Små grodorna

Har läst Små grodorna av Johan Carle, en bok som helt lämpligt börjar på en midsommarafton och slutar på midsommarafton ett år senare. Handlar om några människor som bor i en sån där litet trött samhälle som det måste finnas hundratusentals - känns det som i alla fall - av i Sverige. En sån där liten småort som liksom hankar sig fram i skuggan av någon medelstor tätort i närregionen, en håla där alla känner alla och där det knappt finns några jobb och som nästan alla som har möjlighet flyttar ifrån så fort som det någonsin går. I denna miljö får man följa en handfull människor under ett år. Rätt så ensamma och olyckliga människor och som vanligt finns det ju mycket som döljs under ytan när man väl börjar titta bakom fasaderna. Hög igenkänningsfaktor för den här lantisen alltså.

En rätt så bra bok, kanske dock i deppigaste laget. Alltså, nu menar jag ju verkligen inte att det måste vara tjo och tjim och lyckliga chick lit-slut för att en bok ska vara bra. Och det är klart att om man ska skriva en bok som ska handla om människor som bor på ett ställe där det nästan inte händer någonting alls, då kan man ju inte förvänta sig en tät actionspäckad intrig utan en död sekund. Grejen var väl att det var lite väl mycket döda sekunder i den här intrigen, den liksom harvade sig håglöst fram i ett makligt tempo utan att direkt komma någonstans och lade man boken ifrån sig så var det lätt att den blev liggande. Det blev lite upprepning när allas möten med varandra skulle skildras ur olika människors perspektiv, och jag hade liksom lite svårt att engagera mig i personerna (och då pratar vi om en person, mig alltså, som för dialoger med karaktärer i tv-serier när de inte gör som jag vill. Eller så mycket till dialog blir det ju förstås inte, men ja) och jag tror att jag måste känna något för karaktärerna för tycka att någonting är riktigt bra. Är de trevliga hoppas man att det ska gå bra för dom (och våndas när det inte gör det), om de är elaka så vill man ju att karma ska komma och bita dom i röven så de får vad de förtjänar. Men i den här boken känns karaktärerna mest...ointressanta, om jag ska vara ärlig. Fastän syftet med boken gissningsvis är precis det motsatta, att författaren vill skildra allt det där som händer under ytan som man aldrig ser. Men det räcker liksom inte hela vägen. TYVÄRR, för tanken är god. Och det är ett bra försök, men det var som sagt lite väl mycket depp och ångest och tryckande högsommarvärme och ensamma olyckliga själar.
Den här boken får tre midsommarstänger av fem möjliga.   

The Handmaid's Tale - en liten fundering (och möjligen en liten spoiler)

Har börjat kolla på The Handmaid's Tale på HBO, och ni som inte vill veta vad den serien går ut på kan ju sluta läsa NU. Själv har jag bara sett tre avsnitt och inte läst boken som serien bygger på så det är möjligt att vissa bitar faller på plats efter hand.

I alla fall: The Handmaid's Tale utspelar sig i en vä-häldigt deppig framtid där kristna fundamentalister har tagit makten i det som man får förmoda är USA. Av någon anledning som man ännu inte fått veta är fertiliteten extremt låg, och många av de barn som föds är skadade eller missbildade på något sätt. Av den anledningen så fångas alla fertila kvinnor som de kristna får nys på in och hålls som pigor hos de rika. I detta koncept ingår då även att låta sig befruktas av herrn i huset genom någonting som kallas Ceremonin. Under Ceremonin får pigan ligga fullt påklädd - alla pigor går i identiska kläder med kåpor och hucklen som för tankarna till Amishfolket - med huvudet i fruns knä samtidigt som mannen i huset bökar omkring under kjolarna - pigans då - och idkar umgänge. Av minerna att döma verkar detta vara en extremt trist och ovärdig situation för alla inblandade, och man undrar ju lite varför dom i framtiden inte kan använda sig av till exempel provrörsbefruktning, det borde ju dessutom ge mycket bättre utdelning kan man ju tycka.
Min man påstår att det beror på att den typen av teknik inte är förenlig med kristen fundamentalism, och det stämmer kanske. Men man, jag alltså, tycker väl att det där med att bedriva HOR är väl inte så djävla kristet heller dårå. Det har dom minsann inte tänkt på! Eller så är det framtiden. Typ kristendom 2.0, där man kan göra avkall på vissa gamla opraktiska principer för att det ska bli bra tv.

