En sång för alla dom

Har läst En sång för alla dom av Mike Gayle. Detta är handlingen:

Varje vecka pratar änkemannen Hubert Bird med sin dotter som är bosatt i Australien. Han berättar detaljerat om sin händelserika pension, med dagarna fyllda av goda vänner och upplyftande aktiviteter.

Men Hubert Bird ljuger.

Sanningen är att dagarna går utan att han träffar en enda själ. Det är enklare så. Men när dottern oväntat bestämmer sig för att komma hem till London på besök ställs hans tillvaro på ända. Nu står Hubert inför en till synes omöjlig uppgift: att få sitt verkliga liv att likna sitt uppdiktade liv innan sanningen kommer fram.

Längs vägen snubblar Hubert över en andra chans till kärlek, återupptar en sedan länge förlorad vänskap och anmäler sig till ett hektiskt aktivitetschema i PRO-föreningen, något som borde sätta en punkt för ensamheten en gång för alla.

Jag tyckte den här boken bitvis var rätt okej. Är lite skeptisk till alltför pastellfärgade omslag för det brukar betyda lite väl mycket feelgood för min smak. Den här var på gränsen ibland, men ibland också sorglig, tänkvärd, tragisk. Dock lite onödigt utdragen och detaljerad om ni frågar mig. Den får tre låtsaskompisar av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 42 2021, pt 2

Helt sjukt men minns knappt fredagens ridning? Jamen jag hade Köttbullen, vi var sex stycken och det gick nog ganska bra. Minns att Karin sa att vi skulle jobba med övergångar men kan inte minnas någon specifik övning. Men galoppen gick bra. Det var ju ändå inte så längesen jag verkligen fick kämpa för att ens få henne i galopp och att hålla igång galoppen var ju ett helt företag. Nu galopperade vi varv efter varv utan tendens till avbrott. Visst, man får driva, men i alla fall inte så man blir blå i ansiktet. Nu återstår bara att försöka rida ihop henne lite mer för formen är inte mycket att skriva hem om. ÄN, hehe. 

Stör mig på en unge som har börjat dyka upp på fredagarna. Hon är väl sådär 12-13 år och där med sin mamma. Det var mest mamman som pratade och frågade om hästarna och stod i, men det kan man väl förstå för om man nu är lite blyg. Först trodde jag att det var någon sån här mamma-dotter-grej som de skulle göra ihop, men nä, det var bara ungen som skulle rida. Och då menar jag BARA rida för mamman gjorde fan allting annat: borstade, kratsade hovar, sadlade, tränsade, hämtade grejer och stod i. Tänkte okej första gången, ungen är lite blyg och tafatt, men nu efter några gånger så har jag förstått att det är edet upplägg de har. Sånt stör mig, kan man inte ens göra i ordning sin häst innan och efter så ska man fan inte rida heller. 

Efter drop in-ridningen så ska vi packa kvälls- och morgonhöpåsar till sex av hästarna. Sen packar nästa grupp till sex andra hästar, och nästa grupp till de som är kvar och sista gruppen kvällsfodrar. Ett bra och rättvist system. Nu var det en som hade kommit tidigt och redan packat morgonpåsarna, så det var bara kvällspåsarna kvar. Eftersom vi var sex stycken så sa jag "jamen då packar vi en påse kvar". Men lik förbannat var vi bara två när allt kom till kritan. Och då hade jag ändå handgripligen visat ungen var höpåsarna fanns, var man ser hur mycket varje häst ska ha, hur hövågen funkar och sånt där. Sen noterade jag i ögonvrån att morsan hade synpunkter på hur ungen packade, och sen var de plötsligt försvunna. UTAN att ha packat klart? Det spelar inte mig någon roll egentligen för jag tycker det är rätt mysigt att  hålla på och packa påsar och fixa i ordning. Men det stör mig att vissa inte fattar att det ingår att man hjälps åt. 

Idag ska jag avboka kvällens ridpass. Vred till mitt ena knä i helgen (vet knappt vad som hände, men stod och vilade tyngden på ena benet, tappade balansen och så PANG) så nu är det i storleksordning handboll. Svullet och ömt och jag kan knappt gå. SKITTRÅKIGT om ni frågar mig. Nu är det i och för sig hoppning ikväll så jag känner ju inte att jag missar jättemycket. Men ändå. Blä för måndagsexemplar till kropp. 

Detta blir aldrig en inredningsblogg

I väntan på det Flickrum™ som aldrig verkar bli klart eftersom det verkar som att både jag och min man antingen jobbar röven av oss eller är iväg på annat och därför aldrig kan vara hemma och renovera, det är så man undrar om Arga Snickaren ska behöva komma hem och läxa upp oss för att det ska bli något gjort, så budar jag inredning på Tradera. Har hittills inte "vunnit" (löjligt uttryck för det handlar ju inte om tur utan bara om vem som är beredd att slanta upp mest) någon auktion för de pågår fortfarande, men jag har lagt bud på en taklampa, matta, gardiner, ett coolt retrodraperi och lite annat smått och gott. Hoppas nu, inte på tur utan på att ingen annan är intresserad av dessa grejer. 

