stämning om de tror att vi använder deras trädgård till hundrastgård när de inte är där. Tycker lite synd om dom, för de köpte huset 2019 för typ 2 miljoner och har sedan nästan inte kunnat vara där alls 2020, bara en långhelg i höstas innan pandemins andra våg slog till. Hur som helst, gick in med Tage, kröp ner i sängen, försökte somna om vilket såklart var dömt att misslyckas. Upprepade ovanstående procedur ytterligare två gånger under natten, den sista strax innan 05 och min mans klocka ringer 05.15. Gav honom instruktioner om att Tage inte skulle ha någon frukost (den som går upp först ger hundarna mat), lyckades sedan somna! men hade ställt min egen klocka på 06 så det blev ju inte många minuter. Röven! Nu väntar en lååååång arbetsdag, känns det som. Har dessutom lagt in en paus på förmiddagen när jag ska göra privata saker, nämligen hämta böcker på bibblan! (utomhus och på bokad tid), samt ringa ett samtal som jag misstänker tar rätt lång tid. På grund av drama i brukshundklubben är det en som har avgått från sin post i en av grupperna, och innan han avgick frågade han om jag ville ta över. Det ville jag väl inte, men samtidigt har det kliat i fingrarna på mig att få gå in och styra upp ett och annat som jag inte tycker har fungerat riktigt och då kände jag att det var bättre att jag tog över än nån random som man inte vet var man har, så då tackade jag ja. Vad jag inte riktigt fattade var att jag fick ta över ansvaret för hela gruppen, men så går det när man inte läser det finstilta så att säga. I uppdraget ingick även att ha kontakt med en extern part och det är denna kontakt jag ska etablera via telefon idag. 

Jaha, så kan det gå. Trött och sleten är jag alltså, men det är ju bara att bita ihop och hoppas att Tages mage lugnar sig så jag slipper fler brandkårsutryckningar. 
Idag spelar Sverige mot Egypten, det blir spännande för Egypten är ju ett bra lag som dessutom spelar på hemmaplan, om än utan publik. Rolig grej som hände: i någon av de andra grupperna fick en match tillfälligt avbrytas för det kom in en katt på planen. Hahaha, det hade jag velat se. I Sveriges match mot Chile studsade det in en ballong i storleksordningen pilatesboll i slow motion på planen, det var ju lite otippat men en av domarna hivade bara ut den över sidolinjen och så var det inte mer med det.  En katt låter sig kanske inte avspisas lika lätt. 

Ja, det var väl allt gnäll för stunden. Ser i alla fall fram mot plusgrader och regn som utlovats senare i veckan. Har haft is i magen (höhö) och inte skottat någon snö alls denna gång. Nu har det inte kommit så mycket här, bara en knapp decimeter som dessutom har sjunkit ihop, så det har ju varit görbart. Men jag längtar efter B-A-R-M-A-R-K. Give it to me, now!  

söndag 17 januari 2021

Bergtagen

Har läst Bergtagen av Camilla Sten, den handlar om det här:

En elev försvinner från Järvhöga Läroverk, en gammal internatskola belägen i Jämtlands skogar. En kedja av skallgångar, polisutredningar och ryktesspridning drar igång. Julia, som går på ortens gymnasium, deltar i sökandet först av ren tristess, men snart blir hon alltmer indragen. Det visar sig snart att det inte är första gången en ung pojke från skolan har försvunnit ut i skogen för att aldrig mer återvända.

Det här är en såkallad ungdomsbok (tror jag) som är klassificerad som "spänning med inslag av magisk realism". Ja, men den var väl rätt okej? Störde mig lite på stavfel (till exempel kåda som skrivs koda och kol som kål) men det finns väl inga som korrekturläser någonting längre. Men i övrigt en hyfsad story, lite tunn kanske men om detta är första delen i en planerad trilogi så sparar man kanske på detaljerna så att de ska räcka hela vägen, vad vet jag? Den får tre midvintersolstånd av fem möjliga.