Sen när någon i nejden ska föda barn så åker det runt typ en ambulans och samlar ihop alla pigorna och så ska alla sitta i en ring kring den som föder och mässa "PUSH...BREATHE...PUSH....BREATHE..." i timmar medan de rika dricker kaffe och äter kakor. Fast under själva utdrivningsskedet är det tydligen kutym att den födande pigan ska ligga med huvudet i "sin" rika kvinnas knä och den rika ska också grimasera och låtsaskrysta medan 100 pigor står runt omkring och mal på om andning och krystning. HELT DJÄVLA NORMALT I FRAMTIDEN, bara så ni vet.

Ja, men i alla fall. I övrigt är den rätt bra. Lite långsam, men det är kanske någonting som ska "byggas upp", vad vet jag. Den här serien kan ni gott se.

Mitt liv som utlandssvensk

Har fått en utmaning om att blogga om vart jag skulle flytta om jag hade varit tvungen att lämna Sverige. De som känner mig vet att jag ogärna ens passerar tomtgränsen om jag inte är tvungen, men man vet ju aldrig vad ödet kan ha i beredskap åt en. Kanske blir jag dumpad av min man och så ringer mitt frikort Bruce Dickinson och bara: ÄNTLIGEN, och bjuder mig till att komma och bo hos honom (var det nu kan vara). Det är ju rätt mycket hål i det här resonemanget (till exempel känner vi inte varandra och sen är det väl den där lilla detaljen att han knappast är singel), men det visar väl hur långt ifrån att bo i utlandet jag befinner mig. Eller kanske inte.

Trots att jag är en snöhatare av rang skulle jag aldrig välja att bosätta mig i ett varmt land även om jag kan bli riktigt djävla less på Sverige i januari-februari. JAG DÖR om det är för varmt. När det är kallt kan man ju i alla fall gotta sig med att få komma in och få sitta och kura framför brasan. När det är för varmt så blir jag trött, orkeslös, grinig och får huvudvärk, jag bränner mig i solen trots solskyddsfaktor 50 och får eksem som kliar tills jag är färdig att uppsöka ett mentalsjukhus. Så det fattar ju vem som helst att jag inte skulle passa i ett varmt land.
Ett för kallt land lockar ju inte heller på grund av snödepressionen som bryter ut så fort det blir vitt på marken (nej, jag tycker inte det blir "ljust och härligt", jag tycker bara det är onödigt), så det fick ju bli någonstans där det var lagom temperatur. Typ...som här? Och sen tycker jag ju det är lite jobbigt att inte kunna språket (ibland känns det ju kommunikation som en övermäktig uppgift till och med på ens eget modersmål, herregud vad det går att missförstå!), så att kunna göra sig förstådd på åtminstone engelska är väl ett måste i mitt nya land. Fattar inte hur de som utvandrade till Amerika på 1800-talet utan att kunna språket eller ens veta någonting annat än typ ha sett en bild på en "hweteåker i Nord-Amerika" i någon lärobok, att de vågade?

Så vad återstår för mig då om vi räknat bort alla länder som är för varma, för kalla och som inte är engelskspråkiga? Typ Storbritannien, Irland, delar av USA och så de övriga nordiska länderna (är varken berest eller bra på geografi, så det kan hända att jag missar en massa här). Är ju ingen fena på engelska heller för den delen, så det slutar väl med att äventyrliga och djärva jag hamnar i Köpenhamn. Inte för att danska skulle vara ett så mycket bättre språk, för HERREGUD, det är det inte. Men det är åtminstone nära hem. Och eftersom jag har danska kollegor så har jag mycket möda och stort besvär lärt mig några danska räkneord, så då kan jag ju lika gärna passa på att dra nytta av den här kunskapen och tjoa TO OCH HALVTRES och FEM OG HALVFEMS så det står härliga till.  Obs, det går inte så lättvindigt utan jag måste alltid tänka ett extra varv innan jag vågar öppna munnen så jag framstår ofta som lite mindre vetande när jag ska kommunicera med danskar. Men kan inte det också vara ganska vilsamt? Ingen ställer några krav på en och man kanske till och med får någon liten förtidspension att leva på. Eller kanske inte dårå.

Skickar vidare den här stafettpinnen till Mirre!  Vill även veta hur och varför min flitigaste kommentator har hamnat i utlandet. Bara kör!

But it doesn't really matter at all (rättad, tack Annika!)