I helgen ska jag - försöka åtminstone - börja med att tömma en bokhylla. Med bokhylla menar jag en vägg som är ungefär tre meter lång och som har bokhyllor från golv till tak, så det är inte gjort i rappet men måste lik förbannat göras. Dels ska väggen bakom målas, dels ska hyllorna byggas om, och dels ska en del böcker rensas ut och avyttras. De kommer från en period i livet när jag och min man gick på massor av loppisar, det var nästan vårt helgnöje kan man väl säga, och när vi är på loppis har vi båda en tendens att plocka på oss mängder av böcker. Bara för att man kan, antar jag, men det är ju tveksamt om jag någonsin ens kommer att ta ner titlar som "Småländska folkland och gravmonument" eller "Kvalitetsskogsbruk" från sagda hyllor. Antar på lika goda grunder att en hel del av dessa böcker går att kategorisera som impulsköp och gissningsvis aldrig kommer att bli lästa eller ens bläddrade i. Så nu passar jag på att rensa lite.

 Behöver även tömma två hyllor som står i hallen utanför, eftersom de ska flyttas så att man får in en kista mellan dom. Kistan stod tidigare framför den vägg där dörren till min mans man cave nu är, och enligt min man - som inte gillar kistor men detta var min farmors pigkista så den gör jag inte av med bara sådär utan vidare - var den så otroligt mycket i vägen. Nu är samma område belamrat med diverse bygg-grejer som tydligen inte alls är lika mycket i vägen, men vill han klättra över dom för att komma in i sin man cave så är det ju hans problem. 

Nästa steg blir att åka och köpa färg och måla väggarna. Mina alltså, hehe. De är redan spacklade och ska bara slipas först, men sånt tenderar i min värld inte att bli av förrän färgspannarna de facto är på plats. Får väl se vad jag hinner med, har ju som sagt rätt mycket om mig och kring mig nu. Sneglar redan längtansfullt mot nästa kalenderuppslag för den här veckan har jag hundkurser fyra dagar av sju, plus två dagars ridning. Vet inte hur jag tänkte där, det var väl snarare det jag inte gjorde. Tänkte alltså. Även om det är jättekul att både rida och hålla hundkurser så kan det ju bli lite för mycket av det goda och det är det just nu. Igår var den enda såkallat lediga eftermiddagen och kvällen, men då var jag på djursjukhuset med Hilding (rutinkontroll) och sedan städade jag. Men redan nästa vecka lugnar det sig och sen snittar det väl på en hundkursrelaterad dag i veckan resten av året. Jag behöver ju inte heller rida två dagar per vecka, men tycker det gör så stor skillnad. Och vad skulle man annars göra, sitta hemma och glo på tv? 

  

Till stallet istället, v 42 2021, pt 1

Igår var Karin äntligen tillbaka och allting var som det skulle igen. Vi skulle egentligen haft hoppning, men eftersom vi missade förra veckans lektion som skulle ha varit markarbete så hade vi markarbete igår och hoppningen blir nästa vecka. Köttbullen kändes ganska fin i formen. Trampade ordentligt under sig i 10-metersvolterna och vem hade kunnat tro det för ett och ett halvt år sen när det kändes som ett hopplöst projekt att rida något som var mindre än en 20-metersvolt, och då pratar vi inte ens i form utan att rent fysiskt kunna svänga runt. Så stel och utan egen balans var hon då, så visst har det hänt grejer. Sen fick hon tyvärr ett återfall av sin "köra-upp-huvudet-i-luften-och-vägra-ta-högertygeln"-strategi när det blev för jobbigt eller vad det nu var som hände. Börjar dock hitta lite strategier för att komma runt det, sätta hårt mot hårt och kriga med högertygeln funkar ju verkligen inte, utan istället lättar jag på höger och svänger henne med hjälp av vänsterskänkeln och vikthjälperna. 

Övningen var att trava över en serie bommar, åtta stycken tror jag det var, i lätt sits. Först med knut på tygeln och armarna ut, sedan med armarna på huvudet. Klassisk balansridning alltså. Sedan fick vi ta tyglarna men lägga upp stigbyglarna och trava över bommarna. I LÄTT SITS. Det var ju sånt man gjorde  som ingenting när man var tolv, men det gick faktiskt rätt bra nu också. Sen fick vi ha både tyglar och stigbyglar och trava över bommarna med lite olika avstånd så att hästarna fick länga steget. Sista gången skulle vi rida lätt och då var det ett normalt avstånd för en normal häst, stort avstånd för Köttbullen och JEFLAR vad hon bara SVÄVADE över. Hon jobbade så mycket med ryggen att det kändes som att hon  riktigt sköt upp mig ur sadeln i lättridningen. MAGIC MOMENT för denna ponny som dessutom har norra Europas sämsta koordination, men inte en bom var hon i under hela lektionen. Jag skulle kunna ha fortsatt med denna övningen hela natten, men såklart var det dags att sluta då. Men det är ju då man ska sluta, när man är på topp. 