BREAKING NEWS - igen. Eller ja, kanske ett litet steg för människan men ett stort steg för den här snåla. Har nämligen köpt - eller åtminstone beställt - nya ridbyxor för dyra pengar. Det där med pengar är ju uppenbarligen något som folk i allmänhet har svårt att förhålla sig till. Jag är väl inget undantag, kan bli extremt provocerad av rika människor. Kanske inte i första hand för att de är rika (jo, självklart blir jag provocerad av det faktum att det finns fattiga och rika, men det är ju mer ett dystert konstaterande av den rådande världsordningen och ingenting som jag går och sprakar av irritation över dagligen och stundligen), utan jag går mer igång på när folk beter sig som att det liksom är en självklarhet att kunna bo i vräkiga villor i de bästa områdena och att ha städhjälp och trädgårdsmästare och tre sportbilar och kunna skicka sina barn till privatskolor och åka på lyxsemester oftare än andra betalar räkningar, att det liksom bara är en fråga om att välja det livet så får man det. Och när samma människor undantagslöst hävdar att de "minsann inte har fått någonting gratis" så har jag god lust att ge dom en fet smäll.

Ja, men nu var det inte pengar det skulle handla om, men jag kom osökt in på det nu i samband med ridningen, för det är ju inte billigt, även om jag efter lite efterforskningar har insett att vi här i småstäderna kommer rätt billigt undan jämfört med vad det kostar i större städer. Har dock en ridkamrat som ständigt beklagar sig över hur dyrt det är. "Regnar det pengar över dig eller?" sa hen lite halvsurt och missunnsamt när jag berättade att jag anmält mig till ett kvällsridläger i sommar (som började igår kväll faktiskt, så då är det väl per definition sommar nu då, och med tanke på att termometern stod på 26 grader när jag kom hem så var det svårt att invända).
Till det har jag ju investerat i nya ridstövlar (fast jag har ju som sagt haft mina gamla sedan tidigt 90-tal så det är väl inte mycket att säga om egentligen), och nu dessutom nya ridbyxor då (fast eftersom terminen är slut nu så får väl den missunnsamma inte se dom förrän tidigast till hösten). Svarade lite (rätt mycket) drygt att "ja, jag var helt otrolig* i löneförhandlingen i år och nåt får jag väl lägga dom pengarna på", för jag tyckte det där var en typiskt onödig kommentar som ska bemötas därefter. Det har väl ingen annan med att göra vad jag gör för mina surt förvärvade slantar? Dessutom: personen ifråga pluggar och när jag en gång uttryckte mitt deltagande över de ekonomiska förutsättningarna som det skapade så fick jag ett sånt där drygt "ja, jag väljer ju att inte ta några lån" tillbaka, i en ton som om det var ett val som alla kunde göra. Enligt mig är det endast möjligt om man kombinerar det med att leva på någon annans pengar, för ingen ska inbilla mig att någon kan dra runt kostnader för hus och familj inklusive barn och hundar och bilar och mat och så lite hobbyridning på ridskola ovanpå det enbart på CSN:s bidragsdel. Säger inget om det (eller jo, det gör jag ju uppenbarligen), för det är väl bra om man kan klara sina studier utan att behöva åka tiotusentals varv i CSN:s lånekarusell, MEN då ska man inte heller anmärka på hur andra (=jag) fördelar håvorna, kan jag ju tycka.

Aja, men skit i ekonomin och över till ridbyxorna nu. Min man, som är duktig på att sy, har erbjudit sig att sy in mina nuvarande så att inte den första bild som kommer till en när man ser dom är tyska befälhavare från 30-talet, men jag är skeptisk till om det blir så himla bra. Det är ju inte precis helt raka sömmar och så måste ju läderskoningen hamna rätt. Han kan eventuellt få experimentera med det när mina nya kommer, OCH de visar sig passa jättebra, vilket ju är något av en chansning när man beställer på nätet sådär, men herregud, folk köper ju till och med bröllopsklänningar på nätet så nog borde jag väl kunna lyckas hitta ett par djävla ridbyxor som passar, det är ju inte precis raketforskning, kan man ju tycka. Ja, ni hör ju själva att det här med största sannolikhet kommer att bli ett misslyckande utan dess like, men det får ju om inte annat åtminstone ett visst bloggvärde. 

Har googlat som ett as i veckor nu, och kommit fram till att Pikeur Candela är märket och modellen som uppfyller kombinationen hög midja, helskoning och neutrala färger. Sen får jag då backa från kravet på "helskodda i läder" för det är tydligen så djävla ute att det inte finns att uppbringa, men om alla andra har ridit i syntetskodda ridbyxor under hela 2000-talet så kan det väl ändå inte vara HELT uppåt väggarna? Får man väl förmoda. Sen har det rått lite delade meningar om huruvida Pikeur var små eller stora eller normala i storleken, men jag anade en svag majoritet som lutade åt att de var lite små, så jag beställde en storlek större för säkerhets skull. Får väl skicka tillbaks i värsta fall, även om sånt meckande är bland det värsta jag vet.

Min ridlärare, med vilken jag har dryftat problemet (känner ibland att jag liksom måste försvara, eller åtminstone motivera varför jag fortfarande kliver omkring med nazistridbyxor från 90-talet), tyckte att jag skulle åka till Falsterbo, för där kunde man få "riktigt bra priser" (under Falsterbo Horse Show ska väl tilläggas om någon inte är invigt i vad begreppet "Falsterbo" står för i hästsammanhang. Nu är det ju inte precis GRATIS att åka till Falsterbo Horse Show, entrébiljetterna kostar hundratals kronor om jag inte missminner mig och man åker ju inte precis dit för att bara hänga utanför, och sen är det jättemycket folk, jättestora klasser och trängsel och köer överallt. Maten är dyr och inte det minsta prisvärd, med undantag för det som serveras på VIP-läktaren där de rika sitter under tak och läppjar äkta champagne till allmänt förtret hos oss vanliga dödliga som får stå i milslånga köer för att köpa en djävla korv. Nä tack, jag känner lite att jag har gjort vad jag ska på Falsterbo, så det känns inte riktigt värt att åka dit även om nu ridbyxorna skulle råka vara några hundralappar billigare. Dessutom ser man allting mycket bättre på tv. Faktiskt. Speciellt Falsterbo Hunting, terrängloppet. Har ni kollat på terrängmomentet i fälttävlan live någon gång? GÖR INTE DET. Man knogar ut i skogen, tar plats vid ett hinder - gärna ett vattenhinder, för det är ju alltid kul att se om någon plumsar av - och så väntar man. Länge. Sen kommer det en häst. Hoppar över. Försvinner i fjärran. Sen går det ett antal minuter under vilka det inte händer ett skit. Sen kommer nästa häst. Hoppar över. Försvinner i fjärran. Sen går det ett antal minuter, osv. Under alla denna tid har man knappt en susning om vem som är vem, hur någon ligger till, om ekipaget som susade förbi för en kvart sen hade 20 fel eller var felfria i övrigt. På tv filmar dom så man får se merparten av banan i ett svep, ryttare för ryttare, och det är ju det som är grejen. Om ni frågar mig alltså. Plus att speakern förser en med en massa information som till exempel hur gammal hästen är, vad den har för härstamning och hur ryttaren ligger till på världscup-rankingen.

Men okej, om någon vill bjuda med mig på en dagstur till Falsterbo så kan jag locka med att det är GARANTERAT vackert väder när jag är med. Alltid! Eller i alla fall så har det varit det alla gånger jag har varit där, då har det varit minst tjugofem grader varmt och solen har gassat hysteriskt från en himmel där det inte finns ett moln så långt ögat kan se, och såklart har snåla vi alltid köpt biljetter till läktaren utan tak som badar i sol hela dagen, så man sitter där och grundlägger sitt maligna melanom medan man sakta men säkert steks från grisrosa till rosenröd. Ett år hade jag på mig solglasögon eftersom det är så jobbigt att sitta och kisa mot solen, och när jag tog av dom framåt kvällen så såg jag ut som en inverterad Fantomen. Fast i rött då. Många i min omgivning tyckte det var helfestligt. Me: not so much.

Så nä, no more Falsterbo för mig oavsett hur attraktiva priserna på ridbyxor än må vara.  Återstår nu att se hur jag lyckas med min NÄTSHOPPING. Stay tuned for information, osv.

Annars är det livat och glatt på kvällsridlägret. Jag har Bulldozern och det går bättre och bättre även om hon fortfarande blir hulkstark och springer ifrån mig i galoppfattningarna ibland. Igår fick jag en smärre chock när vi beordrades lägga upp stigbyglarna. Förr red man ju alltid en massa balansridning, men det verkar ha gått ur tiden (?). Tills igår då. Men det gick bra, för när Bulldozern går i form är hon väldigt skön att sitta på. Älgen hade det kanske inte varit samma moment of joy.
 Vi är en flock mer eller mindre vuxna som är i stallet och ryktar, mockar, flätar, putsar och håller på som om vi vore cirka tolv. Så. Himla. Mysigt.