Till stallet istället v 41 2021 pt 1

Karin var fortfarande sjuk i fredags, men nu hade de i alla fall fått tag i en vikarie så det blev drop in-ridning. Vi var fyra stycken, vilket är helt perfekt. Köttbullen var på sitt stoigaste humör, vilket var mindre perfekt men det är ju bara att gilla läget och kämpa på. Vi red nån övning där man skulle trava över bommar och rakrikta, det gick ändå rätt så hyfsat. Man får ju ändå tänka på att det för något år sedan kändes som en omöjlighet att rida något annat än 20-metersvolter och inte ens det gick särskilt bra. Nu fixar hon 8-metersvolter i trav. Galoppen är fortfarande svår när hon inte vill, Vikarien hojtade att jag skulle "sitta i sadeln och driva fram med höfterna" men det är fan i mig lättare sagt än gjort när galoppen är så fyrtaktig som den är på Köttbullen. Men men. Ikväll tror jag det är markarbete, eller kanske till och med hoppning? GULP. 

Sly

Har läst Sly av Sara Strömberg och det tycker jag att du också kan göra. Den handlar om detta:

Hösten river i Åre. Trots att turisterna ännu glittrar på lyxrestaurangerna har lokalbefolkningen börjat planera för jakten och mörkret…Ovanpå en igenbommad tågstation bor den avdankade lokalredaktören Vera Bergström. Hon sover med en älgstudsare under sängen och brottas med såväl ständiga klimakterieblödningar som med livet som aldrig blev.

När en kvinna hittas mördad i skogarna på Åreskutans baksida tar hon motvilligt på sig uppdraget att skriva ett reportage om bybornas rädsla. Men längs vägen blir hon allt mer besatt av att ta reda på vem offret var, vem som mördat henne – och varför. Det dröjer inte länge förrän Vera själv är i fara.

Tycker det här var en välskriven och lågmält spännande bok med ett fantastiskt vackert språk. Möjligen var det på gränsen till lite för många karaktärer att hålla ordning på, och möjligen kunde berättelsen ha vunnit på att ge läsaren lite mer bakgrundsinformation om Veras tidigare liv än lösryckta fragment här och där, men det är småsaker i det stora hela. Den här boken får fem glesbygsstöd av fem möjliga. 

Äntligen fredag

Alltså slå mig med något hårt i huvudet nästa gång jag bestämmer att det är heeeelt okej att gå och/eller hålla dubbla kurser både lördag och söndag tre helger i rad? Speciellt när dessa tre helger följs av en där jag ska på utbildning både lördag och söndag? JAG ÄR JU ALDRIG LEDIG, gnölar jag misslynt, fastän det är jag själv som har ställt till det och fastän det ju bara är roliga grejer som ska göras, men ändå. Känner ett sånt sug efter att ha luft i schemat, lediga dagar, bara få måsla omkring utan att hela tiden ha tider att passa och att ständigt vara på väg någonstans. Först var det ju en hektisk jobbperiod, nu har det lugnat sig och då ploppar allt som jag inte kunnat göra på grund av hektisk jobbperiod fram och måste göras. Eller "måste". The curse of föreningslivet, det är ju frivilligt men plötsligt har man snärjt in sig i åtaganden som gör att det inte känns så frivilligt längre. Även om det är kul, det måste poängteras. Jag gnäller faktiskt bara när jag sitter hemma på kammaren och känner mig lat. När jag väl är på plats och ingång så är det faktiskt alltid kul och jag åker i princip alltid hem och känner mig tillfredsställd, energisk och inspirerad. I det avseendet är det synd om alla som inte har ett föreningslivsengagemang för jag tror inte de får uppleva den typen av känslor lika ofta. Fast de har väl tid att förverkliga sig på annat sätt, antar jag. 

Idag är det fredag och jag hoppas det blir drop in-ridning. Lektionen i måndags blev inställd för Karin var sjuk och de hade inte lyckats skramla fram någon vikarie. Så hoppas att a. hon är frisk, eller b. någon annan tar "droppen" idag. Min inre latmask mumlar något om att det skulle vara skönt att åka direkt hem från jobbet och bara ligga i soffan och vila när man nu ska vara iväg exakt hela helgen men jag försöker att inte lyssna, man ångrar ju aldrig ett ridpass osv. 

Imorgon är det först valpkurs för Laban och sedan ska jag hålla valpkurs. På söndag ska jag hålla två spårkurser så det blir många steg att traska för den som drabbats av knäledsartros. Jag kämpar på med min rehab. Har också kört igång en sån där 30-dagars-tränings-challenge via någon app. Måste tydligen ha en app som håller ordning på mig, men det var en puckel att ta sig över. Det är ju inga konstigheter att träna egentligen men när man som jag har slarvat med rehaben så att artrosen blommat upp så innebär ju varje träningspass en smärtupplevelse och det finns tydligen ett visst inbyggt motstånd mot det. Men nu är jag igång. Det är inte på långa vägar lika illa som det var våren 2020, så jag har gott hopp om att det ska börja ordna upp sig.