* Fick i alla fall en rejäl slant mer än vad de andra fick, BECAUSE I'M FUCKING WORTH IT.

Bridget Jones's baby - the diary

Började i ett anfall av något som snarast måste beskrivas som enfald att läsa Bridget Jones's baby - the diary. Jag gillade den första boken om Bridget Jones, den var rolig och kändes lite uppfriskande. Den andra tyckte jag var sådär, inte fullt lika rolig och uppfriskande, men okej. Sen läste jag pliktskyldigast Mad about the boy och kände att nä, det här med att Bridget har blivit typ någon himla medelålders småbarnsmorsa som twittrar sig ur livskriserna, det kändes helt enkelt inte intressant längre. Menar förstås inte att karaktärer inte får utvecklas, jag kände väl bara att Bridget och jag hade vuxit ifrån varandra. Ja, men det måste jag ha förträngt, för lik förbannat så nappade jag åt mig den där bäbisdagboken när den låg i en extraprisbinge inne på Willys. Den, boken alltså, startade helt förvirrande med en massa tjat om den biologiska klockan och att alla Bridgets väninnor skaffade barn men inte hon, och jag fattade ingenting, hon hade ju två barn i den senaste boken, de kunde väl rimligtvis inte ha flyttat hemifrån redan? Ja, men sen fattade jag ju att den här utspelar sig INNAN Mad about the boy, men det kändes ju väldigt krystat och tillrättalagt. Men jag får väl skylla mig själv som helt slött tänkte att "jamen en ny Bridget Jones, det blir nog en trevlig och avkopplande lässtund i helgen". Kommer med största sannolikhet inte att läsa färdigt den här boken. Den får (så här långt) en provrörsbefruktning av fem möjliga.

En analys av lättjan, den ständigt närvarande

Ohmajgadd, nu har uppskattningsvis 100 % av mina läsare* utmålat mig som en arbetsmyra fastän jag själv oftast ser mig själv som en korsning mellan Skalman och Kronblom. Hur går det här ihop egentligen, kan man ju fråga sig? Här fick jag stanna upp (som gissningsvis både Skalman och Kronblom skulle ha gjort) och tänka till en liten stund. Är jag så himla lat egentligen? Utåt sett är jag nog inte det. Har ju jämt en massa järn i elden, och eftersom jag hatar att ha tråkiga saker hängande över mig så ser jag till att få dem gjorda med en gång istället för att skjuta upp dem till en obestämd framtid. TIPS FRÅN COACHEN, det är nämligen inte så att man får en massa annat gjort bara för att man låter bli att göra det där som man borde göra. För mig handlar det bara om att bestämma sig och ha en plan för det som ska göras, så gör det sig, inte av sig självt, men det blir i alla fall gjort. Om jag hade tänkt "idag ska jag jobba och sen får jag se vad jag hinner/orkar/har lust att göra", då hade det inte blivit mycket uträttat, det kan jag ärligt säga. Så för att ro i land med det jag föresatt mig så måste jag intala mig att "imorgon ska jag jobba och sen ska jag först åka till soptippen och sedan betala räkningar och sedan åka och träna med hundarna" och sen är det inte förhandlingsbart annat än i yttersta nödfall. Jag måste liksom ha en färdig agenda att förhålla mig till redan när jag kravlar mig ur sänghalmen i arla morgonstund. Är mycket uppenbart ej den där härligt charmiga spontana typen, utan blir liksom Archimedes rätt vresig om mina cirklar rubbas.

Jag tror jag bygger min bild av mig själv som jordens latmask på att det alltid finns ett inneboende motstånd. Oklart vad det kommer ifrån, för även när det gäller att göra jätteroliga saker som jag själv har bestämt och sett fram emot så tänker jag oftast, när det börjar närma sig, på hur skönt det hade varit att bara ligga i soffan och inte göra ett skapandes grand istället. Jag måste liksom ha en mental piska som viftar och hotar och motar iväg mig från kuddarna och böckerna och fjärrkontrollen och popcornen, som är de attribut som lockar mig allra mest.

Lättja är ju en av de sju dödssynderna, och jag som är uppvuxen i bibelbältet och snudd på fick gå i söndagsskola tills jag flyttade hemifrån (OKEJ, lite överdrivet) är säkert mer eller mindre omedvetet en smula präglad på det här med att man ska äta sitt bröd i sitt anletes svett och inte ha en lugn stund förrän på den yttersta dagen och kanske eventuellt inte ens då. Och dessutom blev man ju ständigt itutad att den som syndade i tanken var minsann att betrakta som lika förtappad som vilken illgärningsman som helst, så det där med att fantisera om en kväll på sofflocket är väl i princip helt jämställt med att nyttja starkt och spela kort och aldrig lyfta ett finger, om man får tro de rättrogna. Det gör jag inte, men jag tror man påverkas mer än vad man tror av hur vuxna i ens absoluta och relativa närhet  uppförde sig och vilka budskap de förmedlade när man växte upp (även om man verkligen inte behöver komma dragandes med BARNDOMEN som en himla ursäkt för allting resten av livet, för det duger fan inte).
Som om det inte var nog med söndagsskolan har jag dessutom hela släkten full av strävsamma bönder och min egen fader skötte gården och gjorde fulla dagsverken i skogen tills han var 75, och i det sammanhanget framstår man ju alltid som en klen stackare. Har dessutom en syrra som har ett tempo som en bipolär Duracellkanin på fultjack, och jämfört med henne verkar till och med Usain Bolt lite sävlig.

Att vara lat är liksom lite synonymt med att vara oduglig, tänker jag mig i ett historiskt perspektiv. Herren hjälper den som hjälper sig själv, har man ju fått lära sig. Se på Robert i Utvandrarna till exempel. Han ville inte arbeta utan for till Kalifornien för att gräva guld istället, och det gick ju åt helvete för honom. Medan Karl Oskar som knogade och slet för att odla upp den bördiga Minnesotajorden kunde så småningom skörda frukterna av sin mödas slit och köpa både järnspis och symaskin till Kristina (sorry för spoiler, men har ni inte i dags dato läst detta epos får ni FAN I MIG skylla er själva). Sen är det väl en typisk Jantegrej, det här att alltid liksom nedvärdera sig själv och tycka att man inte är bra nog. Och att vara lat är ju inte precis en egenskap man framhäver i sitt personliga brev till en tilltänkt arbetsgivare. Jag kan ju till exempel tycka om mig själv att jag är rena dröm att ha som anställd, eftersom jag är så rasande effektiv, har hög arbetsmoral och i princip alltid presterar minst över medel. Jag är helt enkelt svinbra på det jag gör, vad jag än gör**, men det passar sig liksom inte att säga för då framstår man som skrytsam och dryg. Och det är klart att jag tycker att jag är en fena på att få saker gjorda och kunna jonglera med ett halvt bollhav i luften på samma gång. Men samtidigt finns det där motståndet där. Och den där soffan som lockar och drar. Och även om jag nästan alltid övervinner motståndet så finns känslan där. Att det mesta som jag gör ÄR lite jobbigt och besvärligt, och då tänker jag att det beror väl på att jag är så djävla lat dårå.

Men hur hinner jag med allting då, undrar kanske någon. Ja, det handlar väl som med allting annat om de val man gör och hur man i och med dessa val fördelar sin tid. Jag har ju till exempel ett väldigt fattigt socialt liv och har nuförtiden i princip noll umgänge på det sättet som jag hör talas om att andra människor har, med fikor och tjejkvällar och parmiddagar och träffas på stan och såna där grejer. Sånt tar ju massor av ens tid, tänker jag. Har inte precis strategiskt och medvetet valt bort det för att få tid till annat, utan det har mer bara blivit så. Jag ser mig själv som en ganska osocial person, men folk som träffar mig i förbifarten tror oftast att jag är supersällskaplig av mig. Vilket alltså är en sanning med modifikation. Jag träffar ju massor med folk när jag håller kurser och tränar och tävlar med hundarna eller, bubblare, när jag är i stallet, och det är trevligt och uppfyller mer än väl mitt behov av att vara social. Sen är jag ganska trött på att umgås och längtar bara efter att få ligga och glo i soffan i min ensamhet. Och där kom den IGEN, soffan. Den är en riktig magnet.

Sen är jag rätt bra på multitasking. Jag gör till exempel mycket kursplanering och träningsupplägg i huvudet när jag antingen åker till eller från jobbet eller är ute och går med hundarna, alltså tänker ut schema och innehåll och kommer på strategier för att hantera olika situationer som uppstår och sånt där. Jag bakar bröd varje vecka, men då rör jag ihop degen på morgonen och sedan får den stå och jäsa tills jag är tillbaka igen, när det nu blir. Det där med jästider är ytterst flexibelt, det är bara i hemkunskapen som degar måste jäsa i 30 minuter och inte en sekund längre. Är också mycket för långkok och såna där grejer som kan verka otroligt präktigt och tidskrävande men som i själva verket till största delen sköter sig självt. Kan utöver det mycket väl läsa en bok eller blogga eller lösa korsord samtidigt som jag ser på tv, om det inte är ett program som kräver superengagemang, och det gör ju de flesta INTE, och sen är det ju ändå reklam stup i kvarten, då kan man också läsa några sidor. E-bok i telefonen måste vara tidernas bästa uppfinning eftersom man nuförtiden alltid har telefonen inom räckhåll och därmed alltid kan utnyttja en massa dötid till att läsa böcker, och vips så blev det kvalitetstid istället. Överlag har väl SMARTPHONEN förenklat min tillvaro rätt så avsevärt genom att man kan beta av vissa grejer som till exempel svara på mail, betala räkningar, beställa grejer och boka tider när man har lite (mer) dötid till exempel på lunchen eller så, istället för att samla på sig en lång lista av grejer som måste göras och sen sätta sig vid datorn på kvällen och börja beta av. Har i alla fall förenklat mitt liv rätt så avsevärt. Min man är lite mer av den gamla skolan och vägrar till exempel att ha mail och Facebook i telefonen, så han får ju nästan som ett halvt arbetspass när han ska sätta sig och plöja igenom flöden och inkorgar om kvällarna, medan jag kan ligga i soffan och...ja, ni vet. Inte göra någonting alls.

Ja, som ni märker så är det ett ständigt återkommande tema i mitt liv: att inte göra någonting alls. Det verkar helt enkelt så otroligt lustfyllt och lockande, med inslag av kulturellt betingad skam i den sanna Lutherska andan, och det är väl därför som jag ser mig som en slöfock. Fast en rätt så effektiv sådan. Det hade nog till och med Martin Luther kunnat hålla med om.




* Dvs 2 st. Men 2 av 2 är 100 %, så det så.

** Lite beroende på vad det gäller här, tänker jag. Jag hade ju till exempel aldrig kunnat bli en bra maratonlöpare eller slagit världsrekord i stavhopp. Har också väldigt svårt att se mig själv i framkant när det kommer till yrken som har med vård och omsorg att göra. Men i övrigt så. Anna for president? Jajamensan.

På fyra ben går den bulldozer som jag gillar allra mest

BREAKING NEWS: Jag har ridit ponny! Och då menar jag  inte att någon har lett omkring mig en liten dammig runda med ett uttråkat gotlandsruss på Kolmårdens djurpark (även om det en gång i tiden var höjden av lycka), utan jag har bytt ner mig så att säga. Storleksmässigt då alltså. Fast ridmässigt var det ett riktigt uppåtsving för mig att byta från Älgen till en maxad D-ponny modell grövre (även om jag gillar Älgen och har lite dåligt samvete för att det känns som att jag har "övergivit" honom, det är ju HELVETE vad man har blivit blödig på gamla dar, ska det vara såhär, va? va? va?).
"Hurdan är hon att rida?" frågade jag lite ängsligt en av ridlärarna när jag kom till stallet och såg att det inte stod Älgens namn vid mitt på whiteboardtavlan där de (ridlärarna alltså) skriver upp vem som ska ha vilken häst, för även om den där ursprungliga fjärilar-i-magen-och-hjälp-vad-det-går-fort-och-vad-det-är-långt-till-marken-nervositeten har släppt och jag numera både galopperar och hoppar (låga hinder, obs) utan att få hjärtsnörp så är jag ju fortfarande ingen större superhjälte på hästryggen. "Lite av en bulldozer" blev det inte så uppmuntrande svaret, men sen fick jag tillägget "ungefär som Älgen" så då lugnade jag mig, för även om Älgen kan bli lite stark och springig så hittar han ju aldrig på några dumheter i ridningen, utan där är han schysst och ärlig.

Och sedan blev det förälskelse från första skrittsteget, eller det började väl redan i boxen. För Älgen är ju sannerligen inte lättflirtad, hans box är hans borg och om den värnar han om inte med livet så i alla fall med en hel del sura miner och hugg i luften som insats. Sånt är ju inte jättekul, men vi har väl lite vant oss vid varandra, Älgen och jag. Jag accepterar (motvilligt) att han inte är någon kelgris eller ens någon som låter sig hanteras utan åthävor, och han accepterar (lite mer motvilligt) att jag håller på med honom, i alla fall för det mesta. Han är ju inte elak utan ska mer markera sitt missnöje, och precis som mannen som kunde tala med hästar är han hästen som kan tala med människor, om än inte med bönder på bönders vis och de lärde på latin. Men budskapet går ju ändå fram med önskvärd tydlighet.

Men Bulldozern dårå. Hon var ju något av en dröm att hålla på med, jämförelsevis. Gick att fånga i boxen för det första, vilket man ju inte bortskämd med. Älgen har den mindre charmiga egenheten att han gärna snor runt och vänder bakdelen till när han misstänker att det vankas arbete, även om han numera oftast låter sig blidkas med en morot. Men Bulldozern stod där så stilla och snällt när jag kom med grimman, och hon var så JÄTTESNÄLL att pyssla med och göra i ordning. Dessutom alldeles lagom hög för mig. Älgen är ju ingen bjässe för att vara en stor häst, men ändå så pass hög att jag inte kan se över ryggen på honom. Vissa gillar ju stora hästar, men jag tycker mest det känns ohanterligt. Till exempel brukar Älgen snällt hålla huvudet i lagom höjd när det är dags att tränsa, men så fort man fått in bettet i munnen och ska dra nackremmen över öronen så höjer han huvudet exakt så mycket att jag inte når att stoppa in det bortre, från mig räknat, örat under nackremmen. Man tycker ju att han skulle kunna begripa av sig själv att det hade blivit så mycket bekvämare för honom själv att bara hålla huvudet stilla istället för att ha mig klängande och balanserandes runt på tå för att lyckas peta in det där örat, men icke. Nu vet jag ju av erfarenhet att även små B-ponnyer kan bli giraffhöga om de inte känner för att låta sig tränsas, men med en ponny känns det ju i alla fall som att man har en rimlig chans att gå segrande ur den diskussionen utan att behöva ta till en stol. Och Bulldozern var som sagt jättesnäll så jag slapp alla såna problem.

Och nu har jag ridit en dressyr- och en hopplektion med Bulldozern, och båda har gått jättebra! Hoppade en hel bana på hopplektionen, bara en sån sak! Nu var ju inte hinderhöjden någonting att skriva hem om, men det gick bra och det var ju huvudsaken. Och dressyren! Här har jag kämpat med Älgen i en hel termin och nu mot slutet känner jag att vi har börjat hitta vägar till en bra form, men han måste övertygas om att det är absolut nödvändigt, så det är en ständig KAMP med det lösgörande arbetet. Och i galoppen orkar jag inte riktigt hålla ihop honom ännu, utan istället blir han stark och älgar iväg utan någon som helst samling och så sitter jag där som en liten löjlig ärta och kan inte inverka med mina menlösa taxben till skänklar och kommer inte ner i sadeln. Vi har väl fått till några få MOMENTS även i galoppen, men det känns som att det är långt kvar innan allting stämmer där.

Men Bulldozern! Ja, det var väl inte så att hon gjorde någonting självmant hon heller, och först kändes hon jättestel och ville bara gå utåtställd i vänster varv. Men det var ändå grejer som gick att jobba med, eller rättare sagt som JAG kunde jobba med (antar att de som är sådär avundsvärt skickliga har lite mer i sin verktygslåda och därför inte har de här problemen), och nu kunde jag ju dessutom hålla om med benen och komma ner i sadeln och inverka med sitsen på ett sätt som jag inte kunnat med Älgen, så efter en intensiv lektion där svetten (mest min) lackade så gick hon hyfsat stadigt på tygeln i alla tre gångarterna och i båda varven. Det är en känsla i världsklass om ni frågar mig. SÅ NÖJD!

Det är ju så himla typiskt att detta ska inträffa NU, när det i skrivande stund är sista veckan på vårterminen. Jag har visserligen anmält mig till ett kvällsridläger nästa vecka och till en helgaktivitet i början av augusti och sedan börjar höstterminen veckan därpå. Men däremellan är det må-hå-ånga hästlösa veckor. Känns ju sådär kul när man nu äntligen har fått kontakt med sin inre hästtjej igen, vilket faktiskt var ett kärare återseende än jag först förväntade mig. Jag trodde kanske lite mer att jag eventuellt skulle rida lite halvhjärtat terminen ut och sedan känna att nämen nja, nä, så djävla kul var det väl egentligen inte så nu kan jag pausa några år igen. Så blev det ju verkligen INTE, utan det här känns som kanske det bästa jag gjort på hela DECENNIET.
Sen räcker det väl förmodligen med en avtrillning så kommer man att förvandlas till ett nervvrak som står och biter på naglarna på ruta ett inför varje lektion, men den dagen den sorgen.